måndag, augusti 29, 2016

TACK från oss! Nu ser vi framåt!

Debattartikel införd i Barometern 29 augusti 2016 och Östra Småland 9 september 2016
Det är med mycket stor tillfredsställelse som vi i styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater häromdagen inledde höstens arbete. För allra första gången slapp vi diskutera ”Lokalfrågan: Hur går vi vidare?” och kunde istället prata om ”Lokalfrågan: NU går vi vidare!”. En stor om- och tillbyggnation av vårt befintliga teaterhus i Kalmar hamn, numera i universitetets omedelbara närhet, och med en säkrad hyresperiod på 25 år gör att vi vågar planera för såväl kvalitativ som kvantitativ utveckling. Äntligen!

Det har varit en lång resa. Vi kan erkänna att det ibland har verkat som om chansen att kunna nå resultat har varit ungefär en på miljonen. Vi har under årens lopp varit med om att utreda mängder av alternativ. Under de sista åren har vi tittat närmare på såväl nybyggnationer av ett gemensamt kulturcentrum som möjligheterna att flytta Byteaterns verksamhet till byggnader som gamla posthuset på Sveaplan och den sedan länge uttjänta brandstationen. Av olika skäl har det inte varit möjligt att gå vidare med något av dessa alternativ. Vi lägger nu den resan bakom oss och ser framåt! Ett nytt teaterhus med utökad verksamhet ger inte bara mer teater på plats. Det skapar främst möjligheter för fler produktioner vilket kommer att gynna hela Kalmar län. Vi ser dessutom under hösten fram emot en fortsatt dialog med landstinget om våra verksamhetsmedel.

Byteatern har under de gångna två åren arbetat intensivt med att specificera vilka behov som behöver tillgodoses för att länets invånare ska kunna erbjudas angelägen regionalt producerad och professionell scenkonst även i framtiden. Styrelsen sammanställde under våren 2015 en sådan punktlista. Den innehåller önskemål om en samlad verksamhet i ett hus, två spellokaler varav en ska vara så stor att större produktioner ska kunna göras, tillräckligt med repetitionslokaler för att repetition och scenbyggnation ska kunna ske samtidigt, utrymme för pedagogisk verksamhet och fungerande logistik med service, scenyta och verkstäder i markplan samt en publik mötesplats med möjlighet till café och servering. Dessutom har styrelsen framhållit vikten av en säker utemiljö. De barn och ungdomar som kommer till Byteatern ska kunna känna sig välkomna och trygga inte bara innanför teaterns väggar utan även utanför. Det sistnämnda är och har varit ett stort problem då tung trafik passerar entrédörren och situationen har, speciellt när yngre barn har gästat oss, upplevts som riskfylld. Samtliga av oss formulerade behov kan tillgodoses åtminstone i någon mån med den lösning som presenterades i början av sommaren. Vi noterar med tacksamhet att även en förbättring av utomhusmiljön nu finns med i planeringen!

Många är de krafter som under åren har arbetat för Byteaterns sak. Personalgruppen och teaterledningarna har under årens lopp gjort och gör fortfarande stora insatser för en bättre teatermiljö. Vår publik och våra föreningsmedlemmar har, trots alla bekymmer med den fysiska tillgängligheten, troget gästat våra föreställningar och vår övriga verksamhet och inspirerat oss att jobba vidare. Regionförbundet, Landstinget i Kalmar län och Kalmar kommun har kunnat hitta möjliga samarbeten vilket har gett resultat. Vi riktar ett varmt tack till alla som har bidragit!

I höst med premiär den 16 september ger Byteatern just ”En på miljonen”, en lokalt producerad föreställning med innehåll direkt hämtat från våra kommuninvånare. Vi alla bär på historia och erfarenheter. Dem kan vi inte ändra på, men vi kan använda dem när vi skapar och utvecklar vår framtid. Det gäller både människor och teatrar. Vi hälsar alla välkomna till föreställningen och till Byteatern!

Styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater genom

Birgitta Axelsson Edström, ordförande

torsdag, augusti 25, 2016

Nu gläntar vi på dörren!


Äntligen börjar renoveringen av köket i Två Systrars kapell ge resultat! Invigning med pompa och ståt, workshops och festmåltid sker alltså under helgen som kommer, och vi kan bara ana vilka möjligheter ett utbyggt, modernt och fräscht kök kan ge. Inte bara köket har blivit åtgärdat, även andra delar av kyrkan har fått en ansiktslyftning. En levande och välbesökt kyrka blir sliten med tiden!

Två Systrars kapell har en mycket omfattande verksamhet och står öppen för besök och andakt dagligen.  Morgonbön och kvällsbön är stående inslag varje dag och naturligtvis firas gudstjänster och mässor på söndagsförmiddagarna, vid de stora helgdagarna samt på onsdagskvällar och fredagsmorgnar. Det finns även en väl utbyggd barn- och ungdomsverksamhet samt ett levande musikliv med körsång och lovsångsteam. Det senaste året har ett uppskattat språkcafé anordnats på torsdagseftermiddagarna till största delen arrangerat av volontärer. Församlingen har dessutom sedan flera år tillagat och serverat lunchsoppa en dag i veckan med hjälp av ett stort antal frivilliga. Café Kärleksängeln har varit mycket välbesökt!  Nu kan den verksamheten utvecklas ännu mer. Kanske kan det bli kvällsmat någon gång i veckan? Kanske kan menyutbudet ökas? Kanske kan kyrkan ännu mer bli den mötesplats som Norrliden så länge har behövt? Vi ser inga gränser i dagsläget, bara möjligheter!

Passa på möjligheten att ta dig en titt i helgen! Välkommen!

onsdag, augusti 24, 2016

Kampen mot mörkret

Ibland undrar jag ju vad som händer. I Frankrike tvingar polisen under vapenhot en kvinna att ta av sig sin slöja. I Sverige diskuteras på fullt allvar ett tiggeriförbud, lanserat av ett statsråd i en rödgrön regering. I Sverige, än en gång, förs på lika fullt allvar någon form av hetskampanj mot Svenska kyrkan och ärkebiskopen som man menar inte står upp för korset och för kristen tro. Vad är det som händer?

Är det frihet att inte få klä sig som man själv vill?
Är det överhuvudtaget tänkbart och önskvärt att förbjuda folk att be om hjälp?
Är det rimligt att sprida bilden av att Svenska kyrkan inte tar kristendomen på allvar?

NEJ. Flera uppenbara fel begås här:

  • Kränkningen som ligger i att förmena kvinnor att välja kläder är inte på något sätt besläktad med frihet eller med ett öppet och sekulärt samhälle. Den kränkningen är rent förtryck och den är riktad MOT kvinnor AV män.
  • Vi människor har ett stort problem, och det är stoltheten vi bär på. Den blir allt som oftast ett hinder för vår utveckling och vårt välmående. När vi får lära oss att inte be om hjälp när vi behöver det så utmanas en av samhällets grundbultar, nämligen den att vi organiserar oss tillsammans av den enkla anledningen att vi inte klarar oss ensamma. Det är för att se till att tillgodose de svagares behov (alla hamnar vi i det facket någon gång) som våra samhälleliga institutioner finns, inte för att ge de starka möjlighet att bli ännu starkare.
  • Svenska kyrkan lever utifrån Bibelns ord. Korset är inte ett skiljetecken, det är ett kärlekstecken. Någon sa att om ärkebiskopen skulle gå på Fyrisåns vatten så skulle folk säga att hon inte kunde simma. Jag kan hålla med. Vad hon än gör så kan det skruvas på till oigenkännlighet. INGEN i kyrkan skäms för sin kristna tro och alla tar efter bästa förmåga ansvar för den egna trons konsekvenser. Att man sedan misslyckas då och då är mänskligt, men tänk så lätt det är att peka på grandet i broderns öga istället för att hugga bort bjälken som sitter i det egna! Allt vad vi vill att andra ska göra för oss ska vi göra för dem. DET är ett bud som vi borde betänka oftare.


Vissa dagar blir jag så galet sned på det jag ser. Mitt inre revolterar. Är det jag mot världen, eller är det världen mot mig? Jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att vi är många som känner likadant. Min bön är att vi inte ska ge upp utan istället hitta strategier att komma framåt.

Mörkret ska förgå säger skriften. Just nu går det dock åt andra hållet, och det går snabbt. Hur många vill kämpa emot?

tisdag, augusti 23, 2016

Korsets välkomnande armar


Några ord från en av mina favoritpsalmer ackompanjerar i bakgrunden en hel del av det jag gör just nu. Jag inser just nu dessutom att jag här ser tecken på hur mina EFS-rötter gör sig påminda. Den här sången, skriven av Juliusson och Wallin så sent som samma år som jag föddes, har jag trott tillhörde det gamla arve- och allmängodset bland psalmer, men så är det alltså inte. In i den svenska psalmboken kom den inte förrän med Verbums psalmtillägg från år 2003 (nr 735). Vi sjöng den dock ofta ur Sionstoner (nr 518) i både Betlehemskapellet och i Vasakyrkan från 1970-talet och framåt. Kanske är det fullt rimligt i en så missionerande rörelse som EFS har varit genom åren att texter av det här slaget sjungs och lärs in.

Men nu är det inte först och främst mission jag tänker på. Nu är det istället bilden av korset här och nu som jag funderar över. I dessa få rader så uttrycks det som jag helst vill ha sagt: Korset bjuder in alla och stänger ingen ute!

Drömmar och vardag

Så är då vardagen här igen, åtminstone nästan. Listan på spelningar fylls på, invignings- och avtackningshelg i kyrkan nalkas med stormsteg och till kvällen börjar vi sjunga med Vox Communis igen. Dagen började med ihållande regn, men vädret har sedan ändrat skepnad och nu skiner solen mellan de vita molntussarna. Jag sörjde inte regnet och jag gläds inte oreserverat med solskenet, vilket de flesta vid det här laget vet. Regn och rusk skänker mig ro. Solen stressar mer, men det har ju sina poänger att kunna gå ut och slänga sorterade sopor vid återvinningen utan att bli som en dränkt katt. OK då, liksom. Men att öva, sortera noter, skriva sångtexter, transponera och planera kan man göra bättre till rytmen av ett regn.

Men morgonen började ju långt tidigare än så. Jag har drömt, till och med mer än vanligt. Jag drömde att vi hade tömt vårt fina föräldrahem på alla grejer. Det behöver jag ju i och för sig inte drömma om, det har vi ju gjort. Vi har både sålt, tömt och överlämnat det till nya ägare. Det gick undan, och det gjorde tömningen i drömmen också. Skillnaden var att vi inte kom så långt som till att överlämna det till andra. När vi hade städat och var klara så hände nämligen något annat. Dörren in till badrummet öppnades, och mamma kom ut.

Hon var sådär 40 år yngre, så där som jag minns att hon såg ut när jag gick i grundskolan, men hon var mindre än då. Hon hade en randig tenniströja och ljusblå långbyxor och nypermanentat hår som fortfarande var sådär obestämt brunt men allra mest hade hon sina glittrande glada ögon och sitt stora leende. Hon var tillbaka och hävdade på min häpna fråga att jag inte alls hade sett henne död. Hon hade bara rest bort ett tag, och nu ville hon testa att vara här igen. Jag var ju själaglad! Men, det var något som var jättejobbigt mitt i glädjen, och det var hur jag skulle förklara vad vi hade gjort med hennes hem. Det var ju helt enkelt tomt. Glädjen var dock större än obehaget, och nånstans så kunde jag då dra slutsatsen att inte heller pappa var borta för alltid. Även han skulle komma tillbaka.

Men så vaknade jag, till den här blöta morgonen med så fuktmättad nattluft kvardröjande i sovrummet att det kändes som om jag hade dagg på hela kroppen. Kanske var det glädjetårar också, vad vet jag. Vi hann aldrig så långt som att vi avkrävdes en förklaring på vårt vandaliserande, så mitt sinne var fortfarande ljust, men det dröjde inte många sekunder innan jag insåg skillnaden mellan dröm och verklighet och mellan återseendets glädje och saknadens sorg. Det är ju där man måste leva på riktigt.

Ändå, mina drömmar känns viktiga. Det är där tankarna sår fritt spelrum. Jag har drömt mer om pappa än om mamma. Pappa har jag ju exempelvis under en natt hittat på golvet i matrummet, skruvandes på radiatorn trots att han även i drömmen hade fått sitt högerben amputerat. Han förklarade frankt för mig att jag borde förstått att han inte tänkte lämna huset på det viset och att han visst kunde klara sig trots ett förlorat ben. Jag hade så gärna tagit den diskussionen i verkligheten, det kan jag lova! Men det fick jag som sagt aldrig. Det är verkligheten och vardagen som gäller i det liv som är mitt och som jag måste leva i vaket tillstånd.

Det där med drömmar är spännande. Jag vet att de kan betyda mer än enbart fungera som avslappning och skärmsläckare för hjärnan. Inte minst stod det klart för mig när jag fick hälsningen från pappa dagarna före hans begravning genom en god väns dröm (läs mer här). På något sätt skänker även de här drömmarna som jag får mig till livs tröst och ger mig förtröstan på att mamma och pappa har det bra där de är och att de bryr sig om mig och oss fortfarande. De talar om att de ser oss. Det försöker jag tänka. De lever vidare genom minnen, tankar och drömmar, men även på andra sätt som vi här i världen inte riktigt förstår.

Men en dag kommer även vi att förstå.


"En dag, ja kanske i morgon, går vi tillsammans till löftets land..."






fredag, augusti 19, 2016

Korsets tecken

Just nu är den här underbara texten mer aktuell än många gånger annars. Jag hör den i mitt inre hela tiden, trots att vi inte alls befinner oss i påsktiden. Ändå så känner jag att vi behöver reflektera över korset, vad det betyder och för vem det har en betydelse, och Urban Ringbäcks fantastiska text hjälper oss en bit på väg.

Korset är ett hoppets tecken,
står där på en frusen jord,
trotsar alla hårda vindar,
viskar underbara ord.
Korset är ett fredens tecken,
trots att det är märkt av blod,
sträcker sig mot himlen,
famnar hela världen.
Korset är ett segertecken.

Korset är ett segertecken,
döden fick ge upp till sist.
Livet trädde fram i ljuset,
gav oss allt vi en gång mist.
Korset är ett livets tecken,
evigt liv som aldrig dör.
Mörkret rullas undan,
morgonen har kommit.
Korset är ett gryningstecken.


(Urban Ringbäck)
  

#Inte min partiledning

Jag har suttit i Vänsterpartiets partistyrelse i två år. Man kan säga en hel del om de två åren ur en rad skilda aspekter, men jag väljer att säga en enda sak: Jag är väldigt glad över dåvarande partiledarens uttryck "Vi ska ha högt i tak och långt till dörren". Lars Ohly var, och är i allra högsta grad fortfarande, en människa jag håller oerhört högt.

Nu har det dock hänt något, och jag är mycket väl medveten om att jag inte behöver bry mig. Jag har ju lämnat partiet. Det gjorde jag inte utifrån ett missnöje med den nationella nivån, den politiska inriktningen, ideologin eller med partiledningen. Visserligen har partiet stannat i utvecklingen och förnyelse behövs. Det är nya tider nu. Gamla ideologier räcker inte, inte gamla hierarkier eller strukturer heller. Ett parti som ska kunna göra skillnad måste ha potentialen att förändra sig. Ett parti som ska kunna locka väljare måste vara lyhört och kunna välkomna och se fördelarna med mångfald. Där sprack det rejält på läns- och lokalplanet för några år sedan, och nu är samma sjuka högst aktuell även på riks. Skit sprider sig, som bekant. I Vänsterpartiet ska alla vara likadana. Jag trodde länge i min enfald att partiet var mognare och modernare än så och att det gick att förändra i rätt riktning (och att jag kunde bidra på något sätt förstås), men tji fick jag. Nu drabbas fler och fler. Det är nu återigen, om än inte proletariatets, så partiledningens diktatur som gäller. Den som dristar sig att gå utanför den trånga mallen fryses ut.

När nu partistyrelsen har att diskutera en "hantering" (läs: uteslutning) av riksdagsledamoten och aktivisten Amineh Kakabaveh utifrån anklagelser om rasism så är det inte bara pinsamt, det är ju nästan sjukt. Hur kan det vara möjligt att det går så långt? Hur kan man i ett modernt parti ens ha ambitionen att alla ska vara överens i alla frågor, eller att PS ska kunna bestämma över partimedlemmar som åtnjuter väljarnas förtroende? Hur kan man vara så otroligt icke-förlåtande att man gång på gång hänger upp sig på en av misstag delad film på nätet, ett agerande som Kakabaveh så tydligt både ångrar och har förklarat? Det är oresonligt och tyder på en partikultur som befinner sig långt från de krav som man ska kunna ställa på ett parti med viljan att framstå som mänskligt och demokratiskt. Läs mer här i debattartikel på Aftonbladet. Jag är alltså inte ensam om kritiken.

Skillnaden är, som sagt, att jag egentligen inte behöver bry mig. Jag har lämnat partiet, men när jag efter 20 års hög grad av aktivitet med en avslutande utmobbning ser att fler utsätts så gör det ont i hjärtat. Det betyder inte att jag anser att Kakabaveh har rätt i allt hon säger eller gör. Det tycker jag inte, men jag tycker att själva det faktum att den här diskussionen förs inom partiledningen är ett underbetyg på ett politiskt parti år 2016 som uppenbarligen inte ännu har lämnat år 1917 (eller som har företagit en tidsresa åt fel håll och åkt hundra år tillbaka i tiden).

Men, än en gång, det är ju #inte min partiledning.

fredag, augusti 12, 2016

En mänsklig eller gudomlig Gud?

Vi lever i en orolig tid. Ingen som håller ögon och öron öppna för vad som sker i vår omvärld kan komma undan den insikten. Mycket händer som vi tidigare inte ens kunde tänka oss. Det är terror, dödande, våldtäkter och misshandel. Säkerhetspådragen är stora och ändå ökar inte tryggheten. I takt med att vakterna blir fler, organiserade på legal väg eller ej,  så minskar istället känslan av trygghet och tillit. Konflikterna blir bara tydligare och tydligare. Det är i den här kontexten som kristna människor väljer att agera så att motsättningarna istället ökar. Jag blir bedrövad.

Korset är ett segertecken som sträcker sig mot hela världen. Korset sträcker ut sina armar och vill omfamna alla. Korset är den ultimata kärlekssymbolen. Korset visar den Gud som inte segrar med vapen, härar och världslig makt utan med den helige andes kraft. Korset är det skamliga avrättningsredskap som Gud valde ut åt sin enfödde son för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Han, den syndfrie, dog som den värsta brottsling för vår skull. Korset ska inte missbrukas.

Det är inte så att jag inte förstår värdet i att bära kors runt halsen. Jag har också korset i en halskedja, men det kan aldrig vara meningen att vi ska bära det för att öka konfliktytorna. Jag förstår också att vi ska visa stöd för dem som förföljs för korsets skull. Fattas bara annat! Men att göra det så att människor utesluts från korsets allomfattande kärlek är helt enkelt inte rätt. Vi har inte rätt att dela upp Guds skapelser i kategorier som ”vi” och ”dom”.

Det är inte logiskt att segern kommer genom döden. Ändå var det exakt det som hände på korset. Det visar vad som är så unikt med Guds kärlek till oss människor och vad det är som gör den kristna Guden så speciell att man står försvarslös inför kärleken. Världen behöver inte en religion som segrar på de blodiga slagfälten. Sådana går det redan tretton på dussinet. Världen behöver kärlek, strömmande från Gud genom oss människor. Vad säger det oss?

Jo, det säger oss att Guds väg inte är sådan att människan förstår den fullt ut. Guds väg är kärlekens, en kärlek som är så stor att den går utöver vårt förnuft. Att segra genom att dö är som sagt inte logiskt. Det är inte logiskt att segra genom att älska förbehållslöst heller, men det är den vägen vi ska gå. Det är en svår väg och en väg som ingen människa klarar av att gå (allra minst jag), men Gud kan. För Gud är nämligen ingenting omöjligt. Det är tilliten till den Guden och den kärleken som kan ge oss en utväg ur den oro som omger oss och som stör våra tankar så till den milda grad att vi inom de kristna leden börjar tro att vi ska vinna segrar genom vapen om än i bildlig betydelse (än så länge). På andra håll än här i förhållandevis trygga Sverige har man redan gått över i bokstavligt vapenbruk när man attackerar abortkliniker i Guds namn.


Korset är inget vapen. Korset är ingen provokation gentemot människor. Det är den rena kärleken, det rena offret och det är i korsets namn kärleken segrar. Är det ologiskt? Ja, men en allsmäktig Gud står över även logiken. Det vore ju en ganska mänsklig Gud annars, och en sådan är ju inte värd att tro på.

måndag, augusti 08, 2016

Vackra vilda Vadstena

Vadstena är vackert, så galet vackert på så många sätt:

  • Trolska Vättern, som på kvällen sveps in i pastellfärgade dimbankar och på dagen kan vara alldeles grön, blå eller nästan svart. 
  • Det vackra slottet vid sjön med vallgraven omkring.
  • Den stora klosterkyrkan vars spira är en omisskännlig del av stadens siluett.
  • De trevliga människorna som man möter på bussar, i affärer, på gator och torg och i alla andra miljöer.
  • Den öppna atmosfären.
  • De kulturhistoriska värdena.
  • Spiritualiteten, pilgrimsmentaliteten och den andliga medvetenheten.
  • Mentalvårdens historia som satt sin prägel på staden.
  • Vadstena Akademin med sina musikaliska och dramatiska utsvävningar.

Pierre och Emmy tog uppgiften att vakta slottet
mot Pokemon och andra angripare på stort allvar.

Ja, det är en mycket vacker plats som fyller mig med inte bara ro utan även med spänning och nyfikenhet. Den här gången fick vi som vanligt avnjuta en operaföreställning. Emmy jobbar ju där för fjärde året i rad, detta år som scenmästare. Hon växer med uppgifterna! I år innehöll kvällen två 1700-talsoperor på temat Kär och galen: Nina och Comala. Båda var se- och hörvärda (så klart!) men den andra var så väldigt mycket mer spännande att uppleva. Recensionerna har varit, med all rätt, lysande (utom en som tyckte att till och med döden är tråkig i Vadstena...). Vilka prestationer vi fick bevittna! De här ungdomarna, både på scen och bakom scen, är så vansinnigt duktiga, och den miljö de får möjlighet att vistas i med professionell musikalisk och dramaturgisk ledning är förstås stimulerande på så många sätt. Det blir alltid minnesvärda kvällar där i Bröllopssalen på Vadstena slott, även om det i år kanske är en liten märklig upplevelse att som feminist matas med åsikten att kvinnor som drabbas av kärlek och inte får ha mannen ifråga bredvid sig hela tiden förlorar förståndet ;-)

En grej som vi tidigare inte har prövat var en dramatiserad vandring i psykvårdens historia. Sent på lördagskvällen gick den av stapeln. Vi fick skriva in oss i Stora dårhuset och blev sedan hälsade av sköterskan Karlsson med orden: "Jaså, här är ni ju: De nya dårarna från Linköping!" I grupp gick vi för att träffa Mårten Skinnare och fick höra hans historia om hur han på 1500-talet lade grunden för det som skulle bli ett av Vadstenas stora uppdrag här i Sverige, nämligen att vårda människor som var olyckliga, sjuka i sinnet och som behövde andras hjälp. Vi fick också träffa överläkare Alexandersson som levde 300 år senare och som denna kväll ställde diagnoser på några av oss nyinskrivna. Själv fick jag diagnosen manodepressiv med tendenser till storhetsvansinne och fick ett plåster som säkert skulle hjälpa, en sked vansinnigt urindrivande medel samt löfte om att senare få en slurk av någon form av brygd kokt på orm.
(Och bara för att klargöra: Jag är överkänslig mot plåster. Jag slet av mig det i lönndom med en gång. Så kan man göra när man är tokig men ändå snäll och jag svalde faktiskt medicinen som doktorn gav mig och som smakade misstänkt likt helt vanlig citronsaft från Konsum ;-) ).
Plåstret var välanvänt och hade hjälpt flera andra patienter före mig.
Vandringen gick vidare. Tre gånger fick jag lov att intyga, inför alla andra i gruppen, att jag inte hade kissat ner mig. Speciellt viktigt var det ju att inte ställa till det i hospitalskyrkan förstås där vandringen sedan avslutades. Där fick vi träffa Predikare-Lena som satt på Vadstena i sin ungdom i början av 1800-talet eftersom hon predikade Guds ord och sina egna uppenbarelser utan kyrkans tillstånd. Sådana galna människor var man väl tvungen att låsa in... Men hon släpptes faktiskt ut och levde fritt efter ett par år. Normbrytande aktiviteter är farligt, det vet väl alla? Och på den fronten har det just inte hänt så där otroligt mycket kan jag konstatera. Ramarna för accepterat beteende är inte på långt när lika vida som 1970-talets byxben...

Det blev en himla rolig men också tankeväckande kväll. Hur känns det egentligen att behandlas som totalt otillräknelig "dåre"? Hur fungerar psykvården idag? Vad har man lärt sig? En hel del framsteg har ju gjorts så klart, men det återstår mycket innan vi kan säga att vi har knäckt gåtan som människans psyke utgör. Visst fanns det en lång rad mycket plågsamma och rentav förvärrande metoder och behandlingar förr, men även de brukades med syftet att hjälpa drabbade människor. Man trodde man gjorde gott, även med en snurrande stol som kunde förstöra balanssinnet totalt eller åtminstone sätta det ur spel för lång tid framöver och med iskalla bad som enbart hade effekten av köldtortyr. Vi fick lära oss att det inte var ovanligt att den anställda personalen på "dårhusen" också blev sjuka i sinnet så småningom. Det är ganska lätt att förstå. Miljön var väl inte direkt upplyftande, men institutionerna fanns där av en orsak: Man ville hjälpa. Att man dessutom kunde bruka vården för att gömma undan misshagliga element som hotade samhällets status quo är förstås också en sanning.

Men vad gör vi med den sista kategorin människor idag? De som vägrar inordna sig under ett normsystem som vi måste ta för givet? De som, för att ta ett exempel, inte självklart ser att livets mening är just att göda kapitalet? De som har föreställningar om att det finns en högre mening än att ha pengar på banken att åka på utlandssemestrar för? De som vill leva här och nu och som vill skapa goda liv för sig själva och andra genom att gå helt andra vägar?

Moder Katarina, dotter till den heliga Birgitta
och klostrets första abbedissa.
Ja, de kanske hamnar i Vadstena. På sjukhuset, på rättspsykiatriska kliniken eller i klostret. Här i världen är det nämligen, fortfarande, svårt för sådana att passa in. Kanske är det därför jag känner mig så hemma där och tycker att det går att andas frisk och energigivande livsluft just där.

Östgötsk grekisk ananas

Så var man då hemkommen efter årets Vadstenaresa. I år åkte vi tåg och buss. Det gick riktigt bra, och långt billigare var det än att köra bil tack vare dagskorten för familj som både KLT och Östgötatrafiken säljer nu i sommar. 180 kr plus 250 kr för två vuxna enkelresa och då kan man göra hur många stopp man vill. Billigare går det inte att åka. På hemvägen gjorde vi en avstickare till svärföräldrarna i Åtvidaberg också. Smidigt och bra!

Enda nackdelen var ju att det blev lite problem med måltiderna. Kustpilen har färdigrätter att servera (micromodellen ni vet) och mackor med fyllning, men man kan aldrig förutsätta att det finns något där utöver ostmackor för en vegetarian. Det vet ju alla (eller hur?) att det är direkt hälsovådligt att äta något vegetariskt då och då, så därför finns det inte några sådana alternativ alls. Därför beslutade vi oss, eftersom resan igår sträckte sig från kl 11.43 till 22.05 utan några uppehåll som gick att spendera för lunchintag, att köpa något matnyttigt i middagsväg på stationen i Linköping att ta med på tåget hemåt. På centralen finns ett Take Away-ställe och där hade man sallader av olika slag med dressing och bestick och allt som man kan behöva. Den vegetariska varianten var (TADA! och trumvirvel): GREKISK SALLAD! Sådan har man ju aldrig ätit, typ ;-) Men jag klagar inte. Jag gillar fortfarande grekisk sallad. Det är helt OK att äta en sådan, bara man får vitlöksdressing till. För säkerhets skull (dels så vet man ju aldrig hur en del definierar vegetariskt ty ibland ingår såväl fisk som skaldjur och kyckling i den kategorin, dels så har jag ju mina mindre trevliga allergier att ta hänsyn till) så frågade jag personalen innan jag handlade:
-Vad innehåller den grekiska salladen?
Svaret blev:
- Bara grönsaker.
- Och det är ingen ananas bland grönsakerna? fortsatte jag.
- Nejdå, var det stensäkra svaret. avlevererat med ett leende.

Hungern började smyga sig på, och det där lät ju lovande. Jag tog en grekisk sallad med vitlöksdressing och maken tog en räksallad med Rhode Island-dressing. Kvällen var räddad! När tåget just hade avgått så skulle vi äta.
Grekisk sallad UTAN ananas från Take Away-stället på Linköpings central.
Jag gillar inte att idiotförklara folk, men det där blev ju nästan komiskt. "Finn fem fel" liksom. Pierre kunde äta lite av den efter att han hade ätit upp sin räksallad (även den med ananas) och resten gick sedan i papperskorgen. Hela salladen badade ju, naturligtvis, i spad från den konserverade ananasskivan. Men, som personalen sa, den innehöll ingen ananas. Nej då.

Nåväl, man kan lära sig något av allting. För det första: Jag förstår att det kan vara svårt att förstå en del frågor. Då är det bättre att inte besvara dem. Det här kunde gått riktigt illa. Nu drabbade det bara mig, om än i ganska hungrigt och därmed irriterat tillstånd. För det andra: För egen del kommer jag att ha svårt att lita på vad cafépersonal säger när jag ska handla något ätbart som jag inte kan se med egna ögon i förväg. För det tredje: Kustpilen hade ostmacka, drickyoghurt med hallon- och blåbärssmak samt öl. Det räddade kvällen. Speciellt det sista.

Lite kuriosa: Vi var ju i Vadstena över helgen. I fredags åt vi lunch där, och jag beställde kikärtsbiff UTAN ananas. Tror ni inte att det var färsk ananas över hela tallriken när maten väl kom? Vad ÄR det med östgötar och ananas??? Men där var det ju lättare att rätta till det hela. En generad servitör fick fixa till det, och bad förstås om ursäkt. I förra veckan hände nåt liknande här i stan när jag beställde vegetarisk plockmat UTAN nötter, mandel och ananas och fick couscous med persilja och MANDEL utan att fatta det förrän efteråt. Effekten kunde blivit mycket värre. Det blev blåsor både i och utanpå munnen, men inte värre än att det gick att hantera. Ägaren bad tusen gånger om ursäkt och misstaget lär inte upprepas. Men faktum är att så här många misstag har jag knappt råkat ut för tidigare och nu kom de slag-i-slag på en dryg vecka. Visst är det märkligt?

VIKTIGT: Människor kan dö av allergier. Jag tror inte att någon vill orsaka något sådant, men det går inte att chansa när man hanterar mat. Lite utbildning riktad till caféer och restauranger kanske vore på sin plats?

Men vi hade i varje fall trevligt, och resan med kollektiva färdmedel var både billig och bekväm. Tänk på det nästa gång ni också: Finns det alternativ till egen bil? Kanske kan det bli en angenäm överraskning, men är du allergisk: Ta med säker mat!

fredag, augusti 05, 2016

Apropå politik och trovärdighet

Jag som varit vänsterpartiet trogen i så många år möts naturligtvis fortfarande av många kommentarer från fd partikamrater om hur överlägsen just Vänsterpartiets politik är. Att partiet knappt kravlar sig över sex procent beror på att folk inte fattar eller på att andra partier förstör. Det är helt enkelt inte sant.

Ta exemplet Kalmar. Här har ledande partiföreträdare skrivit om hur hemskt det är att en av de stora jättarna inom vård- och omsorgsbranschen ska ta över två äldreboenden efter upphandling. Den utvecklingen banade vänsterns egen företrädare i omsorgsnämnden väg för genom att yrka på att båda boendena skulle in i samma upphandling. Hade man delat på dem hade lokala och mindre aktörer haft en chans. Nu stängdes de effektivt ute då de större drakarna blir intresserade och kan konkurrera med ekonomiska muskler av helt andra dimensioner. När beslut om entreprenör skulle fattas av kommunstyrelsens arbetsutskott ställde det V-märkta kommunalrådet upp på beslutet. Ingen reservation gjordes. En mesig protokollsanteckning är den enda markeringen som finns, till intet förpliktigande. Vänsterpartiet är helt och fullt delaktigt i både upphandlingsförfarandet och i antagandet av entreprenör.

Jag förstår varför. Man vill inte riskera den varma platsen vid maktens grytor. Men agerandet är riskfyllt. Att föra fram en politik som man inte vågar driva och stå för när det gäller är inte trovärdigt. Det fattar väljarna. Det är nog inte politiken i sig som är problemet. En vård och omsorg utan ohemula vinster till privata fickor ställer många upp på. Problemet är att Vänsterpartiets egna politiker inte gör det, och då får man nog från Vänsterpartiets sida räkna med att andra partier tar över politiken och driver den med en långt mer uppgraderad trovärdighet.

måndag, augusti 01, 2016

Ledig söndag

Igår var det söndag. En ledig söndag. Det är inte många sådana jag har haft det senaste året, men nu kommer det fyra stycken på raken. Tror jag. Det är nämligen semestertider. Det betyder ledighet och avslappning. Det har sin charm.

Vi har inte planerat så där över hövan den här sommaren. När försäljningen av barndomshemmet skulle genomföras med överlämning 27 juli till tillträdande köpare så kändes det som om man ville klara av det först innan något annat planerades in. Det gick ju inte att förutsäga dels hur mycket energi processen skulle ta, dels hur man skulle klara det hela psykiskt. Nu gick det bättre än förväntat, tack och lov. Det finns krafter kvar, men kanske inte så mycket att en utlandsresa står överst på önskelistan. En sådan kan man nog hinna med ändå, i sinom tid. En resa till Östergötland och undersköna Vadstena med opera och kulturhistoria i dotterns sällskap vid Vätterns strand ska vi ändå unna oss. Det ska bli trevligt! Men söndagar hemma, lediga söndagar, är liksom en aning jobbiga även om de som sagt har sin charm.

Vi kom på det där igår. Vad skulle vi hitta på? Vädret var ganska omväxlande, värmen på behaglig nivå och alternativet lösa korsord på gården eller på balkongen var en aning trist. Förut har vi ALLTID kunnat ringa pappa. Antingen har han kommit hit på fika eller så har vi åkt hem till honom, eller så kunde vi åka iväg och titta på nåt. Nu finns inte det alternativet längre. Söndagseftermiddagar blir tomma då, tungt tomma. Vi åkte till Kläckeberga för att fika.

Trodde vi, ja. Där var det kö ut genom dörren nerför trappan och ut på parkeringen. Samtliga bord utomhus var upptagna. Det var tydligen många som hade fått samma infall som vi: Vi åker och gofikar! Kanske kan trängseln också förklaras av att stället bara är öppet på söndagar... Vi fick tänka om och vände kosan norrut, till Rockneby där vi efter att ha kört ut in the middle of nowhere till grusvägens slut nådde fram till världens charmigaste Tjorvenmuseum. Intressant kultur- och motorhistoria och urgulliga bilar tillverkade i Kalmar kompletterades med riktigt gott fika. Det var himla mysigt. Missa det inte! Öppet lördagar och söndagar med gratis entré och prisvärt fikabröd med hög nostalgifaktor! Och när jag satt där så tänkte jag, som så ofta både förr och nu: Här skulle pappa varit med. Det hade han gillat.




Vi tog en runda på parkgolfbanan inne i Vänortsparken innan vi vände hemåt också. Att skingra tankarna genom att putta på en liten rosa boll är ett enkelt sätt som får en att må bättre. Dessutom gäller det ju att träna upp sig inför kommande bataljer i släktmästerskapen (eller hur Gert och Kristina?). Vi får nog notera en avsevärd uppryckning för paret Axelsson-Edström sedan förra gången. Vi är på gång! Nästa gång satsar på resultat under 30 för The Champion och under 40 för Det hopplösa fallet (dvs mig).