lördag, mars 25, 2017

Djurfarmen

Är det något jag inte tycker om så är det

  • Sekterism
  • Förljugenhet
  • Prestige
  • Utfrysning
  • Mobbning
  • Svågerpolitik
  • Humorlöshet
  • Bristande bildning
  • Oförmåga till perspektivbyte
  • Harem
  • Rövhattar

Och när sådana företeelser gång på gång visar sitt fula tryne på ett och samma ställe och när det drabbar den ene efter den andre, då är det något som är väldigt väldigt sjukt som pågår just där.

Tack och lov att jag kom därifrån i tid!

fredag, mars 24, 2017

Tydlighet underlättar kyrkovalet

Insändare i Kyrkans Tidning innevarande vecka:
Hur ska jag veta vad mitt val av nomineringsgrupp i kyrkovalet leder till?

Frågan kan tyckas underlig – det borde ju vara självklart vad de olika listorna står för och vad man kan vänta sig om man röstar på den ena eller den andra. Annars blir kyrkovalet otillgängligt och ointressant för de flesta. Och det är det ju också, tyvärr, att döma av det låga valdeltagandet.

I Kyrkans Tidning har några skribenter tagit upp POSK:s hållning till samkönade äktenskap. Som vi förstår den står POSK bakom Svenska kyrkans ordning men lämnar samtidigt fritt för varje POSK-företrädare att ha vilken åsikt man vill i frågan.

POSK har tidigare haft samma hållning i synen på kvinnors tillträde till prästämbetet: man står bakom kyrkans ordning men ställer inga krav på vilken uppfattning enskilda företrädare har.

Så kan man göra. Och på de platser och i de sammanhang där dessa frågor sällan eller aldrig diskuteras, är det inget större problem om man har olika åsikter. Men på andra platser och i andra sammanhang är det annorlunda.  Då kan det ha stor betydelse vilken hållning de förtroendevalda intar i viktiga symbolfrågor. Svenska kyrkan rymmer olika uppfattningar  – javisst, men för dem som inbjuds till valurnorna i höst är det rimligt att få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst.

Därför är Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA) tydliga med att våra företrädare alltid helhjärtat säger ja såväl till samkönade äktenskap som till prästvigning av kvinnor. Någon kanske tycker att det är ”att slå in öppna dörrar”. Vi menar att tydlighet underlättar för dem som har svårt att hitta rätt bland de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. Och ju lättare det är att hitta, desto större blir motivationen att verkligen gå och rösta.

Markus Holmberg, Västerås
Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Claes Björndahl, Lidköping
Charlotte  Haggren, Stockholm
Bengt Kristiansson, Trollhättan
Eva Bengtsson, Halmstad
Tomas Rosenlundh, Göteborg
Ida Netzel, Uppsala
Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA)

torsdag, mars 23, 2017

Ett år

För ett år sedan fick du somna in efter ett par mardrömslika dygn. Under de dygnen gick du från att ha varit en pigg 77-åring som klättrade i trädgårdens fruktträd och beskar dem inför den kommande växtsäsongen till att ligga på sjukhusets intensivvårdsavdelning med en kallbrand som målmedvetet åt upp dig med början i ditt högra ben. Det hjälpte inte att kapa av benet, mardrömmen fortsatte. Ingen vet varför och ingen vet hur det kom sig att dina muskler dog. Vi kunde bara stå vid sidan och se på medan ditt liv flydde. Jag vet inte hur många tankar och planer jag hade under de här dygnen. Det var 24 timmars planerande per dygn för hur jag skulle lösa de problem som skulle uppstå när du skulle fortsätta ditt liv utan att kunna gå, vilka fortskaffningsmedel vi skulle införskaffa, hur du skulle kunna bo på ett värdigt sätt och framförallt hur du skulle kunna hantera det faktum att du skulle behöva hjälp av andra. Det skulle inte bli lätt för den människa som alltid hade varit andras problemlösare och som alltid såg möjligheter där vi andra körde in huvudet i ett svart omöjligt hål. "Det omöjliga tar bara lite längre tid" brukade du säga. Hur skulle du hantera det när det gällde dig själv?

Du behövde aldrig komma dit, Döden kom och hämtade dig medan vi stod runt din säng på eftermiddagen den 23 mars, på din älskade dotterdotters födelsedag. Jag ångrar så vansinnigt mycket att jag inte var där hos dig din sista medvetna timme kvällen innan. Jag var där under dina sista omedvetna, och jag tror och hoppas att du vet det.

Älskade pappa, jag saknar dig så. Livet går vidare trots att man inte tror det, men det är annorlunda. Du lärde mig så mycket, och gång på gång när praktiska problem dyker upp så hör jag din röst inom mig. Jag är så tacksam för att du lärde mig att tro på mig själv och på att allt går. Du kom ju inte från Kalmar som jag ;-)

Jag hoppas att du och mamma har det bra där ni är. Vi saknar er mycket! Men, och det är viktigt, ni lärde oss att ta vara på oss själva. Vi är en del i den pågående tiden där "släkten följa släktens gång". Trots sorgen så lever vi ännu, och ni har varandra där ni är. Gunilla och jag åt faktiskt lunch ihop igår i Växjö och familjebanden finns kvar. Det vill jag att ni ska veta! Emmy fyller 28 år idag, den "tredje dottern" som ni ibland skämtsamt sa när ni stod henne så nära och ställde upp så mycket för henne och mig när vi bara hade varandra under en stor del av hennes uppväxt. Våra tankar går så klart till er extra mycket en dag som denna.

"För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag" skriver Paulus. Hur ser tidsbegreppet ut där ni är? Det har gått ett år sedan den dagen då vi, Gunilla och jag, inte hade någon förälder kvar i livet längre och andra i familjen förlorade en älskad morfar och svärfar och en "Roffe". För oss är det ett långt långt år som ändå just idag känns som en dag. Jag hoppas och tror att ni har det bättre än vi. Det är den tanken, och stödet från nära och kära, som håller mig uppe när det känns som mest svart.


Grattis goa dotter Emmy!


söndag, mars 19, 2017

Helgen som nu är

Helgen har bjudit på en hel del. Teaterpremiären i fredags (Lasse Sonnesjös avslutningsföreställning "Dockteater, kan de' vau nå't?") gav oss inblick i dockteaterns värld på ett alldeles speciellt och handgripligt sätt. Flera kära återseenden blev det, lite praktiska övningar och en hel mängd med berättelser och episoder från ett långt teaterliv. Tack Lasse!

Igår, undan regnvädret, tog vi vår tillflykt till Kalmar Sportcenter för att se Kalmarsunds innebandyherrar ta klivet vidare in kvalet till Superligan. De ledde med 4-2 mot Örebro när matchen närmade sig slutet men förlorade ändå på straffar. Det var bittert så klart. Besvikelsen gick nästan att ta på, men regnet hade lugnat sig och lite mat på vägen hemåt lugnade känslorna, åtminstone för oss.
I heliga lila fastetider...

Idag har jag spelat på högmässan i Heliga korsets kyrka. Ordinarie kantor hade tyvärr skadat sig och jag fick hoppa in på kort varsel. Det var länge sedan jag spelade där, men det var roligt  och dessutom så lyckades jag pricka in rätt liturgisk klädfärg också:) Hade högtaleriet funkat hade det varit ännu roligare förstås... Nu fick jag sitta däruppe på läktaren på helspänn eftersom den lilla skvallerhögtalaren på orgeln hade bestämt sig för att kasta in handduken just idag. Att få avsluta en högmässa med ett rejält stycke på en rejäl piporgel är dock svårslaget som nöje! Hoppas att nöjet inte bara var mitt ;)

Jag undrar vad som händer med mina ögon just nu. I morse så rann de ohejdat, och när jag till slut fick stopp på både dem och den rinnande näsan och tog mig iväg till kyrkan så såg jag ut som om jag hade gråtit hela natten. Det hade jag INTE. Jag hade sovit gott. Nu känns de lite lagom irriterade men de rinner inte. Det är så skönt!!! Ibland blir man själaglad över sådant som man annars tar för givet. Det är faktiskt ganska nyttigt.

Det här var alltså en ny upplevelse. Jag börjar bli rädd för att ha utvecklat pollenallergi. Det har jag aldrig haft förut, men varför skulle jag INTE få det också när jag reagerar på så mycket annat? Sannolikheten lär väl vara i den absoluta närheten av värdet ett och det finns inte en enda sak jag kan göra åt det. Jag kan bara konstatera att jag verkar ha ärvt det mesta efter pappa, långt mer än jag trodde och det allra mesta är jag ju väldigt glad för. Att vara lik pappa är sannerligen inget att vara ledsen för! Pollenallergin hade jag dock gärna sluppit...

I morgon börjar en ny vecka. Efter att ha fått bedrövande men samtidigt sällsamt bekräftande nyheter under gårdagen så vill jag bara uppmana oss alla till några saker inför den kommande veckan: 
  • Vi kan försöka vara snälla mot varandra! 
  • Vi ska inte ta varann för givet! En dag är man ensam kvar.
  • Vi måste vara glada för de medmänniskor vi har omkring oss och som delar våra visioner om en bättre värld! 
  • Låt oss lära oss att  lyssna istället för att bara höra oss själva prata. Då kanske vi lär oss någonting! 
  • Låt inte makten berusa oss även om det är lätt hänt i maktens varma famn!
Och en sak till: 

  • Är du själv en gammal knähund (inte av födsel men av ohejdad mångårig vana), försök ändå att bete dig som folk och inte som värsta sortens rövhatt! 
Och se där, så var också en dammsugning av lägenheten på mottot Ta bort all skit som syns och lämna resten genomförd! Nu övergår jag till studierna igen. Här kommer en lärdom till från mig: Det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta :-)

torsdag, mars 16, 2017

På nya och syrerika stigar

Idag har jag fått en massa syre ner i lungorna. Det behövdes! Okristligt tidig tågfärd till Växjö där solen sken på promenaden till och från Östrabo följdes av promenad hem från Kalmar central med uppehåll för försenad lunch på Café Lorens och med en vända med nya blommor till gravarna. Det var riktigt varmt när solen sken och vinterjackan lät jag bli att stänga. Ändå var jag genomsvettig när jag kom hem. Efter en natt som inte gav så mycket sömn som jag egentligen ville så känns tröttheten i kroppen nu. Det är en angenäm känsla på sitt sätt. Högerknäet smärtar liksom högerarmen, men det går väl över så småningom det också. Högern har jag aldrig kommit riktigt överens med ;-)


Våren börjar göra sitt intåg. Det gror i vägrenarna och det känns som om kyrkogården skriker efter lite färg. De blommor som Emmy och jag ställde vid mammas och pappas grav för nästan två veckor sedan hade blivit aningen frostnupna (läs: det handlar alltså om ett totalhaveri efter flera dagars rejäl kyla samt snöfall och sjutton vet om inte rådjur eller liknande hade gjort sitt på de stackars stjälkarna också...) men nu ser ju temperaturen ut att ligga ovanför nollstrecket så långt man kan se i varje fall. Jag köpte sålunda de sista buketterna som Lidl hade. Det blev en röd och en rosa, ovanligt fina! Det går ju inte att ställa röda blommor på morfars grav, han som inte ens klarade rött på en skjorta. En röd bukett skulle orsaka ett smärre jordskalv när hans urna skulle börja leka karusellen. Det vet jag ju. Den rosa buketten ställde jag alltså där. Den röda står hos mamma och pappa. Båda lyser ordentligt och pryder sina platser. Saknaden är stor, men kärleken är större. Tack för allt jag fick av er!
Mormors och morfars grav ska få lite plantor
senare. Hoppas bara de överlever i en
jordmån som lämnar en hel del i övrigt att önska.
Lite snittblommor medan vintern övergår i vår
skadar i varje fall inte, bara de inte är röda...

Mamma och pappa behövde nya snittblommor.
En gång när jag kör bil ska jag ta med mig 
ljuslyktan hem. Efter Kyndelsmäss räknar man
med att ljuset har återvänt så då krävs inga ljus
på gravarna längre. En ny lärdom för mig, men ganska
logisk när man tänker efter.

Livet går vidare, på nya och syrerika stigar. Jag hoppas att jag är på rätt väg nu, den väg som jag är menad att gå. Jag tror och hoppas det. För första gången i livet så känns det rätt. Det måste ju betyda nåt, tänker jag...


onsdag, mars 15, 2017

Kom ihåg att du är människa!

Hominem se esse etiam triumphans in illo sublimissimo curru admonetur. Suggeritur enim ei a tergo: Respice post te! Hominem te memento!

Ja, det där är något vi bör tänka på då och då. Framgången kan stiga en åt huvudet, och det är viktigt att hålla balansen. Visst ska man njuta av livet och vara glad när det går ens väg! Att avstå från det är inte vad jag menar att man ska göra, men det finns en punkt när man börjar surfa så mycket på sin egen framgång att man tappar perspektivet. Det är den punkten när man ser andra som instrument för att förstärka eller till och med för att skapa ens egen lycka.

Media i ett fritt samhälle ska kritiskt granska makten. I min värld betyder inte det att mjäkigt stryka makthavare medhårs eller skriva spaltmeter om adelns val av kläddesigners. Det betyder inte heller att till varje pris jaga sensationer, skandaler eller häftiga oneliners att använda som löpsedelsmagneter eller att med mössan i hand positivt särbehandla den som för tillfället innehar makten. Det är betydligt mer seriöst än så. Det är att ta sin roll på allvar och att fatta sin mission. En mediasektor som sätter annat överst på agendan stärker inte demokratin. Den förstärker dumheten.

Så det där med att makthavare ska komma ihåg att även de är mänskliga är inte så dumt, eller hur? Kanske skulle det vara en uppgift för en seriös mediasektor att tala om det? Men det är klart, då krävs det lite mer jobb än att skrapa på ytan och skriva så korta artiklar att de nästan går att förväxla med ingresser ;)

måndag, mars 13, 2017

Om helgen, ömma tår och ny vecka

En trevlig helg har förflutit. Visserligen innebar lördagens Melodifestival en besvikelse, men livet går ju vidare trots sådana katastrofer, eller hur? En kvintett dansande modeller från Elloskatalogen med en dänga som inte berör ett enda smack förutom att den är ytligare än en skräddare på en vattenpöl får kievas med övriga bidrag i Kiev. Vi får se hur det går. Postorder har ju varit ett framgångsrikt koncept under långt tid, så varför inte? Jag har varit mycket flitig postorderkund genom åren, men jag trodde nog inte att branschen skulle ge sig in i ESC-svängen.

Vi var i Domkyrkan igår på högmässa. Det var högtidligt och vackert, med stämningsfull sång av sångare ur Domkyrkokören och med tänkvärd predikan av kyrkoherden. När Maria hällde en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam över mästaren, en balsam som var värd så mycket som en hel årslön, så protesterade omgivningen: "Varför slösar hon så, den där lösaktiga tokan? Vi kunde ju ha sålt flaskan och gett pengarna till de fattiga!!" Hur många av oss hade inte reagerat likadant? Ändå är det Maria som är föredömet. Hon gav allt hon hade. Det ska vi också göra. Vad betyder det? Att ge Herren allt? Att lämna allt till Herren och följa efter, vad betyder det i mitt liv idag? Vad i vårt liv är en flaska dyrbar äkta nardusbalsam? Det är värt betänka samtidigt som man tänker på Marias handlande. Andra söndagen i fastan heter Reminiscere, dvs kom ihåg, minns. Kom ihåg Maria.

Och en sak till som ni kan lägga på minnet: Vill man sjunga psalmer som man definitivt aldrig sjungit förut och dessutom göra det till högklassiskt orgelspel så är det till Domkyrkan man ska gå ;-)

Hockeyn igår eftermiddag i Iffehallen glömmer jag däremot gärna, liksom domarinsatsen. Punkt.

Och så dagens lokaltidningar... ja, suck, vad ska man säga? Alltså, jag är verkligen, som en av församlingsborna förutsatte förra söndagen efter högmässan, själaglad över att ha lämnat ankdammspolitiken. Migrationsverket vill flytta från Högsby, och det väcker så klart reaktioner. Man får nog helt enkelt acceptera att det är precis så det är. Människor har rätt att reagera, ställa frågor och leta svar. Att däremot göra som Starke Man i Kalmar, som av förklarliga skäl hamnar i skottgluggen här, är penibelt. Allvarligt talat, finns det något som är mer omoget, för att inte säga osexigt, än att offentligt lufta sin ömma tår och spruta ut sina lättkränkta krokodiltårar över sandlådan och tidningssidorna? Väx upp, dra in fötterna eller skaffa stålhätta på tofflorna!

Nu är det en ny vecka. Den blir spännande, det kan jag lova!