torsdag, februari 22, 2018

En värld i brand?

Mardrömmen fortsätter. På andra sidan Atlanten sitter en president, vald av folket efter det valsystem de själva har beslutat om, som på allvar tror att det faktiskt går att släcka bränder med bensin.

Efter ännu en skolskjutning, naturligtvis orsakad av en lång rad faktorer varav tillgången till vapen är en av de starkaste, så uttrycker denne jubelidiot att ett verksamt motmedel skulle kunna vara att ge lärare möjlighet att vara beväpnade på jobbet i skolorna.

Man kan inte förbjuda idioti. Man kan inte förbjuda folk att rösta efter eget huvud heller, men frågan är om demokratin kan överleva efter en sådan katastrof som det här är. Demokratin har nu placerat en av världens största militära makter, kanske den enda kvarvarande supermakten, i händerna på en äkta rövhatt. Det bör ge oss en del anledning till eftertanke. Demokratin är nämligen det bästa systemet vi har i statsskicksväg, men den måste vårdas.

I Sverige har vi inte riktigt hamnat på samma bottennivå som man har i USA än. Orsaken till det är enligt min mening att vi har en hyfsad folkbildning som tradition här i landet. Den är visserligen och tyvärr på god väg att monteras ned, men den finns ännu och den behöver stärkas. Ett tecken på det är en ledare i det förträffliga blå lokalorganet som häromdagen menade att förekomsten av estetiska ämnen på gymnasieskolan skulle äventyra Sveriges produktion av läkare och andra kvalificerade yrkesmänniskor. Ja, vad säger man om inte att bristen på bildning visar sig både här och där?

Och DET är farligt. Att inte kunna se på ett fenomen utifrån flera  perspektiv, att inte veta vad en helhetsförståelse kan betyda i förhållande till en lika enkel som felaktig lösning och att vägra människor en mänsklig utveckling kan på allvar få en att tro att man kan spruta bensin på en brasa tills den slocknar.

Det funkar inte. Jag hoppas att vi fortsätter att vara tillräckligt många som fattar det innan hela världen står i brand.

söndag, februari 18, 2018

Så typiskt pappa...

Jag kollade in filpaketet på frukostbordet i morse. Goe maken satt vid teven och var sur över utvecklingen av herrstafetten på längdskidor så jag hade köksbordet för mig själv. En norsk seger var ungefär lika förutsägbar som att jag vaknar varje morgon obeskrivligt trött och sömnig, så det var liksom knappt spännande att ens se målgången. Jag tog det lugnt och åt frukost istället, och läste alltså på filpaketet under tiden.

Där stod det att man skulle tänka över sin konsumtion av plastpåsar. Man skulle inte ta påsar i onödan i butikerna, inte slänga dem i naturen och försöka se till att använda dem fler gånger än en. Någon hade också kläckt idén att man kan ha en ihopvikt plastkasse i fickan eller i väskan. Den tar ju nämligen ingen plats alls. Det fick mig att tänka på pappa.

Pappa hade kommit på det där för länge sedan, inte av snålhet utan av praktiska skäl. Han hade alltid en extra kasse med sig, omsorgsfullt ihopvikt till ett litet platt kuvert, och många gånger kom den till användning. Det vet jag. Jag vet också att vi, när vi skulle göra oss av med alla kläder och jackor när vi hade förlorat pappa för snart två år sedan, hittade de där påsarna i en ficka i ALLA jackor. Det fanns också extrapåsar i väskor och kassar. En hittade dotter Emmy i ytterfacket på en av mammas fina läderkassar. ”Så typiskt morfar” var hennes kommentar, och det är det. Det är många saker som är typiskt pappa, och jag saknar dem fortfarande.

Fast mest saknar jag min pappa och min mamma inte för vad de gjorde utan för vad de var, och jag påminns om dem ofta. Tacksamheten är stor för att jag fick ha just dem som mina föräldrar. Det är tomt utan dem. Det är så mycket jag hade velat prata om, såväl glädjeämnen som orosmoln, men de finns inte länge där. Det är sorgligt, men det måste gå.

Pappa brukade säga att barnuppfostran inte handlar om att skydda barn från allt eller att göra allt åt dem, utan det handlar om att ge barnen förutsättningar att klara sig själva genom att använda sina egna vingar. Det är klokt tycker jag. Hoppas att han lyckades med det. Det är väl, antar jag, upp till mig att bevisa.

Och jag börjar med att stoppa ner en extra kasse i ryggsäcken. Den kan komma till användning.

onsdag, februari 14, 2018

Yes!

Vi kan idag konstatera att folket i IFK Kalmar fick som de ville: Klubbens första allsvenska säsong kommer att spelas på den egna hemmaarenan Gröndal. Vi gratulerar och applåderar! Svenska Fotbollförbundet beviljade dispens och räddade därmed föreningen från tomma läktares öronbedövande eko på GFA.

Nu är det kanske inte SvFF som är den verklige hjälten i det här dramat, och sannerligen inte Kalmar kommun heller. Den som har banat väg för det här beslutet är den överklagande kalmarbon som har sett till att kommunens köp av GFA nu prövas rättsligt. Än har inte prövningstillstånd i högre instans beviljats, men om så blir fallet så kommer processen att ta lång tid och arenan kan då inte övergå i kommunal ägo förrän processen är avslutad. Det är där skon klämmer just nu. Ibland är det bra att vara envis och villig att ta strid mot orättvisan!

Självklart ska ett lag få spela sina hemmamatcher på sin egen hemmaplan! Tänk bara hur främmande det skulle vara om sådana frågor skulle ställas om KFF och deras hemmamatcher...

Jämställdhet? Knappast, va?

måndag, februari 12, 2018

Ta chansen till bättre beslut!

Insändare i Östra Småland 13 februari 2018
Kalmar kommuns beslut att lägga ut all personlig assistans i kommunal regi på ett enda bolag är sannolikt ett av mandatperiodens allra sämsta beslut. Det är en form av privatisering som inte ens de borgerliga har bett om. Konkurrensen i kategorin ”dåliga beslut” är i och för sig ganska hård om man har minnet i behåll, och det hoppas jag väljarna har.

Socialdemokraterna är djupt splittrade i frågan. Nu försöker sig Vänsterpartiet på konststycket att både vara majoritet och opposition när det gäller assistansen. Självfallet är motstånd mot beslutet det enda rätta, men det räcker ju inte att skrika nej i media och vid sammanträdesborden. Partiet är ju med och stödjer en budgetneddragning men stödjer inte dess konsekvenser. Det som är ynkligt är bristen på egna förslag. Hur Vänsterpartiet tänker sig att hämta hem motsvarande besparing är höljt i dunkel. Antingen beror det på att man inte bryr sig om budgetdisciplin eller så har man inte tillräckligt med fantasi och vilja för att kunna formulera ett realistiskt motförslag. Oavsett vilket så är det svagt, men kanske är det den enda vägen om man vill vara kvar vid maktens köttgrytor.

Kalmar förtjänar så mycket bättre, en politik med företrädare som vågar ta i de svåra frågorna på allvar och som vill utgöra ett friskt alternativ till den nuvarande politiska sandlådan med en maktfullkomlig majoritet och en splittrad opposition. Till hösten finns chansen att välja en annan inriktning än kommunalisering av privatägda elitanläggningar och privatisering av viktig samhällsservice. Ta den chansen!

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson Feministiskt initiativ, Kalmar

lördag, februari 10, 2018

Undrens tid är ej förbi...

Brukshundsklubben verkar klar med uppdraget:
Ledarknähunden ska nu lämna laget
och ersättas av en yngre förmåga
som måste lärt sig att inte heller våga
mer än bjäfsa i hu(S)ses varma knä
för annars får man inte vara mä...

torsdag, februari 08, 2018

Alltid nåt

Alltid nåt att tänka på när det känns en aning svart. Det här diplomet kom med posten idag. Jag har varit med och gjort nåt gott nån gång, om än inte på egen hand utan tillsammans med den härliga kören Vox Communis (det blir oftast både roligare och bättre om man jobbar tillsammans), men ändå...