tisdag, maj 23, 2017

Störst är kärleken

Hur ska vi kunna värja oss mot terrordåd? Nu är det dags igen. Igår bombades en konsertarena i Manchester efter en konsert med den amerikanska artisten Ariana Grande, en artist som lockar en ung publik. Över 20 offer har dött hittills och inget kan garantera att siffran inte stiger. Det är fruktansvärt och man känner både rädsla i flera dimensioner, vanmakt och vrede. Vi har tack och lov ännu inte vant oss vid att vakna upp till sådana nyheter, men frågan är om vi inte är på väg dit med ganska stora kliv. Det händer alldeles för ofta, och jag vet att många känner som jag. I april så hände det ju i vår huvudstad, om än i betydligt mindre skala. Vi börjar vänja oss vid resonemang som utgår från "när händer det" istället för "om det händer". Visst är det skrämmande?

Och det är klart, vi måste ju hantera det på något sätt. För många så ger terrordåd upphov till fördömanden. Det är inte konstigt och det är inte fel heller, men det är förstås ingen väg framåt om man stannar där. En annan väg är att ropa på mer övervakning och på skarpa samhälleliga markeringar. Det är inte heller konstigt, men det är rent ut sagt ganska korkat. Ska vi ge upp det fria samhället? Ska vi offra vår demokrati för att det finns människor och sammanslutningar som inte ser någon annan utväg ur sin egen vanmakt än att skjuta, spränga eller köra ihjäl så många människor som möjligt? Ska vi låta våldet vinna och förtrycket breda ut sig? Det tycker många som inte har tänkt färdigt. Det tänker man kanske om man inte har fått tillgång till eller kunnat tillägna sig redskapen att tänka ett par steg till. Kanske har man helt enkelt valt bort de svåra och komplicerade resonemangen kring ett hållbart samhällsbygge för snabba klipp och lika snabba cash och för ett närmast tvångsmässigt behov av att visa snabb handlingskraft oavsett om det är kloka åtgärder eller ej? Till skaran som yttrar sig i de banorna hör Kalmars kommunstyrelseordförande Johan Persson. Vi har sällan varit överens, han och jag, och vi är det sannerligen inte nu heller.

Jag har läst Karin Boyes Kallocain. Jag har också läst George Orwells 1984. Det var länge sedan, men jag bär med mig de upplevelserna och därpå följande insikter sedan dess. Kontroll och "storebror ser dig"-strategier löser inga problem. Nya problem kommer istället, oavsett om vi blir matade av Makten som med sitt nyspråk och sina nya begrepp vill få oss att tro att svart är vitt och att bildning och kreativitet skapar hinder och oro. Lyssnar vi för mycket på sådant och på ledare som har maktambitioner som sträcker sig långt bortom det demokratiska mandatet de har så minskar vårt samhälles hållbarhet drastiskt.

Vad ska vi då göra? Det är svårt, men en annan väg är möjlig. Jag har nyligen förlorat en god vän alldeles för tidigt. På minnesstunden efter hans begravning berättade hans svärmor om samtal som de hade haft under otaliga bilfärder. En gång hade de pratat om människor som det är svårt att förlåta och ha fördragsamhet med. Vi vet ju alla, handen på hjärtat, att vi möter sådana människor då och då. Mats hade svaret. "Vi ska tokälska dem."

Det är ingen logisk väg, och i sanning ingen enkel heller, men den är fruktbar. Det som de här skräckspridande individerna och grupperna mest av allt saknar är just kärlek, och kärleken övervinner faktiskt allt. Man kan inte värja sig mot den. Den överskuggar allt annat. Självklart kan vi inte älska attentat, sprängningar och besinningslöst dödande, men lika självklart är ändå att vi måste välja en annan väg än att svara med samma mynt och beskära friheten för våra medmänniskor rakt över, alltså även för dem som aldrig har haft en tanke på terrordåd eller på att ens göra en fluga förnär.

Ingen har sagt att det är enkelt, men det är det enda som fungerar, oavsett vad höga vederbörande säger i sin ständiga "full fart framåt"-ambition. Mot sorg, misslyckanden, trasiga människor och uppdämd vrede finns ingen annan motkraft än kärleken. HUR vi ska göra tål att tänkas på, för det finns ingen Quick Fix här. Det går inte att hitta facit genom att fuska eller att ta en snabb väg för att få en detaljplan antagen. Det är helt enkelt en process som man måste ta sig igenom. Första steget är sannolikt att lära sig skifta perspektiv, och redan det är svårt nog.

Men, störst är kärleken. Ändå.

Kärleken är tålmodig och god
kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk
den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13: 4-7, 13)



Tyvärr inte


måndag, maj 22, 2017

Är det verkligen dit vi vill?

Aniara på Malmö opera var en underbar upplevelse, vitt skild från det allra mesta jag har sett i den vägen. Karl Birger Blomdahls tolvtonsmusik är svårtillgänglig och är absolut inte lätt att ta till sig, men den förmedlar oerhört mycket känslor. Den vibrerar med hjärtat och spelar inte bara på strängarna i violinerna, den spelar främst på känslosträngarna. Människans färd mot sin egen undergång för egen maskin och med sig själv vid styrrodret har sällan illustrerats mer tydligt. Det var ångestskapande och berörande, men ändå stimulerades kampviljan. Vi vill något annat! Vi är oss inte själva nog. Vi är andliga varelser som vill återförenas med det transcendenta, och vi ska inte skapa det på egen hand även om den drivkraften är stark.

Jag saknade dock slutorden i Aniaras hundrade sång. Jag trodde att dessa ord, om några, skulle vara med men så var det nu inte.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.
Är det verkligen dit vi vill?

Inte jag.

torsdag, maj 18, 2017

Köfri vård på hörselområdet?

Replik på debattartikel i Barometern från landstingsmajoriteten Kalmar län den 15 maj, publicerad den 18 maj 2017
Jag välkomnar landstingsmajoritetens ambitioner att år 2018 erbjuda en helt köfri vård. Frågan är dock vad det innebär på hörselområdet. I Kalmar är väntetiden till audionommottagningen idag 18 månader. Innan den tiden har gått har nästan hela 2018 passerat.
Vi vet att hörselproblem ofta leder till social isolering, utanförskap och känslor av bristande delaktighet i det sociala livet. När man blir äldre tenderar riskerna att bli ännu större då mycket pekar på att det finns ett samband mellan kognitiv svikt och utanförskap. Då förstår vi hur viktigt det är att hörselskadade äldre, och den gruppen är stor, har möjlighet att delta i sociala sammanhang. Att tidigt i åldrandeprocessen kunna söka hjälp i form av nödvändiga hörselhjälpmedel, få lära sig hur man använder dem och få råd, hjälp, uppmuntran och stöd är en av de allra viktigaste vägarna för att bevara och utveckla såväl hälsa som livskvalitet.
En kötid på 18 månader till audionommottagningen är inte acceptabel. Mycket hinner hända under den tiden. Läget är i högsta grad allvarligt för våra äldre som riskerar att få en mycket lägre livskvalitet än nödvändigt. Det går inte att skylla på graviditeter och barnafödande i audionomgruppen. Sådant sker väl även inom andra landsting och sjukhus med kortare väntetider? Jag vet av egen erfarenhet att verksamheten i Kalmar fungerar mycket bra för den som redan finns i systemet, men något måste vara fel när man ska behöva vänta i ett och ett halvt år innan man kommer dit första gången. För en äldre person hinner det sociala livet rämna. Då har vi ändå inte räknat med den tillvänjningsprocess som krävs för att man ska kunna bruka hörselhjälpmedel när man till slut får dem.
Hörhjälpmedel gör väldigt liten nytta när livet tar slut och när demensen har gått för långt. Jag undrar vilka åtgärder landstingsmajoriteten tänker vidta för att säkerställa att hjälp kan komma våra äldre till del innan det är för sent. Det är nämligen bråttom för många.
Birgitta Axelsson Edström

Beteendevetare som jobbat med äldrefrågor inom HRF

tisdag, maj 16, 2017

Ut på banan!

Under innevarande mandatperiod har SD haft platser/ledamöter i Kalmar kommuns olika nämnder och styrelser. Inte en enda gång kan jag dra mig till minnes att de har agerat så att det har märkts (med undantag av Alfsson som piper till i kommunstyrelsen i undantagsfall). Det är egentligen himla konstigt, så mycket som de säger att de ska ändra på när de får väljarstöd. Det är inte bara konstigt, det är rent ut sagt urkass. Vad har de gjort mer än lyft sammanträdesarvoden?

Visst är det ett underbetyg till de ledamöter som representerar SD i facknömnderna. Det är också ett underbetyg till övriga partier som inte lyckats locka ut SD-människorna på banan och avkräva dem svar och ställningstaganden. Jag har sagt det förut: Tystnaden har aldrig varit ett verksamt redskap i kampen för en mänskligare framtid. Det är den inte nu heller. Genom att låtsas som om SD inte finns närvarande och aldrig tilltala dem så ger vi ogräset ännu mer möjlighet att växa. Har alla partier satt på sig glasögon med skygglappar längst högerut? Desto konstigare är det ju att Moderaterna och KD verkar villiga att öppna dörren ditåt, eller är det menlöst röstboskap de vill ha?

SDs uppgång i opinionen verkar ha stannat av, men ändå verkar det som att var femte eller sjätte väljare kan tänka sig att rösta på dem, dvs på ett parti som i den lokala verkligheten inte vill något alls utöver att få pengar i plånboken som kan skickas till den egna fickan eller till det nationella partiet. Det är ju rent bedrövligt, eller hur? Och är det så här vi vill att den svenska demokratin ska fungera?

Min inställning är en helt annan. Jag vill att vi ska ta fighten och att vi ska göra det öppet och ärligt. Ska man ha makt och arvoden så ska man jobba. Ska man jobba politiskt så måste man både vilja något och vara beredd att ta striden för det. Visst är vi många som egentligen tycker likadant? Låt oss då visa det!

måndag, maj 15, 2017

Det gör ont

Igår såg jag ett nytt avsnitt av serien om barnmorskorna i West End, ni vet den där brittiska produktionen om mödravården och förlossningen som drivs med hjälp av nunnor och sköterskor. Jag tycker att serien är välgjord och intressant. Varje gång finns en etisk fråga närvarande. Ibland blir den besvarad och ibland inte. Sådant gillar jag. Det får åtminstone mig att tänka till en aning, och oftast så får man sig till livs ett par nya infallsvinklar på problem och dilemman och en viss historisk medvetenhet som gör att den egna analysen kvalificeras.

Igår var året 1961 och den första babyn med neurosedynskador föddes på Nonnatus House. En liten flicka såg dagens ljus, men hon saknade både armar och ben. Inget visste varför. Reaktionerna var starka, både hos familjen och hos vårdpersonalen. Man gjorde så gott man kunde. Naturligtvis ifrågasattes barnets livsduglighet och om det verkligen var rätt att försöka få henne att överleva och i så fall till vilket liv. Modern försökte man hålla utanför, fadern reagerade med avsky och vården stod handfallen. Men barnet ville verkligen leva. Kläder specialsyddes, blöjor anpassades och så småningom kunde familjen förenas i omsorgen om den lilla dotter som de hade fått. Det var vackert. Hon var en av de tidigaste offren för neurosedynets helvetiska effekter under graviditet. Vi vet att det kom många fler senare. Vi får hoppas att läkemedelsforskningen lärde sig något av den här processen, inte minst om vikten av att pröva, pröva och pröva igen innan nya medel släpps ut på marknaden.

När flickan i avsnittet efter många om och men blev välkomnad in i familjen så flödade mina känslor över där i TV-soffan. Ibland gör det så ont i hjärtat att jag inte vet vart jag ska göra av mig. Igår så blev jag så tacksam över att ha blivit född in i en familj som alltid har visat självklar kärlek. Hade jag varit född i Tyskland 25 år tidigare så hade jag förmodligen hamnat på något slags hem för icke-funktionsdugliga och så småningom offentligt dött i sviterna av någon märklig sjukdom. Barn med hörselskador togs ofta för att vara "dumma i huvudet" och sådana hade man ingen plats för i ett samhälle som skulle bestå av genetiskt fullvärdiga. Mitt tjocka ljusa hår och ljusblå ögon hade nog inte spelat någon roll i det läget. Men nu blev det inte så. Jag föddes in i en familj som älskade mig som jag var, och människorna hade lärt sig att mänsklighet inte mäts i funktionsduglighet, ursprung eller religion. Det var en dyr läxa som hade lärts in under de tjugo år som hade passerat sedan ondskan blev helt synlig i offentligheten.

Det var 1964. Nu har över 50 år till passerat och minnena verkar ha grumlats och lärdomarna likaså. I Sverige kan nästan var femte väljare tänka sig att rösta på ett parti som har sina rötter fast förankrade i den ideologi som sorterade ut barn som icke-önskvärda. Stöveltrampen från Tysklands 1930-tal ekar. Jag är rädd och undrar vilket sorts samhälle som kommer att möta generationen som mina eventuellt kommande barnbarn kommer att tillhöra. Blir de välkomna? Blir de älskade? Eller blir deras livsduglighet (läs: produktivitet och lönsamhet) ifrågasatt?

Ibland blir det så tydligt varför jag inte vill ta i SD ens med tång. Gårdagskvällen var ett sådant tillfälle. Deras framgångar skär sönder mitt hjärta, och det gör ont.

söndag, maj 14, 2017

Drömmar efter ESC

Drömmarna är tillbaka! I natt har det varit full fräs för min del. Först hade vi en massa folk här på knytkalas. En av gästerna, lilla L som jag inte kan tänka mig kan göra en fluga förnär och inte vara emot nåt eller nån i hela världen, kom ut som värsta rasisten. Det var oerhört jobbigt och rätt pinsamt när man som värd skulle motivera under kvällen varför vi umgås med sådana och hur det kunde komma sig att vi inte hade en aning om hur illa det var ställt... FÖRLÅT LILLA  L! Det var inte meningen! Om jag nästa gång vi ses ställer konstiga frågor så vet du varför ;)

Sedan var vi på Klädesholmen. Vi blev avsläppta av en buss mitt på gatan en liten bit före mina farföräldrars hus och pappas barndomshem, och jag tappade min grå munkjacka som då hamnade i riskzonen för att köras över av bussdäck modell gigantic. Då slet en gubbe tag i jackan och hävdade att den var hans. Jag tog tillbaka den och fnös att han knappast brukade gå i kläder i damstorlekar och gick in i huset mittemot. Där tog ett värdpar emot oss. Vi var egentligen på väg ett pat hundra meter bort, men stämningen började bli så hotfull där ute att vi gärna gick in istället. Där sprakade en konstgjord levande brasa (allt blir ju så logiskt på nätterna) och på vardagsrumsbordet plockade värdparet fran dagens stora fynd. De var tydligen samlare, och det första de samlade på var pelikaner i porslin. De hade nog hittat fyra-fem stycken idag med onda ögon och näbbar fulla med fisk. Det andra fyndet var en hel uppsättning med dansande kaniner i keramik. Det där var att betrakta som rariteter. Hela gruppen gestaltade nämligen den svenska folkparksrörelsen på 1950-talet. Dansande kaniner, tja man får väl dra vilka slutsatser man vill av det. När de här dyrgriparna hade beskådats och beundrats i tillbörlig ordning så avslöjade värdinnan att hennes man nu höll på med sitt livsverk: En textilbonad  med applikationer föreställande Den Heliga Birgitta i nunnekläder. Jag fick se den här enormt stora fruktansvärt fula tygskapelsen i jeanstyg som ännu inte var färdigställd och tappade nästan andan. Vad säger man, liksom? Jag kunde i alla fall komma med en expertkommentar: Birgitta hade inte rätt huvuddok! Det karakteristiska svarta korset som pryder birgittasystrarnas huvuden fanns helt enkelt inte med...

Sedan var det dags att gå. Vi hade problem med att hitta våra kläder, men vi kom ut till slut. Då fick vi sällskap av gamla kolleger från kyrkan. De planerade konfirmationsläger, och jag talade om för dem att en av dotter Emmys gamla klasskamrater skulle vara med (vad nu en 28-åring har på läger med hormonstinna 15-åringar att göra) men det stora problemet var ju att hon inte var döpt och kanske till och med hade fått en muslimsk uppfostran. Det gick ju INTE för sig. Mitt i den diskussionen vaknade jag. Jag vet alltså inte vem som avgick med segern i den frågan, jag som tyckte att alla måste få en chans eller de andra som ville hålla kyrkans tro "ren från blasfemi".

Under hela dagen idag har jag funderat på en denimfärgad Birgitta, skrämmande pelikaner, presumtiva rasister i umgängeskretsen, ekivoka kaniner och sekteristiska församlingar som stänger människor ute. Vilken tur att det bara var en dröm! Undrar om det var ESC igår kväll eller nåt annat som rörde till hjärnbanorna under natten...

fredag, maj 12, 2017

Köer till hörselvården förstör livskvaliteten

Insändare i Östra Småland 13 maj 2017
Vi vet att hörselproblem ofta leder till social isolering, utanförskap och känslor av bristande delaktighet i det sociala livet. När man blir äldre tenderar riskerna att bli ännu större då mycket pekar på att det finns ett samband mellan kognitiv svikt och utanförskap. Det är en vanlig uppfattning att kognitiv svikt, i förlängningen demens, drabbar många med åren med ofrånkomlighet.

Förr tog man även i forskarkretsar den kognitiva svikten som något man inte direkt kan påverka. Idag är insikten en annan: Bara för att fysiska förändringar i hjärnan uppkommer, t ex att antalet hjärnceller minskar, betyder det inte att kognitionen påverkas nämnvärt. Sambanden är betydligt mer komplicerade. Det kan bli en aning svårare att komma ihåg till exempel namn och detaljer. Det tar helt enkelt lite längre tid att anpassa sig och fungera lika bra som när man var yngre. Stress påverkar också. Speciellt minnets belastningsförmåga påverkas negativt av långvarig stress, ensamhet och depression.

Mycket talar alltså för att sociala aktiviteter kan fördröja kognitiv svikt. Då förstår vi hur viktigt det är att hörselskadade äldre, och den gruppen är stor, har möjlighet att delta i sociala sammanhang. Att välja bort sociala kontakter är av allt att döma en riskfaktor som påverkar inte bara livskvaliteten negativt, utan även den kognitiva förmågan. Det är nödvändigt att undanröja de hinder som upplevs och bibehålla den aktivitet och delaktighet som man önskar och kan ha. För att vi ska kunna nå dit krävs att det finns hjälp att söka och att den äldre hörselskadade får det stöd som krävs för att hjälpmedel och andra former av stöd ska kunna fungera. Att tidigt i åldrandeprocessen kunna söka hjälp i form av nödvändiga hörselhjälpmedel, få lära sig hur man använder dem och få råd, hjälp, uppmuntran och stöd är en av de allra viktigaste vägarna för att bevara och utveckla såväl hälsa som livskvalitet.

När man nu möts av beskedet att det i Kalmar är en väntetid på 18 månader till audionommottagningen så förstår vi hur mycket som hinner hända under den tiden. Läget är i högsta grad allvarligt för våra äldre som riskerar att få en mycket lägre livskvalitet än nödvändigt. Det går inte att skylla på graviditeter och barnafödande i audionomgruppen. Sådant sker väl även inom andra landsting och sjukhus med kortare väntetider? Jag vet av egen erfarenhet att verksamheten i Kalmar fungerar mycket bra för den som redan finns i systemet, men något måste vara fel när man ska behöva vänta i ett och ett halvt år innan man kommer dit första gången. För en äldre person hinner det sociala livet rämna på den tiden, och då har vi ändå inte räknat med den stora omställning som krävs för att man ska kunna vänja sig vid hörselhjälpmedel när man till slut får dem.

Det friska livet är inte evigt här på jorden, och hörhjälpmedel gör väldigt liten nytta när det väl tar slut eller när demensen har gått för långt. Se till att hjälpen kan komma våra äldre till del innan det är för sent!

Birgitta Axelsson Edström


Beteendevetare som jobbat med äldrefrågor inom HRF