onsdag, oktober 17, 2018

Välkomna till årets Höstmys!

Då är det snart dags igen! 
Varmt välkomna till 2018 års HÖSTMYS
Vi ses den 6 november kl 19!

söndag, oktober 14, 2018

Tacksägelsedagen 2018

Det är Tacksägelsedagen idag och i kyrkorna runtom i landet firas gudstjänster på temat Lovsång. På ånga håll anordnas också auktioner på skänkta gåvor till förmån för kyrkans internationella arbete. Vi var i Kalmar domkyrka och fick fira mässa med barnkör och glad musik med påföljande lunchsoppa med auktion. Saffransdoften från fisksoppan spred sig ända ut på Stortorget och förplägnaden uppskattades av många. Grönsaker, rotfrukter, marmelader, bröd och mycket annat såldes till hugade lunchgäster och pengarna skickas till långt bättre behövande. Det var en fin stund! Nu har jag tvättstugetid och därmed lite tid mellan varven att skriva av mig på. Det var länge sedan sist.

Det finns så mycket att vara tacksam för, men det är svårt att känna tacksamhet när man är stressad upp över öronen. Så har jag haft det de senaste veckorna, och det är sannerligen inte roligt. Inte ens musiken har kunnat skänka ro och glädje, och då är det något som är i grunden fel. Nu i helgen, när lördagen övergick i eftermiddag så infann sig lite själsfrid. Det var befriande och efterlängtat! Lite planteringar på mormors och morfars grav, en ny riktigt sprakande höstbukett till mamma och pappa och lite egentid på stan och på kyrkogården gjorde att jag lyckades landa. Det måste man nämligen göra då och då medan ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare och det enda man kan göra är att springa med.
Skogskyrkogården i Kalmar 13 oktober 2018.
"Så småningom bryter leendet fram mellan tårarna,
det är något som barnen väl vet men som de vuxna glömt"
(Oliver Clemens)

Igår avslutades stiftets fortbildningsvecka och där har vi på Sensus varit medarrangörer. Det var mycket arbete både inför och under veckan och många sömnlösa nätter för min del. Det mesta gick dock bra och jag tror att de över 700 deltagarna fick med sig en hel del matnyttigheter. Höjdpunkten för min del var fredagens föreläsning med Gillis Edman från Göteborg som talade på temat Livet och döden som pusselbitar. Det var en av de allra bästa föreläsningar som jag någonsin har hört (den innehöll allt från djupaste allvar till det mest befriande skratt) och dessutom visade sig Gillis själv vara en osedvanligt trevlig bekantskap. Trots min trötthet så uppskattade jag dessa timmar oerhört mycket.

Men igår kväll, när vi kunde ta det riktigt lugnt tillsammans, leva på rester och ta ett riktigt gott glas vin så kom balansen åter. Det är jag tacksam för. Valrörelsen var slitsam för oss båda och veckorna efter fylldes av blandade känslor och en hel del politiskt jobb för Pierre (dock inte för mig tack och lov. Jag har haft fullt upp ändå med vanligt jobb och rehab!). Nu önskar jag bara att riksdagens partier lyfter blicken över skyttegravskanten och inser att det finns en verklighet där utanför/ovanför som kräver mognad, vilja, fantasi och mod. Sverige behöver en regering. Det är hög tid att förstå det för de folkvalda som har fått förtroendet att hantera just den frågan. En blocköverskridande mittenregering är naturligtvis det enda tänkbara om vi inte ska få ett än värre parlamentariskt läge nästa gång. Det behövs flera oppositionsalternativ nämligen, både till höger och vänster.

Jag vaknade förstås i natt också. Det brukar jag göra numera. Har jag tur kan jag somna om efter en stund. Har jag otur, som natten mellan tisdag och onsdag, så tar det tre-fyra timmar. I natt var det en liten stund bara, men under den stunden så fylldes jag av tacksamhet över mina föräldrar. Den tacksamheten bara överföll mig. Vi barn och barnbarn fick mängder av kärlek och trygghet, fick lära oss vikten av ansvarskänsla och måttfullhet och uppmuntrades att tro på oss själva och våra möjligheter. Det är värt mycket! Mamma fick leva tills hennes krafter stilla sinade ut och pappa rycktes brutalt ifrån oss strax därpå mitt i ett mycket verksamt liv, men han hade farit illa av att bli beroende av andra. Det hann inte bli så, och det kunde jag faktiskt i natt för första gången känna en viss tacksamhet över. Jag saknar dem båda (det är en saknad djupt i hjärtat att faktiskt vara tacksam över) men de gav mig genom sitt sätt att vara, all hjälp de gav mig och all klokskap som de förmedlade möjlighet att klara av livet på egen hand när de inte finns kvar här hos mig. Tack mamma och pappa!

Sedan kan man en dag som denna titta ut över höstens strålande färgsymfoni och fyllas av tacksamhet över den skönheten i sig. Annat som fyller mig med tacksamhet är lilla barnbarnet Ilse som har lärt sig att greppa efter saker med sina små händer och nu på egen hand kan leka med den lilla märkliga drakgiraffen som hon fick när jag var i Malmö senast. Hennes föräldrar är mig lika kära, precis som goe liberalen och hans familj som ju också växer med små barnbarnen Cornelis och Liv. Jag är tacksam över en tro med rötterna i himlen som ger styrka när annat i livet känns bräckligt och jag är glad över att min kvaddade axel äntligen börjar återfå en viss rörlighet. Tack Carina, Annika och Mats på sjukhuset för det!
Några glädjeämnen just idag: Kalmar Domkyrka, en hantel i synnerligen passande
kulör som hjälper mig att träna och att tro på att kraften i min vänstra axel kan
återkomma, höstens vackra sprakande färger och ett av ljusträden i Uppsala Domkyrka
som symboliserar att våra rötter finns i himlen och ingen annanstans. 

Livet (och valresultatet) blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli rätt bra ändå. Just idag är det sådana tankar som fyller mig med tillförsikt när jag springer upp och ner mellan lägenheten och tvättstugan. Solen skiner och dammet syns, men jag tror faktiskt att jag tar och struntar i det just idag. Det kommer grå dagar framöver då dammsugaren kan göra tjänst. Idag tar jag några ögonblick i höstsolen och helt enkelt bara ÄR.


Tack, min Gud för vad som varit! Tack för allt som du beskär! 
Tack för tiderna som farit! Tack för stund som inne är! 
Tack för ljusa, varma vårar! Tack för mörk och kulen höst! 
Tack för redan glömda tårar! Tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat! Tack för vad jag ej förstår! 
Tack för bön, som du besvarat! Tack för vad jag icke får! 
Tack för livets hemligheter! Tack för hjälp i nödens stund! 
Tack för nåd, som ingen mäter! Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet! Tack för moln, du strött därpå! 
Tack för solljus, av dig givet! Tack för mörkret likaså! 
Tack för prövningar och strider! Tack för hopp, som uppfyllts väl! 
Tack för dagen, som framskrider! Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna vid vägen! Tack för törnet ibland dem! 
Tack för resta himlastegen! Tack för evigt tryggat hem! 
Tack för kors och tack för plåga! Tack för himmelsk salighet! 
Tack för stridens klara låga! Tack för allt i evighet!
(Sv Ps 261, text: August Storm)

måndag, oktober 08, 2018

Relationer

Kyrkomöte, arbete, rehabträning, andra förtroendeuppdrag och en massa annat fyller tiden. Något bloggande blir det aldrig tid till känns det som. Kanske hinner jag ett par ord nu på tåget på väg hem från fortbildningsveckans första dag?

Jag har fått frågor om min relation till mina tidigare partikamrater. Tja, på lokal och regional nivå är väl relationerna högst varierande. Jag gillar inte mobbning och inte utfrysning heller. Annat som jag väljer bort är hyckleri, populism och pampfasoner. Då blir det nog ganska tydligt att mina relationer blir påverkade, eller hur?

Vänsterpartiet är numera utsparkat från landstingets politiska majoritet. Jag lovar, det hade jag inte med att göra ett enda dugg. Jag förstår dock skälen bakom det inträffade och som antirasist och feminist är jag lättad över att SD inte har möjlighet att påverka politiken framöver heller. Det hade varit en sorglig utveckling om så blivit fallet. Att V nu, efter att ha fått både en plats i regionstyrelsen och en regionrådspost till skänks utan att ha rätt till dem, går ut och kräver en förminskad politisk organisation är ren populism. Det är ju deras eget inflytande som de i så fall måste ge upp. Det är ju de ”gåvorna” som är orsaken till att organisationen har svällt. Att leva som man lär gäller i rimlighetens namn även V.

Även på kommunplanet lämnas en hel del i övrigt att önska. Vill man göra skillnad för folk som saknar tak över huvudet så röstar man inte emot ett natthärbärge. Ingen protokollsanteckning i världen kan ändra ett sådant ställningstagande, och människor kommer att frysa lika mycket som förr om åren när vintern och kylan kommer. Vad har vänsterpartisterna i Kalmar tänkt sig? Att man ska elda protokoll i pappersform att värma sig med?

Nej, jag väljer andra relationer idag. Det känns faktiskt bättre. Bara så ni vet. 😉

onsdag, september 26, 2018

Förändring i landstinget

Ja, så blev det då klart och offentligt. En ny blocköverskridande majoritet för Landstinget i Kalmar län har bildats för den kommande mandatperioden. Socialdemokrater, centerpartister och liberaler kommer att styra gemensamt. Det betyder att M, KD, SD och V lämnas utanför inflytande. Ren matematik plus en aning politisk och ideologisk insikt räcker för att förstå varför. Det behöver jag inte säga något om.

Men jag förstår att mitt tidigare parti på vänsterkanten är besviket. Efter tolv års majoritetssamarbete med S och MP så kastas man ut i kylan och får trösta sig med en regionrådspost helt utan ansvar i oorganiserad opposition. För nuvarande landstingsrådet Linda Fleetwood blir det kännbart. Hon förlorar inte bara sin politiska plattform och sin ställning utan även sin politiska sekreterare vilken ju har aviserat sin avgång från både regional och lokal politik då han inte fick sin åtrådda riksdagsplats. Det är så klart en stor förändring som blir svår att hantera. Jag förstår också att det känns extra kymigt när man vet att Kalmars stadshus bara ligger några kvarter bort och att Vänsterpartiet där får vara med i sängvärmen tillsammans med både S och C.

Jag vill dock säga att Vänsterpartiet i landstinget bör betänka en sak för att trösta sig. Det är att man har försökt driva och också driver vänsterpolitik, åtminstone tillräckligt mycket för att såväl C som L ser det som totalt otänkbart att samarbeta med V i en styrande majoritet. I Kalmar kommun är läget ett annat. Där ställer V upp på den borgerliga politiken som S och C bedriver och låter dem exempelvis införa LOV, genomföra en total privatisering av personlig assistans samt vrida tillbaka äldreomsorgens scheman till fler delade turer och sämre och sämre arbetsvillkor. Nästan det enda vapen man har att ta till är protokollsanteckningen, och det är ett lika trubbigt som fegt instrument. Senaste exemplet är från den här veckan. Då sade en enig socialnämnd nej till att inrätta härbärge för folk utan tak över huvudet under den kalla årstiden. Vad gjorde V? Man lämnade, föga överraskande, en protokollsanteckning. Sedan har man mage att framställa det som att man inte ställer upp på det beslut man själv har sagt ja till. För värmen, makten och härligheten kan man uppenbarligen ge upp både politik, ideologi, etik och moral.

Så Linda, sträck på dig. Jag och många med mig, troligen de flesta, förstår varför det blev som det blev den här gången. Jag kan inte säga att jag beklagar det. Det är den enda rimliga lösningen utifrån det parlamentariska läget när man inte vill ge SD möjlighet att påverka politiken. Det är faktiskt viktigare än något annat just nu. Det ska också bli spännande att se vilken plats feminismen får under de kommande åren. Möjligheten till mer verkstad än under de gångna åren, då det mest varit ord utan innehåll, finns absolut!

onsdag, september 19, 2018

Det är klart att det går om man vill!

Vi har strul på jobbet med både nätverk och skrivare. Det blir således ett par minuters ofrivillig paus. Den använder jag till att formulera något jag går och trycker på.
 
Jo, jag tycker att det är hög tid att våra kära makthavare tar sitt förnuft till fånga, kravlar sig upp ur valrörelseretorikens skyttegravar och försöker lösa problemet med regeringsbildningen. Ingen av de inblandade ville ha det läge som nu råder, och det ville inte jag heller. Det är inte svårt att förstå att vi befinner oss långt ifrån en ideal lösning. Det hade varit långt bättre med ett tydligt och klart resultat, men väljarna ville annorlunda. Man får helt enkelt acceptera det och ändå försöka hitta en väg framåt. Det är klart att det går, med lite god vilja och i samverkan. För att travestera min systerson: Det går om man vill!
 
Man kan inte hålla på och överbetona skillnader i det här läget. Efter så många år i så många olika sammanhang, både profana och kyrkliga som enveten gränsöverskridare, så vet jag att det går att betona likheter istället även om det är svårt. Att hitta minsta gemensamma nämnare (ja, matematikern i mig lever ganska gott när det handlar om att idka problemlösning) är måhända svårt men nödvändigt. Vi har ett stort antal demokratiskt arbetande partier i Sveriges riksdag som tillsammans samlade nästan 85% av väljarkollektivet och vi har ett parti som lockade var sjätte väljare och som inte med bästa vilja i världen kan kallas demokratiskt till sin värdegrund. Nog ska det vara möjligt att hitta former för att bilda en regering ur ett sådant brett och tydligt underlag? Fler än åtta av tio väljare är demokrater. När vi nu på grund av ställningskrig riskerar att lägga makten i händerna på de 16-17 procenten som inte är det så är det inte bara pinsamt utan också historielöst. Det var på det sättet nazisternas tredjedel av parlamentet fick makten i Tyskland på 1930-talet. Tysklands politiker valde käbblet och partiegoismen framför framtiden och demokratin. Vi borde väl ha lärt oss något av det?
 
Vi har en läxa att lära här i Sverige, och den handlar om att stärka folkbildningen. Det behövs i samhällets alla skikt. Det är en långsiktig strategi som håller på riktigt. Det är enbart på det viset vi kan undvika att hamna här i den här galna tunnan fler gånger. Det är inget roligt framtidsscenario. Ändå är det roligare än det andra vi riskerar tack vare våra toppolitikers oförmåga och ovilja att hitta ut ur det limbo som Sverige befinner sig i sedan valdagen, nämligen att vi inte kommer att ha fler allmänna val alls.

tisdag, september 18, 2018

Vi är Herrens barn på jorden

Vi hade kyrkoråd igår kväll och pratade bland annat om framtiden och dess utmaningar och möjligheter.  Det fick mig att inombords nynna på följande rader av Tomas Hagenfors:
 
Vi är Herrens barn på jorden
Det är vi som ärver himlen
Vi har segern inom hörhåll
Herren lyssnar när vi ber
 
Vi kan öppna stängda dörrar
Vandra ut med tända ljus
Låta solen skingra dimman
Vakna upp till vindens sus
Visa världen glömda vägar
Ropa högt så alla hör
Spara domen åt en annan
Hålla kylan utanför
 
Varje diskussion om framtiden bör bygga på den förutsättningen: Vi är Herrens barn och vi har i sanning tillgång till himlens alla oändliga resurser. Ibland är det dock svårt att se himlen på grund av dels alla träd som skymmer, dels att vi inte lyfter blicken...
 

söndag, september 16, 2018

Reflektioner en vecka efter valet

Så är jag på väg tillbaka till Kalmar efter en sagolikt mysig helg med lilla Ilse och hennes föräldrar i Malmö. Många leenden, många skratt och mycket värme samt en utflykt till Kivik och Yangtorp (vad sjutton är det där egentligen???) blev det och ett litet bad i baljan i förmiddags. Visst är hon liten ännu, men det har ändå hänt väldigt mycket med henne sedan sist. Lite mer Michelin än speta är det numera och det är lätt att få ögonkontakt och gensvar. Det är inte bara mat, sömn och blöjbyten längre. Det är en djupare kontakt som kan skapas och mormor njuter i allra högsta grad 😍 och hennes föräldrar kämpar med fyra trappor utan hiss och en liten lägenhet som nu ändå har återfått sitt behagliga inomhusklimat efter förvandlingen till heldygnsbastu i somras😳 Men sötast i världen är hon fortfarande precis som hon alltid har varit 👶

Och så sätter man sig på tåget norrut och börjar scrolla runt bland sidorna på nätet. Det är inte direkt upplyftande. Rutinerna har återgått till det vanliga på lokalplanet efter valrörelsen. Kalmar kommun vill luckra upp strandskyddet för att skapa förutsättningar för näringslivstillväxt. Man tar sig för pannan. Det är mot bättre vetande och allt annat än ansvarsfullt! Nåja, nu är valrörelsen över och de styrande behöver inte längre låtsas vara medvetna om hur en hållbar utveckling ska stödjas. Det är fyra år till nästa val och har vi förlorat strandlinjen samt fått översvämning i en rad mångmiljonvillor då så hinner man säkert hitta en annan syndabock tills dess. Kanske kan man till och med hävda att vattennivån har höjts mer på andra ställen, typ i Halmstad eller Karlskrona. Sådant har vi hört förr, eller hur? Att boende på Varvsholmen gnäller över att det finns spindlar på husfasaderna blir på något sätt bara ännu en variation på samma dumhetstema.

Och sedan är det regeringsfrågan. Den har det ju gått troll i, fullständigt i onödan. Alliansen är mindre än det rödgröna blocket. Det har varit tydligt i en vecka nu. Kommunistspöket Vänsterpartiet och dess företrädare kommer aldrig in i en regering hur ansvarsfulla man än är. Svarte Petter på högerflanken är sitt namn till trots alldeles för brun för ett samarbete. Det som landet behöver för att kunna styras är en blocköverskridande regering med tre eller fyra partier och med en socialdemokratisk statsminister. Det betyder att ingen får sin egen politik genomförd, men det kan gå att få en duglig regering ändå. Det är hög tid att skrota alliansen samt att inse att det rödgröna måste bli rödgrönblått. Att hantera den kompromissen är vad jag kallar ett vuxet beteende. Det går på andra håll i Europa och det går på såväl lokala som regionala plan här i Sverige. Så, släpp spadarna och hinkarna och kliv upp ur sandlådan och börja ta ansvar för den situation väljarkollektivet har bestämt. Det blir bara pinsamt annars.

För att nu göra en personlig reflektion kring valet i söndags: Ja, jag hade önskat mig ett annat valresultat. Ja, jag hade önskat att folkbildningen var starkare i Sverige än den är. Ja, jag hade önskat att fler skulle våga ta striden mot dumheten, inskränktheten, rädslan och hatet. Ja, jag hade önskat att de viktiga och långsiktiga frågorna hade fått höras i valrörelsen och att vi i Feministiskt initiativ inte hade blivit så totalt nollat i medias bevakning. Det var, för att vara obarmhärtigt tydlig, skitdåligt, skitfegt och skitaktigt hanterat både av lokala, regionala och nationella media samt av de fåtal organisationer som anordnade debatter. Vi hade inte en chans att komma ut. Skämmes, ta mig sjutton! Det positiva är att ingen kan hävda att det är något fel på vår politik och att väljarna av det skälet valde bort oss. De valde bort oss för att vi helt enkelt inte syntes som ett alternativ.

Nu blev resultatet som det blev. Jag tycker att det är sorgligt, men jag gjorde vad jag kunde. Vad gjorde du?