onsdag, juli 11, 2018

Det vackraste jag vet...

Tänk att just jag skulle få världens allra sötaste och mest perfekta lilla flicka till barnbarn! En liten, liten fantastisk tjej med mycket gyllenbrunt hår, mörka blå ögon och egen vilja fick jag träffa i söndags och sedan umgås med i tre dagar. Hon bor i Malmö, så det är en bit bort från mormor. Det är alltså bäst att man tar chansen att träffas ordentligt när det blir av, och även om vänster axel värker så gick det att hålla henne i famnen bara jag kuddade upp mig ordentligt på vänster sida. Alla kungens hästar hade inte kunnat hindra mig!

Jag hade lovat att sy lakan till det nya lilla livet. Nu kom ju axelskadan i vägen för den aktiviteten. Nu är det ju så att vi var två på besök, så vid symaskinen satte sig goe maken Pierre och såg till att lakanen ändå blev klara. Det var första gången sedan skolans textilslöjdlektioner som han hanterade en sådan maskin, och det gick strålande! Nu finns fyra nya vita underlakan plus ett påslakan och ett örngott i grodmönstrat bäckeböljatyg för lilla gullungen att sova gott på och under. Tack Pierre!

Jag önskar min lilla dotterdotter allt gott världen rymmer och himlen därtill, trygghet, livsaptit, bus och nyfikenhet i sinnet och en stark förvissning om att hon är gränslöst älskad, och på lite kortare sikt en något svalare sommar. Det är nämligen riktigt hett däruppe under takåsen i Kirseberg där hon bor och så mycket värme kan bli jobbigt i längden för ett spädbarn som ännu bara är två veckor gammalt. Enligt uppgift regnade det lite grann igår när vi hade åkt, men det förslår ju inte långt. Man känner ju hur man längtar efter en paus från det tropiska klimatet som har bosatt sig här, eller hur?

Vi behöver förresten också regn här i trakten av Kalmar. Det märkte vi inte minst idag när vi skulle köpa nya blommor till balkonglådorna efter de penséer som har blommat oavbrutet sedan i våras och nu började resa till de sälla jaktmarkerna blad för blad. I handelsträdgårdens växthus rådde vätskebrist och värmeslag om vartannat, och det är heller inget annat att vänta efter den här mastodontversionen av sol, värme och extremtorka. Vi hittade ändå en fin blandning av nya blommor, visserligen med några fler sorter än vanligt men det blev vackert i alla fall och betydligt mer levande än de penséer som vi nu kunde slänga med gott samvete. Med frisk jord och bevattning, och lite regn då och då om man nu får lämna en önskelista över sådant man inte kan påverka själv, så kommer det åter att bli två prunkande lådor i rosa och gult som vi kan glädjas åt resten av sommaren. Det är jag övertygad om.

Och lika övertygad är jag om att lilla I har det bra med sina föräldrar. Visserligen var det tråkigt att lämna dem igår, men det var ändå med lätt hjärta. Mormor behöver inte vara där och kolla att det funkar. Jag vet att det gör det. Något har jag lyckats med i livet (mot alla odds), och det är att fostra en redig dotter som har lyckats välja en lika redig pappa till sitt barn. Det känns gott ända in i hjärtat!

Nu fortsätter rehabträningen för min del på hemmaplan. Nästa gång jag träffar lilla I så väger hon med all säkerhet mer än nuvarande 2,9 kilo, och jag ska orka bära och lyfta henne då också. Det är bara att bestämma sig och köra på för allt smör i Småland! Det allra vackraste jag vet måste jag kunna ha så nära hjärtat som det bara är möjligt 💖

torsdag, juli 05, 2018

Stillhet och förtröstan - om rehabiliteringens vedermödor


Jag fortsätter min rehabilitering. Det känns allt annat än meningsfullt när man inte märker någon direkt förbättring och nätterna fortsätter att innehålla en massa vaken tid att grubbla på. Ett träningsprogram ska gås igenom tre gånger om dagen, löjliga övningar i alla andra perspektiv än mitt just nu och jag har börjat förakta mig själv för min bristande förmåga. Att försöka lyfta händerna upp till ansiktet tar fullständigt andan ur en, och det ska göras tio gånger. Att vifta med armbågarna ut från kroppen lika många gånger är ett skämt. OK, det kanske går tre centimeter, på sin höjd. Ändå måste jag fortsätta, tre gånger om dagen.  Bassängträningen är tyvärr stängd för sommaren. Det positiva är att jag slipper smärtan i att kränga av och på mig baddräkten i vått tillstånd. Det negativa är att jag går miste om en effektiv träningsform. Det blev rätt svart ett tag, det erkänns.

Igår skulle jag då på återbesök på ortopedkliniken och hos fysioterapeuten Carina som har fått mig på sin lott. Hon, liksom hennes kollega Annika, är en fantastisk tillgång i rehabprocessen. Kunniga, lyssnande, förstående och entusiasmerande när det inte finns mycket av den varan att hitta hos mig. Igår skulle jag få känna hur det kan vara att träna i ortopedens gymlokal. Förväntningarna var väl, ärligt talat, i mikroskopisk storlek.

Jag hade fel! Tack gode Gud för att jag har fel så ofta, inte bara när det gäller herrlandslagets resultat i det pågående världsmästerskapet! Ett ganska digert program fick jag gå igenom, och inte en enda övning gjorde direkt ont! Nu ska jag gå dit åtminstone två gånger i veckan och göra mitt bästa. Dessutom så tyckte Carina att jag hade ökat min rörlighet sedan sist, tvärtemot vad jag känner. Det sistnämnda var ju ren glädje att få höra! Samtidigt så fick jag höra att jag visst kommer att bli bra igen, men det kommer att krävas träning och tid samt avslappning och vila. Ja, vad som krävs visste jag ju egentligen.

Profeten Jesaja uttrycker samma sak. Genom stillhet och förtröstan blir man stark. Vare sig stillhet eller förtröstan är starka grenar i min kompetensportfölj. Jag är en otålig själ i en skabbig kropp, och kunde jag köra all rehabträning nonstop tolv timmar om dagen så vore det absolut det alternativ jag skulle välja. Stillheten attraherar inte, och det hänger främst ihop med att jag då känner mig overksam. Förtröstan, ja det är något jag är långt bättre på att ingjuta i andra än att praktisera själv.

Ändå är det just där jag måste landa. Genom stillhet och förtröstan... Sedan kommer styrkan. Det är svårt, men efter en axelcuffsutur så finns inget alternativ. Det är den nakna och obarmhärtiga sanningen som kanske en dag kan bli till en livsvisdom även för mig.

måndag, juli 02, 2018

Grattis Pappa

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Jag skulle ha köpt en present som du egentligen inte hade velat ha och inte hade behövt heller, vi skulle ätit tårta eller kanske våfflor för det tyckte du om, våfflor som blev gräddade ute på balkongen på baksidan. Våfflor med glass för din skull, grädde för mammas och sylt för allas.

Nu blev det inte så. Verkligheten med oförklarlig sjukdom och död kom emellan. Sorgen efter mamma var tung att bära, tyngre än jag först trodde, men du hade börjat fundera på hur livet nu skulle te sig. Ett urklipp om en sensommarresa till Gotland satt på anslagstavlan i köket när vi började gå igenom alla saker du hade lämnat efter dig när du rycktes bort från oss. Det blev aldrig någon sådan resa. Din sista bilfärd här i livet gick med ambulansen till sjukhuset på palmsöndagens kväll 2016.

Sorgen är tung och har varit tung. Saknaden är svår. Allt gick så fort. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag är så oerhört tacksam att det var du som var min pappa. Jag hoppas att jag kan föra åtminstone en del av dina lärdomar vidare till nya generationer. Jag gör mitt bästa. Förresten, du har fått ännu ett litet barnbarnsbarn. Hon har fått ett av sina namn efter din älskade Ingrid, min mamma. Det tror jag att du gillar.

Älskade Pappa. Idag skulle du fylla 80 år. Du ska få blommor vid din grav och massor av kärleksfulla tankar. Det är det enda jag kan ge, nu när läget är som det är.


Grattis Pappa 💙💙💙

lördag, juni 30, 2018

Klimathotet är på allvar!

Debattartikel införd i Barometern 30 juni 2018
Vi inom Feministiskt initiativ vågar nog påstå att de övriga partierna (MP, S & V) är mer insatta i klimatfrågan än Thoralf och Sverigedemokraterna. Vi som politiker måste ta in hela det framtida globala miljöhotet, förstå helheten och se framåt. Det som sker i stora världen kommer att påverka oss alla vart vi än bor. Det gäller även oss i Sverige. Vi kan inte bara titta på historiska siffror gällande  vattennivån i Oskarshamn och Karlskrona och utifrån det luta oss tillbaka.

Sverigedemokraternas interpellation om att diskutera dagens vattennivå är helt ointressant i ett framtida perspektiv i miljöfrågan. Den frågan utgör i själva verket en förnekelse av den klimatförändring vi står inför och pekar på en enorm faktaresistens hos Thoralf Alfsson själv.
Genom fakta från både Naturvårdsverket, SMHI & WWF vet vi att vi står inför en stigande havsvattennivå genom en ökad global uppvärmning relaterat till utsläpp av växthusgaser och fossila koldioxidutsläpp. Effekter vi ser redan idag med en grads ökning medför bl a ohälsa och sjukdomar, sämre skördar, försämrade fiskebestånd samt varmare och surare hav. Både WWF och SMHIs framtida utredningar påvisar tydligt det stora klimathotet med högre vattennivåer kring framförallt Sveriges södra kustområden. Extremnederbörd förväntas bli ännu kraftigare och tillsammans med temperaturökningar kommer havsnivån att påverkas. Den här temperaturökningen leder till ökad avsmältning av glaciärer, expansion av vattnet och därigenom till en förhöjd havsnivå.

Vi måste se de globala förändringarna och förstå att vi alla har ett ansvar att värna om vår miljö. Vi måste tillsammans verka för en hållbar framtid utifrån ett globalt helhetsperspektiv. Världshälsan och miljöfrågan är allas vårt ansvar och vi inom Feministiskt initiativ avser att genom vår politik ta ansvar för vår verkliga globala miljöpåverkan och inte bara ta ansvar för det som sker inom Sveriges gränser. Vi vill vill tillsammans skapa ett samhälle där fler är delaktiga i sin närmiljö. Det är en nödvändighet!

Andréa Berg, Caroline Elnéus, Birgitta Axelsson Edström 
Feministiskt initiativ, Kalmar

tisdag, juni 26, 2018

Tråkigt på Revsudden i år

Midsommarhelgen har passerat. Det blev en annorlunda helg präglad av oro för dottern som fick havandeskapsförgiftning och fick tillbringa en stor del av veckan före samt hela helgen på sjukhus. På söndagens morgon kom så utdelningen genom en liten bedårande liten tjej på knappt tre kilo. Vi är alla så tacksamma! Nu väntar vi på att den nya familjen ska få komma hem till sig och få lite vardag, och sedan vill jag så klart få träffa mitt första barnbarn 💖

Midsommardagen har sina traditioner i vår lilla familj. Eftersom midsommarafton brukar vara ganska fullbokad här på gården så brukar vi åka ut till Revsudden för att delta på midsommarfirandet som Kalmar Folkdanslag anordnar där just på midsommardagen. Så blev det även i år. Det brukar vara mysigt, och det var det väl i år också till vissa delar. Man köper lite lotter, vinner så gott som inget, fikar och tar del av dansuppvisningen på dansbanan där den lilla midsommarstången står. Man träffar också ofta på lite vänner och bekanta, speciellt sådana år då inte himlen öppnar sig. Det gjorde den inte detta år. Det var soligt, åtminstone tidvis, och riktigt varmt.


Som sagt, lite fikasugen blir man ju när kaffedoften sprider sig. Vi ställde oss i kön till serveringen, eller i en av köerna. När vi väl kom fram visade det sig nämligen att vi skulle betala och få kaffe i den högra kön där vi stod medan vi skulle plocka fikabröd i den andra luckan till vänster (som också hade en kö och där de köande fick veta att kaffet fanns till höger). Det var alltså upplagt för förvirring. Vi betalade emellertid snällt 40 kr per person för kaffe och bröd, fick en bricka med kaffemuggar och gick till luckan till vänster. Där undrade jag, som vanligt, om det var nötter och mandel i brödet och fick ett hånskratt till svar: ”Jag har INGEN aning. Det är INTE jag som har bakat”. Nähä, tänkte jag. 40 kronor i sjön alltså, men jag fick syn på att det fanns ostmackor också. En sådan kunde jag ta. Goe liberalen som är i den lyckliga tillståndet att han kan äta allt kunde låta sig väl smaka av de andra kak- och bullsorterna. Trodde vi.

När vi så småningom hade hittat platser att sitta vid så började vi äta. Kaffe smakar för det mesta gott. Då kommer damen som upplyste mig om att hon INTE hade bakat fram till oss och frågar högljutt om vi verkligen har betalat fikat. Rågbrödet började växa i munnen på mig. Det är väl självklart att vi hade betalat! Att arrangörerna inte kan organisera sin servering bättre ursäktar inte att vi ska behöva känna oss som snyltande fikatjuvar. ”Jag får väl lita på er” duger inte som ursäkt. Vi kanske borde bett om kvitto???

Jag har aldrig stulit i hela mitt liv. Jag har aldrig pallat äpplen. Jag har aldrig tagit så mycket som en kola i affären utan att betala och har inte utnyttjat mina möjligheter att få reseersättning för körda mil medan jag jobbade politiskt eller yrkat på skatteavdrag för sådana kostnader i deklarationen trots att jag hade kunnat. Inte sjutton skulle jag blåsa en ideell förening på fikabetalning! Jag har sedan barnsben jobbat ideellt och aldrig slutat med det. Är det någon som vet hur det ideella arbetet drivs runt på småpengar så är det jag. Jag blev förolämpad och kände mig ytterst obekväm. Skammen var inte långt borta trots att jag visste att vi hade rent mjöl i påsen. Det kunde ju inte de människor som stod i närheten veta.

Nästa år blir det nog inget besök på Revsudden, och inte nästföljande heller. Jag har helt enkelt ingen lust längre. Kalmar Folkdanslag får hitta andra gäster. Jag ser inte vitsen med att först bidra med fikapengar utan att få veta om jag tål det som jag köper och sedan dessutom bli kränkt och utskämd genom att bli anklagad för stöld av en beskäftig funktionärstant som saknar vanligt hyfs. Det finns säkert andra arrangemang där man kan få känna sig mer välkommen.

Vi måste tro på människan!


Insändarreplik publicerad i Östra Småland den 26 juni 2018 och Barometern den 29 juni 2018
”Det handlar om att göra Sverige tryggare” skriver Bäckström Johansson (SD) och argumenterar för hårdare tag mot utländska medborgare. Det är ingen väg som leder till ett tryggt Sverige. Det leder i motsatt riktning. Självklart ska kriminalitet lagföras, men lagen ska vara lika för alla. Det är en grundförutsättning för rättssäkerhet, och det är i sin tur en av grundpelarna för ett demokratiskt samhälle.

Det finns inga genvägar till ett tryggt samhälle. Trygghet skapar vi med öppenhet, kärlek, omsorg och medmänsklighet, genom att se varandra och genom att hjälpa varandra att bygga vår samvaro gemensamt. Att tro något annat är att bedra sig själv, och det är i och för sig något av Sverigedemokraternas egen paradgren.

Det goda samhället kan aldrig byggas på hat och rädsla, ändå är det exakt detta som SD försöker sig på gång på gång. Det handlar om att underblåsa otryggheten under förespegling att bygga trygghet, om att använda tvångsåtgärder för att skapa frihet och om att stänga våra hjärtan för den som behöver hjälp men kalla det för omsorg. Vi känner igen resonemangen, både från verkligheten under nazismens och fascismens Europa och från litteraturen i Orwells och Boyes dystopier 1984 och Kallocain. Orden ändrar innehåll när de omsätts i praktisk handling. Lag och ordning blir rättsosäkerhet och trygghet blir järnrör.

Det som skrämmer är att retoriken verkar gå hem. Vi har ett växande främlingsfientligt parti som inte vet vad demokrati är och som inte skulle sky några medel att avskaffa såväl demokrati som minoritetsskydd om partiet får chansen. Jag kommer att göra vad jag kan för att motverka en sådan utveckling, och jag hoppas att vi blir många fler.

Vi måste helt enkelt tro på människan, på hennes vilja att göra gott och rätt och gemensamt bygga vidare därifrån. Det är det enda som kan ge oss en trygg utveckling som håller på lång sikt. Effekten av SDs resonemang är att jämställa med metoden att motverka klimatuppvärmningen genom att öppna kyl- och frysdörrarna i köket. Man kan nog uppleva att det blir svalare de första sekunderna, men åtgärden kostar definitivt mer än den smakar och är direkt kontraproduktiv.

Ta hand om varandra därute! Det är den devis vi i första hand måste leva efter. Det betyder långt mer än vi tror.

Birgitta Axelsson Edström, Feministiskt initiativ Kalmar

måndag, juni 25, 2018

Den stora dagen!

Så har då den stora dagen kommit! Igår blev jag mormor till ett litet flickebarn som alltså tittade ut i världen strax efter kl 09 på Den helige Johannes Döparens dag. Rubriken är Den Högstes profet. Kollektbönen för den söndagen, den variant som vi bad igår, lyder:

Gud, sänd oss profeter som likt Johannes skärper vår blick för den som lider nöd
och upptänder vår vrede över orättfärdighet och hyckleri.
Väck vår längtan efter honom som kommer, Jesus Kristus.
Amen.

Det är i sanning en fin dag att födas på! Det tog tid och det var en aning för tidigt, men jag är säker på att det finns en mening med att lilla barnbarnet föddes just den här dagen. Hennes mamma, alltså min egen lilla påskkärring, föddes på skärtorsdagen och jag föddes på juldagen. I den här familjen väljer vi således våra födelsedagar med omsorg. Det är, utöver midsommarhelg, också exakt ett halvår till jul.

Jag kan inte undanhålla er några bilder på de två bebisar som i någon mån är "mina". Håll tillgodo!


Det svartvita kortet är strax över 29 år gammalt och de två färgbilderna är ett dygn respektive några timmar. Några likheter går att se!

Inget under är större än ett litet barn. Det är dagens sanning!