torsdag, september 30, 2010

Dagens möte och funderingar framför ett fönster

Idag väntar möte i Kalmarsunds gymnasieförbund. Det var ett tag sedan sist. Pga ärendebrist ställdes det förra mötet in, Det skulle ha hållits i slutet av augusti, mitt i brinnande valrörelse. Nu har vi en ganska lång lista till dagens sammanträde istället. Samtidigt har vi mediauppmärksamhet på ett problem i en av våra gymnasieskolor: http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/mitt-barn-vagar-knappt-ga-till-skolan(2125904).gm Jag hoppas få veta lite mer än vad som står i tidningarna under eftermiddagen. Att vara en av dem som ska vara med och ta ansvar för gymnasieverksamheten men inte få mer information än vad som står i tidningen är naturligtvis inte acceptabelt. Det är självklart ännu mindre tillfredsställande att elever far illa. Sådana problem måste man ta på allvar och åtgärda på riktigt. Jag hoppas att det sker.

Solen lyser faktiskt lite grann idag, åtminstone syns den mellan molnen ibland. Hösten är så vacker i sol! Just årstidernas växlingar är fascinerande, och det är vid de tillfällena som man blir lite extra påmind om att allting förändras och att allting KAN förändras. Det som ser ruffigt och tufsigt ut går i vila för att lite senare uppstå i en helt annan skepnad. Löven byter färg, faller ner och dör. De kala grenarna kläds lite senare i vit rimfrost och kanske, om vi har tur, med vacker vit snö för att sedan åter bli ljusgröna av nya blad framåt vårkanten. Träden lär oss att det inte är farligt att lägga bort det gamla för att satsa på något nytt. Det är på det viset livet i själva verket är.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" som Sören Kierkegaard så klokt uttryckte en gång. Vi skulle nog må bra av att våga lite mer, precis som träden. Å andra sidan står de fast förankrade i marken med djupa rotsystem, och det är kanske bristen på trygga rötter som gör att vi inte vågar. Det är nog mänskligt och fullt förståeligt, men förlusten det innebär att förlora sig själv ska nog inte heller underskattas.

onsdag, september 29, 2010

Vardagens val

Ja, så var vardagen åter igång med bokföring, styrelsemöten och allsköns samtal, en del trevliga, en del mindre trevliga. Sånt är ju livet. Valrörelsens otroliga tempo gjorde att mina batterier tog slut alldeles, och jag har inte repat mig ännu. Kraften finns liksom inte där. Frågan är om det är valrörelsebaksmälla, men i så fall är den mer efterhängsen än nånsin tidigare. I själva verket är det kanske något helt annat. Man vet ju aldrig.

Det var i varje fall roligt att få personkryss i kommunvalet. 180 goa människor av dem som röstade på Vänsterpartiet lade sin röst på mig. TACK! Ett speciellt tack till Ingemar Einarsson (C) som är den ende av mina politikerkolleger som har kommenterat detta. Han sa att han skulle ha röstat på mig om han hade röstat på Vänsterpartiet "för jag tycker du är snyggare än listettan". Ha ha! Hade jag röstat på Centern hade jag röstat på Ingemar, för han är en av de allra trevligaste fullmäktigekamraterna vi har. Man kan ju rösta på kandidater av precis vilken anledning som helst, fast visst är det viktigt att följa sin ideologiska övertygelse först och främst? Fixeringen vid personer tenderar att skymma det viktiga i demokratiska val, nämligen att rösta på det samhälle man vill ha. Om det sedan är Nisse eller Stina som genomför det (eller hur trevliga eller snygga de är) är trots allt sekundärt. Det är ju liksom inte en Fröken Sverige- eller Idoltävling det gäller.

Nåja, nu är valet 2010 över oavsett vad man tycker om resultatet (det ska naturligtvis respekteras), men fortfarande har man många andra val kvar i livet att göra hoppas jag. Kanske är det dags att ta itu med dem nu istället. Jag börjar direkt med att välja en kvällsfika framför TVn istället för att sitta här framför datorn en kväll till. Det kanske kan vara ett steg i riktningen att tänka på sig själv, något som en av mina vänner på Facebook rådde mig till häromdagen. Det är faktiskt ett val jag inte är van vid att göra, men jag ska börja vänja mig, lite i taget. Strykkorgen är tom, diskmaskinen bara halvfull och det är fotboll på TV. Det passar bra just ikväll att börja :-)

måndag, september 27, 2010

Cykelstaden på tapeten, lite sent men ändå...

Ibland drar man lite på munnen. Det hände idag när jag öppnade det förtreffliga blå lokalorganet:http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/livsfarliga-cykelleder-i-kalmar(2121724).gm

Detta har vi i Vänsterpartiet pekat på i hela valrörelsen. Problemen för cykeltrafiken är mycket stora. Ibland är det rent livsfarligt att cykla, men det blev bara några små notiser i pressen kring detta. Någon form av "nu är Vänsterpartiet ute med vallöften och slösar pengar igen"-mentalitet kändes ganska påtagligt vid rapporteringen, även om vi fick bra gensvar från reportrar medan vi presenterade våra idéer.

Och så nu, bara drygt en vecka efter valet, så är detta en av de stora nyheterna. Nåja, bättre sent än aldrig. :-)

torsdag, september 16, 2010

Mänsklighet och medmänsklighet går hand i hand

Så gott som varje dag hör vi i nyhetssändningar och läser vi i tidningar om människor som kommer i kläm och far illa. Det handlar om sjuka som inte får sjukpenning, arbetssökande som inte får ersättning så den räcker till mat och bostad och om människor med funktionsnedsättning som inte får den hjälp de behöver. I veckan på tv kunde man exempelvis se en svårt Parkinsonsjuk man som inte kunde äta själv men som ändå av Försäkringskassan bedömdes sakna behov av stöd vid måltiderna. I Sverige år 2010 är detta vanliga nyheter, och vi verkar knappt reagera. Fast det gjorde jag. Jag for oerhört illa.

I själva verket borde varje tidning bränna våra händer, men det verkar som om vi har skaffat oss alltför kraftig hud. Det känns inte. Välfärden monteras ned, och vi bryr oss inte. Varför ska jag bry mig om min nästa? Varför ska jag, som är frisk, hyfsat ung och har arbete, behöva betala för att någon annan behöver hjälp? Varför ska min plånbok bli tunnare för att andra har behov som de inte kan fylla själva? Varför ska jag behöva ta ansvar för sådant som jag själv inte har orsakat?

Ja, svaret är enkelt: För att JAG är en del av samhället. För att just JAG, som har möjligheten att hjälpa till är den som SKA hjälpa till. Det är så vi bygger ett hållbart samhälle för människors skull. Det gör vi genom att hålla ihop, för vi behöver varandra.

Låt inte din egen plånbok skymma sikten för din medmänsklighet. Låt inte kalla sifferkalkyler ersätta din mänskliga empati med dem som har det sämre än du. Gå inte på lögnen om att var och en klarar sig bäst själv. Du lär bli smärtsamt medveten om att det inte fungerar så när du själv behöver hjälp eller när dina närmaste behöver stöd i en omfattning som du inte själv klarar av att ge.

Att vara människa är att vara medmänniska. Låt inte medmänskligheten bytas ut mot girighet. Bejaka istället det som förenar oss: Att det är djupt mänskligt att vilja och att kunna hjälpas åt.

onsdag, september 15, 2010

Jag mår illa

Public service-företaget SVT har gått över gränsen. Man ska stå för saklighet, allsidighet, objektivitet och relevans. Det är en av grundförutsättningarna för en fungerande modern demokrati att en professionell public service finns. Så är det inte här. SVT används numera i propagandasyfte. Så fungerade den statligt kontrollerade tidningen Pravda i Sovjet och televisionen i DDR under kommunisttiden. Det är så långt från demokrati som man kan komma. Människor hindrades från att tänka själva och skulle av media styras till att tänka godkända tankar.

Jag skäms över mesigheten och undfallenheten. Jag skräms över att man inte vågar låta fria människor skaffa sig åsikter själva på grundval av korrekt information. Och ryggradslöshet har jag aldrig klarat av, allra minst hos de institutioner som ska tjäna demokratin. Journalistiken har väl också någon form av heder, eller har i varje fall haft, hos åtminstone en del?

Det är därför jag mår illa nu, vansinnigt illa. Demokratin värderar jag alltför högt för att stillatigande se den tvingas gå etablissemangets ärenden. I sådana strama tyglar kvävs den, men det är kanske det som är målet? "Makten framför allt" har ju även tidigare varit ledordet för de styrande, och då kan man ju inte ha en arbetssam demokratiprincip att ta hänsyn till. Det förefaller väl onödigt och dessutom alldeles för dyrt?

Men då byter vi nationalsång också. "Du gamla du fria" blir "Du gamla ofria" för man ska väl i varje fall tala och sjunga sanning?

måndag, september 13, 2010

År 2010 borde vi kommit längre

Ibland blir det för mycket i livet. Visst, det är valrörelse nu. Då ÄR det mycket, det hör liksom till. Det accepterar jag. Vid den här tiden vart fjärde år är det full rulle som gäller, rätt in i kaklet bara, och det står jag ut med. Man är ju inte ensam. Eller man borde inte vara det i alla fall men är det ändå. Ibland alltså.

Den stora frustrationen kommer när man inte får säga som det är, av olika skäl. Man ska vara taktisk. Man ska "spela spelet". Man ska tänka på andra saker än de som är viktiga och riktiga. Och då är jag inte riktigt med längre. Då blir jag svart i munnen och kan inte se mig själv i spegeln. Det sistnämnda har jag svårt med för det mesta i och för sig, men av helt andra skäl. Jag vill vara ärlig, och kan jag inte vara det, eller får jag inte vara det, så är jag helt enkelt inte riktigt närvarande längre. Och det är ganska smärtsamt. Och det syns i ögonen. De slocknar.

Vi har ett val framför oss. Valet står inte mellan Mona eller Fredrik, eller mellan Alfons Åberg eller Toblerone. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, och vad samhället egentligen är och ska vara. Samhället är vi tillsammans, och dess regler skapar vi tillsammans, i ömsesidig respekt och hänsyn och utifrån det faktum att alla är lika mycket värda. Det är min bild av samhället i varje fall. Den bygger på kärleken, på det som förenar oss människor och som gör att vi söker oss till varandra. Vi behöver varandra, på olika sätt under olika delar av livets alla vändningar, men behovet finns där hela tiden. Det är därför vi tillsammans ska bygga välfärd, helt enkelt för att alla behöver den, och det är därför vi ska bygga den tillsammans.

Jag bryr mig inte om min plånbok. Jag kan bara äta mig mätt, ha tillräckligt med kläder på kroppen så att jag inte fryser och ha tak över huvudet. Det är det som kostar pengar. Varför ska jakten på det som man ska ha utöver basbehoven betyda allt? På vilket sätt blir jag lyckligare över att kunna köpa hushållets femte TV när jag vet att det finns andra som inte har mat för dagen?

Jag såg ett inslag i kvällens Rapport om en Parkinson-sjuk man som fick sitt stöd indraget av Försäkringskassan eftersom han inte bedömdes behöva hjålp med att äta. Han kunde inte äta själv. Hur kan det vara sant att vi i Sverige 2010 låter så sjuka människor leva på rå korv som man knappt kan stoppa in i munnen och bita av? Han kunde inte hantera kniv och gaffel. Hela kroppen skakade. Men Försäkringskassan menar att det inte är deras ansvar.

Men det är deras ansvar, och det är vårt! Han har inte bett om att bli sjuk! Det är här kärleken till nästan kommer in, en kärlek som vi har glömt bort mellan satsningarna på utvidgade arbetsmarknadsregioner, näringslivsklimat, skattesänkningar och RUT-avdrag. Jag skäms för att vi har det läge vi har, men hoppas ändå att Sverige vaknar nån gång och inser att kärleken är viktigare och större än den egna plånboken eller den egna personkulten. Verkligheten är inget spel, den är verklig och berör människor av kött och blod. År 2010 borde vi kommit längre.

Låt inte fler ögon slockna. Låt dem lysa istället.

söndag, september 12, 2010

Nytt bibliotek i Smedby

Jag bodde i Smedby i 15 år, på Löten. Där växte min dotter upp och i Smedby gick hon alla sina år i förskola och grundskola. Där fick man lära sig att uppskatta många olika sorters människor och jag är glad över att jag gav henne den uppväxten, just på den nya sidan av Smedby. Där trivs man och lever gott, det har jag 15 års erfarenhet av. På den tiden fanns Konsum också, räddningen för mig som hade ont om tid och aldrig har tyckt om att handla mat på stora köpcentrum. Jag gillade Konsum skarpt! Men det var ganska långt till bibblan, förstås. Dit gick jag så gott som aldrig. Man hörde på nåt sätt hemma i gamla eller nya Smedby, inte i både och. Ärendena på bibblan fixade man inne i stan.

Sedan lång tid tillbaka har vi diskuterat möjligheten att flytta biblioteket till Barkestorpsskolan. Skolan i gamla Smedby har haft ett lokalbehov som man skulle kunna lösa med bibliotekets gamla yta. Vi har sett det här som en utvecklingsmöjlighet på flera sätt. Det har både handlat om att kunna kombinera skolbibliotek med folkbibliotek, om att samutnyttja lokaler på ett vettigare sätt och om att ge skolans elever i de äldre åren ett större utbud på biblan. Skolbiblioteken blir allt viktigare i undervisningen, och hög kvalitet på biblioteket ger bättre förutsättningar för elevernas kunskapsutveckling och för demokratin. Just demokratin måste vi sätta lite högre upp på dagordningen än vad vi har vant oss vid. Vi kan aldrig ta den för given.

Vi ville också, som ett led i arbetet att utveckla Smedby som en helhet, öppna skolan för fler än lärare och elever. Genom att samlokalisera skola, fritidsgård och bibliotek får vi ett levande och öppet lärande-, fritids- och kulturcentrum, och det ger stora möjligheter för aktiviteter av många olika slag. Just mångfald finns det mycket av i Smedby, och mångfald är ALLTID bättre än enfald. Och kan detta vara en väg som leder till att man hör hemma i HELA Smedby så är det jättebra. Nu finns ju bara affären i gamla Smedby kvar, så det blir ju lite mer rörelse över Kläckebergavägen numera, det förstår jag.

Vi går en aning mot strömmen på sätt och vis, och det är jag stolt över. Kulturrådet konstaterade nämligen för något år sedan att antalet skolbibliotek har minskat rejält i Sverige. Flera skolor har en boksamling som man kallar bibliotek, men man saknar ofta personal med bibliotekskompetens. För eleverna är det en stor brist och det kan hämma deras kunskapsutveckling. Här tar vi problemet på allvar, och bygger upp ett kombinerat skol- och folkbibliotek. Det kommer att leda till högre kvalitet för alla som använder det. Nu får vi en skola som blir öppen inte bara för ungdomar, utan här kan man mötas över generationsgränserna (om det nu måste finnas sådana gränser).

Jag är mycket glad över just den här nya biblioteksfilialen, en flexibel lösning med flyttbara möbler. Det här blir ännu bättre än jag trodde! Här kan man enkelt fixa till så att man kan anordna föreläsningar och gruppsamtal, eller göra små enkla samtals- och studiebord. Tänk vad man kan göra med flyttbara möbler på hjul! Här kan man möta de behov som finns och ge information av skilda slag, och här finns tekniska möjligheter som via nätet tar en långt bortom bibliotekets och Barkestorps väggar. Här kan man resa i ord och text och i tanken, här kan man bli inspirerad av andras resor, upplevelser och erfarenheter och berätta om sina egna. Här, bredvid idrottshallen där man tränar sina fysiska muskler, och fritidsgården där de sociala musklerna står i fokus, kan man träna sina intellektuella muskler. Att verka för läsning, information, bildning och upplevelser är bibliotekens huvuduppgifter. Det kommer vi att kunna här, för det här är ett Möjligheternas Bibliotek! Det är fantasin och viljan som sätter gränserna!

Vad vi gör som politiker är att ge förutsättningar för utveckling, sedan är det alla som bor i Smedby, de som använder biblioteket på traditionellt vis (dvs lånar böcker, läser tidningar eller letar annan information) och de som kommer att använda biblioteket på helt nya sätt som bestämmer HUR bra det här kommer att bli, för att det blir bra, det är jag övertygad om. Det här blir en plats för unga, vuxna och äldre, för barn och föräldrar, för kvinnor och män, ja för alla som vill använda den här nya möjligheten.

Hela världen finns i Smedby, hela Smedby finns i världen och var i hela världen finns Smedbys nya bibliotek? Jo, just där det behövs som allra bäst, med öppna dörrar mot alla som vill använda det. Tack till alla som har arbetat med den här frågan, tack för gott samarbete mellan bibliotek och skola och mellan KFN och BUN, tack till bibliotekschefen Susanne och rektor Marita och till serviceförvaltningen som har stått för ombyggnationen och tack till alla Smedbybor som ser möjligheterna med den här nya lösningen.

Välkomna till nya bibblan i Smedby och Lycka till! Och sjutton vet om jag inte flyttar tillbaka dit nu när jag skulle fått bibblan så himla nära :-)

lördag, september 11, 2010

Gårdagens bokbord

Ja, jag förstod skolledningarna på de gymnasieskolor som i våras stängde dörrarna för politiskt kampanjarbete inne på skolorna under icke-reglerade former. Jag accepterade skälen till det, och jag respekterar skolledningarnas ansvar för alla elevers säkerhet liksom alla elevers rätt att röra sig i skolans korridorer utan att bli utsatta för kränkning. Samtidigt beklagar jag att man kände sig tvungen att fatta ett sådant beslut. Det är inte riktigt förenligt med min uppfattning om demokrati. Några rötägg i icke-demokratiska rörelser som inte förstår demokratins spelregler ska inte förstöra för alla andra.

Man nu är jag inte riktigt lika förstående längre. Igår öppnades nämligen skolorna för bokbord under tre timmar. Tre stora skolor öppnade sina portar för ungdomsförbund och partier under SAMMA TID. Vi lyckades, med kort varsel, skaka fram en snubbe till varje bokbord men det satt hårt åt. Samtidigt pågår ju valrörelsen i länets samtliga kommuner, och ungdomsförbunden, oräknat MUF och SSU som verkar ha hur mycket folk som helst (speciellt MUF som syntes senare under eftermiddagen med stora barnsligt textade skyltar stående mitt i en av genomfartsrondellerna och uppmanade bilisterna att tuta för alliansen. Säga vad man vill om M, men direkt rädda om sina ungdomar verkar de inte vara när de kan användas som trafikhinder mitt under rusningstrafiken. Ett visst svinn kanske de har råd med, eller?), har en mycket begränsad skara ungdomar att tillgå på länsbasis (vi kan i varje fall inte riskera att få dem överkörda). Det GÅR HELT ENKELT INTE att skaka fram fyra personer till varje bord, summa 12 personer samtidigt (vilket var maxantal som vi enligt mycket preciserade regler fick ha). Det här ledde till att flera partier och ungdomsförbund uteblev från en eller flera skolor. Detta kommenterades i dagens tidningar i termer av "bristande intresse från partierna".

Ja, man blir förvånad. Inblicken i lokalt/regionalt politiskt arbete verkar vara begränsad. Eleverna får ju en snedvriden bild. Vi har MYCKET begränsade resurser och kan inte klona oss på uppmaning av ens tre stora gymnasieskolor hur gärna vi än skulle vilja. Frågan är hur man egentligen tänkte, eller har man bara inblick i de stora ungdomsförbunden? På den skola där jag var kunde det blåa stora ungdomsförbundet ståta med åtminstone sex kampanjdeltagare (att jämföra med det tillåtna maxantalet fyra) och enligt uppgift har material från detta ungdomsförbund spridits under lång tid på samma skola medan vi andra har respekterat skolledningarnas beslut. Är det rättvist? Är det rimligt?

Nej, naturligtvis inte. Samma regler ska gälla alla, och man kan inte arrangera aktiviteter för partier och ungdomsförbund som vi inte kan delta i. Vi i Vänsterpartiet/Ung vänster lyckades denna gång, men andra kunde inte lösa ekvationen alls. Det beklagar jag. Att först totalt stänga oss ute för att bjuda in till ett omöjligt och verklighetsfrånvänt upplägg är allt annat än Fair Play. Jag utgår från att detta misstag, denna plump i protokollet, rättas till inför kommande valrörelser. Förmodligen planerade man i bästa välmening, men ack så fel det blev när man inte hade en rimlig verklighetsbeskrivning att tillgå. En sådan hade vi politiska partier kunnat bistå med om vi bara hade fått chansen. Ungdomarna ska behandlas med respekt. Demokratin ska hållas högt. Då ska vi också kunna samarbeta om en bra lösning så att vi når dit vi tillsammans vill, dvs till ett demokratiskt förhållningssätt och till ökat engagemang i samhällslivet. Det är i högsta grad ett gemensamt projekt.

Som sagt, det går fler tåg. Det blir fler valrörelser. Ett misstag är ett misstag, och det ska inte behöva upprepas om vi bara i ömsesidig respekt kan och får samarbeta.

måndag, september 06, 2010

Björklunds fantasifoster

Auktionen på kärnkraftsreaktorer fortsätter, dock endast med en deltagare. Jan Björklund (FP) bjuder nu över sig själv. Nu räcker det inte med en ny reaktor, nu ska han ha tre. Det är märkligt att det i Folkpartiets värld aldrig går att ändra ett beteende, det är bara att anpassa sig. Att forska kring hållbara och miljövänliga energikällor så att vi kan öka effekten är omöjligt för Folkpartiet och att spara energi likaså. Vart tog framåtandan vägen? Den fria människans kreativitet och utvecklingsförmåga? Den fastnade kanske i Björklunds omoderna skola.... för hos Folkpartiet är det bara gamla lösningar som gäller. P-hus och kärnreaktorer, hujedamej.

Samtidigt är han också den ende som på allvar ser ett växande militärt hot från Ryssland och han är den starkaste förespråkaren för fortsatta krigshandlingar i Afghanistan, tvärt emot obetydliga aktörer som USA-presidenten Barack Obama. Även här är det gamla rädslor från kalla kriget som spökar. Sovjet föll 1989 och sedan dess är Ryssland en militär spillra och allt annat än en supermakt. Det vet alla, utom major Björklund.

Jan Björklund för in Folkpartiet på konstiga och allt annat än liberala vägar. Vi behöver inte ett sådant parti i den svenska regeringen. Hans bilder av verkligheten har väldigt lite med själva verkligheten att göra. Sådana fantasifoster passar bättre in på tennsoldaternas slagfält och i katastroforienterade dataspel från 90-talet. Rosenbad bör skyddas från sånt. Regeringen ska syssla med verkligheten och med människorna, inte fjärma sig från bådadera.

Vi behöver en rödgrön regering för Sveriges framtid!

lördag, september 04, 2010

En öm tå

Det var visst en öm tå jag trampade på. Man ska tydligen akta sig för att kritisera Folkpartiets visioner om parkeringshus på Kvarnholmen i Kalmar. Speciellt problematiskt är det att förutsäga huvudinnehållet i en presskonferens. Åtminstone är det jobbigt för liberalideologen Sebastian Hallén som ägnar ett helt blogginlägg åt min högst amatörmässiga lilla spådom häromdagen.

Men sanningen att säga så hade jag ju rätt. Mot bättre vetande och tydligen utan egen erfarenhet så håller FP fast vid idén om P-hus på Kvarnholmen.

Det är dumt. Men det är knappast mitt fel att så är fallet.

fredag, september 03, 2010

En glädjedag för många

Det här blev en glädjedag. De rödgröna presenterar en överenskommelse som ger Sverige möjlighet att bygga Europas bästa och människovänligaste migrationspolitik. Läs en kommentar här:
http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=3003:europas-mest-humana-migrationspolitik&catid=281:asylpolitik&Itemid=246

Politik handlar om att bygga ett samhälle som har plats för alla och inte att rasera en del människors möjligheter. Alla är lika mycket värda. Människovärdet kan inte och ska inte devalveras. Det är viktigt att betänka. Samhället är till för människorna och inte tvärtom.

Utspel idag

Idag ska enligt uppgift Folkpartiet i Kalmar presentera sin vision för Kvarnholmen. Åtminstone står det så i Barometern, och man har väl fått lära sig att det som står i tidningen är sant, eller hur? Men sjutton vet. "Ju blåare, desto svårare att veta" kanske man kan säga.

Hur som helst, jag tror att jag kan avslöja i förväg vad som kommer att sägas idag. Den stora nyheten blir:
FP VILL BYGGA PARKERINGSHUS PÅ KVARNHOLMEN

Det är nämligen så att kommunens lokala Folkparti vägrar att ta till sig insikten att det inte finns brist på parkeringsplatser för bilar på Kvarnholmen. Den som envisast hävdar att det saknas p-platser är FP-gruppledaren som inte ens kör bil själv. Det är väl ändå lite konstigt? Undersökning efter undersökning visar att hon har fel, men hon envisas ändå.

Vad vi saknar är cykelparkeringsplatser, och det vi bör göra är att tillskapa såna, se till att bussarna blir attraktiva färdmedel med fungerande turlistor och turtäthet samt tillse att den biltrafik som verkligen behövs på Kvarnholmen får rimliga villkor. Då ska ju inte jag, med min stadsbil och som har 4 km till jobbet, ställa mig där och blockera en plats hela dagen för den som MÅSTE ha bilen i centrala stan när jag inte måste. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är en vägledande princip även när det gäller trafiken på Kvarnholmen. Det finns trafik som vi måste ha, t ex den som har en funktionsnedsättning och som behöver bilen för att förflytta sig och uträtta ärenden ska förstås kunna göra det och den som har mycket att frakta till och från Kvarnholmen ska förstås också kunna göra det. Den som bor utanför stan och där kollektivtrafiken inte fungerar som ett alternativ och den som behöver bilen för att hämta och lämna barn har naturligtvis också skäl att använda bilen, men det är ju inte dessa trafikanter som är problemet. Det är ju alla vi andra som behöver tänka om. Tänk att det är så svårt att fatta, FP!

Nå, detta är ju ingen nyhet egentligen. FP har drivit den här frågan hur länge som helst. På deras valaffischer borde det inte stå "Med liberal kompass" eller "Fria människor hittar lösningar". Istället borde det stå

GÄRNA PENSION, MEN FÖRST ETT REJÄLT PARKERINGSHUS

Det visar nämligen på hur visionära och nyskapande de är.

torsdag, september 02, 2010

Ansvar

Finansminister Anders Borg (M) säger att de rödgröna saknar förmåga och vilja att ta ansvar. Samtidigt är han en av hjärnorna bakom högerregeringens politik, en politik som tar miljarder från välfärden, från sjuka, arbetslösa och pensionärer, från skolan, vården och omsorgen. Genom gigantiska skattesänkningar hamnar de istället hos folk som egentligen inte behöver dem och genom vinstutdelning i privata skolor, omsorgs- och vårdföretag skänker man skattepengar till rika ägare i skatteparadisens saliga ängder.

Är det att ta ansvar, Anders Borg? Är det att visa solidaritet med samhällets allra minsta? Är det så vi håller ihop och skapar ett gott liv för alla oavsett förutsättningar?

Nej, det är ren och skär egoism, och tyvärr är det så att många röstar med tanke på den egna ekonomin i första hand. Det är såna röster som alliansen får. Solidariteten med små och utsatta får stryka på foten när egenintresset breder ut sig. Det är inte med hjärtat och med hjärnan man röstar, utan med plånboken, och det är sorgligt.

Sådana prioriteringar bygger inga trygga och goda samhällen. Sådana försök raseras effektivt när egoismen blir ledstjärna och när var och en får skylla sig själv om man är sjuk, arbetslös eller har oturen att vara kvinna och hänvisas till dålig lön och deltidsjobb. Istället får vi ett samhälle där var och en är sig själv närmast, där orättvisorna växer sig större och större och frustrationen likaså och där strävan efter jämlikhet och jämställdhet är ett minne blott.

Är DU redo att ta ansvar för den utvecklingen, Anders Borg? I så fall är du nog mer naiv än jag kunde tro.