Fullmäktige igår

Igår hade vi fullmäktigesammanträde hela kvällen lång. Vi började kl 17 och jag var nog inte hemma förrän en bit efter kl 23. Då hade jag hunnit halka på parkeringen också, aj :-(

Vi diskuterade många frågor, bl a ensamkommande flyktingbarn (nytt avtal med Migrationsverket klubbades igenom mot SDs vilja förstås), ett par planprogram (jag hoppas sannerligen att det påföljande detaljplanearbetet kommer att präglas av öppenhet och lyssnande) och några motioner. Vi beslutade också om en ny utbildningspolitisk vision. En rolig detalj i just det sammanhanget var Folkpartiet som lovordade frånvaron av politisk klåfingrighet i dokumentet eftersom de tycker att politiken ska hålla sina fingrar borta från skolan. Vid samma sammanträde, dvs igår, skulle vi behandla en motion från samma Folkparti. Där ville man att skolan skulle jobba med samhällskunskap och demokrati på ett speciellt sätt genom att utlysa en form av tävling kring medborgarförslag. Vinsten skulle vara att få praktisera hos ett kommunalråd under en dag. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om en sådan ”vinst” (alltså, är det verkligen en vinst?) men oavsett det så har jag ändå svårt för att inte kalla detta för ett svårt anfall av politisk klåfingrighet. Här ger man sig rakt in i den pedagogiska vardagen och pekar med handens alla fingrar. Tack och lov så avslogs motionen, men den lär återkomma i någon annan mildare form. Ja, vojne vojne. Ibland vore det nog nyttigt att döma egna handlingar efter samma måttstock som man dömer andras. Lika huvudlöst är förslaget om antimobbningsbonus. I realiteten innebär det att skolor som har lyckats med sitt antimobbningsarbete skulle få mer resurser medan skolor som inte lyckas får mindre. I vilken mån det skulle ge positiva effekter för eleverna som verkligen behöver stöd och hjälp har nog inte Folkpartiet tänkt igenom. Huvudsaken är att elever väljer rätt skola. Den som väljer fel får skylla sig själv. Det faktum att ALLA elever har rätt att slippa kränkande behandling har nog gått dem helt förbi i den heliga valfrihetens och konkurrensens namn. Amen.

Nåja, den utbildningspolitiska visionen är på en A4-sida. Varje ord har säkert vägts på guldvåg av barn- och ungdomsnämnden. Det finns en total politisk enighet kring visionen. Jag kan dock ändå inte hjälpa att jag tycker att den är en aning ytlig till sin karaktär. Texten handlar om jämförelser med andra kommuner, basuppdrag, pedagogiska ledare, mätbara mål, kompetenta pedagoger och en massa annat som är viktigt. Det finns ändå en dimension som är minst lika basal och som jag saknar tydligt i texten. Det handlar om konsten och det estetiska uttryckets betydelse för en kunskap värd namnet. Jag gav mig ut på en slak lina på den här punkten vid gårdagens möte. Det är lätt att i dagens militanta skolpolitik bli beskylld för att vara flummig när man dels är rödlistad vänsterpolitiker, dels lyfter upp andra kunskapsformer och språk än fakta och färdigheter. Det var en medveten chanstagning, men den var i högsta grad viktig.

Det finns nämligen en kraft i det estetiska uttrycket som borde vara starkare i skolans vardag. Istället tenderar konsten och kulturen att tonas ner och bli ämnen för sig. I gymnasieskolan har det gått så långt att de estetiska ämnena utplånas från schemat för de elever som inte redan har sådana intressen. Grundskolan är inte där än, men fokus på basuppdrag på basfärdigheter gör skolan mer endimensionell. En skola där mätbarhet och jämförbarhet är det viktiga riskerar att bara se det planerade och önskvärda. Det som sker därutöver bryr man sig inte om. Elever kan, om man hårdrar det, betraktas som tomma påsar som ska fyllas med ett i förväg bestämt innehåll med en i förväg bestämd form. Med den kunskapssynen har man kontroll. Utvärderingar går att göra enkelt, det mätbara blir det viktiga och måluppfyllelse kan säkerställas. I den bästa av världar lär alla barn sig att läsa, räkna och skriva på ett sätt som miljoner andra redan kan.

Men människan, barn och elever också, är så mycket mer än en tom påse. Varje människa är unik och har unika möjligheter och unika förutsättningar. Vill man alltså att dessa helhetliga människor ska få utvecklas genom att tänka nya tankar på nya sätt via vägar som vi inte har sett eller planerat, då måste man våga släppa kontrollen. I en sådan skola blir kunskap inte bara ett substantiv utan ett verb. Man kunskapar. Man skapar alltså kunskap och kunskap är inte alls flummigt. Sådant kunskapande är kunskap för en god skolkommun. Och att läsa, räkna och skriva blir inte mindre viktigt för det.

Eftersom jag var på mitt positiva humör igår så kunde jag någonstans läsa in mina tankar i orden entusiasmera till kreativitet, gediget kvalitetsarbete samt utvecklande arbets- och läromiljöer, men helt tydligt är det inte. Jag önskar ändå alla ansvariga Lycka till! Det satt en hel rad skolledare på åhörarplats igår. Det är deras uppdrag att omsätta visionen till verkstad. Det kommer att krävas hårt arbete, men tar man inte tillvara den kraft som konsten, kulturen och de estetiska uttrycksformerna ger kan uppdraget bli övermäktigt. Det är ju utvecklingsbenägna barn och elever med unika individuella behov och möjligheter det handlar om, inte om tomma påsar.

Omsorg värd namnet

En stor majoritet i Omsorgsnämnden röstade för ett år sedan igenom förslaget som gav elva färre helårstjänster på särskilda boenden. Det var ett beslut som togs pga minskade statsbidrag. Det är en del av bakgrunden till den situation som beskrivs i insändaren från boendet Trädgården.

Beslutet drabbade människor som har stora behov. Mitt alternativ för ett år sedan var att invänta genomlysningen av omsorgens totala verksamhet. Så stora beslut som att dra in på bemanningen för demenssjuka äldre måste, och det är fortfarande min uppfattning, grundas på rejäla konsekvensanalyser. Här handlade det om att anpassa kostymen efter budgetramen, en åtgärd som i och för sig är nödvändig om det är ekonomin som är det enda viktiga.

Men nu är det ju inte bara ekonomi det handlar om. Det handlar i första hand om att sätta brukarens bästa i fokus. Ekonomin är ett medel i det arbetet, inte ett mål. Det är viktigt att hålla isär det.

Vi i Vänsterpartiet vet att det krävs resurser för att hålla en hög kvalitet på välfärden. Vi vill i statsbudgeten avsätta särskilda pengar för satsningar på mer personal i äldreomsorgen. I vår budgetmotion krävde vi 1 miljard 2012, 2 miljarder 2013 och 3 miljarder 2014 för detta ändamål. I denna satsning ska mer personal i demensboenden prioriteras. När antalet äldre ökar i framtiden kommer nämligen antalet demenssjuka att öka. Då måste vi arbeta bort bristen på demensplatser i vård- och omsorgsboende och se till att hemtjänsten har tillräckligt med resurser. Personalen på demensboendena måste ha tid att göra ett bra jobb. All personal som arbetar med demenssjuka behöver ha kunskap inom området, handledning och möjlighet till metodstöd.

Men nu bestämmer inte vi över statsbidragen. Det gör en borgerlig regering. Den borgerliga regeringen skickar hellre resurserna till vinstdrivande företag än till äldreomsorg utan vinstintresse. Det vi i kommunen har att göra i sammanhanget är att koka soppa på en krympande spik. Det är inte lätt, men vi måste i alla fall, utifrån kvalificerade underlag och genom att lyssna på boende, personal och anhöriga, göra det bästa möjliga. Därför är signaler från verksamheten så viktiga. Det är genom dessa modiga medarbetare som vi får hjälp att sätta fokus i förbättringsarbetet. Om det blir fel så får vi inte vara så prestigefyllda att vi inte kan backa och göra om. Om vi kan tänka nytt så ska vi göra det. Det viktiga är att vi inte glömmer vad vi är till för, nämligen att ge förutsättningar för en äldreomsorg som är värd namnet.

Birgitta Axelsson Edström (V)


Andre vice ordf Omsorgsnämnden

Äntligen riktig vinter :-)

Livet leker, åtminstone för en köldnörd som undertecknad. Det är gnistrande kallt i Kalmar idag. Solen skiner från en klarblå himmel och när jag passerade Systraströmmen på väg till och från Kommunhälsan i förmiddags så såg jag att isen hade lagt sig. Det är vackert! Och jag tycker att det är skönt och renande med kyla. Vi behöver en period av det här slaget varje vinter. För min del får den gärna vara riktigt länge.

De flesta andra håller inte med mig. Det roligaste med att ha den åsikt jag har är att den så ofta blir bemött med en himla massa skuldbeläggande, typ: "Du måste väl ta hänsyn till alla gamla som har svårt att ta sig fram med rollatorer och rullstolar när det är snö och kallt!!!" Det känns precis som om min åsikt skulle påverka vädret. Ju mer jag önskar kyla och snö, desto kallare blir det och desto mer snöar det. Typ. Tyvärr, det stämmer inte. Det är ju lite smickrande att man tror att jag har sådan makt, men det har jag inte. Men min åsikt har jag, även mitt i sommaren :-)

Världen är bra konstig....

Kvinnor och män har samma värde. Tänk att det är ett påstående som är kontroversiellt fortfarande. Att ständigt säga att kvinnor och män är lika mycket värda är nämligen att utmana rådande maktfördelning. Det är hotande. Dessutom verkar det svårt att förstå ordet ”lika”. För många innebär det nämligen att män ska vara MINDRE värda.


Men det där med begrepp är inte så självklart. Exemplet ovan visar att lika kan betyda olika. Idag har vi dessutom sett exempel på att öppenhet kan vara detsamma som slutna rum och att ett folkvalt NEJ i själva verket kan bli ett parlamentariskt JA utan att det verkar störa samvetet speciellt mycket.

Ja, världen är allt bra konstig.

Bränner vi våra händer?

En av de sånger som jag lärde mig för länge sen och som jag tycker väldigt mycket som heter "Dessa små" och är skriven av Tomas Hagenfors. Den har en vers som börjar "Varje tidning borde bränna våra händer, men i regel har vi alltför kraftig hud". Det är en sanning som gäller fortfarande, i allra högsta grad och i en rad sammanhang.

Jag blir mer och mer engagerad i feministiska frågor. Det handlar till stor del om att jag på olika sätt har fått upp ögonen för processer som leder till orättvisor på skilda plan. Under den senaste tiden har vi via media fått flera exempel på att vi är på väg baklänges i jämställdhetskampen och att feminismen tappar mark. Vad säger ni exempelvis om innebandylaget som blev uppmanade att hantera Snygga brudar i försvaret (men strategin är anmäld av klubben och ska utredas, tack och lov...), kvinnan som tror att pappor är skadliga för små barn (men artikeln är fyra år gammal...) och tjejerna som startade en feministkör men inte fick synas eller höras? Nu när Håkan Juholt och hans avgång är den största nyheten så är det kanske också lätt att glömma hur det var när Mona Sahlin var partiledare i fyra år. Det var fyra år av kvinnohat riktat mot henne, en mandatperiod där hon stod upp trots alla påhopp, krypskott och insinuationer om Tobleroneaffärer och annat ovidkommande från alla håll. Hennes utan tvivel största problem var att hon var kvinna. Som partiledare för S hade hon sin största supporter i Vänsterpartiets partiledare. Jag beundrar henne för hennes mod och uthållighet. Ibland är minnet kort.

Vad är det som gör att sånt här fortfarande förekommer, eller kanske hellre, varför det förekommer oftare nu än för 15 år sedan? Borde vi inte ha kommit längre? Jag blir själv ganska ledsen över att höra språkbruket som har adopterats även av kvinnor. Jag tycker inte att det är OK att vi kallar varandra "kärringar" eller "subbor". Jag gillar inte när uttryck som "lilla vän" eller "lilla gumman" används för att trycka ner och marginalisera kvinnor. Jag avskyr när härskartekniker används, och jag kan utan att säga för mycket konstatera att de används i de allra flesta fallen av män gentemot kvinnor även om det naturligtvis finns exempel på motsatsen.

Så, alltså, "varje tidning borde bränna våra händer". Vi möts av orättvisor och förtryck vare dag, men vad gör vi åt det? Vad gör vi i Vänsterpartiet som seriöst feministiskt parti? Sällar vi oss till skaran av omedvetna människor som genom sin ignorans i själva verket förstärker trenden eller tar vi itu med frågan i våra egna sammanhang och i samhället i stort?

Jag hoppas att vi vågar ta ansvaret, för annars tycker jag att vi inte är så mycket bättre än en lort, och vi ÄR faktiskt oerhört mycket bättre. Det vet jag.

Väntat

Det var oundvikligt. Håkan Juholts presskonferens på Flanaden i Oskarshamn kom att innebära det vi redan hade förstått. Vi fick via TV4 (för SVT hade ingen sändning alls, pinsamt....) bevittna ett omedelbart avsked till partiordförandeposten. Nu måste partiet dra igång en ny ledarrekrytering. Jag önskar att den processen blir betydligt öppnare än den som vi såg i våras och att Sveriges bästa sätts i fokus.

För Sverige behöver en stark opposition. Håkan Juholt och socialdemokraterna har i det läge som råder inte haft kraft att verka som en sådan, trots idoga försök från inte minst Håkan Juholts sida. Senast år 2014 ska en ny regering ta vid efter den borgerliga regeringen som driver en omänsklig högerpolitik. Vi måste ha ett trovärdigt alternativ. Vi i Vänsterpartiet drar vårt strå till stacken i det arbetet. Nu hoppas jag att Socialdemokraterna också kan samla sina styrkor och jobba politiskt i den riktningen.

Dom omöjliga

Det finns nog av dom som säger: Om igen
men alltför få som säger: Kom igen
Det finns nog av dom som väger för och mot
Hit och dit men inte får dom nånting gjort

Men här kommer vi, dom omöjliga
hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

Det finns nog av dom som inte har förstått
att men´s dom pratat på har tiden gått
Det finns nog av dom som inte tror förr´n dom ser
som inte reagerar förr´n taket ramlar ner

Det finns nog av dom som räknar ut
all sanning ifrån början och till slut
Det finns nog av dom som aldrig prövat på
som alltid säger: Nej, det kan väl aldrig gå

Det handlar om mod
Att göra det man tror!

Så här kommer vi, dom omöjliga

hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

(Orig text: Gunnar Roalkvam, sv övers Claes Svensson)

Den här sjöng vi i början på nittiotalet i den kör som jag ledde då (Harmoni, en ekumenisk blandad kör av modernare snitt). Det var en av våra favoritlåtar, inte helt enkel men den satt som en smäck i ett fyrstämmigt snyggt arrangemang av Arne Lundmark. Texten håller fortfarande, eller hur?

Hur många gånger har man inte tappat sugen bara för att det känns omöjligt att göra det man skulle vilja göra. Hindren blir många gånger fler än möjligheterna, trots att det i själva verket är tvärtom. Man har idéer, men av olika skäl, kanske egen feghet men ännu oftare brist på stöd, gör att man resignerar. Till slut är det inte bara fel på idéerna och tankarna, det är fel på hela en själv. Det känns tungt.

Då är det bra att tänka på den här texten. Det man vill göra kan vara omöjligt och otroligt, men man kan göra det ändå. Känner man sig omöjlig i något sammanhang så kan man slå följe med nån som är otrolig. Det handlar om att våga göra det man tror på. Hur mycket hade hänt om folk i ett historiskt perspektiv inte hade agerat så? Ja, det tål att tänka på!

Om du brinner för något och tror på att det måste göras så tveka inte och låt dig inte nedslås av de gamla vanliga visorna "Det har vi redan gjort" eller "Så kan man inte göra". Rusa ut med varma kinder och vaken blick. Glöm det där med planer och strategier i alla lägen, för ett äkta engagemang som sitter i hjärtat är värt mycket mer. Det gör inget om det inte blir perfekt, men för rättvisans och framtidens skull: Låt bli att låta bli!

Öppenhet ska gälla

Under hösten 2011 var ett nytt personalpolitiskt program ute på remiss hos Kalmar kommuns olika nämnder och styrelser. I förslaget kan vi läsa följande:

Din åsikt är viktig – Yttrandefrihet och meddelarfrihet

Du har en grundlagsenlig rätt att yttra dig fritt. Denna rätt gäller även på ditt arbete. Vi vill inte att du som är anställd i Kalmar kommun ska vara rädd för att utnyttja denna rättighet. Enligt vår mening är det viktigt att du gör din röst hörd. Du kan öppet komma med synpunkter på och till din verksamhet eller organisation, utan att oroa dig för några negativa återverkningar. Men som anställd är du skyldig att arbeta efter de beslut som fattas.

Det står dig även fritt att tala med media om dina personliga åsikter när det gäller kommunens arbete. När du gör detta har du lagskydd, då det är förbjudet för arbetsgivaren att efterforska källan.

Det där är ingen nyhet. Det har gällt länge. Tystnaden på jobbet ska inte existera inom offentlig verksamhet. Då förstår ju alla att det som beskrivs i den här artikeln från dagens Barometern är fullständigt galet. Sådant ska INTE förekomma.

Jag blir som vänsterpartist bekymrad. Vi står för öppen och demokratiskt styrd välfärdsverksamhet, för välfärd i människans tjänst och för en positiv människosyn där var och en värderas som tänkande och värdefull individ med unika erfarenheter. Det är så vi i Kalmar kommun ska se på vår personal. Vi har inga vinstkrav att skydda, vi bedriver verksamhet för våra invånare, precis samma invånare som i allmänna val vart fjärde år bestämmer om vi ska få fortsatt förtroende. Då är det öppenhet som gäller, på alla nivåer.

Punkt.

Ovärdigt

Nu ska jag visa exempel på vad jag INTE vill att morgontidningarna ska innehålla när jag hämtar dem i arla morgonstund: Barometernartikel onsdag och Östran onsdag.

Det här är fullständigt oacceptabelt. I Kalmar kommun ska det absolut inte förekomma, och inte någon annanstans heller. Det är ovärdigt, såväl för de boende som för personalen.

Det här är nämligen viktiga frågor. Inom äldreomsorgen ska äldre människor, inte legobitar, få en värdig tillvaro och ett liv med så hög livskvalitet som möjligt. Vi vet att det finns mycket att göra, ibland mer än man mäktar med. Jag har själv minnen från den enda sommar då jag arbetade inom äldrevården, den gången på en landstingsdriven psykiatrisk vårdavdelning för enbart äldre. Det var tungt och det var otillfredsställande att känna att man inte räckte till. Jag saknade utbildning inom området dessutom och jobbade enbart natt, och det var tungt men en nyttig erfarenhet. Att överhuvudtaget tänka tanken att dra upp dessa till största delen dementa patienter ur sömnen mot deras vilja och utan att de skulle vidare till en behandling eller så i svinottan var förstås orimlig. Den fanns helt enkelt inte.

Men jag vet att kraven på personalen har höjts. Fler människor behöver omsorg och relativt sett färre arbetar. Resurserna krymper. Det blir inte bra. Det framstår med all tydlighet. Jag tvivlar inte på att den bild som beskrivs här av de anställda är sann. Det finns ingen anledning att tro att anställda sprider lögner. Det är deras verklighet som är beskriven, och ÄVEN om det bara handlar om ett enda ställe och om det är i undantagsfall så är det fullständigt oacceptabelt. Det är den boendes behov som ska styra verksamheten. Punkt.

Därför borde det finnas fler som jobbar, fler som hinner med. Är det ett problem som vi kan lösa med mer resurser så måste vi göra det, trots att vi har en borgerlig regering som inte verkar fatta att äldre är människor och att deras omsorg kostar pengar. Vi kan inte gå här och vänta på att vi ska få en ny regering 2014 som tänker med hjärtat och hjärnan och inte med plånboken och någon annan kroppsdel i den nedre bakre regionen. Finns det andra lösningar så måste vi hitta dem. Vi kan inte behandla människor så här, år 2012 med ett rödgrönt styre i Kalmar kommun. Det är ovärdigt.