söndag, september 30, 2012

Höstsöndag

Mycket talar för att Kalmar har ett lag i superettan nästa säsong. Efter IFK Kalmars 6-3-seger över Hovås/Billdal på Fredriksskans gröna gräsmatta tidigare idag så har de kopplat greppet. I nästa seriematch mot Kenty som ligger i botten av tabellen behövs en poäng för att säkra platsen. Det hoppas vi på!

Medan vi satt på huvudläktaren och följde dagens match på plats kunde vi samtidigt kasta ett öga mot 40-åringen Ölandsbron. Trafiken mot fastlandet stod stundtals så gott som still. Skördefesten verkar ha varit en publiksuccé även detta år :-) Själv gillar jag Öland bäst utanför de stora evenemangs- och turistperioderna. Då slipper man trängas med alla andra. Öland och den sällsamma miljön som stora alvaret ger gör sig bäst när man är nästan ensam. Är jag trist? Tja, kanske, men vill jag trängas med folk så väljer jag storstäder....

En ny arbetsvecka väntar med start i morgon. Det blir både dags- och kvällsjobb, så tiden lär flyga precis som den har gjort de senaste veckorna. Är det fler än jag som har lagt märke till att klockan och almanackan går snabbare än nånsin just denna höst? Mörkret sänker sig tidigare och tidigare på kvällarna och i morgon är det ju redan oktober.... Två månader kvar till första advent.... Och DET ljuset längtar jag till :-)

Ha en skön vecka alla!

fredag, september 28, 2012

Omsorgsnämnden igår

Igår hade vi sammanträde i Omsorgsnämnden. Några saker kan vara värda att kommentera:

Jag och min goa vänsterkamrat Elsa yrkade avslag på en förlängning av entreprenadavtalet med Kosmo som driver vård- och omsorgsboendet Vasallen. Vi anser att äldreomsorgen drivs bäst i kommunens gemensamma regi. På det sättet garanteras att brukarens behov sätts i centrum och inte vinstintresset i ett privat bolag. Därför reserverade vi oss till förmån för vårt avslagsyrkande.

Nämnden skulle fatta beslut med anledning av den planerade fastighetsförsäljningen. Fastigheterna där vi driver tre stora boenden ska säljas. Ingen har nog något att invända i sak, men tyvärr saknade vi beslutsunderlag i skriftlig form. Ska våra kommunala nämnder ha något inflytande över ärenden som berör den egna verksamheten så måste vi kunna behandla dem så grundligt som möjligt.

Frågan om LOV dök upp, som ett brev på posten. Svaret från ordförandens sida var att motionen från M och C ska behandlas av nämnden i oktober och av fullmäktige i december. Vi får väl se hur den diskussionen kommer att se ut. Vi i Vänsterpartiet är klara över vår uppfattning och kommer att stå fast vid den. Inga vinster i välfärden! Vi gör INTE affärer av verksamhet som är till för att tillgodose äldres behov av vård och omsorg!

Samhället, det är ju VI!

Detta är en insändare som publicerades i gårdagens Östran. Undertecknare är jag och två av mina partikamrater tillika ninjakompisar :-)

Skördetiden är här. Det man för ganska länge sedan sådde och planterade, och sedan dess har vårdat, kan man nu skörda frukterna av. Vi lever både i en rik tid och i ett rikt land, åtminstone under hösten då vi påminns om hur lätt det gröna växer hos oss, förutsatt att vi tar hand om det förstås. Annars tar lätt ogräset och mördarsniglarna över.

Tänk om vi kunde ägna människor samma omsorg och omtanke. Tänk om vi kunde se varandra som unika resurser, som rika frön som inom oss bär de allra rikaste gåvor att berika världen med, gåvor som bara väntar efter att komma i rätt jordmån och få lite omsorg för att blomma ut i regnbågens alla färger. Men det gör vi inte.

Vi har nämligen fullt upp med att klassificera människor efter kön, ålder, bakgrund och annat. Män ÄR si medan kvinnor ÄR så, ungdomar är slarviga och äldre är långsamma, svenskar är på DET viset och invandrade är på DET viset. Och så håller det på. Det är viktigare att upprätthålla rådande samhällsordningar än att ge möjlighet för människor att växa. Det är viktigare att behålla maktförhållandena än att bygga ett samhälle där alla känner sig lika mycket värda.

Vi arbetar för att stärka medvetenheten om att vi lever i ett patriarkalt samhälle där den vita mannen mitt i livet är normen. Därmed ses kvinnor som avvikare, invandrare likaså och allra mest avvikande är kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk och med en eller flera funktionsnedsättningar. De har det absolut sämsta utgångsläget när det gäller att skapa sig ett gott liv i gemenskap med oss andra. De är ju redan bortdefinierade.

Det är här vi måste tänka om. Vi måste lära oss att se att det som är ”främmande” inte nödvändigtvis är farligt. Det som är olikt oss är inte automatiskt sämre. Det som en annan människa kan göra berikar livet för oss andra, precis som våra förmågor också bidrar i samma mån till en bättre värld. Och dit når vi genom att ta det första steget, nämligen genom att stödja och uppmuntra varandra.

Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man, om du är från Sverige eller från Irak, om du är gammal eller ung – Alla bildar vi tillsammans den samhällsgemenskap där vi befinner oss, och den ska vi ta hand om och vårda. Gör vi inte det tar ogräs och mördarsniglar i form av förtryck, våld och rasism över. Våra barn förtjänar något bättre i arv än ett sådant misslyckande från vår generations sida.

Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson och Mariann Karlsson
Vänsterpartister och ninjafeminister, Kalmar län

torsdag, september 27, 2012

Tack Folke och lycka till!

Idag tackade vi i Omsorgsnämnden av vår vice ordförande Folke Fagerlund (KD) som har valt att avgå från politiken. Vi gjorde det genom att framföra den här sången. Melodin är den välkända SJ, SJ.....

Folke och jag står på motsatta sidor i politiken, men på det mänskliga planet har vi stor respekt för varann. Det har alltid varit trevligt att arbeta med Folke, även om man inte alltid tycker lika. Lycka till nu i Jägarförbundet och för övrigt!

(Vi fattade en hel del andra beslut förstås, men dem återkommer jag till i morgon. Nu är jag för trött för politiska inlägg.....)

Och, bara för att vara tydlig, sista raden i sången tror inte ens jag på ;-) I poesin får man dock skarva lite :-)

Folke, Folke är det dags
leva livet mer till max?
Vi vill önska lycka till
Du lär ej sitta still

Nu du lämnar oss därhän
söker dig till mark och trän
Jagar vildsvin och nån älg
båd vardagar och helg

Du har frågat: Får jag LOV
kanske trodde du vi sov
Frågan fick ju inget svar
Så dansen har du kvar 

Många sparbeslut vi tatt
ett tag fick vi nästan fnatt
men med dig i vårat gäng
så kan nån räkna peng

Folke, Folke, gamle vän
kanske ångrar du dig sen
när du ser hur vår omsorg
får pengar utav Borg :-)

tisdag, september 25, 2012

Gränslös nåd....

Jag tror på drömmar. Inte på det sättet att jag tror att de slår in eller att vi kan förklara allt vad de säger, men jag tror att det finns en mening i att vi drömmer just vad vi drömmer. Alltså tror jag, efter söndagens kyrkbesök, att det finns en förklaring till varför jag natten mellan söndag och måndag drömde att jag i ett sammanhang sjöng just följande rader:

"Hans kärlek är gränslös
Hans nåd är oändlig
Hans kraft ingen människa utforskat än
Ty av sina väldiga eviga skatter
Han giver, och giver, och giver igen"

Dessutom är melodin vacker.

måndag, september 24, 2012

Arga tankar från sjuksängen på vänsterkanten...

Jag är rätt låg idag. Det har sin förklaring i att det känns som om jag har en förskärare instucken i vänstra sidan av halsryggen. En sån kan få vem som helst ur balans. För mig innebär det en massa sängliggande, värktabletter och uteblivet politiskt arbete. Det stör mig i allra högsta grad. Jag har inte självmant valt att utebli från dagens kommunfullmäktigemöte, det ska alla veta i varje fall. Det finns det väl tillräckligt med folk som har gjort, om man tittar på hur det såg ut i bänkarna hos andra partier. Viktigare i ett längre perspektiv än min krånglande nacke är den sandlådementalitet som sprider sig i de parlamentariska leden. Den kan hota demokratin. Jag hoppas folkvalda är mer mogna än så.... Hallå! Väx upp!

Detsamma skulle jag vilja säga till det stora partiet vi har till höger om oss på den politiska skalan. Jag såg nämligen fyra toppolitiker sitta i TV-soffan idag. De skulle kommentera sin "affärsplan". Ja, jag medger att själva ordet får mig att hamna på minus. När man inte pratar om politik, visioner, ideologier och vilja utan om affärer, då har det blivit allvarligt fel. När man dessutom inte, trots otaliga chanser, lyckades lämna klara ja- eller nejbesked på enkla frågor, då blir det direkt pinsamt.

Sanningen är ju att detta är borgerlig politik. Innehållet ger inget alternativ till dagens regeringsvägval, det är typ samma sak. Det är major Björklunds utbildningsförslag, fast klädda mindre i revärer och mer i plysch, och det är högerinspirerad skatte- och privatiseringspolitik, dock med lite mindre steg. Jag blir bedrövad. Och jag kan mycket väl tänka mig att det finns många sympatisörer och medlemmar som undrar vilket håll "det hederliga gamla arbetarpartiet" är på väg. Det måste kännas märkligt.

Den store partiledaren betonade att folk ska kunna lita på att saker och ting bevaras som de är. Det handlade om jobbskatteavdragen till exempel. Man ska inte "riskera tryggheten". Vilken trygghet? Eller vems trygghet? Det är tydligen viktigare att bevara tryggheten för den som har den i överflöd, medan viljan att ge trygghet till den som saknar den inte är speciellt högprioriterad. Nu var jag kanske snäll i onödan förresten. Viljan är inte lågprioriterad, den verkar helt enkelt inte finnas. Eller är det en ny konstig trygghet man pratar om, den att veta att morgondagen är precis lika fattig och arbetslös som gårdagen och dagen som idag är?

Jag blir orolig. Vi har ett val 2014. Ytterligare fyra år med alliansen i styrhytten vore en katastrof. Men vad är alternativet egentligen? Ja, i dagsläget finns det bara ett. Medan ett parti gräver ner sig i sin affärsplan och sätter siffrorna framför mänskliga behov och ett annat parti sätter sig i knät på regeringen och bidrar till en flyktingpolitik som inte heller den sätter människan främst så finns det bara ett parti som vågar formulera en alternativ politik som innebär skillnader mot dagens. Ingen är nog speciellt överraskad när jag säger att det är Vänsterpartiet.

Nu gäller det att vi vässar argumenten, lägger konkreta och genomförbara förslag och ser till att vända skutan. 2014 gäller det. Vi, vår miljö, vårt klimat och vår gemenskap behöver en annan politik, och det lär inte vara någon annan som formulerar den. Vi lär spela ensamma på vänsterkanten, men vi kan göra det jäkligt bra!



söndag, september 23, 2012

Frihet!

Nej, man kan ju inte vara nöjd med allting jämt.... Då skulle ju vitsen med att vi är olika vara tämligen obefintlig. Vi är olika som människor, tänker olika, tycker olika och agerar olika. Sedan kan vi vara ense om vad som är målet med allt vi gör, men ibland är vi inte ens det, och det vanliga är att vi har helt olika vägar dit. Det är ju det som är själva charmen med oss människor. Det är en rikedom i sig.

Jag vrider mig dock ganska obekvämt när jag blir utsatt för instängslande åtgärder. Jag gillar inte att vara instängd nämligen. För mig är friheten viktig, friheten att tänka, tycka och agera efter det huvud och det hjärta Gud har gett mig. Jag far illa när jag ser att andra behandlas på liknande sätt, när nya perspektiv upplevs som hotfulla och när tankar, tänkta med gott uppsåt och med ett lika gott syfte, misstänkliggörs och svärtas ner. Jag reagerar oerhört starkt på människor som tar sig själva på så stort allvar att de otroligt nog hävdar att de, i kraft av en position, kan döma ut andra. Då antingen lämnar jag sammanhanget eller så skriker jag högt. Ibland gör jag bådadera.

För vi lever här på jorden, MED våra olikheter, och meningen är att vi ska leva TILLSAMMANS. Ingen är mer värd än någon annan. Ingen har större rättigheter än någon annan. Ingen kan diskvalificera någon annans tankar. Friheten ska vi ha gemensamt, och den ger oss alla rätt att leva våra liv på det sätt vi kan och önskar, fram till gränsen då vår frihet beskär någon annans. Precis DÄR går gränsen.

Och med respekt för varandra och för vars och ens frihet så kan vi bygga ett samhälle där vi kan få plats allihop. Det är i varje fall mitt mål. Är det ditt också? Kanske kan vi göra det tillsammans, även om du inte är precis likadan som jag!

lördag, september 22, 2012

Vinträdet

Det här är texten till den musik jag ska spela i kyrkan i morgon. Ibland känner man precis vilket stycke man ska spela.... och det här är ett sådant tillfälle.
Vinträdet 
(Joh. 15:1-17)
Text: Lars Mörlid, musik: Peter Sandwall

När du talade till oss en gång du sa ett träd du är
Du är vinträdet och grenarna är vi som frukten bär
Om vi inte lever nära dig då vissnar vi och dör
Men i dig har vi den styrka vi behöver

Låt oss alla växa starkare mot himmel och mot jord
Ja, vi ska vara enade i kraften av hans ord
Och vi ska vara grenarna med frukt som alla ser
Tillsammans enade i den kärlek Herren ger

Du har lovat om vi är i dig, då är du hos oss kvar
Herre, hjälp oss att förbli i dig som kraft till livet har
Herre, låt de ord du talade, de bud som du oss gav
Växa starka och ge frukt som alltid varar

Låt oss alla växa starkare mot himmel och mot jord
Ja, vi ska vara enade i kraften av Hans ord
Och vi ska vara grenarna med frukt som alla ser
Tillsammans enade i den kärlek Herren ger

onsdag, september 19, 2012

Björklunds skolpolitik går med rumpan före..

En insändare i dagens Östra Småland:

Den borgerliga skolpolitiken väljer än en gång att gå med rumpan före in i framtiden. Nu ska man införa ettårig gymnasieutbildning för elever som är "skoltrötta” och som inte klarar av kraven för att komma in på ett nationellt gymnasieprogram.

Det här är en fortsatt nedmontering av gymnasieskolan. Regeringen tycks inte ha lärt sig något av misslyckandet med de nya yrkesutbildningarna, dit allt färre elever söker. Istället för att tillföra mer medel till gymnasieskolan, så att fler elever både vill och kan studera där, så vill Björklund införa ännu en utbildningsform. På det sättet utarmas ungdomarnas möjligheter.

En ettårig gymnasieutbildning är ingen öppnad dörr till arbetslivet. Det är en stängd dörr till framtiden. Hur många arbeten i framtiden tror regeringen att man klarar med en ettårig gymnasieutbildning i bagaget? Är inte våra ungdomar, oavsett bakgrund och föräldrars utbildningsnivå, värda något mer än en stängd dörr och en återvändsgränd?

Självklart finns det mycket vi bör göra för att se till att skolungdomar klarar av gymnasiestudierna. Det är den säkraste biljetten till framtida möjligheter i arbetslivet. Vi bör öka den studie- och yrkesvägledande verksamheten samt tiden som både grundskolans och gymnasieskolans mentorer lägger ner på coachande samtal med eleverna. Risken att “skoltrötta” elever, de som ska omfattas av den här ”satsningen”, tar den enklaste utvägen utan någon större tanke på framtida konsekvenser är stor. I den komplexa verklighet som vi befinner oss är det inte alltid lätt att som ung tänka långsiktigt. Vi i Vänsterpartiet, som anser att alla ungdomar har utvecklingspotential, ser förstås vikten av att ge stöd i den processen.

Arbetsmarknaden skriker efter ingenjörer, inte efter ungdomar med låg utbildningsnivå. Är det ett faktum som gått regeringen och Jan Björklund helt förbi?

Birgitta Axelsson Edström (V)

Ledamot i Kalmarsunds gymnasieförbunds styrelse

måndag, september 17, 2012

Passion och inspiration!

Idag fick jag en katalog från hemtextilföretaget Jotex i brevinkastet. Ja, jag tycker att det är roligt att fixa och dona hemma, och jag är något av en färgnörd. Det ska matchas och stämma ihop, inte nödvändigtvis (eller helst inte alls förresten) med DYRA prylar eller ens NYA, men jag tycker om att ha det fint där jag bor. Jag är definitivt ingen pedant när det gäller städning, men jag vill att det ska finnas ett system när det gäller ljus, dukar, tapeter, lampskärmar, grytlappar, gardiner och mattor. Det kanske är lite nördigt, men det bjuder jag på ;-)

Därför gillar jag att titta i hemtextil- och möbelkataloger, men idag så blev det trots allt lite galet alltihop. På katalogens utsida står det nämligen Passion och inspiration! och det var exakt DÄR jag slog bakut.

Passion kan man nämligen inte KÖPA, den KÄNNER man. Detsamma gäller inspiration. Vi luras att tro att vi kan skapa ett harmoniskt hem för pengar, och det är naturligtvis bara kapitalistiskt lurendrejeri. Man försöker få folk att tro att det går att ersätta genuint mänskligt liv med fladdrande kontanter (eller kontokort...) som flyger rakt ner i köpmännens fickor. I gengäld får man nya gardiner i syntetmaterial och två ljuslyktor Made in China av barnahänder som så gott som aldrig får skåda solen eller andas frisk luft.

Nej, tvi vale. För min del hämtar jag passionen, inspirationen och harmonin inifrån. På något sätt är jag övertygad om att det lönar sig i längden, och då menar jag INTE gardinlängden med omtag....


söndag, september 16, 2012

Med kärlek kan man skapa rikedom!

Nu är det höst. De frön som man satte i våras har gett både blommor och grödor. Mogna äpplen och plommon syns på fruktträden. Röda och gula nyanser syns bland det gröna. Hösten är en rik tid, men det går inte automatiskt. Växtligheten behöver näring, vård och omsorg.

Och så är det med oss människor också. Tar vi inte hand om våra barn från början, så blir det svårt för dem att blomma ut i vuxen ålder. Visst finns det maskrosbarn som klarar sig igenom mycket svåra förhållanden, men de allra flesta av oss behöver kärlek, omsorg, mat och dryck för att kunna utveckla våra inneboende förmågor. Känner vi oss inte trygga så vågar vi inte pröva våra vingar i det som är okänt. Har vi inte fått känna att någon tror på oss kan vi heller inte tro på oss själva. Får vi inte känna oss betydelsefulla för någon utan bara känner oss som besvär så får vi svårt att bidra till världen med allt det positiva som vi egentligen bär på.

Jag vet inte vilket ursprungsland fröerna hade som planterades i mina föräldrars trädgård. Pappa vårdar dem ändå. Det spelar ingen roll om de kom från Sverige, Europa eller någon annanstans ifrån. Frukterna är lika goda oavsett ursprung, och det är rätt fantastiskt att man kan få dem att växa här, i den småländska myllan, och att de genom sin mångfald bidrar till att middagsmaten kan bli så god.

Det är det synsättet jag önskar att vi kunde ha på våra nya svenskar också. Insikten om att varje människa, oavsett ursprung, bär på värdefulla förmågor som berikar oss andra och vår värld önskar jag att vi hade allihop, precis som förståelsen för att inget kan växa om inte näring och omsorg ges. SD talar gång på gång om att de inte har fattat detta enkla elementära faktum. För dem är en del människor goda, dvs svenskar, och andra är onda, dvs icke-svenskar. De senare ger enbart upphov till besvär, de förra är per definition tillgångar. Så fel de har! Det räcker att gå ut i närmaste trädgård för att inse att växtlighet, oavsett sort och ursprung, far illa och ser visset utom inte grundläggande behov har täckts.

Men det är klart, för SD gäller inte visionen om att alla blommor ska blomma. För SD är nämligen enbart svenska blommor värda att vårda. Det är ett fattigt, färglöst och enahanda land SD vill skapa. Jag vill se något helt annat, ett färgsprakande, välsmakande, vackert, generöst och kärleksfullt land, precis som trädgården hemma hos mina föräldrar, men det krävs vård, omsorg, näring och kärlek för att vi ska nå dit. Det förstår nog de flesta, förutsatt att man har hjärtat på rätta stället och viljan att använda det på rätt sätt. Vi människor behöver kärlek. Så enkelt, och så svårt, är det att bygga ett samhälle som fungerar och som gör oss alla till tillgångar för varandra.

lördag, september 15, 2012

Respekt, inte helt fel....

Jag får vara som jag är.
Du får vara som du är.
Han får vara som han är.
Låt oss pröva vilket mått
av närhet respektive avstånd
som är det rätta i vår relation
när vi nu inte vill irritera
och kontrollera varandra
utan istället berika och komplettera.

Margareta Melin

fredag, september 14, 2012

Fredagstankar

Igår började elitserien i hockey och idag var det premiär för jacka när jag cyklade. På något sätt verkar tiden ha kommit ifatt sig själv, åtminstone lite. Idag är det grått och blåsigt och regnet hänger i luften. Det känns som den första riktiga höstdagen! Och den har jag tillbringat på heldagsutbildning med Kalmarsunds gymnasieförbund. En tid fylld av utmaningar lär ligga framför på det området, det kan jag lova.

Det blev vinst igår! Luleå slog Rögle borta med 3-1. Tre sköna bortapoäng och en härlig start på serien! Och nu undrar vän av ordning: Varför i hela världen håller jag på Luleå? En Kalmartjej, med rötter från Bohuslän, Ångermanland och Småland har väl ingen anledning att heja på ett lag från Norrbotten? Jodå, det har jag!

Jag tror mycket på det där med känslor, på att känna sig hemma och välkommen. Det ska nog alla veta: Välkommen känner man sig definitivt inte överallt, åtminstone inte om man är kvinna, feminist, vänsterpartist, troende, gränsöverskridare och envist vägrar att hålla tyst när översittare och andra trampar en rakt i ansiktet. Man får liksom vänja sig vid att vara skiten som katten har släpat in. Så kände jag INTE när jag landade på Kallax allra första gången. Då kände jag att jag hade kommit HEM. Visst är det konstigt när man inte under någon längre period har bott längre norrut än Uppsala?

Luleå är en vänlig stad, det känns i luften. Det är en vacker stad, det syns. Det är en stad som andas på allvar och som i ganska uppkäftig frihet har placerat sig på ett antal öar i ett klimat som många inte gillar, men det gör jag. När jag var där första gången så hette hockeyarenan Delfinen. Bara DET gör ju att man smälter!

Så jag tänker fortsätta att vara Luleåsupporter, om jag än är den enda i hela Kalmar som är det. Jag hoppas på både serieseger (som ifjol) och på bättre lycka i slutspelet (välj inte AIK en gång till....) Kalmar är också vackert förresten. Det visar väl bilden nedan, en vy över Domkyrkan från Lindö, tagen igår när jag cyklade hem?

onsdag, september 12, 2012

Nu laddar jag om!

Nu börjar det kännas i luften att hösten är på väg. Även om det kan vara varmt mitt på dagen så är det kyligare tidiga morgnar och när man tar sig hemåt på kvällarna. Det är inte en utveckling jag på något sätt beklagar. Jag gillar hösten. Den ger mig ro.

Det är när mörkret sänker sig lite tidigare som man kan stressa ner. Den ljusa tiden ska oftast fyllas med något aktivt, men när det börjar bli skumt sjunker tempot. Det är inte så att man lägger ner jobbet, men plötsligt blir det mer tid till att fundera, att tänka lite längre tankar och att skriva. Sommartid är man mest stressad av att ta tillvara sommaren som alltid är för kort och regnar bort.... Dessutom är klimatet på min arbetsplats sådant att det är alldeles för kallt på vintern och alldeles för varmt på sommaren. Det är höst och vår som det är möjligt att vara där utan några större bekymmer. Och nu är det helt enkelt höst. Man kan spänna av. Det finns tid till att vara människa igen! Som jag har längtat!

Och då, när jag vill göra det där som man under de senaste månaderna inte har haft ro till, att gå igenom arbetsrummet, att skriva de där artiklarna, att leta reda på de där argumenten som kan behövas i kommande debatter, att på allvar formulera visioner och berättelser om det goda samhället, det är DÅ jag inte KAN jobba på mitt jobb. Förbaskade svartmögel. Förbaskade avstängda vatten. Förbaskade försummade underhåll.

Och det sura i historien, förutom det gamla tidningspapperet som finns under väv och tapeter förstås som är surt i mer konkret betydelse, är att det är högern, patriarkatet, rasisterna, välfärdshaveristerna, privatiseringsextremisterna och våra andra motståndare som vinner på eländet. Det är kampen mot det som är orätt som tar stryk. Det är det goda samhället som vi vill vara med och bygga som tappar fart. Det tycker jag är tråkigt....

Men kampen kan inte ta paus. Den måste föras på andra arenor. För min del får det bli hemifrån ett bra tag till, och med hjälp av nätet kan man göra mycket nytta helt oberoende av tid och rum. Även om det går troll i vår vattenskadesanering så finns det gott om troll också på nätet att hantera. Så, akta er! Nu laddar jag om!



lördag, september 08, 2012

"Sanna mina ord"

Han räknas till tomtar och troll
en gammal kär legend
En halvsann sagofigur
från den kristna mytologin
En dammig symbol
för gårdagens samhällsmoral
ett gammalt och förlegat livsideal

Hans namn klingar i mångas öron
som en flykt från verkligheten
Ett farligt lyckopiller
Ett opium för folken
Det sista sköra halmstråt
för vilsna människobarn
suggererade till att tro
av illusionisten "pastor Pratkvarn"

Men, sanna mina ord
det är inte den verklighet
jag lever i
Inte den melodi
jag går och nynnar på

Men visst låter det som en saga
för den som aldrig upplevt Gud
En frukt av amerikansk
kulturimperialism
Ett verk av smarta businessmen
förklädda i vita kragar
Moderna tempelmånglare
med "dollarstinna" magar

Men, sanna mina ord...

Jesus Kristus är mitt livsideal
Nerven och pulsen
Hjärtat i min sång

Ibland säger andra det bättre med ord än man själv gör. Tack till Ingmar Johansson för den här texten från 1979. Den är lika aktuell idag...



fredag, september 07, 2012

Om en schysst attityd och systematiska fel...

Idag har jag en massa olika saker att ta itu med. Det är frågor som ska besvaras, texter som ska läsas och kommenteras och så ska jag hitta ett piano att använda i morgon kväll när vi i Vox Communis ska sjunga under Nattloppet. Det ska nog gå bra :-)

Igår var det stort offentligt möte i Kalmarsalen. Det var Linnéuniversitetets utvecklingsplaner som skulle diskuteras. I panelen satt fem män.


Kvällen leddes av en kvinnlig moderator. I publiken satt ca 350 åhörare, ca två personer var under 30. De allra flesta frågorna ställdes utifrån ett negativt perspektiv, typ "Behöver universitetet nya lokaler överhuvudtaget?" eller "Ölandshamnen är det viktigaste vi har. Måste ni bygga där?". Jag tar inte ställning till frågorna här och nu. Jag noterar bara att det finns många röster, och det var just dessa som hördes igår kväll, som inte gillar universitetets planer. Hur vi i politiken ska hantera det är en kommande fråga, men man ska ha klart för sig att det inte är vi som är engagerade i kommunpolitiken som bestämmer över hur Linnéuniversitetets ledning driver sin egen verksamhet.

Det är dock svårt att låta bli att poängtera att alla frågor från åhörarna, av ren nödvändighet den här kvällen eftersom den såg ut som den gjorde, besvarades och kommenterades av enbart män. Det var ju, som ni ser på bilden, fem män som satt i varsin clubfåtölj på podiet. I mina egna tankar drog jag en lättnadens suck över att de i varje fall inte satt på varsin Emma.... Nu är det ju inte dessa fem män som det var fel på, det är ju den systematiska sneda könsfördelningen som gör att det var just dessa fem som hamnade där. Och så finns det folk som tycker att jämställdheten har gått för långt..... Man kan i vart fall säkerställa att när det gäller framtida universitetsplaner så har inte kvinnor med saken att göra. Det är lite problematiskt. Vilka är det egentligen som skaffar sig högre utbildning idag? Ja, kolla könsfördelningen bland grundutbildningsstudenterna. Det är intressanta siffror!

Att sedan den enda kvinnan på scen, moderatorn Åsa Lindell, blev påhoppad av en allt annat än behärskad äldre herre i publiken när hon försökte hålla de tidsramar som var uppsatta (universitetsrektorns otroligt långa inledning måste ha spräckt tidsschemat redan den första halvtimmen), är bara ytterligare ett tecken på att man (läs: äldre män) kan behandla kvinnor hur som helst. Jag skämdes å Kalmar vägnar.

Hur som helst, frågan rullar vidare. Jag hoppas på öppenhet och schysst debatt utan raljeranden, idiotförklaringar och konspirationstänkande in absurdum. Istället vill jag se en uppriktig och ärlig vilja från alla parter att detta ska bli en riktigt lyckad satsning för Kalmars del. Vi mår väl av utveckling och utmaningar, men vi mår också väl av god samverkan, en demokrati som fungerar och en respektfull attityd gentemot varandra.

Och det är en sådan attityd jag ska försöka ha nu när jag ska sätta mig med frågor från olika håll och av helt skilda slag. Det är en övning i gott uppförande, och det mår vi alla bra av då och då. Som man själv behandlar andra blir man själv behandlad. Det kan låta enkelt, men ack så svårt det är att dra lärdom av, åtminstone för en del då och då.


torsdag, september 06, 2012

Kvinna från Tellus...

Alltid nära, inga gränser
Alltid nära till försoning
Aldrig jaga eller jagas
Bara lika och förlikas....

Py Bäckman har i "Kvinna från Tellus" på ett poetiskt men inte desto mindre tydligt sätt beskrivit kvinnors situation i ett patriarkalt samhälle. Och jag gillar det INTE. Jo, jag gillar texten och musiken, men jag gillar inte det som beskrivs.

Jag tänker inte acceptera en världsordning där kvinnor trycks ned och män lyfts upp. Det är inte mer naturligt för kvinnor att ta ansvar för nära relationer än det är för män. Var finns logiken i att män ska kunna bete sig som drumlar medan kvinnor för enkelhetens skull ska tänka "det var väl inte så farligt" eller "det får man ta"? Varför ska män skyddas från att behöva be om ursäkt genom att kvinnor tar på sig ansvaret för att det ska råda "god stämning"? Och varför i hela världen kallas kvinnor för envisa och tjatiga när det är män, som i de allra flesta fall faktiskt är hyfsat begåvade, som systematiskt kränker kvinnor genom att inte räkna dem som varandes lika mycket människovärda som de själva?

Ja ja ja, jag ÄR arg. Och JA, jag vet att det finns kvinnor som kränker både män och kvinnor, men det jag talar om är de generella systematiska problemen: Att män är överordnade medan kvinnor ska underkasta sig, "aldrig jaga eller jagas utan bara lika och förlikas....."

Och det gör mig tämligen uppretad. Vi har kommit till 2012, och feminismen tappar mark. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, jämställdhet är ett jobbigt ord och "kön får aldrig gå före kompetens". Känner vi möjligen igen oss???

Ja, jag gör det, men mina vänner och ovänner, DET ÄR INTE NATURGIVET eller NATURLIGT. Det är skapat av oss människor, och därmed fullt möjligt att ändra. Tror man inte det kan man lika gärna gå hem och dra nåt gammalt över sig, förslagsvis en Fredrika Bremer-publikation eller en  biografi över Emmeline Pankhurst. Där har ni kvinnor som trodde på förändring och som kämpade för att den skulle bli verklighet. De kan lära oss mycket. Så trist att de har hunnit dö. De var nog, med tanke på hur världen och Sverige ser ut idag, födda alldeles för tidigt, eller är det världen och Sverige som har blivit efterblivet på gamla dar?

Tack för 25 års arbete!

Kalmar kommun delar ut hedersgåvor till anställda som har arbetat i kommunens tjänst i 25 år. Man får välja en egen gåva och så uppmärksammar respektive nämnd och förvaltning jubilarerna på lämpligt vis. På Kultur- och fritidsförvaltningen, där jag fanns i åtta år, samordnade vi detta med nämndens julfest. Omsorgsnämnden brukar anordna en speciell fest i september för anställda och berörda enhetschefer. 2012 års upplaga gick av stapeln igår på Pukeberg med hyttsill och glasblåsning. Det var gott och trevligt på alla vis och våra "25-åringar" fick enligt konstens alla regler ta emot blommor och berätta om den gåva som de hade valt. Agneta och Kerstin på förvaltningskontoret hade på ett förtjänstfullt vis ordnat med allt det praktiska. TACK!

Medan jag delade ut blommorna till var och en stod jag och tänkte på alla de timmar som de här människorna har lagt på omsorgen om våra äldre, på allt engagemang, på alla tunga arbetsuppgifter såväl fysiskt som psykiskt, på alla känslor som de måste hantera och på de arbetsvillkor som bjuder en hel del i övrigt att önska. Jag tänkte på arbetsscheman som måste hanteras, på stressen som uppstår när behoven och resurserna inte stämmer överens och på den betydelse som personalen har för att de äldre ska få en värdig tid när de egna krafterna inte längre räcker till. Det är en avsevärd betydelse som de här kvinnorna, för det var bara kvinnor som jubilerade igår, har haft och fortfarande har. Man fylls av vördnad.

Och OJ vad jag önskar att arbetet kunde ge mer även till personalen i form av tillfredsställelse och lönekuvert som ger möjlighet att leva ett gott liv! Jag önskar att man som anställd inom äldreomsorgen ska känna en stor stolthet över det arbete man utför, och inte fyllas av uppgivenhet och stress på grund av för hård arbetsbelastning. Jag önskar att det vore mer värt att vårda människor än maskiner. Jag önskar att vi gemensamt, så att det äntligen händer nåt, över den politiska skalan skulle inse att vi måste ge hårt arbetande personal i omsorgen, till stor del kvinnor som ger allt, en lön som motsvarar ansträngningarna. Jag önskar att vi kunde värdera välfärdsarbetet efter den betydelse det faktiskt har och inte efter omoderna patriarkala och kapitalistiska mått.

Här finns mycket att göra. Det handlar om att omfördela resurser, inte att starta upp sedelpressar i källaren. Att skapa drägliga arbetsvillkor för kvinnor är ett arbete som måste ta sin utgångspunkt i att andra sektorer får dela med sig, och det är ju här det spricker. Ingen vill nämligen avstå från egna privilegier för att andra ska få det bättre.

Eller är det så illa? Kanske inte ändå. Det KAN ju vara så att vi har en pedagogisk utmaning framför oss, nämligen att i så många sammanhang som möjligt påtala vikten av att vi delar med oss och att vi hjälps åt. Nånstans tror jag att insikten om att det är just DÄR och DÅ, när vi har insett att vi behöver varann, som vi kan skapa ett bättre samhälle för alla. Det är när resurserna fördelas rättvist och solidariskt som vi fördelar och använder dem klokt och hållbart i ett längre perspektiv.

Och just klokt och hållbart är ledorden för framtidens äldreomsorg. Gemensamma lösningar för att tillgodose grundläggande behov är vägen vi ska gå om vi vill ha en äldreomsorg värd namnet, och där är personalens kompetens, engagemang, självförtroende och självkänsla nödvändiga byggstenar. Då menar jag inte vart 25:e år, utan kontinuerligt, inte minst den 27:e varje månad då lönen sätts in på kontot.

onsdag, september 05, 2012

En förmiddag med Jonas Sjöstedt

Idag när Jonas Sjöstedt, ordförande för oss i Vänsterpartiet, besökte Café Storken på Linneuniversitetet och träffade bland andra socionomstudenter fick han både möjlighet att hålla ett kortare anförande och svara på frågor. Det var ett välbesökt möte, även om det fanns plats för betydligt fler :-)

Han talade om vikten av att stoppa privatiseringarna inom den sektor som vi kallar “grundläggande rättigheter”, dvs välfärd såsom omsorg, vård och skola. Han tog också upp det stora misstaget att privatisera apoteksbranschen vilket leder till sämre service och persontrafiken på järnvägen vilket leder till att gemensamma investeringar på banorna läggs i onödan om ingen privat aktör vill köra där. Vinsterna i välfärden leder till lägre kvalitet, slöseri med skattepengar och det sliter ut den personal som ska arbeta i hyperslimmade organisationer och som därför inte hinner med det som känns viktigt, nämligen att SE och GE TID till den som behöver hjälp och stöd. Som en konkretisering: De 8 miljarder av svenska gemensamma skattemedel som delas ut i vinster (efter avskrivningar etc) inom välfärdsområdet motsvarar, om de inte hamnade i klorna på de bolag som drivs med vinstintresse, 20 000 heltidstjänster som kunde användas att höja kvaliteten. Det är en ganska rimlig politisk linje att vilja använda våra resurser på det sättet istället för att pumpa ut dem till skatteparadis. Åtminstone tycker jag det, som vänsterpartist och feminist.

Vidare påpekade Jonas att VALFRIHET är bra, men att vi inom välfärdsområdet tjänar mycket mer på att genomföra valfriheten inom ramen för den offentliga driften. Det är VINSTJAKTEN som drar ner kvaliteten. Vänsterpartiets politik bygger till stora delar på den insikten, liksom på övertygelsen att vi människor kan bygga ett gott och jämlikt samhälle om vi ser till att hjälpas åt och hitta gemensamma lösningar på allmänneliga problem.

Klimatfrågan ligger Jonas och Vänsterpartiet varmt om hjärtat. Han poängterade med emfas att det är fullt möjligt att vara ett modernt samhälle samtidigt som man slår vakt om miljön. Sverige kan bli ett föregångsland på området, men det förutsätter en klar politisk ambition. Det saknas hos den borgerliga regeringen.
(Visst är det lite kul att Jonas och jag är precis lika gamla,
födda på samma dag? Men han har betydligt längre ben....och
pratar INTE kalmaritiska....)

Under frågestunden kom frågor om bland annat utrikespolitik, vapenexport, bostadsmarknadens villkor, strategier för att visa på alternativ till “sköt dig själv och skit i andra”-trenden och tryggheten på jobbet. Vänsterpartiet har ett stort uppdrag, nämligen att formulera ett realistiskt alternativ till den nu rådande borgerliga regeringspolitiken. Vi måste, med gemensamt arbete, visa på en politik som gör skillnad på allvar och som ger alla människor sitt människovärde tillbaka. Det handlar om att reformera sjukförsäkringen, att tro på människors vilja och förmåga och att skapa trygghetssytem som gör att människor vågar ge av sina talanger till det gemensamma bästa och det handlar också om att jobba för jämställdhet på allvar. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat under den borgerliga regeringen, och när det gäller värderingsdiskussionen har vi tappat mark. Vi har mycket att ta igen. Det är vi som måste ta striden för att kvinnor och män ska värderas lika. Vem skulle annars göra det?

En annan viktig fråga som väcktes var hur vi ska jobba för att motverka rasismen. Det är ett stort arbete, men den frågan möter vi bäst genom att praktisera öppenhet och genom att på allvar värdera alla människor lika. I morgon kan det vara VI som behöver andras hjälp. Har vi egentligen tänkt på det?

Tack Jonas Sjöstedt för att du kom till oss i Kalmar och varmt lycka till i det fortsatta arbetet!

söndag, september 02, 2012

SOS

Det finns dagar då en strof sätter sig i sinnet och vägrar att lämna en. I fredags hände det mig. Det var Terra Novas "SOS" från 80-talet (musik Bengt Johansson, text Göran Sahlberg) som började göra sig hörd, för första gången på väldigt väldigt länge. Det är många år sedan jag lärde mig den, många upplevelser har passerat, många erfarenheter har jag samlat på mig och många gånger har jag omvärderat mina uppfattningar..... men fortfarande säger den mig något viktigt.

"Här i tystnaden griper vi efter varann
varje handslag är som ett ord
varje ord är som ett mättande bröd
varje blick som ett minnesvärt vin"

Många människor saknar social gemenskap. Många människor lever i osynlighet, och ännu fler vågar inte visa vilka de egentligen är. De äkta kontakterna, de äkta och genuina mötena med andra människor där man utbyter tankar, känslor och idéer, blir färre och färre i ett samhälle där allt är inriktat på kortsiktig lönsamhet och finansiell tillväxt. Människor, med all den rikedom som finns samlas i dem, räknas inte. Istället ska man vara professionell vilket numera betyder helt fri från känslor och empati.

Jag värderar äkta möten, möten mellan människor där man ömsesidigt vågar glänta på den glättiga fasaden. Sådana handslag, ord och blickar är värdefulla, långt mer värdefulla och utvecklande än de ytliga möten är legio idag, möten som inte är annat än egoistiska informationsinhämtningar eller knytande av nätverk för att längre fram kunna sko sig själv. Jag gillar inte utvecklingen.

Jag vill att vi ska få vara hela människor. Jag vill att vi ska förstå att tystnaden människor emellan kan vara förödande. Jag vill att vi ska våga visa oss själva, för oss själva men också för varandra, att vår kamp för en bättre värld ska kunna föras som ett gemensamt projekt i öppenhet och ärlighet.

Men fram till dess att vi når dit så får vi ta vara på de äkta möten vi kan få uppleva. De berikar, långt mer än en högre lön i plånboken, för den verkliga rikedomen finns inte i människors plånböcker, utan i människors ärliga hjärtan.