onsdag, juli 11, 2018

Det vackraste jag vet...

Tänk att just jag skulle få världens allra sötaste och mest perfekta lilla flicka till barnbarn! En liten, liten fantastisk tjej med mycket gyllenbrunt hår, mörka blå ögon och egen vilja fick jag träffa i söndags och sedan umgås med i tre dagar. Hon bor i Malmö, så det är en bit bort från mormor. Det är alltså bäst att man tar chansen att träffas ordentligt när det blir av, och även om vänster axel värker så gick det att hålla henne i famnen bara jag kuddade upp mig ordentligt på vänster sida. Alla kungens hästar hade inte kunnat hindra mig!

Jag hade lovat att sy lakan till det nya lilla livet. Nu kom ju axelskadan i vägen för den aktiviteten. Nu är det ju så att vi var två på besök, så vid symaskinen satte sig goe maken Pierre och såg till att lakanen ändå blev klara. Det var första gången sedan skolans textilslöjdlektioner som han hanterade en sådan maskin, och det gick strålande! Nu finns fyra nya vita underlakan plus ett påslakan och ett örngott i grodmönstrat bäckeböljatyg för lilla gullungen att sova gott på och under. Tack Pierre!

Jag önskar min lilla dotterdotter allt gott världen rymmer och himlen därtill, trygghet, livsaptit, bus och nyfikenhet i sinnet och en stark förvissning om att hon är gränslöst älskad, och på lite kortare sikt en något svalare sommar. Det är nämligen riktigt hett däruppe under takåsen i Kirseberg där hon bor och så mycket värme kan bli jobbigt i längden för ett spädbarn som ännu bara är två veckor gammalt. Enligt uppgift regnade det lite grann igår när vi hade åkt, men det förslår ju inte långt. Man känner ju hur man längtar efter en paus från det tropiska klimatet som har bosatt sig här, eller hur?

Vi behöver förresten också regn här i trakten av Kalmar. Det märkte vi inte minst idag när vi skulle köpa nya blommor till balkonglådorna efter de penséer som har blommat oavbrutet sedan i våras och nu började resa till de sälla jaktmarkerna blad för blad. I handelsträdgårdens växthus rådde vätskebrist och värmeslag om vartannat, och det är heller inget annat att vänta efter den här mastodontversionen av sol, värme och extremtorka. Vi hittade ändå en fin blandning av nya blommor, visserligen med några fler sorter än vanligt men det blev vackert i alla fall och betydligt mer levande än de penséer som vi nu kunde slänga med gott samvete. Med frisk jord och bevattning, och lite regn då och då om man nu får lämna en önskelista över sådant man inte kan påverka själv, så kommer det åter att bli två prunkande lådor i rosa och gult som vi kan glädjas åt resten av sommaren. Det är jag övertygad om.

Och lika övertygad är jag om att lilla I har det bra med sina föräldrar. Visserligen var det tråkigt att lämna dem igår, men det var ändå med lätt hjärta. Mormor behöver inte vara där och kolla att det funkar. Jag vet att det gör det. Något har jag lyckats med i livet (mot alla odds), och det är att fostra en redig dotter som har lyckats välja en lika redig pappa till sitt barn. Det känns gott ända in i hjärtat!

Nu fortsätter rehabträningen för min del på hemmaplan. Nästa gång jag träffar lilla I så väger hon med all säkerhet mer än nuvarande 2,9 kilo, och jag ska orka bära och lyfta henne då också. Det är bara att bestämma sig och köra på för allt smör i Småland! Det allra vackraste jag vet måste jag kunna ha så nära hjärtat som det bara är möjligt 💖

torsdag, juli 05, 2018

Stillhet och förtröstan - om rehabiliteringens vedermödor


Jag fortsätter min rehabilitering. Det känns allt annat än meningsfullt när man inte märker någon direkt förbättring och nätterna fortsätter att innehålla en massa vaken tid att grubbla på. Ett träningsprogram ska gås igenom tre gånger om dagen, löjliga övningar i alla andra perspektiv än mitt just nu och jag har börjat förakta mig själv för min bristande förmåga. Att försöka lyfta händerna upp till ansiktet tar fullständigt andan ur en, och det ska göras tio gånger. Att vifta med armbågarna ut från kroppen lika många gånger är ett skämt. OK, det kanske går tre centimeter, på sin höjd. Ändå måste jag fortsätta, tre gånger om dagen.  Bassängträningen är tyvärr stängd för sommaren. Det positiva är att jag slipper smärtan i att kränga av och på mig baddräkten i vått tillstånd. Det negativa är att jag går miste om en effektiv träningsform. Det blev rätt svart ett tag, det erkänns.

Igår skulle jag då på återbesök på ortopedkliniken och hos fysioterapeuten Carina som har fått mig på sin lott. Hon, liksom hennes kollega Annika, är en fantastisk tillgång i rehabprocessen. Kunniga, lyssnande, förstående och entusiasmerande när det inte finns mycket av den varan att hitta hos mig. Igår skulle jag få känna hur det kan vara att träna i ortopedens gymlokal. Förväntningarna var väl, ärligt talat, i mikroskopisk storlek.

Jag hade fel! Tack gode Gud för att jag har fel så ofta, inte bara när det gäller herrlandslagets resultat i det pågående världsmästerskapet! Ett ganska digert program fick jag gå igenom, och inte en enda övning gjorde direkt ont! Nu ska jag gå dit åtminstone två gånger i veckan och göra mitt bästa. Dessutom så tyckte Carina att jag hade ökat min rörlighet sedan sist, tvärtemot vad jag känner. Det sistnämnda var ju ren glädje att få höra! Samtidigt så fick jag höra att jag visst kommer att bli bra igen, men det kommer att krävas träning och tid samt avslappning och vila. Ja, vad som krävs visste jag ju egentligen.

Profeten Jesaja uttrycker samma sak. Genom stillhet och förtröstan blir man stark. Vare sig stillhet eller förtröstan är starka grenar i min kompetensportfölj. Jag är en otålig själ i en skabbig kropp, och kunde jag köra all rehabträning nonstop tolv timmar om dagen så vore det absolut det alternativ jag skulle välja. Stillheten attraherar inte, och det hänger främst ihop med att jag då känner mig overksam. Förtröstan, ja det är något jag är långt bättre på att ingjuta i andra än att praktisera själv.

Ändå är det just där jag måste landa. Genom stillhet och förtröstan... Sedan kommer styrkan. Det är svårt, men efter en axelcuffsutur så finns inget alternativ. Det är den nakna och obarmhärtiga sanningen som kanske en dag kan bli till en livsvisdom även för mig.

måndag, juli 02, 2018

Grattis Pappa

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Jag skulle ha köpt en present som du egentligen inte hade velat ha och inte hade behövt heller, vi skulle ätit tårta eller kanske våfflor för det tyckte du om, våfflor som blev gräddade ute på balkongen på baksidan. Våfflor med glass för din skull, grädde för mammas och sylt för allas.

Nu blev det inte så. Verkligheten med oförklarlig sjukdom och död kom emellan. Sorgen efter mamma var tung att bära, tyngre än jag först trodde, men du hade börjat fundera på hur livet nu skulle te sig. Ett urklipp om en sensommarresa till Gotland satt på anslagstavlan i köket när vi började gå igenom alla saker du hade lämnat efter dig när du rycktes bort från oss. Det blev aldrig någon sådan resa. Din sista bilfärd här i livet gick med ambulansen till sjukhuset på palmsöndagens kväll 2016.

Sorgen är tung och har varit tung. Saknaden är svår. Allt gick så fort. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag är så oerhört tacksam att det var du som var min pappa. Jag hoppas att jag kan föra åtminstone en del av dina lärdomar vidare till nya generationer. Jag gör mitt bästa. Förresten, du har fått ännu ett litet barnbarnsbarn. Hon har fått ett av sina namn efter din älskade Ingrid, min mamma. Det tror jag att du gillar.

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Du ska få blommor vid din grav och massor av kärleksfulla tankar. Det är det enda jag kan ge, nu när läget är som det är.


Grattis Pappa 💙💙💙

lördag, juni 30, 2018

Klimathotet är på allvar!

Debattartikel införd i Barometern 30 juni 2018
Vi inom Feministiskt initiativ vågar nog påstå att de övriga partierna (MP, S & V) är mer insatta i klimatfrågan än Thoralf och Sverigedemokraterna. Vi som politiker måste ta in hela det framtida globala miljöhotet, förstå helheten och se framåt. Det som sker i stora världen kommer att påverka oss alla vart vi än bor. Det gäller även oss i Sverige. Vi kan inte bara titta på historiska siffror gällande  vattennivån i Oskarshamn och Karlskrona och utifrån det luta oss tillbaka.

Sverigedemokraternas interpellation om att diskutera dagens vattennivå är helt ointressant i ett framtida perspektiv i miljöfrågan. Den frågan utgör i själva verket en förnekelse av den klimatförändring vi står inför och pekar på en enorm faktaresistens hos Thoralf Alfsson själv.
Genom fakta från både Naturvårdsverket, SMHI & WWF vet vi att vi står inför en stigande havsvattennivå genom en ökad global uppvärmning relaterat till utsläpp av växthusgaser och fossila koldioxidutsläpp. Effekter vi ser redan idag med en grads ökning medför bl a ohälsa och sjukdomar, sämre skördar, försämrade fiskebestånd samt varmare och surare hav. Både WWF och SMHIs framtida utredningar påvisar tydligt det stora klimathotet med högre vattennivåer kring framförallt Sveriges södra kustområden. Extremnederbörd förväntas bli ännu kraftigare och tillsammans med temperaturökningar kommer havsnivån att påverkas. Den här temperaturökningen leder till ökad avsmältning av glaciärer, expansion av vattnet och därigenom till en förhöjd havsnivå.

Vi måste se de globala förändringarna och förstå att vi alla har ett ansvar att värna om vår miljö. Vi måste tillsammans verka för en hållbar framtid utifrån ett globalt helhetsperspektiv. Världshälsan och miljöfrågan är allas vårt ansvar och vi inom Feministiskt initiativ avser att genom vår politik ta ansvar för vår verkliga globala miljöpåverkan och inte bara ta ansvar för det som sker inom Sveriges gränser. Vi vill vill tillsammans skapa ett samhälle där fler är delaktiga i sin närmiljö. Det är en nödvändighet!

Andréa Berg, Caroline Elnéus, Birgitta Axelsson Edström 
Feministiskt initiativ, Kalmar

tisdag, juni 26, 2018

Tråkigt på Revsudden i år

Midsommarhelgen har passerat. Det blev en annorlunda helg präglad av oro för dottern som fick havandeskapsförgiftning och fick tillbringa en stor del av veckan före samt hela helgen på sjukhus. På söndagens morgon kom så utdelningen genom en liten bedårande liten tjej på knappt tre kilo. Vi är alla så tacksamma! Nu väntar vi på att den nya familjen ska få komma hem till sig och få lite vardag, och sedan vill jag så klart få träffa mitt första barnbarn 💖

Midsommardagen har sina traditioner i vår lilla familj. Eftersom midsommarafton brukar vara ganska fullbokad här på gården så brukar vi åka ut till Revsudden för att delta på midsommarfirandet som Kalmar Folkdanslag anordnar där just på midsommardagen. Så blev det även i år. Det brukar vara mysigt, och det var det väl i år också till vissa delar. Man köper lite lotter, vinner så gott som inget, fikar och tar del av dansuppvisningen på dansbanan där den lilla midsommarstången står. Man träffar också ofta på lite vänner och bekanta, speciellt sådana år då inte himlen öppnar sig. Det gjorde den inte detta år. Det var soligt, åtminstone tidvis, och riktigt varmt.


Som sagt, lite fikasugen blir man ju när kaffedoften sprider sig. Vi ställde oss i kön till serveringen, eller i en av köerna. När vi väl kom fram visade det sig nämligen att vi skulle betala och få kaffe i den högra kön där vi stod medan vi skulle plocka fikabröd i den andra luckan till vänster (som också hade en kö och där de köande fick veta att kaffet fanns till höger). Det var alltså upplagt för förvirring. Vi betalade emellertid snällt 40 kr per person för kaffe och bröd, fick en bricka med kaffemuggar och gick till luckan till vänster. Där undrade jag, som vanligt, om det var nötter och mandel i brödet och fick ett hånskratt till svar: ”Jag har INGEN aning. Det är INTE jag som har bakat”. Nähä, tänkte jag. 40 kronor i sjön alltså, men jag fick syn på att det fanns ostmackor också. En sådan kunde jag ta. Goe liberalen som är i den lyckliga tillståndet att han kan äta allt kunde låta sig väl smaka av de andra kak- och bullsorterna. Trodde vi.

När vi så småningom hade hittat platser att sitta vid så började vi äta. Kaffe smakar för det mesta gott. Då kommer damen som upplyste mig om att hon INTE hade bakat fram till oss och frågar högljutt om vi verkligen har betalat fikat. Rågbrödet började växa i munnen på mig. Det är väl självklart att vi hade betalat! Att arrangörerna inte kan organisera sin servering bättre ursäktar inte att vi ska behöva känna oss som snyltande fikatjuvar. ”Jag får väl lita på er” duger inte som ursäkt. Vi kanske borde bett om kvitto???

Jag har aldrig stulit i hela mitt liv. Jag har aldrig pallat äpplen. Jag har aldrig tagit så mycket som en kola i affären utan att betala och har inte utnyttjat mina möjligheter att få reseersättning för körda mil medan jag jobbade politiskt eller yrkat på skatteavdrag för sådana kostnader i deklarationen trots att jag hade kunnat. Inte sjutton skulle jag blåsa en ideell förening på fikabetalning! Jag har sedan barnsben jobbat ideellt och aldrig slutat med det. Är det någon som vet hur det ideella arbetet drivs runt på småpengar så är det jag. Jag blev förolämpad och kände mig ytterst obekväm. Skammen var inte långt borta trots att jag visste att vi hade rent mjöl i påsen. Det kunde ju inte de människor som stod i närheten veta.

Nästa år blir det nog inget besök på Revsudden, och inte nästföljande heller. Jag har helt enkelt ingen lust längre. Kalmar Folkdanslag får hitta andra gäster. Jag ser inte vitsen med att först bidra med fikapengar utan att få veta om jag tål det som jag köper och sedan dessutom bli kränkt och utskämd genom att bli anklagad för stöld av en beskäftig funktionärstant som saknar vanligt hyfs. Det finns säkert andra arrangemang där man kan få känna sig mer välkommen.

Vi måste tro på människan!


Insändarreplik publicerad i Östra Småland den 26 juni 2018 och Barometern den 29 juni 2018
”Det handlar om att göra Sverige tryggare” skriver Bäckström Johansson (SD) och argumenterar för hårdare tag mot utländska medborgare. Det är ingen väg som leder till ett tryggt Sverige. Det leder i motsatt riktning. Självklart ska kriminalitet lagföras, men lagen ska vara lika för alla. Det är en grundförutsättning för rättssäkerhet, och det är i sin tur en av grundpelarna för ett demokratiskt samhälle.

Det finns inga genvägar till ett tryggt samhälle. Trygghet skapar vi med öppenhet, kärlek, omsorg och medmänsklighet, genom att se varandra och genom att hjälpa varandra att bygga vår samvaro gemensamt. Att tro något annat är att bedra sig själv, och det är i och för sig något av Sverigedemokraternas egen paradgren.

Det goda samhället kan aldrig byggas på hat och rädsla, ändå är det exakt detta som SD försöker sig på gång på gång. Det handlar om att underblåsa otryggheten under förespegling att bygga trygghet, om att använda tvångsåtgärder för att skapa frihet och om att stänga våra hjärtan för den som behöver hjälp men kalla det för omsorg. Vi känner igen resonemangen, både från verkligheten under nazismens och fascismens Europa och från litteraturen i Orwells och Boyes dystopier 1984 och Kallocain. Orden ändrar innehåll när de omsätts i praktisk handling. Lag och ordning blir rättsosäkerhet och trygghet blir järnrör.

Det som skrämmer är att retoriken verkar gå hem. Vi har ett växande främlingsfientligt parti som inte vet vad demokrati är och som inte skulle sky några medel att avskaffa såväl demokrati som minoritetsskydd om partiet får chansen. Jag kommer att göra vad jag kan för att motverka en sådan utveckling, och jag hoppas att vi blir många fler.

Vi måste helt enkelt tro på människan, på hennes vilja att göra gott och rätt och gemensamt bygga vidare därifrån. Det är det enda som kan ge oss en trygg utveckling som håller på lång sikt. Effekten av SDs resonemang är att jämställa med metoden att motverka klimatuppvärmningen genom att öppna kyl- och frysdörrarna i köket. Man kan nog uppleva att det blir svalare de första sekunderna, men åtgärden kostar definitivt mer än den smakar och är direkt kontraproduktiv.

Ta hand om varandra därute! Det är den devis vi i första hand måste leva efter. Det betyder långt mer än vi tror.

Birgitta Axelsson Edström, Feministiskt initiativ Kalmar

måndag, juni 25, 2018

Den stora dagen!

Så har då den stora dagen kommit! Igår blev jag mormor till ett litet flickebarn som alltså tittade ut i världen strax efter kl 09 på Den helige Johannes Döparens dag. Rubriken är Den Högstes profet. Kollektbönen för den söndagen, den variant som vi bad igår, lyder:

Gud, sänd oss profeter som likt Johannes skärper vår blick för den som lider nöd
och upptänder vår vrede över orättfärdighet och hyckleri.
Väck vår längtan efter honom som kommer, Jesus Kristus.
Amen.

Det är i sanning en fin dag att födas på! Det tog tid och det var en aning för tidigt, men jag är säker på att det finns en mening med att lilla barnbarnet föddes just den här dagen. Hennes mamma, alltså min egen lilla påskkärring, föddes på skärtorsdagen och jag föddes på juldagen. I den här familjen väljer vi således våra födelsedagar med omsorg. Det är, utöver midsommarhelg, också exakt ett halvår till jul.

Jag kan inte undanhålla er några bilder på de två bebisar som i någon mån är "mina". Håll tillgodo!


Det svartvita kortet är strax över 29 år gammalt och de två färgbilderna är ett dygn respektive några timmar. Några likheter går att se!

Inget under är större än ett litet barn. Det är dagens sanning!

måndag, juni 18, 2018

Om att fylla på med rätt saker

När dagen fylls av fågelsång och äng och hagar blommar
När markens hela rikedom förkunnar Nordens sommar
Då spelar Skaparen och vi är toner i hans symfoni
Av ljud och ljus och färger

Den psalmen (Sv Ps 754) med svensk text av den forne växjöbiskopen Jan Arvid Hellström avslutade gårdagens högmässa. Melodin är medryckande och församlingen sjöng som vanligt så det stod härliga till. Vi får vara en del av Skaparens storhet, och det är i sanning värt en lovsång. När man sedan kommer ut och tittar efter de där färgerna så inser man ju dock ganska snart att det mesta är gult. Det som brukar vara friskt och grönt veckan före midsommar är i år halmgult, risigt, fult och snårigt. Jag tänker då på en annan sång:

Herre, ge oss vatten! 
Ge oss vatten som ger liv. 
Vi törstar efter dig!

Den norske musikern Arnold Börud har skrivit den och framfört den med Mini-Tvers för sisådär 40 år sedan, men den är mer aktuell än nånsin. Vi behöver regn och vi behöver vatten i såväl bokstavlig som bildlig betydelse. Vi behöver bli fyllda av liv, både vi och växtligheten för att må riktigt bra. En regndans kanske kan vara idé att pröva? För min del blir den rätt orörlig, men jag är gärna med i tanken och ger moraliskt stöd. De danssteg jag kan ta är de ynkliga rörelser jag förmår i bassängen på sjukhuset. Det är minsann inte mycket att komma med.

Men, det där med att fylla upp är intressant. Vad väljer vi att fylla våra sammanhang med? I morse blev det så tydligt när jag öppnade en av våra dagstidningar. Jag möttes av rubrikerna i bilden nedan.



Alltså, hur stora nyheter är detta? Att 42-åringar är påverkade när de går på krogen är väl snarare mer regel än undantag? Och att en rattfull förare kör konstigt är väl naturligt? Jag tror inte att det är ovanligt att 17-åringar försöker ta sig in på ställen med ”lånade” leg heller. Jag försökte själv som alltför ung tonåring att ta mig in på Hotell Borgholm genom ett fönster, det är alltså sisådär hundra år sedan, men inte sjutton blev det en notis i tidningen för det. OM det hade blivit det så vågar jag knappt tänka på hur mamma och pappa hade skämts.... Men jag tror inte att jag är ensam. Sådant händer och det händer ofta. Måste man då skriva om det i tidningen?

Vad hade hänt om vi hade gjort en annorlunda nyhetsvärdering? Kanske hade det utrymme som dessa notiser tog, det handlar väl om 15% av en helsida i runda slängar, kunnat användas till att beskriva en positiv nyhet? Det FINNS nämligen sådana också, men de syns alltför sällan. Jag tror att vi är svältfödda på den typen av läsning, och jag tror att den är både viktig och livgivande precis som vattnet som vi behöver, och då menar jag inte bara för oss människor som individer och för vår natur utan för vårt samhälle och vår framtid tillsammans. Vi kan inte bara matas med elände, vi måste få lite glädje också.

Inte är det för mycket begärt när vi ju faktiskt har så mycket att vara tacksamma för och glädjas åt? Vänlighet, kärlek, hopp och framtidstro finns ju överallt! Låt oss sprida det på alla sätt vi kan! Allas bidrag behövs! Den lilla barnsången nedan, skriven av Göte Strandsjö 1977, nynnade jag på när jag idag promenerade hem från träningen. Kanske ska vi sprida även den? Vi är betydelsefulla allihop. Det vi gör spelar roll. Låt oss testa och se om vi med lite optimism och hoppfullhet kan slå undan fötterna på de eländesbeskrivningar som vi matas med. De är nämligen inte HELA sanningen om vår tid. Det finns tack och lov så mycket mer om vi bara hjälps åt!

Det betyder mer än du tror
om du på den plats där du bor
sprider glädje, sprider kärlek, håller fred.


fredag, juni 15, 2018

Kärlek är svaret, inte rädsla

Debattartikel införd i Barometern 15 juni 2018 och Östra Småland 19 juni 2018
Häromdagen hade Postnord levererat dagens postskörd innanför vår dörr. En broschyr utmärkte sig. Den hade Sverigedemokraterna som avsändare och rubriken var ”Utländska brottslingar ska utvisas!” Innehållet bestod av en eländesbeskrivning som saknade lika mycket kontakt med verkligheten som rubriken på första sidan. Vårt rättssystem må ha en hel del brister, exempelvis när det gäller att skydda kvinnor från mäns våld i hemmet, men här slår SD in öppna dörrar. Utländska brottslingar utvisas nämligen redan nu.

Trots min trötthet efter förmiddagens rehabiliteringsträning så gick mina tankar igång på högvarv. Sverige är ett tryggt land. Det är i själva verket ett av världens allra tryggaste länder att bo och vistas i. Det är dock en realitet som Sverigedemokraterna i sitt valfiskeuppdrag inte är speciellt intresserade av att erkänna. Det vi nu ser, för det borde alla kunna genomskåda, är ett väldigt genomtänkt sätt att sprida rädsla för att nå höga röstetal. För de flesta av oss är en sådan taktik otänkbar. Det är varken respektfullt, moraliskt eller kärleksfullt att sprida oro bland medmänniskor, speciellt inte med en lögnaktig verklighetsbeskrivning för egen vinnings skull. Men för SD gäller andra regler. De har väldigt lite med etik och moral att göra. Vad det istället handlar om är att ge Jimmie Åkesson och hans parti makten att förändra vårt demokratiskt styrda Sverige i grunden. Då skys inga medel för att maximera rösterna.

Vad bygger ett tryggt samhälle? Frågan är långt mer komplicerad än vad SD och deras retorik vill påskina. Strängare påföljder ger inte lägre kriminalitet. Det vet vi sedan länge. Låg kriminalitet och hög grad av trygghet blir effekten av ett samhälle där alla tar ansvar, där vi ser varandra och där vi bryr oss om varandra. Det finns säkert de som tycker att det låter som en naiv Bullerbyinspirerad utopi, men så är det inte. Det finns nämligen inga genvägar till det goda samhället. Det måste byggas på människors delaktighet och inte på vår rädsla.

Den så saknade Kalmarprofilen Raine Navin brukade hälsa på alla oavsett om han kände dem eller inte. Orsaken till detta hälsande var att han inte ville att det skulle bli krig. Han hade rätt. Ser vi varandra och bryr oss om varandra så uppstår inte de oroshärdar som kan utvecklas till storskaliga konflikter. Stänger vi in oss, stänger ute de människor som är olika oss och göder vår rädsla för det nya och annorlunda så kommer konflikterna som ett brev på posten precis som på den gamla goda tiden. 1930-talet ligger drygt 80 år tillbaka i tiden. Den tiden kanske var god om man ser till postverkets effektivitet, men politiskt var det nattsvart. Det var då rädslan segrade över förnuftet. Vill vi verkligen dit igen?

Nej, låt oss göra vad vi kan för att behålla vår trygghet och utveckla den. En viktig beståndsdel i det arbetet är folkbildningen. Aldrig tidigare under min levnad har behovet av folkbildning varit större än nu. Här behövs nationella ansträngningar för att stärka människans tro på sig själv och andra! Så bygger vi upp respekt och medmänsklighet, gemensamt ansvar för vårt samhälle och en utveckling baserad på förnuft och kunskap.

Till sist, vi är alla människor, varken mer eller mindre. Låt oss verkligen se varandra, värdera varandra som likar och betrakta varandra som värdefulla byggstenar i det samhällsbygge som innefattar oss alla. Då kan vi uppnå en rättvis och klok fördelning av våra gemensamma resurser. Vi måste vaccinera oss mot skrämselpropaganda, och det gör vi bäst genom att vara de varma människor som vi kan vara och envist praktisera kärlek och förnuft istället för hat och rädsla. Det kanske är svårt, men det är det basala svaret på vårt samhälles behov. Det kan inte Sverigedemokraterna vara i något avseende, oavsett vad som står med stora bokstäver på deras valbroschyrer och oavsett hur många röster de får i september.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar

torsdag, juni 14, 2018

Födelsedagsminnen

Idag är det mammas födelsedag. Hon skulle ha blivit 85 år idag. Så blev det inte. Hon somnade in lugnt och stilla, troligen ganska mätt på livet som det blev den sista tiden, ungefär ett halvår efter det att hon fyllt 82. Det jag minns idag är inte hennes dödsdag, utan alla de födelsedagar som vi firade. Det var alltid lite motsägelsefullt med födelsedagsfirande för mamma. Hon kunde säga att hon inget önskade sig i present eftersom hon hade allt hon behövde, men ändå så ville hon ha paket. Det visste vi ju. Hon ville ha tårta också, gärna gräddtårta men inte någon som var söt i smaken. Det bästa omdömet man kunde få från mamma när det gällde tårtor och kakor var för övrigt ”Den här var jättegod. Den var inte så söt.” Som sagt, grädde skulle det ändå vara, men absolut inte i sötad form. Hon fick smeknamnet Maja Gräddnos av oss av förklarliga skäl.

Mamma hade många utmärkande drag. Ett var nyfikenheten. Den kunde hon inte betvinga, och jag tror inte att hon ville det heller egentligen. Den var en så naturlig del av henne att hon inte hade varit sig själv utan den. Jag minns en gång inför en födelsedag i början av 90-talet då hon pratade med lilla dotter Emmy i telefon. Mamma ringde en gång varje dag, minst. Det var så det var, och ibland så pratade hon med ”dotter nummer tre” också. Mormor och Emmy utgjorde en harmonisk helhet precis som morfar och Emmy. Det var helt enkelt så det var, tack och lov. Nåja, den här gången frågade mamma om vi hade köpt en present till henne. Emmy svarade ja. Då fortsatte hon att fråga om vi hade köpt en väska. Emmy svarade ja en gång till, ty hon visste redan i späd ålder att det är fult att ljuga.

Jag skrattade så jag tjöt. Emmys pappa och min dåvarande lagvigde blev dock halvt galen över tilltaget, men det var ju liksom ingen idé att bli det. Mamma kunde inte tygla sin nyfikenhet. Vi älskade henne ändå. Vissa strider inser man att det är lönlöst att ta.

Jag skrattar fortfarande åt minnet. Idag fick det bli blommor i present. Det är det enda jag kan ge, och mamma blir knappast överraskad av det. Jag hoppas ändå att hon blir glad. Fina är de, blommorna, och de pryder sin plats och jag tror att de är i mammas smak.


Grattis mamma! Jag saknar dig! 💛 En sak som du slipper är oron för mig. Du hade inte gillat att se mig i det här skicket. Det är bra att du inte behöver känna en sådan där mänsklig jordisk oro utan istället har fått himmelsk frid. Du vet förmodligen redan att jag kommer att bli frisk en dag. Det vet tyvärr inte jag, men jag hoppas. Och glöm inte att äta tårta med mycket grädde och lite socker!


onsdag, juni 13, 2018

Just igår...

Det är inte roligt att inte kunna använda kroppen som man vill, ha ont, sova illa och gå sjukskriven så här länge. Man hamnar liksom utanför verkligheten ganska snabbt. När det dessutom har varit så väldigt varmt så länge och jag under många veckor var tvungen att ha ett extremt värmealstrande bandage runt kroppen så blev det rent plågsamt att gå ut och prata med grannarna och få den lilla aningen social kontakt som gick att få under dagarna. Sedan jag blev av med det förbandet så blev det genast lättare på den fronten. Annars är ju en möjlighet att få kontakt med folk under bassängträningen två gånger i veckan, men eftersom jag inte vågar ha hörapparaterna i öronen medan vi är i vattnet så blir det svårt att kommunicera där för mig. Lite tjattrande blir det ändå i omklädningsrummet oss olycksfåglar emellan. Vi har alla trauman med axelleder i olika skeden att bearbeta och det känns faktiskt bra att få höra att det känns eländigt för de allra flesta i början men att det går framåt om än sakta och med myrsteg för de flesta. Senast jag var där, i måndags förmiddag, fick jag för första gången träna med lite redskap (flytande bollar). Det är ett litet steg framåt och det är nog så viktigt. Det var jobbigt, men det var roligt.

Igår var det en riktigt bra dag. Den började med att jag fick ett meddelande på min Messengerapp. Den nyfunna vännen K från västra Småland skrev:"Hej Birgitta! Önskar dig gott mod för just den här dagen. Kram K.." Jag blev glad och tackade för hälsningen. Sedan gick dagen i ett positivt tecken. Skillnaden blev påtaglig. Just igår kände jag mig ganska tillfreds. Just igår kunde jag ana livsluft och livslust. Just igår blev jag buren av andra armar än mina egna. Just igår...

Jag hoppas att det kan hålla i sig ett tag. Vad jag vet är dock att den här goa människans tankar och förböner verkligen hjälpte. Tänk vad det kan betyda att vi bryr oss om varandra och delar våra tankar med Gud! Det fungerar!

Men tröttheten består så klart, och visst gör det ont fortfarande, men ändå. Just igår kanske det vände. Just igår...

fredag, juni 08, 2018

Närhet, kärlek, bildning och mod...

Dagarna går i en något annorlunda lunk nu. Som sjukskriven så spelar det inte så stor roll om det är helg eller vardag, alla dagar är lika (utom måndagar och torsdagar som innehåller bassängrehab) och mellan dagarna kommer nätter som kan vara relativt påfrestande med ständigt närvarande smärta, en smärta som finns även på dagarna men som blir mer påtaglig just när det är mörkt, tyst och stilla. Ändå, jag ser en viss ljusning. För varje natt blir det lite lättare att slappna av även om det är jobbigt att inte kunna vända sig i sängen och byta sovställning. Framemot morgontimmarna skriker ryggen och nacken efter avlastning och variation och det enda man då kan göra är att vandra runt i lägenheten ett tag. Det blir mycket tid till tankar...

Natten till igår tänkte jag på en kvinna som man brukar se då och då inne i centrum. Hon har ganska svårt att gå men har alltid ett leende på läpparna. Jag minns henne från det att jag var liten och följde med mamma in till ett av stadens mer exklusiva parfymerier. Mamma hade en viss förkärlek för det som var en aning dyrare, det kan jag medge. Där fick man vara med och lukta på olika dofter, kolla nagellacksfärger och läppstift. Damen ifråga jobbade där. Nu undrade jag varför jag inte hade sett henne på ett tag. Det kan ju i och för sig ha att göra med att mina besök i Kalmars centrum är ganska få just nu, men ändå.

Igår när jag promenerade in till centrum för att äta lunch efter bassängträningen på sjukhuset såg jag en person sitta på en rollator på cykel- och gångvägen intill Vänortsparken/parkgolfen vid Tullslätten. När jag kom närmare så vände hon sig om och fyrade av sitt leende mot mig och frågade: "Ursäkta, vet du möjligen vad det här är för sorts träd?" Hon pekade med en förvärkt hand mot det vackra trädet med vita blommor som skänkte skugga just där vi stod. Jag blev överraskad av frågan och erkände direkt mina pinsamt dåliga botaniska kunskaper, men jag blev ändå glad. Tänk att det var just hon som frågade, damen i parfymeriet som jag hade tänkt på några timmar tidigare mitt i natten! Och vi pratade en liten stund. Kanske vore det en idé att sätta upp skyltar i våra parker med information om vilka träd och växter som finns där, precis som i Stadsparken men inte lika ambitiöst och storvulet förstås? På så sätt kan ju en lärandesituation uppstå! Kanske kan det bli ett medborgarförslag, vem vet? För en folkbildningsentusiast är det helt klart en möjlig åtgärd som inte kostar skjortan men som ändå kan ge ett mervärde åt parkpromenader utöver inandning av frisk luft.

Vi skildes åt. Jag berättade inte för henne att just hon hade funnits i mina tankar. Det kanske jag borde ha gjort, eller så hade hon då börjat undra över vilken knäppgök jag är. Jag vet inte. När jag kom i jämnhöjd med fängelset ångrade jag mig. Varför skulle det vara negativt att få höra att någon tänker på en, även om man inte är närmare bekanta? Vi borde bli bättre på att tala om att vi ser varandra! Det är med den närheten ett tryggt samhälle byggs. Jag drog mig till minnes den så saknade konstnären Raine Navins inställning: Han hälsade på alla för att det inte skulle bli krig.

När jag senare kom hem hade ytterligare en av SDs valfoldrar landat i brevinkastet. Den avart av politisk retorik och taktik som det rasistiska partiet använder kan motas bort med närhet, kärlek, bildning och mod. Nästa gång så berättar jag för mina medmänniskor att jag ser dem och att jag bryr mig. Det är både de och vårt samhälles framtid värda.



tisdag, juni 05, 2018

Kränkningar i vård och omsorg - Ett problem som måste lösas!


Insändare införd i Östra Småland 7 juni 2018
Under den senaste veckan har vi läst att anställda inom vård och omsorg utsätts för sexuella kränkningar av en del av de personer som behöver vård och omsorg samt även deras närstående. Det kan knappast ha varit en nyhet för någon som har den minsta inblick i hur vårt samhälle är uppbyggt. Självklart följer det unkna värderingssystemet som objektifierar kvinnor, för det är till övervägande delen kvinnor som arbetar inom den aktuella sektorn, med in på vård- och omsorgsboenden och inrättningar av olika slag. Människor som sedan barnsben är vana vid att det är OK att kränka kvinnor och begära service utan gränser fortsätter med detta livet igenom. Ålder och sjukdomar som demens ändrar inte automatiskt förhållningssättet hos de brukare som drabbas av dem, och det får med automatik negativa effekter för personalen. Vi talar här om en yrkesgrupp som naturligtvis upplever konflikten mellan viljan och uppdraget att ge vård och omsorg å ena sidan och självbevarelsedriften i att slippa bli kränkt och förolämpad gång på gång å den andra. Det är självklart en mycket svår ekvation att lösa givet de villkor som idag råder.

Nu är det inte speciellt verksamt att på traditionellt politiskt sätt indignerat ställa sig bredvid och uttrycka sin avsky över att detta sker. Istället bör vi skrida till handling direkt. Vi ska se till att motarbeta problemet, och det måste ske på kort och lång sikt samtidigt. Ett i grunden ändrat värderingssystem, där män och kvinnor är lika mycket värda, utgör i det långa perspektivet det främsta och mest effektiva botemedlet mot dessa utbredda kränkningar. Där har vi som samhälle en rejäl och gemensam uppgift. För att klara den behövs ett normkritiskt sinnelag liksom mod samt ärlig vilja till rejäl förändring. Sådant finns hos oss i Feministiskt initiativ, men frågan är hur det ser ut hos övriga partier. De har ju, som bekant, haft makt till att skapa förändring under lång tid redan, men vilka resultat ser vi av det?

På kort sikt måste det till fler åtgärder av det mer handfasta slaget. Rutiner för anmälningar måste förstås finnas. Det är en grundförutsättning, men det räcker inte långt. Ensamarbetet måste bort hos de brukare som förstör den kvinnliga personalens arbetsmiljö. Fler män i vård- och omsorgsyrken skulle kunna göra planeringen lättare så att kvinnor slipper hantera manliga brukare som behandlar dem illa. Gemensamt för dessa åtgärder är att de kräver resurser, och makten att fördela dem på rimligt sätt ligger hos den politiska nivån. Det handlar helt enkelt om att prioritera de resurser som finns. Det görs inte idag. I själva verket är det skohornsprincipen som gäller när det gäller personalkostnaderna, ”Ju billigare, desto bättre”. Med sådant byggs inga missförhållanden bort, åtminstone inte sådana som drabbar anställda kvinnor.

Vi vill rikta ett stort tack till den undersköterska som har lyft upp problemet i offentlighetens ljus så att de som inte har reflekterat över det självklara nu har möjlighet att förstå. Nu vill vi vara med och se till att problemet blir åtgärdat på allvar, såväl på lång som på kort sikt. Det är nämligen budgeten som styr verksamheten, inte de fagra orden. De låter bra men ger inga effekter, speciellt inte om de yttras av dem som i dagsläget har reell makt att förändra men som väljer att inte göra det.

Här vill vi vara tydliga: Vi kan helt enkelt inte välja bort personalens rätt till en mänsklig arbetsmiljö fri från sexuella kränkningar. Därför behövs Feministiskt initiativ i de beslutande församlingarna!

Birgitta Axelsson Edström och Andrea Berg
Feministiskt initiativ, Kalmar

tisdag, maj 29, 2018

Rapport tisdag

Idag känner jag mig riktigt sliten och urlakad. Gårdagens underbart sköna bassängrehabträning gav en bitter eftersmak under natten och den eftersmaken känns fortfarande. Det gör ont, som sagt, och jag vet att jag har orsakat det själv. Jag borde ha tagit det lugnare, men det var så skönt att kunna röra sig mer och det var dessutom roligt. Det är svårt att bara stå still då och vila. Jag borde dock gjort det. Nästa gång kanske jag har lärt mig, förutsatt att jag kan ta mig dit då. Det hoppas jag.

Jag hade planer för dagen. Dem har jag ställt in. Garderoben är en sorglig syn just nu, med vinterkläderna kvar och med en del annat jag visserligen borde kunna använda i rådande väderläge förutsatt att jag hade kunnat lyfta armen och klä på mig. Det kan jag inte. Jag är hänvisad till toppar/klänningar som man antingen kan kliva i med fötterna först eller knäppa med knappar/dragkedja hela vägen. Då blir urvalet litet. Därför tänkte jag mig en promenad bort till den ganska närliggande modeladan på andra sidan motorvägen, men jag har för ont för det just idag. Istället lyckades jag snabbt hitta en kasse med sommarkläder, faktiskt lätt åtkomlig, i källarförrådet där ett antal plagg uppfyllde mina kriterier på användbara kläder. Dem har jag med viss ansträngning, paracetamol och Diklofenak hängt ut på vädring på balkongen. Förhoppningsvis kan de släta ut sig lite i den modesta sommarvinden också så att de inte måste strykas innan jag kan använda dem. Det blev en billigare och i alla stycken bättre lösning än att köpa en massa nytt. Dessutom fick jag möjlighet att köra lite tvätt i källaren. Kläderna som är användbara tar lätt slut om man säger så, och det finns ingen anledning att både ha ont och lukta illa. Tvätta måste man ju då.

Dagen får bli som den blir. Aktiviteten närmar sig noll, och så får det nog helt enkelt vara. Det är inte roligt, men det får gå. Även den politiska koman ligger kvar, men rapporteringen från gårdagens allmänpolitiska debatt i Kalmars kommunfullmäktige fick mig att gå igång en aning. Tänk att inget förändras! Gubbsnacket och härskarteknikerna flödar och ingen verkar vilja göra något åt det i grunden. Är det inte hög tid att politiken förvandlas från spel och taktik till livsnödvändigt allvar? Det tycker i alla fall jag!

söndag, maj 27, 2018

Mors dag 2018

Det är när man får en gåva som denna på Mors dag som man förstår att man har gjort nåt rätt här i livet. Tack älskade dotter Emmy för att du har hjärtat på rätta stället!


söndag, maj 20, 2018

Finaldags till kvällen

Idag spelar Tre Kronor VM-final i hockey mot Schweiz. Många anser att pokalen redan är vunnen. Efter att Kanada blev utslaget i sin semifinal så saknas värdigt motstånd att ta på allvar. Det är feltänkt.

Vi som har matchen mot Vitryssland i OS 2002 kvar i minnet vet att det inte finns några givna matcher som är avgjorda på förhand. Det vet även de kanadensiska spelare och fans som igår fick se sig överkörda och utslagna av just Schweiz, ett lag som överraskat gång på gång i kritiska lägen. Först Finland i kvarten och nu Kanada i semi, vem hade kunnat förutsäga det? Och ikväll kan historia skrivas vid finalen.

Jag hoppas att Tre Kronor pallar trycket och inte luras in i fällan att underskatta sin motståndare. Då kan det bli en festkväll även idag! Den oerhört stora, och i sig överraskande, 6-0-vinsten mot USA igår gav en försmak om vad som kan komma. Heja!

Jag vill nämligen gå ut i morgon. Morgonen efter Vitryssland ville jag inte gå ut. Jag ville dra täcket över huvudet och skämmas i min ensamhet istället för att tvingas prata om debaclet och den sista pucken som nickades in i mål av den svenske målvakten som nog även han har gjort allt för att glömma det där...

Gå för guldet nu Tre Kronor, och ta med både hjärta och hjärna in på isen!

PS. En vinst kanske kan ge mig lite bättre nattsömn också. Det kan sannerligen behövas. Att blogga en söndagmorgon strax efter kl 06 är nämligen något i sanning totalt onaturligt för mig. Det är en vana jag helst inte tar med mig in i framtiden. Go for Gold!

torsdag, maj 17, 2018

Rapport torsdag

Idag har jorden blivit lite rikare. En liten, eller i själva verket ganska stor, Anton har sett dagens ljus i Luleå som tredje barn till min systerson. Vi gläds åt tillskottet som vägde sina modiga fem kilo redan från början 😃

Det var dags att hålla koll på kyrkogården idag också, och just idag så kunde jag alltså berätta att vår familj växer. ”Släkten följa släktens gång” sjunger man på många begravningar i psalm 297. Det var de orden som bar mig genom vandringen mellan de två gravarna jag har ansvar för, dels den där mormor och morfar ligger sedan 1977 respektive 1992, dels den där mamma och pappa har fått sin sista vila tillsammans genom två vita exakt likadana urnor som sänktes ner på samma gång i juni 2016.



Livet går vidare, denna gång genom en gosse som får ett av sina namn efter just pappa. Han ler nog stolt i sin himmel och tänker att det är en präktig pojk som får ett av de tre rejäla svenska namn som han själv fick. Det var nämligen precis så prästen uttryckte sig när pappa skulle döpas:"Rolf Arnold Bertil, det var tre rejäla svenska namn!"

Idag har det blåst ordentligt från norr. Jag har njutit! Även om jag frös som en hund på promenaden hem från kyrkogården så njöt jag av att det gick att andas. Svettig under förbandet blev jag i och för sig ändå när jag väl kom inomhus, men tillståndet var långt bättre än dagarna som förflutit. Det kan behövas en kväll som denna då man ska följa fyra svettiga kvartsfinaler i hockey varav en just nu är gastkramande med en ställning på 4-4 mellan två lag som gott och väl borde kunna vara i final båda två. Goe liberalen missar en stor del av dramatiken då han just nu sitter mötesordförande på vår bostadsrättsförenings årsstämma. Där bjuds på god mat och dryck sedan, så det är i och för sig inget dåligt alternativ. För mig är det dock mindre attraktivt. Med axellåsande förband och ömmande axel så undviker jag gärna större folksamlingar och dessutom lämnar mitt bordsskick en hel del i övrigt att önska för tillfället. Det får bli hockey vid teven i ensamt majestät istället tillsammans med lite god ost eller nåt åt det hållet.

Jag hoppas att natten kommer att innebära lite mer sammanhängande sömn. Kanske kan den uppfriskande promenaden i blåsten idag bidra till det. Jag hoppas.... precis som jag hoppas att Ryssland snor till sig en semifinalplats i kvartsfinalen som just nu slutade lika efter ordinarie speltid 👍🏻

Just det ja, jag ska inte glömma: Grattis Norge på er nationaldag! Någon kvartsfinal i hockey blev det inte för er del, men väl en nationaldag som jag vet betyder mycket. Ni har ju andra nationalsporter att glänsa i än just hockey.
Uppdatering: Hockeyn gick tyvärr åt skogen och Kanada gick vidare på övertidsmål. Skit också... Nu håller vi tummarna för Tre Kronor lite senare till kvällen!

tisdag, maj 15, 2018

Rapport om sjukläget

Jag trodde väl aldrig att jag skulle må så här dåligt efter att ha opererat min axel. Nu har det snart gått tre veckor och jag sover fortfarande inte på nätterna. Det går inte att ligga ner, jag kan inte använda min säng och jag tillbringar nätterna lutad mot kuddar i ett soffhörn. Jag sover en halvtimme, trekvart eller om jag har tur en timme i sträck. I förmiddags lyckades jag sova en dryg timme vilket betydde massor. Det är inte bara smärtan i axeln som ställer till det. Nu har det börjat göra ont mellan skulderbladen också och allra värst är det axellåsande bandaget som ska sitta på dygnet runt och som i denna helvetiska sommarsol alstrar så mycket värme att jag får både värmeutslag och annat otrevligt. Det är inte alls roligt att leva under de här förhållandena.

Samtidigt så vet jag att det finns så många andra som har det så mycket värre, och jag vet ju att det här går över så småningom även om det är en massa rehab som väntar. Just nu har jag kommit dithän att de tre träningsavbrotten per dag då jag får vara utan bandaget är lufthål i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Det är ju alltid nåt. Balkongdörren kan stå öppen på vid gavel sedan goe maken satte dit myggnätet och det ger en viss lindring av värmen på natten i varje fall. Dessutom har jag dragit ner på morfinmedicineringen till ett minimum vilket också är ett framsteg, så visst finns det ljuspunkter. Men, jag mår skit.

Inte ens skriva kan jag. Det blir enhandsvals och det tar för lång tid och man får ändra alla meningsinledningar till versaler i efterhand. Att passa tider är ett eget litet helsicke. Att ha uppgifter som ligger  och väntar är en plåga. Just nu vill jag bara ha möjlighet att sova när som helst, få domna bort ett tag och få vila kropp och själ. Att promenera bort till affären är nog för att suga musten ur mig. Att gå till kyrkan och få dela lite gemenskap och att sitta på ljugarbänken utanför porten härnere i skuggan och prata bort lite tid med husets daglediga pensionärer är däremot sådant som ger kraft. Jag försöker, men det är tungt.

Och det får nog vara det ett tag. Hjälparen ska komma läste vi i söndags. Jag lever på det hoppet.

fredag, maj 11, 2018

Vårt varma tack!


Körkonserten Om våren och kärleken den 8 maj i Algutsrums kyrka inbringade hela 31 000 kronor direkt till Operation Smile
Tack till Södra Ölands pastorat som ställde den vackra kyrkan till vårt förfogande samt bidrog med vaktmästare och teknikhjälp.

Tack till våra musiker Thore W Nilsson, Attila Gracza, Christer Svensson och Åke Eklund utan vars hjälp vi skulle låta mycket mindre och ha så mycket mindre roligt.

Tack till alla som kom och bidrog till det mycket goda insamlingsresultatet! Tillsammans kan vi nu lindra nöden något i världen genom att bidra till det arbete som Operation Smile bedriver för att ge barn med medfödda ansiktsdeformationer möjligheter till ett liv. Varenda krona kommer till nytta!

Vi önskar alla en härlig fortsättning på våren och en lika härlig sommar!

Badrumskören genom Lage Olsson
Gärdslösa kammarkör genom Ingegärd Cafourek
Vox Communis genom Birgitta Axelsson Edström (som den här gången bidrog med så mycket mindre än vanligt, men det gick ju bra ändå...)


fredag, maj 04, 2018

Att våga och att vilja prioritera


Insändare publicerad i Östra Småland lördagen den 5 maj 2018
Det var vådligt vilken öm tå jag trampade på när jag hävdade att bilden av äldreomsorgen skiljer sig åt beroende på vem som beskriver den. Mikael Ländin, S-märkt nämndsordförande, blev så kränkt att han till och med anklagar mig, en talesperson för ett parti som ännu inte ens har mandat i kommunfullmäktige, för att använda härskartekniker. Om det inte vore så pinsamt så vore det nästan roligt. I vilket avseende skulle jag ha möjlighet att utöva makt över en nämndsordförande?

Ländin borde dock betänka sitt ansvar för kommunens verksamhet. Budgetprioriteringarna som görs, där en fotbollsarena för elitverksamhet får kosta mer än satsningarna på rätt till heltid för undersköterskor i äldreomsorgen, talar sitt tydliga och huvudlösa språk och där bär Ländin lika stort ansvar som övriga i majoriteten. När rätten till heltid dessutom kräver av den redan hårt pressade personalen full flexibilitet och ovisshet om var man arbeta och vem man ska omvårda, då kan man definitivt inte kalla det en satsning med jämställdhet som förtecken. Den inställningen verkar även facket dela med mig. Jag ställer mig även frågan vilken manligt dominerad yrkeskår någon ens skulle drömma om att behandla på liknande sätt.

Men det är klart, det handlar om perspektiv och det är där Ländin blir både rädd och arg. Han godkänner nämligen ingen annan bild än sin egen. Det är nog också därför det är lönlöst att ens försöka diskutera, resonera och kommunicera, aktiviteter som annars brukar utgöra grunden för demokratiskt arbete värt namnet.

Äldreomsorgen i Kalmar fungerar säkert bra i flera avseenden, men det finns områden där den lämnar mycket i övrigt att önska. Personalpolitiken är ett sådant. Att åtgärda det problemet på allvar kräver vilja och mod att prioritera resurser. Den tåömma majoritetskonstellation som Ländin företräder verkar sakna den viljan. Det funkar inte bara med ord och pressmeddelanden. Man måste våga ta striden också och att ställa olika sk satsningar mot varandra. Det vågar vi.

För att travestera ett känt uttryck: Gärna en elitfotbollsarena, men först en rejäl satsning på äldreomsorgens personal!

Birgitta Axelsson Edström, talesperson och kommunfullmäktigekandidat för Feministiskt initiativ, Kalmar

onsdag, april 25, 2018

Dags för en hållbar utveckling av äldreomsorgen!

Insändare införd i Östra Småland den 26 april 2018
Det är ganska frapperande att se hur bilden av äldreomsorgen i Kalmar varierar mellan olika perspektiv. Från ansvariga politiker i kommun- och förvaltningsledning hörs lovord över egna framgångar och satsningar medan personal på golvet slår larm om dåliga scheman och otillräcklig bemanning. Jag säger inte att något av perspektiven är fel, men jag kan inte låta bli att reflektera över dels att man ser helt olika saker beroende på var man befinner sig, dels förundra mig över att dagens kommunledning får välja vad man ser utan att bli ifrågasatt.

Jag har själv befunnit mig på båda positionerna samt dessutom varit nära anhörig till brukare inom äldreomsorgen. Jag har varit med om att ta riktigt tuffa beslut när budskapet har varit tydligt och enkelt, nämligen att den stränga budgetdisciplinen måste hållas uppe. Det var ungefär där jag tappade en stor del av tilliten till en kommunledning som vägrar att se verkligheten men som är mest mån om att själv framstå i god dager. Jag har också sett vad konsekvenserna blir när omtalade förbättringar mer består av ett glittrigt yttre än ett genuint förbättrat innehåll.

Tyvärr så fortsätter den här trenden. Man bygger nya äldreboenden men bemannar med hjälp av delade turer. Äldre dementa får se alltför många nya ansikten i omsorgen och det försvårar möjligheten till en vettig och trygg livskvalitet. Personalen vittnar om arbetsvillkor som för tankarna till tiden för min födelse snarare än 2000-talet. Ändå så hävdar Kalmars politiker att man satsar.
Jag nöjer mig inte med dagens politikers världsfrånvända sätt att sköta äldreomsorgen. Det är orimligt att personalens och brukarnas perspektiv förbises och viftas bort till förmån för cynisk röstfisketaktik inför valet. Förmågan att lyssna bör uppvärderas, och en god idé vore att verkligen lyssna på rösterna från den stora personalstyrkan, mest bestående av kvinnor, som lever i verksamheten varje arbetsdag. Det är så man på allvar kan bygga verklig kvalitet som håller i längden. Det är så man gör när man är feminist i praktiken och det är så man måste driva en aktiv politik såväl i majoritet som i opposition om man vill mer än att bara fiska röster.

Kalmars äldre har rätt till en god och prioriterad äldreomsorg utförd av anställda som känner att de har möjlighet att göra sitt bästa. En sådan är långt mer värd än det lull-lull som idag levereras från ansvariga politiker!
Birgitta Axelsson Edström 
Talesperson och kandidat till kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ Kalmar 

söndag, april 22, 2018

Helgen är snart över och en ny vecka ska börja...

Några av de fenomen man träffar på i Kirseberg...

Emmy väntar på pastalunch på Malmö Central.

En pratstund i solskenet mor och dotter
emellan strax innan tåget skulle gå norrut.
Då börjar helgen lida mot sitt slut. Jag har tillbringat den i Malmö för att umgås lite med dotter Emmy och hennes sambo Charlie. Det var mysigt trots att Malmö visade sig från sin allra soligaste sida. Vi har shoppat runt lite, ätit gott och umgåtts i största allmänhet. Medan goe liberalen är på liberala partiaktiviteter så passade det ju extra bra att fly Kalmar för en helg söderut, speciellt med tanke på att det finns en hel del saker jag inte klarar av på egen hand för tillfället. Det gäller t ex att ta hand om håret. Där behövs någon med två brukbara armar, och det har inte jag. Detsamma gäller ju städningen hemmavid, en aktivitet som verkligen ligger på sparlåga när jag inte kan och goe maken inte hinner. Då är det skönt att fly från de hånleende dammråttorna och slippa se dem ett par dagar. Ändå är jag nu extremt rörlig i förhållande till hur jag kommer att vara från torsdagen i veckan som kommer. Då blir det verkligen den enarmade banditen som tar över. Det gäller att vänja sig, för den figuren kommer att stanna här ett bra tag.

Hur som helst, vi har en konsert i Algutsrum på Öland inplanerad. På något sätt ska vi klara av den. Läs mer om den på himla söta 24Kalmars websida här. Efter all den planeringen och de repetitionerna och med tanke på hur mycket de insamlade medlen till Operation Smile kan innebära för barn som idag saknar både framtid, liv och hopp så måste jag ju genomföra den. Det blir en utmaning utöver det vanliga. Två körledare och dirigenter (av totalt tre) som tillsammans har att hantera en höftoperation och en axeloperation har nog upplevt enklare konserter, men kanske inte mer angelägna. Vi kommer att göra vårt bästa, om det så är det enda vi kommer att kunna göra den dagen. Kom och lyssna, välkomna våren och kärleken, sjung med och bidra till Operation Smile med din biljett! Du kommer att få mycket mer tillbaka, det vet jag även om jag bara kan jobba med en arm och Lage inte kan bruka sina båda ben optimalt. Körerna med solister och komp skapar musik för full hals ändå!

Våren är här. Temperaturen har gått upp alldeles för snabbt för min smak. Det är såväl politiskt som kulturellt inkorrekt att säga så, men så är det i alla fall. Det handlar mest om att försöka stå ut med det faktum att vi under de kommande månaderna kommer att få uppleva en stadig utetemperaturuppgång och att den stora obarmhärtiga lampan på himlen sannolikt kommer att visa sig mer och mer. En sommar som 2017 års version vore en nåd att stilla be om, men den turen har vi nog inte två år i rad.

Sådan är jag, men vänta bara, jag kommer igen. Till hösten, när ni andra huttrande och svärande kryper in under filtarna och förbannar mörkret, kylan och snön, då blommar jag upp igen! Tills dess så kommer jag att tolerera era lovsånger och hurrarop över vitsippor, gullvivor, solstrålar och blommande äppelträd. Ni får hålla på med era njutningar, men förvänta er inget stöd från mig. Jag bidar min tid och hoppas att jag får möta den i sinom tid med två brukbara armar och ett hjärta fullt av sång och kärlek. ;-)

måndag, april 16, 2018

Om våren och kärleken!



De tre körerna Gärdslösa kammarkör, Badrumskören och Vox Communis genomför i vår för tredje gången en gemensam välgörenhetskonsert. I år står den musikvänliga Algutsrums kyrka som spellokal tisdagen den 8 maj.


-Det blir en härlig kväll, precis som vi är vana vid från föregående år. Vi bjuder på variationsrik körmusik fylld av glädje och med en entusiasm som vi hoppas smittar av sig ordentligt till publiken! Självklart kommer alla i publiken att få vara med och sjunga. Det här är inga vanliga konserter, det är något utöver det vanliga, säger de tre körledarna Ingegärd Cafourek (Gärdslösa kammarkör), Birgitta Axelsson Edström (Vox Communis) och Lage Olsson (Badrumskören).

Till sin hjälp har körerna högklassiskt ackompanjemang i musikerna Attila Gracza, Christer Svensson, Tore W Nilsson och Åke Eklund.

All behållning går i år till Operation Smile, en internationell hjälporganisation som bildades i USA 1982 och i Sverige 2010. Totalt finns mer än 5 000 medicinska volontärer från 80 olika länder varav cirka 200 i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Operation Smile har för närvarande uppdragsverksamhet i närmare 40 länder. Tack vare generösa givare, däribland privatpersoner, föreningar och företag, har Operation Smile hittills genomfört över 250 000 operationer i Afrika, Asien och Latinamerika. Varje operation förändrar ett barns liv för alltid.

Organisationens vision är att inget barn i världen, som fötts med en behandlingsbar ansiktsmissbildning, ska kränkas eller tvingas leva undangömt. Tack vare medicinska volontärer, som delar med sig av sin tid och sin kunskap, kan barn i utvecklingsländer erbjudas operation utan kostnad för deras familjer.

-Det här är ett arbete som vi gärna bidrar till. Att göra konserter tillsammans och samtidigt se till att stödja Operation Smile gör musiken ännu mer meningsfull. Det är inte bara dubbel glädje utan så mycket mer, avslutar Ingegärd, Birgitta och Lage medan de hälsar alla varmt välkomna till en musikupplevelse i flera dimensioner.

Entrépriset är 150 kr och konserten börjar kl 19.
För mer information, kontakta Ingegärd Cafourek tel 070-5894514, Birgitta Axelsson Edström tel 0766-267366 birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com eller Lage Olsson tel 070-8461721.

söndag, april 15, 2018

Dags för vårkonsert!



Boka in tid och plats: 
Tisdagen den 8 maj kl 19 i Algutsrums kyrka! 

Då sjunger vi för våren och kärleken igen, denna gång till förmån för Operation Smile. 

Varmt välkomna denna kväll då Du får en helkväll med glädjefylld och variationsrik körmusik där Du får sjunga med hur mycket Du vill! Dessutom bidrar just Du till fler leenden i världen och ger många barn möjligheten till liv.
Mer info kommer!

fredag, april 06, 2018

Nu kör vi!

Nu börjar det bli allvar. Listan är inlämnad och valsedlar är beställda. Nu mobiliserar vi för en välbehövlig förändring av den ytliga politiska leken i Kalmar kommun. Det är dags att gå upp ur sandlådan och använda spadarna till annat än att tycka synd om sig själv i oppositionsrollen eller kasta sand på motståndare som vågar göra annat än att säga JA och AMEN till allt som (S)torebror säger. Här kommer vi och vi vet vad vi vill!

Mod och massor av vilja krävs när man saknar finansiella resurser och är beredd att kasta sig ut i en hänsynslös valrörelse. Jag är stolt över att få vara med och utmana ett system (som verkligen behöver granskas i sömmarna) tillsammans med människor som vågar och vill.

Nu kör vi! 💕

onsdag, april 04, 2018

Fortfarande intressant för media?

Om den viktiga lärdomen att kunna skilja på sak och person och inte placera sig själv i de lättkränktas rike. Prinsessan på ärten-mentaliteten göre sig icke besvär 😉
 
 
Läs mer här.

tisdag, april 03, 2018

Arbetstidsförkortning NU!


Debattartikel i Barometern 3 april 2018
Linda Fleetwood (V) undrar vad man väntar på i frågan om att förkorta normalarbetstiden. Det undrar vi också.

I över fyrtio år har normen för den svenska arbetsveckan varit 40 timmar. Samtidigt som teknikutvecklingen går framåt arbetar vi i realiteten alltmer. Stressen ökar liksom den psykiska ohälsan. Den traditionella synen på arbetstid måste ifrågasättas och ses i ett större sammanhang. Vill vi ha ett hållbart samhälle är en generell arbetstidsförkortning till 30 timmars arbetsvecka ett viktigt steg. Sex timmars arbetsdag har positiva effekter på människors möjligheter att nå bättre fysisk och psykisk hälsa. Den leder även till välfärdsvinster eftersom folkhälsan skulle förbättras, sjukskrivningarna gå ner och utbrändheten minska.

En kortare arbetsvecka ger fler vinster. Dels kan fler dela på jobben, vilket i sin tur leder till minskade kostnader för arbetslöshet. Dels bryter en förkortad arbetsvecka deltidsfällan som gör att kvinnor går ner i arbetstid för att hinna med livet. Med en arbetstidsförkortning blir det enklare att dela på hushållsarbetet. Barn och föräldrar får mer tid med varandra, ungdomar kan få ökad tillgång till vuxna och det skapas större utrymme för alla att delta aktivt i samhällslivet.

Vi måste också gå ner i arbetstid för miljöns skull. En kortare arbetstid är avgörande för en klimatomställning. Mer tid utanför arbetet leder till en mer hållbar livsstil.

Motståndare till arbetstidsförkortning talar gärna om kostnader, men bortser från de samhällsekonomiska vinster som kommer av att vi arbetar mindre. I själva verket skulle reformen till stor del betala sig själv genom minskade sjukskrivningar och bättre hälsa.

Vi i Feministiskt initiativ arbetar för att få tillräckligt stöd för att komma in i parlamenten för att påverka på riktigt. Vi ser med spänning och entusiasm fram emot den dagen! Vänsterpartiet som sitter i majoritet i landstinget har ingen som helst anledning att vänta utan kan lägga förslagen och driva arbetet redan nu. Varför de inte gör det är en gåta för oss, men visst är det konstigt att Linda Fleetwood (V) känner likadant?

Birgitta Axelsson Edström
Andrea Berg
Feministiskt initiativ Kalmar


måndag, april 02, 2018

Segla vidare!


Om lite drygt en vecka håller Byteatern Kalmar Länsteater årsmöte inför 2018. Det blir sedvanliga årsmötesförhandlingar med bland annat redovisning av verksamheten 2017 och val av föreningens funktionärer. Jag har varit ordförande sedan årsmötet 2013. Det har blivit fem händelserika år. Nu väljer jag, efter många och långa funderingar, att inte kandidera igen.
Teatern har under de gångna åren utvecklats på en rad områden. Jag är mycket stolt över vad jag har fått vara med om att uppnå tillsammans med våra drivna ledare. Bygget av en ny teater är i full fart (dock på en annan plats än den vi såg framför oss när jag tillträdde 2013 men det kommer att bli bra ändå att vara granne med universitetsområdet) och de offentliga anslagen från Landstinget i Kalmar län har uppräknats helt i enlighet med den utvecklingsplan vi har jobbat fram. Det är en rejäl samhällelig satsning på länsteatern som vi ser, och min förhoppning är att teatern ska kunna utnyttja den satsningen på allra bästa sätt genom att utföra sitt uppdrag med ännu högre kvalitet än idag. Prioriteringen måste ligga på den pedagogiska verksamheten samt på att nå barn och ungdomar och ge dem tillgång till högkvalitativ scenkonst som vidgar deras horisonter i flera perspektiv. Om man håller siktet inställt på framtiden och om man beaktar den kontext som man måste verka i så kan teatern expandera, utvecklas och blomstra på nya och oanade sätt. Om det är jag övertygad.
Men, nu lämnar jag alltså teatern och mina förhoppningar kommer inte längre att ha någon betydelse. Nu blir det andra som får ta över. Manegen är sannerligen krattad för framgång om vi ser på förutsättningarna!
För min del känns det  helt rätt att kliva av nu. Jag har i själva verket inte så stora möjligheter att göra på annat sätt. Det kommer att krävas en hel del arbete framöver med den nystart som ett nytt hus och ökade anslag medför, och tiden till det känner jag att jag inte har tillgång till. Med heltidsarbete, studier som jag verkligen vill genomföra och en kraschad axel som kräver operation och lång rehabilitering så måste jag prioritera det som kan ge mig ett fungerande liv.
Jag ser tillbaka på fem omväxlande, utvecklande och lärorika år i Byteaterns styrelse. Det är en jämförelsevis ganska lång period på en sådan post. Jag brukar sätta en ära i att inte växa fast på stolar och positioner, och den traditionen ser jag ingen anledning att svika nu.
Hej då Byteatern Kalmar Länsteater! Segla vidare mot okända mål i trygg förvissning om att framtiden ligger framför skonäsan och inte bakom klacken!

fredag, mars 30, 2018

Glad påsk!

Från mörker till ljus
Från natt till dag
Från död till liv

Det är påskens fantastiska mysterium!


söndag, mars 25, 2018

Sorgen och glädjen vandrar tillsammans...

Det är i slutet av mars det blir extra tydligt att sorgen och glädjen vandrar tillsammans. År 1989 var den 23 mars skärtorsdag. Då föddes min lilla flicka fem veckor för tidigt efter att ha satt igång hela värkarbetet på Palmsöndagens morgon. Jag var envis (som vanligt) och åkte till kyrkan för att leda kören när en av barnmorskorna så till mig att jag inte kunde gå så där utan att kolla upp det på sjukhuset. Det blev en tur till förlossningen redan då vid lunchtid, en inställd middag och en ganska seg väntan hemmavid tills det lilla Emmykrypet kämpade sig ut ett par dagar senare, närmare bestämt på skärtorsdagens morgon. Sedan dess har hon förgyllt mitt liv. Att hon blev alldeles gul ett tag pga prematur gulsot passade väl egentligen rätt så bra i påsktid och allt.

På Palmsöndagen 2016 fick vi ringa efter ambulans åt pappa som låg hemma med en helvetisk smärta i ena benet. Det hela ledde till att han på eftermiddagen den 23 mars (dymmelonsdag, dagen före skärtorsdag) fick somna in med bland annat dotterdotter Emmy vid sin sida på hennes födelsedag. Hon fyllde 27 år den dagen. Det blev en annorlunda födelsedag. Födelse och död möttes på ett brutalt sätt. Sorgen finns kvar ännu hos oss, men den har blivit en del av livet.

I fredags fyllde hon 29 år och hon kom hem hit från Malmö med sambo Charlie och vi kunde fira henne ordentligt med middag och tårta. Vi hade varit och satt ett fång tulpaner vid mammas och pappas grav tidigare under kvällen. Den 23 mars är i sanning en dag för de blandade känslorna. Det är glädje och sorg, men också en oerhört stor tacksamhet över vad livet kan ge. Jag fick ha världens bästa pappa hos mig och jag fick världens bästa dotter. Det är värt en hel del, för att inte säga ofattbart mycket.

Nu väntar påsken som påminner oss om att vi går från död till liv. Det är det stora undret. Från stilla veckans eftertänksamhet går vi mot uppståndelsens morgon.Vi är räddade undan döden. Döden har mist sin udd och synden har mist sin seger. Vi har fått hoppet tillbaka. Livet vinner och kärleken är störst!


måndag, mars 19, 2018

När livet inte blir som vi har tänkt oss

Jag känner mig lite låg idag. Läget i världen känns inte bra, även om solen börjar titta fram, jag är på jobbet och arbetar för första gången på två veckor och jag fick inta en god sallad till lunch. Jag tänker på hur vi människor behandlar varandra och hur mycket respekt som ibland saknas i våra sociala sammanhang. Vad kommer efter #metoo är ett aktuellt ämne. Ja, vad tycker ni? Lynchning? Gatlopp? Isoleringscell?

Jag tänker annorlunda. Istället för något annat är det nedanstående psalm jag påminns om.
Texten är skriven av 1980 av Ylva Eggehorn till musik av Ingmar Wendschlag 1991. Jag ifrågasätter absolut inte motiven bakom #metoo. Den rörelsen behövs. De upplevda berättelserna måste få höras och bemötas med respekt och vi ska göra allt för att inte fler ska drabbas. Men, vad gör vi med den ångest och de skamkänslor som växer fram som en naturlig effekt när "förövare" förstår hur illa de har gjort andra? Vi har egna känslor också så klart, men hur gör vi med andras? Finns en väg tillbaka? Vågar vi lita på det?

Handlar det om människor så är jag tveksam. Det finns alltför många exempel på att det brister ordentligt i skyddsnäten. Handlar det om Kristus så är jag viss om att det finns vägar att gå. Det är hoppet som bär mig. Jag hoppas att det också kan bära många andra.

När livet inte blir som vi har tänkt oss.
Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin. 
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.


tisdag, mars 13, 2018

Jag är tacksam!

Idag har jag genomgått magnetröntgen för min axels skull. Det finns betydligt bekvämare sätt att inleda dagen på, jag lovar. Visst är jag tacksam för att diagnosmetoden finns, det är inte det. Vad det handlar om är den klaustrofobiska känslan som fyller en med obehag när man rullas in i den där magnetiska tunneln där man ska ligga blick stilla medan det knäpper, bankar, skorrar och slår under en tidsrymd som nästan känns oändlig, åtminstone för en människa som i största allmänhet och ända sedan babyåren hatar att vara fastlåst och instängd. Paniken kryper inpå och det sista man ska göra är att titta och se väggen ovanför som befinner sig någon knapp decimeter ovanför näsan. Jag undvek det, precis som jag såg till att inte trycka på larmknappen som man får ha i handen hela tiden. Hade jag tryckt på den så hade jag väl fått gå igenom hela proceduren en gång till och det hade varit synnerligen osmart. Jag skötte mig alltså istället närmare exemplariskt. Jag blundade, låg stilla och försökte tänka på psalm- och lovsångstexter för att hålla oron stången. Som belöning så fick jag veta att bilderna blev jättetydliga. Jag ska i varje fall inte behöva göra om det här oavsett vad nästa steg blir och vad bilderna visar för ett vant öga.

Men, jag måste ge en eloge till personalen! Utan deras hjälpsamhet, värme och omsorg så hade upplevelsen varit så mycket värre. Att bli bemött med respekt och förståelse och att kunna kall- och småprata lite med professionella medarbetare är guld värt! Tack radiologen på Länssjukhuset i Kalmar för det! Det där med kallprat är förresten en kompetens som borde uppvärderas i vår samtid. Den skapar trevnad och gör att människor känner sig sedda. Det blir kort sagt väldigt mycket trevligare när man kan byta några ord då och då utan att ständigt behöva vara på sin vakt, känna prestationskrav och vara rädd för att säga fel i något känsligt avseende som man inte har en aning om. Utan småprat och gemytlig mänsklig atmosfär så är jag övertygad om att människor förminskas och berövas möjligheter till utveckling. Där har vi alla ett ansvar!

Lika positivt och professionellt bemött som på radiologen blev jag lite senare under förmiddagen på distriktsrehabiliteringen på Sveaplan. Man är inte så stursk när man inte kan röra sig normalt, och visst är det så att tankarna på att det onda i axeln aldrig ska gå över dyker upp och slår klorna i en. Jag vet att det är en irrationell reaktion, men de finns där ändå. Att vara beroende av andras hjälp och att inte kunna göra vardagliga saker utan hjälp är otroligt obehagligt. Jag vill absolut inte vara kvar i det tillståndet längre än nödvändigt! Då gäller det att jag ser till att göra de övningar jag kan göra, att inte göra det som kan förvärra situationen och att tvinga sig till att leva med de begränsningarna ett tag. Det måste gå även om det inte alls är vad man egentligen vill. Det hjälpte fysioterapeuten Charlotte mig med att förstå idag. Tack!

Utan Pierres hjälp vet jag inte hur det hade varit. Han är själva förutsättningen för att livet ska fungera just nu. Jag har dessutom en förstående arbetsgivare. För det är jag också oerhört tacksam. Jag kan jobba hemifrån och undvika förflyttningar. Det påskyndar läkningen  och gör att jag undviker onödiga risker som t ex att bli förkyld också. Att nysa gör nämligen helvetiskt ont... Visst går det saktare att skriva med en hand än med två, men det går. Visst skulle det vara mer bekvämt att kunna skriva ut en del på papper istället för att ha allt på skärmen att bolla med och bläddra mellan, men det går det också. Jag är tacksam för att jag kan göra NÅT. I morgon ska jag exempelvis ge mig på verksamhetsberättelser och verksamhetsplaner. De måste ju också skrivas om det än blir vid köksbordet.

Kort sagt, dagen inleddes obekvämt med magnetkamera och ihållande regn men utvecklade sig ändå åt det positiva hållet. Jag är tacksam. Det kunde varit så mycket värre.