måndag, april 24, 2017

Välkomna på Homeparty med Gudrun!


Ny ishall utan historia?

Ny arenaishall ska tydligen utlovas enligt SR Kalmar. Historien bakom verkar vara bortglömd. Så här är det:

Kalmar kommun, genom dåvarande kommunalrådet Kjell Henriksson, sjösatte en satsning på idrotten genom ett stort idrottspaket med bland annat hallar och konstgräsplaner. Vi som fanns i dåvarande kultur- och fritidsnämnden och som arbetade på förvaltningen såg detta som en stor och ganska historisk möjlighet. Inom ramen för detta paket fanns nya ishallar belägna vid Snurromområdet. Behovet av ytterligare en isyta var stort sedan länge och Iffehallen, som är en islada av gammalt slag (dvs en befintlig konstisbana som man har placerat tak över och där permafrosten är välkänd sedan mycket länge) var i mycket dåligt skick. Visserligen var skridskoklubbarna en aning avvaktande till placeringen då man hellre ville ha centralt belägna lokaler, men i och med att ett stort idrottscentrum kunde byggas i norra delen av Kalmar och vara en närbelägen resurs för både Norrliden, Berga, Vimpeltorpet, Krafslösa och Lindsdal så hälsade man planerna med glädje. Sedan kan jag naturligtvis också tillägga att de flesta planer brukar mötas med attityden "vi väntar med att fira tills spaden är i jorden ty innan dess kan mycket hända. Löften är en sak, handling en annan" och jag kan nog instämma i att den attityden är den mest pragmatiska och kloka i den kultur där vi lever. Sedan kom kinapuffen och smällde bort alla de planerna som genom ett trollslag. Istället kom där att byggas kinesiska luftslott i mängd av kinesiska arbetare som jobbade fjärran från svenska arbetsmiljöregler.

Då blev läget ett annat. Behovet av ytterligare en isyta för träning bedömdes vara större än behovet att lösa en fungerande arenahall. Träningsishallen placerades, enligt klubbarnas önskemål, intill den gamla ishallen vid Sporthallen för att möjliggöra samutnyttjande av resurser. Jag minns att jag fick vara med vid det första spadtaget. Självklart var det kommunalrådet själv (alltså Johan Persson som tog över styret i Kalmar under våren 2006 och som var den som drabbades mest av gula febern) som fick sitta vid spakarna i den lilla grävmaskinen och se till att lite jord lyftes upp ur sandlådan. Själv gjorde jag en exposé över processen i talad form. En renovering, alternativt nybyggnation, av Iffehallen lades på framtiden och istället gjordes de upprustningar som krävdes (i minimal form) för att den överhuvudtaget skulle kunna användas. Självklart blev kostnadsläget ett annat i och med att Snurromområdet inre längre var tillgängligt. I och med att det idrottscentrum utanför Kalmars centrala delar som man hade planerat inte kunde bli av så försvann även möjligheten till en jämnare fördelning av resurser över Kalmars yta.

Hade inte kommunen låtit sig bli så grundlurad den där gången då Mr Luo åkte runt i bilen och pekade ut Snurromområdet som den mest centrala platsen i hela Europa för de gigantiska utställningshallarna som skulle locka affärsmän till Kalmar via jumbojettrafik flera gånger om dagen så hade Kalmar haft två välfungerande ishallar idag plus ganska mycket mer. Hade man stått fast vid att idrotten var viktig den gången hade utvecklingen blivit en annan. Det handlar inte om att budgetläget hade ändrats. Det handlar, handen på hjärtat, om en fartblind kommunledning som dessutom blev bländad av kinesisk nyrikedom och som var mer sugen på att bygga tehus än att skapa möjligheter för att förbättra barns och ungdomars hälsa och välbefinnande.

fredag, april 21, 2017

Var hos alla som sörjer



Herre, var hos alla som sörjer.
Hjälp oss att tacksamt ta vara på våra goda minnen
och utan rädsla blicka mot framtiden.
Herre, bevara oss från bitterheten,
hjälp oss att leva för de levande den tid vi har kvar.
Tack för att du blev människa för vår skull,
för att du var bland oss, som så ofta vandrar i mörker och dödsskugga.
Efter det finns ingen riktig ensamhet mer;
någonstans i mörkret finns du,
någonstans hör du all gråt,
någonstans lyssnar du.

Caroline Krook

torsdag, april 20, 2017

Människor, det är vi...

Ska det vara så svårt att lära, det att människor det är vi?

Vi sjöng Olle Adolphsons och Beppe Wolgers underbara Mitt eget land igår i Köpings kyrka. En varm känsla av samhörighet och medmänsklighet följde med när vi åkte därifrån. Vi människor behöver varandra. "Den rädsla som alla gömmer, just på den är min hand ett svar."

Och så kommer man då hem så småningom, sover gott en hel natt och börjar sedan skumma igenom textflödena på diverse sidor och tidningar. Man måste ju hålla sig uppdaterad över vad som händer i den stora världen, speciellt när det inte går att göra mer åt studierna idag eftersom jag väntar på andras inlämningsuppgifter (som inte har kommit) och då finns ju inget att reagera på. Då infinner sig den stora tröttheten, den där som inte betyder att man sover gott utan som gör att man dräneras på god energi. Det fick jag alltså uppleva idag. Det är inte angenämt.

Nej, det är inte angenämt, men för det mesta så lyckas jag uppbåda lite vrede över sakernas tillstånd istället för att helt resignera. Så även denna gång alltså. Jag råkade läsa ett replikskifte efter en ledare den 3 april i tidningen Världen idag skriven av Olof Edsinger. Naturligtvis läste jag även ledaren med den föga kvalificerade rubriken Transfrågan - allt annat än enkel. Artikeln har besvarats av Lukas Romson samt Johanna Wickberg och Ann-Christine Ruuth. Edsinger har också skrivit ett svar här. Jag blev mörkrädd, på riktigt. Plötsligt så känns vår inlämnade motion om Regnbågsnyckeln i Kalmar pastorat ännu mer aktuell.

Jag har tidigare haft ett meningsutbyte med Olof Edsinger, teolog med rötter och fötter inom EFS. Vi var inte överens då heller. Vem är Edsinger till att sätta sig till doms över människor som inte känner sig hemma i sig själva och inte med de stereotyper som Edsinger själv verkar tro är av Gud givna? När vi, utifrån all empati som vi borde kunna uppbringa inför människor som inte bara känner sig utanför gemenskap med andra utan även främmande för sina egna kroppar, borde öppna våra dörrar på vid gavel så smäller Edsinger igen kyrkporten så det skallrar i hela glashuset. Transpersoner och HBTQ-människor i största allmänhet utgör störande moment i världsbilden. De som kan förklaras medicinskt/biologiskt är resultat av felaktigheter under fosterstadiet, en "felaktig signal till hjärnan som gör att de identifierar sig med sitt motsatta kön". Så kan det vara. En del av oss blev liksom fel redan under tiden vi låg i mammas mage. Jag fick en hörselskada. Så kan det gå, alltså. Om man nu tycker att det är "fel". Men mitt kön har jag aldrig behövt ifrågasätta, och det är jag tacksam för. Det är nämligen ingen enkel process, och dessutom blir man ifrågasatt i parti och minut.

Sedan gör Edsinger detta till en kostnadsfråga. Det är för dyrt med könskorrigerande behandling. Det garanterar ju inte lycka ändå. Hur många medicinska behandlingar och kirurgiska ingrepp garanterar lycka? Det kanske vi borde tänka över en stund och sedan hävda att vi enbart ska utföra sådana.
  • Du får bara operera bort din inflammerade blindtarm om du blir lycklig av det.
  • Behöver du träffa en psykiater för litiumbehandling av din schizofreni? OK, men bara om du lovar att bli lycklig.
  • Här i landet behandlar vi bara bröstcancerpatienter som inte drabbas av depressioner över ett bortopererat bröst.
  • Prostatacancer? Det behandlar vi inte alls. Risken är stor för impotens och det brukar göra män och deras sexualpartners olyckliga. Det är bättre att ha sex tills du dör i förtid.
Jag raljerar, ja visst. Jag vet det, men hur fjärran är det inte att tänka så? Det gör vi helt enkelt inte. Det är ju inte anständigt, men när det gäller könskorrigerande behandlingar så gäller alltså andra måttstockar, åtminstone om man lyssnar till folk som Olof Edsinger som kallar dem som stödjer rätten till abort för "abortvänner". Om inte det är både motbjudande och raljerande så vet jag inte vad som skulle vara det. Att sedan, med den här attityden, hävda att alla ska mötas med respekt och kärlek är inte bara uppblåst. Det är verklighetsfrämmande. "Du är visserligen fel, men Gud har sagt att jag ska älska dig." Hur mycket armbåge och hur lite hjärta ligger i ett sådant välkomnande?

Visst vore det enklare om alla kunde hålla sig till samhällets normer! Visst vore livet så mycket bekvämare om allt var förutsägbart! Visst vore allt så mycket lättare att hantera om det var ordning på torpet! Men, så kan det inte vara. Det normsystem vi människor har skapat är för trångt. För många hamnar utanför, hur mycket Edsinger och hans gelikar önskar att så inte vore fallet. Gud har nämligen skapat oss sådana.

Många pratar om mångfald idag. Det är bra. Mångfalden manifesterar sig även i Guds skapelse, och vi kan själva välja hur vi förhåller oss till det. Antingen så förnekar vi dess rätt att finnas och stöter därmed på problem hela tiden när det visar sig att den faktiskt, trots allt, finns. Den andra möjligheten är att bestämma sig för att älska den och därmed låta människor få blomma ut på det sätt som de kan. Vi kan faktiskt välja om vi vill vara rövhattar eller inte. Vilket kön vi identifierar oss med eller vilka vi förälskar oss i är något som inte är fullt lika enkelt att välja. Det går nämligen inte.

Åter till gårdagskvällens konsert. "Ska det vara så svårt att lära, det att människor det är vi?" Det är kanske dags att vi förstår att det betyder att vi duger som vi är. Ingen är mer märkvärdig än någon annan, ingen kan hävda att den egna rätten att vara sig själv är mer "rätt" än någon annans. Vi lever på samma planet och ska försöka göra det i fred och frid, utan rädsla för varandra. Det är vad vårt förvaltarskap innebär, och inte har vi lyckats särskilt väl hittills. Jag kan ändå inte släppa min övertygelse om att det går att bättra sig även för mänskligheten i stort, men läsningar som dessa artiklar gör att tvivlet smyger sig in. Om inte vi i Guds familj kan hålla sams och värdera varandra som likar, vem skulle då göra det?

En höjdardag med en ännu bättre kväll!

Konserten igår i Köpings kyrka blev till en riktig glädjekväll! Det var en underbar avslutning på en dag som för min del började med en gristidig morgon med resa upp till Västervik för att hålla en inspirationsföreläsning på en pensionärsdag. Det visade sig vara så många som 190 pigga passionärer som hade samlats i det som är Västerviks stadsteater (konferenscentrumet Bryggaren) och min föreläsning som stod först på dagordningen gick riktigt bra! Det trodde jag inte efter den kraschlandning jag och min mage gjorde samma morgon.... Jag hoppas och tror att inte någon som lyssnade missade mitt budskap: Hörselfrågan är en äldrefråga! Kräv din rätt! En höjd kunskapsnivå krävs i samhället och i de yrkesgrupper som träffar äldre (och det är MÅNGA)! Ska vi lyckas med detta så måste många aktörer jobba tillsammans. Pensionärsföreningarna är viktiga nyckelaktörer! Insikt om den egna hörselnedsättningen, tillgång till teknik och hjälpmedel, en kompetent omgivning och tillgänglighet är fyra områden/faktorer att fokusera på. Är fler intresserade av att lära mer om detta, kontakta mig! Jag kommer :-)


Sedan kom då kvällen på temat Om våren och kärleken. Uppladdningen var för min del inte den bästa. Jag var trött, darrig i benen efter att inte ha kunnat tillgodogöra mig speciellt mycket energi under dagen och faktiskt en aning orolig. Hur många skulle komma till konserten? Det hade varit lite strul med missuppfattade datum, så det kändes lite osäkert för mig och min kör, men ibland oroar man sig i onödan. Många var där, och de tre körerna skapade tillsammans en konsert vi inte glömmer i första taget. Med variation, glädje, kärlek och vilja att göra sitt bästa för Hungerhjälpen blev det värdefull musik i många dimensioner. Christer Svensson, Åke Eklund, Konstantin Shakov och Attila Gracza kompade av hjärtans lust. Ingegärd Cafourek ledde Gärdslösa Kammarkör och Lage Olsson ledde Badrumskören. Vi i Vox Communis fyllde nästan kyrkans kor med sångare och fick till och med använda trappan upp till predikstolen för att altarna skulle få plats. Kyrkan i Köpingsvik gjorde allt för att vi skulle känna oss välkomna (vi fick till och med blommor!) och akustiken var fantastisk. Allsången lyfte nästan taket! Jag vet ännu inte hur mycket pengar vi fick in, men det blev en rejäl slant som vi skickar direkt till Hungerhjälpen för att lindra nöden och svälten söder om Sahara och i Jemen. Förutom detta bidrag så hoppas och tror jag att alla medverkande och närvarande fick ett ordentligt energi- och glädjetillskott. Musik, och speciellt körsång, är nämligen magiskt! TACK ALLA SOM VAR DÄR!

Nu blickar vi framåt till nästa vecka då vi gör samma konsert igen, denna gång i Birgittakyrkan i Kalmar. Vi ses kl 19 torsdagen den 27 april. Entrén är 150 kr. Vill du boka biljett, kontakta mig (via mail birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com och tel 0766-267 366 där telsvar kan användas om jag inte svarar) eller någon annan som sjunger i Vox Communis eller i Badrumskören så ser vi till att det finns biljetter till dig som du betalar antingen i förväg eller vid dörren. Tillsammans kan vi göra mycket, och det är en god start att göra det med musik!


tisdag, april 18, 2017

Självklart en öppen kyrka för alla!


Insändarsvar i Östra Småland 19 april 2017

Dag Sandahl undrar (insändare Östra Småland 13 april) om vi vill ha en öppen kyrka för alla. Svaret är ett tveklöst och rungande JA. Kyrkans dörr ska stå på vid gavel så att alla kan komma in!
När vi nu väljer att rikta ljuset på en grupp som inte alltid upplever att de är välkomna in i kyrkans fulla gemenskap, nämligen HBTQ-personer, så betyder det inte att någon annan ska stängas ute. Tvärtom så tror vi att den öppna famnen kan rymma ännu fler. Evangeliet ska kunna nå alla.
Att inkludera och välkomna människor av olika slag är alltså självklart för oss i ÖKA (Öppen Kyrka). Vi kommer till kyrkan med våra olikheter och våra skilda uppfattningar, precis som det ska vara. I Guds familj finns säkert både ”kvinnoprästmotståndare och homofober” som Sandahl själv väljer att nämna liksom vänstersympatisörer och borgerliga väljare. Att vara inkluderad och välkommen medför dock inte rätten att exkludera andra. Det är ju exakt där det blir problematiskt. Är det verkligen OK att stänga ute kvinnliga präster som är kallade till kyrkans tjänst eller människor med HBTQ-läggning bara för att några vill det?
Nej, det är inte rimligt. I kyrkan ska det finnas plats för alla. Vi behöver mötas, samtala och lära oss av varandra samt öka vår förståelse för olika perspektiv, och det är precis den processen som Regnbågsnyckeln kan hjälpa oss med.
Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert
Kandidater för Öppen kyrka - En kyrka för alla

måndag, april 17, 2017

Annandag påsk...

Det är kväll på annandag påsk. Påskveckan är inledd. Jesus är uppstånden. Gud har visat att det onda vi gör, det onda som sker hela tiden, inte har sista ordet. När stenen rullades undan försvann också det som hindrar vårt eviga liv. Döden är besegrad och ondskans makt är tillintetgjord. Det som står i vägen mellan oss och Gud är förintat. Det här är själva kärnan i den kristna tron: Skulden är betalad, segern är vunnen och vi får ta emot gåvan, inte för något vi är eller har gjort utan bara tack vare nåden. Vi får vila i den. Idag, på annandag påsk, handlar evangelietexten om att Jesus visar sig för lärjungarna på olika sätt. De reagerar så klart på skilda sätt inför det, precis som vi människor idag är olika och reagerar olika. Några tvivlar, någon vill se konkreta bevis. Men det viktiga är: Oavsett deras reaktioner så stannar Jesus kvar. Han delar stunden med dem, inte på grund av att de tror på honom utan för att han älskar dem. Mötet med den uppståndne gav energi processen som började med kvinnorna som såg den tomma graven och som sedan berättade vad som hänt, åt den kristna missionen och åt kyrkans framväxt. Tack för nåden och tack för kärleken!!!

Jag har inte direkt bott i kyrkan den här påskhelgen. Det har flera orsaker. Förra året gick min älskade pappa bort på dymmelonsdagen. Påsken förflöt i en enda dimma. När stilla veckan inleddes i år så kom den känslan tillbaka. Det har varit svårt och tungt. Vi var ändå i kyrkan i torsdags på Getsemanestund och fick inleda helgen med en stunds eftertanke. Igår på påskdagen var vi bjudna till min syster Gunilla med familj i Växjö på middag och förmiddagen, när de flesta påskdagshögmässor firades, tillbringade vi alltså på tåget istället. På hemvägen var det förseningar (ingen är ju förvånad) så då fanns heller ingen tid till kyrkbesök. Idag har vi haft bonusbarnbarnet med föräldrar och morbror på middag och då är det andra mattider som gäller än de som vi brukar ha under lediga lata dagar ;) Men det har varit härliga dagar med chanser till att ta igen umgängestid som har försummats av olika skäl. Jag tror att Gud förstår och vill att vi ska ha kontakt med nära och kära. När vi dessutom blev bjudna på himmelsk god mat på Nebulosavägen i Växjö så kan det ju helt enkelt inte vara fel. Syrran, snällare än någon annan, hade stått och gjort vegetariska biffar med svarta bönor från grunden bara för att jag skulle få något speciellt, och de biffar som blev över ligger nu i vårt kylskåp och ska avnjutas till lunchen i morgon när jag behöver paus från skrivandet. Jag kommer dock att sakna den varma såsen med fetaost och soltorkade tomater... Det är liksom ingen idé att jag försöker efterhärma hennes kokkonst. Det är dömt att misslyckas redan innan man tänker tanken. Det får bli grönsaker och kall yoghurt istället. Sådant kan jag i varje fall plocka fram ur frysen och kylen utan att hinna förstöra det. Det är bra att kunna inse sin begränsning ibland... Det är ju bara Gud och Guds kärlek som är gränslös (och kanske den mänskliga dumheten om man nu ska raljera lite över hur vår värld ser ut).

Det har alltså blivit en helg med mycket samvaro med de nära och kära trots att dotter Emmy inte har varit hemma utan varit iväg och besett Tysklands sagomiljöer på nära håll. Snöigt har det också varit, till de flestas stora irritation men till min glädje. Nu kommer vardagen åter (plus vårvärmen så småningom, det vet jag), och med den studier samt konserter med oss i Vox Communis. Du kommer väl? Entrépriset är 150 kr och de pengarna går rakt ner i fickan på Hungerhjälpen. Såväl St Birgittakyrkan som Köpings kyrka ställer sina lokaler till förfogande utan hyra för våra välgörenhetskonserter på temat Om våren och kärleken. Det finns bara vinnare på det konceptet! Hungerhjälpen kan hjälpa fler, vi i körerna får tillfällen att sjunga och du som åhörare får både sjunga med och lyssna. Dessutom får vi mötas i en vänlig atmosfär och så blir vi gladare allihop eftersom sång och musik byggs av glädje! Välkommen!



lördag, april 15, 2017

Från död till liv

Påsken är här, med mängder av godsaker, ägg, choklad, påskharar, kycklingar, Janssons frestelse på längden och tvären samt påsköl. På torget i Borgholm stod idag en jättetupp och gatorna kryllade av påskkärringar. Visserligen är det kallt och blåsten letade sig in i benmärgen, men ändå. Påsken ÄR ett vårtecken. Med eller utan fjädrar från plågade höns.

Men påsken är ju så mycket annat egentligen. Den handlar om frälsningsmysteriet och Guds omåttligt stora kärlek. Själva orsaken till att vi har en kyrka kokas ner till en veckas historia. Det triumfatoriska intåget  i ett Jerusalem där folket hälsade Jesus på åsnefölet med orden "Herre, hjälp oss!" ledde till festen på torsdagens kväll när lärjungarna fick sina fötter tvättade av sin Herre. Sedan tog allvaret över. Jesus blev förrådd, dömdes till döden på oklara grunder av ämbetsmän som inte var vuxna sitt uppdrag och avrättades på det grymmaste sätt man kan tänka sig medan folket som hade välkomnat honom nu ropade "KORSFÄST!". Den stora sorgen byttes till förundran och glädje när Jesu vänner mötte den uppståndne efter den tredje dagen. Han, den hånade och slagne, vann över döden.

Vi är vana vid att gå från liv till död. Det är människans och allt levandes lott sedan syndafallet. Gräset gulnar, eller kanske äts det upp. Vi är inte eviga någon av oss, vi ska alla dö precis som allt annat som lever. Men här finns nu möjligheten! Vi kan ta del av uppståndelsens ljus. Offret gjordes för oss. Vår skuld är betalad, inte av oss utan av Jesus själv, och genom hans sår får vi läkedom och hälsa. Genom hans död får vi liv.

Från död till liv, för alla och för mig. Det är tvärtombudskapet som är påsken på riktigt. Det oskyldige offrades, de skyldiga går fria. Den evige dog, de dödliga får evigt liv.

Kanske är det för svårt att ta till sig för oss idag. Det är nog mer attraktivt och naturligt att tro på påskharar, pastellfärgade kycklingar, påskkärringar och tranor som lägger ägg i strumpor och skor samt att namnge en tupp på torget. Det där med döden som leder till livet känns kanske på nåt vis inte lika viktigt som att komma ihåg att köpa påsksnaps och att koka ägg.

Eller så är det bara en av våra stora utmaningar, alltså att föra upp påsken på agendan. Så kanske det är. "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" heter det ju. "På att bara" som vi säger i Kalmar. Kallelsens verk är stort, och påskens under är värt en hel del arbete! GLAD PÅSK!

torsdag, april 13, 2017

Glad påsk!

Här är min egen lilla påskkärring som kom till mig en skärtorsdagsmorgon för 28 år sedan. En härlig påsk med tid till eftertanke och avkoppling önskar jag alla vänner!