fredag, december 30, 2016

Gott slut och gott nytt!

Storhelger innebär ledigt för många men inte för alla. Kyrkan har högsäsong! Samtidigt ska man se till att umgås med nära och kära, så bloggen har levt för sig själv ett tag. Jag tror inte den har lidit av lugnet ;-)

Jag vill ändå önska alla ett gott slut på 2016, ett år som för mig varit jobbigt på många sätt. Förlusten av mina älskade föräldrar har lagt en tung sorgesordin över det allra mesta. 15 januari förlorade vi mamma och den 23 mars följde pappa högst oväntat och grymt efter. Det har varit ett svårt år med många tankar och mycken oro inför framtiden också på jobbfronten.

Nu ser vi framåt. Vad har Gud i åtanke för oss under 2017? Vi ska inte känna oro. "Om Gud är för oss, vem kan vara emot oss?" (Rom. 8:31)

Alltså:

söndag, december 25, 2016

God fortsättning!

En fullspäckad och hektisk men trots allt rolig julafton har passerat. Vi har umgåtts, ätit, sjungit, firat mässa och bett julböner, spelat spel och träffat en tomte med misstänkt östgötsk dialekt. Bonusbarnbarnet somnade uttröttad i soffan utan ett uns gnäll, men har man träffat tomten och fått en massa julklappar så är man nog nöjd med dagen. Det är jag också. Julklapparna jag fick uppfyllde min önskelista med råge 🎅🏻 Jag saknar mamma och pappa men vilar i förvissningen att de firar evig jul utan julstress i en helt annan dimension än vår begränsade.

En god fortsättning på helgen önskar jag alla! Glöm inte: Jesus vår konung är född idag!

torsdag, december 22, 2016

TACK ALLA!

Julkonserten på Teatervallen söndagen den 4 december med Vox Communis och gäster Johan Gustafsson och Mia Salomonsson inbringade hela 12 640 kronor som direkt går till Barncancerfonden Östra.

Tack Johan och Mia för att ni förgyllde kvällen med vacker sång och musik. Vi vill tacka alla som kom och köpte biljetter och delade glädje, ord och ton med oss. Stort och varmt tack också till alla på Soppköket Porten som så entusiastiskt hjälpte till med allt praktiskt och såg till att allt inklusive fika fungerade prickfritt. Tack till Kalmar Kommun, dels Sporthallen som lånade ut gradänger, dels Aktivt Liv som sponsrade oss med lokal- och instrumenthyra och som därmed såg till att vårt bidrag till Barncancerfonden Östra kunde bli större.
Vi önskar alla en GOD JUL och glöm inte att sprida ljus och ta hand om varandra därute. Som vi sjöng tillsammans på Teatervallen: Där ljuset är, DÄR är det jul!

Vi ses igen under 2017 då Vox Communis kommer att fira sitt 10-årsjubileum med mer sång och musik!

Julhälsningar
Vox Communis
genom
Birgitta Axelsson Edström, stolt och glad körledare

söndag, december 18, 2016

Fjärde söndagen i advent

Fjärde söndagen i advent. Temat är Herrens moder. Jag har faktiskt lite svårt för helgonsöndagar. Jag kan tycka att de tippar över ibland. Det är inte helgon som ska dyrkas. Det är treenig Gud som ska stå i centrum. Jag kan inte riktigt med SvPs 480 heller. Den var första psalm under dagens högmässa, och det psalmvalet kan jag tänka mig är vanligt runt om i landet just denna dag. Vi sjunger "Sjung med henne Herres lov. Salig Maria" numera. När jag lärde mig den i trestämmig damkör så löd orden "Sjung vår Herres Moders lov: Salig Maria" och det var jag definitivt inte bekväm med. Jag antar att den raden sitter kvar och att det är därför min motvilja är så stark fortfarande.

Men helgonen kan vi naturligtvis lära oss en hel del av. De är enkla människor, som du och jag, som på något särskilt vis har funnit Guds kraft och låtit den verka tydligt genom livet. De har gått före och vi kan ha dem som förebilder. Det gäller ju att se det så. Gud har burit dem och kan därmed också bära oss. Jungfru Maria och hennes moster Elisabet, som evangeliet idag handlade om, har också något att säga oss, bland annat om att be bönen "ske din vilja och inte min" (Maria) och att inte tappa hoppet trots att det ser mörkt ut utan tro på löftet. Elisabets barnlöshet i hög ålder vändes ju till att hon fick föda Johannes Döparen. Något som jag fastnade för är vad som hände när Maria gästade Elisabet. Elisabet var ju så klart uppfylld av sin egen lycka över att vara gravid till slut efter ett löfte från Gud. Hon förstod att hon bar på ett speciellt barn, men när Maria kom så förstod hon direkt att barnet Maria skulle föda var ännu mer speciellt. Hon bejakade den insikten. Någon har sagt: "Varje gång en av mina vänner lyckas så dör något inom mig." Den inställningen stämmer inte alls in på Elisabet i dagens text, men, handen på hjärtat, visst kan den stämma in på många av oss då och då? Vår missunnsamhet är nog mänsklig men ack så trist. Självklart ska vi glädjas med varann när det går bra för någon av oss! Delad glädje är ju dubbel glädje!

Jag har fortsatt med lite förberedelser inför jul sedan jag kom hem efter kyrkan. Jag har diskat en del glas och uppläggningsfat i köket, rensat avloppet från mitt handfat samt gjort rent i ugnen. I övrigt tror jag att det i år blir en jul med "julefrid framför julefint" som goa dottern skrev i ett sms i helgen. Varför ska man slita ihjäl sig med  att putsa rören till radiatorerna med Häxans putsmedel, desinificera hela köket och jaga ihjäl varenda dammkorn? Sådant brukade min mamma syssla med dagarna före jul, och det var nog till stor del den hysterin som gjorde att jag föddes ett antal veckor för tidigt på juldagsmorgonen för länge sedan och förstörde storasyrrans julhelg när hon bara var fem och ett halvt år gammal. I det avseendet ska jag försöka skaka mig loss från mammas modell i år. I det avseendet har hon inte varit någon bekväm förebild även om jag under hela min uppväxt fick fira jul i ett skinande rent hus pyntat med tomtar och allt som hör svensk jul till. Hon kan ju inte längre kolla om dammet finns kvar här hos oss eller om kylskåpshyllorna är avtorkade. Jag tror att det blir jul ändå. Man ska ju orka fira den också, inte bara förbereda den, eller hur?

Snön lyser med sin frånvaro här i Kalmar. Det är tråkigt men naturligtvis bra för alla som ska röra sig i trafiken. När mörkret kommer tidigt på eftermiddagen så kan man låtsas en god stund av den vakna tiden att snön ligger vit på taken i varje fall. Det är också lättare att ta sig ut på promenader när det är barmark. Jag tänker unna mig en sådan om en stund. Det är gott att dricka kaffe sedan och nalla en saffransbulle ur frysen. Säg inget till Pierre bara! Han är i Östergötland och firar sin syster på 70-årsdagen medan jag är hemma och jobbar. En liten lussekatt kan jag väl få som tröst när jag är tvingad att vara gräsänka i ett helt dygn och därmed missar smörgåstårtan från Sandelius konditori i Åtvidaberg?


onsdag, december 14, 2016

Feed the world...

Jag tog en sväng på ett köpcentrum i staden under eftermiddagen. En del livsmedel behövde handlas och lite julklappar har jag kvar på listan att bocka av. När jag ändå var där så gick jag in på onödighetsprylaffären, ni vet en sån där affär som så gott som uteslutande säljer onödiga ting som man inte har en aning om att någon behöver och som de flesta av oss aldrig kommer att behöva heller. Jag gick inte in för att handla, utan mest för att ta en sväng bland festglasögon med tomteskägg, helgonglorior, diverse pappaskar, batteridrivna fjärrstyrda ormar och grytunderlägg av tuggat bröd.

Medan jag gick där så skvalade musiken som brukligt är i högtalarna. Det är julhandel nu vilket betyder julmusik hela tiden. Den här gången lät den så bekant. Det var Do they know it's Christmas med Band Aid, stödplattan som spelades in av engelska musiker 1984 till förmån för offren för svälten i Etiopien och som framfördes under Live Aid.

Omslaget till skivan då låten spelades in 2004, 20 år efteråt.
Först då köpte jag den.
Jag var tvungen att stanna till. Insikten slog mig rätt in i mellangärdet. Vad håller vi på med? Det överflöd som omgav mig där i affären, vilken nytta gör det? Gör mina inköp där att behövande som saknar mat för dagen och tak över huvudet får det ens en promille bättre? Kan vi hushålla bättre med våra resurser så att de räcker åt alla? Vi borde, för att citera Ingmar Olsson: Dela vårat bröd.

Jag gick ut ur affären. Just den här dagen blev inget mer inköpt. Den här tankeställaren följer nog med mig ett tag framöver. Det blev absurt att höra Feed the world eka i affären mitt bland alla rådjurshuvuden i plast att hänga på väggen. Sådana är mycket lättare att köpa än att dela med sig av livets nödtorft till den som inget har. Vilken värld har vi skapat oss egentligen? Vad är det att vara människa, om vi tänker efter?

Visst kan vi bygga om världen till något bättre, men vi måste börja någon gång och någonstans. Det är nog inte fel att börja göra det just vid jul och just här. Många av oss har ju allting vi rimligen behöver och ganska mycket mer än så. En tanke på det kan starta en revolution.

söndag, december 11, 2016

Stillhet och tystnad

Här är stillhet och tystnad... Så börjar texten på Koppången som jag idag valde att spela som postludium vid högmässan i Birgittakyrkan. Melodin av Per-Erik Moraeus något av det vackraste som har skrivits, och texten (av Py Bäckman) är inte illa den heller. Vi i Vox Communis sjöng den i söndags på vår julkonsert på Teatervallen med Mia Salomonsson som solist. Den berör.

Den här eftermiddagen, efter jobb i kyrkan och lite pyssel med julklappar och inköp av ny golvskrapa till duschen efter att den gamla helt sonika gick av igår, så råder det stillhet och tystnad här hemma. Det är skönt. Jag trivs med att ha folk omkring mig som igår då bonusbarnbarnet och bonusdottern var här medan vi bakade saffransbullar  och sedan på kvällen när vi tillsammans med goda vänner hade glögg- och mustprovning med tomtegröt. Det är vid dessa tillfällen man verkligen förstår hur många olika smaker det kan finnas på glögg och must! Det är riktigt spännande! Ta gärna efter idén: Bjud hem vänner som var och en tar med en väl maskerad flaska glögg, provsmaka i blindtest och jämför vad ni tycker. Resultatet blir överraskande! I vårt test fanns en överlägsen glöggvinnare, nämligen Malmköping Tomtemors starkvinsglögg. På mustsidan var det svårare, men vi var överens om att man INTE ska lagra must i romfat och att julmust som smakar som kemisalen luktade på högstadiet inte är någon höjdare ;)

Men som sagt, nu när mörkret har lagt sig så är det skönt med lite lugn och ett ensamt stearinljus på soffbordet. Nu när julen närmar sig så känns det extra tomt efter mamma och pappa. Jag har aldrig firat jul utan dem. Det kommer att bli konstigt, men det är ju livets gång. Släkten följa släktens gång. Jag får tända ljus på deras grav och tänka att de firar en ständig glädjehögtid numera utan att stressa med städning, matlagning, bakning och julklappsinköp, men det känns ensamt för mig. Jag hade gärna köpt ännu en andaktsbok med namnet Dagens Lösen till pappa som jag gjort så många gånger. Jag tänker på att jag inte får glömma att köpa en ask Fazers gröna marmeladkulor varje gång jag ser såna i mataffären innan jag säger till mig själv att mamma ju har ätit sin sista marmeladkula. Det kommer att bli en konstig julafton, inte bara för att det blir första gången jag ska tillaga lutfisk själv. Frågan är om den ens kommer att smaka jul. Det blir tomt.

Men jul blir det ju ändå, om inte Herren kommer tillbaka innan dess. Julen är annat än mat och julklappar. Det är glädjens högtid, en glädje som når långt över utöver det här jordiska livets tidsperspektiv. Det är Guds stora gåva till mänskligheten som vi firar och den chans till evigt liv som den gåvan innebär. Jag tittar på ljuset som brinner på bordet framför mig och tänker på Koppångens ord igen: Jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här.

Det stora ljuset kommer. Dess ljus övertrumfar allt. Vi får kraft att reda ut sorgen efter nära och kära. De har det bra hemma hos Gud. Vi som är kvar på jorden är älskade och vi är aldrig ensamma vi heller, inte ens när det är jul. Det är trösterika ord. Vi fladdrande lågor är omslutna av en kärlek som flödar över alla gränser och vars storhet vi nog aldrig i det här jordiska livet kommer att kunna greppa fullt ut.

torsdag, december 08, 2016

Sinnesrobönen

Ge mig sinnesro 
att acceptera det jag inte kan förändra, 
mod att förändra det jag kan, 
och förstånd att inse skillnaden. 

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total 
att den släcker min indignation över det 
som är fel, vrångt och orätt. 
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
 och vreden slocknar i mitt bröst.


Låt mig aldrig misströsta 
om möjligheten att nå en förändring 
bara för att det som är fel är lag och normalt, 
att det som är vrångt och orätt har historia. 
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet 
bara för att jag är i minoritet. 
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Reinhold Niebuhr 1926

Lov och pris på alla vis!

Idag kom Kyrkans Tidning i brevlådan. Det är alltid intressant läsning! Högt blandas med lågt, kyrkans självrannsakan i organisatoriska termer blandas med teologisk debatt och för ovanlighetens skull i dagens medieklimat så kan man se att även glada nyheter presenteras. Att kyrkan i vid bemärkelse är en miljö som präglas av mångfald blir tydligt. Tack och lov för det, säger jag.

En ständigt återkommande fråga är det pågående kyrkohandboksförslaget och processen som omger arbetet. Veckans tidning utgör inget undantag. Idag får vi läsa att det har skett ett skifte vad gäller den musikaliska expertisen. Frågetecknen kring handboken är många, och kanske är de berättigade. Vad vet jag? Musiken kanske är för dålig eller, som många säger: "Den håller inte"? Eller kanske är den för svår? För simpel? För tråkig? För modern? För gammaldags? Och språket kanske är undermåligt? Eller för torftigt? Eller för avancerat? Eller rätt och slätt alltför radikalt?

Jag har faktiskt ingen säker uppfattning. Förmodligen beror det på att jag är djupt okunnig. Jag vill bara att fler och fler ska kunna känna sig välkomna och hemma i kyrkan och kunna delta i gudstjänsterna som de medlemmar i Kristi kropp som vi alla är. Jag vet också att vi inte i kyrkan, eller någon annanstans för den delen där man ska enas om former av något slag, kommer att kunna nå fram till fullständig enighet om vad som är den perfekta liturgiska skepnaden. Ibland får man nöja sig med "good enough". En annan sak, som jag också vet efter mångårig erfarenhet, är att en ständig svart-vit diskussion i formfrågor stänger fler dörrar än den öppnar. Det finns vettigare och mer fruktbara frågor att lägga sin energi på, till exempel på hur vi ska kunna följa missionsbefallningen i slutet av Matteusevangeliet. I Kristi kyrka finns det nämligen plats för alla oavsett musikaliska preferenser. Vi kan lova Gud på det sätt som känns rätt, och inget säger att vi måste göra lika allihop hela tiden, eller hur? Det är i mångfalden Guds rikedom blir ännu mer synlig!


Halleluja!
Prisa Gud i hans helgedom,
prisa honom i hans höga himmel.
Prisa honom för hans mäktiga gärningar,
prisa honom för hans väldiga storhet.
Prisa honom med hornstötar,
prisa honom med harpa och lyra,
prisa honom med tamburin och dans,
prisa honom med strängaspel och flöjt,
prisa honom med klingande cymbaler,
prisa honom med jublande cymbaler.
Allt som lever och andas skall prisa Herren.
Halleluja!
(Ps 150)

Lova Herren, alla hans verk,
överallt i hans välde!
Lova Herren, min själ!
(Ps 103:22)

måndag, december 05, 2016

Dagen efter julkonserten före

Dagen efter julkonsert brukar man vara lite "off". Det blir som en baksmälla ungefär fast mycket roligare. Jag har bara haft en enda Baksmälla typ 1 en enda gång och där vill jag aldrig hamna igen, men den här sorten Baksmälla efter konsert har jag upplevt desto fler gånger. Jag tar gärna ett par sådana till :-)

Igår fyllde vi i Vox Communis med vänner Teatervallen med människor som fick två timmars musikalisk och fysisk spis i form av sång och julfika. Vi som medverkade hade jättetrevligt! Vi vill härmed (i slumpmässig ordning) rikta ett stort TACK till alla som på olika sätt hjälpte till så att den här konserten kunde genomföras:

  • Jörgen Astner på Kalmar Teater som ordnade så att allt funkade med lokalen
  • David Lönneborg som skötte tekniken
  • Alla på Soppköket Porten med kocken Mattias Renhorn i spetsen som gjorde ALLT för att konserten skulle funka med fika och mat och fantastiskt bemötande
  • Johan Gustavsson från Öland som medverkade som inbjuden trubadur och sjöng så att intet öga var torrt
  • Mia Salomonsson från Alvesta som med sin vackra sopranstämma medverkade som solist
  • Rolf Johansson som inte bara stöttade upp oss med sin starka basstämma i kören utan också sjöng solopartiet på Adams julsång med den äran
  • Körens egen julkonsertgrupp som så smidigt har kreerat och planerat allt inför dagen från början och dessutom haft hand om biljettförsäljningen
  • Dotter Emmy som tillverkade konsertaffischen
  • Våra "egna" jätteduktiga solister Helena Juneberg i Go tell it on the mountain och Pierre Edström (eller var det renen själv?) i Rudolf med röda mulen
  • Christer Svensson och Åke Eklund utan vars säkra och alltid glada stöd på piano och bas vi inte skulle kunna ta en ton
  • Sven-Göthe Lidheim som körde de gradänger fram och tillbaka som vi tacksamt fick låna från Kalmar Sportcenter och som vi med gemensamma starka krafter lyckades bära in och ut ur Teatervallens vackra konsertlokal
  • Lena Kulmala som presenterade Barncancerfonden Östras aktiviteter
  • Hela publiken som kom och med sina biljettköp såg till att Barncancerfonden Östra kommer att få ett rejält tillskott till sin viktiga verksamhet

Jag hoppas att jag inte har glömt någon. I så fall får ni höra av er! Jag vill förstås sända ett mycket stort TACK till hela den otroligt positiva och glada kören Vox Communis för att ni finns och kommer till våra övningar och sjunger med hjärtans lust. Tack också för all hjälp med praktiska saker runt om våra arrangemang. Vi skapar glädje och hopp tillsammans! Finns det egentligen något bättre att lägga sin tid och sin kraft på?

När man medverkar på en konsert så blir man inte speciellt bra på att ta fotografier under tiden, så jag kan inte med bilder visa hur varmt och glatt vi hade det igår, men jag kan här till höger visa vilken underbar julklapp jag fick av kören, nämligen det här blomsterhavet i julklappspaket. Det står nu här hemma och lyser upp vårt vardagsrum! Tomtemor som står bakom fick jag vid en tidigare julkonsert :-)

Kören Vox Communis har funnits i snart 10 år (våren 2017). Det är en förmån att få arbeta med det här stora glada gänget! Under våren kommer vi att dyka upp i nya sammanhang, kanske med en jubileumskonsert som blickar tillbaka på våra år men samtidigt ser framåt. Välkomna! Håll ögon och öron öppna så ses vi igen! Till dess så återupprepar jag vår hälsning från igår:

WE WISH YOU A MERRY CHRISTMAS 
AND A HAPPY NEW YEAR!

lördag, december 03, 2016

Sången om dvärgarna

Göteborg fyllde 300 år 1923. Staden satsade på att bygga upp nöjesfält och utställningshallar. På ett ställe hade man byggt upp ett land för lilleputtar där de levande dvärgarna  hade hus och jobbade i smedjan. Kent Andersson, gudabenådad både som skådespelare och poet, har inspirerad av denna händelse skrivit Sången om dvärgarna. Den skickar en pil rätt in i hjärtat, speciellt idag när vi manifesterat för LSS och rätten till assistans. Läs och låt orden sjunka in.

Kom och skratta åt Lilleputt
Le åt hans krumma små ben
När han dansar för dig
med små små skutt
och lockar dig in i entrén

Vi går in i Lilleputtlandet
i Lilleputtlandet där dvärgarna bor
Där står hela det fullvuxna bandet
i helgdagskläder och glor

På en liten liten smedja
där en liten liten smed
hamrar på en liten kedja
på ett litet litet städ
På den lilla ässjan brinner
elden som gör smeden varm
och den lilla svetten rinner
längs han lilla lilla arm

Åt den munterhet som råder
bockar dvärgen lite trött
Dvärgar tackar för applåder
och den uppskattning dom mött
Men isar det inte längst inne
i märgen
kväver du inte ett fasans skri
när du ser människor
skratta åt dvärgen
som bara är lite mindre än vi?

I plommonstop kubbar
cylinderhattar
står man och pekar på dvärgen
och skrattar
Tills dvärgen blir ledsen
och fäller en tår
som bara är lite mindre än vår

Vad gråter en dvärg åt?
Detsamma som du
Det vimlar av dvärgar
i världen nu
Förkrympta förhånade
olyckligt lottade
står dom försmådda för små
och bespottade

Och tittar med sorg
på det lilla dom fått
i sina små liv
och dom gråter så smått

Åt det lilla lilla fatet
med sitt lilla lilla bröd
åt det lilla lilla hatet
med sin stilla lilla glöd
åt den lilla lilla vreden
med sin lilla lilla brand
åt den lilla stilla vreden
i hans knutna lilla hand
åt den lilla lilla krampen
i hans lilla lilla bröst
åt den stilla lilla kampen
med sin illa lilla röst

Men lossnar det inte
små flagor av färgen
på huset vi målat
med demokrati
när du ser människor
sparka på dvärgen
som bara är lite mindre än vi?

Vad slåss en dvärg för?
Detsamma som du
Det vimlar av dvärgar
i världen nu
Förkrymta av maktspråk
och lagarnas text
förbannar han dom som har
hämmat hans växt

Då knyter han näven
och reser sig opp
med stigande vrede
och växande kropp
O ni som växer er höga
som bergen där himlen
är klarblå och sikten fri
Fruktar ni inte den framtid
då dvärgen växer sig
hundrafalt högre än ni?

torsdag, december 01, 2016

Bereda vägen?

Vi lever i adventstiden. Vi har hälsat Jesus med orden "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden!" och vi har uppmanat varandra att bereda väg för Herren. Men vad betyder det?

Jag tänker direkt på Ylva Eggehorns ord i Millenniepsalmen (Sv Ps 717) som vi sjöng på den lilla mässan i Domkyrkan i måndags. Den börjar:
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu.
Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler upp mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Världens frälsare föddes i ett stall, fick sova i en krubba bland djuren efter förlossningen och drevs i landsflykt under sina första veckor. Hans ursprung var omtvistat då hans mor blev gravid innan äktenskap hade ingåtts. Han föddes som jude och var därigenom medlem av ett folk som genom historien har förföljts och bespottats. När han dog gjorde han det som en brottsling, offentligt avrättad efter ett domstolsförfarande som liknar en parodi och där ingen ville ta ansvaret. När han skulle hälsas som kung vid intåget i Jerusalem red han på ett åsneföl. Scenariet måste varit långt bortom all ära och glans.

Hur bereder vi vägen för denna kung? Vet vi hur vi ska göra? Och var kan vi se honom när han kommer?

Jo, längre ner. Hela tiden. Inte bland våra fina ord och högtstående ideal, våra vackra arrangemang och vår teologiska korrekthet. Vi hittar honom i den lidande, den fattiga, den ifrågasatta och den utstötta. Det är där Gud blir verklig och synlig, i det ömkliga och oansenliga.

Där finns vår kung, i en främlings gestalt och i en skepnad som är långt utöver mänsklig struktur och segertaktik. Som vi sjunger i Sv Ps 103: "Han segrar när han lider. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!"

Låt oss bereda vägen! Blir vi kallade för naiva, mesiga och lättlurade dårar må det vara hänt, ty "Guds dårskap är visare än människorna, och Guds svaghet starkare än människorna." (1 Kor. 1:25). Guds storhet är av ett annat slag än människans och utklassar den med miljoner hästlängder. Det är ett ord att lita på.


tisdag, november 29, 2016

Politiskt bestämt smörgåspålägg

Bregott i den lilla skolmagen
bryter mot den svenska lagen.
Närodlat, visst i all ära,
men ett ansvar man inte får bära
i den lokala politiken.
Något blev alltså fel i taktiken!
Att neka skolan margarin på bröd
har inte i lagen något stöd...

(När den politiska majoritetens fyra kommunalråd bestämde att skolan i Kalmar kommun ska servera Bregott på smörgåsarna halkade man visst lite bland paragraferna....)

Rosa toaborste

Första helgen i advent har passerat. Vi i Två Systrars kapell hälsade konungen välkommen på traditionsenligt sätt med bland annat Hosianna, Dotter Sion och Bereden väg i tre olika varianter. I lördags var det adventsmarknad vilken inbringade över 28 000 kr till Kisima Mixed Secondary School och kyrkan var fylld av människor som spelade på chokladhjul, handlade prästost och fikade överjordiskt goda saffransbullar. Första helgen i advent är en hektisk tid i kyrkan!

Hemmavid är det nästan likadant. Maken putsar alla fönsterrutor. Stjärnor och ljusstakar ska tas fram ("Funkar alla lamporna, och om inte, vilken är det som är trasig?") och utomhus ska man hänga upp ljusslingor. Vi kör med de kulörta varianterna. Balkongräcket strålar i glada färger när mörkret faller på och det finns också en egentillverkad konstig form av ljuskrona som hänger i en krok i balkongtaket dekorerad med grangirlang och vita lampor. Om ni inte vet vilken lägenhet som är vår så går den vid advents- och juletid ALLTID att hitta efter mörkrets inbrott. Kolla bara efter landningsbanan på tredje våningen :-)


Jag byter ALLA gardiner till första advent. Det betyder att man skiftar en del färger i rummen. Den blå dominansen i köket bryts och byts ut mot alltmer rött och vitt vid advent. De pastelliga blommorna på gardinkapporna i arbetsrummet har flyttat ner i källaren och istället pryds fönstren av tomtebarn som leker i snön under en mörkblå himmel. Och duschrummet med sina ljusgrå väggar kan naturligtvis inte heller längre ha en rosa färgkod med prickigt duschdraperi i vitt, ljusgrönt, gult och rosa, rosa matta och rosa tvål. Nu är det rött och mörkblått som gäller med blårödrandigt draperi, mörkblå tvål och knallröd matta. Men en sak har jag totalt missat.

Toaborsten är rosa. Jag har inte bytt den! Jag har letat och letat i affär efter affär efter en röd eller mörkblå eller åtminstone grå men har inte fått napp nånstans. Nu står den neonrosa styggelsen kvar där och lyser i hörnet. Den stör mig.

Jag tror att min dotter anser att jag är knäpp. Hon tycker nog att det är terapi för mig att låta den rosa toaborsten stå där. Jag behöver helt enkelt vänja mig vid asymmetrin. Jag har svårt med det. Jag vet att jag, när hon var sådär två år gammal och började på dagis, lämnade extra hårband där som matchade hennes ombyteskläder på klädhyllan utifall att hon skulle behöva byta kläder under dagen. Så där i efterhand så inser jag ju att det gick lite långt då. Nu är det bättre. Eller inte.

Jag stör mig på den där rosa toaborsten. Jag skäms lite över att den står där. Samtidigt så kan jag med andra hjärnhalvan inse att det faktum att jag retar mig på en rosa toaborste i rimlighetens namn betyder att jag inte har så våldsamt mycket allvarliga och viktiga saker att oroa mig för just nu. Det är rätt skönt, i och för sig.

Bara jag kunde få tag i en mörkblå, röd eller åtminstone grå toaborste. Det skulle ge mig frid i sinnet. Eller inte.

fredag, november 25, 2016

Vilket ben?

Publicerad i Barometern 30 nov och Östra Småland 26 nov 2016
Per Gawelund (V) har gjort flera såväl innehållsrika som sympatiska inlägg i frågan om Kalmar kommuns agerande gentemot EU-migranterna. Han efterlyser handling och inte bara ord, empati istället för skygglappar och uppriktig medmänsklighet istället för dåliga ursäkter. Han har helt rätt. Kalmar borde kunna bättre än att stänga ett dåligt boendeläger på oklara grunder utan att hänvisa till annat än kalla bilar och tillfälliga parkeringar. Romerna är ett folk som under århundraden har diskriminerats på grova sätt. Även vi i Sverige har ett ansvar och en skuld att betala tillbaka. Tänker vi efter lite längre än näsan räcker, och det menar jag att vi måste göra, så inser vi det.

Tiggeriet är ingen hållbar lösning i längden, men så som romernas verklighet ser ut så är den just nu bättre för dem än ingen lösning alls. Att vi sedan även med alla medel som står till buds måste förmå Rumänien, Bulgarien och andra länder som inte tar sitt ansvar för den egna befolkningen att göra just det är precis lika odiskutabelt som att romerna behöver vår hjälp här och nu.

Men frågan är varför Gawelund är så ensam. Från borgerligheten hörs väldigt lite. Den politiska majoriteten har av allt att döma ställt sig bakom kommunens hela hantering, och i denna styrande majoritet ingår Vänsterpartiet sedan mycket lång tid tillbaka. Försöker Vänsterpartiet månne sig på konstycket att i den här frågan bedriva såväl majoritets- som oppositionspolitik på samma gång? Mycket talar för det. Tystnaden från Gawelunds partikamrater högre upp i hierarkin är graverande. Har Socialdemokraterna och Centerpartiet kört över sina vänsterkamrater och belagt dem med munkorg? Eller väljer man att vara tyst av andra skäl?

Jag undrar alltså på vilket ben Vänsterpartiet i Kalmar år 2016 väljer att stå. Är det på knähundens eller på medmänsklighetens? Väljarkollektivet har nog trots allt rätt att få veta var solidariteten ligger hos våra partier. För Feministiskt initiativ är det självklart att politiska ställningstaganden och beslut handlar om att kunna prioritera rätt och att verka för förändring i rättvis och människovänlig riktning. Det kan kosta på ibland men är ändå det enda rätta att göra.
Birgitta Axelsson Edström

Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

torsdag, november 24, 2016

Stök


  • Kristyr
  • Pepparkakor
  • Högmässor
  • Möten
  • Begravningar
  • Sångövningar
  • Julgardiner
  • Städning
  • Rensa avlopp
  • Tvätt
  • Mer kristyr
  • Fler pepparkakor
  • Orgelövning
  • Planering
  • Konsertverksamhet
  • Strykning
  • Styrelsemöten
  • Vinterfixa balkongen
  • Ljusslingor
  • Dubbdäck
  • Fullmäktige
  • Planera julmusik
  • Miljögrupp
  • Läsa
  • Adventsljusstakar
  • Adventsstjärnor
  • Ännu mer kristyr
  • Ännu fler pepparkakor
  • och lite till.
Det är roligt stök! Men, det blir inte mycket tid till att blogga då...


fredag, november 18, 2016

Julkonsert 2016

Söndagen den 4 december kl 16 har kören Vox Communis med vänner julkonsert på Teatervallen i Kalmar. Konserten kommer att bjuda på maxad julstämning med julmusik av många olika slag! Christer Svensson står för pianomusiken och Åke Eklund spelar bas. Gästartist är trubaduren Johan Gustafsson från Färjestaden och soloinsatser i kören kommer bland andra att utföras av sopranen Mia Salomonsson från Alvesta. Även publiken ska vara med och sjunga förstås! För de 150 kronorna som biljetten kostar får man, utöver en rejäl dos julmusik och mellanprat, även julfika med saffransbullar och pepparkakor. Biljetter beställs via mail på adressen julkonsert.voxcommunis@gmail.com.

Konsertens överskott kommer att gå till Barncancerfonden Östra. Vi i Vox Communis önskar alla VÄLKOMNA till en julig eftermiddag i glädjens, värmens och ljusets tecken som dessutom ger Barncancerfonden Östra möjlighet att hjälpa fler barn och familjer som drabbas av cancer.

För mer information: Kontakta Birgitta Axelsson Edström tel 0766-267366 eller birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com


torsdag, november 17, 2016

En dröm och ett mysterium

Alltså, jag och mina drömmar... I natt har jag varit på Norrlidshemmet, precis som jag har varit nu i eftermiddag. Jag skulle spela på en mässa där för de boende, något jag gör varannan torsdag. I natt var det dock osedvanligt mycket folk på plats. Det var det förresten idag i verkligheten också, om än inte riktigt lika många som jag drömde om, så markant fler än de senaste gångerna vi har firat mässa där. Det som hände i natt hade dock inte så många fler likheter med verkligheten än så.

Jag kom dit, efter att ha irrat runt i lokalerna väldigt länge. Plötsligt hade vi en nyrenoverad lokal, något som jag vet att jag tyckte var väldigt märkligt eftersom Norrlidshemmet står på tur att rivas när det nya boendet på samma tomt står klart. Å andra sidan är det inte första gången som investeringar genomförs med huvudet under armen i kommunala lokaler, så helt otroligt skulle det väl inte vara. Mycket glas var det och stora skulpturer av staplade tändsticksaskar stod på golvet. Jag hittade fram till slut och började packa upp noter samt gå runt och hälsa på de församlade. Jag noterade att Stefan, som ju alltid är med och hjälper till, inte var på plats. Det var mycket konstigt i sig. Medan jag tog människorna i hand och bytte ett par ord med var och en stack en i personalen in huvudet genom dörren och sa att det var mycket märkligt att det varken hade kommit någon präst eller någon kantor. "Jag är ju här!" sa jag men insåg att prästen var väldigt, väldigt sen. Vi väntade en stund till, och sedan till slut kom det äntligen två personer till.

Det var vår diakon Beate som berättade att ordinarie präst, den härlige Torsten Z, hade blivit hastigt sjuk och inte kunde vara med idag. Hon hade därför en vikarie med sig. Jag hälsade på prästen och insåg att jag kände honom. Det var den så uppskattade och älskade prästen Bengt S som jag ju visste hade flyttat upp till himlen för ett bra tag sedan. Jag blev ganska förbluffad och frågade honom om han verkligen inte hade lämnat jordelivet, och det bekräftade han utan tvekan. "Men", fortsatte han, "jag är inte sämre än att jag gå in och vikariera lite grann ändå" vilket han gjorde. Mässan genomfördes med de psalmer som Torsten hade valt och allt gick enligt planerna. Scenariet måste te sig som en våt dröm för den tidigare alliansregeringens sjukskrivningstaktik ;-)

När jag skulle ta mig därifrån efter förrättat värv var det ännu svårare än att hitta in till rätt lokal. Hur jag än gick så hittade jag inte rätt utgång utan irrade runt och gick ut åt ett håll som jag inte alls kände igen. Sedan gick jag runt runt runt för att hitta till parkeringsplatsen där jag hade parkerat bilen. Jag lyckades inte, utan goe Pierre väckte mig mitt i letandet för att meddela att frukosten var klar.

Drömmar är ju konstiga... Och inte blev den här drömmen mindre konstig när jag upptäckte att det idag på dagen är fem år sedan Bengt S började bjuda upp änglarna till dans i landet ovan där. Jag minns själv när jag fick veta att han hade gått bort, men jag kan inte på egen hand komma ihåg när det var. Däremot hade en Facebookvän till mig och en nära vän till Bengt själv delat minnet just idag. Jag undrar egentligen vad som händer. Kan omgivningens tankar påverka ens egna drömmar? Eller var det något som skickades till mig uppifrån?

Ja, jag vet inte. Livet är verkligen ett mysterium som vi inte helt kan greppa och förstå. Vi kanske ska vara tacksamma för det. Det leder till spänning i varje fall, och till miljoner frågor som pockar på svar.

Brinnande hjärtan...


Psalmversen är skriven av pastorn i Svenska Missionsförbundet Harry Malmesjö år 1945. Jag antar att tidsandan då, i skuggan av världskrig och förintelse, av förtryck, diktatur, tortyr, massmord i civiliserade länder utfört av regimer som åtminstone i tillräcklig mån fått demokratiskt stöd för att kunna genomföra sin människovidriga politik, var svår att hantera.

Jag tycker inte att det är lätt idag heller, vare sig internationellt eller lokalt. Är det något som världen behöver så är det våra brinnande hjärtan fyllda med mod att kämpa för det goda och stå emot det onda.

onsdag, november 16, 2016

Tre saker, en läxa

En förmiddag fylld med möten följdes av två bananer och ännu ett möte. Nu är det tvättstugan som gäller. Belöningen för allt detta är att ikväll få lägga sig i rena fräscha manglade lakan och ha första tiden att passa imorgon kl 13. Tillvaron är inte fel just nu, och det är ju just nu jag lever. Framtiden kommer sedan.

Jag fick en läxa idag. Jag ska fundera på tre saker som jag är riktigt bra på. Undrar om jag hittar tre såna. Tillåt mig tvivla. Laga mat kan jag inte, inte meka med bilen heller och virka eller sticka ska vi bara glömma. Jag minns en gång tidigare när jag tyckte att jag var värdelös på allting. Då sa lilla dotter Emmy de förlösande orden: Men stuva makaroner kan du i alla fall...

Fördelen med att vara så in i bängen kass på just matlagning är att familjen och närstående aldrig den dagen jag har flyttat upp en våning behöver sakna "mammas mat". Det gäller att försöka hitta ljusglimtarna i eländet, eller hur? Jag saknar inte min mammas mat heller vilket främst beror på att jag själv har ett mindre friskt förhållande till just mat, men dotter Emmy saknar mormors köttbullar i sås för att bara nämna något. Jag saknar däremot pappas händighet och klokskap och mammas omsorger.

Tre saker som jag är bra på... Det tål att funderas på. För att se det ljusa: Det är tur att det inte är fler än tre.

måndag, november 14, 2016

Julkonsert! Välkomna!!!


Tack Emmy för den finfina affischen!

Etik och moral måste finnas i politiken!


Debattartikel i Barometern den 14 november 2016 och i Östra Småland 17 november 2016
Det amerikanska presidentvalet är över. Vi kan ha vilka åsikter som helst om valsystemet och om hur kampanjarbete bedrivs där, men faktum kvarstår: Det amerikanska folket har med hjälp av sitt eget regelverk röstat fram en man till president som har uppvisat en alarmerande fallenhet för rasism, sexism och kränkande beteenden gentemot såväl människor med funktionsnedsättningar som andra minoriteter. Donald Trump är en kapitalstark vit heterosexuell äldre man. Nu har han, enligt konstens alla regler, också fått makt över en hel nation.

Vi måste kunna föra en diskussion om de etiska och moraliska frågorna som kan ställas här. Jag ifrågasätter inte det amerikanska väljarkollektivets odiskutabla rätt att rösta fram sin egen företrädare. Att hävda att majoriteten av väljarna, om det nu ens var så, skulle ha rätt i moralisk/etisk mening är dock inte samma sak. Det går helt enkelt inte att hävda att majoriteten alltid har rätt. Skulle vi mena allvar med ett sådant uttalande betyder det att 99 människor kan döda den hundrade bara för att de 99 kunde enas om att det vore rätt. Det finns värderingar som är viktigare än majoritetsbeslut. Det är de värderingar som gör oss till civiliserade människor med kännande hjärtan och tänkande hjärnor, med omtänksamhet, empati och kärlek.

Idag utmanas sådana värderingar. Det visar valet i USA. Det är numera OK att lägga sin röst på företrädare som systematiskt kränker människor, ställer utsatta grupper mot varandra, förnekar kvinnor makten över sina egna liv och underblåser förödande konflikter mellan såväl nationer som religioner och etniska grupperingar. Visst, alla har rätt att stödja sådant, men kom inte och hävda att det gör politiken rättfärdig.

Det farliga är inte att blanda in mjuka frågor om moral och etik i politiken. Det farliga är när sådana frågor frikopplas därifrån. Det är en viktig lärdom för oss även i Sverige. Om de styrande och kandiderande låter maktambitionerna tränga undan mänskliga värderingar, etik och moral är risken stor att kränkningar, förödmjukelser och förtryck inte bara syns i den politiska retoriken utan också omsätts i legal handling. Det kan aldrig vara rätt, oavsett hur många som röstar på sådana företrädare.

Birgitta Axelsson Edström, Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

söndag, november 13, 2016

Fars Dag 2016

Vi fick en härlig helg i ett vintrigt och soligt Malmö med Emmy och Charlie. Det känns så gott att veta att de har det bra i sin fina lilla vindslägenhet och att de trivs med livet. Nu på eftermiddagen blev Pierre firad på Fars Dag av dotter, son, sonens sambo och det lilla barnbarnet Cornelis. Det var också mysigt!

Själv känner jag saknad. Jag försökte sätta rosor på pappas grav, men kylan gjorde det omöjligt. Vattnet har frusit. Istället gjorde vi i ordning på graven, rensade bort lite buketter som hade blivit frostskadade, borstade bort lite snö från dekorationerna som vi lade dit vid Allhelgonahelgen och tände ett nytt ljus i lyktan. Rosorna tog vi hem, utom en enda som jag lade vid den tända lyktan. Jag kan höra pappa säga: Ta hem blommorna och njut av dem där istället. Tack pappa.



Tack pappa för allt du gav mig, all omsorg, all kärlek, all hjälp och alla gånger du har ställt upp till mer än 100%. Jag saknar dig så att det gör ont men jag är så tacksam för att jag fick ha dig, världens bästa pappa. Jag hoppas att du inte fryser trots att det är så kallt. Jag tror att du har det varmt och skönt. Är det någon som är värd det så är det du.

fredag, november 11, 2016

Till vem?

”Jag var hungrig, och ni gav mig mat. Jag var törstig, och ni gav mig vatten. Jag var en främling, och ni öppnade era hem för mig. Jag var naken, och ni gav mig kläder. Jag var sjuk, och ni tog hand om mig. Jag var i fängelse, och ni besökte mig.” Då kommer de som har följt Guds vilja att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig som främling och hjälpte dig, eller naken och gav dig kläder? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Och kungen ska svara dem: 'Jag försäkrar er, att när ni gjorde detta för någon av mina minsta bröder och systrar, då gjorde ni det för mig!” 
(Matt. 25-35-40, Nya Levande Bibeln)

Nästa vecka stängs Salve för EU-migranter. Vintern har kommit. Ett samhälles grad av mänsklighet manifesterar sig i det sätt på vilket det tar hand om behoven hos de allra minsta.

Kyrie eleison. Herre förbarma Dig. Det är snålt med förbarmandet i kommuntoppen, och lika snålt verkar det vara med viljan att stå för egna fattade beslut.
Frågan som inställer sig är "Herre, till vem skulle vi gå?"

torsdag, november 10, 2016

Baksmälla


Jag har upplevt baksmälla en gång. Det var dagen efter vi hade firat kommunalrådets 50-årsdag på stan och jag var 38 år. Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer sätta mig i den situationen, och det har jag heller inte gjort. Det var vidrigt. Jag glömmer det aldrig. Jag förstår inte hur folk står ut med sådant gång på gång.

Men den baksmällan är väl inget mot vad den amerikanska nationen och dess väljarkår (och alla som inte röstade alls) upplever nu och ett bra tag framöver. Där räcker inte en dag med rejält mycket vatten för att återställa balansen. Jag kan inte säga att jag är direkt grön av avund.

Hoppas att det blir en lärdom dock.

onsdag, november 09, 2016

Hemläxa 9 november 2016

Jag fyller år på juldagen. Det är ingen rolig dag att fira födelsedag på, men nu tycker jag faktiskt mer synd om alla dem som fyller år idag 9 november. Det är ju ännu värre. På juldagen firar man Jesu födelse, och jag kan i allra högsta grad förstå att det är en större händelse än just det faktum att mamma födde mig på juldagsmorgonen. Jag ser hellre att folk minns Jesus än mig. Det är inget konstigt. Det är ju en glädjens dag! Men 9 november? Årsdagen för Kristallnatten år 1938 och dagen då USA såg till att rösta fram Donald Trump till president år 2016 är en sorgens dag (även om Berlinmuren föll just denna dag vilket är en händelse som balanserar upp det en aning). Just idag går man som i en dimma.

Det är nu förståsigpåarna gör sig påminda. Ni vet, alla de där som säger något i stil med:

  • Det var väl ingen överraskning?
  • Den som trodde att Trump inte hade en chans har inte varit vaken de senaste månaderna.
  • Den som trodde att Clinton skulle vinna utan problem är naiv.
  • Väljarna har aldrig fel, så klaga inte!
  • Ni politiker får skylla er själva!

Jag har idag av en reporter på ett av lokalorganen blivit anklagad för att inte respektera valresultatet och för att felaktigt skylla på väljarna. Jag fick också veta att jag minsann tillhör det förhatliga politiska etablissemanget. Det känns väl lite så där, det kan jag erkänna. Jag lämnade ju partiarbetet i samband med valet 2014 för en tillvaro helt utan inkomster och arbete eftersom jag inte stod ut med förljugenheten, den omoraliska makttaktiken och den bristande interndemokratin. Jag tycker inte att det är rättvist att bli ihopbuntad med ett sammanhang jag har lämnat.

Jo, för att gå tillbaka till det amerikanska valet: Jag respekterar valresultatet och väljarna har all rätt i världen att rösta efter eget huvud. Det jag ändå vill säga, och det har jag sagt oerhört många gånger tidigare, är att demokrati som styrelseskick kräver vissa förutsättningar. En del är teknikaliteter och formalia. Jag nämner några exempel: Allas röster ska vara lika mycket värda. Vem som helst av väljarna ska kunna bli vald till uppdrag. Information ska vara tillgänglig för alla, yttrandefrihet och åsiktsfrihet ska råda och föreningsrätten måste vara garanterad. Det krävs också transparens i beslutsvägar, att korruption inte finns och att media står fri från styrandes kontroll. Public service är viktig! Självklart måste allmän rösträtt finnas liksom valhemligheten upprätthållas.

Men, det finns också andra förutsättningar som är mjukare till sin karaktär och därmed svårare att sätta fingret på. Det får aldrig göras bodelning mellan kärlek, empati, solidaritet, värme, moral, hederlighet och etik å ena sidan och politik och makt å den andra. Där ser vi idag att det brister på väldigt många håll. Politik blir ett sätt att skaffa sig makt, och sedan kan man lämna hederligheten därhän. Det är farligt och leder inte till ett samhälle som präglas av mänsklighet och demokrati utan tvärtom. Något vi också måste jobba med, och det var där reportern härsknade till på mig, är bildningen. Oorganiserade massor kan göra upplopp och revolt mot etablerade strukturer. Det har vi sett många gånger. Det leder aldrig till förbättringar utan bara till kaos och våld samt offer som hade kunnat undvikas. En motståndsrörelse som jobbar med bildning och organisation kan nå betydligt längre. Det är då en revolution (som jag menar inte måste vara blodig och våldsam i bokstavlig bemärkelse) kan ge hållbara resultat. På samma sätt är det vid val. Ett väljarkollektiv som har tilltro till sin egen förmåga att tänka och resonera och som förstår komplexitet och kan se relevanta reella samband och inte bara förenklade lösningar på chimära samband kan göra kompetenta val. Hur gör vi för att säkerställa att en sådan förutsättning finns?

Jag menar att vi gör det i alltför liten grad. I Sverige växte folkbildningen fram under 1800-talets senare del. Det var då vår demokrati också utvecklades. Folkskolestadgan kom 1842 och den följdes av bildningsambitioner även för vuxna. Efter andra världskriget, då Sverige drog kloka slutsatser av erfarenheterna från Tyskland under 1920-30-talen, tillsattes 1946 års skolkommission i syfte att se till att den medborgerliga bildningen skulle vaccinera mot diktaturtendenser och förtryck. Det var klok och framtidsinriktad politik omsatt i effektiv handling!

Idag står vi där igen. Behovet av bildning är skriande. Vaccinet har förlorat sin verkan. Glömskan har slagit till. Vi tror, grovt sett, att det bara är kapitalistisk tillväxt som är viktigt och att det enda vi måste kunna är att skriva och räkna. Men vad ska vi läsa och vad ska vi räkna på om vi inte lyfter blicken och tar hänsyn till mjuka värden, de värden som gör människan till människa? Det gäller inte bara USA, det gäller även hos oss. Var och en av oss har ett ansvar där. Vi kan inte stillatigande se på hur människor röstar bort demokratin när inte verktygen för att upprätthålla den finns! Vi måste se till att på alla sätt vi kan bidra till en annan utveckling. Vi kan skapa mötesplatser som kan ta bort rädslan för det nya och utsätta oss själva och varandra för utmaningar och därigenom lära oss att vi faktiskt kan förbättra läget. Vi måste enträget och ihärdigt tro att det går att skapa en bättre värld utan att trampa på andra. Vi måste förstå att vi människor bor på samma planet och har ett gemensamt ansvar för det som händer här. Vi kan aldrig slå oss till ro och säga att vi inte bryr oss. Vi MÅSTE helt enkelt bry oss. Vi måste tänka längre än vår egen nästipp och dessutom inse att det finns viktigare värden än vad som ryms i vår egen plånbok. Vi MÅSTE organisera och vi MÅSTE jobba!

Låter det svårt? Ja, det är det. Ingen säger något annat, men det är nödvändigt. Det fungerar inte att säga att "någon annan" ska göra det och att "min position är att ställa mig över det arbetet" vilket ibland kan skymta fram i vissa grupper. Ansvaret är ditt och mitt, tillsammans. Ingen annans. Den hemläxan har vi allihop. Har du inte fattat att du har haft den läxan sedan länge är det hög tid att du fattar det idag, 9 november 2016. Idag stod det nämligen klart att världens mest framgångsrika land, "the land of the free and the home of the brave", röstade fram en populistisk, rasistisk, sexistisk och galen skrävlare till president, en gubbe som inte ens drar sig för att å det grövsta förödmjuka kvinnor, invandrare och människor med funktionsnedsättningar. Det är allvar nu. Det allvaret kommer många att få känna av in på bara skinnet, och det visste de som röstade. Det budskapet har varit tydligt, liksom taktiken och argumenten.

Jag måste respektera valresultatet. Jag kommer dock aldrig att förlika mig med att sådana avarter av mänskligt beteende som Trump representerar och personifierar får så mycket stöd att det ger verklig makt. Det är pinsamt. Det är så gott som kränkande och jag mår illa. Jag står för det, för det är exakt så det känns idag. Ändå ska jag plantera mitt äppelträd och försöka ha tilltro till att framtiden kan bli bättre.

I morgon, eller kanske ikväll. Just nu sörjer jag och tårarna bränner innanför ögonlocken.

tisdag, november 08, 2016

Välkomna 4 december


Biljetter endast 150 kr! Då ingår även julfika.
Bokas via e-mail julkonsert.voxcommunis@gmail.com och betalas kontant på plats.

VÄLKOMNA TILL TEATERVALLEN I KALMAR!

måndag, november 07, 2016

Gången helg och kommande

Allhelgonahelgen har passerat i regn och rusk. Vi pyntade gravarna så gott det gick och tände ljus, men frågan är väl om lågorna överlevde vätan och vinden. Det spelar kanske inte så stor roll egentligen. Vädret rår vi inte på, men minnena finns kvar ändå. Bilderna nedan är från i fredags. I lördags lade vi till fler ljus, men vädret var så dåligt att det inte gick att fånga det hela på bild med enkla mobilkameror.
Här vilar mormor Edla och morfar
Gustav sedan 1977 respektive 1992.

Här vilar mamma Ingrid och
pappa Rolf sedan våren 2016.
I natt har jag drömt om pappa, som jag gör så ofta. Den här gången kom han tillbaka till oss, men vi visste inte vart han skulle bo. Vi har ju sålt hans hus, och han var förvånad men över det höga priset vi fick. Mest frågor kom ju förstås om verkstaden med alla verktyg, och han föreföll ganska nöjd med arrangemanget att de kom till nytta i huset hos de nya ägarna. Jag försökte berätta nyheten att pappa var tillbaka för min bästa kompis, men hon var helt uppslukad av den nya motordrivna kontorsstolen hon hade köpt så jag fick aldrig fram budskapet. Kanske lika bra det. Det var ju ändå inte sant. Det insåg jag ju när jag vaknade i morse. Mamma och pappa har det bra där de är, men min saknad är stor. Jag försöker lära mig leva med den.

Igår sjöng vi med kören i Två Systrars kapell, och det var desto roligare. Aldrig trodde jag väl att jag skulle leda en kyrkokör som blev kompad av elbas, banjo och fiol, men så blev det. Det var helt enkelt jättekul och svängigt värre! Det blev inte mindre kul av att låten (Helgonen av Bengt Johansson) är något av det allra bästa jag har hört ifråga om att förklara vitsen med de människoöden som kallas helgon. Att sedan få avsluta körens avdelning med en rungande Amen-gospel tillsammans med hela församlingen blev pricken över i-et denna annars regniga och grå Alla själars dag-förmiddag.

Nästa stora helg är advent och sedan kommer julen igen. Det känns nära i tid just idag och extra inspirerande när marken utanför är täckt av vacker snö. Jag sitter här hemma och letar låtar till de tillfällena. Jag har fått några riktigt lovande napp! Vi utlovar musik fylld av glädje och förundran till dessa tillfällen, och vem vet om inte banjon kommer fram igen!

torsdag, november 03, 2016

Dags för rimlig representation!

Insändare i Östra Småland 3 november 2016
Det är bedrövligt, om än inte överraskande, att det saknas kvinnlig representation i så hög grad på de högsta maktpositionerna inom lokalpolitiken i Kalmar län. Som Östra Småland så korrekt har konstaterat: Efter 100 år av allmän, dvs kvinnlig rösträtt, så dominerar män fortfarande. Kvinnor slår i glastaket medan män slår vakt om det. Det är lätt och framförallt ganska framgångsrikt att prata om jämställdhet och allas lika värde, men det är tydligen desto svårare att omsätta orden i praktisk handling om det skulle påverka den egna positionen.

Vad vi har att göra med är gamla strukturer, normer och värderingar. Mannen är normen, kvinnan är avvikande. Finns det kvinnliga kandidater måste de vara så gott som perfekta i alla stycken om de ska kunna utmana en trött halvdålig man. En kvinna, trots hög kompetensnivå och genuin vilja att förändra, blir alltid misstänkt för att vara inkvoterad på grund av sitt kön trots att män med maktambitioner i alla tider har blivit inkvoterade tack vare sitt. Slutsatsen man kan dra är att kompetensen tydligen sitter just i det manliga könet. Patriarkaliskt färgade icke-normkritiker som vill bevara unkna traditioner till varje pris hävdar ju så gott som alltid att det aldrig kan gå att förena kvinnligt kön med kompetens. Det framkommer nämligen varje gång när det diskuteras huruvida kvinnor överhuvudtaget har något i politiken att göra. Kön (läs ”kvinnligt kön”) ställs då i motsas till kompetens.

Vi borde ha kommit längre i Kalmar län år 2016. När residensstaden Kalmars femton ledamöter starka kommunstyrelse består av elva män och fyra kvinnor så inser man att här behövs något nytt. Den gamla höger-vänsterskalan räcker inte till för att kvinnor ska uppnå den representation som är rimlig. Gamla mossiga strukturer måste bytas ut mot nya och glastaket krossas. Det är hög tid för en feministisk politik som tar orättvisor på allvar och inte bara pratar. Det är dags att Feministiskt initiativ tar plats i Kalmar läns beslutande församlingar.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

onsdag, november 02, 2016

Ett nytt bud som är ständigt aktuellt

Makt korrumperar
Makt berusar
Makt förblindar
Makt fördummar
Makt förlamar

Begär efter makt är starkare än både etik och moral
Begär efter makt kan ju både bildligt och bokstavligt talat få människan att gå över lik

Hur i all världen ska vi kunna hantera makten på ett rättfärdigt sätt när det är så här det blir, gång på gång och i alla sammanhang där vi förutsätter att demokratiska spelregler ska råda?

Vi pekar finger åt Trump och Åkesson och andra potentater av olika slag, men hur beter vi oss själva när läget uppstår och roffarmentaliteten kryper fram ur sin mörka håla och visar sin hungriga tandrad?

Det kanske kan bli dagens ämne för eftertanke. Jag tänker så i varje fall, och är djupt bekymrad.

(Det nya budet i Joh. 13:34-35 behöver måhända aktualiseras dagligen.)


tisdag, november 01, 2016

Se gubbar...

Lokalorganet Östra Småland skriver idag om hur illa det är ställt med könsfördelningen bland länets kommunstyrelseordföranden. Fyra kommuner i länet, däribland Kalmar, har aldrig någonsin haft en kvinnlig KS-ordförande. Några stycken har en kvinna på posten nu, och några enstaka har haft det under längre perioder. Tittar man sedan på könsfördelningen inom kommunstyrelsen så utmärker Kalmar sig även i det sammanhanget. Bland 15 ledamöter hittar vi fyra kvinnor. Märk också: Detta är en kommun som vill framhålla sitt jämställdhetsarbete och som också får nationell uppmärksamhet. En slutsats som kan dras är förstås att det gärna pratas om jämställdhet i de politiska leden och att man gärna vill skriva policydokument och handlingsplaner för kommunanställda men när det kommer till det egna handlandet så blir det plötsligt inte alls lika attraktivt. Att leva som man lär är inget som karakteriserar den politiska eliten i Kalmar kommun.

Det föranledde mig att i morse skriva den här lilla sångtexten. Det är ju snart jul (vi som håller på med körsång vet hur snabbt det går fram till jul) så den kan vara bra att öva upp julsjungandet med ;)

Se gubbar, se gubbar i våran Kalmar stad
De håller kvar klubban tillsammans i en rad
Och vad får den kvinna som hotar deras pakt?
En klapp på huvet och en smäll i baken, ingen makt!
(Mel. Tre pepparkaksgubbar)

måndag, oktober 31, 2016

Enhet än en gång

Jag hamnade framför teven efter dagens begravningsspelning. Påven är ju på besök i Sverige med anledning av högtidlighållandet av reformationen och idag var det gemensam och direktsänd gudstjänst i Lunds domkyrka. Det var mäktigt att se.

Jag slogs främst av kraften i enheten. När medlemmar i så många olika kyrkor firar gudstjänst tillsammans är det i sig ett vittnesbörd. När sedan de högsta företrädarna för den katolska kyrkan och den lutheranska kyrkan skriver under ett gemensamt uttalande med utgångspunkt i Johannesevangeliet 15:4 så blir det oerhört stort.

Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.

Det är enheten vi måste eftersträva, även om det kanske är lättare att hitta punkter att träta om. Vi har väl bråkat så det räcker och blir över, eller hur? Hur ska vi kunna vara trovärdiga vittnen om Guds barmhärtighet, förlåtelse och kärlek om det vi gör är att vi jagar varandra, letar skiljelinjer och pekar på varandras fel och brister? Vem har sanningen? Och vad är sanningen egentligen om den inte präglas av försoning och kärlek? Under eftermiddagens gudstjänst, som jag inte såg i sin helhet, så tänkte jag på en hel del teologiska spörsmål som vi olika kristna samfund alltför mycket grottar ner oss i. Resultatet blir splittring (den kommer först) och sedan misstänksamhet, missunnsamhet och kärleksbrist. Varför i all världen, och för Guds skull, gör vi så?

Det finns en väg framåt, och den ska vi gå tillsammans. Vi måste gräva ner stridsyxan och erkänna varandra som syskon i Herrens församling där mångfalden berikar och förstärker enheten. Det är inte gemensamma åsikter vi delar (hur många av oss gör egentligen det?) utan det är en tro på en och samma Gud som förenar oss. Gud är vinstocken och vi är grenarna. När vi har fattat det så kommer det att börja hända saker, sanna mina ord. Då kommer frukten, precis som på Victoriaplommonträdet hemma i trädgården på Fasanvägen. Det flödar över, och himmelskt goda är de, frukterna.


söndag, oktober 30, 2016

Strålande!

Ja ja, en del klantiga misstag av vik kantorn blev det ju här och där men i det stora hela så utvecklade sig dagens högmässa i Sankta Birgittas kyrka till en riktigt fin stund med ungdomlig musik, allt på temat Förlåtelse utan gräns. Det är tänkvärda ord. Att själv bli förlåten av Gud så som man själv förlåter andra är svårt. Det första tar man ju gärna emot men det andra kan kännas övermänskligt, eller hur? Men ändå är det så vi behöver försöka göra.

Birgittakyrkan är en fantastisk och speciell lokal med stora fönsterrutor. Idag skiner höstsolen från en klarblå himmel. Det är nästan som om himlen idag ser som sin uppgift att gratulera MFF till det allsvenska guldet, ÅFF till ett klarat kontrakt i Superettan och en räddad ekonomi för året, IFK Kalmars lagkapten Elin Olofsson som igår spelade sin sista hemmamatch på Gröndal, och, förstås viktigast för mig, mitt älskade KAIK som avancerar till trean. Grattis de blå! :-)

Men just den här vädertypen är ett elände när man ska fira högmässa i Birgittakyrkan. Den obarmhärtiga solen skiner rakt in och gör sisådär 25% av sittplatserna i kyrkbänkarna obrukbara. Prästen blir yr i huvudet i predikstolen och bakom altaret. Vik kantorn blir blind av att sitta vid pianot. Blindheten håller i sig upp på orgelläktaren där noterna inte kan läsas.

Jag tror så här: Om det nu är meningen att det inte ska gå att lösa en tillfredsställande solavskärmning så måste det finnas andra lösningar. Tydligen säger myndigheten som har ansvar för att skydda kulturarvet nej till solfilm och annat som påverkar kyrkan interiört och exteriört. Antingen bör man då, om kyrkan ska kunna brukas under förmiddagstid, utrusta personalen med solskärmar/kepsar (i lämplig liturgisk färg förstås så att det går att matcha med aktuell mässhake/stola för prästens och diakonens del) eller så får vi väl räkna med att Gud alltid ser till att det är molnigt på söndag förmiddag. Så var det, som sagt, dock inte idag, och solen är nog många tacksamma för. Det bör man också ta med i beräkningen om man nu skulle bestämma sig för att jobba och be för "moln- och oväderslösningen".

Problem ska lösas. Att hitta lösningar för de omöjliga problemen tar bara lite längre tid brukade min pappa säga. Oftast är det viljan det hänger på. Jag är övertygad om att det är Guds vilja att det ska firas gudstjänster i Birgittakyrkan på söndag förmiddag. Alltså får vi se till att vilja hitta och se lösningar på den här situationen. Som jag har sagt tidigare: Ska man dessutom inleda med raden "Du evigt strålande morgonsol..." så blir det hela en aning tragikomiskt. Låt oss lösa detta på ett strålande sätt! Jag är övertygad om att det går.

Hälsar blind vik kantor