torsdag, juli 31, 2014

LEV!



Hjärtat skall gro av drömmar
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.


De två första raderna av den här dikten av Bo Bergman citerades i dagens Barometern. Lyrik får mig ofta att tänka ett steg, eller flera, längre än vanligt, och det hände även denna dag. Vad vore hjärtat, och livet, utan drömmarna?

Vilka drömmar har vi? Vilka drömmar har jag? Drömmarna är inte något som drar livet bort från verkligheten utan tvärtom. De är något som gör livet värt att leva och som faktiskt kan påverka en verklighet som vi annars kanske i stora stycken känner oss obekväma med eller hjälplösa inför.

Så, låter du dina drömmar leva eller definierar du bort dem? Vad leder dig då framåt, om det är framåt du vill gå? Kanske är det andras drömmar, formulerade mätbara mål eller din känsla av otillräcklighet? Låt dig inte luras. Var tacksam för din egen fantasi, för din egen vilja och för din egen brinnande själ. Det är de resurser och den kompass du har fått och som hjälper dig att klara av livets utmaningar.

LEV!

onsdag, juli 30, 2014

Tomorrow... blir nog bättre...

Ja, idag var dagen då jag tyckte att det var dags att röra på sig lite extra. Alltså skulle jag promenera in till stan. Det är drygt en mil tur och retur och helt klart överkomligt. En vanlig dag alltså. Idag är ingen vanlig dag.

Idag är det en sommardag i slutet av juli i Herrens år 2014. Det säger väl allt. Luftfuktighet modell Amazonas och temperatur modell Ekvatorialafrika. I alla fall nästan. Och en totalt värdelös asagud vid namn Tor som visar höjden av inkompetens åtminstone här i trakten runt Kalmar. Lite slammer och någon skur, sedan tröttnar han utan att åtgärda problemet, det som är hans rätta uppgift nämligen att se till att luften går att andas. Jag har gett honom sparken många gånger. Tur att vi inte tror på såna som honom längre. De är Nordens största bluff. Större än Nigeriabreven till och med.

Nu när jag har kommit hem efter att på ditvägen förtvivlat kryssat mellan de små skuggorna som träd och husväggar (sparsamt förekommande) kunde erbjuda och sedan på hemvägen känt hur regn- och åskmolnen började hopa sig för att liksom aldrig bestämma sig så är jag ett par erfarenheter rikare. Samt ett par blåsor på fotsulorna.
  • Promenera inte till Kvarnholmen när temperaturen närmar sig 30. Har du ingen hund med dig betraktas du som galen. Sannolikheten för att du ÄR det är långt ifrån försumbar. Går du även hela vägen därifrån så är sannolikheten nära 1.0.
  • Det finns faktiskt folk som inte fattar att man inte kan ta vegetarisk mat på en lunchbuffé med samma slev som man just letat runt med i fläskgrytan bredvid. Hur trög får man egentligen vara??? OK, vi skyller på värmen. Den här gången. Det hjälper ju dock inte vegetarianen som tveklöst får problem av onämnbar art (jag ska bespara er detaljerna) någon timme senare.
  • Den mest naturliga platsen för att montera upp en spegel i helfigur KAN vara framför en toalettstol. Jag skämtar inte. Jag har upplevt det idag. Man går in på toa, sätter sig där det är meningen att man ska sitta och när man tittar framför sig så ser man en person som gör EXAKT samma sak som jag. Dessutom är vi oerhört lika och man befinner sig obekvämt nära varann. Och jag kan lova, det är inget jag VILL se. Jag avskyr speglar i största allmänhet, men VEM vill se sig själv i helfigur i det läget, inklusive alla detaljer? Eller är det så att det är en man som har satt upp spegeln och helt enkelt utgått från att han inte har ögon i nacken heller? För det är helt klart, åtminstone efter mitt toabesök idag efter lunchmaten, att de flesta i varje fall inte har ögon att sikta med framåt. Hur svårt är det för en man att sitta när han kissar???
Men nu är jag som sagt hemma. Duschen väntar samt ett speciellt bad för de misshandlade fötterna som straffar mig för stolleprovet tidigare idag. Det kan jag ha tycker de, och det tycker jag också. Faktiskt.
Trogna följeslagare. De är värda lite lyx, men de har inte förlåtit mig än.

I morgon är en annan dag. Jag ska försöka vara klokare, och jag hoppas att vädermakterna (Gud, du står ju alltid på min sida!) kan gynna oss i Kalmar lite lite mer med start i morgon. Tomorrow Tomorrow, I love you, Tomorrow!




måndag, juli 28, 2014

Planproblem?

Jag var ordförande i Kalmar kultur- och fritidsnämnd under åtta år. Det var spännande och roliga år, för det mesta, men med tiden så insåg jag omöjligheten i att göra ett bra jobb som ordförande i det läge som Kalmar kommun har hamnat. Efter sju år hade jag fått nog, men det örat var det inte direkt många som brydde sig om att lyssna på.

Hur som helst, en gång i maj 2006 fick en av Kalmar FFs matcher på Fredriksskans avbrytas. Det var en cupmatch mot AIK, och A-plan var efter ihållande regn så vattensjuk att det inte gick att spela klart. Det var inget som kommunen var förberedd på eftersom dräneringen hade fungerat så gott som utan anmärkning tidigare år trots att planen var gammal och inte omlagd i tid. Dessutom fick vi av samma skäl flytta en ungdomslandskamp påföljande vecka till Växjö, bara det känns ju ganska illa i en kalmaritisk själ. Det var turbulenta dagar. Fotbollsfolket gick till attack och jag fick frågor av alla möjliga slag, bland annat en som höll osedvanligt hög intellektuell klass: "Är det inte meningen att man ska kunna spela fotboll på Fredriksskans A-plan?"

Bakgrunden var inte helt enkel. Planen hade misshandlats ordentligt på grund av Royal League-spel 2005-2006 då någon hade kommit med den ljusa idén att spela fotboll i Norden i december och februari då gräset normalt ska vila.Med hjälp av sand och värmetält och allt vad man nu kunde komma på så skulle klimatets makt brytas och gräsets egen livsrytm betvingas. Resultatet blev en gräsmatta som inte hann hämta sig under kommande säsong. Och skulden lades på kommunen. Det var väl enklast så. Det går alltid bra att skylla på någon annan. Att det skulle kunna vara fel och kanske en rent idiotisk utopi som inte har någon som helst förankring i verkligheten att spela fotboll på naturgräs i Skandinavien i februari tycktes inte föresväva någon som befann sig i fotbollens inre krets. Så klart att det var kommunens fel att det var vinter! Och det snackades om indragen elitlicens och dryga böter.

Ja, usch, det var ganska struliga dagar det där, men jag var naturligtvis så korkad att jag i min tur tyckte att det var ganska korkat att försöka bryta naturens lagar bara på grund av kapitalets fotbollsdrömmar. Och för att avslöja en hemlis: Det tycker jag fortfarande. Och en sak till: Royal League somnade in som fenomen.

Igår hände det dock igen. Den här gången var det nya nationalarenan Friends Arena som inte tålde vatten och en allsvensk match fick ställas in. Taket på arenan är av den sort som inte går att fälla över och ta bort på ett kick direkt. Jag känner igen det där. En del konstruktioner tar typ ett dygn för att ändras från icke-tak till tak och vice versa. Å andra sidan, regnet hängde kanske i luften så att man kunde ha hunnit med både det ena och det andra. Hur som helst, vem ska betala böter? Vems elitlicens sätts under lupp? Eller är det som vanligt att när det gäller Stockholmslagen, nämligen att det inte är så farligt? Det kanske man borde förstå, förresten. Det är klart att det är allvarligare att Åtvidaberg inte hade hunnit få upp belysningsarmaturer som inte behövdes till premiären för ett par år sedan på Kopparvallen och fick 75 000 i böter för detta oerhörda tilltag! Eller??

"En del människor tror att fotboll är en fråga om liv eller död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så." lär Bill Shankly ha sagt. En sak är i varje fall klar: Fotbollen sätter skygglappar på folk, och inte bara det, den ger samma människor ett självförtroende som säger att det är just avsaknaden av skygglapparna som de själva har som är den stora bristen hos människor som ser att livet kan ha mer att ge än bara (kapitalstark) fotboll.

På lördag börjar Elitfyran igen för Klubbens del. Då hoppas jag kunna vara på plats på Fredriksskans. Kanske håller inte planen längre allsvensk klass, men det som försiggår där då är folkrörelse, föreningsliv och klubbkänsla, och det luktar fotbollskorv och kaffe. På något sätt känns det faktiskt väldigt mycket bättre, trots att jag är vegetarian och förmodligen inte kan äta något av kaffebrödet heller pga allergier. Det är fortfarande sommar, gräset lever och kan ta emot lite välsignat regn när det väl kommer (och jag hoppas det kommer SNART). Det är fjärran från bosmanövergångar, transferfönster och vad som kan uppfattas som svekfulla lagbyten, och det är jättelångt bort från Royal League ;-)


lördag, juli 26, 2014

Igår var det marknad

Igår och idag är det marknad i stan. Man känner ju ett visst ansvar att åtminstone gå dit och kolla in läget. Det är ju helt enkelt så att om vi vill att det ska hända något här så får man också se till att dyka upp och delta. Det gäller det mesta. Att sitta hemma och gnälla för att inget händer eller att klaga på det som sker utan att vare sig delta eller komma med idéer och förslag till förbättringar duger liksom inte. NÅT måste man ju göra. Dock var årets marknad en ganska plågsam historia, inte på grund av utbudet ( det var väl ungefär som tidigare år) utan det hängde på den där gula obarmhärtiga lampan som hänger mitt på himlen samt frånvaron av svalkande vindar. Det var inte marknadsväder, och läget är detsamma idag. Jag vill inte ens tänka på vad som händer med matvaror och godis under x antal timmar i solen och värmen.... Men det är ju inte mitt bekymmer. Jag köper oerhört sällan sådant. Som nöt- och mandelallergiker är inte marknadsgodis ett alternativ, och som vegetarian köper jag inte ren- eller björnkorv heller, inte särskilt ofta i varje fall. Äter sånt, det gör jag aldrig.

På Storgatan stod tre politiska partier med tält och flaggor och delade ut ballonger till barnen. Det är valrörelse i år nämligen. Ibland får man för sig att den allra största tillgången i valrörelsen är starka lungor, inte för att orka tala med människor utan för att orka blåsa ballonger. I know. Been there, done that. Faktum är att jag inte ens känner ens ett styng av varken oro eller sorg när jag passerar tältet där det parti står till vilket jag har skänkt kraft och energi under 20 års tid. Där finns ju ingen plats för mig, och jag har ingen tid att ge dem heller. När det är slut så är det slut. En av mina främsta och starkaste sidor, envisheten, höll mig kvar lite för länge i ett hopplöst läge, men nu har jag bestämt mig. En kristen socialist och feminist som är gift med en folkpartist är en aning för mycket för det interna mångfaldsbegreppet. Det har jag sörjt över länge, men inte längre. Dessutom är det jobbigt att blåsa ballonger i den här hettan ;-) och det är inte speciellt inspirerande att se vänsterballonger vaja i vinden fastknutna i barnvagnar tillsammans med dito från SD och sossarna. På nåt sätt har jag mognat bort från det där. Politik är inte PR och pampfasoner. Politik är vilja, kamp och strid samt närhet och lyssnande, och det gäller inte ett par veckor vart fjärde år. Det gäller ALLTID för den som har fått och vill ha väljarnas förtroende. Frågan är om en marknad är ett relevant forum? Tja, kanske det. Glöm inte ballongerna bara.

Nej minsann, nu väntar lite andra aktiviteter. Stryka tvätt? Nja, kanske framemot kvällen om temperaturen går ner. Kanske blir det en investering i skönare stolar till balkongen. Håller värmen i sig så är det inte omöjligt att jag tar ett par nätter där utomhus, men då krävs lite mer faciliteter än trästolar. En börjar ju bli gammal... Men till Kalmar marknad går jag inte en gång till. Två dagar i den hettan är lite FÖR mycket. Nu blir det en konventionell butik, inomhus och gärna med AC...

fredag, juli 25, 2014

Hemma igen - och blickar framåt!

Så är man hemma igen då efter fem dagars värmebölja i Östergötland. Det hela inleddes med seger för ÅFF mot Brommapojkarna på Kopparvallen, en onödigt spännande match för övrigt men poängen kändes ju bra till slut. Måndagen, lika vindstilla och lika solig och lika varm, innehöll studiebesök på äldreboende i syfte att hitta bästa möjliga tillvaro för svärföräldrarna på ålderns höst, och på tisdagen drog vi vidare mot Vättern och Vadstena.
Vättern från klosterområdet

"Vättern is a very deep lake" som sagt, men den är skön att bada i när syret tryter. Dessutom blåser det i varje fall liiiite friska vindar nere vid strandkanten.
Vadstena slott i motljus

Slottet var som vanligt mäktigt och stort och dottern som vanligt lika go och mysig. Det är lite lyx att så där mitt i sommaren få rå om stipendiaten vid Vadstenaakademien :-) 


På onsdagskvällen fick vi uppleva årets opera Silverskeppet i Bröllopssalen på slottet.
Man firar 50 år i år (visst är det många stora fenomen som fyller 50 just i år??) med en opera om en spännande kvinna på resa i Skandinavien och Tyskland.

Den är både ny och gammal på samma gång och kan kallas en fri fantasi om engelska kvinnokampföregångaren och författarinnan Mary Wollstonecrafts äventyr 1795. Dramatikern Sophie Helsing har skapat librettot. Mary Wollstonecraft är på jakt efter ett förlist skepp, och en älskare som visar sig vara en annan än hon trodde, i revolutionens Europa.

Dotter och lycklig moder
Dirigenten Jonas Dominique, med en stor orkester, har valt det bästa av Joseph Martin Kraus (1756-92) musik och utifrån det skapat en opera. Regisserar gör Elisabeth Linton. Vid ljusbordet sitter dotter Emmy, och mitt i publiken satt alltså stolt moder i onsdags kväll. Det var varmt och intensivt, men från scenen flödade mängder av energi och sprudlande musikalitet från såväl sångare som instrumentalister. Det är härligt att få uppleva så mycket ungdomlig briljans! Gestaltningen av moder Ellefsen var häpnadsväckande trollbindande liksom arian Mary tillägnade sin lilla dotter före resan till Norge. Att sedan librettot hade kunnat ge så mycket mer är en annan fråga. Lite grann gick man därifrån, fylld av vacker musik men ändå tänkande: "En kvinna utan man är som en fisk utan cykel."

En liten detalj: Restaurangerna i Vadstena stänger kl 23, köken stänger kl 22. Operan slutar ca kl 22. Det betyder att den lokala lilla Konsumbutiken, som håller öppet till kl 23, invaderas av hungriga operabesökare efter förställningens slut. Disken med färdiga smörgåsar tömdes raskt... Snälla politiska majoritet i Vadstena, ge näringsidkarna möjlighet att erbjuda mat och dryck efter operaföreställningarna och ge serveringstillstånd lite generösare! Jag förstår att man inte vill uppmuntra "röj- och hålligång-livet" men det där går väl ändå till överdrift? Är det bättre att folk sitter ute i parkerna med medhavd ljummen öl, vin i kartongtetror och lämnar plastkartonger på marken efter kladdiga baguetter från Konsum??

Slottsflygeln, fd Asylen (avvecklad som sjukhus 1973)
Vi bodde i den anrika Slottsflygeln belägen alldeles mitt emot självaste slottet, ett annex som hör till Klosterhotellet. Byggnaden är en mycket vacker vit skapelse som har hämtat inspiration från slottets arkitektur. Historien är dock lite mindre glamorös. Från början var det ett sockerbruk och det byggdes under 1800-talets slut om till mentalsjukhus, Asylen kallat. Verksamheten pågick i över 70 år och präglades nog, om man nu ska vara tydlig, av något helt annat än "fristad" vilket ju begreppet asyl egentligen betyder. Där fanns som mest 400 patienter som vistades innanför stängsel, murar och staket och utsattes för dåtidens behandlingar bestående av kalla bad, elchocker och annat som man trodde skulle läka såren i själen. Numera innehåller byggnaden privatbostäder, bibliotek, bistro med festvåning och som sagt hotell. Vi sov gott i rummet som vi hade hyrt och som hette Gustav Vasa. Jag hoppas att den nattsömnen vittnar om att det trots allt finns en viss ro som sitter i väggarna. Jag hoppas i varje fall, trots de många vittnesmålen som talar om de gråklädda modstulna varelser som tillbringade sin tid där och som då och då kunde beskådas på avstånd. Vadstena har en lång historia av psykiatrisk vård, med som mest 1000 patienter intagna och 2000 anställda på den samlande institution som fick namnet Birgittas sjukhus. Idag finns endast rättspsykiatrin kvar.

En annan verksamhet som har präglat staden är förstås klostret och Birgittasystrarna. Den verksamheten lever i högst grad och många byggnader vittnar om en gången storhetstid. Klosterområdet och sjukhusområdet går in i vartannat och den vackra klosterkyrkan, som numera är en av Svenska kyrkans allra största kyrkor i landet, ger vid sidan av slottet orten Vadstena sin karakteristiska siluett. När vi var där firades helgonet Birgittas dödsdag, eller hellre, hennes himmelska födelsedag. Sällskapet SSB, läs mer på länken http://www.societasbirgittae.org/ hade generalkapitel och överallt i staden såg vi präster och andra kyrkliga ämbetsmän i riktigt långa svarta dräkter som var där för att träffas och fira gudstjänster tillsammans. Jag, som kommer från en ohjälpligt lågkyrklig tradition, fick bara en fråga i skallen: Om man nu tänker att evangelisation och förverkligande av missionsbefallningen är centralt för kyrkans verksamhet, på vilket sätt bidrar den här relativt speciella rituella klädseln till öppenhet för människors behov år 2014? Ja, det finns säkert svar. Jag för min del har nog svårt att skapa närhet i det läget, men tack och lov är vi människor olika!

Nu är vi hemma igen, efter bad i Vätterns friska vatten men istället med friska vindar från Kalmarsund som blåser igenom hemmalägenheten där det är både korsdrag och tvärdrag, helt enligt vår egen önskan. Det känns skönt! Nu nalkas vardagen, och för maken en valrörelse som troligen mer och mer kommer att växa ända fram till valdagen. Innan dess finns det dock en hel del roligt som ska genomföras. Det allra mest spännande blir förstås en resa till Liseberg och en eller ett par turer med Helix (Emmy, vi laddar väl ordentligt???) samt ett besök i morgonsoffan hos TV4. Det finns minsann många intressanta saker att dryfta och uppleva inom den närmaste framtiden! Fler värmeböljor i Östergötland hoppas jag emellertid personligen att jag kan undvika...



lördag, juli 19, 2014

En dag i kulturens tecken

(Mitt inlägg på temat Kultur i Björklunden på Öland 19 juli 2014)
Jag är egentligen väldigt trött på frågan ”Vad ska vi ha kulturen till?” Efter 20 år i kommunpolitiken, där alla investeringar ska ge klirr i kassan inom bara några år så tillåter jag mig att uttrycka min ganska stora frustration över den uteblivna insikten på så många håll som gör att frågan ställs så ofta. Det är inte ett dugg konstigt att jag skyr frågan som pesten. Kulturen ska vi ju inte ”ha” till något. Det är vi människor som behöver den. Den är mänsklig. Utan den är vi inte fullständiga människor. Det är svaret.

Men man kan inte stanna där. För vad händer om vi inte fattar vilka behov vi har? För det gör inte alla. Ofta, inte minst när jag funderar kring kulturens betydelse, tänker jag på Rollo Mays ord ”Den som inte kan skapa måste förstöra”. Det stämmer, men inte bara på ungdomar som lever sina liv i segregerade områden som saknar både inflytande och framtidshopp. Det stämmer också på välbärgade vuxna människor som till och med kan ha full tillgång till två av vår tids stora maktapparater, nämligen demokratin och pengarna. Till och med där kan driften att förstöra övertrumfa viljan att skapa, helt enkelt för att man inte förstår att själva skapandet är en positiv drivkraft medan driften att förlöjliga är destruktiv till sin natur sedd oavsett perspektiv. Den som mår bra behöver inte förlöjliga andra. Den som kan skapa behöver inte förstöra. Den kan istället bygga upp. Hållbara samhällen byggs av hållbara människor. Den som ger sig ut på det kulturella fältet blir inte rädd för det nya. Men det krävs att man kan göra som havet: Våga.

Och rädslan är det som hindrar oss. Vi ser det på så många möjliga arenor idag. Rädslan breder ut sig. Rädslan föder förtryck, den som har makt blir förtryckare och den som inte har makt blir både förtryckt och förtrycker den som har ännu mindre.

Men alla är förtryckta av rädslan, rädslan för det nya, för det outforskade, för det som vi inte ser målet med, för det som inte ens finns men som väntar på att bli skapat, för det som leder oss in på vägar där vi aldrig har vandrat. Det kanske inte ens finns vägar. Det kanske är vi som skapar de första spåren på en helt ny stig. Det är klart att det är skrämmande, främst för den som inte ens har gett sig själv möjlighet att resa in i sitt eget inre. Jakten på annat ytligt och märkvärdigt, sånt som är lättförståeligt för plånbokens ordbok, har inte så sällan lämnat den egna trädgården outforskad. Och då har man ju inte en aning om vad som finns där. Men växer, det gör det. Ogräset.

Resultatet i EU-valet i våras blev tydligt. De främlingsrädda partierna gick framåt över hela EU, så även i Sverige. Orsaken är klar, åtminstone för den som har ett historiskt perspektiv. Vi såg det i Tyskland efter första världskriget. Vi ser det i Europa idag. Syndabocksletandet. Fler än var tionde väljare av den knappa halva av valmanskåren som röstade i Kalmar län den 25 maj såg ett främlingsfientligt parti som det bästa valet. Det är ju inte samma sak som att vara rasist, men det oroar. Vad ska man då göra åt det?

För det första, en människa som är trygg i sig själv och som har en egen förmåga att tänka och skapa unika och nya saker, som ser andras skapande som bidrag till samhällsutvecklingen blir inte rädd för det nya som känns främmande. Därför ska vi låta varje människa få utveckla sin skapande och sin analyserande förmåga. Jag kallar det KULTUR.

För det andra, en människa som kan dra egna slutsatser, som kan göra rationella val och som känner sig trygg med det känner sig inte hotad när historien upprepar sig. Därför ska vi låta varje enskild människa få utvecklas intellektuellt. Det handlar alltså om BILDNING.

För det tredje, ett hållbart samhälle som byggs för människor och som ska bestå över tid behöver en politik som också håller, en politik som bärs av människor som lever som de lär, som har en stadig ideologisk grund och som förmår att formulera såväl visioner som verksamma åtgärder på vägen dit. Vi behöver en politik som ser bortom ytan. Man bygger inte en universitetsregion genom att lägga betongblock på betongblock. Man bygger en universitetsmiljö genom att tro på människan och genom att ge henne utmaningar. Man bygger inte framtid genom att bygga hus. Man bygger framtid genom att människor får självförtroende. Vi behöver en ärlig politik som har fattat sin mission, inte en PR-politik som vaknar vart fjärde år och som kallar viktig och respektfull diskussion för käbbel. Jag brukar efterlysa detta som VILJA.

Vi befinner oss i ett supervalår. Väldigt mycket i vårt samhälle diskuteras därför under partipolitisk flagg, men kan de etablerade partiapparaterna hantera begreppen kultur, bildning och vilja? Jag är tveksam. Problembilden är omfattande. För att människor ska få tillräcklig självkänsla och bli av med rädslan för det främmande behöver vi istället en ny rörelse, en process som sätter väsentligheterna i centrum. Samhällets nuvarande problem kan inte lösas av de gamla strukturer som skapade dem. Vi behöver nytänkande. Vi behöver uppmuntra varandra som resurser i det arbetet och bejaka våra olikheter. Civilsamhället har på bred front ett uppdrag, ett civilsamhälle som är levande jämt och som just jobbar med kultur, bildning och vilja. Då kan man inte sitta fast i gamla bås, utan man måste vara beredd att tänka nytt ÄVEN när det gäller strukturer och arbetsformer och FRAMFÖRALLT när det gäller hur man lever sitt eget liv. Det räcker inte med retorik. Det måste finnas praktik. Också.

Och kulturen är en sådan praktik. Det är ett språk, eller egentligen många, att göra sig förstådd med och som hjälper oss att förstå andra. För ett tag sedan blev det så tydligt för mig.

Jag jobbar ju med teater och med musik, körsång specifikt. Under ett år har jag haft den stora förmånen att, utöver att leda den stora kören Vox Communis som är ett av mina livselixir, också i Vuxenskolans regi få leda Våga låta-körer. Det handlar om att ge människor, som kanske aldrig någonsin har prövat eller som någon gång för mycket länge sedan har sjungit i kör och använt sin sångröst tillsammans med andra, möjlighet att utforska sin egen resurs. Det är en underbar process! Jag har haft körer på två nivåer, några som har lite större erfarenhet sedan tidigare och som vågar sig på att sjunga i stämmor tillsammans ganska snabbt. Den andra nivån har befunnit sig på ett mer grundläggande stadium, men mot slutet av terminen nu i våras så vågade vi oss på att sjunga både i kanon och i stämmor. Det gick långt över förväntan, speciellt med tanke på vilken ledare de hade… Hur som helst, jag tänjde på gränserna ordentligt. Speciellt vid ett tillfälle frågade jag ”Hur känns det?” och en av deltagarna svarade ”Jag är stolt över mig själv”. Bättre betyg kunde vi inte få, vi som stod där i IOGT-lokalen i Gamla stan och som just hade tagit oss igenom ett tvåstämmigt arrangemang. Finns det något större än att delta i något som gör medmänniskor stolta över sig själva? Hon hade erövrat ett nytt språk. Hon visste att hon kunde något som hon tidigare bara hade drömt om. Hon hade fått ett nytt uttryckssätt. Det var stort! Och jag fattade ju inte hur stort det var förrän jag satt i bilen på väg hem och det slog mig med full kraft: Människan är en fantastisk skapelse, men varför begränsar vi oss själva och våra möjligheter så ofta och så mycket?

Och det är ju det där med språk och uttrycksmedel… Det är ju därför, bland annat, som vi har skapat kulturen. Vi människor vill säga något, och inte ens för den som älskar det skrivna ordet så mycket som jag gör så räcker det till allt jag vill säga. Det behövs fler former! Och det är därför vi utvecklade musiken, dramatiken, sången, målandet, dansen…  En kompis till mig studerade till organist i Göteborg. En av lärarna där brukade säga ”Stockholmskörerna sjunger så vackert! Problemet är att de har glömt varför de gör det.”

DET är något jag ofta tänker på. Att utöva kultur är att vilja säga något. Det får man aldrig glömma bort, och kanske får man i det perspektivet stå ut med en och annan falsk ton, ett snett och grällt penseldrag för mycket och en och annan paus som inte är planerad, bara man inte glömmer det viktiga: ”JAG VILL SÄGA NÅT SOM JAG TYCKER ÄR VIKTIGT FÖR DIG ATT FÖRSTÅ.” Och så måste vi göra det möjligt för varandra, genom övning och praktik, att förstå och kommunicera, för det är ju i kommunikationen, i den ömsesidiga dialogen i mötet mellan självständiga, tänkande och kännande människor, som utveckling sker.
Det är genom kulturen som människor kan få utvecklas. Det är på det viset vår inneboende skapande förmåga, för den finns där hos oss alla vare sig vi har fattat det eller ej, kan bli till positiv kraft istället för destruktion och avund. Det är då vi kan se den främmande andre som en berikande resurs istället för en belastning. Det är då vi respekterar och uppskattar det nya och det främmande, för vi är ju lika unika själva. Det är så vi kan skapa hållbar utveckling och rika liv på riktigt, inte bara kortsiktighet och papperspengar på plastkort. Det är där vi kan nå målet: En utvecklande värld för alla.

Kultur, bildning och vilja. Det är de tre dimensionerna som skapar mänsklighetens volym. Och det är därför som kulturen är så viktig. Går den mot noll, eller om någon annan av de tre gör det, så gör mänskligheten det också. Det där är ju ren matematik för en naturvetare som mig, eller är det möjligen en inlärd kulturell förmåga att se på fenomen i flera dimensioner? Eller är det både och? Det kan rentav vara en korsbefruktning… och sådana behöver vi fler av!


fredag, juli 18, 2014

Änglaljus 6 december

Mitt i sommarvärmen, en liten påminnelse:

Varmt välkomna!

torsdag, juli 17, 2014

Olika berikar!

Idag skiner solen igen, och vi har just konstaterat att så mycket grönska och blommor har vi nog aldrig tidigare år lyckats med på vår balkong. Det känns gott. NÅT kan man lyckas med!

Det här året har vi blandat en himla massa färger på balkongen. Det är inte riktigt likt mig sedan tidigare år. Jag har försökt att skapa lugn harmoni med ett fåtal färger, men sällan lyckats speciellt väl. Nu råder alltså motsatsen, och det märkliga är: DÅ växer dom! Över alla bredder!
Till och med minirosor trivs, och det är en blomsort jag aldrig tidigare har lyckats hålla liv i mer än några veckor. Den förra rosen gav upp i förra veckan. Den hade blommat med gula blommor oavbrutet sedan 17 april (Tack Karin och Kalle!) och vi bytte av med denna som redan skjuter knopp på knopp.

Tagetes i en färg som jag aldrig tidigare har haft (men liberalen hävdade att de var snyggast och jag valde att INTE se dem som alliansfärgade) samsas med rosa pelargoner och mörklila petunia och växer så det knakar.
Den helige anden vakar över röda och laxrosa pelargoner och vita spröda margueriter. Jag vet inte vad den där plåtfågeln gör egentligen, men faktum är att de levande fåglar som under flera års tid har producerat högvis av icke-önskvärda beläggningar på vårt balkongräcke precis i det här hörnet verkar känna en aning respekt för den där svårbeskrivbara metallskapelsen...
Och över bordet hänger en komposition av överblivna plantor som förmodligen inte alls borde hänga i en ampel, men det var den plats jag hade över och även dom verkar trivas.

Slutsatsen är: Mångfald är bra! Den gör att det mesta växer och trivs, även det som inte var planerat att hamna just där. Det där med olikheter och blandning är intressant, inte bara när det gäller balkongplanteringar. Enda gången tidigare som jag har haft riktigt prunkande blomlådor var ett år för länge sedan i Smedby när det enda jag fick tag i var ljusrosa petunior och gula tagetes. De svämmade efter ett par veckor över hela balkongräcket, och till och med jag som inte kunde se charmen med färgkombinationen kunde tycka att det var rätt häftigt. Miljöer där man inte blandar olika utan bara tillåter lika är rätt tråkiga egentligen. Det tycker i varje fall jag, feminist, kristen, socialist och lyckligt gift med en folkpartist!




onsdag, juli 16, 2014

Apropå Charmörer och speglar...

"En märklig kvinnosyn"
"Överväger om vi ska fortsätta i Kalmar"
"Självklart ska kulturen kunna ifrågasättas"
"Kommunalråd ryter till"

Jag blir, som engagerad i Kalmars kulturliv men också efter att i hög grad varit inblandad i Kalmars kommunpolitik i 20 år, djupt oroad över det som nu pågår kring sommarteatern i Krusenstiernska gården. Självklart ska man kunna tycka precis vad som helst om vad som spelas där, och man ska också kunna uttrycka det utan att bli uthängd som mindre vetande. Ett tips dock till herrar Rydström och Nilsson: Om man inte vill sprida åsikter och synpunkter till allmänheten så är det nog bättre att INTE sprida dem på egen hand via poddradio…


Ett av kulturens syften är ju att väcka tankar och att kvalificera dem. Om man som produktionsbolag väljer att sätta upp farser från förra seklets början gång på gång och får kvalificerade skådespelare och regissörer att stå för gestaltningen så är man i sin fulla rätt att göra det. Jag både tror och hoppas att bolaget är så seriöst att ledningen förstår att en diskussion som den vi nu ser inte är ett hinder utan snarare en möjlighet inför framtida somrar i Kalmar. Den fråga vi dock borde ställa oss istället för att skuldbelägga en aktör på kulturscenen är varför just denna genre är ett framgångsrecept när det gäller publiktillströmning. För publiken kommer ju, gång på gång, och den är stor.


Kan det vara så att de kåta gubbarna som springer omkring på scenen är speciellt parodiska och roande eftersom vi känner igen dem så väl? Just igenkänningsfaktorn är ju viktig i komiksammanhang. Kan det vara så att vi under trädens skira grönska under en skön sommarkväll tillåter oss att skratta gott och högt åt den löjeväckande manlighet som fortfarande existerar i det vardagliga livet? Kan det vara så att vi inte alls har nått så långt i jämställdhetsarbetet som vi inbillar oss?


Ja, kanske är det så, och då finns det en mängd olika åtgärder vi bör vidta. Den första är att vi börjar leva som vi lär. Jämställdhet är inte retorik, det är i högsta grad praktik. Den första åtgärden är däremot INTE att kommunens politiska ledning kräver att passande manus ska väljas. Kulturen ska nämligen vara fri i den mån den kan vara det, och i ETT avseende ska den definitivt vara helt fri och det är i förhållande till makten. Det handlar om demokrati, ytterligare en aspekt av vårt samhällsliv som inte bara ska vara retorik utan i sanning praktik.


Det är allvarligt när makten vill ha makten över kulturen. Det är ett solklart övertramp. I de samhällen där sådana övertramp har varit regel har varken demokrati eller frihet rått. Det är samhällen som vi idag på de allra flesta håll tar avstånd ifrån, eller är vi på väg in i ett skede där Nazitysklands och Sovjetunionens bruk av propagandakultur börjar bli accepterat? Jag hoppas verkligen inte det. Det är inte en uppfattning som jag någonsin har stått för eller kommer att stå för. Det har heller aldrig tidigare varit ett ställningstagande som jag har uppfattat varit karakteristiskt för det parti jag har lagt ner både tid och energi på. Men, saker och ting förändras, och det gör partier också. Ibland går det åt fel håll.


Sommarteatern i Krusenstiernska ska leva sitt eget liv, precis som vårt kulturliv i övrigt. Vi behöver inte utsätta oss för det om vi inte vill, men när vi gör det så ska vi ta tillvara de möjligheter de ger till utveckling av både oss själva, andra och samhället i stort. Det är nog inte, handen på hjärtat, figurerna på teaterscenerna som vrider våra värderingar i galen riktning. Det är mer förebilderna i verkliga livet som påverkar människor. Är det kanske den sanningen, att scenen i Krusenstiernska alltför väl speglar det samhälle vi har, som gör så ont att man måste gå till attack? I så fall är det nog hög tid att istället attackera den verklighet vi själva är med och formar. Klockan är typ fem i tolv, grabbar OCH gummor. Krossa inte spegeln. Förändra verkligheten istället.


Alltså, låt kulturen ha sin frihet inte bara i retoriken utan också i praktiken, men var mogen människa nog att ta tillvara dess möjligheter!

Djurens år i år?

Jag har börjat spela Quizkampen! Det är kul, men mest kul är det när jag vinner. Det gör jag inte alltid... Men trots att frågenivån förstås kan diskuteras så kan man faktiskt lära sig lite grann emellanåt, till exempel vad Hermiones katt i Harry Potter-böckerna heter, under vilket årtionde Sällskapet Vakttornet (Jehovas vittnen) grundades och vilket kinesiskt år vi just nu befinner oss i. Tydligen är det ormens år.

Men just nu kan man faktiskt få för sig att vi här i Kalmar befinner oss i grisens år. Grisar är ju på tapeten både här och där! Någon ondgör sig över att det finns vilda grisar i den svenska faunan. Andra förfasar sig över att det finns mansgrisar inom teatern. Själv har jag sedan länge konstaterat att det finns svin på de allra flesta arenor i den här världen, och de både växer och förökar sig. Det gillar inte jag.

Men små söta smågrisar tycker jag om, mycket mer än om ormar... Fast även ormar finns ju i den svenska faunan, i bred bemärkelse, och inte bara i den kinesiska almanackan. De kluvna tungorna är inte direkt sällsynta. Tyvärr.


måndag, juli 14, 2014

Vinna krig eller vinna fred? Vad tycker du?

Den 5 juni skrev jag vårens sista tentamen. Kursen hette Religion och samhälle och behandlade religion i bred bemärkelse ur religionssociologiska perspektiv. tentan var relativt omfattande och också tids- och tankekrävande. Den sista frågan, som kunde bedömas med betygen underkänt, godkänt eller väl godkänt, löd på följande vis:

Redogör sammanfattande för konflikten i Mellanöstern och diskutera ingående hur religiösa och politiska förändringar i Israel, Palestina och USA har inverkat på konflikten och möjligheterna att skapa fred i regionen. Ge konkreta exempel som illustrerar ditt resonemang.

En liten enkel och näpen fråga, lagom avgränsad och möjlig att förhålla sig neutral till, eller hur? Tja, därom kan vi tvista. Nu när konflikten återigen är ett öppet faktum så väljer jag att publicera mitt svar, ett begränsat sådant pga angiven maxlängd och ihoprafsat under ett par timmar i början av juni. Kanske kan det roa någon. Frågan är i högsta grad aktuell, och lösningen på konflikten känns mer avlägsen än på länge.

Judarnas behov av ett eget land, en egen nation, grundar sig förstås på att de blivit av med sitt hemland samt drabbats av långvarig antisemitism. Av såväl sekulära som religiösa skäl har därför sionismen vunnit gehör. Som både en sekulär rörelse med mål att skapa ett nationalhem och stärka nationalkänslan bland judarna i diasporan och att organisera judisk invandring till Palestina OCH som en religiös rörelse inspirerad av A I Kook med målet att förverkliga Guds frälsningsprocess genom Israels tillkomst så har den blivit stark. Under 1900-talets första decennier ökade den judiska invandringen till Palestinaområdet och via deklarationer, resolutioner och med FNs inblandning kunde staten Israel utropas 1948. Då hade spänningen mellan muslimer och judar ökat under lång tid. Det är två folk, om inte tre om man räknar in de kristna också, som gör anspråk på samma geografiska område, och ett delat Palestina blev tyvärr inte en hållbar lösning över tid.


T Y Kook fortsatte sin fars arbete genom att alltmer legitimera sionismen i religiösa termer. En karismatisk ledare kan, det har vi otaliga exempel på, påverka i stor skala. Genom att koppla ihop Israels faktiska historia med judarnas frälsningshistoria så kom det delade landet att ifrågasättas. Judarna ska ju återvända till och förenas med sitt land (Judeen och Samarien) och när folket förstår detta kan Messias komma. Därmed banades vägen för sexdagarskriget 1967 som då fick en religiös betydelse. Israel skulle bli ett och inte vara delat. I kriget, som kunde ses som ett mirakel om man tolkade det ur judisk synvinkel, ockuperades Gaza, Golanhöjderna, Västbanken och Sinai och man tog över även östra Jerusalem i ett blixtkrig mot Egypten, Syrien och Jordanien samtidigt. Ur sekulärt perspektiv hävdade premiärminister Meir att hon kände sig ”hotad” och att attacken därmed var legitimerad.


Sedan dess har konflikten varit ett pågående faktum. Israel skulle, enligt resolution 242, lämna ockuperade områden, de inblandade staterna skulle respekteras och erkännas rätt till området samt parternas rätt att leva inom erkända gränser skulle garanteras. Detta skedde inte. Arabstaterna sade nej till förhandlingar, till fred och till erkännande. Israel kunde då inte förhandla.


Sedan 1967 har en religiös nationalism utvecklats starkt i Israel samtidigt som utvecklingen i Israel har engagerat många andra. Staten Israel har dock tappat en del av greppet över utvecklingen. I och med händelsen i Hebron 1968 då unga judiska män på eget initiativ ockuperade ett hotell så blev det tydligt att staten kunde sättas inför fullbordat faktum. Den religiösa sionismen hade blivit självstyrande och dessutom militant. Genom Yom kippur-kriget, då Egypten anföll Israel, blev det tydligt att supermakterna, framför allt USA, tvingade fram eld upphör och försökte tvinga bort Israel från ockuperade områden. Detta ledde till en moralisk och politisk kris (Israel var inte längre överlägsna) men också till att fundamentalismen blev allt starkare. Gush Emonim (”De trognas block”) bildades 1974 och den förening mellan nationalism och religion som representerades i denna paraplyorganisation attraherade många. Man skulle ”aldrig byta land mot fred” och strävan att hålla samman treenigheten ”Torah, landet och folket” kom att bli vilja att skapa teokrati i Israel. Man utövar påtryckningar på politiken, motverkar fredsinitiativ genom illegala bosättningar i områden som Torah säger är Israels och man genomför terrorattacker mot både israeler och palestinier. Kritiken riktas främst mot den israeliska vänstern och dem som vill ha fred via en tvåstatslösning. När Likud vann valet 1977 hade de stöd av bosättarrörelsen, och det stödet blev ömsesidigt. Det gjorde att denna nationalistiska rörelse kunde utvidgas ytterligare under åren 1977-1984 och fler bosättningar etableras. Freden försvårades ytterligare.


Palestinierna har naturligtvis också del i konflikten. PLO, som via Arafat organiserade motståndet mot Israel har blivit en samlande kraft (för både muslimer och kristna) som försöker förklara konflikten i sekulära termer. Det Muslimska brödraskapet är däremot en religiös rörelse som i likhet med Gush Emonim söker religiös omvandling av samhället, men man är som sagt muslimer och har även en social agenda genom att man bygger skolor, sjukhus etc. Man har utvecklats i Egypten sedan 1920-talet och kom med tiden att få miljontals medlemmar i ”celler”. Man var från början lierad med Nasser i Egypten, men hamnade sedan i konflikt. Denna konflikt ledde till en radikalisering av rörelsen och fokus kom att hamna på att bygga ett alltigenom muslimskt samhälle, inte genom reformer utan genom revolution. Fienden blev ”den närliggande”, alltså även vad man uppfattade var dekadenta moderata muslimer och orättfärdiga ledare (inkl regimen i Egypten). Denna rörelse fick initialt stöd från israelerna som såg en möjlighet till ett splittrat palestinskt motstånd. Dock utvecklades rörelsen och Hamas, en underjordisk gren av brödraskapet, kom att agera självständigt gentemot PLO och skaffade sig inflytande. Genom Hamas blev konflikten med Israel omtolkad i religiösa termer även på den palestinska sidan, och martyrskapet uppgraderades i konflikten. Hamas kom att utföra militära aktioner med martyrinslag, men också bedriva politiskt arbete som parti samt utföra socialt samhällsbyggande arbete. Hamas fick makten i Gaza 2006 genom demokratiska val medan PLO har makten på Västbanken.


USAs hållning har vacklat genom åren. Utrikesminister Kissinger var direkt fientlig mot Israel i början av 1970-talet. Från att från 1920-talet ha lämnat politiken till sekulära värden så kom de ”evangelikala” krafterna att vakna från mitten av 1950-talet och ställa krav på att USA skulle upprätthålla en kristen moral. Detta kom också med tiden att påverka hållningen gentemot Israel, först genom att man stödde Ronald Reagan 1980, en president som inte var särskilt evangelikal men som betonade betydelsen av en stark militärorganisation och han kunde även ta till sig den bibliska tolkningsramen och det religiösa språket. Israels tillkomst etc tolkades bibliskt och kunde ses som Guds handlande, ett mirakel i Guds frälsningsplan även för kristna. När George W Bush valdes till president var dessa nykonservativa krafter ännu mer involverade i det republikanska partiet och de fick inflytande via nyckelposter i hans administration (Kippenberg 2011). Som av en händelse var dessa ”evangelikala” också helt på Israels sida i konflikten, vilket fick till följd att USAs hållning även blev denna. Den amerikanska utrikespolitiken som gällde Mellanöstern blev därmed religiös, icke-sekulär och inriktad på militär upprustning istället för fred. Det, tillsammans med de starka ekonomiska intressena i området, har bidragit till en försvårad fredsprocess.


Konflikten i Palestinaområdet har nu omvandlats från en konflikt mellan Israel och de omgivande arabländerna till en konflikt mellan bosättare å den ena sidan och olika palestinska grupper (främst PLO och Hamas), den israeliska staten och olika israeliska grupper å den andra, samt mellan palestinska grupper (PLO och Hamas) och staten Israel. Det betyder att våldet uppträder på många håll och att religionen har blivit mer framträdande i konflikterna.


PLO erkänner numera Israel medan Hamas vägrar. Israel förhandlar med PLO, men inte med Hamas. Israel kräver ett slut på våldet och PLO kräver att få återvända till ockuperade områden. Detta gör att konflikten i dagsläget inte hittar någon lösning, trots att USAs hållning sedan Obama tog över har blivit något mer nyanserad.

SÅ, vad händer nu då? Ska vi återigen hamna i ett läge där en sida vinner kriget men ingen vinner freden? Är det vedergällning och hämnd som är viktigast, eller en långsiktig fredsprocess? Historien visar oss att det är betydligt svårare att uppnå fred i komplicerade konflikter om vi först ska utkräva ansvar hos skyldiga. Ja, det är vi människor som bestämmer. Är det reptilhjärnan eller Homo Sapiens som ska bestämma? Hjärta eller hjärna eller både och? Vad tycker DU?

Jag minns en manifestation i Kalmar för ett par år sedan. Den handlade om våld i mellanöstern, som så många gånger förr. Under talen visades skyltar med svastikor och davidsstjärnor där det tydligt framgick att Israels ageranden jämställdes med judeförföljelsen i Nazityskland. Jag gick därifrån. Det fanns de som hävdade att manifestationen var viktig. Jag hävdar att den blev totalt förstörd. Vill man skapa fred så beter man sig inte på det viset, oavsett vilken sida man avser att stödja. Våld föder våld. Övergrepp föder övergrepp. Någon gång måste man sluta, och varför inte på en manifestation mot våld? Precis som i vardagen där vi visar våra värderingar i praktisk handling. Man måste börja någonstans, som sagt.

PS. Jag fick Väl godkänt på kursen liksom på den här beskrivningen av konflikten. Det är en klen tröst. Jag hade hellre sett en värld som är klok nog att hålla fred än en som på grund av politiska och religiösa skiljelinjer sliter ihjäl sig själv. Ett sådant tentasvar hade dessutom varit betydligt roligare att skriva.