Försommaren är här. Grönskan har formligen exploderat i skog och mark. Om man cyklar genom Djurängsbackarna så märker man att solljuset knappt tränger igenom. Fenomenet "lövsalar" kan med fördel studeras där. Man är ute, men ändå inne. Man kan uppleva tillvaron som tvärtom också, att vara inne men ändå ute. Det är inte alls lika mysigt... Så jag väljer gärna Djurängsskogen istället :)
Vi har precis avslutat ett presidiemöte på omsorgsförvaltningen. Här finns mängder med intressanta saker att diskutera, studera och utveckla. Behoven är stora. Äldreomsorgen måste omvandlas för att kunna tillgodose behoven hos en åldrande befolkning. Valfrihet och inflytande måste öka. Personalen måste få vettiga arbetsvillkor. Om man känner att man har möjlighet att göra ett bra jobb, så gör man det också och dessutom så mår både man själv och brukaren bättre. Enkelt, va?
Men nu är det ju inte riktigt så enkelt. Vi har ju det där med ekonomi och resurstilldelning att ta hänsyn till, eller hellre, att låta oss styras av. Tyvärr är det ju så. Vi har en stor organisation som bygger på deltidsarbete, och den ska omvandlas till heltid som norm, med minskade ekonomiska ramar. Det är ganska naivt att tro att det ska fungera. Självklart kommer det att kosta pengar. Självklart uppstår svårigheter att bemanna verksamheten med heltider när behoven varierar så otroligt mycket över dygnets timmar. Vi driver ju verksamhet 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året och dessa dygn består av morgnar, kvällar, dagar och nätter och våra brukare har inte samma stöd- och hjälpbehov under hela dygnet. Det finns toppar, och förvaltningen lägger ner ett hästjobb på att lösa ekvationen. Det ska man ha en stor eloge för, och man gör det bra. Men, faktum kvarstår: Att gå från deltid till heltid kostar pengar, och det är ju sjutton att det ska vara så svårt att fatta det på vissa håll!
Om vi hade resonerat likadant när vi fördelat pengar till brandkåren som vi gör när det gäller omsorgen så hade brandmännen bara jobbat och fått lön när det hade brunnit nånstans, när man hade gett utbildning eller när nån kattunge inte hade kommit ner från nån grantopp i någons trädgård. Det är ju DÅ behoven finns, eller hur??? Men självklart, det får man ju inte glömma, det är ju främst män som jobbar inom brandkåren....
Nej, rätten till heltid som den nu fungerar är ingen jämställdhetssatsning. Den utjämnar inga skillnader mellan kvinnor och män. Att sedan kvinnor ska ha rätt till heltidslön och kunna leva på sin lön dessutom, DET är en självklarhet. Det är dock ingen självklarhet att det ska leda till ett förkortat arbetsliv pga alltför tunga abetsförhållanden och en arbetstidsförläggning som leder till ohälsa. Jag är rädd för den utvecklingen. Det är därför jag hellre vill jobba för arbetstidsförkortning, och börja där den behövs allra mest, nämligen inom omsorgen och vården.
DET skulle nämligen kunna lösa en hel del problem, och dessutom skulle en sådan höja yrkenas attraktion. Vi behöver rekrytera folk framöver och det kräver att vi har något riktigt bra att erbjuda. Sex timmars arbetsdag är ETT steg på vägen. Utvecklade inflytandemöjligheter och valfrihet inom kommunens ram är andra nödvändiga steg. Gör vi inte detta så kommer vi inom en snar framtid inte att ha något svar på frågan "Vem ska hjälpa mormor?" och det, mina vänner, är att rejält bita sig själv i svansen om man har som ambition att bygga ett hållbart samhälle som blomstrar liksom försommaren ute i Djurängen. Och det vill åtminstone jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar