Olika intressen....

Jag är stadsmänniska, det är bara att erkänna. Det är oerhört sällan jag går igång på naturens egna underverk, och det kan jag faktiskt vara lite ledsen på mig själv över. Man ska aldrig ta naturen för given, den måste vi vårda och det är lättare att vårda något som man uppskattar. Visst finns det tillfällen då jag blir riktigt andlös av en vacker solnedgång här hemma i Sverige och av de häftiga Drakgrottorna i Porto Christo (se nedan) där naturen har skapat ett konstverk som slår det allra mesta, men det är som sagt sällan jag låter mig påverkas. Jag är bortskämd. Jag är också pinsamt okunnig i såväl flora som fauna, trots att jag är naturvetare och borde veta bättre. För mig är det snarare blå blomma, susande träd med löv och gullig kanin när de korrekta uttrycken är lavendel, asp och hare. På den nivån befinner jag mig. Jag kan dock se skillnad på en huggorm och en snok. Det där handlar om livsnödvändig kunskap…

Men det finns annat jag kan gå igång på, som bilar till exempel. I förra helgen var vi i Åtvidaberg på ÅSSA-museet och där såg jag, hör och häpna, en vacker Volvo. De hade en P1800 (Helgonets bil för er som minns Roger Moore!) men också en P1900, en nedcabbad variant med snygga linjer och hög charmfaktor. Volvo är liksom varken direkt eller indirekt förknippat med skönhet eller charm (Amasonen är väl det vackraste man har skapat, och då fattar man hur illa det är….), så det var en äkta raritet som stod där, en av de ca 70 tillverkade exemplaren åren 1956-1957 innan produktionen lades ner eftersom glasfiberkarossen inte höll måttet rent kvalitetsmässigt. Snygg var den i varje fall!!! Jag önskar jag hade tagit en bild på den!

Veckan före såg jag denna lilla pärla i närheten av Kalmar Arena (där dam-EM i fotboll spelas just nu) och då hade jag kameran tillhands.J

  

Vilken fin gammal Saab 99! Den har 43 år på nacken. Vilken kvalitet! Och så mycket vård och omsorg den måste ha fått! Jag tänker mig tillbaka till 1974 då min familj köpte en ny bil, den första nya bilen jag upplevde efter år av begagnade stinkande djungeltrummor och en Peugeot med galopperande rost. Om man då tänker sig 43 år tillbaka i tiden, så kommer man fram till 1931. Hur många bilar av den årsmodellen rullade på våra vägar 1974??? J

De var nog lätt räknade. Idag är det inte helt ovanligt att se 60-talare då och då, åtminstone sommartid. Det hände något både med kvalitet och teknik under de där åren. Vi kan nog kalla det utveckling J

Jag övningskörde alltså med den där vita Lyx-Saaben  av 1974 års modell, fyra år nyare än den jag såg i förra veckan. Den har på något sätt blivit ”hemmabilen” för mig. Den var i familjens ägo till 1985, så visst har man färdats ett antal mil med den. Det konstiga var, att trots alla reparationer och elände som den bilen medförde så kändes den alltid ny. Den var fräsch i elva år! En grej jag minns är tändningsnyckeln. Den såg ut som ett timglas med extremgetingmidja, så gissa vad som hände med den…. Jo, den gick av. I tändningslåset. Förstås. Pappa, uppfinningarnas urfader, fixade det där på sitt vis ett antal gånger. Ett tag fick man starta bilen med en spisknapp. När den gav upp så fick det bli skiftnyckel. Men fräsch var bilen, en älskad trilskande liten personlighet med pigg tvålitersmotor med tyvärr ganska god törst J Dess efterträdare, en Saab 90 årsmodell 1985 med den mondäna lackfärgen ”dolomitersand” levde upp till sin kulörbeteckning. Rena rama öknen. Trögare än trög, torr och trist och med charmfaktor noll. Den byttes ganska omgående mot en pigg Mitsubishi. Jag menar, man vill ju ha en bil som orkar rulla på hjulen och som kör dit man själv vill, eller hur och inte en gammal trög skördetröska med sand i motorn? Det ville mina föräldrar också.

Bilar är kul. Själv har jag numera en Cittra. Den minsta modellen förstås. Goe liberalen, som jag är gift med, kallar den Hjälmen. Jag tar det som en komplimang. Det måste betyda att jag i alla fall har ett huvud att vara rädd om, trots mitt obefintliga naturintresse J