måndag, maj 30, 2011

Om gnällspikar och nålar...

Det finns dagar då man bara vill vända upp och ner på allting. Ibland är det faktiskt bra. Om man får reaktioner som känns orättvisa, kan det möjligen finnas en annan tolkning än den man just gjorde? Till exempel negativ kritik, kan den uppfattas som något positivt? Ligger det något annat bakom gnäll och nedlåtande attityder?

Ja det kan faktiskt vara så. Negativ kritik är för det mesta ett tecken på att någon tycker att det man gör betyder något. Sedan kan det finnas mängder av anledningar till att man bemöts just negativt. Det behöver inte vara just mitt fel. Det är inte helt ovanligt att dylika kommentarer fälls av människor som tycker att de av en eller annan anledning har ett högre värde än jag eller att de på grund av det ena eller andra har en automatisk högre ställning i makthierarkin. Vad det än kan bero på så är taktiken tydliga och ganska självklara exempel på härskartekniker och ska därför bekämpas å det strängaste.

Sedan kan det också finnas anledning att se på sitt eget agerande också. Vad vill jag med mina omdömen till andra? Vill jag lyfta dem och ge tips som leder framåt? Vill jag förstärka det som är bra och på det sättet på sikt eliminera de delar som jag inte tycker är speciellt fruktbara? Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska behandla andra som man själv blir behandlad, utan att man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad. Det är en himla liten skillnad rent språkligt, men innehållsligt är det en HIMLA STOR skillnad.... Men ack så svårt det är..... Och jag faller i fällan hela tiden, oavbrutet. Jag försöker bättra mig, men det är svårt. Och det gäller också att fokusera på det som känns bra och envetet tänka på att en enda negativ kommentar kanske motsvaras av fem glada tillrop. Varför är det egentligen så svårt att i det läget se på det som känns bra och helt enkelt lägga gnällspikarna vänligt men bestämt åt sidan ett tag?

Nåja, jag står ut med leken. Har man gett sig in i den så får man den tåla, även om diverse män (för numera är det nästan bara män det handlar om) inte kan låta bli att sticka nålar i en då och då och det kan göra rätt ont vissa gånger. Numera drar jag ut nålarna och sparar både dem och gnällspikarna som lärdomar, och vem vet, en gång kanske de kan komma till användning på ett sätt som faktiskt kan vara utvecklande och inte bara nedbrytande. Det är en utmaning inför framtiden som jag gärna skänker några tankar till. Även nålar och gnällspikar kan bidra med något viktigt, men det krävs nog att man satsar en hel del reflektion och själslig styrka innan man blir varse hur.

lördag, maj 28, 2011

Utbildningsministern hindrar en framgångsrik skola

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kritiserar ständigt den skola han politiskt ansvarar för. Enligt honom har den svenska skolan aldrig varit sämre än den är nu. Björklund är dock inte den som bara gnäller. Han är en handlingens man. Tyvärr genomför han åtgärder som leder käpprätt åt skogen. När Skolverket, i samklang med talrika skolforskare, framhåller att skolans problem hänger samman med segregation, differentiering och mindre lärarledd tid genomför den borgerliga regeringen med utbildningsministern i spetsen reformer som istället ökar problemen.

Elitklasser startar nästa höst för 300 tolvåringar. Det ökar både segregationen och differentieringen. Dessutom dräneras den kommunala skolan på resurser när fristående skolor utökar sin verksamhet medan kommunen enligt lag alltid har det yttersta ansvaret för skolan. Om en fristående skola går i konkurs måste den kommunala skolan ta hand om eleverna. Samtidigt kan halva elevunderlaget plötsligt välja en annan skola, och därmed ta halva budgeten med sig. Den kommunala skolan måste alltså ha anpassningsförmåga till tusen och konkurrerar därmed inte på lika villkor.

Friskolereformen har blivit ett slags sorteringsmaskin där föräldrarna till högpresterande elever väljer att flytta sina barn från vissa skolor. Den kommunala skolan får därmed stort ansvar för att hjälpa de svagaste och mest utsatta eleverna samtidigt som resurserna krymper. Det är en ekvation som inte kan lösas. Resultatet blir, trots hårt arbetande och kompetent personal, en sämre skola. Försämringen förstärks ännu mer genom den politik för ökade klyftor och ökad segregation som högerregeringen driver på alla andra områden.

En skola som sorterar ut och delar upp elever kan aldrig bli världens bästa skola. Skolverket och forskningen är helt överens. En jämlik skola som inkluderar elever istället för att stänga dem ute är däremot en skola där människor utvecklas.

Under nittiotalet var den svenska skolan mest jämlik i Europa. Elevernas resultat berodde inte på vilken skola de gick i. Idag ökar segregationen. Föräldrarnas bakgrund spelar allt större roll. Resurssvaga familjer med låg utbildningsnivå skiljs från högutbildade och resursstarka. Elever med invandrarbakgrund går på en skola, elever med svensk bakgrund går på en annan.

Tyvärr ser det ut som om Jan Björklund kommer att få rätt med tiden. Den svenska skolan kan år 2014 visa ännu sämre resultat. De svagare eleverna kommer att ha ännu sämre möjligheter, och de högpresterande kommer inte att lyckas bättre. Problemet är dock inte skolans elever eller dess personal som sliter med sitt uppdrag. Inte heller efterkrigstidens skolreformer kan lastas. Problemet är Jan Björklund själv och den politik han mot bättre vetande tänker genomföra.

fredag, maj 27, 2011

Skolavslutning i kyrkan?

Nu är det dags igen. Debatten om skolavslutningarna kommer igång varje vår, lika säkert som surfiniorna börjar sprida sig i hängamplarna på balkonger och villor. Ska skolan ha sin avslutning i kyrkan, eller ska den inte?

För mig är frågan faktiskt inte ett dugg komplicerad. Jag har ALDRIG haft någon skolavslutning i någon kyrka under hela min skoltid genom grundskola och gymnasieskola. I ettan och tvåan hade vi avslutning i Bergaviksskolans matsal, från trean och framåt firade vi sommarlov i Novaskolans gymnastiksal och på gymnasiet var det självklart att ha avslutningen i Stagneliusskolans vackra aula. Inte förrän dottern började skolan skulle man till första julavslutningen knöla in sig i den lilla men mysiga kyrkan i Kläckeberga och sedan från våren och hela grundskolan ut var det favoriten Dörby kyrka som gällde.

Jag förknippar kyrkor med kyrkliga förrättningar och gudstjänster. Vid sådana tillfällen går jag gärna dit. Det är gudstjänstlokaler, helgade för det ändamålet, och alla människor är välkomna att komma och vara med. Man behöver inte vara medlem i någon församling, kyrkans dörrar är öppna. Däremot har jag svårt för att se det rimliga i att man ska lägga helt andra evenemang där, och dessutom ställa krav på att några gudstjänstinslag inte får förekomma.

Den svenska skolan är icke-konfessionell, och det är helt riktigt. Det finns ingen koppling mellan kyrkan och skolan längre, men det HAR funnits en sådan koppling. Nu är skolan kommunal och kyrkan skild från staten, och inte ens i huvudmannaskapet finns några anknytningar. Varför i hela fridens namn ska man då just vid avslutningen pressa in skolan i kyrkan där det vimlar av kristna symboler och budskap som inte kan undgå någon även om en präst inte närvarar just då? Är det för att den äldre generationen "alltid har haft det så"? Är det tillräcklig anledning för att göra våld dels på skolans värdegrund, dels på kyrkans rätt att förvalta sitt uppdrag?

Nej, jag anser inte att kyrkan är en lämplig lokal för en icke-konfessionell skolavslutning. Det handlar om att visa respekt och hänsyn åt båda håll, och så som läget är så måste man nog lösa den här frågan på annat sätt än att strida om en omöjlig kompromiss. Frågan är om de som envist hävdar att kyrkan ska abdikera för en skolavslutning och ser kyrklokalen som vilken annan hyreslokal som helst också tycker att det är OK att dricka sprit i en IOGT-lokal? Eller att det är fullt rimligt att hyra AA-lokalen för vinprovning? Eller är det bara kyrkans rätt att besluta över sina tillgångar som man har rätt att strunta i?

Låt skolan följa sina regler, och låt kyrkan uppfylla sitt uppdrag. Det finns andra lösningar där vi slipper råka i luven på varann. Låt oss söka efter dem istället. En skolavslutning ska vara en glädjens dag och inte en källa till irritation, och det är precis så jag minns mina skolavslutningar mitt bland ribbstolar, grönt sporthallsgolv och matsalsbord.

Ännu en "favorit i repris"

Härskartekniken: PÅFÖRANDE AV SKULD OCH SKAM
Den femte härskartekniken innebär att någon annan får dig att känna skam och skuld för en handling, en egenskap, en händelse eller en situation, trots att det inte är du eller din person som är den utlösande faktorn till händelsen eller situationen. Denna härskarteknik är besläktad med den fjärde tekniken dubbelbestraffning och är liksom denna i viss mån mer diffus och svårfångad än de tre första kategorierna. Att påföra någon skuld och skam kan dock beskrivas som det sammanlagda resultatet av att ha blivit utsatt för de föregående fyra härskarteknikerna: Den som inte får information utan blir osynliggjord, förlöjligad och dubbelbestraffad kan till slut inte annat än att internalisera detta budskap och känna skuld och skam: ”Jag är misslyckad, allt är mitt fel.” De konkreta exemplen kan återfinnas i många vardagliga situationer, det kan röra sig om kvinnor som har dåligt samvete för att de inte hinner med sina uppgifter, istället för att kritiskt granska sin arbetssituation, eller om föräldrar som tar på sig skulden för allt som berör deras barn. I mer extrema fall kan hela samhället – implicit eller explicit – påföra en kvinna ”skuld” t.ex. för att hon blivit våldtagen eller misshandlad genom att hänvisa till att offret bar ”fel” klädsel eller fanns på ”fel” plats. Gemensamt för alla fall av denna härskarteknik är dock att skammen och skulden påförs utifrån, men upplevs inifrån, vilket gör den särskilt svår att identifiera som härskarteknik.

Motstrategin: INTELLEKTUALISERA
En tydlig och effektiv motstrategi till påförande av skuld och skam är inte lätt att definiera. Ett viktigt första steg är att medvetandegöra dig själv om att dina skuld-och skamkänslor har påförts dig av någon annan. Att sätta ord på dina känslor är redan det en hjälp. Försök i möjligaste mån kliva ut ur dig själv och intellektualisera de situationer där du kände skuld och skam senast: Hur såg situationen ut rent konkret? Varför kände du skuld här? Övergå sedan till omgivningen: Hur tror du att situationen upplevdes av de övriga? Var det en situation som kunde uppfattas som ångestladdad eller problematisk för andra än dig, och kan det vara så att någon – medvetet eller omedvetet - försöker ”vältra över” denna ångest på dig? Fanns det något dolt budskap i det som förmedlades till dig, och hur skulle du kunna sätta ord på detta? Då vi alla är beroende av gruppgemenskap, kan det vara viktigt för samtliga att ”rädda” såväl situationer som relationer, även om det sker på bekostnad av en omedveten förlust av den egna självaktningen? Ett tredje steg är att höja blicken ytterligare och titta ännu längre tillbaka, att se en specifik situation mot bakgrund av tidigare kulturella traditioner och normer. Genom detta steg kan du se mönster i både dina egnas och andras beteenden, som kan ge en inblick i hur vi alla lär oss både att påföra och att ta på oss skam och skuld.

Bekräftartekniken: BEKRÄFTA DIG SJÄLV OCH ANDRA
Motsatsen till att påföra någon skuld eller skam är alla slags beteenden som ger bekräftelse, uppbackning och stöd. Genom en vidare förståelse av övergripande kulturella mönster kan du lyfta bort skuldkänslor från dig själv om du påbördats ansvar som går utöver det rimliga. Eftersom påförande av skuld och skam sker på ett allmänt plan och slår till ”inifrån”, måste även bekräftartekniken börja inifrån, genom att du ser med egna ögon både på dig själv och andra och definierar nya, positiva normer för de liv som du själv har valt. Bekräftelse av dig själv innebär även bekräftelse av andra. I situationer där t.ex. yrkesarbetande kvinnors normer
krockar med traditionella patriarkala mönster, blir det extra viktigt med bekräftelse från medsystrar, för att kunna nå fram till nya identiteter som inte
grundas på påförda skam- och skuldkänslor utan innefattar en positiv och livsbejakande grundhållning.

Än en gång, tack http://www.jamstallt.se/docs/ENSU%20bekraftartekniker.pdf och till författarna Ditte Jonasson - doktorand i pedagogik, Diana Amnéus - doktorand i folkrätt, Ulrika Flock - doktorand i biokemi, Pernilla Rosell Steuer - filosofie doktor i tyska, och Gunnel Testad - doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Vi behöver nog påminna oss om de här mekanismerna ibland, och reflektera lite över hur vi hanterar situationer man hamnar i då och då. Tänk så lätt det är att bara lägga sig ner platt istället för att använda effektiva motstrategier och på det viset vända läget så att det kommer något positivt ur eländet

För ett elände är dom, dom där härskarteknikerna.....

tisdag, maj 24, 2011

"Favorit" i repris

På länken http://www.jamstallt.se/docs/ENSU%20bekraftartekniker.pdf kan man läsa följande:

Härskarteknik: UNDANHÅLLANDE AV INFORMATION
Att ha information och hålla den inne innebär makt vilket kan innebära att en person eller en grupp hindras från att handla så, som de skulle ha handlat om de hade vetat bättre. Att inte få tillgång till nyheter, möteshandlingar, protokoll, utskick eller inbjudningar kan leda till att det till exempel blir för sent att agera eller att man agerar på fel sätt. Ett exempel; på fotbollsmatchen efter jobbet kan det vara mycket som "görs upp" grabbarna emellan. Det som sedan sker på ett senare möte - när kvinnorna är närvarande - är att ärendet snabbt klubbas igenom.


Motstrategi: KRÄV KORTEN PÅ BORDET
Det går att känna igen ”undanhållande av information” och kräva korten på bordet. Ifrågasätt att eventuella beslut (där din medverkan krävs) tagits över ditt huvud. Pratar ”alla andra” om något som om det vore självklart? Påpeka att du inte har fått all information. Om du ett flertal gånger blir utsatt för ”undanhållande av information”, påpeka detta för den som bär huvudansvaret (t.ex. en chef), att det finns ett strukturellt problem som gör att du inte får den information du har rätt till. Inga beslut kan fattas i en arbetsgrupp där någon eller några är frånvarande eller inte delgetts fullgod information. Som medarbetare kan man kräva korten på bordet och påminna de andra i gruppen om att t.ex. ”vi är fyra i gruppen som ska diskutera och fatta beslut och jag är en av dem” pacta sunt servanda - avtal skall hållas. Det går också att använda sig av andras energi, t.ex. genom att säga ”Vad bra att ni har diskuterat detta! Nu får ni berätta för mig också, så att vi kan komma till beslut”.


Kortfattat:
- Du är inte dum , någon gör dig dum genom att undanhålla information.
- Kräv att viktiga frågor skjuts upp, om mer tid behövs för inläsning.
- Ha som krav att bli grundligt informerad när beslut ska fattas.
- Använd det egna nätverket för att skaffa information.Utgångspunkten bör dock alltid vara, om du inte är helt övertygad om motsatsen, att undanhållande av information är ett resultat av,
- Dålig informationsstruktur
- Att en person är omedveten om sitt handlande och vad det får för konsekvenser

Bekräftarteknik:INFORMERA
För att inte själv tillämpa ”undanhållande av information” bör man vara noga med att informera och inkludera alla berörda i beslutsprocesser. Det kan gälla både i den privata och i den professionella sfären. Om beslut som påverkar oss fattas över våra huvuden kan vi alla känna oss förbisedda och kanske till och med kränkta. Det gäller att vara uppmärksam på tystlåtna individer som inte kan, på grund av ålder eller blygsel, föra sin egen talan. Har ni av ren entusiasm diskuterat t.ex. ett projekt, utanför arbetstid, och kommit fram till betydelsefulla slutsatser? Var beredd på att redovisa diskussionen och vägen fram till era slutsatser. Genomskinlighet är en ledstjärna. Vidare måste ni vara beredda på att eventuella beslut måste skjutas upp till ett senare tillfälle. En chef ska klargöra när saker och ting bör diskuteras, och också klargöra att ämnet inte ska diskuteras utanför arbetstid. Kom ihåg att alla oavsett kön tillämpar härskarteknikerna och att det i 90 % av fallen sker omedvetet.

Stort tack till författarna Ditte Jonasson - doktorand i pedagogik, Diana Amnéus - doktorand i folkrätt, Ulrika Flock - doktorand i biokemi, Pernilla Rosell Steuer - filosofie doktor i tyska, och Gunnel Testad - doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

söndag, maj 22, 2011

Tankar en vacker söndag i maj

Efter ett tvådagars partistyrelsemöte i Kungliga Hufvudstaden sitter jag nu på tåget hem igen. Vädret är fullständigt strålande, och här inne i kupén känner man ju inte ens av blåsten utanför. Det här är en underbar söndag i maj och tåget passerar gröna skogar och hagar och ett och annat gult rapsfält. Just nu börjar lätta skyar visa sig på himlen som fram tills nu har varit helt och hållet ljusblå. Naturen trivs, liksom korna och fåren som vi också passerar då och då. Vi går mot varmare och ljusare tider, och de flesta tycker att det känns skönt. Jo, jag måste väl erkänna en sak: Jag trivs egentligen bättre med vintern, men jag är inte så enkelspårig att jag inte kan förstå att det finns fördelar med våren och med ljusa och ljumma sommarkvällar, men det är ju inget mot tända ljus, julgran, glitter och tomtar samt "Koppången" och "Candlelight Carol".

Hur som helst, nu blir det varmare. Det gäller dock inte det svenska samhället. Här går det åt andra hållet. Vi har en utmaning framför oss, eller egentligen lever vi med den sedan flera år tillbaka, och den handlar om att återupprätta tilltron till det gemensamma, till att få fler att förstå att man är beroende av varandra. Vi måste satsa gemensamt för att kunna bekämpa stora samhälls- och miljöproblem och för att hitta smarta lösningar. En kylig värld där var och en sätter sig själv främst och inte sätter in sitt eget handlande i relation till andra är en värld som faller samman. Ett samhälle som håller ihop är däremot ett samhälle som kan stå emot. Det är på det sättet vi kan rädda jorden till våra efterlevande och det är på det sättet vi kan bekämpa rasism, trångsynthet och egoism. Det är på det sättet vi bygger "en värld där var och en är människovärd" som Ingemar Olsson sjöng en gång.

Och det är därför jag är så glad över att vi kunde anta ett strategidokument igår i partistyrelsen. Där talar vi om att vi vill jobba för en positiv utveckling, inte bara prata om den, och vi säger också att vi vill samverka med andra som har samma mål. Sedan säger vi en himla massa andra bra saker också. Läs dokumentet via http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=3448:framtidsstrategi-antagen-av-vaensterpartiet-&catid=22:nyhet&Itemid=799

Vi måste se till att skapa en bättre värld för alla, inte bara för några få, och kanske är våren, den tid då allt knoppas och människor tror på en ljus framtid, den allra bästa tiden att sjösätta det arbetet på allvar.

fredag, maj 20, 2011

Trångt i skamvrån, men hoppet måste vi vårda!

Visst sjutton satsar man på fel häst ibland? Misstag händer väl alla?

Jodå, så är det, men en del misstag är lite värre än andra. Just nu tycker jag att det börjar bli lite trångt där i skamvrån. Egmont förlag står där med sin muterade Nej till asyl-Bamse, ett riksbekant veckobrev med erotiskt laddad bilaga står också där och nu börjar kön växa. SD kvalar än en gång in och tränger sig före i kön genom att i dagens EU-nämnd hävda att vi inte ska bry oss om huruvida Ryssland angriper och ockuperar sina grannar eller ej. Plötsligt blev SD Rysslands egen vapendragare, vilket i sig är en liten kullerbytta så där i förbifarten. Kungen har slarvat igen och avancerar framåt. Regeringens FAS 3-reform gör att tonåriga sommarjobbare tjänar mer än arbetslösa vuxna med försörjningsansvar och samma regerings arbetslinje och utförsäkring ställer än en gång tusentals människor utanför trygghetssystemen. Gymnasieskolan avvecklar sina estetiska ämnen och krymper möjligheterna för ungdomar att utvecklas och uttrycka sig. Det är kontraproduktivt, Björklund. Som sagt, det börjar bli trångt i kön till skamvrån.

Jag hoppas att vi inte ska behöva se en person stå i kön i alla fall, och det är lilla fröken Demokrati. Henne ska vi vårda, ge näring och se till att hon växer. Det gör vi bland annat med öppenhet, utvecklad kommunikation, respekt och uppriktig strävan att skapa ett gott samhälle tillsammans med alla goda krafter som vill medverka. Satsar vi istället på hemlighetsmakeri, tystnad, härskartekniker och självupptagenhet så driver vi henne in i raden av misslyckanden och felval. Till slut, när man har fråntagit henne hennes möjligheter, kan man utan några större protester byta ut henne mot herr Effektiv Diktatur. Det vill inte jag. Den utvecklingen fruktar jag.

Det är inte en sådan utveckling jag vill se, speciellt inte nu när våren står i full blom och naturen exploderar. Då vill jag känna hopp och tro på en ljus framtid. Jag hoppas att vi är många som delar den förhoppningen och som vill vara med i det arbetet!

Djup koncentration...




Snart börjar konserten.....


"Hur sjunger vi egentligen här i Gabriellas sång?"


"Sjunger sopranerna ensamma första versen i Balladen om herr Fredrik Åkare och den vackra fröken Cecilia Lind?"....


Ytterligare några bilder från i söndags visar några av de fantastiska och glada människorna som finns i Vox Communis. Ha en trevlig helg allihop! Den här helgen är ni lediga från körsång till skillnad från förra helgen då vi sjöng två dagar i rad :-)


Fast lite beroendeframkallande är det ju att sjunga i kör... Du som inte har prövat, ge dig själv en chans!

onsdag, maj 18, 2011

Ett mail och ett svar

Jag skrev ett mail till Egmont:

Hej!

“Meles och hans föräldrar kommer tillbaka till sin släkt i hemlandet efter att ha blivit utvisade. Allt är så fint och idylliskt och de hade det rätt bra där ändå. Särskilt nu när han har med sig sin fina svenska modelljärnväg. I sista rutan är hela familjen lycklig och det går inte att ta miste på budskapet: Det är nog ändå bättre att bli hemskickad än att få asyl och inget ont kommer att hända dem som Migrationsverket har bestämt saknar asylskäl.” - Mattias Elftorp, skribent på HD.

Jag får, precis som Mattias Elftorp, ont i magen av det här. Det är helt sjukt att Egmont förlag genom en tidning som Bamse aktivt tar ställning för denna syn på asylpolitk och migration. För mig har Bamse-tidningen alltid varit något som präglats av rättvisa och solidaritet, det här är ju helt tvärtom. Rent av helt absurt.

Jag vill bestämt be Egmont Förlag och upphovsmännen till denna bedrövliga faktaserie att reflektera över vad de faktiskt gjort och håller på med. Det är främst barn som läser Bamse, och barn är enkla att påverka.
När jag var liten läste jag ofta dessa tidningar och Bamse var då världens snällaste björn (vilket jag fortfarande trodde för några timmar sedan). Budskapet var solklart: Man ska inte vara elak mot någon för att den är annorlunda, alla ska få vara med och leka. Man ska hjälpa dem som har det svårt och vara snäll.
Vad hände med Bamse? Skulle han verkligen tycka om att förknippas med en våldsam och rasistisk asylpolitik?
Och är denna svängning något som upphovsmannen Rune Andreasson skulle vara tillfreds med?

Hälsningar
Birgitta Axelsson Edström
pol sekr
Vänsterpartiet Kalmar

Och fick följande snabba svar:

Hej,
Tack för ditt mejl.
Tidningen “Bamse, Mim och Meles – En specialtidning om att söka asyl” ska hjälpa asylsökande barn att förstå den situation de befinner sig i. Alla barn har rätt att känna till och kunna påverka sin egen situation. Ju mindre ett barn förstår av det som händer, desto mer osäkerhet och otrygghet känner barnet.

I denna tidning berättas två olika barns berättelser – en om ett barn vars familj får asyl och en om ett barn vars familj inte får asyl. Dessa är exempel och det finns förmodligen inga verkliga fall som är exakt som dessa. Vi har, tillsammans med Migrationsverket, försökt presentera den tunga informationen så lättfattligt och enkelt som möjligt. Serier är ett medium som når fram både till stora och små. Tidningen är framtagen med hjälp av barn, barnpsykologer, BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, Individuell Människohjälp. Representanter för alla dessa har varit med och tyckt till när denna tidning skapats.

Tidningen är en del av ett projekt som syftar till att ge barn information om asylprocessen och vi tycker det är viktigt att hjälpa barnen att förstå sin egen situation. Något annat har vi inte tagit ställning till.

Du hittar mer information om projektet på
http://www.migrationsverket.se/info/3732.html
Här kan man också beställa ett exemplar av tidningen.

Vänliga hälsningar,
Charlotta på Bamseredaktionen


OK. Kontentan är följande:
Var nöjd med din lott. Blir du nekad asyl och tillbakaskickad till det land du flytt ifrån är det för ditt eget bästa och för att det allsmäktiga och allvetande Migrationsverket vet mer om sanningen än du själv och dina närmaste. Amen.

Ja, det är då för väl att det finns revolutionärer som vågar säga ifrån, som arbetar för rättvisa och som vill förändra. Sådana behövs ännu mer nu när inte ens Bamse står på de svagas sida längre.

Om öppenhet igen

Jag vill inte vara en politiker som innan hon tar ställning i både lätta och svåra frågor håller upp fingret i luften och kollar vart vinden blåser. Jag vill istället vara en politiker som tar ställning utifrån mina egna grundläggande principer och vill sedan i allra högsta grad vara med och bygga ett samhälle som är skyddat från kastvindar, tornados och tromber. Det är ett samhälle som bejakar öppenhet och demokrati. Dessa två är hållbara byggstenar i samhällsprojektet.

Fast det är tydligen en impopulär hållning, men det kan jag faktiskt leva med. Den som väljer att lämna sin fasta grund och istället surfa på en kastvind får nog räkna med att hamna upp och ner ibland. Det vill inte jag, och det är MITT val. På samma sätt får surfare stå för SINA val, och jag kommer nog aldrig att tycka att såna val är speciellt smarta.

Men jag skulle aldrig hävda att man inte får välja så. Vi har yttrande- och åsiktsfrihet i Sverige, och det är jag glad för. Den gäller oss alla.

Så alltså, öppna alla sammanträden som går att öppna! Det är MIN absoluta övertygelse att det är rätt vag att gå. Motsatsen leder till ett samhälle som i mina ögon är uppochnedvänt.

tisdag, maj 17, 2011

Förberedelser





Det här är några av mina körsångare i Vox Communis som just håller på att inta sina platser inför vårkonserten i söndags. Vilka toppenmänniskor de är! Färgglada! Glada! Inspirerande! Och så himla livsberikande :-)

Äntligen...




....vet jag vad jag heter. Tack ;-)

torsdag, maj 12, 2011

Vår uppgift



Jag sitter på balkongen och lyssnar på fåglarna i den lilla skogsdungen mittemot. Det är tyst från biltrafiken och kvällen är ljum. Det är skönt att kunna koppla av en stund efter att ha suttit inomhus hela dagen och tänka att man ändå har det ganska bra. Här finns blommor, frisk luft och en bricka med fika. Kan man ha det bättre?

Fast jag är trött, trött i själen och i skallen. Efter ett mycket positivt studiebesök på förmiddagen vid Mjölnerskolan tog ett allt annat än upplyftande möte vid. Ja, sådana möten är väl till för att arbetas igenom, och jag försöker intala mig att det finns någon mening med allt, till exempel något så enkelt som att det är meningen att jag ska lära mig av prövningarna. Och ja, det gör jag. Men det tar emot.

Jag VILL tro människor om gott. Jag VILL tro att gemensamt arbete leder framåt. Jag VILL tro att demokrati hör ihop med öppenhet och förtroende, och jag VILL tro att människors vilja att lyssna är större än förmågan (för där är jag beredd att medge att det kan brista av rent mänskliga och oskyldiga orsaker). Men, även om jag har ovanligt stark vilja och sällan ger upp så börjar jag numera ibland ifrågasätta rimligheten i att streta på. Är det verkligen min uppgift när det känns så där riktigt botten?

Sen tänker jag på vilka jag företräder och inser att min lojalitet hindrar mig från att ge upp. Än har inte spegeln spruckit när jag tittar på mitt eget ansikte i den. Än viker jag inte undan mina egna ögon med blicken. Än finns det anledning att arbeta för rättvisa, jämlikhet, solidaritet och jämställdhet. Än kan jag se våra väljare i ögonen och säga att jag gör mitt allra bästa. Än finns det arbete att utföra. Än finns det hopp, precis som det finns hoppfulla toner i fågelkvittret i träden mitt emot. Det kommer bättre tider, men vi människor kan inte som fåglarna lita på att det sker automatiskt med årstidernas växlingar. Vi måste jobba för det på egen hand, tillsammans med andra som vill detsamma. Det är helt enkelt vår uppgift.


onsdag, maj 11, 2011

Öppenhet är ett demokratiskt signum!

En skrivelse till kommunstyrelsen i Kalmar kommun:

Öppna politiska sammanträden!
Vänsterpartiet har länge kämpat för öppenhet och insyn i det politiska arbetet och de politiska sammanträdena. Det var en motion från Vänsterpartiet som öppnade vägen för öppna möten i Kalmar. Öppenheten har varit och är en viktig del i demokratin.

Kalmar kommun har idag olika politiska möten som är öppna för allmänheten. Principen är att alla möten ska vara öppna utom när det gäller exempelvis myndighetsutövning och personärenden.

Även Kalmarsunds gymnasieförbunds möten har varit öppna. Nu har dock förbundet vid sitt marssammanträde 2011 beslutat att stänga dörrarna till förbundets styrelsemöten. Man hänvisar bl.a. till förbundsordningen och till att det på mötena diskuteras viktiga strategiska frågor som inte får höras av andra. Vid förbundsstyrelsens möte var det endast Vänsterpartiets och Miljöpartiets ledamöter som hade avvikande mening och som också reserverade sig emot beslutet.

Vi är mycket bekymrade över utvecklingen av Kalmarsunds Gymnasieförbunds sätt att arbeta med öppenhet och insyn. Enligt vår uppfattning är det en demokratisk rättighet att ha insyn i det politiska arbetet. Det är medborgarna som är beställare av verksamheten och det är offentliga skattepengar som utgör ekonomin i verksamheten. Den offentliga skolan är den enda skolform som helt och hållet är öppen för insyn. Vi vill att det ska förbli så.

Förbundsordningen skriver också om offentliga sammanträden och meningen med detta är naturligtvis att det är öppenhet som ska råda och att grundprincipen är möten som är öppna för allmänheten.

Gymnasieförbundet går emot andan i förbundsordningen och emot det som i ägarkommunerna ses som en självklarhet, inte minst i Kalmar kommun. Därför är det dags att ägarkommunerna, i vårt fall Kalmar kommun, tydligt i förslagsvis en skrivelse markerar sin åsikt och kräver att Kalmarsunds gymnasieförbund åter öppnar sina styrelsemöten. Någonting annat skulle uppfattas som om vi accepterar en beslutsprocess som är stängd för dem som berörs allra mest.

Bertil Dahl (V) och Birgitta Axelsson Edström (V)
Vänsterpartiets representanter i kommunstyrelsen

måndag, maj 02, 2011

Kom och sjung med!



Söndagen den 15 maj har de två gladsjungande körerna Vox Communis och Badrumskören, båda från Kalmar, planerat att tillsammans ge en vår- och välgörenhetskonsert, som skall gå i glädjens tecken. Platsen är Jenny Nyströmsskolans aula och klockslaget är 18.00. För en hundring får man lyssna till sköna toner från de båda körerna och också flitigt delta i glada och kända allsånger.

Överskottet är tänkt att skänkas till ett välbehövande utbildningsprojekt i Kenya, vilket kommer att presenteras under aftonen.

I pausen mellan konsertens två akter kan man köpa en fika för en billig peng. Dessutom kan man med vinstmöjlighet delta i en frågetävling kring musiken i första avdelningen, signerad Pierre Edström.

Kör– och allsången får professionellt stöd av pianisterna Henri Gerritzen och Christer Svensson och basisten Åke Eklund och det hela leds av dirigenterna Birgitta Axelsson Edström och Lage Olsson.

(Pressmeddelande författat av Lage Olsson)