söndag, juli 26, 2015

Om bussresor och annat

En del har reagerat på att jag skriver insändare om läget i Kalmars äldreomsorg. Andra har reagerat över att det finns andra som kritiserar politikens styrning efter att ha lämnat partipolitiken eller ett speciellt parti som befinner sig i värmen och gått till ett annat som är utanför majoritetens varma filt. Ja, det kanske är förståeligt att man reagerar så om man saknar egen erfarenhet av politiskt arbete, speciellt inom majoritetskonstellationer. Det är lätt att säga exempelvis "varför såg du inte till att göra något åt det där medan du kunde". Det borde naturligtvis vara rimligt, i den bästa av världar. Dock, en sådan värld lever vi inte i.

Ta jämförelsen med en sällskapsresa med buss. Man beställer en resa som går dit man vill, betalar den och stiger på bussen. Allt är frid och fröjd. Alla vill åt samma håll, ända tills chauffören får för sig att köra åt höger istället för vänster, kanske helt och hållet beroende på att det är enklare. De som sitter längst fram i bussen tycker också att det är behagligast. Chauffören hyllas som klok och full av initiativkraft och blir alltmer populär eftersom det ligger bättre fikaställen åt höger, dit vi inte skulle, än åt vänster, dit vi ju skulle eftersom det är där vårt resmål ligger. Vi som sitter längre bak i bussen inser att vi kommer längre och längre bort från målet för varje högersväng, men kan inget göra utom att antingen sitta kvar och mer och mer intala oss att det är skönast att sitta kvar i bussen även om vi kör åt fel håll eller att vid nästa fikapaus hoppa av bussen och ta oss vidare för egen maskin åt det håll vi känner är rätt. En del väljer alternativ A. Det valet underlättas av ett skönt eget säte (som chauffören har tilldelat) med hög komfort. Andra, sådana som jag, väljer alternativ B. Vi tycker liksom att det är meningslöst att åka åt fel håll hur komfortabel resan än är. Förresten får passagerare med en mentalitet som drar åt alternativ B-hållet aldrig något skönt säte att sitta på i alla fall annat än för en kort sekund tills chauffören insett sitt taktiska misstag. Ja-sägare är ju i alla lägen bekvämare än motsatsen.

Ja, så där är det även i politiken. Möjligheterna att göra något i bussen är små. Utanför kan man välja sin egen väg, och dessutom kan man tala fritt. Det är högt i tak och dörren har man redan passerat. Kanske är det svårt att förstå det här om man inte har upplevt det själv, och det har jag respekt för, men då finns det desto större anledning att tala om det så att det hörs. En bussresa kan nämligen te sig helt annorlunda från utsidan än från insidan, och därmed absolut inte sagt att jag har något emot bussresor! Det krav jag ställer på dem är dock att de kör åt rätt håll, även om jag förstår att vissa omständigheter ibland kan leda till både omvägar och förseningar. Målet måste ändå vara gemensamt och klart uttryckt och från det ska man inte vika en tum även om det kan ta tid att nå dit. Man ska göra så gott man kan. Det är faktiskt inte för mycket begärt.

Att vi sedan har både yttrandefrihet och föreningsrätt i Sverige är jag mycket tacksam för, liksom att de gäller för alla, även för oss som stigit av den där bussen som går vidare åt fel håll...

fredag, juli 24, 2015

Om Östergötland, opera och odödlighet

Nästan en vecka sedan sist...  Ja, time flies när man har roligt. Vi har varit på rundtur i Östergötland med besök i Åtvidaberg, Vadstena, Skänninge (Vårfrukyrkan) och Motala som lyckades förmedla lite skärgårdskänsla vid kajkanten. Regnet och de kalla vindarna blandades med solglimtar vid Vätterns strand och Vadstena var ju lika underbart som alltid om än, tack och lov, betydligt behagligare i temperaturen än sist. Denna gång fick vi inte bara umgås med goa dottern och uppleva en minnesvärd opera och lika minnesvärd mat på Hörnet utan kunde också bevista en nostalgiafton med bilar i mängder. Det var kul! Och så är det ju det där med mig och bilar.... Området vid slottet var knökafullt med amerikanska riktiga pärlor, trefärgade Pontiacexemplar, glänsande Caddillacs och vräkiga Oldsmobiles. Där fanns mycket som var värt att beundra! Ägarna har all anledning att känna sig stolta över sitt arbete! Jag gick igång på dessa tre och en polisbilsbubbla. För min del kan jag säga att ett uttryck stämmer till 100%: Storleken HAR betydelse. Tro inget annat! Ju mindre, desto bättre ;-)
NSU Prinz

Austin Mini

SAAB 93B
Operan Son of Heaven, förtjänstfullt rattad på scen av dotter Emmy som fått hoppa in som inspicient under föreställningarna, var verkligen en pärla! Med enkel scenografi bestående av vita skåp som tjänade som bland annat kulisser, likkistor och sovlådor och med högklassiga sångare (fyra manliga och sex kvinnliga) och orkester gestaltade man historien om den förste kejsaren av Qin. Han enade Kina och ville bli såväl odödlig som upphöjd till Gud. Hans två söner, den äldste rättrådig och därmed förvisad och den yngre utsvävande och fast i missbruk, spelar viktiga roller för historien. Viktiga är också de odödliga som gestaltas av de kvinnliga sångarna och som egentligen har en stor uppgift, nämligen att hjälpa de dödliga över dödsgränsen så snabbt som möjligt. Kejsarens trogne rådgivare och den yngste sonens reformator, tillika oäkta kejserlig son och gjord till eunuck, har helt skilda agendor. Den förste vill att kejsaren ska gå den rätta och smala vägen, den andre är makthungrig och vill hämnas de oförrätter han fått utstå. Kejsaren gör dock allt i sin makt för att bli odödlig med hjälp av örter och kemikalier och dör följaktligen och ironiskt nog ganska snabbt av kvicksilverförgiftning. Maktkampen dör dock inte utan fortsätter... Låter det rörigt? Det är det inte. Det är ett tydligt och spännande libretto av Kerstin Perski med vacker musik av Moto Osada och helheten blir såväl upplevelserik som tänkvärd (tydligheten tackar jag speciellt textmaskinen för!).

Dotter Emmy
(ur programbladet)
"The tale we tell is here and gone" är de avslutande orden. Sagan, med verklighetsbakgrund, handlar om förfluten tid, ett par århundraden före vår tideräknings början. Ändå händer detta än idag. Maktens män vill ha odödlighet, bygger monument, sätter makten framför allt och glömmer allt vad kärlek, rättfärdighet, lojalitet och solidaritet heter. Makt korrumperar och ingen går säker från den risken. Det enda sättet som vi människor kan uppnå odödlighet är genom att verka i de generationer som vi själva kan vara med och fostra. På det sättet kan våra idéer överleva oss själva. Hur tar vi oss an den uppgiften? Vilket eftermäle vill vi ha? Vi blir inte gudar, det kan vi vara säkra på, men kanske kan vi få minnas som någon som ville och gjorde väl, inte bara för oss själva utan för någon annan. Det är minsann ingen dålig form av odödlighet. Den förste kejsaren av Kina blir ihågkommen för sin egen maktambition och för att han började sammanlänka murar till ett gigantiskt landmärke som skulle hålla människor från varandra. Hur vill DU bli ihågkommen? Som den som byggde ett mausoleum eller en fallos på höjden eller tvären? Som den som gjorde något gott? Det väljer du, liksom jag, faktiskt själv.

På hemmaplan fortsätter man nu fundera över tillståndet i världen runt omkring. I Grekland har man problem med hela landets ekonomi. I Sverige har vi problem med semestervädret. Vi pratar om problem, och vi pratar om problem, eller hur? Ett annat problem är vardagsrasismen som breder ut sig alltmer. Jag blir fortfarande djupt berörd över EU-migranternas tillvaro här i vårt rika land och tänker på hur de som romer alltid varit utestängda från vad man kallar "normal" nationell trygghet. Här i Kalmar ses man som ett hot till och med mot hästar. Det är det där med guilt by association. Har EN betett sig illa, så dömer man ALLA. Denna EN behöver inte ens tillhöra gruppen, men kan dela vissa utseendemässiga karakteristika. Då är det liksom kört. Tänk om vi dömde våra likar, dvs individer som liknar oss, på samma sätt? Då skulle det kunna låta så här:
  • Jag tänker aldrig åka bil med en gubbe i hatt. Såna är livsfarliga. Ta ifrån alla hattägare körkortet!
  • Jag skulle aldrig få för mig att umgås med någon som heter Clark eller Olofsson. En av Sveriges farligaste brottslingar heter ju så. Det måste ju vara nåt fel med alla som bär sådana namn.
  • En gång körde en vit kvinnlig pensionär på mig med rollatorn. (Det hände faktiskt på riktigt idag.) Alla tanter med rollator skulle förbjudas att vistas ute.
Men så korkade är vi ju inte, eller hur? Varför faller vi då i fällan så lätt när det gäller de andra? Det kan vara värt att tänka på.

"The tale we tell is here and gone..." Rasismen har vi sett förut. Tyvärr lever den och frodas fortfarande. Tyvärr är den inte en saga utan finns i verkligheten. Den fanns i Kina för länge sedan, den finns här hos oss idag. Jag hoppas, och försöker göra vad jag kan för att förhindra det, att den inte blir odödlig. Det vore helt enkelt en stor skam för mänskligheten. Vi kan ta oss till månen, men vi kan inte existera sida vid sida här på jorden i fred och harmoni. Vi borde skämmas. En del av oss gör det nog, tack och lov.

söndag, juli 19, 2015

RoxetteReflektioner

Igår var det nog årets superlördag i Kalmar. SM i Beach Soccer avgjordes på Långviken, bara ett stenkast därifrån stod de underbara sandskulpturerna från veckans festival kvar och på kvällen gästades Fredriksskans av ett av Sveriges allra mest framgångsrika popband: Roxette. Över 14 600 i publiken talade för ett stort intresse för denna spelning som var den första i Sverige under turnén. Det var i sanning en minnesvärd kväll!

Idag läser jag recensionerna. Det blev ett ljummet mottagande från en ganska enig kritikerkår. Bandet och dess material kritiseras för att vara daterat, låtarna är tråkiga och man har hört dem alldeles för många gånger, arrangemangen saknar innovativa inslag, Per Gessle hoppar för mycket och en stillasittande Marie Fredriksson låter inte som förr. Ändå har var och en lyft fram åtminstone något som var bra, och det kanske man ska nöja sig med, eller? Ja, vad ska man säga?

Själv är jag ingen Roxette-supporter av stora mått. De hade sin storhetstid under en period i mitt liv då jag gjorde miljoner andra saker än lyssnade på nyproducerad musik. Ändå förstår jag storheten, och jag har mina favoriter även i deras stora hitparad. Jag har till och med framfört en del av dem själv i bröllopssammanhang. Gårdagen kommer jag ändå att minnas, länge. Vi skriver sommaren 2015. Bandet bildades 1986. År 2002 fick sångerskan diagnosen hjärntumör. Mycket har hänt under denna långa tidsperiod. Är det konstigt? Vi pratar om nästan 30 förflutna erfarenheter och år som borde lämna sina spår. Det har också skett.

Jag ser en sångerska som älskar musiken, som väljer andra toner än på 1980-talet och som sitter still på scenen eftersom hon bara kan röra sig med hjälp i övrigt. Jag hör låtar som har ändrat tonarter ett par steg neråt, raspigare röster med tyngd bakom orden. Livet är inte bara en Joyride. Jag ser en Per Gessle som har studsat i en timme och 40 minuter ta sin sångpartner under armen och leda henne ut medan de vinkar till publiken och tackar både varann och publikhavet för en härlig ljummen kväll tillsammans på vackra Fredriksskans. Det är då tårarna kommer. Det är då man ställer sig frågan: Hur länge orkar en människa göra det man älskar allra mest, och dessutom utsätta sig för kritiska blickar när man egentligen redan genom att placera sig på scenen presterar långt över sin förmåga? Och det är då orden kommer tillbaka till mig: Den som dansar mellan törnen älskar verkligen att dansa.

Vill man se en stillastående Per Gessle? Titta på ett fotografi. Vill man höra Roxette som de lät under storhetstiden? Lyssna på en skiva. Vill man se Marie Fredriksson röra sig och se ut som förr? Kolla på en film. Nu befinner vi oss i år 2015. Tiden går, och även artister åldras. Sjukdomar försvagar. Det är naturligt, och det är det som är vackert. Allt annat är onaturligt, och hur vackert är egentligen det? Speciellt drabbar den här "forever young"-stämpeln kvinnor. Kvinnliga artister får verkligen inte åldras. Varför är det så? Och är det verkligen friskt?

Den frågan kräver en hel del i resonemang och utredningar för att komma en aning närmare en lösning. Den tiden har jag inte här och nu. Idag tänker jag istället på "It must have been love, but it´s over now" men håller inte med. Min respekt har vuxit. Den gör gärna det för människor som gör det som dom älskar och som delar med sig av den kärleken.
Roxette på Fredriksskans 18 juli 2015

PS. Biljetten kostade 550 kronor. Ingen var tvingad dit, vad jag vet. Ändå använder alltför många denna unika händelse, när ett av Sveriges stora musikunder gästar vår lilla stad, som bakgrundsmusik till diverse pladder och till ett ganska ohämmat öl- och ciderpimplande. Kom igen Kalmarbor i mogen ålder! Visst kan vi bättre än så??? Eller är det så att ni inte uppskattar möjligheten att uppleva världsartister vid strandkanten mitt i Kalmar? Bara lugn i så fall. När Fredriksskans bebyggs så försvinner möjligheten. Det handlar bara om något eller några år, om de politiska ambitionerna angående bostäder i centrala och vattennära lägen istället för fritid och kultur tillåts härska fritt...

fredag, juli 17, 2015

När blev hästar dyrbarare än människor?

Ibland gör det ont att läsa tidningen. Det hände idag. Det har varit möte kring romernas husvagnsläger vid fd Salve strax söder om centrala Kalmar. Dagtid finns romerna utanför butikerna med sina pappmuggar och tigger småslantar från oss som handlar. På natten måste de ju sova nånstans, och då har Salveområdet dykt upp som en möjlighet. Det är inte problemfritt. Det var hätska tongångar från grannarna gentemot kommunens agerande och Stadsmissionens insatser. Flickor, som har sina hästar inkvarterade i närheten, uppges vara rädda att vistas där. Närmaste grannen har saknat information. Dyrbara hästar befinner sig i hagar och stallar. Det anses vara ohållbart. En gång har ju en av romerna, ingen av dem som bor där men någon annan, ridit barbacka olovandes...

Hela historien skär i mitt hjärta. När blev hästar dyrbarare än människor? Vad är det som skrämmer med fattiga människor som varken har bostad eller arbete? Är det hudfärgen? Språket? De trasiga kläderna? Eller är det något som skapas i kommunikationen människor emellan? Ja, jag har mina tankar. De är inte direkt upplyftande. Jag är ledsen, arg och ganska frågande inför framtiden. Ska vi någonsin kunna lära oss att samexistera med människor som inte är exakt likadana som vi?

Igår var jag i Jan Nordströms lilla sommargalleri. Jag skulle klistra upp ett stenhjärta, alltså en hjärtformad natursten, på en vit vägg. Vi behöver nämligen sprida kärlek! Tyvärr var det svårt att få stenen att fästa. Både den och väggen var nog en aning för hårda, men det går naturligtvis att lösa. Värre är det när människohjärtan är för hårda och när det blir omöjligt att mötas hjärta mot hjärta. Jag känner att mitt hjärta behöver bli mjukare. Kanske finns det fler med samma behov. Jag tror faktiskt det.

torsdag, juli 16, 2015

Brandstationen kan bli nav för regional scenkonst och kultur!

Artikel publicerad i Barometern 16 juli 2015 och Östra Småland 17 juli
Kalmars gamla och mycket centralt belägna brandstation kommer snart att stå utan verksamhet. Första spadtaget för den nya och mer moderna stationen är redan taget och byggnationen är igång. Då nås vi av beskedet att fastighetsaffären, som var förutsättningen för att den sedan länge uttjänta brandstationen skulle byggas om till attraktiva bostäder, har havererat. Visst är det ett bakslag för kommunens planering, men nu gäller det att se möjligheterna!

Det är inte så många år sedan som brandstationen utgjorde ett mycket attraktivt lokalalternativ för Byteatern Kalmar Länsteater. Det var sommaren 2012 som kommunen började utreda möjligheten. Man konstaterade att lokalerna, med en viss tillbyggnad, skulle kunna fungera som teaterfabrik med scenmöjligheter. Strax därpå, under senhösten 2012, blev det dock klart att kommunen skrivit en avsiktsförklaring som istället reserverade byggnaden för bostäder. Vi önskar, nu när chansen finns, att teaterhustanken öppnas på nytt för brandstationen. Vi hänger gärna på!

Den rivnings- och byggprocess som ska bereda Linnéuniversitetet plats i Kalmar hamn är redan i full gång. Vi upplever nu på plats att teaterns nuvarande lokaler kommer att få brottas med ännu större problem än tidigare, vilket riskerar att ur från säkerhetssynpunkt drabba både verksamhet, besökare och personal. Byteaterns trängande lokalbehov är väl känt sedan decenniers utredningar och planeringsarbeten. Problemen har eskalerat, och nu börjar det alltså bli väldigt bråttom. Dessutom har vi förstått att kommunens arbete med nybyggnation av ett kulturcentrum har tappat rejält med fart. Nu, vid samma tidpunkt som detta blir känt, ser vi att en riktigt god idé kan pånyttfödas. Den här idén innebär att vi kan göra ett centralt beläget och välkänt hus till en offentlig miljö och en portal till en stadskärna som spirar av kultur. Ta tag i den!

Vi kan tillsammans sätta Kalmar i brand, inte med förgörande eld utan med skapande och inspirerande scenkonst. Kultur är något vi skapar tillsammans, och Byteatern vill vara en aktiv del i det arbetet. Visst vore det otroligt passande, ur såväl kulturhistoriskt som framåtsyftande perspektiv, att låta brandstationen, som under så många år har tjänat kommunens räddningsarbete, få utgöra navet i den processen?

Birgitta Axelsson Edström
Ordförande
Byteatern Kalmar Länsteater


måndag, juli 13, 2015

Låt oss blomma vidare!

"Somna du lilla barn... regnet slår på vårt tak och i skogen tjuter räven..." Idag känns den här lilla vaggsången, visserligen med jultema men ändå som klippt och skuren för vädret och tillvaron i vår lilla lägenhet i Djurängen. Maken har vaggats till sömns av radion och jag blir som vanligt lite rastlös över mitt eget beteende. Visst bör här röjas! Visst bör förrådet rensas! Och visst finns det kläder som behöver lagas! Ändå gör jag inget av det. Jag är här inne och bara njuter av det gränslösa regnandet och åskan som mullrar långt bort. Det är skönt! Och så tittar jag ut på balkongen och ser förra veckans planteringar lysa långt vackrare än tidigare.

Beror det på att det behövs ljus? Eller på att vi ser kontrasterna? Eller är det helt enkelt så att vi inte KAN se det vackraste när annat (läs: solljuset) konkurrerar? Ja, det är frågor som jag inte kan besvara. Min tanke vandrar vidare: Vad betyder detta i den mänskliga samvaron? Händer samma sak där, att de vackraste blommorna blir ännu vackrare när miljön är grå, kall och kanske en aning skrämmande? Är det då vi verkligen kan se dem?


Det tål att fundera på medan man blommar vidare, eller försöker i varje fall.

fredag, juli 10, 2015

Äntligen kyrkrunda!

Igår gjorde jag något som jag velat göra riktigt länge! Och JA, det kanske innebär en nördstämpel att berätta om att man gillar detta, men den risken tar jag. Det finns nämligen kyrkor här i närområdet som jag har velat besöka men inte besökt, och igår var det dags. Efter lite tjat så ställde goe liberalmaken upp och följde med på en tur till Påryd, Alsjöholm, Örsjö och Sankt Sigfrid. Alla var öppna och välkomnande!

Altaruppställningen i Karlslunda
Vi började i Påryd och med Karlslunda kyrka. Det är en liten träkyrka (dåtidens kyrkor byggdes för det mesta i sten) med lågt i tak men mycket trivsam och med en spännande altaruppställning, nämligen den ursprungliga altarpredikstolen som har gjorts om en aning och dekorerats med reliefbilder av Bror Marklund. Kyrkan invigdes 1818 och saknar torn. Däremot står en ståtlig klockstapel på kyrkogården.

Livets träd i Oskars kyrka
Efter Påryd tog vi en slingrig väg till Alsjöholm för att bese Oskars kyrka, även den en skapelse i trä utan sedvanligt kyrktorn. Sedan 1776 fanns en kunglig förordning som stipulerade att kyrkor skulle byggas i sten, men dessa två småländska byggen valde ändå att använda trä då tillgången på gott timmer i skogarna var riklig. Oskars kyrka är större än Karlslunda, och skillnaden mellan upplevelsen utifrån och inifrån är markant. Jag tänker på det gamla idealet för damskor: Nätt utanpå men rymlig inuti. Sådan är Oskars kyrka, och dessutom var den mycket ljus och trevlig med ett vackert ljusinsläpp framme i koret. Invigning skedde av biskopen i Kalmar stift år 1870.


Vacker orgel i orange i Örsjö
Koret i Örsjö kyrka
En ännu mer slingrig väg tog oss till Örsjö. Vi mötte ett antal bilar, så vi förstod att det fanns något i andra änden av vägen. Annars fanns det en viss anledning att börja undra... Men så kom vi till Örsjö i varje fall och äntligen kunde jag gå in i den kyrka vars ödeläggelse i brand påsken 1974 jag minns väldigt tydligt. Stora vägen mot Växjö gick ju igenom Örsjö på den tiden, och man minns ju när vi passerade där på väg till västkusten varje sommar att centralkyrkan var så vacker. Åren 1974-1976 var den istället en ruin som höll på att restaureras. Idag, efter invigningen hösten 1976, ser exteriören likadan ut som före branden (en del av väggarna stod kvar och kunde användas i någon mån) men interiören är helt förändrad. Den är riktigt vacker! Missa inte ett besök där! Vi träffade dessutom tre mycket trevliga och stolta damer som serverade fika och gav oss många historier till livs om kyrkans historia och vedermödor. Det kyrkbesöket var nog mest spännande av dem alla. Att gå in i en 1800-talsexteriör och uppleva en 1970-talsinteriör var fantastiskt!

Dopfunten i Sankt Sigfrid
Skyddsängeln i Sankt Sigfrid
Vi avslutade dagen med ett besök i vackra Sankt Sigfrid och de grå ståtliga kyrkan av granit som nästan påminner om en engelsk landsortskatedral. När vi steg in i den kom vi inte in i kyrkan. Först kom vi in i ett vapenhus, sedan i ett ännu större vapenhus med dokumentskåp och annat och SEDAN kom vi in i själva kyrksalen. Förklaringen kunde man läsa i informationsbladet. Kyrkan, som präglas av nyromantik och nygotik istället för den annars i Småland så vanliga empirestilen, invigdes 1880 av Kalmar stifts näst siste biskop och byggdes för 700 sittplatser. Under 1960-talet förkortades den korsformade kyrksalen ordentligt och idag rymmer den bara knappt 300. Istället behövdes ytorna till biytor, något man kan förstå men lite tråkigt är det allt... Den kändes mörkare men mindre ljusinsläpp men skyddsängeln i glas som hänger i taket i den högra korsarmen sedan 2009 är riktigt häftig. Konstnären heter Peter Nilsson. Dopfunten är tillverkad av skulptören Arvid Källström från Påsakallavik, för övrigt förre S-ledaren Håkan Juholts morfar.

Jag har några kyrkor kvar på önskelistan, men man ska inte vara för glupsk på en gång och utmana ödet. Det kommer fler dagar, hoppas jag. Då ska jag till slut ta mig in i Ryssby kyrka som jag ju bara har sett på utsidan sedan den brann påsken 2001. Det ska bli spännande att se om det finns något som påminner om det gamla kyrkorummet! För övrigt är ju det där med bränder i kyrkor lite halvskrämmande. Just här i området kring Kalmar/Nybro har tre kyrkor totalförstörts i bränder: Utöver de som jag här har nämnt (Örsjö 1974 och Ryssby 2001) även Hälleberga år 1976.

Kanske får nästa kyrkrunda vänta ett tag. Goe liberalmaken påstår att han blev alldeles slut igår och att det är kyrkturens fel. På ett sätt kan han ju ha rätt: Man blir både förbluffad och överraskad över den variationsrikedom som våra kyrkor inrymmer, och det tar ett tag att smälta. Själv borde jag framöver ägna lite tid åt att förstå de orglar jag ska ta mig an i höst, så jag antar att besöken i de närmaste kyrkorna får prioritet ett framöver. Även där finns det variationer minsann, det kan jag lova. Och det gnäller jag absolut inte över! Gud kan nämligen lovprisas och tillbedjas överallt och med hjälp av en lång rad olika musikinstrument av skilda slag! Det är precis som ärkebiskop Anke säger: "Gud är större!" Låt lovsången ljuda på alla sätt!


torsdag, juli 09, 2015

Verklighet, inte käbbel eller statistik och jämförelsetal

Insändarreplik publicerad i Östra Småland 9 juli 2015 och Barometern 24 juli
Så blir jag då än en gång bemött med ambitionsbeskrivningar (ÖS 8 juli). Vad jag efterlyste i min insändare var inte försvarsreaktioner av typen ”det är inte vårt fel” eller ”vi ville något annat”. Istället uppmanade jag till en tydlig strävan hos fullmäktiges samtliga partier att grunda beslut i verkligheten såsom den ter sig i vardagens perspektiv istället för från stadshusets andra våning. De flesta bryr sig nog inte om vad som har sagts i stängda budgetförhandlingar så länge dessa resonemang inte omsätts i praktisk handling.

Det är inte Vänsterpartiet som styr kommunen, det är koalitionen Socialdemokraterna och Centerpartiet som tillsammans med Vänsterpartiet lägger fram budget, och det är uppenbart att det inte är ambitionerna från vänstern som får mest genomslag. I så fall hade ju budgeten, att döma från insändare 8 juli, sett helt annorlunda ut. Å andra sidan, när man själv beskriver jämställdhetssatsningar som stora utan att satsa en krona på dem så kan man ändå börja undra över ambitionsnivån, men det är i sig en helt annan diskussion.

Det är naturligtvis inte lätt att samarbeta med andra som är mycket starkare och som man inte delar uppfattning med. Antingen får man acceptera läget och därmed kapitulera från sin egen politik eller så får man gå därifrån. Det vägvalet har Vänsterpartiet i Kalmar sedan länge tagit ställning till. Det är därför de alltid mer framhåller nationella ambitioner och väldigt sällan nämner de kommunala besparingar som de varje år lägger på äldreomsorgen.
Men det där är politiskt käbbel som ingen vinner speciellt mycket på, allra minst äldreomsorgens brukare och personal. Det viktiga är hur vardagen fungerar för dem. Det är hög tid för beslutsfattare att verkligen lyssna istället för att gömma sig bakom statistik och jämförelsetal som distanserar från den verkliga vardagen. Ska heltid vara normen för de anställda inom omsorgen, se till att göra det möjligt antingen genom att sänka heltidsmåttet eller genom att anställa mer personal. Det är, till skillnad från vackra ord, något som gör skillnad i verkligheten.


Birgitta Axelsson Edström, nära anhörig till brukare i äldreomsorgen  

onsdag, juli 08, 2015

Bara för...

Bara något som jag tycker passar just idag... eller kanske alla dagar när man får för sig att man är lite viktigare för omgivningen än man egentligen är. Var och en bär på sin egen erfarenhetsryggsäck och förfogar över sina egna tankar. Glöm inte det.


måndag, juli 06, 2015

Om toner och ödmjukhet

Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton.

Linnea Hofgren har formulerat det så vackert. Det där med att ha ett ödmjukt hjärta är ju inte helt lätt, eller hur? Ofta så ser vi ett sådant som ett tecken på svaghet och sätter det i motsats till "självförtroende" eller "självkänsla". En ödmjuk människa ses som svag i motsats till den som framhäver sig själv, kanske utifrån ett självförtroende som har vuxit ohämmat långt utöver vad som vore nyttigt både för en själv och omgivningen.

Men ödmjukhet är inte avsaknad av tilltro till den egna förmågan. Det är nog i själva verket ganska mycket tvärtom. Ödmjuk kan man bara vara om man vet vad man själv kan klara av, och dessutom kan acceptera såväl gränser som möjligheter. Jag är inte där än, men kanske har jag kommit en liten bit på väg. Varmt tack för alla förböner som har burit mig under den processen!

När jag slutade jobba våren 2013 var jag i stort sett utraderad som människa. Efter så lång tids utfrysning och baktaleri och med så många år utan en enda kompetensutvecklingsinsats som utgick från de behov och möjligheter jag hade så trodde jag inte att jag skulle klara av någonting. Har man blivit behandlad som mindre vetande så är det till slut som en sådan man känner sig. Jag fixade inte det längre. Jag bestämde mig, tack vare en sista skälvande stund av energi, att jag måste visa att jag fortfarande kunde något. Jag ville känna att det fanns möjligheter till utveckling även för mig. Därför började jag läsa teologi och förverkligade en gammal dröm som jag under lång tid har närt. Först var det halvfart, sedan blev det helfart. Under tiden avslutade jag mina politiska uppdrag, genomförde tre valrörelser med lyckade resultat och började på ny kula i ett nytt parti. Mitt engagemang i förenings-och kulturlivet i övrigt minskade knappast. Spelningarna fortsatte, Byteatern har inte stått still under de här åren, förtroendeuppdragen i kyrkan på lokalnivå och stiftsnivå har utökats, bostadsrättsföreningen valde mig till ordförande och köraktiviteterna har hela tiden varit närvarande i min vardag. Under en termin hade jag fem olika körer igång samtidigt, men det blev en aning förvirrande tidvis... Ändå, det har varit lärorika om än fattiga år, men det är ett pris som jag har varit villig att betala. Jag tror att det är nyttigt att inte alltid ha en fet försörjning tryggad bara för att man har "rätt" kontakter eller har "rätt" åsikter. Jag tror att det är nyttigt att från insidan se hur tillvaron kan te sig för de människor som man tror behöver hjälp av olika slag och som man kan engagera sig för. Det där med empati kan annars klinga rätt så falskt. Att vara människa är inte alltid lätt. Vi har alla våra krig, kriser och svårigheter även om ytan ibland kan se både blank och oskadad ut. Jag dömer ingen. Jag vet vad jag har gått igenom. Jag vet inte så mycket om andra, men å andra sidan är det inte så många som vet något om mig heller. Det kan ju vara bra att tänka på när rykten kan spridas lika snabbt och effektivt som innehållet i en uppsprättad dunkudde över ett stormande fält.

Mina studier har gått långt över förväntan bra! Visst har de tagit tid och energi, men de har gett så mycket tillbaka! Samtliga examinationer har bedömts hålla nivån för högsta betyg, och det betyder att jag nu har 90 VG-högskolepoäng  i teologi utöver mina beteendevetenskapliga poäng på grundläggande akademisk nivå och mina forskarkurser i pedagogik, psykologi och sociologi. Jag kunde! Fortfarande! De har gett mig mitt självförtroende tillbaka, jag som var så osäker på vad jag kunde prestera att jag inte sökte studiebidrag förrän efter första tentamenstillfället bara för att jag inte var säker på att jag skulle klara mig (och på grund av den försiktigheten förlorade jag ett antal veckors bidrag...). Men det har varit slitsamt och ganska ensamt tidvis. Det blir gärna det när man läser på distans och den enda kontakten man har med medstuderande är via datorn. Det har varit svettiga examinationer, diskussioner och inlämningsuppgifter, men det är otroligt hur mycket intressanta saker och samband jag har fått förmånen att upptäcka. Religionspsykologi, religionshistoria, exegetik, systematisk teologi, etik, samhällsvetenskapliga perspektiv på olika religioner med mera, med mera... Jag känner att det är sådant som intresserar mig på djupet, och jag är säker på att jag kommer att ha nytta av studierna framöver på flera sätt, inte minst som samhällsengagerad människa. Jag är djupt tacksam över att det har gått så bra, kanske allra mest över den senaste terminen då det tidvis var oerhört tungt och krävande. Examinationerna utgjorde också en mindre behaglig historia, men de är som sagt historia nu. Lärdomarna har jag kvar!

Till hösten så kommer jag att sysselsätta mig med annat. Jag tror inte att jag, trots att jag visserligen har sökt ett antal kurser även till hösten, att jag kommer att ha tid till att läsa i den omfattning som krävs. Jag har nämligen fått erbjudande om BETALDA jobb, något som jag inte har haft sedan 2013 i nämnvärd omfattning (för man kan inte klara sig på studiebidrag och kyrkliga sammanträdesarvoden för ett par möten i månaden...). Tack och lov för att vi i familjen har en inkomst till! Den har hållit oss flytande under de här åren. Vi har till och med kunnat bo kvar i vår lägenhet... Varmt tack älskade Pierre som har stått ut med en allt annat än närande utan istället tärande hustru under de här åren, dessutom en hustru som varit påtagligt frånvarande och allmänt nervös över det mesta inklusive uteblivna inkomster, uppkomna utgifter och ständiga tentamensresultat.

Till hösten ska jag på uppdrag av HRF vara med och utforma en strategi som ska hjälpa hörselskadade äldre att få den hjälp de behöver när äldreomsorgen ska träda in. Här finns ett stort behov att fylla! Jag fick under våren frågan om uppdraget, och det är jag mycket tacksam för. Det är stort och viktigt! Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat efter de här åren när jag har sett äldreomsorgen både från en förtroendevalds perspektiv (som andre vice ordförande i omsorgsnämnden i Kalmar kommun 2010-2014), som partiföreträdare nationellt (jag var med och jobbade fram Vänsterpartiets nationella kampanj om äldreomsorgen medan jag satt i PS) och som nära anhörig till brukare och närstående. Arbetet kommer att genomföras tillsammans med en grupp som har tillsatts av förbundsstyrelsen och som förfogar över mycket stor och välgrundad kompetens. Dessutom är den oerhört trevlig! Jag tror att min bakgrund som beteendevetare och politiker kommer att hjälpa mig att reda ut arbetsuppgifterna.

Dessutom, utöver den halvtid som ovanstående uppdrag kommer att ta i anspråk, kommer jag att vikariera som kantor i Kalmar pastorat (Två systrars kapell och lite grann i Birgittakyrkan) på drygt halvtid. Jag saknar formell kantorsexamen, så det är med en stor dos respekt jag går in i det uppdraget. Jag ska göra mitt allra bästa, och även det här arbetet ser jag fram emot med stor glädje. Det kommer att bli spelningar och körövningar, gudstjänster och andra förrättningar och det handlar om viktiga uppgifter även här. Att få bidra till Guds rikes utbredning är en ren förmån! Att jag sedan får möjligheten på det här sättet och tillsammans med goa kolleger i norra arbetslaget är ju en ren bonus. Hoppas att även andra kan tycka det så småningom, när jag har lärt mig alla reglage och gudstjänstagendor... Jag som är mest van vid EFS och den gudstjänstordning som används där har ju en hel del att lära i den vägen trots att jag har spelat i kyrkan ganska regelbundet sedan slutet av 70-talet (och då främst på el- och digitalorgel).

Som sagt, jag kommer att kunna försörja mig framöver. TACK alla inblandade för det! Jag hoppas att det ska gå att bringa fram någorlunda hörbara toner ur det här hjärtat efter de här årens ödmjukhetsutbildning (en sådan behövde jag sannolikt, även om det var en smärtsam process som ledde dit) och att jag ska göra mig förtjänt av lönen i lönekuverten (som kanske till och med kan ge lite pension en dag). Jag hoppas också på att kunna bidra till ett större verk, och jag hoppas att det kommer att låta, om än inte alltid vackert och behagligt i allas öron, så åtminstone nyttigt och utvecklande. Vi har ju alla uppdrag att fylla, men vi vet inte alltid hur och när. Kanske har jag fått en ny chans nu, och jag tänker ta den, men DINA förböner behöver jag, fortfarande...

Minisemester i Blekinge

Så var vi då hemma i Kalmar igen efter ett par härliga dagar i Karlskrona, bara ett stenkast söderut egentligen men ändå en stad som man inte alls har bekantat sig särskilt mycket med. Man behöver inte åka långt för att hitta välbehövlig avkoppling och samtidigt få sig lite nya erfarenheter och kunskaper till livs! Det var soliga och varna dagar, men det var ju å andra sidan inget specifikt för Blekinge. Temperaturer på 30 grader och däröver har ju uppmätts på åtskilliga håll under helgen. Vi räddade oss undan hettan genom att åka på skärgårdstur två dagar i rad. Det behövdes! På sjön får man både luft och svalkande vindar samt en stor dos kulturhistoria.
Brändaholm
Vi bodde på Clarion Carlscrona på Skeppsbrokajen. Jag hade lite rabatt där som student, så vi passade på. Vad vi inte visste var dock att hotellet serverade både fika och middag och att det ingick i rumspriset. Sådant gillar smålänningar som jag och östgötar som goe liberalen ;-) Visserligen var det inte jättemycket som jag som vegetarian kunde äta, men det räckte till för att fylla middagsbehovet med råge. Varmrätterna, bestående av kycklig, pulled pork och chili con carne, lär dock ha smakat himmelskt, och även i övrigt var hotellet väl värt att rekommendera för alla som vill ta sig ett par dagar och nätter i en annan sommarstad än Kalmar. Att åka dit med tåg tur och retur kostade inte ens 350 kr för två vuxna och tar faktiskt inte längre tid än en timme och 15-20 minuter. Bekymmersfritt och bekvämt, samt HELT utan förseningar :-)

Igår kväll var vi på Restaurang Landbron och lyssnade på livemusik. Det tog ett tag att hitta dit, trots att det ligger så centralt som så gott som mitt på busstorget. Det är nämligen en anonym svart byggnad som man inte direkt lägger märke till (kanske till stor del beroende på den mycket hovsamma uppskyltningen), och när websidor visar vägen till Blekinge museum och personalen som sålde biljetter till Skärgårdstrafiken bestämt hävdar att restaurangen ifråga ligger i ett av de nya vita byggnaderna i gästhamnen så blir man en aning förvirrad... Men vi hittade till slut, och det hade många Karlskronabor också gjort. Det var rejält fullsatt med folk på innergården denna ljumma sommarkväll och de lokala liveartisterna hade en tacksam publik. Om man nu bara kan marknadsföra sig lite bättre och se till att människor vet vart dom ska gå så kan detta bli ett framgångskoncept för annars ganska händelselösa söndagskvällar!

Rosenbom
Naturligtvis hälsade vi på Gubben Rosenbom utanför Amiralitetskyrkan. Det måste man ju bara göra när man är i Karlskrona. Min pappa gjorde delar av lumpen där, och under hela min uppväxt hade vi en miniatyr-Rosenbom som prydnad som han hade införskaffat där. Därför kan jag texten på hans skylt utantill, fortfarande. Rosenbom samlar årligen in 50-60 000 kr och det är kyrkan som ser till att pengarna fördelas till relevanta ändamål. Den figur vi nu ser är en kopia från 1950-talet. Originalfiguren, från 1700-talet, finns inne i kyrkan. Det intressanta är ju att Rosenbom, som i övrigt har funnits på riktigt, alltså har stått där i flera hundra år och tiggt pengar. Han är ju en sk fattigbössa. Han är en av Karlskronas stora turistattraktioner. Man lyfter på hans hatt och lägger ner pengar till behövande. Det anses hedervärt, MEN sitter det, något vi numera har blivit vana vid, människor av riktigt kött och blod utanför ICA och gör samma sak som träfiguren vid Amiralitetskyrkan så är det något vi ser som en styggelse. Människan är ett lustigt djur ibland, eller ofta kanske... Naturligtvis ska vi bekämpa fattigdomen, men det kan knappast betyda att vi ska bekämpa den fattige, oavsett ursprung. "Säll är den som låter sig vårda om den fattige" som Rosenbom citerar ur Psaltaren. Det är samma gärning man utför, trägubbe eller ej.

Väl hemma i Kalmar så råder friska vindar, lite regn har rensat upp luften och lägenheten håller på att vädras ut. Lössen på en av pelargonerna har vuxit till sig under helgen men har nu fått sig en dusch med såpvatten som jag hoppas ska skrämma ihjäl de flesta av dem. Man har det ganska gott även hemma. Överhuvudtaget så brukar jag göra samma reflektion varje gång jag har varit iväg: Det är så mycket viktigare att lägga energin på att ha en vardag som man trivs med än att satsa allt på "schemabrytande aktiviteter". Livet är ju inte de ynka semesterdagarna, det består ju till allra största delen av vardag! Vad gör vi egentligen med livet? Njuter vi av av huvuddelen (eller står vi åtminstone ut med den) eller är det bara russinen som är värdefulla?

torsdag, juli 02, 2015

Kvinna, kommunanställd och försörjning: Passar de bitarna ihop?


Insändare i Östra Småland 3 juli 2015 och i Barometern 6 juli 2015
Är det möjligt att som kvinna försörja sig som anställd i Kalmar kommun? Bara sex av tio kommunanställda arbetar heltid kunde vi läsa i förra veckan. Samtidigt är 78 % anställda på heltidstjänster, men av dessa är det alltså en stor andel som inte jobbar heltid i verkligheten. Vi vet att det är kvinnor som i allra största utsträckning arbetar deltid, tar ut föräldraledighetsdagar, är sjuka samt väljer att i olika skeden i livet gå ner i tjänst. Dessa nya siffror, vilka således visar att vi inte kan lita på att tjänstgöringsgraden i anställningskontraktet verkligen gäller, är synnerligen alarmerande. Vad gör kommunen åt detta?

Jo, man ålägger redan svårt besparingstyngda kvinnodominerade verksamheter ännu mer sparbeting. Under parollen ”Önskad sysselsättningsgrad” (tidigare ”Rätt till heltid”) ska heltidstjänstgöring skapas utan resurstillskott. Det är inte rimligt att arbeta på det sättet. Rättvisa och jämställdhet behöver inte kosta, förutsatt att det finns tillräckligt med politisk vilja och politiskt mod att faktiskt göra de omfördelningar av resurser som skulle kunna utjämna skillnaderna mellan manliga och kvinnliga arbetsvillkor inom befintlig ram. Men detta verkar ju saknas. Då återstår helt enkelt en väg: Resurstillskott.

Vi kan lösa problemet med stress inom äldreomsorgen genom att för det första sänka heltidsnormen så att personalen orkar med att arbeta heltid (men inte 40 timmar). Kortare arbetsvecka ger fler människor i arbete och vi vinner i såväl kvalitet som folkhälsa. När stressen minskar så minskar också sjukskrivningarna och utbrändheten. Vi kan för det andra istället anställa fler på högre sysselsättningsgrad så att fler kan dela på arbetsbördorna och därmed orka mer tillsammans. Det är bara att välja. Båda alternativen kostar pengar i det korta perspektivet men sannolikt inte i det långa. Att göra som man gör i budget inför 2016, nämligen att kräva heltidsscheman för alla och samtidigt dra ner på resurserna är detsamma som att be verksamheten koka soppa på en spik utan att tillhandahålla mer än just spiken. Taktiken riskerar alltså istället att bli sista spiken i kistan på det välfärdsbygge som de flesta anser sig värna.

Jag vill uppmana Kalmars beslutsfattare: Ta en titt ut i verkligheten. Kontrollera vad som gömmer sig bakom de siffror ni ser som visar på 78 % heltider och över 95 % tjänstgöringsgrad bland tillsvidareanställda. Ibland blir nämligen statistiken ett verktyg som döljer istället för påvisar verkliga förhållanden. Kommunen består i första hand av människor och inte av siffror. En stor del av dessa människor är lågavlönade och deltidsarbetande kvinnor vars tålamod tryter med en kortsiktig politik som har uppenbara svårigheter att tänka längre än till nästa delårsrapport. Jag möter dem ofta. Politiken ska inte brukas så att den distanserar från människors vardag. Här krävs istället handling grundad i empati, vilja och mod samt verkliga ambitioner att skapa ett hållbart samhälle med människan i centrum. Jag är övertygad om att det går, om man/kvinna bara vill!


Birgitta Axelsson Edström, fd kommunfullmäktigeledamot, numera nära anhörig till brukare i äldreomsorgen