torsdag, juli 26, 2018

Med F! blir det skillnad!


Insändare publicerad i Östra Småland 27 juli 2018

Det blev ingen skillnad. Höstens stora MeToo-arbete med alla upprop och namninsamlingar från olika samhälleliga sektorer och yrkesgrupper har blåst över. Fokus kom att riktas mot en rad kändisar av olika kaliber som kom att ställas inför rätta, både av folkdomstolar och av den vanliga rättsapparaten. Folkdomstolarna dömde snabbt och blodtörstigt, den institutionella juridiken friade i hög grad. Kanske har skyldiga friats felaktigt. Lika troligt är att oskyldiga har dömts utan grund. Resultatet av allt arbete och alla modiga som har trätt fram och berättat sin smärtsamma historia är trots allt påvert. Det blev ingen riktig skillnad. Det läser vi nu bland annat när det gäller restauranganställda. Läget är likadant som förut. De sexuella anspelningarna och kränkningarna fortsätter i samma utsträckning. På golvet hände ingenting.

Problemet är att tidens melodi efterfrågar sensationer och avslöjanden. Då krävs det att man letar upp enskilda exempel som kan springa gatlopp och rullas i tjära och fjädrar, gärna så snabbt som möjligt. Att synliggöra de strukturer och underliggande mönster som gör det möjligt för kränkningar att fortleva överallt, århundrade efter århundrade, är inte lika spännande. Det är egentligen inte spännande alls, för de formar allas beteende och då blir det plötsligt synligt och klart att vi alla är en del av en sjuk kultur. Det är mycket lättare och bekvämare att fokusera på andra.

Vi sa i höstas att vi hade all information som krävdes för att agera, men detta andra steg har inte tagits. Det är politikens steg att ta. Det handlar om långsiktiga reformer, inte kortsiktiga skenmanövrar. Vem, utom demokratin, har de rätta verktygen? Men makthavarna har slarvat bort verktygen, eller kanske medvetet låst in dem och kastat bort nyckeln. Kvar blev blodtörsten och den starka drivkraften att med den straffa ”någon annan”. De verkningsfulla aktionerna som är betydligt mer långsiktiga och därmed långt mindre spännande är ingen beredd att ta itu med.

Det är hög tid att ändra på det. De traditionella partierna har försuttit sin chans. De tog den aldrig. De har makten att förändra, men gör det inte. Vi i Feministiskt initiativ tänker inte bara prata utan även agera. Kränkningar är aldrig OK. Att kvinnor förminskas gång på gång och får sin frihet beskuren är orättfärdigt. Låt oss ta itu med det oskicket och börja respektera varandra istället. Den respekten bygger vi med medvetandegörande och ärliga och uppriktiga ifrågasättanden av de normer som styr oss. Den utmaningen vågar vi ta. Tyvärr verkar vi vara ensamma om det. Med oss blir det skillnad, för vi menar vad vi säger.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

onsdag, juli 25, 2018

Läget onsdag

Klockan är strax efter elva på förmiddagen. Temperaturen utomhus visar 27,6 grader och inomhus är den 26,6. Det är dags att stänga fönster och dörrar för att hålla värmen ute.

Vi bor i Kalmar och har inte haft regn sedan den 24 juni då det kom några droppar som förmodligen kunde räknas på ena handens fingrar. Jag längtar bort och jag längtar framåt, men hur kommer nästa sommar att se ut? Och nästnästa?

”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett men idag hjälper Herren” står det. Det är svårt det där med tillit och oron äter sig in i märgen över vad vi människor och vår jakt på ständig materiell tillväxt kan leda till för jordens resurser... Herre, ge oss vatten! Och ge oss snö till vintern!

tisdag, juli 24, 2018

När klokheten har försvunnit...

Det är varmt ute och det är varmt inne. Just idag är vår balkong en liten oas.Det är varmt där också, tro inte annat, men det är skuggigt och den lilla vind som finns blåser åt rätt håll, dvs rakt in på balkongen. Det gör att man kan vara här. Man kan äta här, man kan dricka här, man kan läsa här, man kan lösa korsord här och man kan skriva här. Om man orkar. Jag orkar bara lite i taget.

Men arg och orolig kan jag bli så det flödar över (och förmodligen äter även det energi i mängder). Jag funderar en hel del på läget i vårt land, ett vackert och rikt land med en trygghet, en demokratisk tradition och en välfärd som får de flesta andra länder på vår jord att se på oss med avund. Ändå kan var femte röstberättigad tänka sig att rösta på SD, partiet som bor i en offerkofta och som äter godtrogna människor som går på deras tjafs om eländet i Sverige och den etniske svenskens (ja, det är klart att det är en HAN det handlar om) överlägsenhet som lördagsgodis. SD är inget vanligt parti. SD bygger sin politik på en brun ideologi. Väljare som lägger sin röst på SD agerar antingen historielöst eller helt medvetet. Oavsett vilket så stödjer de denna bruna rasistiska ideologi. Det är inget försvar att hävda att demokratiska partier har misskött sig. Det rätta och bästa i ett sådant läge är att engagera sig FÖR demokratin, det sämsta är att rösta EMOT den, men det ser illa ut i dagsläget i den frågan. När Tyskland föll i nazismens händer så var läget ett annat. Tyskland var hårt drabbat av första världskrigets efterdyningar. Det var reell kris i landet, en kris som drabbade många. En tredjedel av väljarna röstade på Hitler, två tredjedelar gjorde det inte. Ändå fick han makten, och facit på den utvecklingen har vi alla tillgång till. Budskapet var öppet och klart, judarna och de andra oönskade individerna med oönskad kvalitet och ursprung skulle bort och tyskarna skulle erövra världen. Man lyckades nästan med det första. Det andra ledde till ett historiskt magplask och världen tänkte: Aldrig mer. Ändå står vi i Sverige där vi gör idag med en växande historielös och faktaresistent nazism både i och utanför riksdagen. Var femte svensk stödjer det läget. Pinsamt är bara förnamnet, skrämmande såväl på dagarna som på nätterna är efternamnet. Tyskarna levde åtminstone under stor press och under urusla förhållanden. Vi här i Sverige väljer att tro på skrämselpropaganda och fake news mot bättre vetande. Skämmes, ta mig sjutton. Jösses vad vi har förlorat på folkbildningsområdet...

Då är det kanske inte så konstigt att det sedan igår rådande totalförbudet mot att göra upp eld, grilla i utegrill och använda stormkök rör upp känslorna hos folk som inte tänker längre än näsan räcker. På en camping i Oskarshamns kommun kräver gäster enligt SR P4 Kalmar pengarna tillbaka av campingens ägare för att de inte får grilla. Alltså, vad är det för fel på folk? Den lokala blå tidningen har rubriken ”Det här kan hända om du bryter mot eldningsörbudet” och glömmer att nämna att det kan börja brinna i skog och mark samt i byggnader och ägnar sig istället åt på vilka grunder man kan åka fast. Och när en riksdagsman från vårt län menar att förbudet är hotande mot människors självbestämmande och kan ses som en del i någon form av planekonomisk strategi med syfte att fördumma vuxet folk, då går man ju nästan bananas. Tanken går till förmynderi, och något sådant vill vi inte ha när det gäller vuxna som bör veta hur man beter sig ändå. Moderaterna, som är det parti han företräder, brukar väl snarare tycka att det är bra med lag och ordning??? Men OK, om det här ska vara logiskt så kan vi slänga vår lagstiftning i sjön. Folk, eller åtminstone vuxet folk, borde väl fatta av sig själva att de inte kan stjäla, misshandla, mörda eller spränga byggnader i luften? Hade han otur när han tänkte nu, eller har han inte tänkt färdigt eller inte tänkt alls? Suck.

Detta pekar en del på nivån i den pågående valrörelsen. Det är viktigare att synas och höras än att ha något vettigt att säga. En av våra lokala politiker från det (S)tora partiet syntes igår på sociala media med frågan till läsarna om vilka kläder han skulle ha på sig i sin nästa lilla reklamjingle. Han undrade inte vilka frågor som var viktiga, vad människor är intresserade av eller vilka problemområden som behöver åtgärdas. Han ville ha hjälp att klä på sig. Allvarligt, är det en god idé att lämna ansvaret för en stor del av den kommunala välfärdsverksamheten till någon som inte kan välja kläder själv?

Ja, jag erkänner en viss ilska. Den kan vara framkallad och förstärkt av värmen och torkan. Det är verkligen ett väderläge jag avskyr å det grövsta. En annan viktig orsak är troligen min personliga situation med en kvaddad axelled som hindrar mig från en massa i tillvaron som man annars tar för givet. Jag kan inte simma och inte klättra i badstegar och det är ett äventyr att få på sig en baddräkt. Alltså blir det inga bad. Jag kan varken cykla eller köra bil. Ska jag nånstans får jag gå eller ta bussen. Det första alternativet är vidrigt i värmen ty det är ju aldrig skugga överallt där man går uran solen bränner obarmhärtigt. På nätterna är det stört omöjligt att sova och jag ligger vaken flera timmar i taget. Jag måste träna i gymmet på ortopedkliniken två gånger i veckan och göra träningsprogram hemmavid tre gånger om dagen. Ändå går det så gräsligt sakta med förbättringen, och det tär på humöret.Ja, jag veeeet att det ska ta tid. Det är ändå svårt att acceptera när det är så mycket jag vill och behöver göra. Men, jag har inte tappat omdömet i varje fall. Jag tänker aldrig aldrig aldrig att vara tyst när dumheten visar sig eller haka på tåget med handelsresande som tävlar om att vara mest korkade som drar över vårt land. Jag hoppas att vi är många som tänke så, för tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi komplettera och stärka varandra och tillsammans kan vi göra skillnad!

onsdag, juli 11, 2018

Det vackraste jag vet...

Tänk att just jag skulle få världens allra sötaste och mest perfekta lilla flicka till barnbarn! En liten, liten fantastisk tjej med mycket gyllenbrunt hår, mörka blå ögon och egen vilja fick jag träffa i söndags och sedan umgås med i tre dagar. Hon bor i Malmö, så det är en bit bort från mormor. Det är alltså bäst att man tar chansen att träffas ordentligt när det blir av, och även om vänster axel värker så gick det att hålla henne i famnen bara jag kuddade upp mig ordentligt på vänster sida. Alla kungens hästar hade inte kunnat hindra mig!

Jag hade lovat att sy lakan till det nya lilla livet. Nu kom ju axelskadan i vägen för den aktiviteten. Nu är det ju så att vi var två på besök, så vid symaskinen satte sig goe maken Pierre och såg till att lakanen ändå blev klara. Det var första gången sedan skolans textilslöjdlektioner som han hanterade en sådan maskin, och det gick strålande! Nu finns fyra nya vita underlakan plus ett påslakan och ett örngott i grodmönstrat bäckeböljatyg för lilla gullungen att sova gott på och under. Tack Pierre!

Jag önskar min lilla dotterdotter allt gott världen rymmer och himlen därtill, trygghet, livsaptit, bus och nyfikenhet i sinnet och en stark förvissning om att hon är gränslöst älskad, och på lite kortare sikt en något svalare sommar. Det är nämligen riktigt hett däruppe under takåsen i Kirseberg där hon bor och så mycket värme kan bli jobbigt i längden för ett spädbarn som ännu bara är två veckor gammalt. Enligt uppgift regnade det lite grann igår när vi hade åkt, men det förslår ju inte långt. Man känner ju hur man längtar efter en paus från det tropiska klimatet som har bosatt sig här, eller hur?

Vi behöver förresten också regn här i trakten av Kalmar. Det märkte vi inte minst idag när vi skulle köpa nya blommor till balkonglådorna efter de penséer som har blommat oavbrutet sedan i våras och nu började resa till de sälla jaktmarkerna blad för blad. I handelsträdgårdens växthus rådde vätskebrist och värmeslag om vartannat, och det är heller inget annat att vänta efter den här mastodontversionen av sol, värme och extremtorka. Vi hittade ändå en fin blandning av nya blommor, visserligen med några fler sorter än vanligt men det blev vackert i alla fall och betydligt mer levande än de penséer som vi nu kunde slänga med gott samvete. Med frisk jord och bevattning, och lite regn då och då om man nu får lämna en önskelista över sådant man inte kan påverka själv, så kommer det åter att bli två prunkande lådor i rosa och gult som vi kan glädjas åt resten av sommaren. Det är jag övertygad om.

Och lika övertygad är jag om att lilla I har det bra med sina föräldrar. Visserligen var det tråkigt att lämna dem igår, men det var ändå med lätt hjärta. Mormor behöver inte vara där och kolla att det funkar. Jag vet att det gör det. Något har jag lyckats med i livet (mot alla odds), och det är att fostra en redig dotter som har lyckats välja en lika redig pappa till sitt barn. Det känns gott ända in i hjärtat!

Nu fortsätter rehabträningen för min del på hemmaplan. Nästa gång jag träffar lilla I så väger hon med all säkerhet mer än nuvarande 2,9 kilo, och jag ska orka bära och lyfta henne då också. Det är bara att bestämma sig och köra på för allt smör i Småland! Det allra vackraste jag vet måste jag kunna ha så nära hjärtat som det bara är möjligt 💖

torsdag, juli 05, 2018

Stillhet och förtröstan - om rehabiliteringens vedermödor


Jag fortsätter min rehabilitering. Det känns allt annat än meningsfullt när man inte märker någon direkt förbättring och nätterna fortsätter att innehålla en massa vaken tid att grubbla på. Ett träningsprogram ska gås igenom tre gånger om dagen, löjliga övningar i alla andra perspektiv än mitt just nu och jag har börjat förakta mig själv för min bristande förmåga. Att försöka lyfta händerna upp till ansiktet tar fullständigt andan ur en, och det ska göras tio gånger. Att vifta med armbågarna ut från kroppen lika många gånger är ett skämt. OK, det kanske går tre centimeter, på sin höjd. Ändå måste jag fortsätta, tre gånger om dagen.  Bassängträningen är tyvärr stängd för sommaren. Det positiva är att jag slipper smärtan i att kränga av och på mig baddräkten i vått tillstånd. Det negativa är att jag går miste om en effektiv träningsform. Det blev rätt svart ett tag, det erkänns.

Igår skulle jag då på återbesök på ortopedkliniken och hos fysioterapeuten Carina som har fått mig på sin lott. Hon, liksom hennes kollega Annika, är en fantastisk tillgång i rehabprocessen. Kunniga, lyssnande, förstående och entusiasmerande när det inte finns mycket av den varan att hitta hos mig. Igår skulle jag få känna hur det kan vara att träna i ortopedens gymlokal. Förväntningarna var väl, ärligt talat, i mikroskopisk storlek.

Jag hade fel! Tack gode Gud för att jag har fel så ofta, inte bara när det gäller herrlandslagets resultat i det pågående världsmästerskapet! Ett ganska digert program fick jag gå igenom, och inte en enda övning gjorde direkt ont! Nu ska jag gå dit åtminstone två gånger i veckan och göra mitt bästa. Dessutom så tyckte Carina att jag hade ökat min rörlighet sedan sist, tvärtemot vad jag känner. Det sistnämnda var ju ren glädje att få höra! Samtidigt så fick jag höra att jag visst kommer att bli bra igen, men det kommer att krävas träning och tid samt avslappning och vila. Ja, vad som krävs visste jag ju egentligen.

Profeten Jesaja uttrycker samma sak. Genom stillhet och förtröstan blir man stark. Vare sig stillhet eller förtröstan är starka grenar i min kompetensportfölj. Jag är en otålig själ i en skabbig kropp, och kunde jag köra all rehabträning nonstop tolv timmar om dagen så vore det absolut det alternativ jag skulle välja. Stillheten attraherar inte, och det hänger främst ihop med att jag då känner mig overksam. Förtröstan, ja det är något jag är långt bättre på att ingjuta i andra än att praktisera själv.

Ändå är det just där jag måste landa. Genom stillhet och förtröstan... Sedan kommer styrkan. Det är svårt, men efter en axelcuffsutur så finns inget alternativ. Det är den nakna och obarmhärtiga sanningen som kanske en dag kan bli till en livsvisdom även för mig.

måndag, juli 02, 2018

Grattis Pappa

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Jag skulle ha köpt en present som du egentligen inte hade velat ha och inte hade behövt heller, vi skulle ätit tårta eller kanske våfflor för det tyckte du om, våfflor som blev gräddade ute på balkongen på baksidan. Våfflor med glass för din skull, grädde för mammas och sylt för allas.

Nu blev det inte så. Verkligheten med oförklarlig sjukdom och död kom emellan. Sorgen efter mamma var tung att bära, tyngre än jag först trodde, men du hade börjat fundera på hur livet nu skulle te sig. Ett urklipp om en sensommarresa till Gotland satt på anslagstavlan i köket när vi började gå igenom alla saker du hade lämnat efter dig när du rycktes bort från oss. Det blev aldrig någon sådan resa. Din sista bilfärd här i livet gick med ambulansen till sjukhuset på palmsöndagens kväll 2016.

Sorgen är tung och har varit tung. Saknaden är svår. Allt gick så fort. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag är så oerhört tacksam att det var du som var min pappa. Jag hoppas att jag kan föra åtminstone en del av dina lärdomar vidare till nya generationer. Jag gör mitt bästa. Förresten, du har fått ännu ett litet barnbarnsbarn. Hon har fått ett av sina namn efter din älskade Ingrid, min mamma. Det tror jag att du gillar.

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Du ska få blommor vid din grav och massor av kärleksfulla tankar. Det är det enda jag kan ge, nu när läget är som det är.


Grattis Pappa 💙💙💙