lördag, januari 20, 2018

Så mycket nåd, så mycket kärlek

Kanske kommer det här inlägget att förvåna någon. Den risken tar jag. Det måste ändå skrivas. Jag är trött på läget och trött på den oförsonlighet som bara växer sig större och större.

Igår var vi på begravning. En kär vän, en inspiratör och en härlig musikpartner har lämnat jordelivet. Det var en tung dag. Utan Leif är världen så mycket gråare. Vi var inte överens om allt, men mellan oss fanns en stor respekt och mycket glädje. Han sa mot slutet (han visste att han skulle dö) ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”. Jag tänker på de orden idag. Hur mycket nåd, hur mycket kärlek finns det i världen?

Nej, man ska vara perfekt och aldrig göra fel. Annars blir domen hård. Ropen skallar och lynchningen påbörjas. Det säkraste i det läget är ju att inte göra något alls, eller hur? Det sista man ska göra är att erkänna att man har gjort fel, vidta åtgärder för att det inte ska hända igen samt be om ursäkt. Då har man i dagsläget skrivit under sin egen dödsdom. Alltså: Gör ingenting, för allt i världen! Och har du ändå gjort något som inte blev perfekt, håll käften om det!

Jag tänker på två av mina vänner. Ingen av dem är naturligtvis perfekt, men de är människor som vill bidra till ett mer rättvist samhälle. Båda två har blivit dömda av de perfekta, de självgoda felfinnarna med pekpinnarna som inbillar sig att hämnd är en god drivkraft för förändring. Jag lider med mina vänner. De är inte perfekta, men de är människor med hjärtat på rätta stället och de medger att de gjort fel. De är män, båda två, och det som de utsätts för i svaveldoftande svallvågor i fegt skydd av #metoo är allt annat än proportionerligt, rättvist och rättssäkert. Det är folkdomstolar som agerar utan ett uns av vilja till ansvar. Det luktar hämnd och blodtörst lång väg.

Hämnd och blodtörst är inget som jag tycker förknippas med medmänsklighet, solidaritet, värme och kärlek. Det förknippas inte med feminism heller, utom i feminismmotståndarnas världsbild och det är de snabba med att säga. ”Galna, hysteriska fruntimmer som hatar män och som helst vill utrota allihop” blir vi ju kallade för i parti och minut. Det är idiotiskt, ostrategiskt och korkat att ge dem chansen att få rätt. Jag tänker inte göra det i varje fall. En rättssäker behandling ska känneteckna vårt kommande samhälle och vi ska inte förfalla till det som råder nu, nämligen att man pga kön behandlas olika.

Och en sak till: Vad betyder en ursäkt? Hur ska man tolka och hantera ordet ”förlåt”? Betyder det något överhuvudtaget? När någon uppenbart har överskridit vad som är godtagbart, har kränkt någon i något avseende, har skadat någon och sedan ber om ursäkt, hur gör man då? Tja, det verkar finnas många olika strategier. Till de sämre hör att krypa in i sin håla och vägra att kommunicera, att säga att en ursäkt inte betyder något alls och gosa in sig i offerkoftan. Till de bättre hör att faktiskt ta en diskussion och lyssna. Det kan ju hända att den andre har kommit på bättre tankar och har lärt sig något på kuppen. Kanske kan man rentav lära sig något själv också? I alla händelser är kommunikation det enda sättet att komma vidare och framåt. Får man en ursäkt så har motparten ändå kommit så långt att hen inser att det finns en anledning att rannsaka det egna beteendet. Det är ett erkännande och ett första steg till en förbättring.

Men just nu råder alltså regeln att inte erkänna något alls och för allt i världen inte be om ursäkt för det. Det gillar inte jag. Det gör mig ledsen, inte bara för Lasses och Lindströms skull, utan också för framtidens. ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”.... Det känns som en bättre framtid än den som styrs av folkdomstolen.

torsdag, januari 11, 2018

Tre sanningar

Ett par sanningar behöver jag få ur mig för att få lite mer sinnesro än jag just nu har. Mycket händer just nu och jag hoppas att det leder till förändring i rätt riktning. Tyvärr så tyder inte allt på att så blir fallet.

För det första: Två fel blir inte ett rätt. Förtryck baserat på kön kan inte motverkas med hämnd, dvs att skapa ett nytt förtryck baserat på kön. Det är så långt från seriös feminism man kan komma.

För det andra: Rättssäkerhet har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett patriarkalt fenomen. Mängder av exempel, allt från häxprocesser till hanteringen av moderna våldtäktsfall för att bara nämna några, visar på att den patriarkala strukturen inte stödjer rättvisa och rättssäkerhet. Alltså är det inte just denna princip som skra tummas på. Den ska istället förstärkas.

För det tredje: Revolutionärens fokus ska aldrig vara att fastna i beskrivningar av missförhållanden i det samhälle man revolterar mot. Istället ska fokus ligga på att bygga den nya ordningen så att den blir hållbar och rättfärdig.

Jag tror att vi måste hålla dessa tre i huvudet samtidigt som vi förändrar de strukturer som förtrycker och de tölpaktiga handlingsmönster som har fått möjlighet att breda ut sig ohämmat århundrade efter århundrade, årtusende efter årtusende. Den förändringen behövs sannerligen!

tisdag, januari 09, 2018

Julhäl(S)ning

God Jul ska önskas alla hus
Mitt på torget brinner fyra ljus
Allt ska filmas ifrån höjden
För att maximera fröjden

Röda mattan rullas fram
Tomten fixas till med kam
Granen glittrar på som fond
När det saknas marknadsstånd

Drönare sänds ut med fart
Hinner allt i tid bli klart?
Allting gick som smort till slut
Fram tills julen raskas ut

Då har flyget vaknat upp
Detta var en riktig kupp!
Häpna hör man Tomtens svar:
Finns Kalmar Flygplats ännu kvar?
 
 

lördag, januari 06, 2018

Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem

Idag kommer de fram, de österländska stjärntydarna som hade observerat en ny stjärna. Stjärnan ledde dem rätt, fram till barnet i moder Marias famn. Det var mänsklighetens frälsare som låg där, liten, hjälplös och ynklig i världens ögon. Hur trolig var den här händelsen, sedd ifrån dåtidens perspektiv då makt och herravälde manifesterades genom förtryck och synliggjordes med pompa och ståt?

Inte trolig alls, inbillar jag mig. Jag tänker att det enklaste var att avfärda den här sagan. Det var klart att det inte stämde. Messias som skulle komma skulle ju se annorlunda ut. Inte skulle han födas som bebis av en ung mor ute bland djuren, ha ett diskutabelt ursprung samt ogifta föräldrar och komma från Galileen av alla ställen? Det måste ha krockat med hela världsbilden. Ändå, ungefär trettio år senare så var historien komplett. Detta lilla spädbarn i ett illaluktande stall, liggandes bland djurfodret, fullbordade sitt verk för att vi skulle få leva. Det satte allt på ända, igen. Den här gången möttes han inte bara av undringar utan av rädsla och hat. Korsfäst! löd ropen. Och han offrades.

Gud lär oss något om våra trånga perspektiv och våra tolkningsramar. Det finns alltid något utanför dem. Det finns alltid en större rikedom, en större vishet och en större kärlek än vi kan se och uppfatta. Dessutom så ser vi inte samma saker allihop. Vem är någon av oss att diskvalificera andras perspektiv? Bara för att jag har rätt så behöver det inte betyda att du har fel. Vi betraktar helt enkelt ett förhållande från olika håll.

Det här tänker jag på ofta, hur många frågor vi har som det finns så många olika svar på. Det är inte fel och inte farligt att ställa dem och att diskutera dem. Det som kan leda fel är när vi inte vågar ställa dem och inte vågar utmana oss själva genom att ta in att det kan finnas andra svar än dem vi vill ha.

Där lär historien om stjärntydarna något viktigt: De följde stjärnan till något nytt och okänt. Gud använde österländska vetenskapsmän för att peka på vikten av att söka svar och att ta våra frågor på allvar. Varför? För att det är farligt att ställa nya frågor som bryter mot det gamla? För att vi inte ska ta in nya perspektiv? Nej, knappast. Men kanske för att det är precis så vi ska göra för att evangeliet ska nå till alla.

Evangeliet och kristendomen har använts för andra syften genom historien. Det har, inte utan framgång, brukats för att legitimera slaveri och antisemitism liksom för att bibehålla de härskandes makt över undersåtarna. När Marx kallade religionen ett folkens opium så hade han inte fel. Det är svårt att försvara sådant idag, tack och lov. Vi har kommit längre, men helt framme är vi inte.

Må vi göra som österns män: Komma fram till barnet och se att evangeliet håller. Må vi följa stjärnan som inte leder bort utan hem! Må vi våga sätta våra egna föreställningar under luppen i Guds ljus! Må vi bana väg för Guds kärlek till världen!

fredag, januari 05, 2018

Kalmars egen Stasiagent i fabulerartagen

Vi fick ett litet nota bene av en av lokaljournalisterna. Kalmars egen Stasiagent hade sin vana trogen bloggat om vad som händer och sker i staden. Han hade idag stått på Stortorget och observerat torghandeln, och då även sett att jag och goe maken hade gått förbi. Vi hade, vilket han naturligtvis inte kunde veta, precis varit inne i Domkyrkan och var på väg in mot centrum. När vi inte handlade av torghandlarna och inte heller gick åt det hållet så tolkade han det som att vi inte gillar mångkultur.

Låt oss klargöra ett par saker:

  • Vi har inget emot mångkultur.
  • Vi handlar inte på torget om vi inget behöver därifrån. Annars handlar vi gärna där.
  • I den mån vi tittade ut över torget med någon form av annan grimas i ansiktena än idel leenden så berodde det på att vi såg att Stasi himself var på plats. Man kan ju naturligtvis undra varför.
  • Bloggaren ifråga får hantera sina bruna åsikter på egen hand, men han får låta bli att projicera dem på andra.


Så där. Nu var det sagt, eller rättare sagt, skrivet.
***
Uppdatering 6 januari: Ikväll var det trettondagskonsert i Domkyrkan. Felparkeringarna stod som spön i backen runt kyrkan, men av Kalmars egen P-nisse syntes inte ens en skugga efter den nitiska insatsen igår då han var ute på spaning. Orsaken är väl självklar: Det handlade denna kväll inte om invandrare som behövde parkera bilen utan om etniska svenskar. Det är nämligen skillnad på folk och folk för en del.

söndag, december 31, 2017

Gott nytt år!


Ring in den tid då andarne befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
(Alfred Tennyson)

lördag, december 23, 2017

Kärleken, det enda som håller

Jesusbarnet ligger i krubban, dotter med sambo anlände tryggt från Skåne igår kväll, änglarna och tomtarna har hittat sina platser igen efter att ha tillbringat åtskilliga månader i källarförrådet. Nu är det bara granen som ska in från garaget och sedan kläs också innan det kan bli jul i det Axelsson-Edströmska hemmet. Plus att maten ska lagas förstås till ett julbord som i år får inte mindre än tre sittningar... och här ligger jag och inte kan sova trots att jag borde göra precis det.

Miljoner tankar far genom huvudet, på hur Jesus blev hyllad vid intåget i Jerusalem av den stora folkmassa som ropade efter räddning för att sedan av samma skanderande folkmassa drivas till döden. Då var det Korsfäst! och inte de jublande Hosiannaropen som ljöd genom gatorna. Det kan gå snabbt att förvandlas från en hyllad Messias till en oönskad börda när man uppfyller människors behov på ett annat sätt än de förväntar sig. Än idag händer detta, om och om igen, och folkets dom blir skoningslös vare sig det finns grund eller inte. Rättssäkerhet är inte ledstjärnan för processer som går ut på att mobba ut.

Men Guds frälsnngsplan står fast liksom löftena som gavs för så länge sedan. I krubban ligger Jesusbarnet i sin enkelhet och bär på mänsklighetens räddning. Det är stort, och det är fortfarande revolutionerande. Det är inte med härar, vapen, synlig makt eller överlägsen rikedom som Gud segrar. Det är med kärlek, och det har vi ännu inte förstått vidden av. Kärleken är större än allt oc( är den enda kraften som håller när allt annat vacklar.

Men, det är klart, när Korsfäst-ropen skallar, när krav på avgångar och uteslutningar står som spön i backen, då är det inte kärlek som man tänker på i första taget trots att det är vad man borde göra. Om man vill ha bort ett slags förtryck så bör man väl inte byta ut det mot ett annat som är likadant, bara lite tvärtom? Har man vunnit något då, utöver en kortsiktig seger? Ett obildat folk kan göra en revolt, men det kan inte skapa revolution som omfattande och långsiktig effekt. Det sa en av mina fd partikamrater för länge sedan, och det är helt rätt. Vill vi ha förändring på djupet som håller, då är det organisering och bildning som gäller samt ett värderingsarbete inriktat på att ändra normerna son styr oss, och sådant tar både tid och kraft. Det har man inte tid med när det ropas efter blod...

Men nu är det jul. Vi ska bjuda in friden, och jag hoppas att det kan lugna sig även i de mest blodtörstiga stugorna också. Man kan vinna kriget, men det betyder inte att man vinner freden, och den insikten kan vara svår att göra till sin. Ändå är det exakt det vi måste göra, förutom att vi också i det stora överflöd som många av oss lever i då och då kanske bör reflektera över att det lika gärna kunde varit vi på drevs på flykt utan mat och utan tak över huvudet. Perspektivskifte är nyttigt.

En God och Välsignad Jul önskas er alla!