onsdag, april 30, 2014

EU-val 25 maj

För den som tycker att rättvisa, välfärd och mänsklighet är viktigt, för den som tycker att människan ska kunna utvecklas fritt och för den som tycker att det är för mycket kortsiktig taktik och för lite äkta glöd i politiken: Kanske är detta ett alternativ?


tisdag, april 29, 2014

Välkomna till Smedby i morgon!

Dagens sammanträde i omsorgsnämnden kommer inte att omnämnas som det mest intressanta i mänsklighetens historia, men med tanke på hur veckan började så är det inte konstigt... Å andra sidan var det en klar uppryckning så här dagen efter dagen före ;-)

Jag lämnade en protokollsanteckning och en reservation enligt nedan. Protokollsanteckningen kom efter att ändringsförslaget om att enbart godkänna en del av handlingsplanen för att minska sjukskrivningarna hade röstats ner:

Omsorgsförvaltningen utmärker sig i det kommunala perspektivet med höga kostnader orsakade av sjukskrivningar uppemot 13 miljoner kronor årligen. De problem som höga sjukskrivningsnivåer för med sig i form av lidande, osäkerhet och kostnader för såväl individ som samhälle måste man ta tag i och försöka eliminera. Det ingår i uppdraget för ansvarig facknämnd att ta problemet på allvar och fatta beslut om verksamma åtgärder.

Det förslag som här läggs är dock inte en optimal lösning. Kalmar kommun har en egen företagshälsovård i form av Kommunhälsan och det är i första hand den resursen som ska användas. Nu har emellertid enligt förvaltningen dessa möjligheter uttömts. Därför vänds blickarna ut emot andra aktörer som eventuellt kan bidra till arbetet genom delvis nya grepp.

Detta är som sagt inte den optimala lösningen. Kommunhälsan är och ska vara kommunens expertinstans när det gäller arbetsmiljö och sjukskrivningar, men verkligheten visar att andra vägar måste prövas av olika skäl. Vi måste alltså tyvärr tala med biskop Brask i Linköping: Härtill är jag nödd och tvungen...

Reservationen var jag tvungen att lägga efter att nämnden beslutade att ändra i de nationellt antagna delmålen för jämställdhetspolitiken. Där blev det nästan, eller inte nästan egentligen, rentav löjligt:

"Mäns våld mot kvinnor ska upphöra" är ett av de nationella delmålen för jämställdhetspolitiken, antagna i mars 2006. Självklart ska ett kommunalt jämställdhetsprogram utgå från dessa. Jämställdhetsarbetet måste föras på samhällets samtliga nivåer.

Att kalla detta stora samhällsproblem för något annat är att förminska problemet samt osynliggöra kvinnors lidande, ett lidande som medför stora problem för kvinnor att använda sina mänskliga fri- och rättigheter. Ett jämställdhetsprogram ska naturligtvis vara så tydligt som möjligt och våga kalla problem för dess rätta namn. Mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Det är ett jämställdhetsmål jag aldrig backar från.
  
Nu lämnar vi detta till historien och ser framåt. Den närmaste framtiden är morgondagen, och då ska vi i Vox Communis sjunga in våren i Smedby. Vi ses där vid församlingshemmet strax efter kl 1930! Vårvindar friska leka och viska medan vi är glada som fågeln i morgonstunden och hälsar våren välkommen och konstaterar att vintern rasat ut :-)
Vox Communis Valborgsmässoafton 2012 på Värsnäs. Nu tar vi nya tag ännu en vår, denna gång i Smedby!

Börja nu!

Rasisterna i SD var i farten på gårdagens fullmäktigemöte. Inte helt oväntat var det ETT enda ärende som intresserade dem, nämligen frågan om kommunen skulle utöka sitt mottagande av ensamkommande flyktingbarn från 11 platser till 16 och denna gång prioritera flickor. Det fick mörkermännen i SD att vilja diskutera prioriteringar i politiken, samhälleliga kostnader på nationsnivå och dessutom fastslå att flyktingar kan komma hit och mörda kungen utan påföljd i form av utvisning. Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta, eller jo, det vet man. Man gråter. Inombords. Inte för att det finns stollar i politiken, utan för att det finns tillräckligt många i valmanskåren som tycker att det här är OK.

SD yrkade alltså avslag på utökning av flyktingmottagandet vad gäller ensamkommande flyktingbarn och menade att det handlar om att prioritera, men om vi prioriterar bort etik och moral, öppenhet, rättvisa, medmänsklighet, solidaritet, kärleken till medmänniskorna och omsorgen om de små, vad har vi då kvar av värde att prioritera??? Att säga ja till behövande är det enda vi kan göra om vi fortfarande vill kalla oss människor. Så enkelt är det. Det är som Jonas Gardell ungefärligen skriver: Du ska ta vara på din broder. Det är därför du är här.

Jag ställer ALDRIG upp på rasistiska resonemang. Jag tänker ALDRIG ställa upp på ett enda uttryck som börjar i stil med "Jag är inte rasist men..." för så fort man säger det så kommer ett rasistiskt uttryck och inget annat. Hur svårt kan det vara att inse att vi är syskon och att vi har ansvar för varandra? Hur svårt kan det vara att sätta kärleken framför hatet? Hur svårt kan det vara att vara människa istället för djur?

Ogräset växer och frodas... Håller DU rent i din egen rabatt? Våren har kommit och nästan övergått i sommar. Ska du få en rabatt som blomstrar i mångfaldens alla färger när solen börjar värma på riktigt så är det dags att rensa upp. Börja nu, eller helst igår.


Vi har hört det förr...



Replik på Brändewalls insändare i Östran 26 april
Nu behöver nog Björn Brändewall (FP) lugna ner sig en aning. Jag har konstaterat att två reformer i svensk skola behöver rättas till. De sammanfaller nämligen i tid med sjunkande resultat och bristande kvalitet. De två reformerna är kommunaliseringen samt den så gott som helt fria etableringsrätten för fristående skolor, skolor som dessutom kan drivas med vinstjakten som främsta ledstjärna. Dessa två reformer har påverkat skolans utveckling negativt, inte minst för att behovet av pedagogisk kompetens i ledningen har nedtonats till förmån för ytligt marknadstänkande och lokal bypolitik.

Folkpartiets snart åtta år i skolans styrhytt har inte direkt hjälpt till att få skutan på rätt kurs. Vad vi ser är en totalhavererad skolpolitik där misstag alltid skylls på andra, där förmågan att använda beprövad erfarenhet och vetenskapligt underbyggd kunskap i beslutsfattandet är skrämmande låg och där ideologi, i detta fall en mer marknadsliberal än socialliberal variant, har ersatt kvalificerade överväganden och kompetens. Det är denna skolpolitik som Brändewall försvarar. Jag förstår tonläget. Det är inte lätt att stå upp med sådana åsikter när 7 av 10 svenskar vill ha stopp på vinstuttagen i välfärdssektorn.

Vi har hört det förr. Misstag ÄR framgångar. Låga resultat är höga. En skolpolitik som leder till sjunkande skolresultat är lyckad. Felaktiga slutsatser är PRAVDA. Jag, som aldrig ens besökte forna Sovjetunionen före 1989, kan ändå känna doften därifrån.
Birgitta Axelsson Edström (V)

söndag, april 27, 2014

Ny kaststjärna på gång!

Här är en intressant länk som jag gärna sprider:

Det är hög tid att vi kan ta diskussionen på ett vuxet sätt, oavsett kön.

fredag, april 25, 2014

Äntligen!

Nu rör det äntligen på sig! Förverkligandet av ett kulturcentrum i Kalmar med plats för Byteatern Kalmar länsteater närmar sig. Inte bara kommunen börjar samla sina styrkor efter lång tid med att ta fram underlag och tidsplaner, nu är även landstinget med på banan och hoppet om reella möjligheter att fylla huset med verksamhet tänds. Jag, och många med mig, ser med tillförsikt fram emot en utvecklande process!

Kalmar behöver rum för skapande, för kreativt tänkande och för möten mellan människor. Det här är inte ytlighet och glansigt presentpapper, det är värden som varar. Vi som vill ha ett växande Kalmar förstår att det behövs utrymme för det som ännu inte finns. Vi inser att ett kulturcentrum aldrig är färdigbyggt, utan det byggs och utvecklas för ständigt nya saker och nya tankar, för nya människor och för nya idéer. Det är detta som är bildning och utveckling!

Nu ser vi framåt! Under tiden pågår skapandet där vi är. Vi tänker nämligen inte sätta oss i väntrummet. Byteatern kommer under hela processen att bidra med nya kulturupplevelser både i Kalmar och i resten av länet, precis som vi tänker göra när vi får flytta in i nya lokaler och därigenom får nya möjligheter att berika människorna i staden och i regionen. Det handlar ju inte om att vi behöver nya lokaler i första hand (även om det också är väldigt väldigt sant). Det handlar, som jag nyss skrev, om att Kalmar behöver skapande, kreativt tänkande och möten. Det är DET som ger utveckling!

Och OJ vad vi längtar efter det!

torsdag, april 24, 2014

Om att lyssna och inte förminska

Jag hade förmånen att få lyssna på ett oerhört intressant samtal igår. Det handlade om hur ett mycket trasigt liv kan bli helt igen, om hur en traumatisk barndom ledde till destruktivitet men senare till en trygg identitet och hur vårt samhälle kan misslyckas med att ge alla barn en trygg uppväxt. Det var mörker, men också mycket ljus.

Det var gripande. Vid minglet efteråt hamnade jag dock i samtal där något helt annat var närvarande, nämligen försöken att förklara och urskulda de människor som hade gjort den här människan så vansinnigt ont. Ja, det finns alltid förklaringar. Det finns alltid orsaker till kränkningar, men hur viktiga gör vi dem egentligen? Oavsett varför så har en människa blivit skadad och grundligen kränkt, fråntagen sitt människovärde och hela framtiden höll på att gå om intet. Varför ska då förövarens skäl förklaras? Räcker det inte, när det är den utsatte som talar, att lyssna och ta in det perspektivet?

Nej, det verkar inte räcka. Precis som i fallet med otaliga kränkningar av kvinnor, det systematiska förtrycket av kvinnor, minoriteter eller med funktionsnedsättningar, så ska man FÖRSTÅ att den som kränker inte vill illa utan egentligen nog vill väl. Och jag är så vansinnigt trött på att höra det, så vansinnigt himla trött... Så jag säger stopp. NU.

Förminska inte människors upplevelser. Låt dem inte skämmas en gång till för att de vågar öppna munnen och berätta om övergrepp som de utsatts för. Som utsatt skäms man nog ändå. Det är ett psykologiskt trauma i sig och det är lätt att lägga skulden på sig själv. Låt oss inte döva våra egna dåliga samveten genom att trampa på utsatta ännu mer. Lyssna istället, och gör allt för att inte fler ska  utsättas. Det är svårt, det känns, man känner sig träffad, men det är den vägen vi måste gå.

Det finns inte en unge som ska behöva plågas, oavsett vad vuxenvärlden själv har blivit utsatt för. Så fokusera rätt. Det dåliga samvetet känns inte bättre av ännu en bortförklaring, men kanske av insikten att man för en gångs skull har gjort rätt och lyssnat.

onsdag, april 23, 2014

Allergi, ja tack!

Jag blir mer och mer allergisk med åren. Ibland är det besvärligt, men jag vet ju att jag mår bättre om jag undviker det där som jag inte tål, som nötter till exempel. Nötter inte bara ställer till en massa olägenheter för mig, de drabbar även omgivningen. Det är riktigt obehagligt.

Ta det där med allt skvaller och skitprat som en del nötter håller på med. Det är liksom ALDRIG trevligt. Hur många gånger har man inte varit med i sammanhang där dörrar stängs och man får den mindre uppiggande repliken i nyllet, framväst mellan sammanbitna tandrader, "det här får du inte säga till nån men har du hört att....."? Eller när maktens män, för det har faktiskt i min erfarenhetsvärld varit mest manliga nötter som har sällat sig till skvallerskaran, försöker tillskansa sig ännu mer makt genom att sprida skitprat, ogrundat eller ej är liksom inte speciellt viktigt i sammanhanget, om andra? Det händer ständigt, och jag har med åren utvecklat en gräslig allergi mot det där.

Ni vem känslan när någon stiger in i rummet och vi som är där vet något om vederbörande som han/hon kanske inte ens vet själv? Eller känslan när någon framför argument i ett sammanträde och redan innan argumentet är framfört blir totalsågad med något som inte har med saken att göra? Eller känslan när någon frågar om något som hon/han självklart borde veta men uppenbarligen inte vet eftersom informationen aldrig nådde så långt eftersom det var viktigare att sprida något annat? Ja, känner man igen sig eller känner man igen sig?

Men jag tänker ta min allergi på allvar och undvika såna nötter i fortsättningen. Jag tänker inte bidra till allergenspridning heller. Det finns alltför många som har farit illa och som fortsätter att fara illa utan min medverkan, så min "hjälp" behövs knappast i sammanhanget. Jag önskar bara att fler blev allergiska så att vi kunde få stopp på den här skiten som förpestar livet för så många.

Hur var det möjligt?

Det började med ett barn, en praktikant och en anmäld grov våldtäkt. Nu har det hela svällt till ofattbara mängder av barn och misstänkta övergrepp. Rubrikerna är stora och svarta. Hatet sprider sig. Den gripne häktas och omhäktas. Brotten är vidriga. Det lilla samhället norrut i Kalmar län lamslås. Situationen är både oerhört svår och lätt att sätta sig in i. Ingen som inte själv är där eller har upplevt det kan säkert greppa det, men reaktionerna är ändå mänskligt sett lätta att förstå. Känslorna svallar och frågorna haglar säkert bland alla de boende, bland familjerna med små barn och bland de äldre och ungdomarna. Ingen kan känna annat än stor sympati för de drabbade barnen och deras familjer, och man känner lika stor avsky inför dåden.

Men min fråga är ändå: Hur var det möjligt? Inom förskolans ram?

Prioritera eleverna, inte vinsterna!


Insändare i dagens Östran, replik på Brändewall (FP)

Alla elever måste kunna lita på att deras skola ger dem god utbildning. Björn Brändewall och hans Folkparti, som nu har haft högsta ansvaret för skolpolitiken i nästan åtta år, prioriterar dock hellre ägarvinster i privata skolor. Man fortsätter, trots att rader av internationella jämförelser påvisar motsatsen, att påstå att det extremliberala systemet med fristående skolor och bristande kvalitetsuppföljning höjer den svenska utbildningens kvalitet. Man måste väl ändå öppna de blå ögonen NÅN gång och se hur verkligheten ser ut? Har PISA-resultaten gått helt förbi?

Den svenska skolan dras isär och elever med olika bakgrund samlas på olika skolor. Högpresterande elever samlas på vissa skolor medan andra elever samlas på andra skolor. Alla förlorar på detta eftersom denna brist på mångfald i elevgruppen leder till lägre resultat i skolan i stort. Fler och fler elever misslyckas och halkar efter alltmer. Att skylla detta på bostadssegregation, vilket Brändewall gör, klirrar illa i glashuset. Det är ju politikens ansvar att bygga ett samhälle som fungerar och är hållbart. Därför är det politikens sak att se till att bostadssegregationen minimeras. Vägen dit kan aldrig vara fler vinstdrivande fristående skolor med lägre lärartäthet och en urholkad kommunal skolbudget.

Men medan borgerligheten vägrar ta itu med problemen på allvar så växer de vinstdrivande skolornas överskott. Skattepengarna används inte som det är tänkt, till eleverna och skolans personal. Att skolor drivs som företag leder också till att man inte kan veta om en skola finns kvar nästa termin. Företag som inte bär sig måste ju läggas ner.

Eleverna är inte och ska inte vara föremål för kapitalistiska experiment som genomförs i brist på verklig pedagogisk kompetens hos beslutsfattare. Våra barn och ungdomar är de viktigaste vi har. Deras framtid ska inte spelas bort på grund av politikers galna prioriteringar och snedvridna slutledningsförmåga. Den enda kvalitet som påverkas positivt av fristående skolors vinstjakt är den som finns hos de kapitalstarka ägarnas vita tryffel och årgångsvin. Den som tar verkligt samhällsansvar måste prioritera annorlunda. Självklart sätter man då våra barn och ungdomar i första rummet.

Birgitta Axelsson Edström (V)

tisdag, april 22, 2014

Vardag igen...

Så är då vardagen här igen, med studier och arbete. Jag har lyssnat igenom ett antal föreläsningar och känner mig rätt tillfreds med det just nu. Det är jätteintressanta spörsmål om religion och samhälle som står på agendan, och jag som tidigare har läst både Weber, Marx och Durkheim fast med annat fokus har ändå lätt att känna igen mig. Det är riktigt roligt! Fast, det är klart, innan jag väl kunde slå mig till ro med hörlurar och dator så var jag ju tvungen att städa i pappershögen, kontakta medlemsregistret, klippa tidningar och en massa annat.... Typiskt studentbeteende ;)

Dagen innehöll dessutom en veckomässa i Heliga Korsets kyrka där jag fick förmånen att spela, en mysig fika med hjärtat och en tripp till Coop. Tro det eller ej, men nu behövde lagret i kylskåpet fyllas på! Det som ändå bekymrar mig mest denna dag är gruppmötena inför nästa veckas sammanträde i omsorgsnämnden. Vi var tre deltagare på vårt gruppmöte medan det som återstår av alliansen lyckades samla två personer.

Vad är det som håller på att hända? Vi är en av kommunens allra största och viktigaste nämnder, men deltagandet sviktar. Känns det demokratiska arbetet meningslöst? Är det LOV-frågan som spökar? Är uppdraget för tungt och komplicerat? Tja, det är ju varken enkelt eller bekvämt att så gott som alltid vara i strykklass rent politiskt och konfronteras med missnöje från folk som inte begriper, men man blir knappast bättre rustad att stå emot angrepp från maktcentrum om man inte deltar vid de informations- och diskussionstillfällen som ändå står till buds. Det är inte lätt att bygga och bemanna nya boenden, erbjuda rätt till heltid, höja kvaliteten, jobba fram LOV (till ingen nytta eftersom ingen vill delta har det visat sig), mäta ihjäl sig visavi jämförelsekommuner och förändra resursmixen samtidigt som man årligen ska spara in fem till tio miljoner, men så ser det uppdrag ut som har lagts på oss.

Situationen är förstås inte bekväm. Det finns naturligtvis en tanke bakom att det är just vi som har fått uppdraget, men nu sitter vi ju där vi sitter. Det är ändå bara att bita ihop när ingen annan verkar göra det och kämpa ända in i kaklet. En tröst är att vi snart är där, men än finns tid att visa intresse och engagemang. Visst borde vi vara fler kamrater som visar det? Om inte vi som har fackkunskapen agerar, vilka vansinnesbeslut fattas då?

måndag, april 21, 2014

En fantastisk påsk!

Vilken fantastisk påsk det har varit! Den började med att Emmy kom hem i torsdags vid lunchtid, dottern som har två födelsedagar (hon fyller år både i mars och på Skärtorsdagen). Sedan började vi förbereda kvällens stora Påskknytis i Djurängen med ett tjugotal personer från alla håll och kanter som strålade samman för en kväll med många skratt och mycket mat. Det blev en härlig kväll! Tack till alla! Långfredagen blev lite lugnare men vi tog oss i varje fall till Fredriksskans för att se Kalmar AIK spela premiärmatch mot Blomstermåla och vinna med solklara 3-1. Visst var det lite kallt men resultatet värmde och spelet bådar gott inför fortsättningen av säsongen! Det handlar nog mest om att få upp flåset. Kom igen Klubben!

I lördags tog vi en tur till Kvarnholmen och begick uteserveringspremiär i vårsolens glans. Lite senare på eftermiddagen strålade vi samman med min storasyster med man hos våra föräldrar och fick mängder med sötsaker till fikat. Sent på kvällen sjöng jag med ungdomskören i Heliga Korset på påsknattsmässa. Det var en härlig stund som verkligen lyckades fånga påskens budskap "från mörker till ljus" inte bara andligt och psykologiskt ytan även rent fysiskt. Vi förnyade våra doplöften, firade mässa tillsammans och sjöng så att det stod härliga till. Framemot natten var vi hemma igen, piggare än nånsin så det var lite svårt att komma till ro.

Och sedan tidigt på påskdagens morgon åkte Emmy tyvärr hemåt Skåne igen. Jobbet väntade, och sådant är ju livet. Goe liberalen och jag åkte hem och planterade penséer i balkonglådorna för att jag skulle skingra tankarna (separationsångesten avtar ju inte med åren precis...) Sedan fick vi spontanbesök av plastdottern med sambo på lite fika, och det var inte bara jätteroligt utan även jättenyttigt eftersom en hel del av det överblivna fikabrödet från i torsdags gick åt. Vi kan ju inte smälla i oss allting på egen hand ;-)



På eftermiddagen blev det grillpremiär här i Djurängen. Medan över 9000 åskådare var på GFA satt vi i solen och njöt av årets första quorn- och grönsaksgrillpaket, alltså JAG gjorde det. Äkta maken hade valt lite mer exklusiva matvaror att grilla men han njöt i fulla drag han också. Vårsolen värmde och om man bara hade turen att hitta en plats i lä så kunde man sitta och äta utan ytterkläder. Den turen hade vi precis bakom cykelhuset. SKÖNT!

Idag hade vädret ångrat sig. Dagens fotbollsmatch på Berga IP medförde vita fingrar, stelfrusna ben och röd näsa samt förlust. Nåja, sädär är det ibland. Solen lyser inte på en jämt. ÅFF lyckades med nöd och näppe knipa till sig en poäng mot Gefle hemma. Som sagt, man har inte tur jämt, men ibland så rinner det till... Hoppas det gör det snart!

Kvällen blev till en värdig avslutning på en fantastisk påsk. Folkmusikmässa i Heliga Korsets kyrka avnjöts på första parkett. Tack till alla som medverkade i detta uruppförande! Så roligt det var att så många kom och lyssnade dessutom. Ni som inte var där, ni har en chans till i början av maj, tisdagen den 6 maj närmare bestämt. Det är en upplevelse utöver det vanliga!

Ja, livet är rikt i de viktiga avseendena. Kristus har uppstått, vägen till Gud är öppen och fri, världen är full av kärlek och goda vänner och jag har en familj som jag älskar. Dessutom känner jag mig frisk och har tid att både studera och att syssla mer med musik än någonsin. Det är en nåd att vara djupt tacksam för. Det finns så många som har det så mycket värre och som saknar både hälsa och kärlek i livet. Jag kan känna mig lite gnällig ibland. Lite spänning i tillvaron skadar väl egentligen inte?

Nej, lite sådant piggar upp och ser till att man inte somnar. Det totala lugnet vill jag inte ha i livet än, och det tror jag att Gud vet också. Nu är det förtröstan som gäller och att lära sig tänka "Hans kärlek är gränslös, hans nåd är oändlig, hans kraft ingen människa utforskat än ty av sina väldiga eviga skatter han giver, och giver, och giver igen." som Einar Ekberg en gång sjöng (sv övers Ivar Lindestad).

fredag, april 18, 2014

Jag vill ge dig en blomma...

En av de finaste låtarna från Jerusalems arkiv.... Jag måste få dela den med er. Kolla länken här.

"Jag vill ge dig det bästa som jag äger. Ja, jag vill ge dig det enda jag kan ge."



Långfredagen 2014. Gåvan gäller än, den blodröda som växte vid hans kors för så länge sedan. Vilken ofattbar kärlek... Och den är evig.

måndag, april 14, 2014

Om dåtiden, framtiden och dammsugningen

"No, no, no no no, I´ll never go back anymore...."

Exakt så känns det, som i den där gamla sången vi sjöng i kyrkan för länge sedan... Det handlar om att stänga en gammal unken dörr och koncentrera mig på att hitta nya som jag kan öppna, eller jag kanske inte behöver ens det... för: "På dig min Gud förtröstar jag när oron skymmer min morgondag, och jag vet du är trofast emot mig. När svårigheter omger mig så är jag ändå trygg hos dig för jag vet att du aldrig lämnar mig" som Bo och Elsa Järpehag har uttryckt det. Det är en styrka att ha en sådan förtröstan, men det skadar ju inte att hålla ögonen öppna själv också och vara beredd att agera när tillfälle ges. Det är ju därför vi har fått vår fria vilja och möjligheter att påverka.

Det handlar också om att bearbeta upplevelser på ett konstruktivt sätt. Jag tror att jag har nått dit nu (om än bara till steg 1A på nybörjarnivå), efter ganska lång tid. Det känns så i varje fall. Det är en fråga om att kunna känna efter och att ha styrkan att välja det man mår gott av istället för det man mår sämre av. Jag är övertygad om att man kan styra mer än man själv tror genom att välja hur man agerar (eftersom man inte direkt kan styra över hur man känner). Det ger styrka i sig inför kommande utmaningar att då och då välja rätt. Att halka längre och längre ner i den negativa gyttjan dränerar en på kraft. Varför ska man anstränga sig för att nå dit? Och det är bara framtiden man kan påverka, och sig själv, ingen annan.

I lördags fick jag ett välgörande kvitto på en sak i varje fall. En av ÅFF-supportrarna på hemmastå på Kopparvallen sa till mig (jag är trots allt en ganska främmande figur just där): "Du ser alltid så glad ut så man blir glad själv av att bara se dig".

Det säger mig EN sak: Helt värdelös är jag inte. Är det inte exakt det som livet här tillsammans går ut på, att göra medmänniskorna glada? Jo, jag tror faktiskt att en stor del av vårt uppdrag här på jorden är att se till att vår omgivning mår gott. Självfallet ingår vi själva i omgivningen också, och det kan aldrig vara livets mening att förpesta tillvaron vare sig för sig själv eller för andra.

Så JA, nu både går vi och ser vi framåt. Det är hög tid. Framtiden är inom räckhåll och börjar precis framför stortån. Hoppsan, där låg visst en dammtuss ;-) Lite dammsugning skadar inte så att de vackra färgerna träder fram, men det är en process som känns bättre efteråt än under tiden den pågår.

Precis som i livet. En del tråkigheter måste man gå igenom för att uppskatta och se det vackra i livet. Det kanske är just den processen som kallas personlig utveckling... Fram med dammsugaren! Det känns bättre sen, jag lovar :-)

Dags för en ny och kvalificerad skolpolitik!



Insändare i dagens Östran:

Sverige har ett av världens mest decentraliserade skolsystem. Skolan har blivit extremliberal sedan kommunaliseringen sjösattes av Göran Perssons regering och Bildtregeringen genomförde friskolereformen. Resultaten har därmed dalat. Skolsegregationen har ökat. Skolans legitimitet ifrågasätts och den nuvarande regeringens skolpolitik med Jan Björklund (FP) i spetsen försöker råda bot på problemen genom att vrida klockan tillbaka utan att ta tag i grundproblemet. Det pratas istället om mobilförbud, slöjförbud och kepsförbud samt betyg i fjärde skolåret. Det är både osmakligt, omoget och kränkande.

Friskolereformen har inte medfört ökad kvalitet i den svenska skolan. Det vet vi. Kommunaliseringen har inte heller gjort att våra elever får ett bättre utgångsläge. Det är dessa två reformer vi måste förändra, och de har inte ett dugg med kepsar, mobiler eller slöjor eller ens betyg att göra.

Det svenska systemet som gör att skattemedel kan plockas ur skolan och göra livet lättare för riskkapitalbolagens ägare måste förändras så att resurserna istället kommer eleverna till del. I skolan ska man möta kamrater från olika håll och lära sig att samarbeta med hjälp av varandras olikheter, inte hamna i segregerade skolor där skolkamraterna är likadana som en själv. Det ter sig ganska naturligt. Forskningen säger detsamma: Likvärdigheten i skolan, Sveriges största framgång i skolsammanhang, har tagit stryk av decentraliseringen och vinstdriften och problemlösningsförmågan försämras.

Kommunaliseringen har vidare medfört att lokala politiker sitter i ansvariga nämnder och fattar beslut. Det skulle kunna fungera om engagemang och kunnande vore utmärkande för de demokratiskt tillsatta organen. Tyvärr är det inte så. Vi måste kvalificera beslutsfattandet, och fram till dess att det kan garanteras på lokalnivå så måste ansvaret för skolan lyftas bort. Våra barn ska inte betala med sämre möjligheter till utveckling bara för att lokala politiker ska få arvoden för beslutsfattande som många av dem, kanske på grund av kompetensbrist, inte engagerar sig i.

Men det räcker inte som enda åtgärd. Skolan måste få tillgång till redskap att hänga med i samhällsutvecklingen. Det kan inte garanteras bara med ett förstatligande. Det behövs en helt ny skolpolitik, en skolpolitik som vågar anta de verkliga utmaningarna och som grundar sig på vetenskapligt kunnande och beprövad erfarenhet. För att nå dit krävs inte bara en ny regering utan också en helt ny politik som lämnar rubrikerna, populismen och de snabba ytliga lösningarna därhän. Det är något som krävs för våra barns och ungdomars skull.

Birgitta Axelsson Edström (V)
Pedagog med mångårig erfarenhet från skolpolitiken