onsdag, juli 11, 2018

Det vackraste jag vet...

Tänk att just jag skulle få världens allra sötaste och mest perfekta lilla flicka till barnbarn! En liten, liten fantastisk tjej med mycket gyllenbrunt hår, mörka blå ögon och egen vilja fick jag träffa i söndags och sedan umgås med i tre dagar. Hon bor i Malmö, så det är en bit bort från mormor. Det är alltså bäst att man tar chansen att träffas ordentligt när det blir av, och även om vänster axel värker så gick det att hålla henne i famnen bara jag kuddade upp mig ordentligt på vänster sida. Alla kungens hästar hade inte kunnat hindra mig!

Jag hade lovat att sy lakan till det nya lilla livet. Nu kom ju axelskadan i vägen för den aktiviteten. Nu är det ju så att vi var två på besök, så vid symaskinen satte sig goe maken Pierre och såg till att lakanen ändå blev klara. Det var första gången sedan skolans textilslöjdlektioner som han hanterade en sådan maskin, och det gick strålande! Nu finns fyra nya vita underlakan plus ett påslakan och ett örngott i grodmönstrat bäckeböljatyg för lilla gullungen att sova gott på och under. Tack Pierre!

Jag önskar min lilla dotterdotter allt gott världen rymmer och himlen därtill, trygghet, livsaptit, bus och nyfikenhet i sinnet och en stark förvissning om att hon är gränslöst älskad, och på lite kortare sikt en något svalare sommar. Det är nämligen riktigt hett däruppe under takåsen i Kirseberg där hon bor och så mycket värme kan bli jobbigt i längden för ett spädbarn som ännu bara är två veckor gammalt. Enligt uppgift regnade det lite grann igår när vi hade åkt, men det förslår ju inte långt. Man känner ju hur man längtar efter en paus från det tropiska klimatet som har bosatt sig här, eller hur?

Vi behöver förresten också regn här i trakten av Kalmar. Det märkte vi inte minst idag när vi skulle köpa nya blommor till balkonglådorna efter de penséer som har blommat oavbrutet sedan i våras och nu började resa till de sälla jaktmarkerna blad för blad. I handelsträdgårdens växthus rådde vätskebrist och värmeslag om vartannat, och det är heller inget annat att vänta efter den här mastodontversionen av sol, värme och extremtorka. Vi hittade ändå en fin blandning av nya blommor, visserligen med några fler sorter än vanligt men det blev vackert i alla fall och betydligt mer levande än de penséer som vi nu kunde slänga med gott samvete. Med frisk jord och bevattning, och lite regn då och då om man nu får lämna en önskelista över sådant man inte kan påverka själv, så kommer det åter att bli två prunkande lådor i rosa och gult som vi kan glädjas åt resten av sommaren. Det är jag övertygad om.

Och lika övertygad är jag om att lilla I har det bra med sina föräldrar. Visserligen var det tråkigt att lämna dem igår, men det var ändå med lätt hjärta. Mormor behöver inte vara där och kolla att det funkar. Jag vet att det gör det. Något har jag lyckats med i livet (mot alla odds), och det är att fostra en redig dotter som har lyckats välja en lika redig pappa till sitt barn. Det känns gott ända in i hjärtat!

Nu fortsätter rehabträningen för min del på hemmaplan. Nästa gång jag träffar lilla I så väger hon med all säkerhet mer än nuvarande 2,9 kilo, och jag ska orka bära och lyfta henne då också. Det är bara att bestämma sig och köra på för allt smör i Småland! Det allra vackraste jag vet måste jag kunna ha så nära hjärtat som det bara är möjligt 💖

torsdag, juli 05, 2018

Stillhet och förtröstan - om rehabiliteringens vedermödor


Jag fortsätter min rehabilitering. Det känns allt annat än meningsfullt när man inte märker någon direkt förbättring och nätterna fortsätter att innehålla en massa vaken tid att grubbla på. Ett träningsprogram ska gås igenom tre gånger om dagen, löjliga övningar i alla andra perspektiv än mitt just nu och jag har börjat förakta mig själv för min bristande förmåga. Att försöka lyfta händerna upp till ansiktet tar fullständigt andan ur en, och det ska göras tio gånger. Att vifta med armbågarna ut från kroppen lika många gånger är ett skämt. OK, det kanske går tre centimeter, på sin höjd. Ändå måste jag fortsätta, tre gånger om dagen.  Bassängträningen är tyvärr stängd för sommaren. Det positiva är att jag slipper smärtan i att kränga av och på mig baddräkten i vått tillstånd. Det negativa är att jag går miste om en effektiv träningsform. Det blev rätt svart ett tag, det erkänns.

Igår skulle jag då på återbesök på ortopedkliniken och hos fysioterapeuten Carina som har fått mig på sin lott. Hon, liksom hennes kollega Annika, är en fantastisk tillgång i rehabprocessen. Kunniga, lyssnande, förstående och entusiasmerande när det inte finns mycket av den varan att hitta hos mig. Igår skulle jag få känna hur det kan vara att träna i ortopedens gymlokal. Förväntningarna var väl, ärligt talat, i mikroskopisk storlek.

Jag hade fel! Tack gode Gud för att jag har fel så ofta, inte bara när det gäller herrlandslagets resultat i det pågående världsmästerskapet! Ett ganska digert program fick jag gå igenom, och inte en enda övning gjorde direkt ont! Nu ska jag gå dit åtminstone två gånger i veckan och göra mitt bästa. Dessutom så tyckte Carina att jag hade ökat min rörlighet sedan sist, tvärtemot vad jag känner. Det sistnämnda var ju ren glädje att få höra! Samtidigt så fick jag höra att jag visst kommer att bli bra igen, men det kommer att krävas träning och tid samt avslappning och vila. Ja, vad som krävs visste jag ju egentligen.

Profeten Jesaja uttrycker samma sak. Genom stillhet och förtröstan blir man stark. Vare sig stillhet eller förtröstan är starka grenar i min kompetensportfölj. Jag är en otålig själ i en skabbig kropp, och kunde jag köra all rehabträning nonstop tolv timmar om dagen så vore det absolut det alternativ jag skulle välja. Stillheten attraherar inte, och det hänger främst ihop med att jag då känner mig overksam. Förtröstan, ja det är något jag är långt bättre på att ingjuta i andra än att praktisera själv.

Ändå är det just där jag måste landa. Genom stillhet och förtröstan... Sedan kommer styrkan. Det är svårt, men efter en axelcuffsutur så finns inget alternativ. Det är den nakna och obarmhärtiga sanningen som kanske en dag kan bli till en livsvisdom även för mig.

måndag, juli 02, 2018

Grattis Pappa

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Jag skulle ha köpt en present som du egentligen inte hade velat ha och inte hade behövt heller, vi skulle ätit tårta eller kanske våfflor för det tyckte du om, våfflor som blev gräddade ute på balkongen på baksidan. Våfflor med glass för din skull, grädde för mammas och sylt för allas.

Nu blev det inte så. Verkligheten med oförklarlig sjukdom och död kom emellan. Sorgen efter mamma var tung att bära, tyngre än jag först trodde, men du hade börjat fundera på hur livet nu skulle te sig. Ett urklipp om en sensommarresa till Gotland satt på anslagstavlan i köket när vi började gå igenom alla saker du hade lämnat efter dig när du rycktes bort från oss. Det blev aldrig någon sådan resa. Din sista bilfärd här i livet gick med ambulansen till sjukhuset på palmsöndagens kväll 2016.

Sorgen är tung och har varit tung. Saknaden är svår. Allt gick så fort. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag är så oerhört tacksam att det var du som var min pappa. Jag hoppas att jag kan föra åtminstone en del av dina lärdomar vidare till nya generationer. Jag gör mitt bästa. Förresten, du har fått ännu ett litet barnbarnsbarn. Hon har fått ett av sina namn efter din älskade Ingrid, min mamma. Det tror jag att du gillar.

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Du ska få blommor vid din grav och massor av kärleksfulla tankar. Det är det enda jag kan ge, nu när läget är som det är.


Grattis Pappa 💙💙💙