fredag, november 17, 2017

En vecka med budget på olika sätt

Två dagars budgetkonferens med det nya Sensusdistriktet är till ända. Det var trevliga dagar! Att fusionera två distrikt och göra en enda enhet av Småland, Öland och Östergötland är en spännande utmaning. För oss som jobbar mest med kyrkan så innebär det kontakter med inte bara ett utan med två självständiga stift. Hoppas att biskoparna i stort är på samma linje och kan tala med varandra ibland. Ett faktum som talar för att det ska gå bra är ju att de ändå är bröder i fler avseenden än i Kristus, våra biskopar Fredrik och Martin Modéus.

Vi talade en hel del om Sensus identitet och folkbildningens utveckling och syfte också. Folkbildning är inget lull-lull som man kan hålla på med i brist på annat. Folkbildningen är en av vårt demokratiska samhälles allra viktigaste fundamenta. En gång, i vänstersammanhang, lärde jag mig att ett oorganiserat folk kan göra revolt och uppror men saknas den grundläggande bildningen så stannar det därvid och den organiserade motparten med makt och kraft i såväl bokstavlig som bildlig betydelse slår ner folket relativt snabbt. Samhällsordningen återgår då till det tillstånd som rådde före revolten, kanske till och med i en ännu mer förtryckande form då folket även ska straffas, eller så sker det som skedde i Sovjetunionen: Ett förtryck ersattes av ett annat. En hållbar samhällsförändring i frihetlig och demokratisk riktning kräver bildning hos folket. Demokrati värd namnet som ska bevaras och utvecklas med tiden kräver också bildning. Vi människor behöver helt enkelt bilda oss för att kunna leva och utvecklas som fria individer i det kollektiva hållbara samhället.

Vi kom över till en metafor som hör hemma i växtriket. En växt som lever och får näring växer, utvecklas och blomstrar. En växt som står stilla mår inte bra. Likadant är det med oss. Om vi människor ska må bra och inte dö sotdöden så behöver vi växa och utvecklas, och för att nå dit krävs näring och livsluft. DÄR har bildningen en livsviktig roll som frivillig kultiverande rörelse med syfte att människor ska leva och utvecklas som de medskapande människor de är! Och där har Sensus ett uppdrag, främst tillsammans med medlemsorganisationer och samarbetspartners men också som en självklar del i den gemensamma samhällsutvecklingen. JA, det ÄR en viktig utmaning som är väldigt aktuell i vår tid!

Som sagt, det var två väldigt spännande och utmanande dagar med folkbildningen i centrum. De kunde blivit ännu bättre om hotellets restaurang hade kunnat hantera specialkosten så att jag hade sluppit få mango-, ananas- och passionsfruktssorbet när jag både hade anmält allergi mot ananas i förväg och frågat explicit om innehållet när middagsdesserten sattes på bordet. Det blev en orolig natt med svullen mun, tunga och hals och en alldeles onödig trötthet under den andra dagens förmiddag. Jag blev så besviken! Å andra sidan blottade det ett visst behov av både (ut)bildning och utveckling av bemötande. Jag hoppas hotellet inser det och gör bot och bättring när det kommer nya restaurang- och konferensgäster. Jag fick en allergitablett av chefen (TACK!) eftersom jag inte hade några med mig och det gjorde reaktionen lindrigare. Nästa gång kanske det inte går lika bra. Människor kan faktiskt dö i allergichocker, så problemet är värt att ta på allvar. Jag står ut med svullna läppar och blåsor ett tag. Även om det är obehagligt och ser allt annat än trevligt ut så är det överkomligt, men jag kan aldrig veta vad som händer nästa gång. Det vet ingen annan heller, men vi som har det här problemet försöker hela tiden försäkra oss om att vi blir lyssnade på och kan känna oss trygga i att restauranger tar våra önskemål på allvar. Det är  inte självvalt att vi inte äter samma mat som de flesta andra. Det är krångligt och man känner sig som ett freak-aktigt och bortskämt problem redan i förväg, men vi har inga andra alternativ än att anmäla specialkost. Att man då inte blir tagen på allvar av konferenshotell som vill framstå som professionella är under all kritik, men förhoppningsvis händer det inte fler gånger på aktuellt hotell i varje fall.

Idag är det stiftet som står på agendan med avslutning för avgående stiftsfullmäktige med budgetsammanträde och inledande valsammanträde inför 2018-2021 med nyvalda fullmäktige. Jag börjar tillhöra inventarierna i sammanhanget när min tredje mandatperiod nu inleds. En förändring finns dock för min egen del. Jag har bytt nomineringsgrupp från ViSK till ÖKA och är inte längre ensam representant för den grupp jag tillhör. Nu är vi två som kan samsas om att bära fanan. Det är ju roligare att vara flera än att vara ensam, men i praktiken så suddas nästan grupptillhörigheterna ut (med några undantag) när kyrkovalet är över och arbetet börjar. Då handlar det om att vi förtroendevalda ska arbeta för kyrkans bästa och det brukar göras genom öppen diskussion och ömsesidigt lyssnande. Det känns bra. Visst har vi olika program, och dem har vi fått stöd för i varierande grad vilket visar sig i valresultatet, men ofta så kan vi komma överens i sakfrågor förenade i gemensam omtanke om vår gemensamma kyrka.

Solen skiner. Det är ganska vanligt att det är riktigt fint väder när stiftsfullmäktige samlas på Sankt Sigfrid. Dagen som idag är frångår inte traditionen. Ha en skön fredag alla!


torsdag, november 16, 2017

Det behövs äkta feminism i fullmäktige!


Insändare publicerad i Östra Småland 17 november 2017
Stort grattis till IFK Kalmar till avancemanget till fotbollens finrum! Varmt lycka till i Damallsvenskan nästa säsong och tack för en spännande sejour i Elitettan!
Nu har då kommunfullmäktiges nuvarande partier i Kalmar, och då speciellt den styrande majoriteten, möjligheten att visa att det inte behövs ett feministiskt parti där. Tyvärr verkar man inte ta chansen. IFK Kalmar hänvisas till att spela sina hemmamatcher borta. Beskedet är tydligt: Några investeringar i syfte att säkra Gröndal för allsvenska matcher kommer inte att göras.
Det ideella föreningslivet utgör en av vårt samhälles allra viktigaste stöttepelare. Det handlar om människor som lägger tid, engagemang, energi och till och till och med sin själ i att jobba för ett fungerande ungdomsarbete som i sin tur lägger grunden till framgångsrik elitverksamhet. Självklart är föreningslivets röster värda att lyssnas på! Lika självklart är det att en förening vill spela sina hemmamatcher, oavsett division, just på hemmaplan. I Kalmar är det dock bara självklart när det gäller herrfotboll på elitnivå. Damerna får inte bara finna sig i att flytta inför varje match, de får dessutom enligt uppgift betala avsevärda summor till herrkollegerna för att få nyttja en kommunalt ägd matcharena som är dåligt dimensionerad för damfotboll.
Vi uppmanar Kalmar kommun att tänka en vända till. Ibland har man som bekant otur när man tänker. En elitsatsande damförening ska självklart värderas lika högt som en elitsatsande herrförening! Något annat är ovärdigt en kommun som vill se sig som modern, medveten och rättvis. En kvarts miljard i kommunal investering för att stötta den ena måste generera något även till den andra, för det är väl inte så illa att det beryktade nollsummespelet i verkligheten går ut på att Kalmar FF ska få sin egen kommunala arenahyra betald genom att hyra ut matcharenan i andra hand till IFK Kalmar?
Summa summarum: Kalmar behöver definitivt ett äkta feministiskt parti i kommunfullmäktige. Annars kommer ojämställdheten att fortsätta föröka sig där i orubbat bo utan att någon ens vågar påtala det.
Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

måndag, november 13, 2017

Triumfer och nya innebörder

Alltså, efter en lördag i dvalaliknande tillstånd så gick det att vakna på söndagen och ägna tiden åt idrottsliga framgångar. Alla förstår att det inte var jag som skördade framgångarna, men jag kunde i alla fall vara med och glädjas.

IFK Kalmars avancemang till Damallsvenskan som blev klart i elitettans allra sista omgång var dagens stora höjdpunkt! Att vi sedan efter IFKs 6-3-triumf över Assi, vilken parkerade AIK på en försmädlig tredjeplats i serien, kunde se på när Kalmars handbollsdamer ta säsongens första seger i en tung serieinledning blev grädde på moset. Årets fotboll har annars varit en bedrövlig historia från mitt perspektiv. Skönt att det kunde vända i november. Äntligen, vilket jag direkt konstaterade, finns ett allsvenskt lag från Kalmar som man kan heja på med hjärtat!

Det var jubel, kramar och champagnekorkar efter matchen samt en obegriplig insats från Kalmar kommun som lät en brandbil köra in på Gröndal med sirener och blåljus med ett enda resultat som följd: Att fokus förflyttades från det firande laget med funktionärer. Hade man velat väcka uppmärksamhet så fanns det väl annat att bidra med, t ex ett besked om att föreningen får fortsätta spela sina hemmamatcher på hemmaarenan Gröndal (och att nödvändiga investeringar därmed ska göras) eller, om nu det förstnämnda är omöjligt, att IFK inte ska behöva betala mer om de tvångsförflyttas till GFA. Tycker kommunen att damfotbollen är värd något så är inte dessa åtgärder för mycket begärt. Dessutom är det ju valår och det brukar öka sensitiviteten hos den politiska makteliten. Noterbart är dock att inget kommunalråd var på plats för att gratulera, och kanske är det ett sorgligt bevis på att misstanken är sann om hur damfotbollens värderas (tyvärr). Det räcker liksom inte med blommor...

Å andra sidan, fortsätter man köra på inslagen väg, dvs att Kalmar FF får ta ut hyra av IFK för kommande allsvenska matcher enligt den prislista som publicerades häromdagen, så får begreppet "nollsummespel" en begriplig innebörd. Det handlar alltså inte om att kommunens åtagande vid ett arenaövertagande är ett nollsummespel. Det handlar om att KFF genom IFK får in samma hyra som de själva betalar i kommunal hyra. SÅ hänger det ihop!

En sak till som hänger ihop men på ett nytt sätt är satsningen på swimmingpooler i Kalmarhems regi. Den senaste veckans spring i de kommunala korridorerna kring varsel, projektanställningar och uthyrning av personal visar att det inte är swimmingpooler som Kalmarhem ska syssla med, det är inrättandet av en personalpool. Pool som pool, oss polare emellan ;-)

Men nu lämnar vi den sorgliga härvan därhän och fokuserar på det som är roligt på riktigt. GRATTIS IFK KALMAR till en väl genomförd säsong och en seriös satsning som ger resultat! Det går inte att gratulera laget och klubben utan att ge ett hedersomnämnande till eldsjälen Lennart "Kool" Johansson som genom idogt, envist och envetet arbete (som inte alltid har uppskattats när man själv stått på andra sidan och försökt rådda i den snäva budget som KFN fått att hantera, det erkänner jag)  har lagt grunden för framgångarna TACK! LYCKA TILL ALLIHOP nästa säsong i Damallsvenskan! Jag hoppas verkligen att ni får riktiga hemmamatcher 2018 och att den stora publiken från igår (över 2000 åskådare fanns på plats) också följer med till landets högsta serie!

lördag, november 11, 2017

Bönhörd, än en gång...

Dagarna är intensiva nu.... Det är inte bara upprördheten över #metoo-kampanjens avslöjanden som tär på energin, det är mycket annat som upptar tiden. Ibland känner man sig maktlös och sörjer över att man inte kan göra mer när det är så många saker som skriker efter åtgärder. Arbetsveckan som gick inrymde två "vanliga" dagar på kontoret i Växjö, en heldag i Mariakyrkan med stiftsstyrelsen i Växjö stift, en torsdag som började kl 0340 och avslutades med hemkomst strax före kl 22 och som däremellan innehöll tågresa tur och retur Kalmar-Kungliga Hufvudstaden och sista steget i processledarutbildningen för Regnbågsnyckeln (läs mer här) samt en fredag med lite sovmorgon men sedan fullt ös in i kaklet vid 1630-tiden på Sensuskontoret i Kalmar (utan mat vilket ledde till lite darriga knän och stirrande blick). Sedan kom kvällen med ljuständning på graven och mycket kärt besök från Norge med god mat (äntligen!!!) och en protestantisk triumf över katolicismen på fotbollsplanen. Heja Sverige! Det blev ett festligt slut på arbetsveckan minsann!


Idag är jag manglad, minst sagt. Efter frukost med goe maken och Sara från Norge följt av en ganska lång telefonintervju trotsade jag stormvindarna utomhus med en cykeltur till det närbelägna köpcentrumet (för resultat i frisyrtermer se ovan). Sedan tog krafterna slut. Det blev soffhäng med telefonmöte och tidningsläsning samt den hårresande insikten att jag är jättemycket efter när det gäller att beställa resa och boende till det kommande kyrkomötet. Så blir det när man har för mycket att tänka på. Jag ber en bön och hoppas på hjälp ändå för "kusin från landet". Annars får det väl lösa sig på något annat sätt, för till kyrkomötet ska jag när jag nu är invald. Det brukar ju lösa sig på något vis.
Kvällens festlighet har jag dock fått ställa in. Huvudvärken har kommit som ett brev på posten efter veckan och jag utgör inget trevligt festsällskap i det här skicket. Jag längtar bara efter mörker, lugn och ro...


Och se där, himlen börjar skifta i rosa-lila och skymningen lägger sig. Bönhörd, än en gång alltså. Ha en skön kväll och njut av helgledigheten. Det tänker jag göra.

fredag, november 10, 2017

Årets julkonsert med Vox Communis!

Nu har DU chansen att uppleva 
ÅRETS JULKONSERT!


Det är begränsat med platser så först till kvarn gäller.

VÄLKOMMEN!

onsdag, november 08, 2017

Folkrörelse...

Vad är en folkrörelse? Många av de sammanhang där jag rör mig får mig att tänka kring den frågan. Det är något vackert med ordet. Smaka på det: En folkrörelse. Det är ett folk på vandring någonstans, på något sätt förenade i riktning mot ett mål. Man behöver inte röra sig likadant, men det finns något som förenar i rörelsen och den omfattar många. En nation, ett folkhem, vilar i hög grad på att det finns någon form av samstämmighet i rörelsen, att alla vill delta.

Folkbildning är en sådan folkrörelse. Det finns många fasetter i den ädelstenen, men gemensamt är att människor utvecklas. En del i folkbildningen är körsången. När vi samlas, varje eller varannan vecka, för att sjunga tillsammans utvecklar vi varandra trots att vi sjunger i olika stämmor och trots att en del har kommit längre än andra i sångröstutvecklingen och intonationen. Helheten som vi skapar tillsammans blir väldigt mycket större än delarna, precis som i annan folkbildning. Målet är inte färdigdefinierat på förhand, utan vi skapar tillsammans. Oftast blir det väldigt mycket mer, mycket bättre och mer mångfärgat än vi nånsin kunde föreställa oss. Det handlar om att släppa fram den kreativa varelsen som vi har inom oss och låta den få spela! Den bär och den bygger både oss själva och andra runt omkring oss!

Sedan finns det folkrörelser som har tappat sin folksjäl, eller åtminstone glömt bort den, och ersatt den med avarter som partipiska och centralstyrning. Jag förstår att det ibland kan tänkas vara enda vägen att gå (kanske har ledarskapet svårt att själva släppa fram sin kreativitet och tänka en bit längre?), men det som blir så fel är när man ändå vill behålla sin folkrörelseimage. När föreningar och partier börjar fungera som bolag så ska en varningslampa blinka, men gör det verkligen det? Eller kör man på, full fart framåt, i en fartblindhet som lämnar krafterna på golv- och gräsrotsnivå på efterkälken?

Vi har en läxa att göra som samhälle. Den går ut på att hitta hållbara strategier för att lösa frågan "Hur behåller vi och utvecklar demokratin?". Folkrörelserna är en viktig komponent i det arbetet, och då menar jag fungerande folkrörelser som låter folket få växa, engagera sig, röra sig och bidra. Jag är gärna med och gör den läxan. Är du?


tisdag, november 07, 2017

Vad görs för hörselskadade äldre i Kalmar?


Debattartikel i Barometern 7 november 2017
Det är glädjande att läsa att kommunens majoritet menar att Kalmars äldreomsorg bara blir bättre och bättre. Vi får hoppas att den uppfattningen också delas av brukare och anhöriga och att de som berörs av verksamheten känner att de får vara delaktiga på allvar. Det är nämligen ett av de allra viktigaste måtten på att en kommun behandlar sina omsorgsbrukare med respekt.

Jag saknar en fråga i majoritetens egen beskrivning av äldreomsorgens utveckling, nämligen hur man säkerställer att äldre människor med hörselskador får sin rättighet till delaktighet garanterad. Nedsatt hörsel är en mycket naturlig del av åldrandeprocessen. En mycket stor del av våra äldre drabbas hårt under en lång tid av livet. Jag har själv, både yrkesmässigt och som nära anhörig till brukare, fått erfara att det finns stora behov att fylla. Vi vet att det saknas kompetens på området i personalgruppen. Det går inte att förlita sig på ett fåtal eldsjälar när så gott som alla berörs. Vi vet att lokaler och miljöer lämnar mycket att önska när det gäller tillgänglighet. Vi vet dessutom att kötiden till audionommottagningen vid Länssjukhuset är katastrofalt lång när man inte befinner sig i arbetsför ålder (vilket ju gör att brukarna i äldreomsorgen får vänta alldeles för länge innan de får teknisk hjälp när hörseln sviktar av åldersskäl).

Alltså, nu när det finns så stora möjligheter att göra nysatsningar inom äldreomsorgen, vilka åtgärder vidtar Kalmar kommun för att säkerställa att alla äldre blir delaktiga i sin egen omsorgsprocess? Vilka krav ställs på ny- och ombyggnationer av boenden och andra lokaler där äldre vistas och vilka investeringar görs? Vilka kompetensutvecklingsåtgärder genomförs? Eller konstaterar man bara att äldre hör sämre och därmed också tappar intresset för sin egen tillvaro och låter andra bestämma över huvudet på sig?

Jag hoppas att jag slipper få ett jakande svar på den sista frågan. Uteblivna svar på de förra frågorna kan ju tyvärr tolkas i den riktningen.

Birgitta Axelsson Edström, fd projektledare med inriktning på hörselskadade äldre


måndag, november 06, 2017

Allhelgonahelg 2017

Sv Ps 313:3, text Britt G Hallqvist
Helgen har passerat. Allhelgonahelgen är en sällsam blandning av ljus och mörker. Jag har tre gravar att tända ljus vid. Två av dem sköter jag om i övrigt också, och så brukar vi passa på att tända lite ljus vid minneslunden också för de nära och kära som ligger i gravar på andra håll. I år gick tankarna speciellt till svärfar Fille som fick flytta hem för en dryg månad sedan. Sov gott ni alla som bor i ljuset!
Igår var vi på högmässa i Birgittakyrkan. Johan Kårlin predikade precis lika bra som vanligt, om inte till och med bättre och i gudstjänsten rymdes också en minnesstund över alla de i församlingen boende som har lämnat jordelivet under året. Sista psalmen var 313 (texten är skriven av Britt G Hallqvist). Det är klart att det under en söndag som går under rubriken Alla själars dag finns en del tunga inslag, men jag var inte beredd på hur mycket texten i Sv ps 313:3 (se bilden ovan) skulle beröra mig.
Sorgen efter mamma och pappa kom plötsligt så nära, och jag känner så väl igen orden ”en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen”. Jag drömmer om dem och pratar med dem dagligen och jag förlitar mig på att vi kommer att ses igen (och som sagt, jag pratar ju med dem redan). Här kom då ett perspektiv till. Psalmtexten handlar om den offrade Frälsaren som dog för mig och alla andra för att vi skulle bli räddade. Världen säger att han är död, men det är inte sant. Han lever och vi ska möta honom också, som en nära vän vi har drömt om och äntligen möter igen. Metaforerna ”som en fader och en moder” är välkända. Så nära oss är han, som våra kärleksfulla föräldrar som såg till att vi fick mat, värme, kärlek och verktyg att klara av livet även när det kan blåsa snålt i väntan på den stora festen när vi kommer hem. Så nära och så full av kärlek.
Vi går mot ljuset, sa Johan igår. Vi måste lita på det och försöka tänka precis så. Speciellt viktigt är det nog att bli påmind om det när så mycket annat känns mörkt. Allhelgonahelgen avslutades ju med ännu en mörk nyhet. Mina tankar går just nu till nära, kära och anhöriga till offren för dödsskjutningen  i kyrkan i Texas. Gud, var dem nära i mörkrets stund. Kyrie eleison.

torsdag, november 02, 2017

Alternativ och offer

Idag skulle jag ta mig ut snabbt på en alldeles för sen lunchpaus för att få tag på något att äta. Den som försöker luncha i Växjö vet vilket u-land denna stad är på det området. Oftast brukar jag hamna vid plocksalladsgondolen på ICA med en liten burk i ministorlek fylld med grönsaker och ett ägg på toppen samt en knäckebrödsbar med mjukost. Det, mina vänner, är att räkna till Växjös gastronomiska lunchhöjdpunkter!

Idag blev det en halv veggiesub från Subway. Den uppenbara fördelen var att den går snabbare än det mesta att trycka i sig när man är stressad och inte hinner ta tillräckligt lång matpaus. På vägen därifrån mötte jag en äldre tant med rullator. Hon hade svårt att gå, till stor del beroende på att hon hängande på ena handtaget hade en kasse modell större från en leksaksaffär. I kassen fanns ett riktigt stort inslaget hårt paket. Hon fick verkligen kämpa för att ta sig fram med hela ekipaget.

Det var rörande att se. Jag tänkte på det lilla barnet som skulle få det där paketet som var inslaget i papper i glättiga färger. Hen är älskad! Jag hoppas att hen älskar tillbaka. Och så tänker jag på mina föräldrar som älskade sina barnbarn över allt annat, på pappa som nästan grät av skam när han skulle överlämna en fin ny blå DBS-cykel i mountainbikemodell till Emmy i tolvårspresent och hade upptäckt att han klämt ena hjulet illa vid frakten så att det blivit skevt (han fixade det så klart lite senare). Jag tänker på mamma som köpte de dyraste och finaste kläderna hon kunde hitta på den dyraste och finaste affären så att Emmy redan i småbarnsåren skulle bli klädd som en modedocka. De offrade också en hel del på sina barnbarn, långt ifrån bara materiellt. De fanns alltid där och ställde upp när vi behövde deras hjälp på olika sätt. Tanten jag såg idag offrade sin bekvämlighet där på gatan mitt i centrum. Det finns något väldigt vackert och rörande i just detta, att offra något för någon annan.

Jag hoppas att vi offrar oss för varann ibland, och att det inte bara är vissa som offrar sig och andra som tar emot utan att det är ömsesidigt och att rollerna skiftar. Vi behöver hjälp från andra ibland, och vid andra tillfällen kan vi vara i så lyckliga omständigheter att vi kan ge hjälp. Det handlar inte bara om pengar och materiella resurser. Det finns så mycket annat som brister som vi behöver hjälpas åt med. Det är så vi bygger relationer och ett samhälle som bryr sig. Visst kostar det på, men vad är egentligen alternativet?

Jag lovar: Det alternativet är till och med sämre än Växjös lunchutbud. Mycket sämre.