tisdag, januari 31, 2012

Fullmäktige igår

Igår hade vi fullmäktigesammanträde hela kvällen lång. Vi började kl 17 och jag var nog inte hemma förrän en bit efter kl 23. Då hade jag hunnit halka på parkeringen också, aj :-(

Vi diskuterade många frågor, bl a ensamkommande flyktingbarn (nytt avtal med Migrationsverket klubbades igenom mot SDs vilja förstås), ett par planprogram (jag hoppas sannerligen att det påföljande detaljplanearbetet kommer att präglas av öppenhet och lyssnande) och några motioner. Vi beslutade också om en ny utbildningspolitisk vision. En rolig detalj i just det sammanhanget var Folkpartiet som lovordade frånvaron av politisk klåfingrighet i dokumentet eftersom de tycker att politiken ska hålla sina fingrar borta från skolan. Vid samma sammanträde, dvs igår, skulle vi behandla en motion från samma Folkparti. Där ville man att skolan skulle jobba med samhällskunskap och demokrati på ett speciellt sätt genom att utlysa en form av tävling kring medborgarförslag. Vinsten skulle vara att få praktisera hos ett kommunalråd under en dag. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om en sådan ”vinst” (alltså, är det verkligen en vinst?) men oavsett det så har jag ändå svårt för att inte kalla detta för ett svårt anfall av politisk klåfingrighet. Här ger man sig rakt in i den pedagogiska vardagen och pekar med handens alla fingrar. Tack och lov så avslogs motionen, men den lär återkomma i någon annan mildare form. Ja, vojne vojne. Ibland vore det nog nyttigt att döma egna handlingar efter samma måttstock som man dömer andras. Lika huvudlöst är förslaget om antimobbningsbonus. I realiteten innebär det att skolor som har lyckats med sitt antimobbningsarbete skulle få mer resurser medan skolor som inte lyckas får mindre. I vilken mån det skulle ge positiva effekter för eleverna som verkligen behöver stöd och hjälp har nog inte Folkpartiet tänkt igenom. Huvudsaken är att elever väljer rätt skola. Den som väljer fel får skylla sig själv. Det faktum att ALLA elever har rätt att slippa kränkande behandling har nog gått dem helt förbi i den heliga valfrihetens och konkurrensens namn. Amen.

Nåja, den utbildningspolitiska visionen är på en A4-sida. Varje ord har säkert vägts på guldvåg av barn- och ungdomsnämnden. Det finns en total politisk enighet kring visionen. Jag kan dock ändå inte hjälpa att jag tycker att den är en aning ytlig till sin karaktär. Texten handlar om jämförelser med andra kommuner, basuppdrag, pedagogiska ledare, mätbara mål, kompetenta pedagoger och en massa annat som är viktigt. Det finns ändå en dimension som är minst lika basal och som jag saknar tydligt i texten. Det handlar om konsten och det estetiska uttryckets betydelse för en kunskap värd namnet. Jag gav mig ut på en slak lina på den här punkten vid gårdagens möte. Det är lätt att i dagens militanta skolpolitik bli beskylld för att vara flummig när man dels är rödlistad vänsterpolitiker, dels lyfter upp andra kunskapsformer och språk än fakta och färdigheter. Det var en medveten chanstagning, men den var i högsta grad viktig.

Det finns nämligen en kraft i det estetiska uttrycket som borde vara starkare i skolans vardag. Istället tenderar konsten och kulturen att tonas ner och bli ämnen för sig. I gymnasieskolan har det gått så långt att de estetiska ämnena utplånas från schemat för de elever som inte redan har sådana intressen. Grundskolan är inte där än, men fokus på basuppdrag på basfärdigheter gör skolan mer endimensionell. En skola där mätbarhet och jämförbarhet är det viktiga riskerar att bara se det planerade och önskvärda. Det som sker därutöver bryr man sig inte om. Elever kan, om man hårdrar det, betraktas som tomma påsar som ska fyllas med ett i förväg bestämt innehåll med en i förväg bestämd form. Med den kunskapssynen har man kontroll. Utvärderingar går att göra enkelt, det mätbara blir det viktiga och måluppfyllelse kan säkerställas. I den bästa av världar lär alla barn sig att läsa, räkna och skriva på ett sätt som miljoner andra redan kan.

Men människan, barn och elever också, är så mycket mer än en tom påse. Varje människa är unik och har unika möjligheter och unika förutsättningar. Vill man alltså att dessa helhetliga människor ska få utvecklas genom att tänka nya tankar på nya sätt via vägar som vi inte har sett eller planerat, då måste man våga släppa kontrollen. I en sådan skola blir kunskap inte bara ett substantiv utan ett verb. Man kunskapar. Man skapar alltså kunskap och kunskap är inte alls flummigt. Sådant kunskapande är kunskap för en god skolkommun. Och att läsa, räkna och skriva blir inte mindre viktigt för det.

Eftersom jag var på mitt positiva humör igår så kunde jag någonstans läsa in mina tankar i orden entusiasmera till kreativitet, gediget kvalitetsarbete samt utvecklande arbets- och läromiljöer, men helt tydligt är det inte. Jag önskar ändå alla ansvariga Lycka till! Det satt en hel rad skolledare på åhörarplats igår. Det är deras uppdrag att omsätta visionen till verkstad. Det kommer att krävas hårt arbete, men tar man inte tillvara den kraft som konsten, kulturen och de estetiska uttrycksformerna ger kan uppdraget bli övermäktigt. Det är ju utvecklingsbenägna barn och elever med unika individuella behov och möjligheter det handlar om, inte om tomma påsar.

Omsorg värd namnet

En stor majoritet i Omsorgsnämnden röstade för ett år sedan igenom förslaget som gav elva färre helårstjänster på särskilda boenden. Det var ett beslut som togs pga minskade statsbidrag. Det är en del av bakgrunden till den situation som beskrivs i insändaren från boendet Trädgården.

Beslutet drabbade människor som har stora behov. Mitt alternativ för ett år sedan var att invänta genomlysningen av omsorgens totala verksamhet. Så stora beslut som att dra in på bemanningen för demenssjuka äldre måste, och det är fortfarande min uppfattning, grundas på rejäla konsekvensanalyser. Här handlade det om att anpassa kostymen efter budgetramen, en åtgärd som i och för sig är nödvändig om det är ekonomin som är det enda viktiga.

Men nu är det ju inte bara ekonomi det handlar om. Det handlar i första hand om att sätta brukarens bästa i fokus. Ekonomin är ett medel i det arbetet, inte ett mål. Det är viktigt att hålla isär det.

Vi i Vänsterpartiet vet att det krävs resurser för att hålla en hög kvalitet på välfärden. Vi vill i statsbudgeten avsätta särskilda pengar för satsningar på mer personal i äldreomsorgen. I vår budgetmotion krävde vi 1 miljard 2012, 2 miljarder 2013 och 3 miljarder 2014 för detta ändamål. I denna satsning ska mer personal i demensboenden prioriteras. När antalet äldre ökar i framtiden kommer nämligen antalet demenssjuka att öka. Då måste vi arbeta bort bristen på demensplatser i vård- och omsorgsboende och se till att hemtjänsten har tillräckligt med resurser. Personalen på demensboendena måste ha tid att göra ett bra jobb. All personal som arbetar med demenssjuka behöver ha kunskap inom området, handledning och möjlighet till metodstöd.

Men nu bestämmer inte vi över statsbidragen. Det gör en borgerlig regering. Den borgerliga regeringen skickar hellre resurserna till vinstdrivande företag än till äldreomsorg utan vinstintresse. Det vi i kommunen har att göra i sammanhanget är att koka soppa på en krympande spik. Det är inte lätt, men vi måste i alla fall, utifrån kvalificerade underlag och genom att lyssna på boende, personal och anhöriga, göra det bästa möjliga. Därför är signaler från verksamheten så viktiga. Det är genom dessa modiga medarbetare som vi får hjälp att sätta fokus i förbättringsarbetet. Om det blir fel så får vi inte vara så prestigefyllda att vi inte kan backa och göra om. Om vi kan tänka nytt så ska vi göra det. Det viktiga är att vi inte glömmer vad vi är till för, nämligen att ge förutsättningar för en äldreomsorg som är värd namnet.

Birgitta Axelsson Edström (V)


Andre vice ordf Omsorgsnämnden

måndag, januari 30, 2012

Äntligen riktig vinter :-)

Livet leker, åtminstone för en köldnörd som undertecknad. Det är gnistrande kallt i Kalmar idag. Solen skiner från en klarblå himmel och när jag passerade Systraströmmen på väg till och från Kommunhälsan i förmiddags så såg jag att isen hade lagt sig. Det är vackert! Och jag tycker att det är skönt och renande med kyla. Vi behöver en period av det här slaget varje vinter. För min del får den gärna vara riktigt länge.

De flesta andra håller inte med mig. Det roligaste med att ha den åsikt jag har är att den så ofta blir bemött med en himla massa skuldbeläggande, typ: "Du måste väl ta hänsyn till alla gamla som har svårt att ta sig fram med rollatorer och rullstolar när det är snö och kallt!!!" Det känns precis som om min åsikt skulle påverka vädret. Ju mer jag önskar kyla och snö, desto kallare blir det och desto mer snöar det. Typ. Tyvärr, det stämmer inte. Det är ju lite smickrande att man tror att jag har sådan makt, men det har jag inte. Men min åsikt har jag, även mitt i sommaren :-)

fredag, januari 27, 2012

Världen är bra konstig....

Kvinnor och män har samma värde. Tänk att det är ett påstående som är kontroversiellt fortfarande. Att ständigt säga att kvinnor och män är lika mycket värda är nämligen att utmana rådande maktfördelning. Det är hotande. Dessutom verkar det svårt att förstå ordet ”lika”. För många innebär det nämligen att män ska vara MINDRE värda.


Men det där med begrepp är inte så självklart. Exemplet ovan visar att lika kan betyda olika. Idag har vi dessutom sett exempel på att öppenhet kan vara detsamma som slutna rum och att ett folkvalt NEJ i själva verket kan bli ett parlamentariskt JA utan att det verkar störa samvetet speciellt mycket.

Ja, världen är allt bra konstig.

onsdag, januari 25, 2012

Bränner vi våra händer?

En av de sånger som jag lärde mig för länge sen och som jag tycker väldigt mycket som heter "Dessa små" och är skriven av Tomas Hagenfors. Den har en vers som börjar "Varje tidning borde bränna våra händer, men i regel har vi alltför kraftig hud". Det är en sanning som gäller fortfarande, i allra högsta grad och i en rad sammanhang.

Jag blir mer och mer engagerad i feministiska frågor. Det handlar till stor del om att jag på olika sätt har fått upp ögonen för processer som leder till orättvisor på skilda plan. Under den senaste tiden har vi via media fått flera exempel på att vi är på väg baklänges i jämställdhetskampen och att feminismen tappar mark. Vad säger ni exempelvis om innebandylaget som blev uppmanade att hantera Snygga brudar i försvaret (men strategin är anmäld av klubben och ska utredas, tack och lov...), kvinnan som tror att pappor är skadliga för små barn (men artikeln är fyra år gammal...) och tjejerna som startade en feministkör men inte fick synas eller höras? Nu när Håkan Juholt och hans avgång är den största nyheten så är det kanske också lätt att glömma hur det var när Mona Sahlin var partiledare i fyra år. Det var fyra år av kvinnohat riktat mot henne, en mandatperiod där hon stod upp trots alla påhopp, krypskott och insinuationer om Tobleroneaffärer och annat ovidkommande från alla håll. Hennes utan tvivel största problem var att hon var kvinna. Som partiledare för S hade hon sin största supporter i Vänsterpartiets partiledare. Jag beundrar henne för hennes mod och uthållighet. Ibland är minnet kort.

Vad är det som gör att sånt här fortfarande förekommer, eller kanske hellre, varför det förekommer oftare nu än för 15 år sedan? Borde vi inte ha kommit längre? Jag blir själv ganska ledsen över att höra språkbruket som har adopterats även av kvinnor. Jag tycker inte att det är OK att vi kallar varandra "kärringar" eller "subbor". Jag gillar inte när uttryck som "lilla vän" eller "lilla gumman" används för att trycka ner och marginalisera kvinnor. Jag avskyr när härskartekniker används, och jag kan utan att säga för mycket konstatera att de används i de allra flesta fallen av män gentemot kvinnor även om det naturligtvis finns exempel på motsatsen.

Så, alltså, "varje tidning borde bränna våra händer". Vi möts av orättvisor och förtryck vare dag, men vad gör vi åt det? Vad gör vi i Vänsterpartiet som seriöst feministiskt parti? Sällar vi oss till skaran av omedvetna människor som genom sin ignorans i själva verket förstärker trenden eller tar vi itu med frågan i våra egna sammanhang och i samhället i stort?

Jag hoppas att vi vågar ta ansvaret, för annars tycker jag att vi inte är så mycket bättre än en lort, och vi ÄR faktiskt oerhört mycket bättre. Det vet jag.

lördag, januari 21, 2012

Väntat

Det var oundvikligt. Håkan Juholts presskonferens på Flanaden i Oskarshamn kom att innebära det vi redan hade förstått. Vi fick via TV4 (för SVT hade ingen sändning alls, pinsamt....) bevittna ett omedelbart avsked till partiordförandeposten. Nu måste partiet dra igång en ny ledarrekrytering. Jag önskar att den processen blir betydligt öppnare än den som vi såg i våras och att Sveriges bästa sätts i fokus.

För Sverige behöver en stark opposition. Håkan Juholt och socialdemokraterna har i det läge som råder inte haft kraft att verka som en sådan, trots idoga försök från inte minst Håkan Juholts sida. Senast år 2014 ska en ny regering ta vid efter den borgerliga regeringen som driver en omänsklig högerpolitik. Vi måste ha ett trovärdigt alternativ. Vi i Vänsterpartiet drar vårt strå till stacken i det arbetet. Nu hoppas jag att Socialdemokraterna också kan samla sina styrkor och jobba politiskt i den riktningen.

fredag, januari 20, 2012

Dom omöjliga

Det finns nog av dom som säger: Om igen
men alltför få som säger: Kom igen
Det finns nog av dom som väger för och mot
Hit och dit men inte får dom nånting gjort

Men här kommer vi, dom omöjliga
hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

Det finns nog av dom som inte har förstått
att men´s dom pratat på har tiden gått
Det finns nog av dom som inte tror förr´n dom ser
som inte reagerar förr´n taket ramlar ner

Det finns nog av dom som räknar ut
all sanning ifrån början och till slut
Det finns nog av dom som aldrig prövat på
som alltid säger: Nej, det kan väl aldrig gå

Det handlar om mod
Att göra det man tror!

Så här kommer vi, dom omöjliga

hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga

så det kan ske, det otroliga!

(Orig text: Gunnar Roalkvam, sv övers Claes Svensson)

Den här sjöng vi i början på nittiotalet i den kör som jag ledde då (Harmoni, en ekumenisk blandad kör av modernare snitt). Det var en av våra favoritlåtar, inte helt enkel men den satt som en smäck i ett fyrstämmigt snyggt arrangemang av Arne Lundmark. Texten håller fortfarande, eller hur?

Hur många gånger har man inte tappat sugen bara för att det känns omöjligt att göra det man skulle vilja göra. Hindren blir många gånger fler än möjligheterna, trots att det i själva verket är tvärtom. Man har idéer, men av olika skäl, kanske egen feghet men ännu oftare brist på stöd, gör att man resignerar. Till slut är det inte bara fel på idéerna och tankarna, det är fel på hela en själv. Det känns tungt.

Då är det bra att tänka på den här texten. Det man vill göra kan vara omöjligt och otroligt, men man kan göra det ändå. Känner man sig omöjlig i något sammanhang så kan man slå följe med nån som är otrolig. Det handlar om att våga göra det man tror på. Hur mycket hade hänt om folk i ett historiskt perspektiv inte hade agerat så? Ja, det tål att tänka på!

Om du brinner för något och tror på att det måste göras så tveka inte och låt dig inte nedslås av de gamla vanliga visorna "Det har vi redan gjort" eller "Så kan man inte göra". Rusa ut med varma kinder och vaken blick. Glöm det där med planer och strategier i alla lägen, för ett äkta engagemang som sitter i hjärtat är värt mycket mer. Det gör inget om det inte blir perfekt, men för rättvisans och framtidens skull: Låt bli att låta bli!


Öppenhet ska gälla

Under hösten 2011 var ett nytt personalpolitiskt program ute på remiss hos Kalmar kommuns olika nämnder och styrelser. I förslaget kan vi läsa följande:

Din åsikt är viktig – Yttrandefrihet och meddelarfrihet

Du har en grundlagsenlig rätt att yttra dig fritt. Denna rätt gäller även på ditt arbete. Vi vill inte att du som är anställd i Kalmar kommun ska vara rädd för att utnyttja denna rättighet. Enligt vår mening är det viktigt att du gör din röst hörd. Du kan öppet komma med synpunkter på och till din verksamhet eller organisation, utan att oroa dig för några negativa återverkningar. Men som anställd är du skyldig att arbeta efter de beslut som fattas.
Det står dig även fritt att tala med media om dina personliga åsikter när det gäller kommunens arbete. När du gör detta har du lagskydd, då det är förbjudet för arbetsgivaren att efterforska källan.

Det där är ingen nyhet. Det har gällt länge. Tystnaden på jobbet ska inte existera inom offentlig verksamhet. Då förstår ju alla att det som beskrivs i den här artikeln från dagens Barometern är fullständigt galet. Sådant ska INTE förekomma.

Jag blir som vänsterpartist bekymrad. Vi står för öppen och demokratiskt styrd välfärdsverksamhet, för välfärd i människans tjänst och för en positiv människosyn där var och en värderas som tänkande och värdefull individ med unika erfarenheter. Det är så vi i Kalmar kommun ska se på vår personal. Vi har inga vinstkrav att skydda, vi bedriver verksamhet för våra invånare, precis samma invånare som i allmänna val vart fjärde år bestämmer om vi ska få fortsatt förtroende. Då är det öppenhet som gäller, på alla nivåer.

Punkt.

onsdag, januari 18, 2012

Ovärdigt

Nu ska jag visa exempel på vad jag INTE vill att morgontidningarna ska innehålla när jag hämtar dem i arla morgonstund: Barometernartikel onsdag och Östran onsdag.

Det här är fullständigt oacceptabelt. I Kalmar kommun ska det absolut inte förekomma, och inte någon annanstans heller. Det är ovärdigt, såväl för de boende som för personalen.

Det här är nämligen viktiga frågor. Inom äldreomsorgen ska äldre människor, inte legobitar, få en värdig tillvaro och ett liv med så hög livskvalitet som möjligt. Vi vet att det finns mycket att göra, ibland mer än man mäktar med. Jag har själv minnen från den enda sommar då jag arbetade inom äldrevården, den gången på en landstingsdriven psykiatrisk vårdavdelning för enbart äldre. Det var tungt och det var otillfredsställande att känna att man inte räckte till. Jag saknade utbildning inom området dessutom och jobbade enbart natt, och det var tungt men en nyttig erfarenhet. Att överhuvudtaget tänka tanken att dra upp dessa till största delen dementa patienter ur sömnen mot deras vilja och utan att de skulle vidare till en behandling eller så i svinottan var förstås orimlig. Den fanns helt enkelt inte.

Men jag vet att kraven på personalen har höjts. Fler människor behöver omsorg och relativt sett färre arbetar. Resurserna krymper. Det blir inte bra. Det framstår med all tydlighet. Jag tvivlar inte på att den bild som beskrivs här av de anställda är sann. Det finns ingen anledning att tro att anställda sprider lögner. Det är deras verklighet som är beskriven, och ÄVEN om det bara handlar om ett enda ställe och om det är i undantagsfall så är det fullständigt oacceptabelt. Det är den boendes behov som ska styra verksamheten. Punkt.

Därför borde det finnas fler som jobbar, fler som hinner med. Är det ett problem som vi kan lösa med mer resurser så måste vi göra det, trots att vi har en borgerlig regering som inte verkar fatta att äldre är människor och att deras omsorg kostar pengar. Vi kan inte gå här och vänta på att vi ska få en ny regering 2014 som tänker med hjärtat och hjärnan och inte med plånboken och någon annan kroppsdel i den nedre bakre regionen. Finns det andra lösningar så måste vi hitta dem. Vi kan inte behandla människor så här, år 2012 med ett rödgrönt styre i Kalmar kommun. Det är ovärdigt.

tisdag, januari 17, 2012

Alltid på väg



Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod ger mig kraft och inspiration
att möta de år som väntande ligger framför.

I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land,
ett löfte om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag en längtan till en avlägsen strand,
att få möta Herren ansikte mot ansikte.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.

Om Gud är en lögn finns nog ingen mening med livet,
nej, då är allt bara ren fåfänglighet.
Men jag tror på de ord som de första kristna skrivit
att det finns ett evigt, överjordiskt rike.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Jesus sträckt mig.


(Ingmar Johansson)

Även en blind höna....

Idag, då jag har tagit ett par viktiga steg i riktning mot framtiden och kontaktat människor som kan hjälpa och stödja, så känns veckans citat i min almanacka riktigt riktigt passande:
"Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör."
(Edmund Burke)
Författaren räknas visserligen till de konservativas skara, men även en blind höna kan som bekant finna ett korn. Det har han gjort här. Det är nämligen synnerligen tänkvärda ord.

måndag, januari 16, 2012

Än en gång. Suck.

Svenska folket har via allmänna val bestämt att välfärden ska privatiseras. Tja, så ser ju verkligheten ut efter två borgerliga valsegrar. Nu tycker vi något helt annat de allra flesta av oss. Undersökning efter undersökning visar att opinionen vill något helt annat. Frågan är dock hur mycket skada som kommer att uppstå under kommande åren medan högern får agera fritt. En hel del blir irreparabelt, det måste vi nog räkna med.

Man de är är allt bra lömska i sin retorik de där blå figurerna. För ett tag sedan slog man på trumman för ökade kvalitetskrav i skolan och för lärarlegitimation. Det skulle både höja statusen och kvaliteten och dessutom skulle det leda till högre löner. Många tycker att idén med lärarlegitimation är god. Lärarfacken jublar. Jag avvisar den inte heller, men jag tycker att även fritidspedagoger ska omfattas av legitimationen. Så är inte fallet idag. Reformer som leder till ökad kvalitet (för det kan ju låta rimligt i det här fallet) kan man ju inte gärna säga nej till.

Legitimationen skulle utfärdas efter noggrann prövning. Lärarna har fått anvisningar om hur deras ansökningar ska se ut. Myndigheten bestämmer. Trodde man.

Nu vet vi hur det går till: Lärarlegitimation bestäms av Proffice

Det här är ännu ett avsnitt i den numera ständigt pågående följetongen "Skattemedlens flykt". Den här gången har man lyckats blåsa såväl lärarfacken som större delen av skolvärlden. Genom att använda glättigt och attraktivt omslagspapper i form av kvalitetsstämpeln "lärarlegitimation" ser man nu till att ännu mer resurser hamnar i privata vinstdrivande företag. För varje ansökan (en ansökan som varje seriös lärare med ambitioner att försörja sig inom yrket så gott som MÅSTE skicka in) trillar mer pengar in. Man borde kanke inte vara förvånad, men nånstans trodde man väl ändå att myndighetsutövning skulle vara en fredad zon. Så är alltså inte fallet.

Det blev MER KAPITAL ÅT KAPITALET istället för MER KVALITET I SKOLAN. Gammal ohederlig borgarpolitik. Än en gång. Suck.

söndag, januari 15, 2012

Det finns ändå en gräns...

Jag tycker ändå att det måste finnas någon gräns för hur ofelbar man tror att man är, eller åtminstone hur ofelbara de sammanhang är där man befinner sig. Ledarredaktioner i gemen verkar dock inte ha någon sådan gräns. Igår fick vi ännu ett exempel: Östrans ledarsida 14 januari

Socialdemokratin har stora problem. Opinionsläget är i botten (nåja, med S-mått mätt), partiledaren är ifrågasatt, tydlig politisk färdriktning och vilja saknas och som grädde på moset så har man stora interna problem med framstående företrädare som mer och mer öppet kritiserar sin egen partiledning. Det kan inte vara lätt att vara sosse nu. Jag är inte på något sätt skadeglad. Det finns ingen anledning till det alls eftersom ett svagt S förminskar möjligheten till regeringsskifte 2014, men jag kan inte stillatigande bara acceptera att anledningen till krisen hos S påstås ligga hos andra partier. Nu är det oss och Jonas Sjöstedt man ger sig på. Det blir ju enbart löjligt.

Jonas Sjöstedt är vald partiordförande för Vänsterpartiet och kommer att arbeta för att stärka just Vänsterpartiet i syfte att ändra Sveriges färdriktning i en lång rad frågor. Det behövs sannerligen. Den borgerliga regeringspolitiken göder egoismen och kvartalskapitalismen och vänder miljön, jämställdheten, rättvisan och solidariteten ryggen. Sjuka människor förnedras och fråntas sin trygghet och sin värdighet. Välfärden utarmas. De starka blir starkare och de svaga ska hållas på mattan. Det är en oetisk politik, och det borde vara en självklarhet för alla med hjärtat till vänster att agera kraftfullt för att vända skutan Sverige rätt.

Men så är det alltså inte. När en socialdemokratisk politik saknas och partiet slits sönder av diverse interna problem så ska vi som enda parti på en tydlig vänsterkant enligt Östrans ledarredaktion i första hand se till att stärka denna profillösa "storebror" eftersom han inte klarar ut det själv. Där, mina vänner, går nog ändå gränsen. Vi samarbetar gärna, men det finns ingen som helst rimlighet i synsättet att det är Vänsterpartiets fel (dryga 5% i senaste valet) att S (just nu 25% typ) har ett dåligt opinionsläge. Det är ju i den saknade politiken, otydligheten och osynligheten som problemet ligger. Det är ju ett parti som riskerar att tappa sin trovärdighet då de egna inte själva har förtroende för sin partiledning. Hur i all världen kan vi och Jonas Sjöstedt lastas för det?

Nej, nu är det dags att vi agerar som vuxna partier, som partier som på allvar visar att vi vill förändring och som visar på möjliga handlingsvägar för att nå dit. Det kräver att vi behandlar varandra med respekt. Efter valet 2014 ska vi i ett fruktbart samarbete ta ansvar för Sveriges framtid. Ett sådant samarbetsklimat skapar man knappast genom att beskylla den andre för sina egna misstag. Vi samarbetar just nu i såväl landsting som kommuner, och det funkar och har funkat länge. Varför skulle det inte kunna fungera även på riksplanet? Vi är ju ändå de partier som står varandra närmast rent ideologiskt, men det vore konstigt om vi vore överens om allt. Då hade vi inte behövt två partier utan hade kunnat nöja oss med ett gemensamt. Men nu är Vi två, ett historiskt sett mycket större än det andra. Vi VET det, men (V)i finns kvar ändå. Och (V)i skulle vara glada om vi var TVÅ starka partier. Nu är vi inte ens ETT starkt.

Vi i Vänsterpartiet ska nu, med all den historia vi har, ta itu med vår framtid. Jag hoppas innerligt att S, trots Östrans ledarsida, tar itu med sin. Annars får Sverige ännu allvarligare problem än vi idag ser. Fyra år med Reinfeldt var en prövning. Åtta år med Reinfeldt är långt över smärtgränsen. Tolv år med denna osynliga man är ett skräckscenario som jag inte ens vill föreställa mig och än mindre försöka formulera.

lördag, januari 14, 2012

Obekväma åsikter



















Det finns dom som inte tycker som jag. Ja, visst är det fullständigt obegripligt??? ;-) Jag som ALLTID har rätt? För så är det ju, helt enkelt. Annars skulle jag ju inte tycka som jag gör, och jag skulle inte heller tala om det. Åsikter som man har men som man inte kan stå för kan man ju knappast vara stolt över, och då tycker man väl att man själv har fel. Eller nåt. Men sån är alltså inte jag. Jag tycker en himla massa, och jag skäms inte för det heller. ;-)

Alltså, då är det lika bra att jag talar om en del (fast bara en del förstås) obekväma åsikter:
Jag gillar (utan inbördes rangordning) bland annat 
  • riktig vinter
  • snö
  • kyla
  • min goa familj
  • kamratskap
  • solidaritet
  • mitt nystämda piano
  • generositet
  • blommande novemberkaktusar i januari
  • kärlek
  • hösten
  • Vox Communis
  • saklighet
  • Ninjafeministerna
  • ärlighet
  • tulpaner på köksbordet när julen har städats ut
  • glädje
  • multifärgade LED-belysningar
  • ordning
  • kyrkan
  • rosalila lysande körsbärsträd
  • jul
  • lucia
  • advent
  • musik
  • städade badrum
  • quornfilé
  • broccoli
  • orgelspelningar
  • mascarponeost
  • frisk luft
  • små bilar
  • färgade värmeljus
Jag gillar INTE (utan inbördes rangordning)
  • våren
  • sommaren
  • missunnsamhet
  • värme
  • förkylningar
  • dogmatism
  • mygg
  • gnagare
  • gnäll
Det kanske blev lite mycket på en gång? Men det är nog lika bra. Så behöver dom som inte tycker som jag bli upprörda på ett tag. Och även om man inte tycker som jag så kan man väl ändå konstatera att det finns väldigt mycket mer som jag tycker om än som jag ogillar? Det är väl i varje fall EN positiv egenskap?


torsdag, januari 12, 2012

Tyst men aktiv :-)

Det här var segt. Är inne på fjärde dagen utan att ha stuckit ut näsan genom dörren. Det börjar kännas lite instängt minst sagt, men nu börjar jag skönja en ljusning. Idag kan jag nästan andas genom näsan. Det ni! Men halsen är en smärre katastrof. Jag försökte ta några toner igår. Det gick inte så bra....

Min förkylningshistoria är lång och upplevelserik. När jag var liten fick jag ALLTID öroninflammation när jag blev förkyld. Suck. Jag tror jag blev totalimpregnerad med Rinomar och penicillin. När den åkomman växte bort började halsen krångla. Jag minns när jag gick på grundutbildningen på universitetet i slutet av åttiotalet. Vi läste juridik med inriktning på arbetsrätt och jag hade tappat rösten fullständigt. Grupparbete, tjo ho. Vilken tillgång man var. Och så kom första advent mitt i alltihopa och man skulle delta i sången i Linköpings Domkyrka. Pyttsan. Inte ett ljud fick jag fram. Jag kommer ihåg en fikastund när vår föreläsare pekade på mig och sa till min närmaste kurskompis: "Det är väl bäst att jag sätter mig här hos dig. Den där har du väl inte mycket utbyte av". Nej, och inte kunde jag protestera heller :-)

När jag gifte mig i oktober 2006 hade jag hosta som sträckte sig över flera veckor. För andra gången hostade jag sönder ett revben och fick sova sittande. Rösten räckte till "JA" och löftet vid altaret, men det var inte så mycket mer än så. Det blev, som nog alla kan förstå, ingen sång den adventssöndagen heller och det stackars luciatåget som jag skulle ha hand om fick klara sig med bara pianospel. Fy. Där vill jag inte hamna igen. Att vara röstlös är ingen kul situation. Så nu försöker jag förebygga detta genom att vara lite mer försiktig med mig själv. Jag håller mig inomhus och tar det så lugnt jag kan.

Goe liberalen tycker nog att det är skönt, för det här betyder ju förstås att jag är lite tystare än vanligt. Vad som sedan sker i tysthet, den verbala aktiviteten vid tangentbordet när jag är ensam hemma och dricker varmt feministiskt och revolutionärt Ninja-te, kan ju ingen kontrollera ;-) Och i morgon tror jag att jag kan våga mig ut, åtminstone en liten stund.


tisdag, januari 10, 2012

Vingen

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar,
och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös.
Du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös."


(Kent Andersson)

Jag håller på att lägga upp gardiner efter att ha lagt en himla massa tid under eftermiddagen på att mäta och rätta till det som var snedsytt från början. Nu ska jag bara sy en sista söm på de fyra längderna så är det färdigt. Problemet är dock att goe maken har lagt sig på soffan och har somnat och det vore synnerligen opsykologiskt och hänsynslöst att dra fram symaskinen precis bakom ryggen på honom och rassla igång den när han sover som bäst. Efter ett helt dagsverke på landstingshuset kan det nog vara skönt att vila skallen en liten stund. Det kan inte vara lätt att tvingas vistas i den borgerliga delen av korridoren en hel dag ;-)

Nåja, den här dikten har gått och malt i mig hela dagen. Visst är den fantastisk? Det är säkert nån som behöver läsa den mer än jag just nu, så jag lägger ut den. Det är ju nåt jag kan göra i tysthet och som inte stör den sovande liberalen i soffan ;-) Kent Andersson fångar något väldigt viktigt och genuint mänskligt här, längtan efter rörelsefrihet och efter att få skapa något på egen hand och även hur vi har byggt upp strukturer som hindrar oss från att lyckas. Nog borde vi få pröva våra vingar? Och nog borde vi unna andra att få göra detsamma?

Tråkigt och trist...

Bara för upplysnings skull: Förkylningen vann. Ingen kommunstyrelse för mig, trots att jag plöjde igenom bibban med handlingar igår kväll. Ett otal detaljplaner, en och annan vision, förbättringsarbete och ett antal motioner stod bland annat på dagordningen, men ingen, allra minst jag, skulle tjäna på ha en sovande, hostande,  nysande, snörvlande och allmänt otrevlig ersättare närvarande som dessutom knappt kan kraxa fram ett enda ord. Det fick vara denna gång. Nu väntar en dag i min julklapps-OnePiece vilket i sig ändå är ett framsteg. Igår var det pyjamas huvuddelen av dagen. Kanske kan jag också fålla upp ett par nya gardiner också mellan attackerna. Då är det ju i varje fall nån nytta med att vara hemma ännu en dag.

Det här var ju tråkigt sa Bill. Trist var ordet sa Bull. Fast det är förstås jag som säger det, inte Bill och Bull. De är säkert lika glada ändå idag när det är snö på backen och allting ;-)

måndag, januari 09, 2012

Framåt kamrater!

Av olika skäl var jag inte med på partikongressen i helgen. Jag kände att det var mer angeläget att prioritera annat. Dessutom blev jag dunderförkyld på Trettondagsafton vilket var kongressens första dag så det hade inte varit nån bra idé att vara där i alla fall. Ett förkylt Vänsterparti vill jag inte bidra till. Istället blev det, något mer distanserat än planerat pga min förkylning och bräckliga svärföräldrar, umgänge med släkten i Östergötland, två bandymatcher i Åtvidaberg (sammanlagt resultat 26-1 till ÅBK) och en hockeymatch i Linköping (pinsamt dålig och med efterföljande supporterbråk i LHC-klacken vilket drog ner intrycket ännu mer). Utevistelsernas inverkan på förkylningen var väl inte enbart positiv, men det drabbade i alla fall enbart mig och inte hela partiet ;-)

När man läser alla recensioner och inlägg från kongressens deltagare så känns det positivt. Stämningen har tydligen varit på topp och man känner framtidstro och optimism. Det tycker jag känns jättebra! Valet av Jonas Sjöstedt som partiledare ger oss nya möjligheter, och jag är glad att kongressen stod fast vid stadgarna i den frågan och inte öppnade upp för delat ledarskap. I det läge som nu råder hade risken varit att det hade blivit en förste och en andre partiordförande, och det är inte bra för någon. Jonas har ett mycket starkt stöd inåt men framförallt utåt och har visat att han är en valvinnare. Det är på tiden att partiet inser fördelarna och vågar ge honom ett helhjärtat förtroende. Det är aldrig fel att vara populär. Tack kongressen!

Sedan finns det väl alltid beslut som man tycker mer eller mindre om. Det får man väl erkänna. Även om kongressen beslutar, och de besluten får man finna sig i och acceptera, så håller man ju inte med om allt. Verkligheten finns utanför kongressalen och ska hanteras därute, i landsting, riksdag, kommuner, på arbetsplatser, vid fikaborden och på gator och torg och där handlar det om att samarbeta och gneta på i motvind många gånger. Då är det en styrka att ha en ideologisk grund att stå på och starka kongressbeslut att förlita sig på, men där, i vardagen, är situationen ändå en annan. Förbud och skarpa skrivningar om än det ena och än det andra kan visa sig vara svåra att omsätta i praktiken. Men OK, vi kan aldrig vara nöjda förrän vi har nått vårt mål. Som Jonas formulerade sig i sitt avslutningstal:
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.

Hur som helst, ett av besluten som togs var det om att införa en obligatorisk partiskatt. Vad man än tycker om det så ska beslutet följas, och jag kan glädjande nog konstatera att det kommer att ge en hel del mer klirr i partikassan på samtliga nivåer i partiet. Det behöver vi sannerligen nu när vi ska vara det ledande oppositionspartiet i svensk politik! Framåt kamrater!

En inre kris som måste hanteras

I morgon den 10 januari har vi årets första kommunstyrelsemöte. Jag är hemma idag med hosta och allsköns förkylningssymptom men siktar ändå på att vara med i morgon. Sina förtroendeuppdrag ska man ju sköta med största allvar och så gott man kan. Det är viktigt. Det är liksom inte vanliga jobb, det är uppdrag som man har fått i demokratins tjänst och det finaste som finns.

Men, här föreligger nu ett problem. Det är som på julafton när vi hör att Karl-Bertil Jonsson genomgår en inre kris. Är det möjligt att sköta ett uppdrag när möjligheter att läsa in materialet inför sammanträdet saknas? Jag fick nyss en avi via posten.


Där meddelas som synes att ett brev ankom den 5 januari (trettondagsafton, i torsdags). Brevet är för stort för att delas ut i brevlådan och måste hämtas på macken där man numera hämtar sina stora brev och paket. I det aktuella brevet ligger handlingarna inför kommunstyrelsen. Tjockleken är alltså mer än sådär sju-åtta centimeter. Det är således en ansenlig mängd handlingar. Idag är det den 9 januari. Sammanträdet börjar i morgon kl 0800. Jag har feber idag och kan inte ta mig iväg till macken, eller kan och kan, det är nog inte så himla lämpligt. Alltså får jag vänta tills goe maken kommer hem någon gång framemot kvällen så att han kan vara behjälplig med hämtning.

I slutet av förra veckan kom kallelsen via e-post. Det är ju jättebra. Där fanns också hänvisning till länkar med handlingarna. Problemet är bara att som ersättare i kommunstyrelsen får man inga redskap för att kunna utnyttja sådana nymodigheter. Den privata lilla rosa dator jag använder i jobbet (en julklapp från goe maken för ett par år sedan) och som jag hade tillgång till under helgen är alltför kraftlös med sin mobila uppkoppling  (privat betald) för att kunna hämta hem handlingarna. Den låser sig. Frustration är bara förnamnet. Jag har fått en dator via mitt uppdrag i Omsorgsnämnden. Den har, sedan jag fick den i våras, sammanlagt fungerat i ungefär tre och en halv vecka. När jag fick tillbaka den efter ett halvårs reparation den 16 december fungerade nätverkskortet i 10 dagar för att sedan stendö på Annandag jul. Datorn har dock kapaciteten att fixa  handlingar av KS-tyngd men har ju inget i sig med mitt uppdrag i KS att göra. En annan möjlighet hade varit att stödja inköp av sk läsplattor till alla i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund, ett förslag som vi återremitterade i september eftersom det saknades kostnadsberäkningar. Sedan dess har inget hänt i frågan. Det kan ju inte vara rimligt att man ska handla innan man vet vad det kostar? Det tycker jag fortfarande, men det är ju märkligt att det ska ta över en termin att se över frågan när man redan i september i arbetsutskottet menade sig ha tillräckligt med underlag för att köpa in plattorna. Hur som helst, där är det tyst. Egentligen ska inte heller gymnasieförbundet förse ledamöter i Kalmars kommunstyrelse med nödvändiga sammanträdesredskap, men självklart hade en sådan platta gått att använda i fler forum än gymnasieförbundet om man hade fått tillgång till en. Gymnasieförbundet ska först och främst se till att det finns IKT-resurser till elevernas utbildning, och där saknas resurser sedan en lång rad av år. Eleverna först alltså, sedan styrelsen.

Summa summarum: KS är mer och mer en angelägenhet för de heltidspolitiker som via sina respektive uppdrag får tillgång till redskap som gör att de kan läsa in sig på beslutshandlingar. För oss andra ska rollen tydligen vara att bara sitta med och på sin höjd ta tillfällen i flykten och skjuta från höften. Jag tycker inte att det är rimligt. Jag tycker inte att det är speciellt kul heller, men framförallt är det respektlöst gentemot väljarna och mot demokratin. Att veta att beslut fattas efter en sömnlös natt, för det är ju precis så det måste bli åtminstone i mitt fall när natten är den enda tidpunkt då jag har handlingarna tillgängliga, kan knappast kännas som direkt rättssäkert för någon. Kloka beslut brukar inte formas under sådana förhållanden. Observera att ingen skugga ska falla över de tjänstemän som försöker hantera situationen så gott det går. Utan deras arbete hade inga handlingar kommit ut överhuvudtaget. Problemet är bristande förståelse på helt andra nivåer i organisationen för villkoren för ledamöter som inte har tillgång till alla faciliteter dygnet runt. Min inre kris kvarstår alltså: Ska jag avstå från mötet av det enkla men pinsamma skälet att jag inte kan läsa handlingarna, ska jag gå dit och försöka hänga med så gott det går eller ska jag stanna hemma och hänvisa till att jag fortfarande är förkyld (vilket i och för sig förmodligen är helt sant)? Vilket är den bästa hanteringen utifrån demokratins och förtroendeuppdragets synvinkel?

Blåögd momssänkning

Nu har restaurangmomsen sänkts. Högern, som ju är den politiska kraft som bestämmer, hävdar att syftet är att det ska skapa fler jobb. Blåögdhet är bara förnamnet.

Idag ser vi att det handlar om helt andra effekter. Lunchpriserna lämnas i stort sett intakta. Visst, det finns ställen som sänker med 2-5 kronor men de flesta behåller sin prisnivå. Man använder måhända pengarna till bättre råvaror??? Eller till arbetsmiljöåtgärder???

Nej, det troliga är att momssänkningen vandrar precis den väg som vi alla, inklusive högerregeringen, sedan länge har insett, nämligen till vinster i restaurangföretagen. Visst, även restauranger måste kunna leva på sin verksamhet och det ska löna sig att jobba där. Problemet är dock att här omfördelas skattemedel till privata vinster. Om man drar riktigt långa konsekvenser innebär det att pengar som vi sedan länge ansett ska gå till gemensamma angelägenheter i form av vård, skola och omsorg istället blir privata vinster, denna gång till restaurangbranschen.

Höjer det statusen? Hjälper det välfärden? Ger det fler jobb? Naturligtvis inte, men det var heller aldrig avsikten. Ord är inte detsamma som handling, den sanningen bekräftar borgarregeringen gång på gång. Detta är det senaste exemplet.

Steget

Jag måste få ge mig själv en dag
då min tanke kan ströva fritt
en dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.


Jag vill vakna upp i ett eget rum
och resa mig upp och stå
på golvet en stund, och fråga mig själv
åt vilket håll jag ska gå.


Ett steg i sänder...
och sedan ett steg till...
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!


Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör
jag kan inte leva med dörren stängd
om mitt liv står därutanför.


Och ropar man på mig från alla håll
så svarar jag: Vänta en stund -
idag vill jag följa min egen röst,
idag är jag ingens hund...


Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill!


(Kent Andersson)

Kent Andersson var en gudabenådad poet som lämnade jordelivet alltför tidigt. Idag när jag känner mig vissen och inte går åt nåt håll alls utan ligger här hemma med täppt näsa och bankande huvud så tar jag inte ens ett steg i sänder, men det är ändå skönt att kunna stanna upp inför andra människors klokt formulerade tankar om hur livet kan och bör levas de dagar så man faktiskt tar några steg åt än det ena och än det andra hållet. Tack Kent för Dina tänkvärda texter!

tisdag, januari 03, 2012

God fortsättning!

Nu börjar vardagen närma sig. Det märks på e-posten och telefonen som börjar vakna upp så sakteliga. Möten bokas in, intervjufrågor ställs och nedräkningen har inletts. Snart anfaller jobbet på bred front igen, och jag är inte helt säker på att jag har hunnit med tillräckligt mycket avkoppling för att krafterna ska kunna samlas för ännu en termin i demokratins tjänst, men det får väl gå. Det trista är att det är ett helt år till nästa jul. För en julnörd som mig är det läääääänge att vääääänta. Än är det dock en helg kvar, trettonhelgen, den tid då de tre vise männen nådde fram till barnet i krubban som föddes på juldagen. Då, tretton dagar efter födelsen, överlämnade de sina gåvor till den nyfödde kungen. Under denna helg år 2011 håller Vänsterpartiet kongress och ombuden ska välja ny, eller nya om man bestämmer sig för att ändra stadgarna, partiledare. Valberedningens förslag är Jonas Sjöstedt, även han liksom jag född på juldagen. Vilken trio va? ;-) Jag hoppas att det blir en inspirerande kongress och att framtiden blir ljus:-)

Stormen börjar nu ryta utanför fönstren. Tågtrafiken ställs in. Det kan ställa till problem för dottern som via järnvägen ska ta sig söderut i morgon efter en julledighet hemma hon sin gamla moder. Är det fler än jag som tycker att stormarna kommer oftare och oftare? Men först ska vi ha en mysig hemmakväll och njuta av de röda ljusen och julgranen som står så grön och grann i stugan, trots att den saknar grenar på ena sidan och var 100 kr billigare än de andra som såg "rediga" ut. Det ni!


God fortsättning på 2012!