tisdag, februari 21, 2017

Återupprätta det politiska samtalet!

Uttalande antaget vid årsmötet i Feministiskt initiativ Kalmar län 12 februari 2017


Vi ser en oroande utveckling både i lokalsamhället och i världen omkring oss. Demokratin, folkstyret, den styrande princip som vi under lång tid såväl i Sverige som i större delen av den utvecklade världen har sett som överlägsen annan maktutövning, håller på att urholkas. Icke-demokratiska partier ställer upp och får relativt stort stöd i allmänna val, presidentkandidater utan demokratisk agenda vinner människors förtroende och etablerade politiska partier öppnar upp för samarbete med rörelser som delar upp människor i ett ”vi” och ett ”dom”. Kvinnor, flyktingar och människor med behov av samhällets stöd blir som vanligt de stora förlorarna.

Demokrati är inte enkelt. Det är inte alltid roligt heller, och framförallt är det inte alltid snabbt och effektivt. En fungerande demokrati är däremot den enda garant vi har för en rättssäker tillvaro. Demokratin kan vi aldrig ta för given. Det finns alltid krafter som mer än gärna vill roffa åt sig makt åt sig själva och därigenom beskära den demokratiska friheten för andra.

Vi i Feministiskt initiativ Kalmar län är beredda att anta utmaningen. Vi måste tillsammans vända utvecklingen. Om demokratin ska säkras så måste vi återupprätta det politiska samtalet. Det kan ske genom en process som syftar till samhällelig bildning snarare än genom att vinna billiga poänger i dagens alltmer populistiska politiska landskap. Politiken måste bli mer varje persons angelägenhet och mindre kohandel och spel i maktens korridorer. Framtiden är för viktig för att överlåtas till makthungriga populister!

Låt oss tillsammans uppmuntra till möten och samtal varthelst vi får möjlighet. Använd fikaborden, köksborden, studiecirklar, föreningslivet och passa på att mötas både i och mellan de politiska partierna.  En fungerande demokrati kräver folklig förankring och folkbildning. Det är kanske svårt och komplicerat, men det är enda vägen framåt om vi ska kunna möta framtiden utan att skämmas över vad vi av kortsiktiga, makthungriga och egoistiska skäl och mot bättre vetande spelade bort under 2000-talets början. Vi får aldrig sluta mötas, samtala och bry oss!

Feministiskt initiativ Kalmar län

söndag, februari 19, 2017

Apropå Gubbfesten...

Insändare publicerad i Östra Småland 20 februari 2017
Kalmar kommun säger sig arbeta för jämställdhet och mångfald och har till och med nominerats till tunga nationella priser på området. Det är naturligtvis positivt! Det finns många som jobbar helhjärtat, envist och energiskt för att tillskapa rättvisa inom kommunens verksamhetsområden. Det ska de ha credit för. Arbetet sker ofta i motvind om man ser till hela bilden. Att ledningen pratar om jämställdhet betyder nämligen inte att det genomsyrar organisationen. För att nå dit har kommunen en bra bit kvar att vandra.

Guldfestens planerade dagsprogram med fokus på företagande utgjorde ett tydligt bevis på hur illa det är ställt. Ett program bestående av manliga vita heterosexuella föredragshållare med enbart något undantag från normen borde aldrig ens ha kunnat arbetas fram om Kalmar kommun i sin verksamhet hade införlivat den normkritik man skryter om att man så framgångsrikt har jobbat in. Inte förrän en utomstående kvinna med ögon och öron på skaft (Tack Johanna Wihl!) uppmärksammade problemet i media reagerade kommunens höga politiker och tjänstemän. "Pinsamt är bara förnamnet" som man numera brukar säga.

Vore det inte passande om arbetet med jämställdhet och mångfald kunde bedrivas på annat vis än i media och av eldsjälar på lägre nivåer som stångar sig halvt medvetslösa mot glastak och stenhårda machoattityder? Att gå från ord till handling är sannerligen svårt, men Kalmar kommuns ledning kan väl i varje fall försöka? Det räcker inte med att visa handlingskraft genom att ställa in en planerad konferens på temat Gubbfesten. Nu vill vi gärna se konkreta bevis på att myntet har trillat ner!

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

lördag, februari 18, 2017

Att leva som man lär är svårt

Kalmar kommun brukar slå sig för bröstet för sitt jämställdhets- och mångfaldsarbete, eller rättare sagt, Kalmar kommuns ledande politiska företrädare brukar göra det. De som gör jobbet på golvet har fullt upp med att göra just jobbet och hinner inte springa till media fler att visa upp sig. Ändå blir den glittrande Guldfesten år 2017 mest ihågkommen som den vita Gubbfesten till och med långt innan den är genomförd.

Landstinget i Kalmar län tycker om att marknadsföra sig med etiketten Hälsolänet. Elementär kunskap om hur man förhindrar att smitta förs vidare verkar det dock vara skralt med hos de högre skikten. När jag körde hem från Öland i onsdags så hörde jag på radion hur man uppmanade folk som kände sig sjuka att stanna hemma och inte umgås med andra för att i möjligaste mån hålla nere förkylnings- och influensatalen. Den uppmaningen har nog helt gått förbi de beslutsfattare som tror att deras genomförkylda närvaro på landstingets heldagsmöten är nödvändig,

Det är uppenbarligen väldigt svårt att leva som man lär, och svårare blir det tydligen ju högre hästar man har placerat sin bakdel på.

Hur svårt kan det vara???

fredag, februari 17, 2017

Demokrati än en gång

Jag funderar lite på det där med demokrati. Det är tydligen svårt att praktisera. Samtidigt så måste man vara demokrat. Inget annat är egentligen gångbart, och det ska vi nog vara tacksamma för. Men, hur ser det ut egentligen?

Är demokrati
  • att alla får säga sin mening? Ja, men också att man ska lyssna på andra.
  • att alla måste ha en åsikt om allting? Nej, men den som inte tycker något får finna sig i andras beslut.
  • att alla får göra som de vill? Nej, majoritetens beslut gäller.
  • att alla frågor måste diskuteras och beslutas demokratiskt? Nej, men man måste på demokratiskt vis bestämma vilka områden som demokratin gäller.
  • att rätten att kränka andra är lika stor som rätten att säga sin mening? Nej, rätten att slippa bli kränkt är lika stor som rätten att säga sin mening.
  • att alla människor, oavsett alla variabler, är lika värda och att allas röster väger lika? Ja, men det är lättare att fatta kloka beslut om man är insatt i den aktuella frågan.
  • att alla människor har rätt till bildning? Tveklöst JA.

Jag tror på demokratin. Det är det allra bästa sättet vi har för att styra ett samhälle, men demokrati på riktigt är ganska krävande. Demokratiska processer tar tid. Att både framföra sin mening och lyssna på andra går inte snabbt. Dessutom kräver demokratin, om den ska leda till kloka och hållbara beslut, en viss nivå på folkbildningen. Även det tar tid och resurser i anspråk, men alternativet är att vi får en elit som sitter inne med kunskap och en folkmassa som inget annat val har än att acceptera vad eliten bestämmer. Begreppet elit är också problematiskt. Det handlar inte om en elit i objektiv mening. Det handlar om en grupp människor som av olika skäl anser sig ha rätt att inneha en ledande position och inte drar sig för att bruka den till att styra över andra som berövas sitt eget inflytande.

Så ska vi inte ha det, inte någonstans. Demokratin måste utvecklas, inte avvecklas, men det finns ingen QuickFix. Det är långsiktigt, resurskrävande och förmodligen ganska tröttsamt. Ändå är det inget vi har möjlighet att välja bort om vi vill behålla ett civiliserat samhälle.

Så: "På att bara" som vi säger i Kalmar!


torsdag, februari 16, 2017

Efter-julstädning med pappas hjälp

Igår hade jag plötsligt möjlighet att plocka ner all julbelysning från balkongen. Vädret var fint och hyfsat varmt och inte var textilierna blöta heller. Det gick alltså alldeles utmärkt att plocka ner hela härligheten i källaren utan att riskera mögelangrepp och stelfrusna fingrar.

Jag brukar numera sätta grön fleece runt balkongräcket för att det ska se lite snyggare ut och sedan vira kulörta ljusslingor runt. De där fleecebitarna är egentligen en IKEA-filt som jag har klippt till i fyra delar så att tyget passar exakt till balkongräcket. Det är andra året vi använder den modellen, och före advent hade jag fullt sjå med att hitta "rätt bit fleece till rätt bit räcke". Dessutom var det ganska kallt så processen krävde en hel del tålamod. Till slut blev det ändå rätt, efter ett antal "trial and error"-omgångar. Igår tänkte jag se till så att det går lättare nästa år. Jag märkte således upp delarna med spritpenna innan de packades ner. Så lade jag varje ljusslinga i en egen plastpåse och alla övriga elektriska komponenter i en annan lite större innan jag lade alltihop i en stor kasse som precis fick plats bland våra adventssaker i källaren.

Och när jag var klar så insåg jag hur mycket pappagener jag bär på. Hans systematik och smarta lösningar har lärt mig att alla irritationsmoment av praktiska slag går att undvika med god planering. Jag är inte uppfostrad med att en enda gång uppleva att julgransbelysningen låg i en härva likt ett skatbo när julgranen skulle kläs. Den låg där i sin gröna kartong, varje ljus i ordning så att det gick smidigt att sätta ljusen i lämpliga grenar. Varje uteslinga låg för sig och blandades inte med någon annan. Alla sladdar var uppfästa så att inga härvor låg på golven och samlade damm. Alla julsaker var sorterade i lådor rumsvis och på kartongerna till adventsljustakar och stjärnor stod det vilket rum och vilket fönster de tillhörde. Det var inte bara julen som var välordnad. Till och med i klädskåpet satt det små etiketter på lådorna så att man visste var man kunde hitta "t-skjortor", "korta strumpor" eller "näsdukar".

Så långt har det inte gått hemma hos oss ännu, men när jag tittade på min kasse med utebelysningsprylarna så kunde jag inte låta bli att le, att skänka en tacksamhetens tanke till pappas systematiska sinne och att känna mig stolt över att ha snappat upp användbara delar av hans livsvisdom. Tack pappa! Visst kunde jag tycka att du rutade in din tillvaro in absurdum ibland, men jag kan ge dig rätt i att struktur och systematik gör att man får tid över till annat som är roligare att sysselsätta sig med samtidigt som "måste"-sysslorna också blir utförda. Du var/är smart!

Sökandet fortsätter

Jag fick förmånen att vara med på en av pastoratets personaldagar på Ekerum. Den dagen ägnades åt att tänka, diskutera och resonera under biskop Fredriks ledning. Det var en dag som spände från frågan om kyrkan ska vara politisk till vilka samhälleliga vad-frågor som kyrkan ska engagera sig i. Vi som skulle hålla mässa på anstalten i Kalmar på tidig kväll missade de sista minuterna av programmet men det gjorde inget. Vi fick med oss en hel massa insikter ändå. En av frågorna rörde hur en kärlek ser ut som inte väntar något tillbaka. Den blev för en rejäl tankeställare för min del. Kan vi människor hysa sådan kärlek? Ja, vi hamnar nog någonstans i närheten om vi tittar på bandet en förälder har till sitt barn. Den är ju nästan villkorslös. Men Guds kärlek till oss är precis så stor! Den storheten kan vi nog inte fatta, åtminstone inte jag.

Det är konstigt. Just sådant har man hört, sjungit och läst hur många gånger som helst, men plötsligt slår insikten till med full kraft:
Hans kärlek är gränslös,
hans nåd är oändlig,
hans kraft ingen människa utforskat än
men av sina väldiga, eviga skatter
han giver
och giver
och giver igen.

Ivar Lindestads svenska översättning av Annie Flints gamla läsarsång känner man ju igen sedan länge, men innebörden blev plötsligt så verklig. Han ger, hela tiden, utan att räkna med något tillbaka. Gud är kärleken själv, den kärlek som inte söker sitt. Inte ens en bekräftelse av något slag krävs, det som vi på något sätt räknar med, och inte heller självtillfredsställelsen som man kan få av att veta att man har gjort något gott för någon annan. Det är inte konstigt att vi inte fattar storheten i det här. Det är långt bortom vår mänskliga förmåga.

Det hindrar oss dock inte från att försöka att älska på det sättet. Det är vårt uppdrag här i världen. Vi kan alla försöka, och vägarna är många. Igår var vi inbjudna till Jan Nordströms bokrelease. Jan är en mycket ödmjuk mästare på att beröra både med sina talade och skrivna ord, sina bilder och sina böcker. Vi fick också ett litet smakprov från en film han planerar att göra. Hans nya bok Hemligheten som handlar om två bröder och deras stora trädgård "nära eller kanske längre bort" ger möjlighet att stanna upp och tänka till. Vi får ta del av Jans tankar, hans bilder, hans upplevelser och utifrån dem kan vi våga oss in i oss själva och ut i Hemligheten, utan krav men med nyfikna sinnen och öppna ögon och öron. Vilka spår lämnar vi? Vilka vill vi lämna? Vad gör vi här? Och vad vill vi göra? Ja, frågorna är många, och nånstans finns det en trädgård, "nära eller kanske längre bort".

Och sökandet fortsätter... Livet är en resa, fylld av vägväl och hemligheter, men den eviga kärleken bär oss. Även om vi inte fattar hur det funkar så är det så.

tisdag, februari 14, 2017

Sprid kärlek!


Hoppas att ni alla har haft en fin Alla Hjärtans Dag! Jag tycker att vi borde lova varandra att göra alla dagar till hjärtedagar. Det är något som vi alla skulle behöva.

Sprid kärlek! Det kan aldrig bli för mycket av kärlek i världen!

torsdag, februari 09, 2017

Februaritankar

Nu börjar mitt vikariat som kantor i Kalmar pastorat gå mot sitt slut. Det har varit en på många sätt både lärorik och trevlig tid. Mötena med människor i glädje och sorg, i fest och i vardag har varit många och berikande. Jag har spelat på gudstjänster, mässor och andra förrättningar såväl i kyrkor som på andra ställen. Mot min egen förmodan så tror jag att tillfällena på kommunens äldreboenden har varit något av de insatser som har varit allra mest givande. Att möta äldre människor som delar med sig av sina tankar och deltar i psalmsång, fika och mässfirande har varit berörande i djup mening. Våra mässor på Kalmaranstalten och på måndagskvällarna i Domkyrkan spelar också i en division för sig. Att få leda en kyrkligt anknuten kör, om än bestående av väldigt få men naggande goda sångare, har naturligtvis varit en stor förmån. Tack för att jag fick chansen så amatör jag är!

Nu lämnar jag ju inte riktigt allting. Jag kommer att finnas med lite här och där även i fortsättningen. Jag har lite andra planer som ska förverkligas framöver, och de kommer att kräva tid och energi så det gäller att planera så att jag klarar av dem. "När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster" säger en av nunnorna i Sound of Music. Ja, så är det nog. Det gäller bara att man vågar lita på sin klättringsförmåga och/eller sina vingar så att man vågar sig ut genom den där rutan. Jag ska minsann försöka!

Mitt liv ter sig just nu ljusare än på mycket länge. Jag saknar mamma och pappa och har väldigt svårt att förstå att det nu är mer än ett år sedan vi hade begravningsakt för mamma. Ännu svårare är det att tänka att det snart är ett år sedan pappa lämnade oss. Jag skulle behöva speciellt hans råd varje dag om otaliga praktiska ting, men faktum är att jag på något vis lyckas lösa uppkomna problem rätt så hyfsat. Jag har ärvt en del av hans syn för möjligheter, om än långt ifrån lika högfungerande som han hade. Han brukade säga "Har jag klarat av det här så är det en sak mindre att klara av sedan" och för honom var inga praktiska problem olösliga. Han brukade säga att det omöjliga bara tar lite längre tid. Och pappa, det är omöjligt att låta bli att sakna dig, men med tiden så klarar jag, med ett litet steg i sänder, att leva med den saknaden. Det har du mer än någon annan lärt mig att jag kan.

Våren lär vara i antågande, men snön har just fallit och det är faktiskt vitt utanför fönstret här där jag sitter vid min förre chefs gamla skrivbord. Jag sitter här nu och jobbar eftersom den nyanställde tillsvidarekantorn har flyttat in i musikerrummet med mängder av nya tekniska prylar och dessutom vill ha innetemperaturen i rummet ca 10 grader högre än jag står ut med. Då disponerar jag kyrkans största arbetsrum mina sista veckor här, och jag klagar inte. Jag brukar inleda dagen med att säga "Hej chefen!" precis som jag gjorde innan arbetsledaren Mattias slutade i somras. Han blev lika glad varje gång. Nästan i alla fall. ;-)

Ta hand om er och varandra därute! Det är en hård värld vi lever i, men genom att försöka finnas till för varandra så kan vi göra den lite varmare, lite mänskligare och lite mer kärleksfull. Det är värt ett försök, eller i ärlighetens namn, otaliga försök. DU behövs!