lördag, oktober 31, 2015

Vi ska ses igen

Det traditionsenliga besöket på kyrkogården där mormor Edla och morfar Gustav vilar liksom morfars föräldrar Krestina och Axel är över. Vi placerade ut ljus på gravarna och ett i minneslunden till minne av Pierres systerson Roger som sedan i våras vilar ut hos Gud efter en lång och orättvis kamp mot en grym cancersjukdom. Vi tände också ett ljus för alla andra som vi minns från livet här, de vänner som var hos oss en stund och som lämnar oförglömliga spår av ljus. Dem kan man också minnas där i den ljus- och blomsterfyllda minneslunden när vi inte har möjlighet att besöka gravarna. Idag tänker jag särskilt på en av mina bästa vänner organisten Kicki och på min jazzmusiker till elorgellärare Bertil. Tack för allt ni gav mig. Tack för all uppmuntran och allt stöd. Utan er hade jag aldrig haft en chans i musikens värld. Den lilla chans jag har nu trots de uppenbara hindren tackar jag både er och Gud för. Någon mening är det nog med allt ändå.

Nu, när jag har varit i Två systrars kapell en stund och förberett morgondagens gudstjänst så långt det har gått, så tänder jag några ljus för frånvarande vänner och tänker på Britt G Hallqvists ord i Sv Ps 172:
De skall häpna gå in genom porten 
till en okänd värld, till ett annat liv. 
De skall sjunga en ny jublande sång!

Jag tror himlens änglar ler åt den sången, och jag kan nog inte säga något annat än att även jag längtar dit. En dag hoppas jag vara redo. Vi ska ses igen.


onsdag, oktober 28, 2015

Dagen och natten efter Höstmys

Gårdagens Höstmys passerade lyckligt och väl och lämnade en god eftersmak av värme och sångglädje. Tack till alla som kom! Vi vet inte än hur mycket pengar som samlades in till Världens barn under kvällen, men jag hoppas att det blev en summa som kan hjälpa några barn till ett mer beboeligt liv. Det är ju varje unge i världen värd!

Tack till Christer Svensson och Åke Eklund som ställer upp och kompar både oss i Vox Communis och även alla allsånger som vi fyllde Falkenbergsskolans aula med igår kväll! Tack till välsjungande Badrumskören med ledare Lage Olsson (speciellt tack till Lage som stått för mycket av förberedelserna och planeringen samt med den äran fungerade som konferencier igår) och musikern Konstantin Shakov! Tack till PRO-kören och Marianne Fredriksson som är både körledare och pianist för det härliga sprudlande krutgänget! Tack till Hans Rosengren för ett mycket underhållande kåseri! Tack till alla som jobbar för Världens barn och som igår ordnade fika till alla hungriga och kaffesugna! Tack till Mattias Nylander som ordnade med ljudanläggning och till Falkenbergsskolan som såg till att vi fick vara i lokalen! Tack till min härliga stora kör Vox Communis som glatt ställer upp och sjunger av hjärtans lust! TACK till alla deltagare för gott samarbete med möblering och tungt "släpa bord, stolar och gradänger"-jobb såväl före som efter evenemanget! Tack också till Vasakyrkan som lånar ut gradänger varje år (fast det kanske inte är något som så många märker..) ;-)

Och när man väl kom hem så var man glad och trött på samma gång och klockan hade hunnit bli mycket. En sådan kombination bruka betyda att det blir svårt att somna... Jag undrar om det inte var fullmåne också. Nåväl, jag var glad för en lyckad kväll! Att jag sedan inte sov på i stort sett hela natten och skulle gå upp kl 05.00 för att flyga till Stockholm med första morgonplanet är väl en världslig sak. Det kommer fler nätter att sova på så småningom, förhoppningsvis redan till kvällen. Älskade maken Pierre skjutsade mig till flygplatsen och bara det är ju en förmån värd massor! Jag landar i Kalmar igen enligt tabell kl 21.50. Sedan blir det sängen, direkt! ZZZZZZ.....

Idag har jag träffat Barbro Westerholm på Riksdagshuset för att med henne tillsammans med kolleger diskutera äldre hörselskadades villkor i vård- och omsorgskarusellen. Barbro är utbildad läkare och en äkta politisk gigant på vård-, omsorgs- och socialområdet. Det var ett mycket trevligt och lärorikt samtal, och jag är djupt imponerad av hennes kunnande, engagemang och skärpa. Jag får väl inte glömma att nämna att hon är riksdagsledamot för Folkpartiet för då blir goe maken sur ;-) Eftermiddagen ägnades åt ett intressant samtal på samma tema med SPF Seniorerna och sedan följde, men då var jag rejält trött kan jag medge, en ombudsmannaträff. Som helhet blev det en mycket givande dag, och den kanske hade blivit ännu mer givande om jag hade sovit lite mer under natten. En kompis jag mötte i morse på flygplatsen rekommenderade spikmatta. Ja, det vete sjutton om jag inte är beredd att pröva VAD SOM HELST, speciellt när det är fullmåne och varulvsblodet börjar koka och rusa runt i ådrorna i mörkret... Med en spikmatta kanske mitt humör hade klarat av ett gallskrikande litet barn här vid gaten lite bättre. Det hade dock inte hjälpt mot damen som just nu satte sig mitt emot mig, av allt att döma efter ett långt bad i parfympoolen :-( Dags att flytta på sig alltså. Att folk inte kan lära sig att ta lite mer hänsyn på doft- och stankområdet!

Förresten, jag fick en påringning idag också, från en av gårdagskvällens åhörare tillika fotograf. Han tackade för en härlig kväll och lovade att skicka lite dokumentation. Kul! Det är alltid lika roligt att kunna ge andra lite guldkant och glädje med sådant som man själv blir glad av. Det kan kosta en sömnlös natt då och då. Det gör ju inget :-)

tisdag, oktober 27, 2015

Välkomna till Höstmys!



Ikväll är det dags för årets Höstmys! 
Kom och ge, 
kom och lyssna, 
kom och sjung och 
kom och få!

Klirrande och skallrande morgontidning

Den blå tidningen var faktiskt riktigt underhållande att läsa idag. Det prasslade inte som vanligt när man tog i den. Det liksom klirrade istället eller man kanske hellre ska säga att det skallrade? Det brukar man väl säga om glasytor? De såta vännerna och kommunalråden i de två rivaliserande småländska metropolerna har nämligen kommit lite på kollisionskurs med varandra. Lillebror S-Johan försöker hävda sig genom att köpa annonsplats i rikspressen för att marknadsföra sin förträfflighet. Storebror M-Bo svarar med att bemöta vad han anser vara den förvanskade förträffligheten i en debattartikel där han i sin tur marknadsför SIN förträfflighet. Och så är kampen igång. M-Bo säger vidare att han gillar pampfasoner och S-Johan säger att han tycker att tuppfäktning mellan vuxna karlar är löjligt. Klirr klirr skaller skaller... från såväl höger som vänster.

Ja, vad ska man säga? Jag säger ingenting. Jag bara skrattar. Det hela blir nämligen lite FÖR löjligt (förutom att det förmodligen är våra gemensamma kalmarskattemedel som bekostar annonsen i rikspressen), men sedan fastnar skrattet lite i halsen och tar stopp nånstans där vid åsynen av glashuset. Tyvärr är det ju detta som politiken har blivit. Från samhällsbygge till PR har utvecklingen gått, och i takt med den utvecklingen har viljan och den ideologiska kampen för ett bättre samhälle regredierat till stora grabbars lekstuga. Det är sorgligt, och ännu mer sorgligt är ju att så få människor både ser det och vill göra något åt det. Vårt samhälle och vår samtid behöver politiker som fattar sin mission! Vill man syssla med PR och försäljning så finns det arenor för det, även om de för detta ändamål klassiska dammsugarförsäljarjobben inte längre går att hitta. Det finns så mycket annat att sälja, så gör det! Uppblåsbara bananer, batteridrivna pudlar med lysande gröna ögon samt mirakeltrasor som klarar ALLT inklusive att spela piano och hålla tjuvarna borta med mera med mera...Vill man däremot skapa ett mänskligt samhälle så bör demokratin och partipolitiken vara den naturliga sektorn att engagera sig i. Nu råder en sammanblandning som mest är pinsam. Som sagt, det klirrar och skallrar ordentligt.

Sedan önskar jag att tidningen kunde tänka sig för lite när det ska sättas rubriker. Man kan i varje fall lära sig grundläggande språklära. Vad säger ni om huvudrubriken på första sidan? Var det fler poliser förr som hindrade snabba utredningar? Då har det ju ändå gått framåt med polisutbildningen på senare år, eller är det något helt annat som rubriken försöker säga?


Ja, kanske är det så. Då kanske man ska skriva det, eller hur? ;-)

måndag, oktober 26, 2015

Kalmar, ta chansen!

Debattartikel i Barometern 26 okt 2015
På flera håll argumenteras nu för en arbetstidsförkortning. Praktiska försök i den riktningen pågår. Sverige har möjlighet att sätta människans behov främst och utmana den norm som så många idag tror är lika tvingande som en naturlag, nämligen den som säger att en arbetsdag ska vara åtta timmar och en arbetsvecka 40 timmar.

Normen leder till att främst kvinnor, som idag har de tyngsta yrkena i vården och omsorgen, far illa. Stress, hög arbetsbelastning och psykiska påfrestningar är de vanligaste formerna av besvär på jobbet enligt Arbetsmiljöverket. Mest utsatta är kvinnodominerande sektorer som vård, omsorg och utbildning. Sjuktalen är mycket höga och de pressande arbetstiderna tar inte bara död på arbetstillfredsställelsen utan sänker också kvaliteten. Det drabbar inte bara de anställda, utan även patienter som är i behov av vård och äldre som behöver omsorg. Välfärden har problem!

Det är en ohållbar utveckling att fortsätta odla på myten att tillväxt med nödvändighet måste kosta i termer av utslitna människor med raserad hälsa. Inte kan välfärd värd namnet på allvar innebära enbart ekonomisk tillväxt till priset av att de som arbetar inom vård och omsorg ska slita ut sig? Det är dags att vi lanserar ett feministiskt välfärdsbegrepp. Ett sådant kräver en ny syn på relationen mellan arbete och fritid. För att komma till rätta med den ”tidsfattigdom” som präglar många människors vardag måste den traditionella synen på arbetstid ifrågasättas. De normer som styr samhällets tidsuppfattning måste belysas med utgångspunkt i mänskliga behov. Vi måste kunna utvecklas som människor, ta föräldraansvar, umgås med nära och kära, bygga en bra hälsa och förebygga stress. Feministiskt initiativ vill därför bygga ett samhälle där människor tagit tillbaka makten över tiden. Sex timmars arbetsdag är en väg att gå. Vi vill se en stegvis arbetstidsförkortning ner till 30 timmar samt lagstifta om en generell arbetstidsförkortning.

Det är dags att på allvar ställa frågorna om arbetstid, arbetets innehåll, värde och omfattning och arbete för alla. En ny syn på arbete ser arbetet som en naturlig del av livet, liksom familj och/eller vänner samt vila och rekreation. Allt hänger nämligen ihop och bildar den näringskedja som skapar försörjning, hälsa och välbefinnande. Vi ska inte, vilket verkar vara den allmänna uppfattningen i styrande kretsar, välja antingen eller, det vill säga antingen försörjning eller hälsa. Vi måste ha möjlighet att få både och. Sådant är ett samhälle som är till för människans bästa. Sådant är ett modernt feministiskt samhälle. Sådant är ett samhälle som ser det absurda i att övertidsuttaget motsvarar 150 000 heltidstjänster (enligt TCO 2012) medan 370 000 människor går utan arbete (enligt SCB augusti 2015). Vi måste välja en ny väg för att komma framåt!

I Göteborg, i Mölndal och i Umeå pågår försök inom olika sektorer med arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Nyköping och Örnsköldsvik är också på väg. Resultaten hittills visar på många positiva effekter. Det är hög tid att pröva även i Kalmar. Vi från Feministiskt initiativ i Kalmar säger till Kalmars fullmäktigepartier med makt att förändra: Tänk om, gör rätt! Tiden borde vara inne för mod och vilja i arbetstidsfrågan! Avfärda inte möjligheten att göra Kalmar till en framåtsträvande modern kommun där människor har möjlighet att ha hela, välmående och fungerande liv samtidigt som de kan försörja sig!

Birgitta Axelsson Edström
Frida Hagman Svensson
Talespersoner Feministiskt initiativ Kalmar län

lördag, oktober 24, 2015

Julkalender 2003

Maken och jag sitter och diskuterar skådespelare. Jag hävdar med bestämdhet att en av skådespelarna från en av sommarteatrarna på Krusenstiernska också spelade Håkan Bråkans pappa i julkalendern med samma namn. Maken tittar oförstående på mig och hävdar att det var Peter Haber, men det vet jag ju förstås att det inte var. Han spelade däremot pappa Rudolf i Sunes jul mot Carina Lidbom som mamma Karin.  "Ja", säger maken, "jag sa ju det."

Efter lite letande så hittar jag dock Per Svensson. Han spelade pappan i julkalendern från 2003, en kalender som fick utstå en del kritik, bland annat på grund av att just pappan hävdade att det var bra att vara feminist och att han försökte lära sina barn att julen firas till minne av Jesu födelse. En anmälare hänvisade till att Jesus enligt bevis föddes en helt annan tid på året. Tja, vad ska man säga? Typ: Det finns orsaker till att det finns vuxenskor med kardborrknäppning.

Hur som helst, maken hade inget som helst minne av Håkan Bråkan som julkalender. Det föranledde frågan: "Vad gjorde jag 2003?" Eftersom vi inte hade träffats då och knappt kände till varandra så tolkade jag frågan generellt och svarade "Du satt i landstingsfullmäktige". Ett ganska rimligt svar i sammanhanget tyckte jag.

Men svaret från andra sidan bort kom blixtsnabbt: "Det gjorde jag väl inte varje dag??? Och om jag nu gjorde det, varför reagerade jag inte över att det bara var jag som satt där???"

Ridå. Man har inte roligare än man gör sig. Och en sak till, det är nog dags att plocka fram kardborrskorna igen.

torsdag, oktober 22, 2015

Kyrie eleison nu och framöver

Det här kom att bli en tung vecka. Knivattacken i Trollhättan idag tog helt andan ur mig. Det är fullständigt förskräckligt. Vad händer när vi inte kan vara trygga när våra barn är i skolan? Vilket liv har vi då? En lärare har fått sätta livet till, flera elever är skadade fysiskt och många många fler får psykiska trauman att bearbeta. Kyrie eleison var det första jag orkade tänka. Herre förbarma dig. Vi som är här vet ju inte vare sig ut eller in. Nyheterna slår till mitt i solar plexus. Bedrövelsen och sorgen sliter i kroppen och det blir svårt att andas. Herre förbarma dig över oss människor...

Igår hade jag mitt första utvecklingssamtal på ett av mina två jobb. Jag gick dit med noll förväntningar. Jag vet att jag saknar formell behörighet och vet plågsamt väl om alla kompetensluckor jag har. Det känns ju knappt som om jag har börjat, men trivs gör jag ändå! Det jag fick höra fick mina ögon att tåras. Jag är välkommen. Jag är en tillgång. Jag är uppskattad. Det där med behörigheten vet ju alla om, men jag blev anställd ändå. Jag började nästan gråta innan jag lyckades kraxa fram att jag nog är en ganska trasig människa. Såren finns kvar, men de börjar läka, och jag kan känna glädje då och då. Jag övar mig, och ibland går det riktigt bra. Jag har ju så mycket att vara tacksam för, nu dessutom för arbetsuppgifter som gör skillnad! På hemvägen blev jag påmind om hur livet såg ut förut. Det ökade på tacksamheten. Man ska, som det står i psalm 261, vara tacksam för törnet som sticker en, men man kan också vara tacksam för att just SAMMA taggar inte längre finns vid vägkanten där man färdas. Man lär sig av både det goda och det som gör ont, och det ska man värdera, men man behöver ju inte sticka sig blodig på försåtliga grenar mer än nödvändigt.

Det där gick upp för mig med all önskvärd tydlighet även i måndags kväll. Allt har sin tid nämligen, och man ska vara klok nog att lämna de sammanhang som inte rimmar med melodin man själv har i hjärtat. Den tidpunkt då flyktingmottagande ses som en fråga om att "ta" istället för att "ge" så har det åtminstone för mitt vidkommande blivit helt fel. Jag är som medlem, förtroendevald och anställd stolt över att Svenska kyrkan ställer upp med temporära boendelösningar. Det är verkligen att göra allvar av sin övertygelse och att leva som man lär. Jag önskar att alla andra som skulle kunna hjälpa till, om än bara marginellt, också valde att göra det, men vi är tyvärr inte där än. Flyktingvågen är oerhört stor. Alla goda krafter behövs. Frågan bör inte handla om OM vi kan hjälpa, utan om HUR. Men tyvärr så tog det stopp precis där.

För det är nämligen så här enkelt: Det är för att ta vara på varandra som vi är här. Varför skulle vi annars ha hamnat här i livet?

Mina tankar går idag till Trollhättan. Där behövs också värme, kärlek, trygghet och stöd. Det fruktansvärda som har hänt kan inte ändras, men framtiden kan fortfarande påverkas.

tisdag, oktober 20, 2015

När...

När fyra asylboenden har brunnit på en vecka...
När dörren stängs för den som behöver hjälp...
När rädslan för att dela med sig är större 
än viljan att lindra nöden...
Det är då vi medmänniskor behövs som allra mest, 
inte för att i första hand slåss mot dem som inte vill bidra, 
utan för att hjälpa dem som behöver stöd.


måndag, oktober 19, 2015

Inget rum i härbärget

Jag har i dagarna fått ta emot två ungefärligt likalydande brev. De handlar om möjligheter att skaffa fram temporära boendemöjligheter för flyktingar i ett akutläge. Det ena kom från biskopen i Växjö stift, det andra kom från HSB. Då jag är förtroendevald och medlem på båda ställena och även anställd på det ena så blir jag involverad. Hur kan vi hjälpas åt för att lindra de mänskliga tragedier vi bevittnar? Tiden är knapp. En inventering ska göras skyndsamt.

Kyrkan svarade blixtsnabbt. Det finns möjligheter, och det är jag glad över. Vi måste ju alla hjälpas åt! Ja, jag vet att det snart är jul. Jag vet att det snart är dags att umgås mellan vänner och generationsgränser, att vi vill kunna övernatta i varandras närhet och att julen ska vara lugn och trivsam och helst utan störningsmoment. Men, hur fridfullt firande kan det bli i idyllen om man samtidigt vet att det finns människor i närheten som saknar både tak över huvudet och en torr madrass att sova på och som inte har möjlighet att få mat i magen?

Vi måste som sagt hjälpas åt. Det kan kosta en del i bekvämlighet, men det ger mer tillbaka. Jag vet att det säkert finns de som ställer upp med en baktanke att få goda vitsord i media eller en snabbgloria kring skallen, men just nu så bryr jag mig inte om det. Huvudsaken är att vi kan hjälpas åt för att lindra nöden. Resten får vi ta sen, om så krävs.

"... ty det fanns inget rum för dem i härbärget"


Det kanske är demokrati det också

Bättre sent än aldrig. Det är slutsatsen efter att ha öppnat dagens Östra Småland. Äntligen har då Vänsterpartiet (om än genom en ersättare i socialnämnden och inte genom sin beslutande ledamot) reagerat på planerna att privatisera all personlig assistans inom socialnämndens verksamhetsområde, men det krävdes alltså att de anställda tog striden först i lördagstidningen. Fram till idag har det nämligen varit helt tyst från politikens sida när det gäller ifrågasättanden av utredning och förslag. Inte en enda liten viljeyttring ens i form av en protokollsanteckning (vilket numera av allt att döma är det starkaste man kan eller får använda som vänsterpartist i Kalmar kommun) går att finna i protokollen. Utredningen tickar på, och vi står väldigt nära ett avgörande. Kan man påvisa att det går att spara in 7 mkr på åtgärden så kan vi nog lugnt och sansat utgå från att den är så attraktiv att den vinner gehör i en kommun som ständigt sätter kapitalet framför kvalitet, kontinuitet och rimliga arbetsvillkor.

Vänsterpartiet har dock förlorat sina möjligheter till påverkan. Förslagen som röstas igenom, ett efter ett, vinner nämligen majoritet även utan deras medverkan. Det räcker att S och C är överens, och det är de, särskilt veckan efter älgjakten ;-) I de flesta fallen så hakar ett eller flera partier utöver de två dessutom på i ärendena (ingen vill ju vara bakåtsträvare och ständig nej-sägare utom Folkpartiet som ändå kör sin linje hyfsat konsekvent utan att bry sig om den ganska ohemula mobbningen som man utsätts för), och då blir majoriteten överväldigande.

Enda orsaken till att V får vara med i den styrande koalitionen är nog, om jag får försöka mig på en liten gissning efter över 20 års erfarenhet, att det är enklare att ta en offentlig debatt vänsterut i ett par viktiga frågor än att riskera att få den i alla frågor. Den skillnaden lyckas nämligen S skaffa sig genom att erbjuda ett antal större arvoderade uppdrag och ett värmande knä vid jaktbrasan.

Så styrs Kalmar idag anno 2015. Tja, det kanske är demokrati det också, på sitt sätt. Jag hoppas dock på en förändring i feministisk riktning i valet 2018. Vi behöver nämligen folk som på allvar fattar sin mission i kommunpolitiken.


fredag, oktober 16, 2015

Förra fredagens egotripp

Oj vad tiden flyger! Det här (se nedan) var ungefär vad jag berättade om mig själv när vi förra fredagen hade Öppen kväll i Två Systrars kapell. Vi lagade mat tillsammans (supergod vegetarisk lasagne!) under diakonen Beates vakande öga och ledning. Alltså, matlagning är ju inte min grej… Den här gången bidrog jag med lite salladsberedning tills jag satte kniven i en fingertopp. Sedan fick jag steka svamp med fingret inlindat i hushållspapper. Men som sagt, gott blev det, och jättetrevligt! På hemvägen såg mitt livs första räv. En stor rackare (tyckte jag alltså) som stannade till och tittade rakt in genom bilrutan. Mäktigt… Naturen kan ibland ta andan ur en. Det gjorde inte fotbollsmatchen senare, en match som vi missade första kvarten av men det insåg vi ganska snabbt inte var någon större förlust.

Nåväl, uppdraget var alltså att jag skulle berätta lite om mig själv så att församlingen skulle få veta vem som egentligen har blivit anställd som vik kantor. Jag presenterade mig således från födelsen på Kalmar BB en juldag och framåt. Jag växte upp på Fasanvägen, vilket numera är en adress som tillhör just Två Systrars församling, men då fanns ju inte den kyrkan. Jag är istället döpt i Kalmar domkyrka som många andra rackarungar på den tiden. På Fasanvägen i den gula tegelvillan bodde jag med mamma Ingrid, pappa Rolf och storasyster Gunilla. Mormor och morfar fanns i Gamla stan och flyttade sedan till Djurängen. Historien kring mormor och morfar och dotter Ingrid som blev min mamma är något som skulle kunna förtjäna en hel bok i sig… Farmor och farfar bodde på Klädesholmen där pappa växte upp och hade sin fasta punkt tills han via jobb och utbildning inom sjöfarten träffade mamma i Kalmar och blev fast här med fru och familj. Vi åkte dock till ”Holmen” varje sommar på semester. Salta bad och maneter blev min sommarvardag.

Annars så var det ju ”morfar och jag alltså”. Vi hade ett speciellt band. Morfar var idrottaren och fotbollsspelaren som tränade mig i gymnastik när han till sin stora sorg insåg att jag aldrig skulle kunna bli vän med bollen. Bollsinnet hade mamma och syrran fått, och jag hade en ganska benhård vilja och energi, men det hjälpte ju inte. En sak har jag emellertid inpräntad i mig: Det är Kalmar AIK som gäller. Klubben forever! Den socialdemokratiska övertygelsen lyckades han sämre med. Den blev överförd i ungefär samma utsträckning som vänskapen med fotbollen, dvs inte alls.

Morfar fick sin begravningsgudstjänst i Två Systrars kapell vårvintern 1992 med Ola Isaksson som präst och Daniel Byström som musiker. Det var första gången jag var i kapellet. Jag har utöver ett ursprung även en nutid: Jag har en dotter Emmy på 26 år, snart 27. Hon bor i Malmö och jobbar med scenteknik (observera stavningen) Sedan 2006 (7 oktober) är jag gift med Pierre som envetet hävdar att Emmys yrke stavas utan ”c” ;-) Jag är beteendevetare, pedagog och jag har en forskarutbildning i pedagogik som jag fick bryta pga en whiplash-skada i slutet av 90-talet. Efter åren inom akademien, som innebar för mycket sittande och stirrande in i datorskärmen för att det skulle fungera med en kraschad rygg, jobbade jag som utvecklingsledare och skolledare i Nybro kommun. Från hösten 20032 (valrörelsen) smög jag igång med att jobba för Vänsterpartiet på betald tid. Från januari 2003 blev det (mer än) heltid som nämndsordförande i kultur- och fritidsnämnden, 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden och politisk sekreterare på resten av tiden.

För det är ju det där med kämpandet… Kampen för och emot har varit ett signum för mig hela tiden! Var det inte betygsfrågan i skolan så var det kärnkraften. Ännu tidigare så var det min egen proteströrelse när jag gick med stora skyltar och demonstrerade mitt missnöje när pappa röjde bland träden i trädgården: ”Hugg inte ner träden!!!” Hade det varit min unge hade jag nog låst in vederbörande, men pappa är snäll J

Kanske är det ganska symptomatiskt att de två sånger jag lärde mig väldigt tidigt och som jag fortfarande kan är Balladen om Joe Hill samt Alf Hambes ”Visa i molo”. Jag giller kampen och jag gillar det mystiska… Och jag tycker fortfarande att Ryssland har världens vackraste nationalhymn. Kampen mot orättvisor och driften att skapa gemensamma lösningar på gemensamma problem, att inte lämna någon ensam att vara sin egen lyckas smed blev på något sätt min melodi.

Naturligtvis ledde detta mig in i föreningslivet. Jag mötte Gud någon gång i tonåren och gick in i EFS. När jag pga studier flyttade till Östergötland och Linköpings universitet hamnade vi i Ljungsbro där min dåvarande man hade känningar i Örebromissionens utpost från Linköpings Filadelfiaförsamling. Av någon outgrundlig anledning döptes jag en gång till i lilla Fornåsa och kunde därefter gå med i baptistarbetet på riktigt. Men jag hörde inte riktigt hemma där. Nu är jag tillbaka i Svenska kyrkan och lever i mitt barndop vilket jag ju har gjort hela tiden. Man utvecklas och det händer saker som man inte har kontroll på. Jag har spelat i gudstjänster sedan ungefär 1979 och lett kör sedan 1982. Inte en enda lektion har jag tagit i vare sig piano eller koralspel. Det är rent fusk alltihop. Däremot började jag spela elorgel när jag var tio år för jazzmusikern Bertil Hammerth. På musikområdet är han fortfarande min idol! Utan honom hade jag aldrig upptäckte den här världen!

Mina intressen och min historia ledde mig in i politiken, och då inte till någon halvljummen maktapparat, utan ”ska det vara så ska det vara”. Det blev alltså Vänsterpartiet. Att kunna bidra till en bättre värld var det som lockade, och i början var det faktiskt så. Vi jobbade tillsammans, kompletterade varandra och kämpade tillsammans. Första uppdraget kom 1994 under valrörelsen då jag delade ut material, sorterade valutskick och delade ut valsedlar på valdagen. Från 1995 blev jag ledamot av barn- och ungdomsnämnden och sedan rullade det på med fler och fler uppdrag. Det kändes meningsfullt.

Med tiden, eller faktiskt sedan 2006, så förändrades dock klimatet avsevärt. Det blev mer och mer av åsikt istället för insikt, och allt skulle ske så snabbt att man aldrig skulle hinna tänka efter. Politiken i Kalmar handlar numera alltmer om att bestämma och allt mindre om att leda. Den utvecklingen eskalerade…

Då kom ju frågorna, så klart, de frågor man ställer till sig själv. Vad vill man lägga sin tid på? Att sitta i partistyrelsen, vilket jag gjorde under två år, och diskutera vänsterpolitik och profileringar, och sedan komma hem till Kalmar och gå fot. Det stämde inte. Det blev inte riktigt trovärdigt. Det är inte min melodi att sitta och svära i slutna rum och sedan hålla tyst när det gäller. När protokollsanteckningar är det kraftigaste verktyget man har så är man rätt harmlös.

Kulmen kom valet 2010. Valet gick bra för mig räknat i personröster, men det gick sämre för partiet. Det gick alltså inte längre. Man kan naturligtvis inte ha en kristen socialist och feminist som dessutom är gift med en folkpartist som främsta företrädare. Det fattar nog vem som helst. Dessutom blir det bara problem med en som har uppenbara problem med att hålla tyst och foga sig, dvs någon som envist vill driva rättvisepolitik. Det är lugnare med SGM som har det stora partiets öra och som accepterar att sitta i knäet och att gå fot. Utfrysningen började hösten 2010, men den ska jag inte uppehålla mig vid. Sommaren 2013 gjorde jag min sista arbetsdag som politisk sekreterare och började läsa teologi i Umeå på distans. Det är en gammal dröm sedan gymnasieåren, dock inte med siktet med nödvändighet inställt på att bli präst utan istället på att bli mer förståndig. Jag har skaffat mig 90 p, samtliga med högsta betyg. Det var viktigt. Jag visade att jag inte var helt kass. Jag kunde fortfarande lära mig nya saker!

Samtidigt var det kyrkoval med allt arbete det innebar i en liten nomineringsgrupp, och valresultatet blev över all förväntan med representation både lokalt och i stiftet. Hösten 2013-våren 2014 föreslogs jag sedan av Vänsterpartiets valberedning att stå på plats nr 4 på listan till EU-parlamentsvalet. Till slut hamnade jag på sjätteplatsen vid kongressen efter det att två andra kandidater flyttades upp. Det där, med en framgångsrik valrörelse och 1800 personkryss från landets samtliga valkretsar, kom att bli min sista insats för Vänsterpartiet. Jag behöll mina uppdrag året ut (varför kan jag berätta vid sidan av, men jag drev absolut vänsterpolitik fram till sista dagen) men under den konkreta valrörelsen hösten 2014 arbetade jag för Feministiskt initiativ.

Vi behöver nämligen tänka nytt! Nya tider kräver nya strukturer. Livet är så mycket mer än dimensionen vänster-höger. Det kan inte vara så att bara för att man befinner sig på ett visst ställe på den skalan har man antingen rätt eller fel i allting. Tiderna har förändrats, och politiken måste likaså utvecklas. Jag har inte tappat mitt engagemang, men det tog tid innan jag kunde slita mig loss. Hur som helst, på den vänstra sidan är jag, sett i DET perspektivet, men jag har fler sidor, precis som alla andra, och jag tror att vi måste ta tillvara mångfalden betydligt mer än vi traditionellt gör i de politiska rummen. Det är fastlåst och ganska trist, och det blir partier som SD som tar tag i det utrymme som det vanliga gnabbet lämnar därhän. Jag vill vara med och vrida utvecklingen mer rätt, för det där med att ställa utsatta grupper mot varandra leder oss inte framåt, bara bakåt. Men nu är ju detta inget valmöte ;-)

Så, man får helt enkelt välja att se på sig själv som ett pågående projekt, och det är ett sådant pågående projekt som nu vikarierar som kantor i Två Systrars församling. Man gör sina misstag, men man lär sig också en himla massa, hela tiden. Man har frågor, men inte alltid svar, och ibland leder svaren till fler frågor. Grejen är ju att vi kan bli använda där vi är, och som ärkebiskopen ju säger ”GUD ÄR STÖRRE”. Det tänker jag ofta på.

Och en sak till, på vår projektväg har vi Gud med oss. Det har han lovat, genom snåren, frågorna och svaren vi inte alltid vill ha så är Gud med oss. Immanuel, vårt tecken: Gud med oss.

torsdag, oktober 08, 2015

Varsågod och svälj!

Jaha, så gick det som det gick. Inte är jag förvånad. Det var precis som väntat. Vänsterpartiet kan glömma sin önskan om att på försök pröva sex timmars arbetsdag någonstans inom omsorgen. Det läser vi idag i Barometerns nätupplaga (men konstigt nog, en uppdatering idag fredag, inte i fredagens papperstidning...). När kalmarvänstern nu äntligen vågade, typ trekvart över tolv, lägga ett förslag som både var feministiskt och vänster så blev det kalla handen från HSBs sida. Han Som Bestämmer hyser nämligen inte en enda liten promille av en halv önskan om att kommunen ska vara mer vänster eller mer feministisk. Och det trodde väl ingen med ögon och öron öppna och någon liten pejlantenn uppe heller. Men OK, friskt vågat om än inte ett dugg vunnet.

HSB vill bestämma, nämligen, och det är vad man måste både vänja sig vid och acceptera om man nu prompt ska sitta i hans knä och ta del av den goa värmen. Om man ska se nåt positivt med det hela så är det väl tydlighetsgraden. Det behöver inte råda några som helst tvivel om vad som gäller. Så, varsågod och svälj! Ska man driva sin egen politik så får man hoppa ner från taburetten, men det lär väl aldrig ske...

PS. Det behövs nog en lite starkare opinion om det ska gå att förflytta sådana betongkolossberg. Vi inom Feministiskt initiativ kan göra vår del. Vi anser att det är fullständigt orimligt att begreppet åtta timmars arbetsdag ska betraktas som något heligt och av Gud givet. Det är hög tid att utmana begreppen tillväxt och välfärd och sätta människan liksom hennes behov och situation i ekvationen. Det är väl ändå för människans skulle vi har samhället och inte för pengarnas (dvs de pengar som vi vanliga dödliga aldrig får se röken av)?

måndag, oktober 05, 2015

"Man måste ju vara lite modern"

Det hinner hända en hel del när man är på resande fot, om än enbart för en liten helg. Vänsterpartiet i Kalmar har nu lagt förslag på försök med förkortad arbetstid, eller man har åtminstone sagt i media att man vill göra det. Jag säger som Gert Fylking: Äntligen!

Det finns goda exempel från andra håll som har börjat testa detta tidigare. Man kan tänka sig att kolla Göteborg och Mölndal. Umeå är också framme i den här frågan. Jag är övertygad om att vinsterna är större än förlusterna, om man nu kan tala om förluster när det handlar om förbättringar i välfärden.

Men, man är ju lite sent ute. Om man hade vågat ta upp den här frågan tidigare (men det vågade man inte) så hade man sluppit denna eviga långbänk om "Rätt till heltid" som har avsetts att genomföras utan budgetförstärkningar. Detta är ett reformarbete som har tagit oerhört mycket kraft och energi från verksamheten. Konsekvenserna är stora. Vi har en sämre arbetsmiljö, oroande höga sjukskrivningstal och en rörig hemtjänst med alltför många olika människor hemma hos varje hemtjänsttagare. Schemat har nämligen inte kunnat läggas på annat sätt när färre händer och huvuden ska täcka upp växande behov under hela dygnet. Dessutom har otyget med delade turer återuppstått. Vänsterpartiet har tillsammans med samarbetspartierna under en lång rad av år ålagt äldreomsorgen besparingar på 10 mkr årligen (visserligen det senaste året 5 mkr...) och det har naturligtvis spätt på svårigheterna.

Om Vänsterpartiet hade stått upp för en feministisk politik som menar allvar så hade man inte väntat med det här förslaget till 2015 när man "får" tillfälligt förstärkta statsbidrag till äldreomsorgen från staten. Man hade istället sett till att fördela de resurser man har enligt en feministisk agenda.  Istället har man gjort tvärtom. Man har sparat på äldreomsorgen, där mestadels kvinnor jobbar, och flyttat resurserna till andra kommunala sektorer. Men, det kan ju aldrig vara för sent att ändra sig!

Rättvisa är inte något som är viktigt bara när det finns ett överflöd. Rättvisa är högaktuellt HELA tiden, och absolut inte minst när det är kris på resurser. Varför skulle det vara viktigare att bevara både orättvisor och snedfördelning när det är tomt i skattkistan? Om resurserna inte räcker, är det ÄNDÅ så att den som har ska ha mer och att den som inte har inte ska ha något alls då heller? Allvarligt talat, är det NÅN med hjärtat på rätta stället som tycker att det är OK? Ändå så är det precis så politiken fungerar i det här fallet. Feminism, rättvisa och jämställdhet måste man "ha råd med". Snedfördelningar som gynnar den som redan har kostar tydligen inget.

Jag tror att vi KAN ändra skutan. Jag tror att det GÅR att förena välfärd, lön att leva på och ett mänskligt liv med tid till annat än stress om man bara vill, och det är ju självklart bra om det är fler som vill! Men faktum kvarstår: Om viljan och modet hade funnits hos Kalmars fullmäktigepartier så hade man sluppit sätta kvaliteten och arbetsmiljön inom äldreomsorgen i strykklass och man hade dessutom kunnat behålla sin egen trovärdighet i välfärdsfrågorna. Den chansen sumpade man dock.

Men, som sagt: Jag tror på framtiden. Jag tror att det går att komma på rätt köl, men jag tror också att lösningen till stor del ligger inom begreppen generation, kultur och genus och där finns en läxa att göra. Med tiden kan nog de gamla partierna också förstå det. "Man måste ju vara lite modern" som Gudrun Schyman en gång i TV sa till forne KD-ledaren Alf Svensson.

söndag, oktober 04, 2015

Hösthelg på Gotland

Så är vi då hemma igen efter en riktigt härlig weekend i Visby. Vi fick oss soligt och skönt väder med lite sting i höstluften framåt kvällskvisten till livs liksom sjudande kulturaktiviteter. Vi var på teater, promenerade runt i de medeltida kvarteren och hade det mysigt i största allmänhet. Dessutom talade vi i Almedalen, oavbrutet ;-)

Där samsades vi med ett mycket stort antal änder, gäss, duvor och ankor. Deras samtal gjorde att man kände igen sig på platsen från tidigare besök. Det var bara språket som var lite annorlunda... Dessutom så gjorde detta besök, lite mer "off-season" än just Almedalsveckorna, att man faktiskt kunde se staden lite mer ordentligt. Visby är en riktigt vacker liten stad!
Lördagskvällen, efter teatern på Visby strand (en teater- och evenemangsarena med föredömligt välfungerande teknik!), skulle vi unna oss en god middag på stan. Efter att ha kommit för sent för att få plats för två på tapasrestaurangen Eden (det fanns dock plats för fem...) så hamnade vi på Torgkällaren. Gå inte dit.

Vi fick vänta ca en timme på förrätten. Vitlöksbrödet visade sig vara av modellen "baguette från ICA Basic direkt från frysdisken på Maxi a´ 9:90 för två" med en liten klick tzatziki till. Varmrätten kom efter 1 timme och 45 minuter. Då hade en ganska hätsk stämning spridit sig runt i lokalen. De två sällskapen bredvid oss var i skick för upplopp. De hade väntat ännu längre. När maten väl kom så var den inte direkt värt att vänta på. Plankstek med pulvermos, knappt gratinerat, var väl inte vad folk förväntade sig, och inte röd fläskfilé heller. Min vegetariska pasta var dock helt OK.

Man KAN som gäst visa förståelse när det kör ihop sig i köket, men det kräver att man åtminstone blir informerad om vad som händer. Det kanske krogen får ta och tugga i sig. Vi slapp betala vitlöksbrödet från ICA när vi väl gick (det hade annars kostat 75 kr) men något "välkomna tillbaka" har nog tyvärr ingen effekt. När det är kulturdygn i Visby så måste man väl inte vara en Einstein för att fatta att det blir tryck på de restauranger som har öppet???

Kvällen avslutades på Hotell Visby i en härlig hotellbar innan vi knöt oss till kojs på det lilla och mycket trevliga hotellet Stenugnen. Sov gott gjorde vi dessutom!

Nu väntar en ny arbetsvecka och ännu en jobbhelg. Det ser vi fram emot!

torsdag, oktober 01, 2015

Vi gör det tillsammans!

Så har man då spelat lite på en mässa på ett av stadens äldreboenden. Alltid uppskattat, alltid meningsfullt och alltid något som känns bra. Avslutningen består av att jag spelar ett stycke, och så ska de närvarande försöka komma på vad stycket heter och vem som är kompositör. Idag valde jag Duke Ellingtons "The Lord´s Prayer". Jag tänkte att det säkert sitter jazzfantaster där som kunde placera stycket utifrån jazzharmonierna, och med hjälp av några ledtrådar så gick det :-) Ellingtons "Sacred Concerts" är underbar musik! Nästa gång får jag dock välja något annat som är mer lättillgängligt, för enkel är väl det sista man kan kalla Ellington... Jag får ta mig en funderare!


Jag blir dock orolig när jag är ute på våra äldreboenden. Jag träffar ju personalen ganska regelbundet där mamma bor. Jag byter några ord med hemtjänsten när de kommer till vårt område för att hjälpa grannarna. Jag hör vad som sägs, och det är tungt. Idag befästes den bilden när jag i Östra Småland läste att sjukskrivningarna i Kalmar kommun inom traditionellt kvinnliga yrkesområden och således bland kvinnor har ökat väldigt mycket den senaste tiden. Det är klart att en viktig orsak är de ständiga besparingarna som förtar arbetsglädjen men i gengäld genererar stress. Att ständigt känna att det finns mycket mer man skulle behöva göra, men som man inte hinner med, riskerar att bryta ner människor som vill göra sitt bästa och behålla hjärtat på rätta stället. Att från politikerhåll berömma sig av att nya pengar kommer från statsbudgeten när man under en lång rad av år har dragit undan långt mer (5-10 mkr årligen) blir liksom en aning pinsamt. Det kan knappast vara berömvärt för ett feministiskt parti att årligen flytta kommunala pengar från äldreomsorg och kvinnliga anställda till manliga sektorer, och sedan slå sig för bröstet när det kommer småpengar från staten som inte på långa vägar täpper till de hål man själv har orsakat.


Nej, Kalmar behöver nytänkande. Kalmar behöver mer hjärta och mer hjärna men mindre skämskuddar och väldigt mycket färre undanflykter. Kalmar behöver en seriös politik som vågar, vill och kan. Visst vill även du vara med på det tåget? Det finns plats för många! Vi är ju åtskilliga som har tröttnat på det ofruktbara klimatet i politiska styrande kretsar där man är mer mån om att skydda sig själv än att bygga ett samhälle som fungerar och är friskt. Sån skit är inte värd att satsa tid och energi på. Vi vill ju bygga på riktigt! Kom och var med! Alla behöver inte tycka lika, men man måste ju ha hjärtat med sig, precis som man i andra sammanhang.


Och, för att återknyta till inledningen ovan, det är meningsfullt och det känns bra att jobba på det sättet, precis som att fira mässa tillsammans med systrar och bröder i alla åldrar. Man gör det ju tillsammans!