måndag, december 31, 2018

Gott nytt år!


Så här i det gamla årets sista timmar 
vill jag önska alla vänner:
Ett synnerligen Gott Nytt År!

Sluta aldrig drömma om en bättre värld och en bättre tid även om det känns hopplöst ibland. 2018 har bjudit mig på både glädje och sorg, skratt och smärta, plåga och lycka samt mycket arbete med alltför lite vila. Jag hoppas att 2019 blir ett mindre oroligt år. Låt oss göra vad vi kan, tillsammans, för att världen ska bli en gladare plats! (Och må ansvariga för snöröjning, sandning och väghållning göra sitt jobb något mer effektivt under kommande år...)



your dream comes true!
(Eller för att tala med mer kyrkiska ord, 
ty den största stjärnan 
och den vi riktar vårt hopp till 
är ju Jesus själv: 
Be så ska ni få, 
sök så ska ni finna, 
klappa på så ska porten öppnas för er)


måndag, december 24, 2018

God välsignad jul önskas alla

Idag är det julafton. I morgon firar vi Guds sons födelse. Det är en glädjens högtid både för barn och vuxna. Jag får fira julen som mormor för första gången till lilla söta Ilse som är alldeles bedårande och fyller sex månader just idag. Samtidigt så är julen detta år för oss en påminnelse om livets ofattbara skörhet. Jag vet ett barn som för första gången firar jul utan sin förälder. Hastigt, abrupt och med fruktansvärd smärta tog glädjen slut för bara några dygn sedan. Det blir en annorlunda jul.

Ändå, livet är större än döden. Gud är med och lämnar ingen ensam. Jag önskar alla en fridfull jul och en välsignad tid. Barnet i krubban har tagit himlen till oss. Det är en glädjens tid.

söndag, december 09, 2018

Julkonsert 2018

Då har vi genomfört årets julkonsert. Den gick av stapeln igår, lördagen den 8 december i Algutsrums kyrka på Öland, och det blev en jättehärlig kväll! Jag mådde inte bra under dagen. En del dagar är en kamp, och så var det denna dag, men den slutade trots detta i dur och inte i moll. Ett speciellt TACK vill jag rikta till goe liberalen Pierre som drog upp mig ur den värsta gyttjan igår. Det var ett hästjobb kan jag lova.

Jag vill framföra ett riktigt stort TACK till så många fler. Jag hoppas att jag inte glömmer någon. I så fall så får jag skylla på allmän sinnesförvirring...

Så, mitt varma TACK till

  • Dotter Emmy som gjorde postern som vi marknadsförde oss med
  • Södra Ölands pastorat med Mattias, Oskar och Agneta i spetsen som öppnade upp kyrkan för oss fritt och ställde upp och gjorde i ordning på ett alldeles strålande sätt. Tack också för vackra blommor!
  • Monica och George som samlade in utgångskollekten
  • Christer Svensson och Åke Eklund som med gott humör och positivt sinne kompade på flygel, orgel och bas lugnt och säkert som vanligt
  • Johan Gustafsson och Mia Sunesjö som både sjöng med och för oss
  • All publik som kom och i en del fall fick vänta en timma pga lite förvirrade uppgifter om starttid
  • Våra körmedlemmar Gunnel Mellblom, Svante Gustavsson och Ingrid Göransson som skötte en stor del av förberedelserna (och FÖRLÅT mig Ingrid för att jag inte uppmärksammade på konserten att du fyllde år just igår...)
  • De körmedlemmar (jag minns just nu inte vilka det var) som satt i biljettkassorna i det kalla vapenhuset
  • Våra egna solister Pierre, Claes, Gunnel, Helena, Tore och Maja som gjorde en alldeles fantastisk insats igår. Speciellt vill jag lyfta fram Maja Pockar som på mindre än ett dygns varsel hoppade in och sjöng Adams julsång när vår ordinarie solist blev sjuk. DÄR kom tårarna på mig, och på många fler.... Maja Pockar, lägg det namnet på minnet🎶
  • Alla i Vox Communis som denna lördagskväll gjorde det omöjliga IGEN. Vi hade en hel del avhopp och mycket kändes osäkert, men när klockringningen var över och vi började sjunga vår Halleluja i trestämmig kanon och fyllde kyrkan med jubel så visste jag: Vi fixar det! Jag är i sanning imponerad!

Kvällen gjordes helt till förmån för Svenska kyrkans julinsamling En flicka är född. Vi fick in hela 29 243 kronor och de går oavkortat till En flicka är född.

VARMT TACK TILL ALLA SOM BIDROG!

Och tack kören Vox Communis för den fina julgåvan jag fick. Den lyser upp vårt hem, vilket syns på bilden nedan. Jag önskar er en riktigt skön och avkopplande julhelg och en god start på 2019. Den önskan omfattar förresten alla som på olika sätt gjorde kvällen igår med musik, sång och närvaro.



Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla dig i sin hand
(irländsk bön)


söndag, december 02, 2018

Första söndagen i advent

Första söndagen i advent... Det blev ett besök i Kalmar Domkyrka där vi deltog i en festhögmässa. Det var många medverkande, bland annat en barnkör som sjöng av hjärtans lust och Domkyrkokören som levererade en fantastiskt välljudande version av Otto Olssons Advent från orgelläktaren. Sedan blev det ett besök på julskyltningen och en runda till mammas och pappas grav med ljuständning innan vi åkte hem. Dammsugaren behövde rastas lite.

Jag minns adventshelgen hemmavid. När jag var liten hade vi en adventsljusstake i trä som såg ut som en gris. Senare köpte mamma en mycket finare, en stengodsvariant från Arabia. Den var säkert jättedyr, men jag saknade grisen där på matbordet när vi åt hembakade lussebullar. Dessutom kunde aldrig ljusen stå stadigt i den där nymodigheten, och det var jag aldrig sen med att påpeka. Konservativa drag kan vara utmärkande hos vissa barn.

Storhelger är lite jobbiga när man känner sig ensam. Så även denna gång, men ljuset har kommit. Guds son har ridit in i Jerusalem på ett litet åsneföl. Hosianna, hjälpen är här! Det är det viktiga, inte vilken design vi har på adventsljusstaken.


onsdag, november 28, 2018

Julkonsert till förmån för En flicka är född

Varje dag föds flickor in i förtryck och orättvisor. Det kan vi inte acceptera.
Flickor ska aldrig nekas, kränkas, hotas, utnyttjas eller tvingas – bara för att de är flickor. Vi kan aldrig acceptera att flickor föds in i förtryck och orättvisor – bara för att de är flickor. Att fattigdom och normer gör att flickor får sämre möjligheter till utbildning, sjukvård eller försörjning. Att de utsätts för sexuellt våld eller könsstympning. Eller att flickor får äta sist och minst.
Det är en ständig kamp om liv och död, som vi måste ta tillsammans. I årets julkampanj har vi den stora möjligheten att tillsammans kämpa för att ingen flicka ska hotas, utnyttjas eller kränkas. För varje barn är skapad till Guds avbild och har samma värde – oavsett kön.
Så skriver Svenska kyrkan om årets julinsamling En flicka är född här.
Vi i Vox Communis håller med. Därför kommer alla intäkter från vår julkonsert i Algutsrums kyrka lördagen den 8 december att gå till En flicka är född. Visst vill Du vara med och bidra till detta viktiga arbete? Ett sätt är att köpa en biljett och få en rejäl dos med julglädje i toner och ord på köpet! Boka din biljett via mailadressen julkonsert.voxcommunis@gmail.com
Varmt välkommen!

fredag, november 23, 2018

Ett år efteråt...


Debattartikel publicerad i Barometern 23 november och Östra Småland 26 november 2018
För ett år sedan var #metoo på var och varannan löpsedel. Upprop med namnunderskrifter om övergrepp och utsatthet publicerades gång på gång från olika yrkesgrupper och samhälleliga institutioner. Det var en välbehövlig aktivitet. Många sanningar kom ut i ljuset, sanningar som vi i ärlighetens namn hade varit medvetna om under lång tid men inte vågat släppa ut. Nu skulle förändringens vindar blåsa i orkanstyrka! Gamla unkna patriarkala värderingar som levat instängda i välmåga skulle vädras ut och ersättas med upplysta och jämställda normsystem. Äntligen skulle det ske! Det är nu det händer, som någon sa.
Men det hände inte. Idag vet vi det. Den folkbildande och värderingskritiska processen med syfte att förändra vårt samhälle och vår samvaro i grunden i jämställd riktning som kunde ha inletts ersattes av något helt annat. Istället jagades kända män med anklagelser om att de följt det samhälleliga normsystem som uppmanar män att ta för sig och trampa på kvinnors rätt. Kändis på kändis radades upp. Jag menar inte att kändisar ska ha en gräddfil, inte alls. Vad jag menar är att det som kunde ha blivit samhällelig förändring istället blev en hämndstinn hetsjakt på rubriker, och kända män som i många fall, men dock inte alla, inte hade kunnat hålla fingrar och övriga kroppsdelar i styr räddade i själva verket både normsystemet och ”vanliga karlar” från att behöva förändras. Fokus skiftades bort från skapandet av en jämställd tillvaro där kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter som män till en blodtörstig jakt på enstaka kvinnoförnedrande män. Och än en gång så förlorade kvinnorna. Vi förlorade stort. Än en gång var ett fåtal män viktigare än kollektivet kvinnor, precis som det under mångtusentals förflutna år har varit och som det fortfarande är.
Det är en bitter insikt, men av insikter bör man lära. Det går inte att hata fram en bättre värld. Det går inte att hämnas fram en bättre värld heller. Det går däremot att lära sig att förstå hur det hela hänger ihop och sedan agera klokt. För att nå dit krävs samtal, möten, diskussioner och en gemensam vilja att förstå och att komma framåt. Kort sagt behöver vi folkbildning. En sådan process är ingen quick fix, men den leder åt rätt håll.
De svenska stolta demokratiska traditionerna vilar nämligen på folkbildning. Skeendet kring #metoo är inte det enda tecknet på att folkbildningen har hamnat på efterkälken. Vi ser samma sak i den partipolitiska sfären. Istället för hållbara och långsiktiga analyser så lanseras snabba, enkla och felaktiga lösningar, och de partier som är experter på det sistnämnda vinner folkets röster. Jag undrar hur vi år 2018 kunde hamna här. Det måste råda en brist på både bildning, klokskap och tålamod på samhällets alla nivåer. Det är synnerligen allvarligt, och ansvaret bär vi alla.

Vi kan göra det vi kan där vi är. Vi kan vägra att anta den enkla världsbild som leder fel. Vi kan säga ifrån och vi kan göra det tillsammans, för inte har vi tappat hoppet om en bättre värld bara för att #metoo har förlorat ett år? Vi har ju en hel framtid att förändra!

Birgitta Axelsson Edström (F!)

Kalmar

onsdag, november 21, 2018

Kyrkomötet 2018 avslutat

Då var mitt första kyrkomöte avslutat. Efter två sessioner under hösten med långa diskussioner och debatter så slog den eminenta ordföranden Karin Perers klubban i bordet för ett par timmar sedan. Nu sitter jag på Arlanda och pustar ut. Igår kväll satt vi i plenum till midnatt.

Man kan fundera över mötes- och arbetsformerna. Man kan fundera över om detta är det optimala sättet att bedriva demokratiskt arbete på. Man kan också fundera över det faktum att många anser att upprepning är saliggörande ;-)

Men i stort var det trevliga dagar. Presidiet gjorde ett strålande jobb. Det finns ett stort engagemang i kyrkomötet och många var de inlägg som vittnade om en mycket uppriktig vilja och ambition att utvidga Guds rike. De kom också från olika håll. Många nomineringsgrupper har mycket att bidra med och det är tydligt att vi behöver varann. Vi behöver samverka och lyssna på olika perspektiv, och det gör vi även om det kanske inte alltid ger direkt utslag i omröstningarna. Utskottsarbetet under förra sessionen var gediget och det krävs ganska mycket för att omvärdera ställningstagandet från den sessionen. Så ska det förmodligen också vara.

Ändå, nu är jag trött. Det är nog tur att det bara är kyrkomöte en gång uppdelat i två sessioner per år. Alla i vår nomineringsgrupp Öppen Kyrka - en kyrka för alla var uppe i talarstolen och propagerade för våra frågor och en öppen folkkyrka med och i tiden. Det känns bra. Tack till alla för gott samarbete och diskussioner med högt i tak! Något jag speciellt uppskattar är frånvaron av partipiska. Den frånvaron kan sannerligen inte alla nomineringsgrupper åtnjuta. Första beslutspasset kunde man se företrädare fullt öppet "vägleda" andra genom att i luften peka tumme upp eller tumme ned så att man kunde säkerställa att alla röstade lika och "rätt" kan man anta). Idag var den offentligheten tydligen utbytt mot en chattgrupp på Facebook, även den med tummar upp och ned. Ja ja, en del har det jobbigt med demokrati, egna tankar och personliga ställningstaganden. Det är inte alla som ser egna initiativ som något positivt eller genuint interaktivt samarbete som överlägset metoden "peka med hela handen (eller, som i det här fallet, tummen)".

Jag lyckades i varje fall lyfta fram både bistånd, sociala reformer, hjälp till självhjälp och vikten av folkbildning när vi debatterade stöd till kvinnors folkhögskola i Gaza. Det blev en ganska bra symbios av mina egna profilfrågor. Det får jag nog vara nöjd med.

Och med den tillfredsställelsen och med en stor dos hjärntrötthet kliver jag strax på planet som lyfter söderut. Det är ingen högoddsare att jag låter planet vagga mig till sömns under den knappa timmen det tar att förflytta sig mellan Arlanda och Kalmar.

fredag, november 16, 2018

Julkonsert 2018


Varmt välkomna till en mycket värmande och
variationsrik julkonsert med mångdubbel nytta!
Boka biljetter på mail julkonsert.voxcommunis@gmail.com

Varenda krona går till Svenska kyrkans advents- och julinsamling
EN FLICKA ÄR FÖDD

lördag, november 10, 2018

Resultat från och tack för Höstmys!

Kontanthantering och banker är numera en ganska invecklad historia, men det funkar med lite envishet (även om sedlarna denna gång nog hade behövt strykas med ångstrykjärn för att finna välvillig nåd hos insättningsautomaten).

Nu har vi hur som helst skickat över 9000 kr till sjukhusclownerna i Clownlabbet efter insamlingen på Höstmys i tisdags kväll! Vi hoppas att de pengarna kan bidra till att fler får ljus i en annars ganska mörk vardag.


Det blev en helkväll fylld med bara positiva vibbar!
  • Tack till Anna-Karin, Sara och Håkan från Sjukhuskyrkan för att ni delade med er av era erfarenheter från ert viktiga arbete!
  • Tack till Falkenbergsskolan som öppnade upp sin aula och sin matsal inklusive möbler för vår kväll!
  • Tack för hjälp med ljudanläggning (jag har tyvärr tappat namnet på den som hjälpte oss)!
  • Tack dotter Emmy för hjälp med poster!
  • Tack till Marianne och PRO-kören för lika inspirerande sång som alltid!
  • Tack till Lage, Badrumskören och Tore för härlig musik och mycket gott samarbete!
  • Tack till Åke, Christer och Vox Communis för gofika samt smittande och kompetent musik- och sångarglädje! Ett extra tack till Maja för fantastisk soloinsats!


Nästa evenemang med Vox Communis och gäster att skriva in i almanackan är 
JULKONSERT i Algutsrums kyrka 
lördagen den 8 december! 
Varmt välkomna då! Mer info kommer!


fredag, november 09, 2018

Kristallnatten

Kristallnatten inföll natten mellan 9 och 10 november 1938. Under ett par dagar hade våldsamma pogromer härjat i Tyskland och de skulle inte ta slut i och med Kristallnatten. Istället intensifierades de, utvecklades och spred sig. Judarna skulle förintas såväl bildligt som bokstavligt. Med mordbränder och plundringar banades väg för statsterrorism och statsledda massmord medan världen såg på.
Under en lång rad av år så trodde vi att vi i Sverige aldrig mer skulle komma i närheten av en sådan skam igen. Tänk vad vi blev lurade! Efter otaliga manifestationer mot förtryck och förföljelse, mot rasism och främlingsfientlighet just den 9 november så står man nu här, 80 år senare, med ett nazianstruket parti som fått ett mycket starkt stöd av väljarkåren och därmed blockerar det parlamentariska läget. Just nu är det SD som bestämmer att det inte finns ett regeringsalternativ. Så mycket har Sverige alltså lärt. Eller lite. Det tog 80 år.
Tysklands folk visste vad som hände 1938. Vi vet vad som händer nu och ändå är det förvånansvärt tyst. Väntar vi på att "någon annan" ska ta striden? Vem då?
Jag kan inte slå mig till ro. För exakt tio år sedan blev vi vid en manifestation här på Larmtorget i Kalmar nedslagna av ett gäng rasister med knytnävar och sirener. Det polisskydd vi hade behövt (och som vi hade bokat) befann sig på Stortorget och monterade kravallstaket inför Kalmar FFs guldfirande. När polisen till slut kom visste de inte om det var vi eller rasisterna som hade demonstrationstillstånd och inte heller om det var vi eller rasisterna som hade blivit angripna. Höjden var ändå när en polisman undrade om det var vi som var nazister. Vi var ett blandat gäng, flest ungdomar, med facklor, varma kinder, palestinasjalar och antirasistsymboler.

Det må vara hänt att jag har tappat tilltron till partipolitiken, men det finns andra vägar att gå. Det sista jag vill är att stå still och titta på, så jag hittar en eller annan väg för att kunna kämpa för en bättre värld och jag försöker göra det hela tiden. Vilken väg tar du?

onsdag, oktober 31, 2018

Dags att byta dörrmatta

Jag funderar på att byta dörrmatta. Den som ligger där innanför dörren har sett sina bästa dagar. Den är relativt neutral i färgen, obestämbart grå, men framför allt är den smutsig och rejält använd och nertrampad. Den saknar liksom både attityd och resning och har snällt och vänligt tagit emot både skräp, väta, sand och allsköns skit från omvärlden utan att säga emot. Dessutom är den gammal och har i alla händelser sett sina bästa dagar och passerat bäst före-datum för länge sedan. Egentligen borde den kanske insett det själv och sett till att bli utbytt, men den har legat kvar där på plats innanför dörren av hävd och ohejdad vana och bara stått ut med att bli trampad på. Kanske har den till och med njutit av det. Alternativet, att vara ute i kylan på någon skräphög står sig slätt mot att få vara inne i värmen oavsett om det innebär att skitas ner gång på gång flera gånger om dagen.

Nu är det i alla fall dags. Jag hörde förresten att det inte är den enda dörrmattan som byts ut i dagarna.

PS. Detta inlägg innehåller absolut inga satiriska drag. Sådant vore mig väldigt främmande.
Eller hur? ;)

fredag, oktober 19, 2018

En kall och ensam resa...

Idag åker jag genom ett frostnupet landskap. Det är första gången för säsongen. Dessutom fick vi skrapa bilrutorna i morse, och också det var premiär. Jag gillar det! Men, det ska erkännas, när jag såg att det var isigt och halt när jag skulle korsa spåren nere vid stationen så tog jag det vääääldigt lugnt. Jag vill inte ramla igen, inte en gång till.

Det politiska läget verkar ha gått i stå. Ingen vill regera landet med det valresultat som gäller. Det är bekymmersamt. Jag påminner mig om hur det var i Vänsterpartiet när Gudrun Schyman hade avgått. Ingen var beredd att ta över. Det blev en mycket lång tid då partiet leddes av två vice ordföranden och det gick såklart bra då det var två ytterst kompetenta kvinnor som axlade ansvaret genom EMU-omröstningen men ändå var det problematiskt. Ingen ville ju leda partiet på riktigt. Det försvagade ställningen ordentligt. Jag hoppas inte detsamma kommer att gälla för vårt land. Sverige förtjänar bättre än ställningskrig i skyttegravar när kriget sedan länge har upphört på alla andra ställen utom i partiernas yttersta ledningar.

Vänsterpartiet, ja. Gårdagens debattartikel från nyblivna oppositionsrådet i Region Kalmar län är talande. Rubriken skulle kunna vara ”Ja ä int bitter”. Jag förstår att det är svårt att se fyra års ensam ökenvandring framför sig nu när landstings-/regionvalet gick åt pipan. Miljöpartiet åkte ur fullmäktige och S försvagades. Kvar fanns ingen som helst möjlighet att styra i någon rödgrön majoritet, och det svider så klart. Men istället för att vara bitter över hur det blev då kan man försöka se vilka andra alternativ, givet valresultatet, som V hade kunnat ha. Jag ser tre vägar. Den första är att försöka styra i minoritet med S. Det var ju det största traditionella blocket, men långtifrån en egen majoritet. Då hade man inför varje beslut varit tvungna att antingen förhandla med hela den borgerliga alliansen eller med SD. Den andra möjligheten är att sätta sig i koalition med S och C (vilket C inte ville men V har öppnat den dörren). Då hade vänsterpartisterna varit tvungna att ställa upp på och backa upp en lång rad C-förslag då C är avsevärt större än V. Den tredje vägen är att hamna utanför allt, inte få representation i regionstyrelse eller någon regionrådspost utan enbart ha platser i fullmäktige samt en politisk sekreterare på deltid. Det är vad Vänsterpartiets valresultat hade gett.

I det perspektivet så känns det som om utfallet V fick inte är det sämsta. Vem med förståndet i behåll skulle föredra något av ovanstående alternativ framför den situation man nu har? Man kan ju nu driva fri politik i opposition och man har vissa resurser som man fått till skänks som tack för långt och troget äktenskap. Jag hoppas att man inte helt fastnar i populism och bitterhet, något som är en klar risk av agerandet hittills att döma. Visst behövs vänsterpolitik när regionen styrs av en mittenallians. Med tiden kanske man kan svälja förtreten och jobba lite klokare. Det hoppas i varje fall jag. Det vore bedrövligt om den enda opposition som jobbar politiskt vore en tjurig högerallians bestående av två mörkblå partier och ett i vanlig ordning huvudlöst SD.

Men visst kan det bli en kall och ensam resa, ungefär som den resa jag just nu företar mig genom de småländska frostiga skogarna i höstskrud. Den ger ändå en viss frihetskänsla.

onsdag, oktober 17, 2018

Välkomna till årets Höstmys!

Då är det snart dags igen! 
Varmt välkomna till 2018 års HÖSTMYS
Vi ses den 6 november kl 19!

söndag, oktober 14, 2018

Tacksägelsedagen 2018

Det är Tacksägelsedagen idag och i kyrkorna runtom i landet firas gudstjänster på temat Lovsång. På ånga håll anordnas också auktioner på skänkta gåvor till förmån för kyrkans internationella arbete. Vi var i Kalmar domkyrka och fick fira mässa med barnkör och glad musik med påföljande lunchsoppa med auktion. Saffransdoften från fisksoppan spred sig ända ut på Stortorget och förplägnaden uppskattades av många. Grönsaker, rotfrukter, marmelader, bröd och mycket annat såldes till hugade lunchgäster och pengarna skickas till långt bättre behövande. Det var en fin stund! Nu har jag tvättstugetid och därmed lite tid mellan varven att skriva av mig på. Det var länge sedan sist.

Det finns så mycket att vara tacksam för, men det är svårt att känna tacksamhet när man är stressad upp över öronen. Så har jag haft det de senaste veckorna, och det är sannerligen inte roligt. Inte ens musiken har kunnat skänka ro och glädje, och då är det något som är i grunden fel. Nu i helgen, när lördagen övergick i eftermiddag så infann sig lite själsfrid. Det var befriande och efterlängtat! Lite planteringar på mormors och morfars grav, en ny riktigt sprakande höstbukett till mamma och pappa och lite egentid på stan och på kyrkogården gjorde att jag lyckades landa. Det måste man nämligen göra då och då medan ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare och det enda man kan göra är att springa med.
Skogskyrkogården i Kalmar 13 oktober 2018.
"Så småningom bryter leendet fram mellan tårarna,
det är något som barnen väl vet men som de vuxna glömt"
(Oliver Clemens)

Igår avslutades stiftets fortbildningsvecka och där har vi på Sensus varit medarrangörer. Det var mycket arbete både inför och under veckan och många sömnlösa nätter för min del. Det mesta gick dock bra och jag tror att de över 700 deltagarna fick med sig en hel del matnyttigheter. Höjdpunkten för min del var fredagens föreläsning med Gillis Edman från Göteborg som talade på temat Livet och döden som pusselbitar. Det var en av de allra bästa föreläsningar som jag någonsin har hört (den innehöll allt från djupaste allvar till det mest befriande skratt) och dessutom visade sig Gillis själv vara en osedvanligt trevlig bekantskap. Trots min trötthet så uppskattade jag dessa timmar oerhört mycket.

Men igår kväll, när vi kunde ta det riktigt lugnt tillsammans, leva på rester och ta ett riktigt gott glas vin så kom balansen åter. Det är jag tacksam för. Valrörelsen var slitsam för oss båda och veckorna efter fylldes av blandade känslor och en hel del politiskt jobb för Pierre (dock inte för mig tack och lov. Jag har haft fullt upp ändå med vanligt jobb och rehab!). Nu önskar jag bara att riksdagens partier lyfter blicken över skyttegravskanten och inser att det finns en verklighet där utanför/ovanför som kräver mognad, vilja, fantasi och mod. Sverige behöver en regering. Det är hög tid att förstå det för de folkvalda som har fått förtroendet att hantera just den frågan. En blocköverskridande mittenregering är naturligtvis det enda tänkbara om vi inte ska få ett än värre parlamentariskt läge nästa gång. Det behövs flera oppositionsalternativ nämligen, både till höger och vänster.

Jag vaknade förstås i natt också. Det brukar jag göra numera. Har jag tur kan jag somna om efter en stund. Har jag otur, som natten mellan tisdag och onsdag, så tar det tre-fyra timmar. I natt var det en liten stund bara, men under den stunden så fylldes jag av tacksamhet över mina föräldrar. Den tacksamheten bara överföll mig. Vi barn och barnbarn fick mängder av kärlek och trygghet, fick lära oss vikten av ansvarskänsla och måttfullhet och uppmuntrades att tro på oss själva och våra möjligheter. Det är värt mycket! Mamma fick leva tills hennes krafter stilla sinade ut och pappa rycktes brutalt ifrån oss strax därpå mitt i ett mycket verksamt liv, men han hade farit illa av att bli beroende av andra. Det hann inte bli så, och det kunde jag faktiskt i natt för första gången känna en viss tacksamhet över. Jag saknar dem båda (det är en saknad djupt i hjärtat att faktiskt vara tacksam över) men de gav mig genom sitt sätt att vara, all hjälp de gav mig och all klokskap som de förmedlade möjlighet att klara av livet på egen hand när de inte finns kvar här hos mig. Tack mamma och pappa!

Sedan kan man en dag som denna titta ut över höstens strålande färgsymfoni och fyllas av tacksamhet över den skönheten i sig. Annat som fyller mig med tacksamhet är lilla barnbarnet Ilse som har lärt sig att greppa efter saker med sina små händer och nu på egen hand kan leka med den lilla märkliga drakgiraffen som hon fick när jag var i Malmö senast. Hennes föräldrar är mig lika kära, precis som goe liberalen och hans familj som ju också växer med små barnbarnen Cornelis och Liv. Jag är tacksam över en tro med rötterna i himlen som ger styrka när annat i livet känns bräckligt och jag är glad över att min kvaddade axel äntligen börjar återfå en viss rörlighet. Tack Carina, Annika och Mats på sjukhuset för det!
Några glädjeämnen just idag: Kalmar Domkyrka, en hantel i synnerligen passande
kulör som hjälper mig att träna och att tro på att kraften i min vänstra axel kan
återkomma, höstens vackra sprakande färger och ett av ljusträden i Uppsala Domkyrka
som symboliserar att våra rötter finns i himlen och ingen annanstans. 

Livet (och valresultatet) blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli rätt bra ändå. Just idag är det sådana tankar som fyller mig med tillförsikt när jag springer upp och ner mellan lägenheten och tvättstugan. Solen skiner och dammet syns, men jag tror faktiskt att jag tar och struntar i det just idag. Det kommer grå dagar framöver då dammsugaren kan göra tjänst. Idag tar jag några ögonblick i höstsolen och helt enkelt bara ÄR.


Tack, min Gud för vad som varit! Tack för allt som du beskär! 
Tack för tiderna som farit! Tack för stund som inne är! 
Tack för ljusa, varma vårar! Tack för mörk och kulen höst! 
Tack för redan glömda tårar! Tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat! Tack för vad jag ej förstår! 
Tack för bön, som du besvarat! Tack för vad jag icke får! 
Tack för livets hemligheter! Tack för hjälp i nödens stund! 
Tack för nåd, som ingen mäter! Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet! Tack för moln, du strött därpå! 
Tack för solljus, av dig givet! Tack för mörkret likaså! 
Tack för prövningar och strider! Tack för hopp, som uppfyllts väl! 
Tack för dagen, som framskrider! Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna vid vägen! Tack för törnet ibland dem! 
Tack för resta himlastegen! Tack för evigt tryggat hem! 
Tack för kors och tack för plåga! Tack för himmelsk salighet! 
Tack för stridens klara låga! Tack för allt i evighet!
(Sv Ps 261, text: August Storm)

måndag, oktober 08, 2018

Relationer

Kyrkomöte, arbete, rehabträning, andra förtroendeuppdrag och en massa annat fyller tiden. Något bloggande blir det aldrig tid till känns det som. Kanske hinner jag ett par ord nu på tåget på väg hem från fortbildningsveckans första dag?

Jag har fått frågor om min relation till mina tidigare partikamrater. Tja, på lokal och regional nivå är väl relationerna högst varierande. Jag gillar inte mobbning och inte utfrysning heller. Annat som jag väljer bort är hyckleri, populism och pampfasoner. Då blir det nog ganska tydligt att mina relationer blir påverkade, eller hur?

Vänsterpartiet är numera utsparkat från landstingets politiska majoritet. Jag lovar, det hade jag inte med att göra ett enda dugg. Jag förstår dock skälen bakom det inträffade och som antirasist och feminist är jag lättad över att SD inte har möjlighet att påverka politiken framöver heller. Det hade varit en sorglig utveckling om så blivit fallet. Att V nu, efter att ha fått både en plats i regionstyrelsen och en regionrådspost till skänks utan att ha rätt till dem, går ut och kräver en förminskad politisk organisation är ren populism. Det är ju deras eget inflytande som de i så fall måste ge upp. Det är ju de ”gåvorna” som är orsaken till att organisationen har svällt. Att leva som man lär gäller i rimlighetens namn även V.

Även på kommunplanet lämnas en hel del i övrigt att önska. Vill man göra skillnad för folk som saknar tak över huvudet så röstar man inte emot ett natthärbärge. Ingen protokollsanteckning i världen kan ändra ett sådant ställningstagande, och människor kommer att frysa lika mycket som förr om åren när vintern och kylan kommer. Vad har vänsterpartisterna i Kalmar tänkt sig? Att man ska elda protokoll i pappersform att värma sig med?

Nej, jag väljer andra relationer idag. Det känns faktiskt bättre. Bara så ni vet. 😉

onsdag, september 26, 2018

Förändring i landstinget

Ja, så blev det då klart och offentligt. En ny blocköverskridande majoritet för Landstinget i Kalmar län har bildats för den kommande mandatperioden. Socialdemokrater, centerpartister och liberaler kommer att styra gemensamt. Det betyder att M, KD, SD och V lämnas utanför inflytande. Ren matematik plus en aning politisk och ideologisk insikt räcker för att förstå varför. Det behöver jag inte säga något om.

Men jag förstår att mitt tidigare parti på vänsterkanten är besviket. Efter tolv års majoritetssamarbete med S och MP så kastas man ut i kylan och får trösta sig med en regionrådspost helt utan ansvar i oorganiserad opposition. För nuvarande landstingsrådet Linda Fleetwood blir det kännbart. Hon förlorar inte bara sin politiska plattform och sin ställning utan även sin politiska sekreterare vilken ju har aviserat sin avgång från både regional och lokal politik då han inte fick sin åtrådda riksdagsplats. Det är så klart en stor förändring som blir svår att hantera. Jag förstår också att det känns extra kymigt när man vet att Kalmars stadshus bara ligger några kvarter bort och att Vänsterpartiet där får vara med i sängvärmen tillsammans med både S och C.

Jag vill dock säga att Vänsterpartiet i landstinget bör betänka en sak för att trösta sig. Det är att man har försökt driva och också driver vänsterpolitik, åtminstone tillräckligt mycket för att såväl C som L ser det som totalt otänkbart att samarbeta med V i en styrande majoritet. I Kalmar kommun är läget ett annat. Där ställer V upp på den borgerliga politiken som S och C bedriver och låter dem exempelvis införa LOV, genomföra en total privatisering av personlig assistans samt vrida tillbaka äldreomsorgens scheman till fler delade turer och sämre och sämre arbetsvillkor. Nästan det enda vapen man har att ta till är protokollsanteckningen, och det är ett lika trubbigt som fegt instrument. Senaste exemplet är från den här veckan. Då sade en enig socialnämnd nej till att inrätta härbärge för folk utan tak över huvudet under den kalla årstiden. Vad gjorde V? Man lämnade, föga överraskande, en protokollsanteckning. Sedan har man mage att framställa det som att man inte ställer upp på det beslut man själv har sagt ja till. För värmen, makten och härligheten kan man uppenbarligen ge upp både politik, ideologi, etik och moral.

Så Linda, sträck på dig. Jag och många med mig, troligen de flesta, förstår varför det blev som det blev den här gången. Jag kan inte säga att jag beklagar det. Det är den enda rimliga lösningen utifrån det parlamentariska läget när man inte vill ge SD möjlighet att påverka politiken. Det är faktiskt viktigare än något annat just nu. Det ska också bli spännande att se vilken plats feminismen får under de kommande åren. Möjligheten till mer verkstad än under de gångna åren, då det mest varit ord utan innehåll, finns absolut!

onsdag, september 19, 2018

Det är klart att det går om man vill!

Vi har strul på jobbet med både nätverk och skrivare. Det blir således ett par minuters ofrivillig paus. Den använder jag till att formulera något jag går och trycker på.
 
Jo, jag tycker att det är hög tid att våra kära makthavare tar sitt förnuft till fånga, kravlar sig upp ur valrörelseretorikens skyttegravar och försöker lösa problemet med regeringsbildningen. Ingen av de inblandade ville ha det läge som nu råder, och det ville inte jag heller. Det är inte svårt att förstå att vi befinner oss långt ifrån en ideal lösning. Det hade varit långt bättre med ett tydligt och klart resultat, men väljarna ville annorlunda. Man får helt enkelt acceptera det och ändå försöka hitta en väg framåt. Det är klart att det går, med lite god vilja och i samverkan. För att travestera min systerson: Det går om man vill!
 
Man kan inte hålla på och överbetona skillnader i det här läget. Efter så många år i så många olika sammanhang, både profana och kyrkliga som enveten gränsöverskridare, så vet jag att det går att betona likheter istället även om det är svårt. Att hitta minsta gemensamma nämnare (ja, matematikern i mig lever ganska gott när det handlar om att idka problemlösning) är måhända svårt men nödvändigt. Vi har ett stort antal demokratiskt arbetande partier i Sveriges riksdag som tillsammans samlade nästan 85% av väljarkollektivet och vi har ett parti som lockade var sjätte väljare och som inte med bästa vilja i världen kan kallas demokratiskt till sin värdegrund. Nog ska det vara möjligt att hitta former för att bilda en regering ur ett sådant brett och tydligt underlag? Fler än åtta av tio väljare är demokrater. När vi nu på grund av ställningskrig riskerar att lägga makten i händerna på de 16-17 procenten som inte är det så är det inte bara pinsamt utan också historielöst. Det var på det sättet nazisternas tredjedel av parlamentet fick makten i Tyskland på 1930-talet. Tysklands politiker valde käbblet och partiegoismen framför framtiden och demokratin. Vi borde väl ha lärt oss något av det?
 
Vi har en läxa att lära här i Sverige, och den handlar om att stärka folkbildningen. Det behövs i samhällets alla skikt. Det är en långsiktig strategi som håller på riktigt. Det är enbart på det viset vi kan undvika att hamna här i den här galna tunnan fler gånger. Det är inget roligt framtidsscenario. Ändå är det roligare än det andra vi riskerar tack vare våra toppolitikers oförmåga och ovilja att hitta ut ur det limbo som Sverige befinner sig i sedan valdagen, nämligen att vi inte kommer att ha fler allmänna val alls.

tisdag, september 18, 2018

Vi är Herrens barn på jorden

Vi hade kyrkoråd igår kväll och pratade bland annat om framtiden och dess utmaningar och möjligheter.  Det fick mig att inombords nynna på följande rader av Tomas Hagenfors:
 
Vi är Herrens barn på jorden
Det är vi som ärver himlen
Vi har segern inom hörhåll
Herren lyssnar när vi ber
 
Vi kan öppna stängda dörrar
Vandra ut med tända ljus
Låta solen skingra dimman
Vakna upp till vindens sus
Visa världen glömda vägar
Ropa högt så alla hör
Spara domen åt en annan
Hålla kylan utanför
 
Varje diskussion om framtiden bör bygga på den förutsättningen: Vi är Herrens barn och vi har i sanning tillgång till himlens alla oändliga resurser. Ibland är det dock svårt att se himlen på grund av dels alla träd som skymmer, dels att vi inte lyfter blicken...
 

söndag, september 16, 2018

Reflektioner en vecka efter valet

Så är jag på väg tillbaka till Kalmar efter en sagolikt mysig helg med lilla Ilse och hennes föräldrar i Malmö. Många leenden, många skratt och mycket värme samt en utflykt till Kivik och Yangtorp (vad sjutton är det där egentligen???) blev det och ett litet bad i baljan i förmiddags. Visst är hon liten ännu, men det har ändå hänt väldigt mycket med henne sedan sist. Lite mer Michelin än speta är det numera och det är lätt att få ögonkontakt och gensvar. Det är inte bara mat, sömn och blöjbyten längre. Det är en djupare kontakt som kan skapas och mormor njuter i allra högsta grad 😍 och hennes föräldrar kämpar med fyra trappor utan hiss och en liten lägenhet som nu ändå har återfått sitt behagliga inomhusklimat efter förvandlingen till heldygnsbastu i somras😳 Men sötast i världen är hon fortfarande precis som hon alltid har varit 👶

Och så sätter man sig på tåget norrut och börjar scrolla runt bland sidorna på nätet. Det är inte direkt upplyftande. Rutinerna har återgått till det vanliga på lokalplanet efter valrörelsen. Kalmar kommun vill luckra upp strandskyddet för att skapa förutsättningar för näringslivstillväxt. Man tar sig för pannan. Det är mot bättre vetande och allt annat än ansvarsfullt! Nåja, nu är valrörelsen över och de styrande behöver inte längre låtsas vara medvetna om hur en hållbar utveckling ska stödjas. Det är fyra år till nästa val och har vi förlorat strandlinjen samt fått översvämning i en rad mångmiljonvillor då så hinner man säkert hitta en annan syndabock tills dess. Kanske kan man till och med hävda att vattennivån har höjts mer på andra ställen, typ i Halmstad eller Karlskrona. Sådant har vi hört förr, eller hur? Att boende på Varvsholmen gnäller över att det finns spindlar på husfasaderna blir på något sätt bara ännu en variation på samma dumhetstema.

Och sedan är det regeringsfrågan. Den har det ju gått troll i, fullständigt i onödan. Alliansen är mindre än det rödgröna blocket. Det har varit tydligt i en vecka nu. Kommunistspöket Vänsterpartiet och dess företrädare kommer aldrig in i en regering hur ansvarsfulla man än är. Svarte Petter på högerflanken är sitt namn till trots alldeles för brun för ett samarbete. Det som landet behöver för att kunna styras är en blocköverskridande regering med tre eller fyra partier och med en socialdemokratisk statsminister. Det betyder att ingen får sin egen politik genomförd, men det kan gå att få en duglig regering ändå. Det är hög tid att skrota alliansen samt att inse att det rödgröna måste bli rödgrönblått. Att hantera den kompromissen är vad jag kallar ett vuxet beteende. Det går på andra håll i Europa och det går på såväl lokala som regionala plan här i Sverige. Så, släpp spadarna och hinkarna och kliv upp ur sandlådan och börja ta ansvar för den situation väljarkollektivet har bestämt. Det blir bara pinsamt annars.

För att nu göra en personlig reflektion kring valet i söndags: Ja, jag hade önskat mig ett annat valresultat. Ja, jag hade önskat att folkbildningen var starkare i Sverige än den är. Ja, jag hade önskat att fler skulle våga ta striden mot dumheten, inskränktheten, rädslan och hatet. Ja, jag hade önskat att de viktiga och långsiktiga frågorna hade fått höras i valrörelsen och att vi i Feministiskt initiativ inte hade blivit så totalt nollat i medias bevakning. Det var, för att vara obarmhärtigt tydlig, skitdåligt, skitfegt och skitaktigt hanterat både av lokala, regionala och nationella media samt av de fåtal organisationer som anordnade debatter. Vi hade inte en chans att komma ut. Skämmes, ta mig sjutton! Det positiva är att ingen kan hävda att det är något fel på vår politik och att väljarna av det skälet valde bort oss. De valde bort oss för att vi helt enkelt inte syntes som ett alternativ.

Nu blev resultatet som det blev. Jag tycker att det är sorgligt, men jag gjorde vad jag kunde. Vad gjorde du?

tisdag, september 11, 2018

11 september

11 september, en dag att minnas....
Vi kan inte ta någonting för givet
utan varje dag måste kampen 
för en mänsklig värld föras 
inom oss, genom oss och av oss. 
Vi kan alla göra skillnad 
med de val vi gör 
varje dag.


lördag, september 08, 2018

Reflektioner från dagens Prideparad

Idag har det varit Prideparad. Jag valde att gå med Svenska kyrkan, med märken från både Feministiskt initiativ och Öppen kyrka på ryggsäcken (premiär för ryggsäck för min del idag sedan olyckan den 2 mars😇). Det var kyrkan som kändes mest rätt idag. Med budskapet Störst av allt är kärleken tågade vi genom stan, och det kändes gott. Det är ett budskap som är både sant och evigt, och i arbetet att skapa ett medmänskligt samhälle med kärleken i centrum måste man självklart delta. Många uppskattande blickar fick vi längs vägen, och en och annan kommentar i stil med "Ja, DET är verkligen sant!".

Flertalet politiska partier var där under egen flagg. Jag såg alla större partier i tåget utom SD och KD, med reservation för att jag från min plats långt bak i tåget hållandes en stor banderoll självklart kan ha missat något. SDs representation inskränkte sig, såvitt jag såg, till att stå vid sidan av och fotografera oss demonstrationsdeltagarna medan vi vandrade. Fräscht. Inte. Man lär kunna läsa om intrycken och titta på bilder på Thoralfs blogg senare om man vill. Och det vill man inte. Det är ju ändå lördag, och lördagar ska ju vara trevliga, inte fyllda av hat.

De politiska partierna var som sagt där. När Prideparaden infaller dagen före valdagen så är det väl oundvikligt att politiken väljer att inte göra sitt deltagande till en pridemanifestation på riktigt. Istället reducerar man det hela till en partiaktivitet inlemmad i valrörelsen med syftet att värva röster. Jag förstår det, men jag tycker inte att det är helt rätt. Om man menar allvar med medmänsklighet och allas rätt till kärlek, och jag menar att detta är långt större och viktigare frågor än vanliga partipolitiska skiljelinjer, så borde aktiva politiker kunna tåga tillsammans. DET hade varit ett vittnesbörd om att man tar frågan på allvar. Men det är man inte mogen för, tydligen. Jag tror att det är långt dit, tyvärr.

Jag har dock en liten undran som jag vill rikta till organisationen bakom dagens evenemang, Kalmarsund Pride. Våra ungdomar i Unga Feminister ville anmäla deltagande i årets parad. Beskedet de fick var att det var för sent. Anmälningstiden gick ut 24 augusti och frågan från UF kom den 27 augusti, tre dagar efter utsatt tid. Man nöjde sig med det beskedet och fick väl idag försöka hänga på allra sist eller något sådant. Idag kom ett annat parti, jag säger inte vilket, ner till Elevatorkajen utan att vara anmälda till paraden överhuvudtaget. De fick då plats nr tre i tåget. Kallar ni det för  rättvisa? Eller är det möjligen så att devisen Alla är jämlika men en del är mer jämlika än andra har nästlat sig in även i detta sammanhang? Det vore ganska förfärligt tycker jag. Lite skämmigt är det ju hur som helst, eller vad tycker ni själva?

Idag kände jag långt mer samhörighet med kyrkan än med någon annan deltagande organisation. Det känns faktiskt i hjärtat och bör betyda något inför framtiden. Vad får framtiden utvisa.


Det nya budet


Såsom jag har älskat och gett av min kärlek
ska ni också älska varann

Så sjunger Jesus i Choralernas musikal Befriad. Choralerna, som var den kör som allra mest inspirerade till ny fräsch körmusik i framförallt frikyrkorörelsen under 1970-talet, firar sitt 50-årsjubileum just idag. Varmt grattis och tack för all inspirerande musik! På vägen gjorde de sin egen gestaltning av Johannesevangeliet under namnet Befriad. Det var därigenom jag lärde mig just det evangeliet så väl. Otaliga är de övriga sånger ur Choralernas repertoar som jag fortfarande kan utantill. Ännu sjunger jag deras musik med min nuvarande kör Vox Communis om än i mycket liten omfattning då kören har en väldigt blandad repertoar hämtad från många olika håll.

Lärjungarna svarar Jesus:

Vi ska ha gemenskap och va rädda om varandra
Man ska kunna se att vi är syskon
Och vi ska va förenade i kärleken från Gud.
Denna kärlek är det enda som består.

Jag slås just nu av hur mycket som har ändrats i samhällsklimatet på 50 år, sedan 1968. Jag minns inte mycket från den tiden, men jag har läst och hört och lite minns jag faktiskt, om än fragmentariskt. Det har sannerligen inte gått framåt i alla stycken. Senast igår kunde partiledaren för ett av Sveriges största partier i SVTs avslutande valdebatt säga: ”Dom är inte svenskar. Dom passar inte in här.” Dessutom har han mage att framhärda att hans partis politik bygger på kristna värderingar.

Som sagt, mycket har hänt sedan 1968. År 2018 är ett annat år, och det är kärleken som kraft som behövs långt mer än hatet. Hatet finns ju ändå och det syns. Tyvärr.

I morgon är det val. Jag är orolig, men nånstans har jag hoppet kvar. Idag är det Prideparad i Kalmar, något som kanske är mer yta än förändring på djupet i sig själv men ändå något positivt som kan leda framåt. Kärleken är nämligen, precis som Choralerna sjunger, det enda som består även om världen känns svart (eller brun, som nu).



fredag, september 07, 2018

Maktspråk hjälper inte, det är visionerna, viljan, modet och fantasin som saknas!


Oj då, dagens debattartikel i Barometern tog visst illa 😉 Bertil Dahl (V) tar verkligen i från tårna i sin reaktion på tidningens webb:

Axelsson Edström försöker i sista stund innan valet gripa ett tunt halmstrå och medvetet misstolka Vänsterpartiets arbete för en feministisk kommun.
Vänsterpartiet har under många år tagit ledningen och ansvaret för att skapa den jämställda arbetsplatsen (kommunens största) och den jämställda kommunen Kalmar. Det är ett framgångsrikt arbete som prisats även nationellt. Den kampen tänker vi fortsätta med och som ett starkt feministiskt parti ta vårt ansvar i kommunen. Ett starkare stöd i valet ger ännu mer kraft för detta arbete.
Birgitta Axelsson Edström lämnade Vänsterpartiet för många år sedan. Hennes val då hade ingenting med vårt jämställdhetsarbete att göra. Det handlade om något helt annat. Media är ingen plats för den redovisningen.
Vänsterpartiet har både nationellt, i landstinget och i Kalmar kommun under många år arbetat hårt för rättvisa mellan människor oavsett ”kön”, för att garantera lika rättigheter och möjligheter och skapa verklig jämställdhet. Det arbetet ska fortsätta. Att försöka ge en annan bild är att ljuga. Vänsterpartiet är idag det tydliga starkaste feministiska partiet!
Bertil Dahl (V), kommunalråd

Jag vet ju att kritik mot Vänsterpartiet i Kalmar aldrig faller i god jord utom då den levereras från samarbetspartierna S och C. Jag är således inte förvånad över de hårda orden som levereras i texten ovan efter mitt ifrågasättande av Vänsterpartiets feministiska ambitioner. Att Dahl talar maktspråk mot mig idag ger inte anledning att ompröva mitt ställningstagande. Det snarare förstärks. Sedan förstår jag mycket väl att han inte vill diskutera i media varför jag lämnade Vänsterpartiet i Kalmar under 2014. Jag har inget att dölja och har inget emot att prata om sådant som ligger både fyra och åtta år tillbaka i tiden mer än möjligen det faktum att jag har lagt det bakom mig sedan länge. Det har uppenbarligen inte han. Det hade nog inte jag heller om jag hade varit i hans position.

Visionen om ett jämställt och rättvist Kalmar bärs inte längre av Vänsterpartiet som den en gång gjorde. Istället har jämställdheten blivit ett arbete som eventuellt kan göras när utrymme eventuellt finns (och begreppet kön kan sättas inom citationstecken). Facit från de gångna åren visar att listan på sådana viktigare insatser är lång, och vi kan nämna det så kallade nollsummespelet kring GFA som ett tydligt och talande exempel. Det är både fegt och visionslöst politiskt arbete.

För en verkligt rättvis och jämställd kommunal verksamhet i framtiden behövs mer vilja, mer mod och mer fantasi än så i politiken. Vi är beredda att bidra med det, för framtidens skull, inte bara nästan utan på riktigt. Vänsterpartiet borde uppskatta att få draghjälp i feministisk riktning, men så är alltså inte fallet. På andra håll i landet går det att samarbeta, och jag känner mängder av hängivna vänsterpartister som gör ett gott jobb. Tyvärr har det inte smittat av sig till Kalmar. Det utgör ännu ett bevis på att egoismen i Kalmarvänsterns toppskikt är  mycket starkare än viljan att skapa rättvisa.

Jag tror att både Vera och hennes vänner är besvikna på hur feminismen
behandlas inom Vänsterpartiet i Kalmar. Det ser i varje fall så ut, eller hur? 
De saknar nog också visionerna, viljan, modet och fantasin i Kalmars politik.

torsdag, september 06, 2018

Feminism på allvar, inte bara nästan

Reaktion på en debattartikel från V i Kalmar i Barometern torsdag den 6 september, publicerad i något kortare form i Barometern 7 september 2018
”Nu har vi chansen att skapa nästan helt jämställda och rättvisa löner i Kalmar kommun.”
Så inleder Vänsterpartiet dagens debattartikel i Barometern. Medan man kallar sig ett starkt feministiskt parti vill man NÄSTAN ha jämställdhet och rättvisa. Är det en vision, ett mål eller vad är det?

”Delade turer minskar kraftigt och arbetet med att skapa hållbara scheman pågår.”
Under min tid i partiet, vilket blev över 20 år i hängivet politiskt arbete på vänsterkanten, handlade det om att avskaffa delade turer och inte införa dem igen. Nu räcker det alltså med en minskning av de delade turer man själv varit med om att införa.

”Vi vill starta försök med kortare arbetstid…”
Vänsterpartiet har genom Bertil Dahl varit ytterst ansvarigt parti för kommunens personalpolitik sedan valet 1998. Om man inte under dessa 20 år kunnat genomföra försök med förkortad arbetstid, vilket har varit en fråga som drivits i varje valrörelse, så kommer man inte kunna göra det nu heller. Bara nästan. Och det räcker inte.
Vänsterpartiets maskot Vera från partiets
feministiska period är nog inte glad numera
utan som synes ganska tilltufsad...

Det har skett en förändring i Vänsterpartiets retorik och praktik. Så här uttrycker man sig inte om man vill och vågar genomföra radikala förändringar. Så uttrycker man sig däremot om man har slagit sig till ro med ställningen som maktlöst samarbetsparti i en majoritet med långt starkare koalitionspartners i S och C. Den inställningen, den kan med rätta kallas för resignation, vände jag mig emot när jag bestämde mig för att lämna Vänsterpartiet under 2014.

Ett feministiskt parti som vill förändra i verkligheten beter sig nämligen inte så. Man sysslar inte med medveten mobbning och utfrysning heller. Det är därför Feministiskt initiativ så väl behövs i Kalmars kommunpolitik. Det finns ett tomrum att fylla när feminism, jämställdhet och rättvisa reduceras till ”nästan”-frågor. Det tomrummet är vi beredda att fylla. Låt oss börja direkt efter valet den 9 september. Det behövs!

Birgitta Axelsson Edström
Kandidat till kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ Kalmar



tisdag, september 04, 2018

Till er som inte kan låta bli att motarbeta demokratin...

Insändare publicerad på Barometern.se den 5 september 2018 och i papperstidningen 6 september. Se även artikel i Östra Småland 5 september.
Vi i Feministiskt initiativ har varken satsat hårt på valaffischering eller på att sprida material i fysisk form. Varför? Jo, för att vi inte har de resurserna. Vi har kampanjat på nätet och använt mun-till-mun-metoden i samtal och diskussioner. Eftersom vi inte blir inbjudna till anordnade debatter så har vi fått ta de chanser vi själva har skapat att väcka offentlig diskussion. Vi har skrivit insändare ochdebattartiklar samt gjort presentationer för media.

Söndersparkad valtavla vid Södra vägen.
I valrörelsens slutskede har vi satt upp några affischer i Kalmar samt gjort en installation. De insatserna, möjliggjorda genom frivilligarbete och privata resurser, blev förstörda inom några timmar. Tack för det! Vi är dock glada att våra valsedlar, som vi också har betalat själva, får ligga i fred i röstningslokalerna så att de kan användas att rösta med.

Ni som förstör vårt material har inte tömt någon partikassa av den enkla anledningen att vi inte har någon. Det är vår egen tid och våra privata plånböcker som ni har saboterat.

Politiker är inte bara fett arvoderade riksdagsledamöter och kommunalråd med en hel partiapparat att tillgå. Många är som vi som varken har arvoden, partikassor eller stora organisationer. Det minsta man kan begära, för vi utgår från att ni inte stödjer vår politik för rättvisa och allas lika värde, är att vi får respekt för vårt engagemang. Det är sådana som vi som bygger upp samhället medan ni river ner i både bokstavlig och bildlig mening.

Skaffa er något annat intresse än att förstöra för andras demokratiska arbete! Då kanske vi får ha vårt demokratiska styrelseskick kvar även i framtiden. Det får vi nämligen aldrig bara ta för givet.

Birgitta Axelsson Edström
Feministiskt initiativ Kalmar

måndag, september 03, 2018

Morgonbön mot rampfeber

Herre, somliga dar vill man helst ligga kvar 
och idag så känns det så
Jag är inte beredd att gå upp ur min bädd 
men jag måste väl ändå...

Herre vore mitt liv en teater 
smet jag gärna ifrån min entré
Ta nu inte det här som nån later, 
för du tror mig väl inte om det

Men den rollen jag dagligen spelar 
har jag aldrig fått till särskilt bra
Herr, är det talangen som felar 
eller är det regi jag ska ha?

Jag får spela på känn, ser du saken är den
att det manus du gjort föll jag ur ganska fort

Och då blir det så här, du ser själv hur det är
Just när scenen är min sätter rampfebern in

Du vet rädslan jag känt för en känd recensent
som ska ge mig kritik för var gest och replik

Men finns gnuttan av chans att få in mig nånstans
så säg till 
så jag hör:
Herre var min sufflör!

(Tomas Paulson/Hagenfors)


lördag, september 01, 2018

Feministiskt initiativ - För framtiden och medmänskligheten!


Debattartikel publicerad i Barometern 1 september 2018
Valet om en dryg vecka handlar om vilken värld vi vill ha i framtiden, en värld där egoismen styr eller en värld där medmänsklighet råder. Det är vi som väljer.

Jag vet vad jag önskar, och jag röstar därefter. Jag vill ha ett fritt Sverige och ett modernt Kalmar som vågar, vill och kan hitta smarta, empatiska och kreativa lösningar på de problem som vi människor under en lång rad av år själva har skapat. Det är bristande helhetssyn som har lagt grunden för miljöförstöring, klimatpåverkan och växande sociala klyftor i samhället. Det är hänsynslöst utnyttjande av resurser i form av både människor och natur som gör att vår samtid känns osäker. Det är bristande solidaritet som gör att jaget ställs framför laget och dörren stängs för den som behöver hjälp. Det är samma bristande solidaritet som stänger ensamkommande barn och ungdomar utanför en framtid och ett hopp när de kommer till Sverige utan att ha något annat alternativ för att överleva.

Vi måste rusta Sverige för framtiden och då gäller att sätta fokus på mänsklig säkerhet istället för att rusta för krig. Feministiskt initiativ är det enda parti som vill minska satsningarna på försvaret och istället satsa på ett hållbart och tryggt samhälle. Inom Sveriges gränser har ingen dött i en traditionell väpnad konflikt på århundraden. Däremot har tusentals kvinnor dött på grund av mäns våld mot kvinnor. Även mäns våld mot andra män är ett reellt säkerhetsproblem. Vi vill bygga starkare lokalsamhällen, inrätta fler sociala insatsteam, ha närmre poliser, uppvärdera polisutbildningen, erbjuda mentorsprogram mot våld, exitprogram för dem som vill lämna kriminaliteten och ökad tillgång till behandling för drogberoende. De som begår allvarliga brott ska få påföljder och Kriminalvårdens rehabiliterande funktioner ska stärkas. Vägen in i kriminalitet ska göras svårare och vägen ur enklare

När Sverige brinner och klimatproblematiken accelererar behövs också feministisk politik för mänsklig säkerhet. Utmaningar och hot mot vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och komplexa. Även pandemier och miljökatastrofer kan utgöra hot mot Sveriges säkerhet. Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. Därför bör den nyligen återinförda militära värnplikten avskaffas och ersättas med civil utbildning i krisberedskap via MSB. Vi måste samverka kring säkerhetshot i Europa. Det är tillsammans vi har kraften att möta pandemier, terrorism, klimathot och naturkatastrofer. EU kan vara ett effektivt redskap i det arbetet.

Jag röstar för att Sverige och Kalmar ska gå före och visa vägen med en helhetssyn på nutida problem och framtida utveckling. Det är den enda vägen om framtiden ska räcka längre än vår näsa gör. Därför stödjer jag Feministiskt initiativ i höstens val.

Birgitta Axelsson Edström
Feministiskt initiativ Kalmar

fredag, augusti 31, 2018

Jag går med dig



Nu när världen är förändrad
Och det gamla blitt historia
Och det är omöjligt att sia eller spå
Så står de åter på parnassen
De som lurade i vassen
För att se åt vilket håll det skulle gå

De som aldrig gjort ett handtag
De som aldrig tagit ställning
De som alltid bara brytt sig om sig själv
De som utnyttjar sin samtid
De som struntar i vår framtid
Har nu fräckheten att spotta efter dig

Men du som kämpade i vrede, du som kämpade av kärlek
Har ingen anledning att lyssna till de fegas gnäll
Du som kämpade för mänskan, du som kämpade för livet
Vet att det högsta man kan offra är sig själv

Ingen lovsjunger din framgång
Alla påpekar ditt misstag;
Det är priset du betalar för ditt mod
Men ett liv utan visioner
Katastrofer och passioner
Är blott ett liv som reducerats till ett ord

Så må du fortsätta att kämpa, må du slåss och protestera
Så länge orättfärdigheter får finnas kvar
Det är den tankevärld du tillhör, det är det enda du är till för
Det är det enda du kan skänka dina barn

Och till dig, som står på tröskeln
Och ska vandra ut i livet
Vill jag säja nåt som ska minna dig om mig:
Om du kämpar för de svaga
Om du kämpar för det sanna
Ska jag alltid gå vid sidan av dig
***

Björn Afzelius text, hämtad från en av mina notböcker i bokhyllan, känns obehagligt angelägen just idag, just nu, här i Sverige. Jag har sjungit den många gånger. Det känns som om jag inte gjort det tillräckligt ofta och inte tillräckligt högt. De sista orden vill jag denna gång rikta till mitt lilla barnbarn. Hon ska få växa upp i frihet. Det är jag beredd att dö för.