Nu är personkryssen i EU-valet räknade, och jag lyckades skrapa ihop hela 1865 stycken. Det är långt över förväntan. 572 väljare kryssade mig i mitt hemlän Kalmar, men resten är spridda över landets samtliga delar. Det är stort! Visserligen hade jag hoppats på ett större stöd för Vänsterpartiet så att det skulle räcka till mer än ett mandat i parlamentet, men i det läge som råder och med ett nytt mandat till Feministiskt initiativ (Fi) så är det nog ett förklarligt resultat. Det mest sorgliga är ju den bruna framfarten, men den återkommer jag till i ett kommande inlägg.
Stort tack till alla som har visat Vänsterpartiet sitt stöd, och ett personligt tack till alla som aktivt valde att sätta sitt kryss på just mig! Jag kommer från ett litet län och har inte haft möjlighet att driva någon mer omfattande kampanjverksamhet. Utan stöd från lokalförening och partidistrikt blir det tungt, men jag har gjort så gott jag har kunnat genom att skriva ett antal debattartiklar och insändare (fler än jag i sanningens namn har haft tid till), genom att besvara frågor och intervjuer, genom att dela flygblad i brevlådor, genom att delta i debatter både på sociala media och i den vanliga sociala samvaron oss människor emellan och genom att tala inför och med väljare både i länet och utanför. Tack till alla kamrater som har visat att ni har velat använda mig som resurs i kampanjarbetet!
Nu går vi vidare. Malin Björk kommer att göra ett strålande jobb i EU-parlamentet, precis som Mikael Gustafsson, som nu lämnar parlamentet, har gjort. Tack alla som i likhet med mig stod på Vänsterpartiets EU-lista och som på olika sätt har bidragit till att vi har synts i så många olika sammanhang. Tack till partiledare Jonas som gjorde en snabbvisit i Kalmar veckan före valet, ett besök som jag tyvärr inte visste något om. Tack till Vänsterpartiets centrala valberedning som gav mig chansen och tack för nomineringen! Lycka till allihop under de kommande åren!
fredag, maj 30, 2014
måndag, maj 26, 2014
En kristen vänsterfeministdemokrat
Frågorna blev lite för många... och de kom lite plötsligt på radion i eftermiddags, men som den öppna människa jag är så vill jag förmedla hur jag känner. Jag måste få vara sann! Då kan jag känna mig trygg. Och JA, jag ÄR socialist och jag ÄR vänster. Det kommer jag alltid att vara. Det sitter så djupt i mitt hjärta och det har varit en del av min identitet så länge att jag inte kan tänka mig en tillvaro utan det. Och det är just det som ligger bakom mitt ställningstagande.
Jag har kandiderat till EU-parlamentet för Vänsterpartiet, det parti jag har tillhört och arbetat för så länge att jag knappt minns hur det var att INTE göra det, och det är jag stolt över. Jag är stolt över allt vi har kunnat uträtta, över allt kreativt jag har fått göra tillsammans med goda kamrater och över alla resultat vi har uppnått. Jag är riktigt stolt över EU-kampanjen som vi nyss har avslutat, även om det inte riktigt gick så bra som vi hade varit värda, men allt hänger ju inte på oss heller. Omvärlden påverkar, och ett EU som obegripligt nog driver en utarmande högerpolitik som tvingar människor och samhällen isär enligt sin konstitution, utgör en mycket fruktbar grogrund för högerextremism och främlingsfientlighet. Effekterna kan vi utläsa i gårdagens valresultat. Allt rår man alltså inte över, hur rationell och riktig politik man än har fört fram. Men min inställning är glasklar: Det behövs en stark vänster i EU-parlamentet, och jag hade gärna bidragit till det mycket mer än bara genom att bedriva en valkampanj på lediga stunder några månader under våren. Annars hade jag inte ställt upp, så klart.
Men politik är inte något man ska se som en födkrok på någon nivå. I politiken får man inte stagnera. I politiken, där man får förtroende från väljarna, får man inte glömma sitt uppdrag: Att arbeta för att förverkliga den vision man bär, den vision som väljarna också vill uppnå. Det är ju därför de har röstat, men för att nå dit så krävs en fungerande och tillåtande miljö, en miljö som bär demokratins allra viktigaste kännetecken: En både påbjuden och pågående öppen debatt.
Jag är socialist. Jag är vänster. Jag är också demokrat, feminist och kristen. Och, det är nog DÄR det kör ihop sig. Inte med partiets politik eller vår hållning på riksplanet, utan på andra sätt i det regionala och lokala arbetet. Mångfald och inkludering, förnyelse och tillåtande klimat är nämligen något annat än retorik. Det är, eller det måste vara, också praktik om det ska funka. Jag har tyvärr insett att så inte är fallet, åtminstone inte på ett sätt som gör att jag kan vara mig själv, och då väljer jag att gå vidare. I en demokrati kan man hävda att det är så det fungerar: De många bestämmer över de få. På ett plan kan det vara rätt. På ett annat plan, och det planet är viktigare för mig, är det förödande, speciellt när man som jag är marxist och då ser utvecklingen som avhängig motsatsernas kamp. Där en sådan kamp, eller kalla det kanske "kreativ dialog mellan olikheter", saknas, blir resultatet stagnation. Jag tror på den växande människan, på det stimulerande samtalet och på den bildande miljön. Då kan människan, och även samhället, må bra.
Jag tror också på politiskt arbete. Jag tror att det GÅR att uppnå förändring, men jag tror inte att det går med de förlegade strukturer vi idag har och jag tror inte att det gå när "jaget är viktigare än laget" eller när inte begreppet "VI" utan bara "JAG" finns i vokabulären. När jag ser tendenser till att krympa debattutrymmet, när frågor och behov av diskussion ses som "problem", när mobbning pågår och när makten blir viktigare än politikens innehåll och de resultat man uppnår, då måste jag vända mig åt ett annat håll. Jag har nämligen en stor skopa samhällsengagemang att ösa ur fortfarande och en sjuhelsickes vilja till förändring. Jag kan inte för mitt liv tänka mig en tillvaro som inte bär devisen "Rättvisan framför allt" (som den här bloggen heter) högt, men det engagemanget måste hitta nya former. Det måste inte handla om partipolitiskt arbete. Det finns en rad andra arenor, arenor som verkar på helt andra sätt. Det vet jag.
Men jag är vänster och jag är socialist MEN också demokrat, feminist, kristen och lyckligt gift med en folkpartist, och det här är inte möjligt att förena med aktivt partipolitiskt engagemang lokalt och regionalt i det parti jag tillhör. Det sörjer jag över, men den sorgeperioden hoppas jag snart är slut. Den har pågått länge nog. Priset är högt: Uteblivna inkomster sedan snart ett år tillbaka, men alternativet att stanna kvar hade kostat ännu mer. Jag vet. Jag har nämligen betalat det också.
Jag hoppas på en ny regering i höst, och inte bara det, jag hoppas på en ny politik och kampen för att nå dit tänker jag föra där det är möjligt att vara den person jag är: En kristen vänsterfeministdemokrat som har mycket kvar att ge. Men, den lokala och regionala partipolitiken lämnar jag eftersom jag vill behålla både mig själv, min natur och mitt liv. I höstens allmänna val ställer jag alltså inte upp på någon nivå på någon av Vänsterpartiets listor. Det är en slitsam separation (man kan nog jämföra den med en äktenskapsupplösning efter lång och varaktig söndring, och ni som har varit där förstår nog hur komplicerat det kan vara), men den kommer, med Guds hjälp och klokskap, att leda till något som är bättre.
Leve socialismen! Leve feminismen! Leve friheten!
Jag har kandiderat till EU-parlamentet för Vänsterpartiet, det parti jag har tillhört och arbetat för så länge att jag knappt minns hur det var att INTE göra det, och det är jag stolt över. Jag är stolt över allt vi har kunnat uträtta, över allt kreativt jag har fått göra tillsammans med goda kamrater och över alla resultat vi har uppnått. Jag är riktigt stolt över EU-kampanjen som vi nyss har avslutat, även om det inte riktigt gick så bra som vi hade varit värda, men allt hänger ju inte på oss heller. Omvärlden påverkar, och ett EU som obegripligt nog driver en utarmande högerpolitik som tvingar människor och samhällen isär enligt sin konstitution, utgör en mycket fruktbar grogrund för högerextremism och främlingsfientlighet. Effekterna kan vi utläsa i gårdagens valresultat. Allt rår man alltså inte över, hur rationell och riktig politik man än har fört fram. Men min inställning är glasklar: Det behövs en stark vänster i EU-parlamentet, och jag hade gärna bidragit till det mycket mer än bara genom att bedriva en valkampanj på lediga stunder några månader under våren. Annars hade jag inte ställt upp, så klart.
Men politik är inte något man ska se som en födkrok på någon nivå. I politiken får man inte stagnera. I politiken, där man får förtroende från väljarna, får man inte glömma sitt uppdrag: Att arbeta för att förverkliga den vision man bär, den vision som väljarna också vill uppnå. Det är ju därför de har röstat, men för att nå dit så krävs en fungerande och tillåtande miljö, en miljö som bär demokratins allra viktigaste kännetecken: En både påbjuden och pågående öppen debatt.
Jag är socialist. Jag är vänster. Jag är också demokrat, feminist och kristen. Och, det är nog DÄR det kör ihop sig. Inte med partiets politik eller vår hållning på riksplanet, utan på andra sätt i det regionala och lokala arbetet. Mångfald och inkludering, förnyelse och tillåtande klimat är nämligen något annat än retorik. Det är, eller det måste vara, också praktik om det ska funka. Jag har tyvärr insett att så inte är fallet, åtminstone inte på ett sätt som gör att jag kan vara mig själv, och då väljer jag att gå vidare. I en demokrati kan man hävda att det är så det fungerar: De många bestämmer över de få. På ett plan kan det vara rätt. På ett annat plan, och det planet är viktigare för mig, är det förödande, speciellt när man som jag är marxist och då ser utvecklingen som avhängig motsatsernas kamp. Där en sådan kamp, eller kalla det kanske "kreativ dialog mellan olikheter", saknas, blir resultatet stagnation. Jag tror på den växande människan, på det stimulerande samtalet och på den bildande miljön. Då kan människan, och även samhället, må bra.
Jag tror också på politiskt arbete. Jag tror att det GÅR att uppnå förändring, men jag tror inte att det går med de förlegade strukturer vi idag har och jag tror inte att det gå när "jaget är viktigare än laget" eller när inte begreppet "VI" utan bara "JAG" finns i vokabulären. När jag ser tendenser till att krympa debattutrymmet, när frågor och behov av diskussion ses som "problem", när mobbning pågår och när makten blir viktigare än politikens innehåll och de resultat man uppnår, då måste jag vända mig åt ett annat håll. Jag har nämligen en stor skopa samhällsengagemang att ösa ur fortfarande och en sjuhelsickes vilja till förändring. Jag kan inte för mitt liv tänka mig en tillvaro som inte bär devisen "Rättvisan framför allt" (som den här bloggen heter) högt, men det engagemanget måste hitta nya former. Det måste inte handla om partipolitiskt arbete. Det finns en rad andra arenor, arenor som verkar på helt andra sätt. Det vet jag.
Men jag är vänster och jag är socialist MEN också demokrat, feminist, kristen och lyckligt gift med en folkpartist, och det här är inte möjligt att förena med aktivt partipolitiskt engagemang lokalt och regionalt i det parti jag tillhör. Det sörjer jag över, men den sorgeperioden hoppas jag snart är slut. Den har pågått länge nog. Priset är högt: Uteblivna inkomster sedan snart ett år tillbaka, men alternativet att stanna kvar hade kostat ännu mer. Jag vet. Jag har nämligen betalat det också.
Jag hoppas på en ny regering i höst, och inte bara det, jag hoppas på en ny politik och kampen för att nå dit tänker jag föra där det är möjligt att vara den person jag är: En kristen vänsterfeministdemokrat som har mycket kvar att ge. Men, den lokala och regionala partipolitiken lämnar jag eftersom jag vill behålla både mig själv, min natur och mitt liv. I höstens allmänna val ställer jag alltså inte upp på någon nivå på någon av Vänsterpartiets listor. Det är en slitsam separation (man kan nog jämföra den med en äktenskapsupplösning efter lång och varaktig söndring, och ni som har varit där förstår nog hur komplicerat det kan vara), men den kommer, med Guds hjälp och klokskap, att leda till något som är bättre.
Leve socialismen! Leve feminismen! Leve friheten!
Dagen efter
Det var den valrörelsen, det.... och den gick inte alls den väg jag önskade. Bruna framgångar överskuggar det som trots allt är glädjande, nämligen att Feministiskt initiativ knep ett mandat och att Vänsterpartiet ökade sitt väljarstöd sedan sist samt att valdeltagandet gick upp. S verkar vara nöjda med ett stöd på knappt var fjärde väljare, vilket i sig är ganska talande. Miljöpartiet har nått nya höjder, och där finns det skäl att jubla. Annars tycker jag att det blir patetiskt att försöka hitta ljuspunkter i ett valresultat som liknar rena rama katastrofen för människovärdet.
Som sagt, det räcker inte med en liten ökning av valdeltagandet. Hälften röstar, och den andra hälften verkar inte fatta att deras röster spelar roll. Sofflocket var svårt att lämna. Det fanns ju till och med partier, och nu tänker jag främst på Kommunistiska partiet som borde fatta bättre, som uppmanade till valbojkott! Av den halva av befolkningen som röstade så röstade var tionde på ett rasistiskt parti som bygger på rädsla för den främmande. Bland de sk "broderpartierna" i Europa (begreppet systerpartier är absolut inte relevant för partier som är uttalat antifeministiska och knappast broderpartier heller eftersom de utgår från att andra länders medborgare är fiende och inte vän) hittar vi Gyllene gryning i Grekland som får stöd av över 10% av befolkningen trots att hela ledningen är kriminell och sitter inne. Nationella fronten i Frankrike hoppas att Ebolaviruset ska lösa flyktingproblemet och får 25%. Vad är det för fel???? Visst, det handlar om behov av en enorm bildningskampanj, men det handlar också om något helt annat, nämligen om att etablerade partier har misslyckats grovt.
Det pratas "förnyelse". Där ligger ett stort fel, för det pratas nämligen. Bara. Nya moderaterna har förnyats, men deras politik ligger kvar. Igår tappade de historiskt mycket. Det pratas "feminism" och det feministiska mandatet gick till Fi, inte till ett etablerat feministiskt parti. Jag kan inte skuldbelägga Fi för deras framgångar. Gudrun Schyman har gjort ett strålande jobb och fångat upp ett behov som ingen annan kunde tillfredsställa. Så är det.
Nej, nu väntar en tid av självrannsakan. Det går inte bara att prata förnyelse. Det är inte förnyelse i den formen de etablerade partierna behöver. Det är att bygga nytt, på riktigt, med visioner, vilja och brinnande engagemang och MED folket. Var och en bör nog ta sig en funderare på vad det betyder, och handla därefter.
Det tänker jag göra.
Som sagt, det räcker inte med en liten ökning av valdeltagandet. Hälften röstar, och den andra hälften verkar inte fatta att deras röster spelar roll. Sofflocket var svårt att lämna. Det fanns ju till och med partier, och nu tänker jag främst på Kommunistiska partiet som borde fatta bättre, som uppmanade till valbojkott! Av den halva av befolkningen som röstade så röstade var tionde på ett rasistiskt parti som bygger på rädsla för den främmande. Bland de sk "broderpartierna" i Europa (begreppet systerpartier är absolut inte relevant för partier som är uttalat antifeministiska och knappast broderpartier heller eftersom de utgår från att andra länders medborgare är fiende och inte vän) hittar vi Gyllene gryning i Grekland som får stöd av över 10% av befolkningen trots att hela ledningen är kriminell och sitter inne. Nationella fronten i Frankrike hoppas att Ebolaviruset ska lösa flyktingproblemet och får 25%. Vad är det för fel???? Visst, det handlar om behov av en enorm bildningskampanj, men det handlar också om något helt annat, nämligen om att etablerade partier har misslyckats grovt.
Det pratas "förnyelse". Där ligger ett stort fel, för det pratas nämligen. Bara. Nya moderaterna har förnyats, men deras politik ligger kvar. Igår tappade de historiskt mycket. Det pratas "feminism" och det feministiska mandatet gick till Fi, inte till ett etablerat feministiskt parti. Jag kan inte skuldbelägga Fi för deras framgångar. Gudrun Schyman har gjort ett strålande jobb och fångat upp ett behov som ingen annan kunde tillfredsställa. Så är det.
Nej, nu väntar en tid av självrannsakan. Det går inte bara att prata förnyelse. Det är inte förnyelse i den formen de etablerade partierna behöver. Det är att bygga nytt, på riktigt, med visioner, vilja och brinnande engagemang och MED folket. Var och en bör nog ta sig en funderare på vad det betyder, och handla därefter.
Det tänker jag göra.
lördag, maj 24, 2014
Säg JA till framtiden! Rösta rött i morgon!
I morgon är det val
till EU-parlamentet. Det kan ingen ha undgått. Jag måste börja med
att ge en eloge till alla partiarbetare som sliter med valrörelsen
på alla olika sätt, men också till media både på lokalplanet
(jag vet inte hur det har varit i övriga landet, men i Kalmar har media jobbat
hårt) och riksplanet som den här gången
VERKLIGEN, trots att det är svårt, har FÖRSÖKT att lyfta
EU-frågorna. Jag hoppas att allt arbete har lyckats och att vi får
ett högre valdeltagande än tidigare. Det behövs!
För EU är viktigt och påverkar oss
långt mer än vad vi kanske i vanliga fall tror. Så mycket som 60%
av riksdagens beslut är en direkt följd av ställningstaganden i
EU. Vi kan inte isolera oss från den verkligheten, trots att EU i
sig är svårt att begripa sig på och demokratin inte är så där
himla glasklar. Det handlar inte bara om snus, form på bananer och
gurkor eller flytt mellan Bryssel och Strasbourg, även om det där
är sånt som man OCKSÅ gör och som dessutom i vissa fall verkligen
ÄR huvudlöst. Vi MÅSTE engagera oss, och det FÖRSTA vi kan göra
är att se till att skicka folk till EU-parlamentet som verkligen
VILL FÖRÄNDRA OCH FÖRBÄTTRA! Skicka inga döda fiskar som flyter
med strömmen till EU-parlamentet! Skicka folk som säger vad dom
tycker, står för det, jobbar med viktiga frågor och som aldrig är
till salu! Rösta på en som är Vänster! Vi är inte till salu! Och
vi VILL nåt!
Men nåt som BORDE vara till salu är
sofflocken som står hemma hos var och varannan av oss. Lägg ut dem
på Blocket! Soffliggandet är en av våra största fiender, så
sälj sofforna på Blocket och gå och rösta! Än hinner vi!
Sofflocken ÄR TILL SALU, eller ställ undan dem i varje fall! Om
inte du använder din röst kommer någon annan att använda din
tystnad, och det enda vi då vet är att det du tycker blir
fullständigt ointressant och dessutom tyvärr meningslöst.
För EU påverkar så många människors
vardag, vanliga människor som du och jag. Vi behöver hjälpas åt
för att vrida skutan rätt. EU pressar idag euroländer som är i
kris att skära ner på viktiga välfärdsområden. Det gäller
skolor, vård, omsorg, mödravård och mycket annat. Man tvingas
urholka arbetsrätten och allt detta drabbar de sämst ställda allra
mest. Arbetslösheten ökar, sociala skyddsnät blir allt glesare,
barn svimmar av hunger i skolorna och blivande mammor får föda barn
utan tillräckligt med stöd och hjälp. Vi kan räkna upp exempel på
exempel där Eurosamarbetets tvångströja hindrar de utsatta
länderna att föra en politik som kan få ekonomin att rulla igen,
men vad som istället händer är att de som behöver välfärden
allra mest förlorar det lilla de har. Människan glöms bort. Det
är ju tvångströjan som måste bort!
Det är inte svårt då, att konstatera
att EU är i kris. Miljoner människor drabbas av arbetslöshet och
fattigdom. I krisens spår växer inte bara fattigdomen, utan
samtidigt som människor blir arbetslösa och drivs från sina hem på
grund av en gemensam finanspolitik som hindrar verksamma åtgärder,
så växer de högerextrema krafterna som hetsar mot invandrare och
HBTQ-personer sig allt starkare i EU-länderna. Kvinnors rättigheter
försämras och årtionden av kamp för jämställdhet i Europa
håller på att raseras. Klockan vrids tillbaka till en tid som
många, alltför många, verkar ha glömt. Vi ser fascistiska,
nazistiska och nationalistiska partier som växer och som får möjlighet
att sätta agendan och bilden, en bild som bygger på något helt
annat än medmänsklighet, kärlek och omsorg om varandra. Jag önskar
att vi genom europeiskt samarbete kan bekämpa sådana mörkerkrafter.
Vi gör det INTE genom att bruka våld. Man vinner ingen fred med
våld, man trappar bara upp krig och konflikter. EU brukar ses som
ett fredsprojekt. Den bästa grunden för fred är rättvisa och
jämlikhet. Låt oss visa det i praktiken och inte låta lura oss in
i våldsretoriken. Girighet och uppgivenhet måste ersättas med
vilja och framtidstro. Vi kan bidra där med goda argument och god
politik som sätter människan framför kapitalet, politik som
FUNGERAR! Mänskliga rättigheter är INTE TILL SALU!
***
Lösningen på krisen är så klart
inte att köra vidare på den inslagna vägen. Den ensidiga
nedskärningspolitiken måste ersättas med en politik för arbete,
rättvisa, jämställdhet, klimatinvesteringar och ekonomisk
utveckling. Det är på sådana områden ett europeiskt samarbete kan
spela roll på ett bra sätt, inte genom en gemensam finanspolitik
som inte alls tar hänsyn till vitt skilda länders olika
situationer. Sätter man termostaten i mellersta Tyskland och tror
att den ska bestämma värmen i radiatorn i norra Sverige och södra
Italien samtidigt, så förstår man hur galet det blir. Det blir
många sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar när det blir för
kallt och för varmt på samma gång. Fråga folket i Grekland och
Spanien om hur EMU-samarbetet har hjälpt dem. Vi som står utanför
har en bättre utveckling, tvärtemot vad man sa i
folkomröstningskampanjerna 2003 när Sverige klokt nog valde att
ställa sig utanför. Tack alla som var kloka nog! Låt oss fortsätta
vara kloka där och respektera folkomröstningsresultatet och
folkviljan och låt länder som vill lämna Euron också göra det.
Det är det som är demokrati!
En röst på Vänsterpartiet i EU-valet
är också en röst för ett öppnare EU. Som alltid står vi i
första ledet för internationell solidaritet. Vi välkomnar
människor från andra länder som kommer till vårt land, men vi
kommer ALDRIG att acceptera att löntagare utnyttjas oavsett vilken
bakgrund dom har. Därför kräver vi att alla som arbetar i Sverige
ska omfattas av svenska kollektivavtal.
I EU vill vi införa ett socialt
protokoll som gör att arbetstagare från andra EU-länder inte ska
behandlas sämre än andra i det land där de arbetar. I torsdags
satt jag i radiodebatt med en moderat EU-kandidat om just den här
frågan. Hon menade på fullt allvar att det var polisens sak att se
till att fackliga rättigheter gavs och att lönedumpning inte
skedde. Så talar en moderat som inte vet vad facket har gjort,
betyder och gör, och vad värre är, som vill göra sig av med fackföreningsrörelsen
och ersätta den med polis. Det kallar jag inte bara okunskap
utan faktiskt ett hån. Vi som förstår, och som vet att vi MÅSTE
ha en europeisk överenskommelse om vi ska kunna garantera arbetarnas
rätt mot kapitalet, fattar också att ett socialt protokoll är ett
MÅSTE. Fackliga rättigheter ska vara en självklarhet, men vi
kommer aldrig att nå dit om det ska vara arbetsgivarna och polisen
som ska vara pådrivande. Det fattar väl vem som helst. Utom
moderaterna då, det NYA arbetarpartiet. Löntagarnas och arbetarnas
rättigheter är, oavsett ursprung, INTE TILL SALU. Det är
framgångar som inte har varit gratis heller. Dom har betalats med
blod, svett och tårar.
Vänsterpartiet är
fortfarande ett tydligt EU-kritiskt parti som ser de stora
demokratiska bristerna i unionen. Vi vill ha ett nära samarbete
mellan fria demokratier, inte en odemokratisk superstat i Europa.
Därför driver vi krav om att avgränsa EU:s makt, demokratisera
unionen och öka medlemsländernas inflytande. Därför vill vi
omförhandla det svenska medlemskapet. Det är hög tid nu! Vi har
varit med sedan 1995 och det är nästan 20 år sedan. Låt oss följa
Storbritanniens exempel och kräva en omförhandling! Och där ska
det sociala protokollet med, liksom undantaget från EMU. Just nu har
vi ett enda undantag, och det handlar om snuset. Jag vet att snus är
viktigt för många, men visst finns det i ärlighetens namn även
annat som är viktigt?
***
EU-valet är också en kraftmätning
mellan vänster och höger. Liksom högerregeringen i Sverige säljer
ut välfärden och gemensam egendom påtvingar EU krisländerna
privatiseringar. Genom en röst på Vänsterpartiet visar du att du
vill ha en annan politik, en politik som står upp för löntagarnas
rättigheter, som säger nej till privata vinster i välfärden men
som i gengäld stödjer klimatinvesteringar för nya jobb. Självklart
står rätten för kvinnor att bli ekonomiskt försörjande högt upp
på agendan liksom alla kvinnors rätt till sin egen kropp. Kampen
för jämlikhet och jämställdhet måste föras såväl nationellt
som internationellt.
Moderaten jag debatterade mot i
torsdags, hon skrev också en annan intressant sak i tidningen tidigare i veckan. Moderaterna hör ju
till den konservativa gruppen i EU-parlamentet. Den gruppen väljer
att inte ta striden för kvinnors rätt till sin kropp och arbetar
därmed EMOT en mänsklig abortlagstiftning. Argumentet är INTE att
abort är fel, inte för de svenska moderaterna, utan argumentet är
att om vi lyfter den frågan så kan det betyda att t ex Portugal
vill lägga sig i vad som sker i Sverige, och då kan vi i Sverige
bli tvingade att genomföra en politik som Moderaterna i själva
verket själva ställer sig bakom genom att inte säga ifrån. DET
kallar jag ett beteende värdigt döda fiskar. DET kallar jag
oengagerad JA-sägare! DET kallar jag en politik som gett upp! DET kallar jag för samarbete på egoistiska
grunder, och DET kan aldrig vara detsamma som internationell
solidaritet! Vi står på kvinnornas sida, oavsett vilket land de
kommer ifrån och oavsett om det handlar om kvinnors rätt till att
försörja sig själva, att uttrycka sin mening och bli lyssnade på
eller rätten att bestämma över sina egna kroppar. Vi backar inte
från striderna! Kön skär igenom allt annat, och orätten drabbar kvinnor hela tiden. Feminismen är inte till salu, den håller vi fast
vid!
Vänsterpartiet har varit aktivt och pådrivande i
att skärpa miljöregler och förbättra EU:s politik för
jämställdhet och för löntagarnas rättigheter. Det har vi vår
kritiska EU-hållning att tacka för. Vi fortsätter att driva vår
EU-kritik inom EU i syfte att förbättra Europa och världen. Vi
respekterar folkomröstningsresultatet, det handlar om att respektera
demokratin, men har inte ändrat ståndpunkt. Det behövs kritiskt
konstruktiva krafter som lyfter dom frågor som kräver
internationellt samarbete. Det handlar om mänskliga rättigheter, om
feminism, om klimatpolitiken och om omsorgen om vår värld i övrigt.
Världen är ju inte bara större än Sverige, den är också större
än Europa och vi har en global verklighet att hantera också.
Uppdraget är att bygga en hållbar värld. EU kan vara ett redskap i
det arbetet också, om vi hanterar det klokt och inte bygger ett
fästning Europa mot resten av världen.
Som sagt, skicka inte fler döda fiskar
som flyter med strömmen, dvs ja-sägare, från Sverige till Bryssel!
Skicka istället representanter som vill lösa problemen och utveckla
världen! Och skicka representanter som INTE ÄR TILL SALU!
Lobbyismens oerhörda påtryckningsapparat måste begränsas. Det kan
inte vara meningen att det är företag som skickar tonvis med
choklad till EU-parlamentariker som ska bestämma miljöregler och
handelsavtal. Det är väljarna, medborgarna, människorna som ska
styra i en demokrati, inte storföretagen och kapitalet! Demokratin
är INTE TILL SALU!
***
För, så här är det: Ett samhälle
som byggs på rättvisa och medmänsklighet är i grunden starkare än
ett samhälle där girigheten är starkast. Ett samhälle som byggs
på mångfald och respekt för olikheter är mer hållbart och mer
utvecklande än ett som bygger på likhet och rädsla för det som är
främmande. Ett samhälle som bygger på stängda gränser och murar
mot omvärlden är mer sårbart än ett som är öppet och fritt.
Därför är det ett starkt, hållbart, öppet och fritt samhälle vi
i Vänsterpartiet vill skapa och det gäller både här hemma och
internationellt.
För det är tillsammans, med alla våra
olikheter, som vi kan skapa ett samhälle, ett Sverige, ett Europa
och en värld där vi alla kan känna oss hemma. Även jag, en
kulturmänniska som är kristen socialist och feminist samt gift med
en folkpartist, vill vara med och skapa den framtiden. Sälj
sofflocket på Blocket och Rösta rött den 25 maj! Säg JA till en
ljus och rättvis framtid, för en sån är våra barn och alla våra
medmänniskor värda!
***
fredag, maj 23, 2014
Nej, det gick förstås inte...
Ja, det var kanske för mycket begärt att han skulle ta chansen.... Eller vad tror ni?
Nej, det gick alltså inte. Trots
att Bildt hade möjligheten, och som den skicklige retoriker han ändå är så hade det varit fullt möjligt att fixa det här, så kunde
han inte ens två dagar före valdagen inse att det som just nu behövs är
argument som får folk att gå till valurnorna. Istället måste han avsluta en i övrigt, för att vara
moderatmärkt, hyfsat balanserad text om Europas betydelse med att förpassa sig
själv till lögnernas sandlåda. Igen. Jag förstår att potentiella väljare
tröttnar. Det är ju snudd på att man gör det själv också.
"Mitt uppe i den allvarligaste europeiska krisen
på länge vill den svenska Europapolitikens siamesiska tvillingar –
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – att Sverige ska lämna EU. De vill
frånta Sverige möjligheten att påverka hur EU ska agera i denna och andra
kriser. De vill avstå från den solidaritet med vilken vi genom EU deltar i att
lösa våra gemensamma problem."
Det är rätt att vi är EU-kritiska, men vi är det för
Europas skull. SD säger nej på grund av nationell självtillräcklighet och
självgodhet. Vi säger inte nej utan JA till solidaritet mellan människor och till
en human flyktingpolitik. Den fria rörligheten ska självklart gälla människor. Vidare,
EUs nuvarande struktur och beslutsprocesser lämnar en del i övrigt att önska, om man ska tillåta sig att använda en litotes.
Vi vill inte bilda ett Europas förenta stater med gemensam valuta, gemensamt militärt
försvar och gemensam president, och absolut INTE med den brist på insyn och
öppenhet som idag råder. Vi vill ha ett nära samarbete mellan fria demokratier,
inte en odemokratisk superstat i Europa. Det kallar inte jag att vara EMOT allt
eller att ständigt säga NEJ. Att bara följa med strömmen kan döda fiskar göra. Vi
vill förändra och förbättra. Och JA, det gör vi genom internationellt
samarbete.
Vad världen behöver...
Idag skriver kyrkoherden i Ålems församling Emil Jörgensen i sin betraktelse inför Bönsöndagen i tidningen Barometern:
"Vad världen behöver är inte kristna som visar hur fina människor de är, sådana har vi haft nog av, vad världen behöver är människor som vågar leva som Jesu efterföljare."
Det är så galet sant. Orden träffar rakt in i magtrakten. Det är inte stora processioner det handlar om eller om att stå i gathörnen och visa sin präktighet med att välja Fairtrademärkt kaffe och bära Amnestynålen på kavajslaget (även om inget av det i sig behöver vara fel, snarare tvärtom). Det handlar om att vara sann, äkta, genuin I VARDAGEN. Och det är mycket svårare. Det är så svårt att vi behöver hjälp för att ens klara ett liten gnutta av det.
Samtidigt drar jag resonemanget över till den politiska världen. Självgodheten står mig upp i halsen! Hur många gånger verkar det inte vara viktigare att framhålla hur duktig man är än att faktiskt genomföra de åtgärder som man pratar om? Hur ofta blir inte retoriken överordnad praktiken, och hur tydligt blir det inte vart fjärde år? Vi befinner oss i ett supervalår. Kanske är det därför det är extra tydligt just nu.
Vad världen behöver är inte politiker som talar om hur goda de är. Såna har vi haft alldeles för många av, och de är för många fortfarande. Vad världen behöver är politiker som vågar leva i världen, som vågar ta tag i problem, som vågar hålla fast vid sin vision och sin ideologi och inte vända kappan efter vinden och som faktiskt någon gång då och då kan erkänna att det inte alltid blir så bra som man ville. Ibland kan man till och med våga sig på att ge ett erkännande till en politisk motståndare som - hör och häpna - åtminstone någon gång kan ha rätt. Vad världen behöver är demokrater som lever som de lär.
"Vad världen behöver är inte kristna som visar hur fina människor de är, sådana har vi haft nog av, vad världen behöver är människor som vågar leva som Jesu efterföljare."
Det är så galet sant. Orden träffar rakt in i magtrakten. Det är inte stora processioner det handlar om eller om att stå i gathörnen och visa sin präktighet med att välja Fairtrademärkt kaffe och bära Amnestynålen på kavajslaget (även om inget av det i sig behöver vara fel, snarare tvärtom). Det handlar om att vara sann, äkta, genuin I VARDAGEN. Och det är mycket svårare. Det är så svårt att vi behöver hjälp för att ens klara ett liten gnutta av det.
Samtidigt drar jag resonemanget över till den politiska världen. Självgodheten står mig upp i halsen! Hur många gånger verkar det inte vara viktigare att framhålla hur duktig man är än att faktiskt genomföra de åtgärder som man pratar om? Hur ofta blir inte retoriken överordnad praktiken, och hur tydligt blir det inte vart fjärde år? Vi befinner oss i ett supervalår. Kanske är det därför det är extra tydligt just nu.
Vad världen behöver är inte politiker som talar om hur goda de är. Såna har vi haft alldeles för många av, och de är för många fortfarande. Vad världen behöver är politiker som vågar leva i världen, som vågar ta tag i problem, som vågar hålla fast vid sin vision och sin ideologi och inte vända kappan efter vinden och som faktiskt någon gång då och då kan erkänna att det inte alltid blir så bra som man ville. Ibland kan man till och med våga sig på att ge ett erkännande till en politisk motståndare som - hör och häpna - åtminstone någon gång kan ha rätt. Vad världen behöver är demokrater som lever som de lär.
onsdag, maj 21, 2014
Så klart att man ska använda sin rösträtt!
(Replik till Kommunistiska partiets företrädare Karlsson och Syrjäla som på insändarsidan i Östran 20 maj uppmanar människor att INTE rösta i valet på söndag...)
Valet till EU-parlamentet på söndag
handlar inte om Sveriges medlemskap i EU. Kommunistiska partiets
företrädare verkar tro det. Valet handlar istället om vilken
framtid länderna i EU ska ha, vilken gemensam politik som ska föras
inom EU och i förlängningen vilka möjligheter världen utanför EU
har när det gäller europeiskt samarbete. Det som dock är tydligt i
det korta perspektivet är att Sverige påverkas i allra högsta
grad. 60% av riksdagens beslut är direkta följder av beslut fattade
inom EU. Det är klart att vi ska använda vår rösträtt för att
påverka detta så långt det är möjligt!
Runt om i världen finns det människor
som dör för sin rätt att göra sin röst hörd. Vi är inte där.
Vi har kommit längre. Genom att avstå från att rösta släpper vi
dock fram antidemokraterna, rasisterna, fascisterna och homofoberna.
Är det en utveckling som Kommunistiska partiet vill se? Det vill
inte jag. Jag uppmanar istället alla att rösta på ett demokratiskt
parti.
Om du inte använder din rösträtt
kommer nämligen någon att använda din tystnad. Det enda du då vet
är att DIN åsikt blir fullkomligt ointressant för att inte säga
meningslös.
Birgitta Axelsson Edström, kandidat
till EU-parlamentet för Vänsterpartiet
måndag, maj 19, 2014
Hjälp min otro!
Vi kan nog alla hamna där. Jag är där nu. Oron inför morgondagen smyger sig på. Hur kommer framtiden att te sig? Vad händer i höst? Klarar jag tentan som är kvar i vår? Funkar de inlämningsuppgifter jag skickar in? Varför drivs jag av en så stark längtan att förändra, förbättra och utveckla tillsammans med människor som vill gott? Varför är jag så intresserad av teologi och religion? Kan jag fortfarande skriva? Har jag gjort det jag kunnat med EU-valrörelsen (men där är jag mer säker i varje fall efter hur mycket skrivande av artiklar och tal samt besvarande av frågor som helst)? Hur ska jag kunna vända ryggen helt och hållet mot det förflutna, med all smärta, all förödmjukelse, alla kränkningar och all illvilja och bara blicka framåt? Vad väntar mig på det oskrivna blad som ska vara resten av mitt liv?
Och så kommer raden, flygande rätt in i huvudet och rakt in i hjärtat: "Var ej rädd för morgondagen. Jag är redan där."
Det är stort. Fast jag måste nog ha lite hjälp för att kunna lita på det. Jag tror. Hjälp min otro!
Och så kommer raden, flygande rätt in i huvudet och rakt in i hjärtat: "Var ej rädd för morgondagen. Jag är redan där."
Det är stort. Fast jag måste nog ha lite hjälp för att kunna lita på det. Jag tror. Hjälp min otro!
EU har inte råd att bli fattigare!
Debattartikel i dagens Barometern:
EU är i kris. När
länder på grund av EMU-samarbetets tvångströja inte får vidta verksamma
nationellt anpassade åtgärder för att få ekonomin på fötter ökar antalet
arbetslösa, fattigdomen växer och människor drivs från sina hem. I ett sådant
läge ökar även grogrunden för de högerextrema krafter som hetsar mot invandrare
och hbtq-personer. Kampen för kvinnors rättigheter nedprioriteras och de jämställdhetsmål
man ändå hunnit nå i Europa håller på att överges. Vi måste bekämpa sådana
mörkerkrafter. Girighet, uppgivenhet och letande efter syndabockar måste
ersättas med vilja, framtidstro och respekt för varandras olikheter. EU har
inte råd att bli fattigare!
Lösningen på krisen
är naturligtvis inte att köra vidare på den inslagna vägen. En gemensam
högerinriktad finanspolitik som inte tar hänsyn till skilda länders olika problem
har misslyckats. Nu ska vi tänka nytt och skapa en hållbar politik för
människan!
Jag sätter här kultur
och utbildning i fokus, de två mest verksamma verktygen för att mota bort
rasism, intolerans och förtryck. Visst röstade Europa fram en dragartist med
ett kärleks-, tolerans- och fredsbudskap till vinnare i ESC-tävlingen och det
är positivt i sig, men det räcker inte. Vi måste också på allvar riva grunden
för det förtryck som hindrar människor att utvecklas efter sina egna
förutsättningar och utnyttja sin fulla potential. Det gör vi genom att på bred
front satsa på normutmanande, gränslös och inspirerande kultur och genom att
utveckla människans alla olika språk och uttryckssätt. EU kan vara en både effektiv
och spännande plattform!
EU har nämligen
inte råd att bli fattigare. Genom kontakter i Europa kan vi lära oss mer om och
av varandra och tillsammans skapa framtidstro. Utan tro på framtiden fördjupas
krisen, och kriser brukar sällan leda till fred. Det är trots allt ”EU som
fredsprojekt” som EU-förespråkare brukar använda som sitt sista argument när andra
är förbrukade.
Birgitta Axelsson Edström (V), kandidat i valet
till EU-parlamentet
fredag, maj 16, 2014
Behov av förändring, eller?
OK, here we go again: Stadieindelade timplaner på gång.
Skolorna, den verksamhet som Björklund som utbildningsminister har som sitt eget fögderi, ska inte längre få "trixa bort" elevernas undervisningstid. Är det Björklunds bild av den svenska skolan? Hur ofta händer detta, att skolor, rektorer och lärare, av ren illvilja försvårar elevernas väg till måluppfyllelse genom att vara så kreativa med tiden i skolan att elevernas behov glöms bort? Och varför händer detta i så fall?
Men det är sannolikt inte intressant att ställa sådana frågor. Det är bättre att göra som vanligt, nämligen konstatera att det var bättre förr och göra som man gjorde då, och under tiden så utvecklas omvärlden, tekniken förfinas och tar över alltmer av vår vardag, människor avkrävs helt nya kompetenser och kraven på självständighet, kritiskt tänkande och kreativitet höjs oavbrutet. Men skolan ska vara som den var förr. Fyra timmar matematik i veckan. Amen.
När ska vi ha en skola som sätter framtiden i fokus? När ska vi på allvar fatta att det enda man kan säga om dagen som idag är är att den aldrig kommer igen, och det gör inte gårdagen heller? När ska skolan möta elevernas behov och inte politikernas maktbegär? När ska eleverna få en skola för dem?
Aldrig, om detta får fortsätta. Att FP och borgerligheten tycker att det som nu sker är bra förvånar inte, men när motståndarna är pinsamt tysta så får vi ju inte ens en debatt. Hur ska vi då få en förändring?
Skolorna, den verksamhet som Björklund som utbildningsminister har som sitt eget fögderi, ska inte längre få "trixa bort" elevernas undervisningstid. Är det Björklunds bild av den svenska skolan? Hur ofta händer detta, att skolor, rektorer och lärare, av ren illvilja försvårar elevernas väg till måluppfyllelse genom att vara så kreativa med tiden i skolan att elevernas behov glöms bort? Och varför händer detta i så fall?
Men det är sannolikt inte intressant att ställa sådana frågor. Det är bättre att göra som vanligt, nämligen konstatera att det var bättre förr och göra som man gjorde då, och under tiden så utvecklas omvärlden, tekniken förfinas och tar över alltmer av vår vardag, människor avkrävs helt nya kompetenser och kraven på självständighet, kritiskt tänkande och kreativitet höjs oavbrutet. Men skolan ska vara som den var förr. Fyra timmar matematik i veckan. Amen.
När ska vi ha en skola som sätter framtiden i fokus? När ska vi på allvar fatta att det enda man kan säga om dagen som idag är är att den aldrig kommer igen, och det gör inte gårdagen heller? När ska skolan möta elevernas behov och inte politikernas maktbegär? När ska eleverna få en skola för dem?
Aldrig, om detta får fortsätta. Att FP och borgerligheten tycker att det som nu sker är bra förvånar inte, men när motståndarna är pinsamt tysta så får vi ju inte ens en debatt. Hur ska vi då få en förändring?
torsdag, maj 15, 2014
Om hopp och nytta...
Ibland så hoppas man.... och så blir det inte som man hoppades. Ibland visar det sig att det var det bästa i alla fall. Ibland så ser man inte möjligheterna... men så ser förhoppningsvis någon annan dem. Ibland är det precis så det ska vara. Ibland är det tungt, och ibland känns det lättare.
Vi vet nämligen inte allt. Ibland så är det en mening med att bära frågorna länge, och ibland så löser de sig snabbare än man ens har tänkt sig, men oavsett vad som gäller så ska man ta vara på varje dag. Varje dag är unik och en rikedom som aldrig kommer åter. Den där dagen då man hade tänkt att göra och skapa så mycket kanske blev en dag full av tankar och tystnad istället? Då kanske det var precis det man behövde. Och det där jobbet som man sökte men inte fick, hade man verkligen velat komma till ett sådant getingbo till arbetsplats som det visade sig vara men som man inte visste i förväg? Och hur mycket ska man egentligen tillmäta den där känslan av obehag och "inte höra till" i magen som man har ibland men har blivit mästare på att ignorera?
Jo, man ska nog tillmäta den en hel del vikt. Man ska också se till att ta tillfället i akt att faktiskt tänka till och känna efter. Jag kan inte hålla med om att alla SKA se till att ha en "FUCK OFF-peng" som man kan klara sig på ett tag. Tanken är att man ska kunna lämna en anställning/en relation/ett boende som man far illa av, och idén framfördes av någon häromveckan men jag minns inte vem det var. Långt ifrån alla kan skaffa sig en sån möjlighet, men själva tanken är ju tilltalande. Hur mycket är ett liv värt egentligen? Hur länge ska man låta andra förstöra det man har bara för att man är rädd att hoppa av ekonomiska skäl? Verkligheten är både grym och vass ibland, men utan ett liv kan man absolut inte hantera den.
Så jag valde livet. Och frågorna. Och väntan. Och hoppet om att det ska bli bättre. Jag HAR en viss FUCK OFF-reserv och jag har så mycket jag vill göra! Så jag hoppas.... och under tiden passar jag på att tvätta och skapa och utveckla mig och göra roliga saker som även andra har nytta av. Det är kanske det som är livet? Att vara andra och även sig själv till nytta?
Vi vet nämligen inte allt. Ibland så är det en mening med att bära frågorna länge, och ibland så löser de sig snabbare än man ens har tänkt sig, men oavsett vad som gäller så ska man ta vara på varje dag. Varje dag är unik och en rikedom som aldrig kommer åter. Den där dagen då man hade tänkt att göra och skapa så mycket kanske blev en dag full av tankar och tystnad istället? Då kanske det var precis det man behövde. Och det där jobbet som man sökte men inte fick, hade man verkligen velat komma till ett sådant getingbo till arbetsplats som det visade sig vara men som man inte visste i förväg? Och hur mycket ska man egentligen tillmäta den där känslan av obehag och "inte höra till" i magen som man har ibland men har blivit mästare på att ignorera?
Jo, man ska nog tillmäta den en hel del vikt. Man ska också se till att ta tillfället i akt att faktiskt tänka till och känna efter. Jag kan inte hålla med om att alla SKA se till att ha en "FUCK OFF-peng" som man kan klara sig på ett tag. Tanken är att man ska kunna lämna en anställning/en relation/ett boende som man far illa av, och idén framfördes av någon häromveckan men jag minns inte vem det var. Långt ifrån alla kan skaffa sig en sån möjlighet, men själva tanken är ju tilltalande. Hur mycket är ett liv värt egentligen? Hur länge ska man låta andra förstöra det man har bara för att man är rädd att hoppa av ekonomiska skäl? Verkligheten är både grym och vass ibland, men utan ett liv kan man absolut inte hantera den.
Så jag valde livet. Och frågorna. Och väntan. Och hoppet om att det ska bli bättre. Jag HAR en viss FUCK OFF-reserv och jag har så mycket jag vill göra! Så jag hoppas.... och under tiden passar jag på att tvätta och skapa och utveckla mig och göra roliga saker som även andra har nytta av. Det är kanske det som är livet? Att vara andra och även sig själv till nytta?
onsdag, maj 14, 2014
Mission impossible...
Ja, idag är en sån där dag när man verkligen undrar om det är världen eller jag som är galen. De mest självklara slutsatserna dras inte och självreflektion verkar vara en total bristvara. Ta bara det här exemplet: Kravet: könsoperation
Ja, det här är ännu ett fall när normerna sätter hinder i vägen för förnuftet. Varför i hela världen kan inte kvinnor få vara som de är? Och rent logiskt, om man nu tycker att det är OK att skära i friska kvinnokroppar bara för att de inte håller måttet som de rent naturligt är, hur kan en könsoperation där yttre delar skärs bort råda bot på en "manlig nivå av testosteron"? Och, eftersom det är själva "nyttan" av testosteronet man ska få bort, används delar av klitoris specifikt i själva idrottsutövandet? Jo jo, visst finns det exempel på att män använder fel huvud att tänka med då och då och just den delen kan ibland (för inte är det alltid?) upplevas som mer värdefull än både hjärta och hjärna, men den här kvinnliga motsvarigheten och just på idrottsområdet har jag faktiskt aldrig reflekterat över.
Nej, till syvende och sist så handlar det om normväldet, om ett samhälle som sätter gränserna för hur man ska vara för att vara godkänd, och där drabbas som vanligt kvinnor allra hårdast. En kvinna får nämligen inte prestera som en hel karl, men ändå är det just det kravet som ställs i de flesta sammanhang där kvinnor är uppe och nosar på de inflytelserika och omtalade nivåerna. Traditionellt kvinnliga egenskaper ses dessutom som en brist om män råkar uppvisa tecken på att ha dem. Det här gör mig inte galen, det gör mig vred på riktigt!
Jag hade för ett par år sedan förmånen att lyssna på förre kulturministern, den kloke Bengt Göransson (S) när han talade på temat "Förbannad är jag ganska ofta". Det är jag med, även om språkbruket inte är riktigt naturligt för mig. Han avslutade dock med att den heliga vreden ska sparas till de tillfällen då den är befogad. Det här är ett sådant tillfälle.
Sluta upp med förtrycket av kvinnor! Låt var och en få vara som den är, oavsett kön! Skär inte i friskt kött och riskera inte men för livet för de kvinnor som ställs inför omöjliga val!
Fast egentligen så handlar det ju om rädsla, helt enkelt om att man inte vågar hantera det som inte "ser ut som vanligt". Det handlar om en osäkerhet som istället för att skärskådas i ljuset förkläs i makt. Den drabbar kvinnor. Den beskär alla kvinnors frihet, utvecklingsmöjligheter och livsval.
Ska det vara ett "mission impossible" att vara sig själv som kvinna?
Ja, det här är ännu ett fall när normerna sätter hinder i vägen för förnuftet. Varför i hela världen kan inte kvinnor få vara som de är? Och rent logiskt, om man nu tycker att det är OK att skära i friska kvinnokroppar bara för att de inte håller måttet som de rent naturligt är, hur kan en könsoperation där yttre delar skärs bort råda bot på en "manlig nivå av testosteron"? Och, eftersom det är själva "nyttan" av testosteronet man ska få bort, används delar av klitoris specifikt i själva idrottsutövandet? Jo jo, visst finns det exempel på att män använder fel huvud att tänka med då och då och just den delen kan ibland (för inte är det alltid?) upplevas som mer värdefull än både hjärta och hjärna, men den här kvinnliga motsvarigheten och just på idrottsområdet har jag faktiskt aldrig reflekterat över.
Nej, till syvende och sist så handlar det om normväldet, om ett samhälle som sätter gränserna för hur man ska vara för att vara godkänd, och där drabbas som vanligt kvinnor allra hårdast. En kvinna får nämligen inte prestera som en hel karl, men ändå är det just det kravet som ställs i de flesta sammanhang där kvinnor är uppe och nosar på de inflytelserika och omtalade nivåerna. Traditionellt kvinnliga egenskaper ses dessutom som en brist om män råkar uppvisa tecken på att ha dem. Det här gör mig inte galen, det gör mig vred på riktigt!
Jag hade för ett par år sedan förmånen att lyssna på förre kulturministern, den kloke Bengt Göransson (S) när han talade på temat "Förbannad är jag ganska ofta". Det är jag med, även om språkbruket inte är riktigt naturligt för mig. Han avslutade dock med att den heliga vreden ska sparas till de tillfällen då den är befogad. Det här är ett sådant tillfälle.
Sluta upp med förtrycket av kvinnor! Låt var och en få vara som den är, oavsett kön! Skär inte i friskt kött och riskera inte men för livet för de kvinnor som ställs inför omöjliga val!
Fast egentligen så handlar det ju om rädsla, helt enkelt om att man inte vågar hantera det som inte "ser ut som vanligt". Det handlar om en osäkerhet som istället för att skärskådas i ljuset förkläs i makt. Den drabbar kvinnor. Den beskär alla kvinnors frihet, utvecklingsmöjligheter och livsval.
Ska det vara ett "mission impossible" att vara sig själv som kvinna?
måndag, maj 12, 2014
Detta är livet, eller hur?
Goa Anna! |
Och med denna upplevelse i hjärtat åkte vi till sjukhuset för att hälsa på mamma som återigen är där för påfyllning och lindring. Det är inte lätt att bli gammal. Det kan jag snabbt konstatera. Samtidigt som vi var där spelade Kalmar AIK fotboll på Fredriksskans och vann med solklara 6-0. Det var inte dumt, vare sig för mitt eller mammas blåa KAIK-hjärta :-)
Kvällen gick åt till ESC, och tja, jag tycker att Sannas låt var bättre än vinnarens. Det står jag för! Däremot gillar jag budskapet i vinnarlåten och jag gillar verkligen markeringen från jury och tittare vilka på ett väldigt tydligt sätt sa "Fuck you Homophobia!"
Söndagen inleddes med konfirmation i Heliga korsets kyrka med sång av ungdomskören, den sista uppsjungningen tillsammans för min del med dessa härliga och duktiga tjejer. Dem kommer jag att sakna, men jag önskar dem all lycka i framtiden. Jag hoppas att de inte släpper sången och musiken utan fortsätter att utvecklas. Det är nämligen gott att tacka Herren, som vi så ofta har sjungit, och att lovsjunga hans namn. Keep on praising!
Sedan var jag trött, men lite promenad i regnet och lite inköp på stadens största köplada blev det innan helgdagskvällen tog vid och vi kunde avsluta helgen med idrott på TV. Och nu är det måndag igen, med utskottsmöten och besvarande av frågor och administration och flygbladsutdelning och studier och... ja, man vet aldrig vad som kan hända.
Vad tiden går när man är aktiv! Det är väl det som är livet, eller hur?
söndag, maj 11, 2014
Rösta rött 25 maj!
Ett samhälle som
byggs på rättvisa och medmänsklighet är i grunden starkare än ett samhälle där
girighet är ledstjärnan. Ett samhälle som byggs på mångfald och respekt för
olikheter är mer hållbart och mer utvecklande än ett som bygger på likhet och
rädsla för det som är främmande. Ett samhälle som bygger på stängda gränser och
murar mot omvärlden är mer sårbart än ett som är öppet och fritt. Därför är det
ett starkt, hållbart, öppet och fritt samhälle jag och Vänsterpartiet vill
skapa och det gäller både här hemma och internationellt.
EU skulle kunna
vara ett medel i det arbetet, och EU ÄR ett viktigt organ i den värld och den
situation vi lever. Huvuddelen av riksdagens beslut är en direkt följd av
EU-beslut. Vi kan inte isolera oss från den verkligheten, trots att EU i sig är
en svårbegriplig struktur med uppenbara brister. Vi MÅSTE engagera oss, och det
FÖRSTA vi kan göra är att skaffa oss ett starkt inflytande genom ett bra
resultat i EU-valet! Vi i Vänsterpartiet är INTE TILL SALU, men är det något
jag skulle vilja bli av med så är det sofforna som står hemma i våra stugor
just i valtider. Soffliggandet är en av våra största fiender, så sälj sofforna
på Blocket och gå och rösta! Sofforna ÄR TILL SALU!
EU pressar idag
länder som är i kris att skära ner på viktiga välfärdsområden såsom skola, vård
och omsorg. Man tvingas urholka arbetsrätten och allt detta drabbar de sämst
ställda allra mest. Eurosamarbetets tvångströja hindrar de utsatta länderna att
föra en politik som kan få ekonomin att rulla igen. Tvångströjan måste bort!
Det är inte svårt
att konstatera att EU är i kris. Miljoner människor drabbas av arbetslöshet och
fattigdom. I krisens spår växer inte bara fattigdomen, utan samtidigt som
människor blir arbetslösa och drivs från sina hem på grund av en gemensam
finanspolitik som hindrar verksamma åtgärder, växer de högerextrema krafterna
som hetsar mot invandrare och HBTQ-personer sig allt starkare i EU-länderna.
Kvinnors rättigheter försämras och årtionden av kamp för jämställdhet i Europa
håller på att raseras. Jag önskar att vi genom europeiskt samarbete kan bekämpa
sådana mörkerkrafter. Girighet och uppgivenhet måste ersättas med vilja och
framtidstro. Mänskliga rättigheter är INTE TILL SALU!
Lösningen på krisen
är så klart inte att köra vidare på den inslagna vägen. Den ensidiga
nedskärningspolitiken måste ersättas med en politik för arbete, rättvisa,
jämställdhet, klimatinvesteringar och ekonomisk utveckling. Det är på sådana
områden ett europeiskt samarbete har ett positivt syfte, inte genom en gemensam
finanspolitik som inte alls tar hänsyn till vitt skilda länders olika
situationer. Sätter man termostaten i mellersta Tyskland och tror att den ska
bestämma värmen i radiatorn i norra Sverige och södra Italien samtidigt, så
förstår man hur galet det blir. Det blir många sömnlösa nätter och ångestfyllda
dagar när det blir för kallt och för varmt på samma gång.
En röst på
Vänsterpartiet i EU-valet är också en röst för ett öppnare EU. Som alltid står
vi i första ledet för internationell solidaritet. Vi välkomnar att människor
från andra länder kommer till vårt land, men vi motsätter oss samtidigt att
löntagare utnyttjas. Därför kräver vi att alla som arbetar i Sverige ska
omfattas av svenska kollektivavtal. I EU vill vi införa ett socialt protokoll som
gör att arbetstagare från andra EU-länder inte ska behandlas sämre än andra i
det land där de arbetar. Löntagarnas och arbetarnas rättigheter är, oavsett
ursprung, INTE TILL SALU.
Vänsterpartiet
är fortfarande ett tydligt EU-kritiskt parti som ser de stora demokratiska
bristerna i unionen. Vi vill ha ett nära samarbete mellan fria demokratier,
inte en odemokratisk superstat i Europa. Därför driver vi krav om att avgränsa
EU:s makt, demokratisera unionen och öka medlemsländernas inflytande. Vi vill
omförhandla det svenska medlemskapet. Det är hög tid nu!
EU-valet är också
en kraftmätning mellan vänster och höger. Liksom högerregeringen i Sverige
säljer ut välfärden och gemensam egendom påtvingar EU krisländerna
privatiseringar. Genom en röst på Vänsterpartiet visar du att du vill ha en
annan politik, en politik som står upp för löntagarnas rättigheter, som säger
nej till privata vinster i välfärden men som i gengäld stödjer
klimatinvesteringar för nya jobb. Självklart står rätten för kvinnor att bli
ekonomiskt försörjande högt upp på agendan liksom alla kvinnors rätt till sin
egen kropp. Kampen för jämlikhet och jämställdhet måste föras såväl nationellt
som internationellt.
Vänsterpartiet har
varit pådrivande i att skärpa miljöregler och förbättra EU:s politik för
jämställdhet och för löntagarnas rättigheter. Det har vi vår kritiska
EU-hållning att tacka för. Vi fortsätter att driva vår EU-kritik inom EU i
syfte att förbättra Europa och världen. Vi respekterar
folkomröstningsresultatet men har inte ändrat ståndpunkt. Där behövs kritiskt
konstruktiva krafter. Skicka inte fler döda fiskar som flyter med strömmen, dvs
ja-sägare, från Sverige till Bryssel! Skicka istället representanter som vill
lösa problemen och utveckla världen! Och skicka representanter som INTE ÄR TILL
SALU! Lobbyismens oerhörda påtryckningsapparat måste begränsas. Det är
väljarna, medborgarna, människorna som ska styra i en demokrati, inte
storföretagen och kapitalet! Demokratin är INTE TILL SALU!
Tycker man som jag
och gärna ser att feminismen och rättvisan blir starkare i EU-parlamentet så
kan man rösta på mig, en övertygad kristen feminist och socialist som ännu inte
fyllt 50 men som har ett hjärta långt till vänster som klappar för skapande
kultur, mångfald och mänsklig utveckling på bred front. Det är tillsammans, med
alla våra olikheter, som vi kan skapa ett samhälle, ett Sverige ett Europa och
en värld där vi alla kan känna oss hemma. Rösta
rött den 25 maj för en ljus och rättvis framtid!
Birgitta Axelsson Edström, Kalmar, plats nr 6
på Vänsterpartiets lista i valet till EU-parlamentet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)