onsdag, november 30, 2011

Kultur är hälsa, eller?

Idag kom nyheten av Byteatern Kalmar Läns Teater tvingas stänga av arbetsmiljöskäl tills vidare. Veckans föreställningar ställs in och pågående repetitioner flyttas till andra lokaler. Orsaken är att partiklar från en flistugg som används i Kalmar hamn kommer in i lokalerna och orsakar andningsbesvär hos såväl besökare som anställda.

Den här frågan, lokalproblemen på Byteatern, är en pinsam historia. Så länge jag har varit engagerad i politiken i Kalmar kommun har frågan varit uppe till diskussion ett otal gånger och lika många gånger förpassats till arkivet och lämnats för vidare utredning. Ingenting har hänt, men verksamheten har ändå fortsatt nere i hamnen. Just nu planeras ett stort kulturcentrum, men när i tiden detta kan komma att bli verklighet och i vilken mån Byteaterns stora behov kan tillgodoses just där är fortfarande höljt i dunkel. Med den ekonomiska situation kommunen nu har, med minskade skatteintäkter och nedskrivna prognoser är det lätt att förstå att risken för ännu en nedprioritering är stor. Kulturen är inte och har heller inte varit speciellt högt rankad när vi kommer till ekonomi, siffror och reda pengar. Det går däremot alldeles utmärkt att svänga sig med fina ord om kulturens betydelse.

Sanningen är att vi behöver kulturen i Kalmar. Det handlar bara om att inse det och att ta konsekvenserna av den insikten. Utan kulturen dör det mänskliga i oss. Utan utvecklingsmöjligheter och kulturella uttrycksmedel beskärs människors chanser att växa. Utan den professionella kulturen i Kalmar förlorar vi en mycket stor attraktionskraft.

Och det är helt enkelt en alldeles suveränt tydlig manifestation som vi just nu ser att Byteatern är tvungna att uppföra: Utan luft kan man inte prestera och servera kultur. Utan luft blir såväl kulturutövare som konsumenter sjuka. Utan livsluft dör kulturen på sikt också. Är det inte hög tid att vi förstår det och ser till att förpassa den gamla (men ack så charmiga och ack så full av goda minnen) olje- och margarinfabrikens scen, belägen mitt i Kalmar hamn, till historiens saliga ängder och istället bygger upp en teaterbyggnad värd namnet? För visst var det väl så att man skulle bli friskare av kultur, inte sjukare?

Kulturen fyller ett genuint mänskligt behov. Vi behöver den. Jag talar av egen erfarenhet.

måndag, november 28, 2011

Så illa kan det väl inte vara???

Jag sitter på kommunfullmäktigemöte och undrar lite grann. Vi har ärenden på dagordningen som det finns anledning att ställa frågor om. Jag är nämligen inte riktigt nöjd. Är det nåt jag är rädd för och som jag avskyr, så är det korruption. Maktmissbruk. Informella styrande beslut som krymper handlingsfriheten för förtroendevalda. Härskartekniker. Frånvaro av granskande ögon. Och omedvetenhet om ideologi vilket i sig lägger grunden för genuint blindstyre och demokratiurholkning.

Men så illa kan det ju inte vara eller ens bli, eller hur?

Mer personal istället för mer privatiseringar


Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa flera avslöjanden om vanvård i verksamheter som drivs av Carema och Attendo Care. Samtidigt har det också visats vilka jättelika vinster som riskkapitalbolagen som driver äldreboenden plockar ut.

Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är speciellt förvånande att dessa företag vill tjäna så mycket pengar som möjligt och därför tummar på kvaliteten i sin verksamhet. Det är uppenbart att ”kostnadseffektivitet” i ett kommersiellt vårdbolag ofta innebär färre personal med lägre utbildning. Det blir till slut de gamla som får betala för vinsten genom fallolyckor, undernäring, dålig hygien och höga dödstal. Detta är bara några exempel på den vanvård som gamla människor utsatts för av privata vårdbolag.

De vinster som riskkapitalbolagen gör varje år kommer inte ur tomma intet. Pengarna är till största delen skattemedel som svenska folket betalat in i tron att man bidrar till en bättre välfärd. Möjligheten att göra vinst på äldrevården är mycket god och sektorn påverkas inte lika mycket av konjunkturnedgångar som andra. Även när det är kris blir folk gamla och behöver omsorg. Det finns alltid möjlighet att tjäna pengar även i finanskristider.

Många av Sveriges kommuner vill inte få in dessa företag i sin äldreomsorg. Därför har de valt att inte införa Lagen om Valfrihetssystem (LOV) som gör äldreomsorgen till en marknad. Men nu vill den borgerliga regeringen tvångsprivatisera äldreomsorgen i de kommunerna. I sin budgetproposition för 2012 hotar regeringen med nationell lagstiftning om inte samtliga kommuner inför LOV ”frivilligt” före 2014. Vänsterpartiet säger nej till denna tvångslagstiftning. Vi vill istället förbjuda vinst inom äldreomsorg i Sverige.

I Kalmar går vi, till stor del tack vare en konsekvent och tydlig hållning från Vänsterpartiets sida, emot den borgerliga politiken. Vi ska istället satsa på en utvecklad äldreomsorg och säger NEJ till att skicka kommunala skattemedel som vinster till privata plånböcker. Våra äldre ska inte betala redan välbärgades lyxtillvaro genom sänkt livskvalitet på ålderns höst.

Även äldre människor har rätt till ett gott liv och en god omvårdnad. Vänsterpartiet har som enda parti öronmärkt pengar i skuggbudgeten för att anställa 7500 fler i äldreomsorgen. Det kostar ungefär tre miljarder per år. Det är, för att ha något att jämföra med, lika mycket som den vinst som riskkapitalbolaget 3i gjorde på att äga Carema under fyra år. Dessutom vill vi öka möjligheterna till utbildning för redan anställd personal. Med mer personal finns det tid att lyssna till de äldre och att möta deras behov. Det är ju människor det handlar om, inte om känslolösa legobitar.


Eva Olofsson (V), äldrepolitisk talesperson
Birgitta Axelsson Edström (V), 2:e vice ordf Omsorgsnämnden, ersättare i partistyrelsen, Kalmar

söndag, november 27, 2011

Koppången av Py Bäckman


Jag läste den här texten av Py Bäckman och spelade musiken av Per-Erik Moraeus på orgel som postludium idag i Vasakyrkan. Det är något med text och melodi som griper tag i en, inte bara att det är vackra ord och vacker melodi (men det stämmer verkligen) utan det är något annat som är extra genuint och äkta mänskligt som ligger gömt häri. Läs och njut.

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden
Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent

söndag, november 20, 2011

Trots allt

Idag när jag var i Domkyrkan på sinnesrogudstjänst föll min blick på följande rader medan jag bläddrade i psalmboken:


Tro, när dig vännerna svika
Tro, när blott en står kvar
Jesus, din vän, skall dig följa
Alla, ja, alla dar.


Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Texten är skriven av Lewi Pethrus en gång i tiden, en av pingströrelsens främsta förgrundsfigurer. Han grundade senare KDS, Kristen Demokratisk Samling, det parti som kom att bli våra dagars KD. Ja ja, alla gör ju sina misstag ;-)

Raderna ovan fick mig dock på bättre humör idag. Det tackar jag Lewi Pethrus för, liksom utvecklingen som gör att det numera finns musik från frikyrkomiljöer i Svenska kyrkans psalmbok. Samarbete berikar, mångfald är bättre än enfald och vi har ju samma chef, eller hur?

I morgon väntar en ny dag på jobbet. Löftena gäller även då. Jag vilar i den förvissningen, trots allt.

lördag, november 19, 2011

Om mobbning på arbetsplatserna

Prata om mobbning på arbetsplatsen

En länk om ett viktigt och gräsligt problem som jag tror att man sopar under mattan alltför ofta. Bara så där, kanske mest för att det är jobbigt. Har du kommit i kontakt med såna problem? Ärligt talat?

Ta en funderare. Det här förekommer långt mer än vi tror och befarar. Tystnaden på jobbet måste få ett slut. Finns det nåt du kan göra för att hjälpa? Ja, kanske det. Gör det då.

fredag, november 18, 2011

Lite hänsyn, tack.

Idag är jag besviken. Morgonmöten är aldrig roliga, det har jag min konstitution som kroniskt morgontrött och kvällspigg, att tacka för. Idag skulle jag i varje fall gå på en framtidsföreläsning på Kalmarsalens Glasveranda kl 10 i Kalmar kommuns regi. Sådant brukar vara upplyftande. Det kan sannerligen behövas, speciellt för mig idag. Kairos Future brukar kunna leverera en hel del tänkvärt, även om jag sällan köper hela konceptet.

Men icke sa Nicke. Så speciellt upplyftande blev det dessvärre inte eftersom man av någon anledning hade valt att inte ha en tekniker närvarande. Det medförde att teleslingan var ur funktion. Naturligtvis sprang jag ner och påpekade detta, men det gick inte att fixa. Det finns en teleslinga, men ingen visste hur den fungerade. Tack för hjälpen. Personalen på Biljettcetrum försökte i alla fall, men man kan inte på en minut skaffa sig en kompetens som man inte har. Två timmars föreläsning gjorde slut på min energi.

Jag har några funderingar angående det här:
  • Är framtiden inte av intresse för oss som har en hörselnedsättning? Och vem bestämmer i så fall det?
  • Är det uteblivna skatteintäkter som gör att man inte har en tekniker närvarande?
  • Är kommunens planer, policies och dokument om tillgänglighet goda hyllvärmare?
  • Eller var detta ännu en miss i planeringen?
Att använda hörapparater ger ungefär samma hjälp att höra som att gå med kryckor när man inte kan använda ena foten. Det går att ta sig fram, men det betyder inte att man kan gå och absolut inte att man kan springa marathon. Det kan vara värt att tänka på för den som har lyckan att slippa födas med en sådan funktionsnedsättning. Vi andra har inte valt det, och det enda vi begär är lite hänsyn. Framtiden tillhör väl oss också, eller?

torsdag, november 17, 2011

Vila i frid

Idag blev det tungt. En av mina prästfavoriter har gått bort plötsligt och oväntat, åtminstone för min del. Äkta medmänsklighet, ett hjärta på rätta stället och ett genuint intresse för den lilla människans villkor kännetecknade hans prästgärning, liksom en rejäl dos med humor och tankspriddhet. Det jag själv minns mest är en gång då jag skulle spela på en utegudstjänst i Krusenstiernska trägården en sommarkväll kl 18 och när klockan närmade sig 17 var det fortfarande som om himlen var öppen. Regnet skvalade ner och utsikterna att genomföra en "Singing in the rain"-andakt med elektriska instrument var allt annat än molnfria. Eftersom jag inte heller hade en aning om vilken musik som skulle bli aktuell kändes det väl än mer osäkert. Då ringde telefonen.

"Hej, man kan ju alltid undra om det är möjligt att genomföra en gudstjänst i detta gudsförgätna väder men även regnet har väl vår Herre skapat och det är väl nån mening med det också" sa en röst (på ett ungefär som jag minns det nu ca 15 år senare) som jag absolut inte kände igen. Sen, efter några meningar till kom det: "Det är Bengt som talar alltså". "Aha, det är prästen" tänkte jag. "Bättre sent än aldrig.." . Sedan genomförde vi andakten i världens minsta och världens mest fuktiga tvättstuga och sjöng psalmer i tretakt. Det var varmt i ordets alla bemärkelser, till stora delar oförberett men ändå en fin stund. Varm och spontan, det kanske är en passande beskrivning överhuvudtaget. Vi sjöng bland annat psalm 339 i Svenska psalmboken (1986 års upplaga) med text av Anders Frostensson. Varje gång jag sjunger eller spelar den så tänker jag på den där kvällen i tvättstugan.

Vila i frid Bengt. Tack för vad du gjorde och för att du på så många sätt kunde vara ett föredöme, som den genuina människa du var. Du är saknad.

onsdag, november 16, 2011

Att göra sitt bästa

Jag går och funderar lite medan jag småpysslar med annat. Det är pappersrensning på gång.... Det är skönt att få såna stunder och dagar ibland som inte är fullspäckade med möten och andra åtaganden. Visserligen ser jag att hela partiexpeditionen behöver städas i grunden, men det är ju knappast mitt eget ansvar att se till den detaljen. Att röja bland de papper jag själv har dragit dit får väl ändå anses som en uppgift för mig. Det säger väl anständigheten.

Nåja, det där med "att göra sitt bästa", det kan betyda många olika saker för olika människor. Idag har vi en högerallians som på något sätt utgår från att människor som inte lyckas få hög lön, har ett heltidsarbete att gå till, är friska och har en gynnsam social situation inte har gjort sitt bästa. Det är helt enkelt därför de inte är speciellt lyckade, och det är därför de ska straffas via utförsäkringar och slavarbete via Fas 3. Med straff kommer man nämligen längst, se bara på fängelserna. Den som kommer därifrån återfaller ALDRIG till brottets bana. Tror man alltså. Eller????

Sedan finns det andra som utgår från "att göra sitt bästa" är att göra det man FÅR göra. Det förutsätter att någon annan sätter upp regler, och så fogar man sig i dem. Det, får jag nog erkänna, har jag ytterligt svårt för. Observera att det inte handlar om demokratiskt stiftade lagar och regler. Dem är man ju, som väljare och medborgare,  i högsta grad delaktig i. Man kan tycka vad man vill om de beslut som fattas, men man måste följa dem. Det tillhör det demokratiska samhällssystemet. Vad däremot andra, med hänvisning till makt, styrka, kön eller något annat, bestämmer över mitt huvud i syfte att påverka mitt beteende, det måste jag per definition alltid ifrågasätta. Alla är emellertid inte likadant funtade som jag.

Men, ju mer jag går här och plockar bland dammtussar och smulor och ser mängder av papper av olika slag, desto klarare framstår det att för mig är det alltid viktigare att göra mitt bästa än att göra det jag har tillåtelse till. Ibland blir det jobbigt, men man måste ju vara ärlig mot sig själv och vara trogen sin mission.

That´s me. Take it or leave it. Jag kommer aldrig att acceptera uppdelningen av lyckade och misslyckade människor eller den enkla förklaringen att en del inte vill göra sitt bästa oavsett från vilket politiskt håll sådana dumheter kommer. Jag kommer heller aldrig att låta bli att driva rättvisepolitik, om det så är i stormande motvind. Det är för mig att göra mitt bästa, och jag nöjer mig inte med mindre.

tisdag, november 15, 2011

Bläckfisken

Ett tecken på goda texter är att de går att använda i en lång rad olika sammanhang och kan betyda olika saker. Den här sångtexten, författad av Björn Afzelius, är en sådan. Lyssna, läs och njut :-)
Bläckfisken

Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner
Jag är en liten utsugare som tjänar millioner
Jag slingrar mej och kramar och suger ur ditt liv
Och när jag fått en arm om dig så blir du aldrig fri

Jag liknar kanske natten, men färgen min är mörkblå
Jag lever helst I vatten, i dyn, där kan jag bäst gå
Jag har en arm I Nordsjön och en i Spanska sjön
Men Medelhavet älskar jag, det vill jag helst nå runt

Verksamheten går som smort
Mycket finns att ta
Utsugandet har jag gjort
Till en riktig vetenskap

Jag suger raffinerat; tar lite grann i taget
Annars blir dom rädda och vill inte veta av det
Jag inger stort förtroende; man ber om mitt beskydd
Men när jag skalat köttet av dom, då slår jag dom på rygg

Allt jag tar förräntar sig
Och jag växer till mig
Herraväldet väntar mig
Sedan kan jag lugna mig

Jag drömmer om att hålla hela jorden i ett järngrepp
Och bjuda konkurrenterna på en riktig näsknäpp
Vi bläckfiskar är hårda, men vi lever som vi lär;
Att äta upp varandra är ett kärt besvär

Dags att vakna: En annan utveckling är möjlig!

Igår var jag på besök på ett av kommunens demensboenden och träffade personal och enhetschef. Det står klart och tydligt att vår kommunala äldreomsorg behöver resurser för att upprätthålla kvalitet på verksamheten. Det är nyttigt att få höra personalen uttrycka oro inför framtiden och med egna ögon se vilket engagemang som finns bland våra anställda. Vi kan stirra oss blinda på mätningar och jämförelser och ändå inte fatta vad det handlar om, nämligen om att ta hand om och ge våra äldre en skälig levnadsnivå när de inte längre klarar av att hantera livet på egen hand. Det är en verksamhet som aldrig kan ge plus i kassan mätt i företagsekonomiska termer (om man inte vansköter den förstås och skickar ut resurserna som vinster och låter de gamla betala genom att förvägra dem den omsorg de behöver) men som i sanning utgör en central välfärdsfaktor och som visar vilket hjärta ett samhälle har. Är det ett rött, pulserande, empatiskt och varmt hjärta eller är det ett iskallt blått?

Omsorgen i Kalmar ska, efter ett beslut i fullmäktige där alla partier var av samma mening, spara 10 mkr 2012. Det beror på att Kalmar i en mätning avvek från standardkostnaden med 93 mkr. Vår omsorg är för dyr, eller med andra ord, den har för mycket resurser att röra sig med. Samtidigt som vi ska spara in 10 mkr ska vi införa önskad sysselsättningsgrad för de anställda, en vällovlig och behövlig satsning för att personalen, som består av främst kvinnor, ska kunna arbeta mer och kunna försörja sig på ett löneläge som är på tok för lågt i förhållande till arbetsuppgifternas art och krav. Problemet är att den sistnämnda satsningen inte får kosta några extra resurser. Det får i sin tur till resultat att arbetsförhållandena riskerar att försämras. Andelen sk kryssturer ökar och kontinuiteten för de boende riskerar att bli sämre. Det är bekymmersamt. specellt bekymmersamt är det när det handlar om dementa brukare, människor som behöver omvårdnad av personal som känner till dem och deras historia eftersom de inte längre har möjlighet att meddela den själv.

Det här är en ekvation som ser ut att vara olöslig. Visst, med god uppfinningsrikedom och vilja hos medverkande personal kan man säkert hitta lösningar som kan fungera, men det gäller att se med båda ögonen och använda både hjärta och hjärna så att det inte blir alldeles fel. Man måste som anställd kunna leva på sin lön, men måste också få känna att man har en rimlig chans att göra ett bra jobb och därigenom gör livet bättre för brukarna. Det får inte vara så att man tvingas välja det ena eller det andra. Jag kommer aldrig att acceptera en utveckling som leder till ökade sjuktal pga känslor av otillräcklighet i arbetet. Det är ju människor vi har att hantera, inte legobitar.

Det grundläggande problemet är att äldreomsorgen inte får de resurser som den behöver. Under denna högerblå tid i svensk politik, då även tidigare rödgröna partier börjar blåna alltmer, skickas hellre skattepengar ut till privata bolag än till den kommunala sektorn. Väljarna har tyvärr i två val i rad prioriterat egna jobbskatteavdrag framför värdigt liv för de äldre. Då får vi den här situationen. De extra pengar som vi som arbetar får i vår egen plånbok har tidigare hamnat i gemensam verksamhet i form av skola, vård och omsorg. Det är ganska enkelt att förstå att det är så sammanhanget ser ut, men oj så svårt det är att inse att vi väljare via demokratiska val har gett legitimitet till en sådan utveckling. Nåja, jag kan väl erkänna att jag röstade rött och på ett helt annat alternativ. Ändå förväntas jag, som del av någon form av styrande majoritet i Kalmar kommun, ställa upp på besparingar i mångmiljonklassen. Vi får väl se hur den nöten ska kunna knäckas.

Hur som helst, det handlar nu från personalens sida om uppgivenhet, om otillfredsställelse och om ilska över att inte få den uppbackning man behöver. Jag har inga svårigheter att förstå frustrationen över sparkraven när man samtidigt matas med exempel efter exempel på att astronomiska bonusar betalas ut i andra sektorer på arbetsmarknaden eller att arvoden och ersättningar kan hanteras både slarvigt och bedrägligt både inom privat och offentlig verksamhet. Jag för min del tycker också att den här soppan stinker. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte låta äldre med sänkt levnadsnivå betala fantasivinster till redan rika.

Vi i Vänsterpartiet har som enda parti varit EMOT vinstintressen inom välfärden och FÖR en utvecklad gemensam verksamhet. Vi vill öka inflytandet för personal, brukare och anhöriga och minska kapitalintressets dominans. Vi använder resurserna så att de räcker till en rimlig personaltäthet, till rimliga löner och till kompetensutveckling. I Vänsterpartiets Sverige ska man inte vara rädd för att bli gammal. I vårt Sverige finns ett varmt hjärta som slår för den som behöver stöd men som samtidigt kräver mer av den som klarar sig själv och har möjlighet att bidra med mer än den som lever nära existensminimum. Vi VET att det finns stöd för en sådan politik, men ändå röstar folk blått.

Sover man eller? Det är dags att vakna nu, kamrater! Vill vi se fler ensamma inlåsta dementa som irrar omkring på avdelningarna och stör varann på nätterna, fler äldre kvinnor som inte får behandling för UVI eftersom det inte lönar sig eller fler plågsamma liggsår som skulle ha kunnat undvikas? Det här GÅR att förändra, men man förändrar inte om samhället fortsätter i samma hjulspår även framöver och om högern invaderar både retoriken och politiken hos de rödgröna samarbetspartierna. Det gäller att fokusera på rätt saker, och i det här fallet är det att lägga krutet på att lösa välfärdens problem och formulera en väg framåt. Tänk att det här ska vara så himla svårt att begripa utanför Vänsterpartiets (just nu ganska lilla) krets.

måndag, november 14, 2011

Sex nyanser av blått

Enighet är nog bra i vissa sammanhang. Det är klart att man inte ska söka konflikter bara för att det skulle vara kul, men man kan inte heller blunda för så stora skillnader i mål och medel att man får för sig att samarbeta med precis vem som helst.

Vi som har marxismen som ideologisk grund (det gäller socialister i bred mening) ser konflikten som en utvecklingskraft. Det är via konflikten mellan motstående intressen som utvecklingen drivs på, inte via imaginär konsensus. Det sistnämnda leder till stagnation och dessutom i värsta fall till maktmissbruk eftersom det saknas en granskande opposition.

Det politiska läget i Sverige kräver att det ställs upp olika alternativ. Vi driver inte på utvecklingen genom att ställa upp sex olika nyanser av blått. Det leder ingenstans. Ska vi få till en förändring måste vi kunna påvisa skillnader mellan den rådande allianspolitiken och en annan mänskligare politik som sätter pengarna i människans tjänst istället för tvärtom. Vi måste visa att det går att skapa välfärd för alla efter behov utan att blanda in vinstintressen i verksamheten. Vi måste visa att vi kan använda varje skattekrona för att lösa gemensamma genuint mänskliga problem. Vi måste visa att vi gemensamt kan driva välfärden bättre och effektivare än privata bolag som maximerar vinsten och minimerar servicen och omsorgen. Vi måste visa att det finns en annan väg för äldreomsorgen än liggsår och ensamt döende framför en TV-apparat. Vi måste visa att det inte är som statsminister Fredrik Reinfeldt säger "några enstaka fall" utan att det handlar om ett inbyggt systemfel i en privatiserad välfärdssektor. Vinstintressen i välfärden, en av högerpolitikens grundpelare, är en mycket svag konstruktion som leder till att välfärdsbygget raseras. DET måste vi visa.

Och det visar vi INTE genom att bli mer borgerliga. Vi visar det inte heller genom att prioritera egna maktbegär framför andra människors bästa. Det är att agera bedrägligt mot sin egen politik och mot det förtroende som väljare har gett oss genom att rösta rött. Den som röstar rött vill ha förändring, precis som väljarna i valet 2006 genom att rösta med alliansen protesterade mot en Göran Persson som framstod som bufflig och maktfullkomlig. Finns det inget alternativ kan man lika gärna låta bli att rösta eller rösta på den blå fyrklöveralliansen.

Som det är nu finns det sex blå partier i en osalig röra. En del har större identitetsproblem än andra. Jag hoppas och ber att vi slipper se denna blå-blåa röra ända fram till 2014. Blåbär är goda att äta, men inte sjutton blir man mätt av dem, och de har en ganska kort säsong....

Ordet för idag 2012

Det är faktiskt rätt kul, och ganska hedrande.... Just idag kom den i brevlådan, andaktsboken som jag medverkar i. Läs mer på Ordet för idag 2012

Vi är tio olika medförfattare som har reflekterat kring temat barnaskap. Det är flest proffs som pastorer förstås  som finns med i gänget,  men även en politisk sekreterare och PS-ersättare från Vänsterpartiet som undertecknad har fått bidra! Jag har skrivit fem av de 52 veckobetraktelserna som ingår i boken. Ett julklappstips kanske? ;-)

Jag måste säga att det är spännande att pröva på nya saker. Jag har visserligen varit aktiv i kyrkor sedan tonåren, jobbat som konfirmandledare och bidragit med sång, musik och med andra förtroendeuppdrag, men det här är första gången som jag har skrivit något i den här genren och fått det utgivet. Detta handlar dessutom om det nya samfundet Gemensam framtid, och det är ju en ny frikyrka som jag inte har direktkontakt med. Själv är jag numera aktiv i EFS och i Svenska kyrkan, men jag har faktiskt varit medlem i Örebromissionen (baptister) under 80- och 90-talen och ekumenik har alltid legat mig varmt om hjärtat. När det gäller kristna kyrkor har jag aldrig förstått tanken på konkurrens och protektionism. Vi har ju samma chef allihop, och då borde vi kunna samarbeta och se varandra som tillgångar. Att vi sedan väljer att arbeta på olika sätt är ju mest en fråga om att man känner sig mer hemma här eller där. Mångfald är bättre än enfald, och det är inte samma sak som oenighet. Mångfalden kan istället bidra till enighet om de viktiga frågorna, t ex de som handlar om att kyrkan (i betydelsen "alla kristna tillsammans") alltid måste stå upp för allas lika värde, för solidaritet, för medmänsklighet och för rättvisa.

Så ser i varje fall jag på det :-)

Sångarna på Slottet

Vilken höjdarkväll det blev på Kalmar Slott i lördags! Vi hade allsångsfest i Gästabudssalen tillsammans med 60-70 sångarglada människor i olika åldrar, och gissa om vi sjöng?!? Det var Afzelius, Elton John, Åsa Jinder, Paul Simon, Bellman, Magnus Uggla, Tina Turner, Wiehe och ABBA och en hel massa annat i en salig blandning och med dessa positiva festgäster som sjöng av hjärtans lust så hade nog taket lyft om inte slottet hade varit så gediget byggt. Ett stort tack till Louise och Margareta som tog initiativ till festen, ordnade allt det praktiska, plockade fram sånger och noter till det allra mesta och såg till att det blev både god mat och dryck till oss alla i vår egen variant av Sångarna på Slottet :-)

Men igår var vi i ärlighetens namn ganska hesa, och allt lite bakis (men bara på musik alltså, inget annat.....). På bilden syns den underbara buketten som jag och käre maken fick som tack för hjälpen med musik och sång. Tyvärr har jag inga bilder från själva festen. Det blir lätt så när man sitter vid pianot större delen av kvällen (kameran blev bortglömd därnere i kassen med noterna....), men minnesbilderna är desto klarare och fler. Vi ser fram emot fler kvällar i samma anda!

onsdag, november 09, 2011

Kristallnatten 2011

Natten mellan den 9 och 10 november i Tyskland 1938 kom att kallas Kristallnatten. Då misshandlade nazisterna judar. Affärer och synagogor brändes. Hundratals dödades direkt, tusentals fördes bort. Barn fick aldrig mer träffa sina föräldrar. Till koncentrationslägren fick de sällskap med andra oönskade grupper, Jehovas vittnen, romer, homosexuella, kommunister och människor med funktionsnedsättningar. Tillsammans utgjorde de De oönskade, de som inte var värda att kallas människor, de som skulle bort. Dessa rasistiska, fullkomligt vidriga utrensningar fortsatte till det andra världskrigets avslutande. Under många långa vidriga år… och övriga världen såg, men valde att inget göra.

Inte heller Kalmar år 2011 är skonat från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Under de senaste åren har rasisterna öppet stått på våra gator och våra torg. 2008 slog de sönder vårt material och sparkade och slog oss när vi hade Kristallnatten-manifestation. Men vi ger oss inte förrän rasismen och främlingsfientligheten fullständigt har försvunnit! Vi måste gång på gång visa att extremism och rasism inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle.
Vi lever i ett samhälle där högerextremismen vinner mark. I förra veckan såg vi hur rasister, företrädare för ett av de mest högerextrema partierna, försökte ta initiativet i det brandhärjade Berga centrum och skänka fotbollsnät till "svenska ungdomar, eller åtminstone till ungdomar som ser så svenska ut att de smälter in". Rasismen vinner terräng. Strävan att peka ut "den andre", "den som är annorlunda och därmed per definition sämre" som orsak till upplevda samhällsproblem blir alltmer synlig. Vi kan inte låta det hända igen! Vi kan inte sitta på våra lugna rumpor och tro att världen går åt rätt håll utan att vi är med och kämpar. Vi kan inte stoppa huvudena i sanden och låtsas att vi inget ser. Det har vi gjort tillräckligt många gånger.

Utvecklingen måste brytas. Hopplöshet och sysslolöshet måste vändas till framtidstro och ökat deltagande i samhället. Ett sammanhållet samhälle är den viktigaste delen i allt förebyggande arbete mot rasism, främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda. Det går inte att straffa bort reaktioner på ett orättvist samhälle. En farlig utveckling blir det om vi ser etablerade partier som gradvis tar över rasisternas syn på verklighet och utveckling. Vi har ett gemensamt ansvar för den situation som uppstått, och verksamma verktyg för att bygga en positiv utveckling stavas inte "hårdare tag" eller "utpressning". Det msåte vi lära oss att inse. Hur vi lyckas föra en politik för minskade klyftor är avgörande för att vi också ska lyckas skapa ett tryggt samhälle där var och en av oss, oavsett ursprung, har en plats. En helt avgörande roll spelar möjligheterna till inflytande för alla berörda. När demokratin är hotad måste motåtgärden vara MER demokrati, inte mindre.

Nu gäller det att jobba, att stå upp för rättvisa, livets okränkbarhet och alla människors lika värde oavsett plånbok, religion, hudfärg, språk, kultur och eventuella funktionsnedsättningar. Vi måste vara på vår vakt mot rasism och extremism, var och när den än sticker upp sitt fula tryne: om det än var i Tyskland på 30-talet eller här i et höstmörkt Kalmar 2011. Vi bara måste!

PROTESTERA MOT FRÄMLINGSFIENTLIGHET OCH RASISM! GÖR DET JÄMT! VISA PÅ ATT EN ANNAN VÄG ÄR MÖJLIG!

Om man inte gör det är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle låta Bröderna Lejonhjärta uttrycka det.

söndag, november 06, 2011

Bad timing eller trendbrott?

Det visade sig vara nästan lika billigt att åka första klass som andra klass hem från Stockholm, så då valde jag det. Det är skönare, mer plats, lugnare och man har fördelen att kunna hämta kaffe, te och vatten samt ibland frukt när man behagar. Dessutom ingår gratis internet, och det är en välgärning om man jämför hur det är att sitta på tåg med Telia mobilt bredband och få frustrationsskador såväl fysiskt som psykiskt.

Naturligtvis hamnade jag då inträngd vid väggen bredvid en medresenär som direkt kopplade upp sin dator med elsladdar och hörlurar. Att springa fram och tillbaka i onödan och hämta frukt och dricka var liksom inte att tänka på. Då hade jag förstört hans filmupplevelse, så långt fattade jag. Alltså började jag planera för att störa så lite som möjligt. När han själv reste på sig, jag antog att det skulle vara rimligt att det skulle ske åtminstone EN gång under de ganska dryga timmarna (män i hans ålder brukar springa på toa relativt ofta), så skulle jag passa på att utnyttja tillfället. Skulle det mot förmodan inte bli något sådant tillfälle så bestämde jag mig för ett klockslag då det kunde passa med lite te (jag valde en så sen tidpunkt att jag precis skulle hinna dricka upp en slurk te utan att behöva panikhälla det i mig innan det var dags att byta tåg) och lade upp strategin för att kunna krångla mig ut utan att rycka loss några kablar och utan att få hans hörlursförsedda arma huvud att dyka rätt in i dataskärmen. Jag lovar, jag HADE en plan. När jag således vid utsatt tid, för det där tillfället då jag skulle kunna springa iväg själv dök aldrig upp eftersom grannen satt still HELA tiden, hade krånglat på mig skorna, stängt av min egen dator och packat ihop för att resa mig, DÅ kommer tågvärden och frågar om jag vill ha kaffe eller te serverat vid platsen.

”JA TACK, GÄRNA” och ”GÄRNA MED SOCKER OCKSÅ OM DU KAN FIXA DET”. Visst är det ljuvligt??? Historien är inte slut än. När jag precis hade fått mitt Earl Grey serverat vid platsen, DÅ reser sig grannen upp och går på toaletten. Efter tio minuter var det dags för mig att byta tåg. Och vet ni, jag fick till och med hjälp med att få ner väskan från bagagehyllan. Den filmälskande grannen var en go typ i alla fall, men hans timing var urusel.

Men tåget har varit i tid hela vägen hittills i alla fall! Nu är jag i Hovmantorp, en timme från Kalmar ungefär. På nåt sätt måste jag säga att jag föredrar den här ordningen. Tåget går men grannen sitter kvar. Alltför många gånger har det ju varit tvärtom, men kanske är det ett trendbrott vi ser. ;-)

Det hoppas jag!

lördag, november 05, 2011

Alla Helgons Dag på nytt sätt

Idag är dagen då man sätter ljus på gravarna. Det har Emmy och jag gjort sedan hon var riktigt liten. Min morfar och mormor samt morfars mor och far har alltid fått ljuslyktor och så har vi satt lite ljus på andra gravar också när vi ändå har varit på plats. En promenad bland alla ljusen och ett besök i den vackra rofyllda minneslunden brukar det också alltid bli. Det är mörkt och ofta ganska kallt, men inte ogästvänligt.Ofta har dagen även inneburit lite orgelspelning i Vasakyrkan vid en andakt framåt kvällen. Det är nåt stillsamt vackert över Alla Helgons Dag. Det är mörkt, men ändå ljust och hoppfullt. Det är en aning dubbelt, precis som livet i övrigt.

I år blev det ingen promenad på kyrkogården. Istället är jag i Stockholm med övriga partistyrelsen. Det har sina klara poänger det också (fast helgon vill nog ingen av oss kalla sig.....), men jag kan inte hjälpa att det känns lite visset att missa den där ultimata och speciella hösthögtiden. Kvällen innebar istället en god middag på en indisk restaurang tillsammans med glada partikamrater från när och fjärran. Det var riktigt trevligt! Och sen får man ju inte glömma alla inspirerande diskussioner man har fått delta i liksom alla kloka (nåja, inte riktigt alla) beslut som vi hittills har fattat under två dagar. Vi avslutar mötet i morgon eftermiddag så vi har en dag kvar.

Ändå, traditioner är viktigare än man kan tro även om man ibland både vill och måste prioritera annat. Det känns lite grann som om jag missar nåt. Men det kanske man inte kan säga utan att bli beskylld för att vara traditionalist? ;-)

No problem....

Just nu har jag en paus från ett i övrigt mycket intensivt partistyrelsemöte där kongressmotionerna behandlas. Eller paus och paus, jag sitter på hotellrummet och filar på två reservationer som ska lämnas in i morgon. Den ena handlar om behovet av att öppna upp partiet för kristet troende partiaktiva på ett bättre sätt än tidigare och den andra handlar om behovet av att hålla partiets tillgänglighetsarbete levande och aktuellt. På de två punkterna ger jag mig nämligen inte, men partistyrelsens majoritet höll inte med mig.

I övrigt har vi, vilket ju alla vet vid det här laget, bestämt oss för att inte föreslå delat ledarskap. Det ligger i linje med min uppfattning också. Jag har funderat fram och tillbaka under lång tid, men har fortfarande inte kommit fram till vilken fråga delat ledarskap skulle vara svaret på. Därför tror jag inte på idén. Det blev emellertid en intressant debatt, men inte så lång och inte heller så full av motsättningar som en del utanför partiet gärna vill tro. Enligt gammal tradition kan ju inte vi i Vänsterpartiet diskutera en enda fråga utan att det framställs som splittring och eländes elände. Det är förstås inte sant. Det finns en vilja att lyssna på argument från båda sidor även om man inte håller med om alla, och frågan är ju inte enkel. Det är väl det minsta man kan säga.

Och, i ärlighetens namn, den är inte så himla viktig heller. Vi har fyra kompetenta kandidater som kandiderar öppet och ärligt och som skulle kunna klara uppdraget såväl enskilt som i par eller i grupp. Partiets framtid hänger inte på om vi har en, två eller fyra partiledare. Det är helt andra saker som är viktiga, t ex politikens innehåll och angelägenhetsgrad för människor samt vår förmåga att föra fram politiken på ett sätt som folk begriper. Därför är det inte hela världen om partikongressen i januari, för det är ju där och av den som frågan avgörs, fattar ett annat beslut än vad partistyrelsen föreslår. Att partistyrelsen blir nedröstad i en och annan fråga är sånt som händer, och som SKA hända då och då, i ett demokratiskt parti. Läget är betydligt värre i de partier där man bara har en enda kandidat att välja på när partiledarvalet ska ske. DÄR kan man i sanning snacka om problem.

Men det gör man ju inte......

fredag, november 04, 2011

Dom blev tydligen arga på oss....

Vi kunde bara inte låta bli att svara på en insändare tidigare i veckan i Östran.... Folkpartisterna i Kalmars barn- och ungdomsnämnd blev tydligen förgrymmade på oss när vi kommenterade deras riktade informationskampanj, men lite mothugg får de nog lära sig att tåla när de ger sig in i hetluften och utgår från att föräldrar är okunniga och oinformerade;-) Så här blev svaret:

Den kulan visste hur den tog” skriver Runeberg om Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner. Detsamma kan man säga om vårt inlägg om Folkpartiets bristande respekt för elevers och föräldrars val av skola. Att angripa Folkpartiet för att ifrågasätta fria val är väl närmast att jämställa med en svordom i kyrkan. Likväl är det precis bristande respekt Folkpartiet uppvisar när man inte låter barn och föräldrar göra sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder.

Det är inte snyggt att utgå från att fria människor inte har tillräckligt med kunskap för att göra rationella val och dra slutsatsen att det är därför så många i Kalmar väljer kommunal skola. Brändewall och Polteg tycker ju inte att en kommunalt driven närliggande skola borde vara det naturliga valet. Hållningen är motsägelsefull. Varför vill man som politiker engagera sig i offentliga skolors verksamhet om man ändå anser att fristående alternativ är så mycket bättre? Det är ju precis så Folkpartiet i det här fallet gör. Vi i Vänsterpartiet jobbar tvärtom för att den offentliga skolan ska fungera så bra som möjligt.

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” står med guldbokstäver ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala. Det är ord som tack och lov är omoderna. Den svenska skolan fostrar numera kritiskt tänkande människor som är kompetenta att välja själva, som inser att det alltid finns flera synsätt samt att vi alla är olika. Brändewall och Polteg strävar dock efter att göra Kalmar till någon form av genomsnittskommun med likriktning som ideal. Om en större andel i andra kommuner väljer fristående skolor framför offentliga ska vi ha det likadant i Kalmar. När så inte är fallet dras slutsatsen att människor inte vet sitt eget bästa.

Välja fritt är stort men välja rätt är större” är en passande beskrivning på folkpartisternas attityd. Vi i Vänsterpartiet står för motsatsen. Vad som är ”rätt” val ska inte vi från politikens sida lägga oss i, och friheten att välja lämnar vi till elever och föräldrar.


Birgitta Axelsson Edström (V) och Leila ben Larbi (V)
Skolpolitiker i Kalmar

onsdag, november 02, 2011

Nu laddar jag om!

Idag är det en sån där dag när jag tycker synd om mig själv. Jag har nämligen ont i nacken, och såna dagar tycker jag inte om. Sett i ett längre perspektiv, så där 13-14 år, så har jag ändå blivit väldigt mycket friskare men varje gång när jag faller tillbaka så blir jag deppig. Efter långa sjukskrivningsperioder i slutet på 90-talet och ständig värk så är jag nu ganska besvärsfri för det mesta, men då och då kommer eländet tillbaka. Det händer oftast i samband med kyla, hård vind och med släpande på tunga grejer. En whiplash-skada ger sig inte i första taget, mina vänner. Suck.

Jag skulle ha varit iväg på en heldagstur med omsorgsnämnden för att kolla lite olika boenden och verksamheter runt om i kommunen. Det behövs när stora delar av nämnden, inklusive jag själv, är ny inom politikområdet. Istället blev jag kvar hemmavid. Det är liksom ingen idé att ens försöka sätta sig på en buss och ränna runt när varje förflyttning orsakar rejäla knivstick. Jag får väl göra nåt produktivt härifrån istället. Jag kan i varje fall läsa och skriva lite. Sådana arbetsuppgifter behöver också göras.

Debatt- och insändarsidor måste ju fyllas, och någon måste ta ansvar för det också ;-) Är man dessutom lite sur i förväg är chansen större att inläggen blir extra giftiga.... Så huka er ni borgare och andra som vill rasera rättvisa, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet. Nu laddar jag om :-)