söndag, mars 31, 2013

Det finns mycket att vara tacksam för

Jag har så mycket att vara tacksam för. En härlig familj med som jag älskar över allt, goda vänner som ställer upp när det blåser och som jag delar glädje och sorg med, en kyrka som jag får spela i och där jag möts av kärlek och goda tankar, en härlig kör i Vox Communis samt mat på bordet och tak över huvudet i ett charmigt hus med goda grannar. Och så har Jesus dött och uppstått dessutom och slösar med in nåd över mig och alla andra som vill ha den, som om resten inte vore mer än nog. Det finns så mycket att vara tacksam för! Dessutom vann Luleå även den andra semifinalen i SM-hockeyn ;)

Smolket i glädjebägaren hanterar jag en annan dag. Gupp på vägen och fula hål i asfalten kan man försöka styra förbi. Sk kamrater som snackar mer än de agerar är energitjuvar som kan lämnas därhän. Visst kan jag välsigna dem, men jag väljer att göra det på avstånd så jag slipper bli skadad själv. Jag litar på nåden när det gäller mina tillkortakommanden i det avseendet. Jag har försökt så länge i motvind att det nu är mer fruktbart att borsta dammet från mina sandaler och gå en annan väg.

Jag tänker inte agera efter uttrycket "Varför be när man kan oroa sig istället?" utan väljer motsatt strategi. Jag vet att jag inte är ensam i den frågan heller..... För det finns så mycket att vara tacksam för :)


lördag, mars 30, 2013

Närmare än vi anar?

På en avlägsen höjd stod ett grovt dystert kors
Symbolen för smärta och skam
Åh, jag älskar det kors där vår Herre för oss
Blev till döden en smärtornas man

Jag vill älska det urgamla kors
I dess kraft ska jag segra till slut
Jag omfamnar det heliga kors
Tills mot kronan jag byter det ut.

Texten är skriven av George Bennard 1913. Hundra år har gått, men aktualiteten har inte bleknat. Speciellt för mig, och speciellt under långfredagen, speglar texten något väldigt viktigt: Smärtan, skammen och föraktet som ledde till den världsliga döden omvandlas till den verkliga och sanna kärlekens triumf över både synd och död. Det är paradoxalt, men likväl ett faktum. Avrättningsredskapet blir en segerkrona.

Med detta i minnet kan jag gå till en trygg vila även denna påskhelg. De goda vaniljbullarna ligger nybakade på köksbänken. I andra sammanhang väntas andra bullar. Framtiden är, som vi sjunger i en annan psalm, "ljus och lång och räcker bortom tidens tvång". Kampen är rättvisa, fred och frihet måste föras, men kanske på andra arenor än vi är vana vid om vi ska nå resultat. Låt oss då göra det!

Kanske är det långt viktigare att vi gör NÅT där vi är än att vi väntar på att läget ska bli perfekt i de parlamentariska och stängda rummen. En korsfästelse på Golgata är långt ifrån en idealisk plats, men det ledde till mänsklighetens räddning. Var och när uppenbarar sig VÅRT tillfälle? Det gäller nog att vara vaken när tillfället uppenbarar sig! Kanske är det närmare än vi anar?

tisdag, mars 26, 2013

Hem till mig själv

Vet ni, jag borstar dammet från ovilliga gator bort från mina fötter. Den som känner sin Bibel förstår nog exakt vad jag menar.

Det är inte smärtfritt och det har tagit lång tid att ta mig hit, men nu är det dags. Det är hög tid att söka nya mål med nya medresenärer. Livet är ett äventyr och en gåva. Den dag då det istället känns som en förutsägbar börda så måste man ta konsekvenserna, breda ut vingarna och ställa sig beredd när den rätta vinden kommer.

Så det är precis det jag gör. Dammet borstas bort och vinden bär. Vart vet jag inte, men jag vet att Betlehems stjärna inte leder bort, utan istället hem. Hem till mig själv.

söndag, mars 24, 2013

... men så sällan har jag svar...

Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Jag står ofta vid ett vägskäl och jag tvekar vid mitt val.
Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord.
Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Sv Ps 218:1

Det här är en av de psalmer som jag vet ska sjungas på skärtorsdagens gudstjänst. Den är skriven av prästen Tore Littmarck och har en mycket tilltalande melodi som kanske inte känns så allvarligt frågande till sin karaktär som texten, men de två funkar alldeles utmärkt ihop. Frågor har vi säkert allihop, och de är ett mänskligt fenomen som vi bör lära oss att leva med i livets alla skiftningar. Inte ens när man är genomglad och euforisk är man befriad från frågor, eller hur? Så varför ska de då överdramatiseras?

Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Inte bara på min fråga men som väntar just på mig.
Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag?
Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Sv Ps 218:2

Även Jesus kände tvivel och frågor. I Getsemane trädgård, när det var mörkt och Jesus visste att Judas, den arma människan, hade sålt sin mästare för ynka trettio silvermynt, så kom säkert frågorna. Varför? Kan det här lidandet som ligger framför mig undvikas? Och senare på korset: Varför, min älskade Far, har du övergett mig???!!

Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar.
Det som ger mitt liv en mening är att du Gud vill mitt väl.
Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Sv Ps 218:3

Jag tror att Jesus visste vad han fick utstå. När han gav upp andan och överlämnade sin ande till Gud så visste han att det offer han hade lämnat hade betydelse. Han visste att han genom att dö skulle ge liv till oss andra, och han gjorde det av kärlek till oss. Inget annat än ren och självutplånande kärlek, och den kärleken får vi ta del av. Kärleken som inte söker sitt. Kärleken som bara ger. I evighet.

Men frågorna, dem har vi kvar. Ibland får de svar, ibland inte. Ibland förstår vi dem inte alls, och ibland så blir de så stora att de känns övermäktiga, och då kanske vi ska lämna dem och söka en annan väg. Vi har möjligheten att fokusera på kärleken istället, den är ju ändå viktigast av allt. Hindrar något i vårt liv oss från att både se och leva ut den, så ska vi helt enkelt vända om och ta en annan väg. Ser vi inte någon annan väg? Har vi inga svar? Det gör inte så mycket. Om Gud stänger en dörr öppnar hen istället ett fönster, så lyft vingarna och flyg ut i den friheten! Vingarna bär och Guds hand lyfter!

onsdag, mars 20, 2013

Från ord till handling!

Vi har en vacker värld. Människor tar hand om varandra och om naturen, och vi har fungerande samhällen där människor och djur mår gott. Det känns bra.

Men, så ser det inte ut överallt. Det blir alltmer uppenbart att vi utsätter vår jord och vårt samhälle för så allvarlig skada att det hotar vår framtid. Klimathotet är kanske det allra tydligaste exemplet på detta.

Vår västerländska livsstil är inte hållbar. Vi människor måste därför våga ifrågasätta hur våra vardagsval påverkar nutid och framtid. Vi måste också hela tiden tänka: Vi KAN göra skillnad! 

Den industrialiserade världen har fram till nu byggt sin välfärd på en ohållbar livsstil. Vi förbrukar till exempel alldeles för mycket energi. Dessutom bygger vår ekonomi på att det finns billig och utnyttjad arbetskraft i fattigare länder. Utan dem skulle vi inte kunna köpa vare sig kläder eller mat till de låga priser vi idag har. Det verkliga priset för vår konsumtion betalar dock de med urusla arbetsförhållanden och lika dåliga löner. Det känns INTE bra.

Många människor upplever också att vår livsstil här och nu inte håller på det personliga planet. Trots vår höga levnadsstandard stressar vi sönder våra liv och får sämre hälsa såväl fysiskt som psykiskt. De sociala problemen i vårt samhälle blir allt större. Fler och fler hamnar vid sidan om välfärdens skyddsnät. Vi riskerar att suga kraften ur både varandra och ur de utnyttjade arbetstagare som på andra sidan jordklotet producerar vår mat, våra prylar och våra kläder. Det håller inte!

Men vi KAN göra skillnad! Självklart måste vi driva en rättfärdig politik såväl lokalt som nationellt och globalt, men vi kan också var och en påverka utvecklingen. Vi kan göra val som främjar en hållbar utveckling, till exempel genom att välja Fairtrade (Rättvisemärkt). Då stödjer man inte de bananodlingar som bokstavligen riskerar sina arbetares liv genom att spruta ner dem med bekämpningsmedel. Vi kan välja att stanna upp och fråga hur grannen mår istället för att hetsa iväg till närmaste elektronikfirma som säljer senaste mobilen till lägsta priset. Vi kan åka kollektivt istället för att var och en av oss kör ensamma i egen bil. Vi kan tillsammans hitta vägar för en mer hållbar vardag och för ett friskare samhälle. Vi kan också se till att dela på jobben genom en allmän arbetstidsförkortning. Då får vi tid för det som är viktigt i livet, och kan samtidigt ge fler möjlighet att jobba. Det går, om man vågar omsätta de fina orden om hållbar utveckling i praktisk handling. Vi KAN göra skillnad!

tisdag, mars 19, 2013

En god inledning och en god avslutning på dagen :)

Min dag inleddes med ett studiebesök på Kalmar Stadsmission (se gärna länken HÄR). Jag och min arbetskamrat Christine träffade direktorn och ekonomiansvarig häromdagen när vi åt lunch, och blev personligen inbjudna av dem att se hur verksamheten utvecklas. Vi tackade förstås JA.

Vilket engagemang! Vilken hängivenhet! Och framförallt, vilken medmänsklighet man visar där! Det handlar inte om att skaffa sig fördelar, tänka taktiskt eller planera smart, det handlar om att göra det man kan för de människor som behöver det allra mest. Kort sagt: Att erbjuda en väg framåt i livet för den som inte ens tror att det finns en framtid.

Jag fick mig en tankeställare likt den jag fick i Uppsala  hösten 1999, och nu tänker jag inte vänta så länge med att ta nästa steg som jag gjorde den gången. Vi har ETT syfte med vårt liv här på jorden, och det är att vara händer och fötter åt den som inte har egna händer och fötter att använda. Det förpliktigar.

Dagen avslutades med en uppiggande och energirik körövning med bästa Vox Communis som stod ut med en förkyld ledare idag samt med en hockeymatch som jag i skrivande stund inte vet hur den slutar, men jag hoppas på Norrbottenseger. Det skulle vara den perfekta avslutningen innan det är dags att knyta sig i de ljusgrönblommiga lakanen :) Sov gott alla!

fredag, mars 15, 2013

En stjärna föll...

Livet måste levas 
också när man inte längre vill
Men jag gick aldrig mer på cirkus
Jag hörde inte längre till
Det är som miste man förmågan
att ge sig drömmarna i våld
när man har sett en stjärna falla
på alltför nära håll

(ur Lindansaren av M Wiehe)

torsdag, mars 14, 2013

Förtröstan, trygghet...

Tro när dig världen förföljer
Med dig i ugnen het
Vandrar en Gudason härlig
Prövade själ, det vet.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro när dig vännerna svika
Tro när blott en står kvar
Jesus, din vän, ska dig följa
Alla, ja alla dar

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro under allt som dig möter
Snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas
Det som du trodde här.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Lewi Pethrus sångtext från 1913, numera nr 254 (sista stroferna) i den Svenska Psalmboken från 1986. Rubriken är Förtröstan, trygghet.

Tack och lov för en sådan förtröstan! Löftena är eviga, inte som vallöften i allmänhet som räcker över valdagen (vilket har bevisats...). Löftena bär, när annat faller. Löftena står fast, när människors svaghet blir allt tydligare. Och det enda man har kvar är löftena och nåden. Det är minsann inte det sämsta, utan det bästa. TACK!

tisdag, mars 12, 2013

Vi kanske måste hjälpas åt?

Sekter är något jag genom åren har försökt hålla mig undan, såväl av religiös art som annan. Visst var jag i de sökande tonårsåren i närheten av flera stycken, men jag fastnade aldrig. En gång deltog jag i en enkätundersökning på Kungsgatan i Göteborg. Det var, upptäckte jag så småningom, scientologerna som var ute och missionerade. Sedan fick jag hundratals brev med inbjudningar till kurser och utbildningar som kostade astronomiska summor samt L Ron Hubbards Dianetik att sätta i bokhyllan med beskrivningen av titanerna som skulle styra vår tillvaro. Tröttsamt... och allt detta bara för att jag var dum nog att svara på frågor av typen "Har tomaten en själ?" en varm sommardag dagen efter ett Lisebergsbesök.

Av ren nyfikenhet var jag hösten 1999 på Livets ord i Uppsala. Jag bodde nämligen i Uppsala en termin medan jag gick forskarutbildningen och bestämde mig för att trampa bort till deras kyrkobyggnad för att åtminstone sedan kunna säga att jag har varit där. Det blev EN gång, inget mer. Att sitta i denna masshysteri och höra predikanten prata skit om Olof Palme gjorde mig inte direkt förtjust. Nej, jag har min andliga hemvist någon helt annanstans. Blir någon lycklig där jag inte blir lycklig, so fine, men det får inte gå för långt. Det är DET jag är rädd för. Människor kan hamna i sammanhang där de känner att de blir sedda och därmed känner sig trygga, men i själva verket handlar det om en falsk trygghet där de hamnar i händerna på ledare som utnyttjar deras svagheter och ger utlopp för sitt eget maktbegär. Achtung Achtung!!! som man skulle ha sagt om man kunde prata tyska....

Prästen och den ledande experten på sekter och nyandliga rörelser Karl-Erik Nylund karakteriserar manipulativa och farliga sekter med fyra AAggression (intern kritik accepteras inte), Aversion (mot utomstående), Alienation (stänger av samhället utanför) samt Absolut sanning. Man kan roa sig med att applicera dessa karakteristika på de sammanhang (inte bara av religiös natur) där man befinner sig. Blir det bingo? Kanske till och med full pott? Då är det nog dags att dra öronen åt sig och ställa sig frågan om det är riktigt friskt eller om det faktiskt är hög tid att agera för en förändring.

Människan är född med både intellekt, känslor och andliga behov. Man är fullt kapabel att tänka själv och ska inte överlåta makten över det egna livet på andra människor som kan utnyttja ens svagheter för egen vinning, dvs de hjälper en för att själva få mer makt eller andra fördelar. Det där är inte schysst, och det ska bekämpas. Det räcker inte med att prata om respekt, man måste visa den också. Det räcker inte med att prata om kärlek, den ska omsättas i praktisk handling. Det räcker inte med att prata om människors lika värde, man måste leva som man lär. Det räcker inte att svänga sig med ord som demokrati och solidaritet, om de ska ha något värde måste man leva ut dem.

Men det är kanske så svårt att vi måste hjälpas åt, eller hur? Vi människor behöver varann. Det är ju därför vi finns till, vi små människor som är precis lika små och precis lika stora allihop. Glöm aldrig det.


måndag, mars 11, 2013

Marias återkomst

Jag var i Uppsala helgen som gick. Jag fick, som många vet, hoppa in som vigselorganist på mycket kort varsel (tisdags kväll) men jag är glad att jag gjorde det. NU alltså. Det är klart att man ställer upp när ens lille Snoddas behöver hjälp ;-) Men att spela Bach på en piporgel man aldrig har sett när Bach inte är ens normala cup of tea, det skapar ångest. SVÅR ångest. Det FÅR helt enkelt inte bli fel på en vigsel.... och det GICK bra. Tack gode Gud! Så här efteråt har jag vuxit ett par centimeter. På längden och i självförtroende ;-) Tack Bertil Hammerth som lärde mig jazzens harmonilära once upon a time. Tack vare Dig hade jag NÅT att bygga på.

Igår innan vi åkte hemåt igen var vi i Uppsala Domkyrka. Vid en guidad visning fick vi lära oss en hel massa om kyrkans historia. Det var riktigt intressant. Det som dock etsade sig fast allra mest var den här lilla kvinnan.


Konstverket heter Marias återkomst och är skapat av professorn vid Konstfack Anders Widoff 2005. Hon är en liten kvinna som med sina undrande ögon tittar in i koret där Gustav Vasa ligger begravd. Gustav Vasa gjorde Sverige protestantiskt, och som en markering gentemot den katolska kyrkan och dess helgondyrkan bestämde han sig för att låta sig bli begravd i den fd katolska storkatedralen i Uppsala på just det ställe som tidigare var helgat åt den heliga Maria. Man kan förstå att det var en markering som hette duga. Nu står hon där, från år 2005 mer än 2000 år efter hon födde sin son Jesus, och tittar stillsamt in i koret och undrar vem som har tagit hennes plats.

Vi låter Maria med det tydligt arabiska utseendet och den enkla klädedräkten bli en symbol för världens kvinnor. Vi står likadant, utanför maktens boningar och undrar vem som har tagit vår rättmätiga plats och vårt beskärda utrymme. Vem har förvisat oss från inflytande? Vem vill oss illa? Vi, som är Guds avbild precis som männen, har långt ifrån tillgång till halva friheten, halva makten och halva jorden. Vi är förvisade, och vi har en lång kamp att utkämpa innan vi får tillgång till det vi har rätt till. Första steget kan vara att vi fattar, precis som Maria på bilden ovan, att någon hindrar oss. När vi har fattat det börjar kampen.

Och det är en kamp som står på rättfärdig grund, mot förtryck, orättvisa och maktbegär. Det kan ni lita på!

söndag, mars 10, 2013

Dagen efter....

Så var de unga tu lyckligt förenade efter en vigsel i Lötenkyrkan full av spontana applåder och glada tillrop. Till och med ingångsmusiken funkade bra (men Bach lekte förmodligen karusellen i graven under min tolkning av Jesus bleibet meine Freude), även om jag tycker att det var en nyckfull orgel som betedde sig en aninga självsvåldigt ;) En internationell dag med svenska, engelska och tyska inslag i salig blandning (och med en viss grad av språkförbistring, åtminstone för min del) tog ut sin rätt framemot kvällen och man blev rätt slut i huvudet. Hur som helst, jag önskar Mattias och Berit all lycka och Guds rika välsignelse :)

När bröllopsfesten igår började lida mot sitt slut nåddes jag av nyheterna från dagens andra stora evenemang. Tänk vad konstigt människor kan rösta! Trots höga ambitioner och god vilja så blir det ändå pannkaka och härdsmälta till slut. Nej, man kan inte säga att folk röstar fel, men visst kan man tycka att det mänskliga beteendet är en smula märkligt ibland när originalitet och kvalitet nedprioriteras till förmån för yta och glättighet... Men som sann demokrat får man helt enkelt acceptera resultatet men absolut inte bita ihop, för nu är det snarare tvärtom som gäller till nästa år :)

Vi kan bättre, väldigt mycket bättre! En nation som fött stora artister och musikskapare har betydligt mer att ge än den lättsmälta "You".


fredag, mars 08, 2013

Internationella kvinnodagen 2013: Anta utmaningen för kvinnors rättigheter!


(Debattartikel införd i Barometern 8 mars 2013)

Som kvinnor utsätts vi för orättvisor så gott som dagligen från den dagen vi föds. Flickebarn och gossebarn behandlas olika, båda fostras in i stereotypt beteende, men flickornas värld är mindre och handlingsalternativen färre. Åren går, och när det är dags att välja studieväg till gymnasiet ser vi samma mönster som så många år tidigare. Kvinnors val leder till arbeten med dåliga arbetsvillkor, låg tjänstgöringsgrad och låga löner. De unga männen väljer på ett vidare fält, och utsikterna att få ett välbetalt jobb är större. Kanske är det något som kvinnor helt enkelt ”får ta” eftersom de väljer fel?

En annan sak som vi kvinnor tydligen måste lära oss ”att ta” är näthatet. En kvinna måste nämligen förbereda sig på att anledningen till att hon anser att det är kompetens och inte kön som ska spela roll vid värdering av meriter är att hon har fått för lite av ett visst manligt organ i sig. Orsaken är förstås att hon är dum i huvudet, ful, för tjock/för mager samt motbjudande i största allmänhet. Egentligen borde hon ha blivit slagen och våldtagen med batong på offentlig plats, så urbota dumt är det att anse att kvinnor och män har samma värde och bör värderas lika.

Vårt patriarkala samhälle diskriminerar kvinnor systematiskt och gör det tillåtet att beskära kvinnors livsutrymme, att kränka kvinnor som uttrycker sin mening och att skrämma kvinnor till tystnad. Det är INTE rimligt att vi ska behöva lära oss att ”ta” förolämpningar och kränkningar eller att mäns egna tillkortakommanden ska beröva kvinnor den mänskliga rätten till det egna känslolivet. Vi ska inte behöva bli känslokalla maskiner för att vi hävdar att vi som kvinnor har rätt till en åsikt.

Idag är det den internationella kvinnodagen. Kvinnor misshandlas, blir slagna och kränks på nätet av män. Kvinnor väljer traditionellt kvinnliga yrken med låg lön och dåliga utvecklingsmöjligheter. Fortfarande. Och kvinnor får höra att de ska hantera det på egen hand, stänga av ögon och öron och skapa sig sina egna liv.

Men det här är inget individuellt problem, vilket tidens anda gärna vill få oss att tro. Det handlar inte heller om att kvinnor är offer. Istället är det hög tid att göra något åt den sneda maktbalansen i vårt samhälle vilken i sig tillåter att kvinnors möjligheter beskärs.Vi måste våga se sanningen i vitögat: Rättvisa mellan män och kvinnor uppnås inte genom städhjälp, hen-ordet och RUT-avdrag, den uppnås genom att vi river ner mossiga strukturer och ersätter dem med det självklara att kvinnor och män har lika rätt och värde i livet.

Politiken måste ta sitt ansvar. Här ska en samhällskritisk analys ta sitt avstamp, tillsammans med en politisk ambition att faktiskt göra skillnad på alla nivåer. Vi accepterar inte att våra döttrar och dotterdöttrar har sämre möjligheter än våra pojksläktingar. Vi i Vänsterpartiet är den kraft som vågar anta utmaningen. Hur länge ska vi behöva vara ensamma om det?

Birgitta Axelsson Edström och Mariann Karlsson
Kvinnopolitiskt ansvariga i Vänsterpartiet Kalmar län

onsdag, mars 06, 2013

Befria kungahuset!

Så var då kungaparets besök i stan över. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det hela, men det var tydligen många som hade mött upp för att få en skymt av de kongeliga tu. Hoppas de blev nöjda, och hoppas att Kalmar och Kalmar län bjöd på lärorika studiebesök :-)

Monarkin är dock förlegad som statsskick. Jag tycker att det är en aning pinsamt att vi inte har kunnat frigöra oss från den här gamla kvarlevan från svunna dagar. Varför ska det vara så svårt att befria folk från ärftliga ämbeten? De har ju INGEN frihet alls. Från den dagen de föds, se bara på lilla Estelle, så har de blickarna på sig. Man ska sticka samma kofta som hon har och tova samma mössa, och som om inte sådana ytligheter räcker så ska man tvinga henne till en framtid som hon inte själv kan välja bort samt förlöjliga hennes föräldrars självklara rätt att bestämma vilka namn hon ska få. Jag blir så trött....

Istället för att stå och vifta med svenska flaggor på Stortorget borde vi befria kungen. Se till att han får den frihet han aldrig har fått åtnjuta, den som en vanlig medborgare har som kan välja när han vill åka nånstans och vart. När han inte har fått välja liv under sina yrkesverksamma år borde han i alla fall få råda över sin tid nu när han är ålderspensionär. Jag utgår från att både Carl Gustaf och Silvia är trevliga personer i sig. Jag har inget emot dem. Jag känner dem ju inte ens och kan inte uttala mig. De, liksom alla vi andra, har ju sina hemligheter i garderoberna, och tur är väl det. Kaffeflickor och föräldrars förehavanden har valsat runt under den senaste tiden. Problemet är ju inte hemligheterna i sig, utan att vi som undersåtar har rätt att få veta om dem just för att kungen och drottningen ska representera oss i tusen och miljoner sorters sammanhang. Och vi kan ju inte välja några andra, trots att det är vi som betalar kalaset.

Nej, befria kungahuset! De borde få känna på hur det är att ha sex timmars arbetsdag och rätt att träffa kompisar på AW över ett glas vin eller en öl när fredagens arbetsdag är slut. Det är ju nämligen så att om vi inför en arbetstidsförkortning så räcker jobben till fler, och då kan vi bekämpa arbetslösheten dessutom. Då behöver inte ens kungafamiljen, eller någon annan heller, bli arbetslös. Bra, va? ;-)