torsdag, september 29, 2016

Konflikten

Sommar mot höst
Värme mot kyla
Hat mot kärlek
Frihet mot förtryck
Regn mot solsken
Krig mot fred
Rik mot fattig
Nytt mot gammalt

Konflikten verkar vara grundläggande som utvecklingsprocess
Marx hade nog alltså helt rätt

Men man måste ju inte älska den för det.

tisdag, september 27, 2016

Utförsbacke

Jag ödslar ingen energi på mitt gamla parti längre. Det är i grunden ofruktbart. Partiledningen verkar ändå ha bestämt sig för att befinna sig ljusår från verkligheten och lokalt har man blivit så avväpnat att den enda markering man kan, vill och får använda är protokollsanteckningen. Hur ska man kunna förändra världen då? Det är helt enkelt meningslöst.

Däremot så blir jag fortfarande upprörd över hur man behandlar människor som liksom jag har beslutat sig för att lämna partiet. På många håll i V så delar man in människor i vi och dom. Den som inte är med är automatiskt emot. Utrymmet för nyanser är noll. Problematiseringar utan skygglappar betraktas som så jobbiga att de blir rena trauman. I själva verket kan man tro att det premieras att koppla bort människohjärnan och bara tänka med reptilhjärnan.

Det senaste, och väldigt långvariga, exemplet är behandlingen av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Jag orkar inte redogöra för hela affären, men kort sagt så behandlas hon som paria i ledande kretsar. Hon har pekat på kvinnoförtryck i förorten och har sedan blivit pådyvlad anklagelsen att hon anser att förtryck BARA finns där, riktat från muslimska män mot kvinnor. Det är så dumt att det inte liknar en gris ens (taskigt uttryck som drabbar en snäll gris förresten). Ändå upprepas detta, gång på gång. Hon blir till och med anklagad för att vara rasist. Nu lämnar starka kvinnor Vänsterpartiet i protest mot partiets utveckling. Kakabaveh-drevet blev förmodligen droppen som fick bägaren att rinna över.

När man lämnar V så sker det efter noga övervägande. Det är en del av ens identitet som går förlorad, även om man själv står fast vid sina övertygelser. Man blir också mycket illa sedd. Tyvärr så drabbar den där svartvita och antiintellektuella mentaliteten i vänsterkretsar den som har modet att våga säga ifrån och ta avstånd. Om man inte är god (dvs vänstermedlem) så är man nämligen ond. Den dagen man träder ut ur partiapparaten så har man lika lite värde i näringskedjan som en SD-sympatisör eller borgare. Verkligheten är antingen svart eller vit, ond eller god och utrymmet för reflektioner och mer än en tanke i skallen finns inte. Man kan ju inte tolka kommentarer i stil med "nu går de nog till SD" eller "inte en minut för tidigt att de lämnar" på annat sätt, eller hur? Är man fd V-medlem så är man per definition skit, trots över 40 års hängivenhet i partiets tjänst.

Det här är inte människovärdigt. Det är så tråkigt att ett parti som i många stycken har en politik för människors lika värde på demokratisk grund inte klarar av att omsätta de vackra orden i praktisk handling. Därmed klarar man inte av att hantera sitt trovärdighetsproblem. Det gamla K-ordet sitter kvar. Historiens våta filt blir tyngre och tyngre. Insikten att olikheter stärker liksom samverkan och öppenhet är eliminerad. Ingen annan än partiet självt kan få skulden för den utförsbacken.

måndag, september 26, 2016

Till eftertanke

Jag skulle idag cykla till mitt föräldrahem för att hämta ett brev som av någon märklig anledning inte hade eftersänts till min adress. Det känns jobbigt att gå och ringa på "sin egen" dörr när det nu är någon annan som bor där och inte pappas steg som hörs i hallen. Jag bad därför de nya ägarna att lämna brevet i brevlådan så kunde jag bara plocka upp det under förmiddagen.

Det är fortfarande traumatiskt även om det naturligtvis bara är ett hus. Det är så klart bara en byggnad, men den och tomten innehåller så många minnen. Jag har mentalt inte bearbetat allt det som har hänt till fullo. Det vet jag.

På vägen dit så tänkte jag på min morfar som otaliga gånger cyklade dit på samma väg som jag nu cyklade. Han finns förstås inte längre, men minnena lever, speciellt när man cyklar. Cykeln var hans transportmedel. Han hade utslitna fotleder också saknade körkort, så det var cykel som gällde i ur och skur. En gång ramlade han när han körde upp på vår uppfart och slog sig blodig i ansiktet. Jag minns ännu känslan när han stapplade in och det enda jag kom mig för att göra var att springa ut och kolla så att cykeln var OK. Att ta hand om hans sår gjorde alltför ont. Det kändes som en stöt i hela kroppen, och den stöten känner jag än. Mamma gjorde nog ett gott jobb med förband och annat. Det visste jag ju att hon kunde.

Mamma och pappa finns inte heller längre. Att åka till huset tär som sagt på krafterna. Jag tog brevet i lådan och cyklade in mot stan för att spela på en begravning. Just den vägen, förbi Bergavik och Berga IP har jag cyklat tusentals gånger. Speciellt minns jag morgnarna på väg till gymnasiet. Alltid sent ute, alltid full fräs på cykeln och ganska ofta en inofficiell tävling med andra som befann sig på samma väg. En av dem jag tävlade med, såväl på dit- som på hemväg, finns inte heller längre. Han valde att avsluta sitt liv för ganska många år sedan, lyckad och framgångsrik i mångas ögon men tydligen djupt olycklig och misslyckad i sina egna.

Dagen blev alltså full av död och saknad, men jag lever. Fortfarande. Dagar som denna undrar man ju varför.

Ändå... Vi satte aldrig fram pappas och mammas pelargoner i blomlådorna på uterummets utsida i våras. Vi hade inte mäktat med att sköta dem. I somras såg de alltså ganska livlösa ut där de stod i mörkret i garaget. Idag såg jag att de ändå står på sina rätta platser, visserligen inte så prunkande som de kan, men ändå med klarröda lite skirare blomblad. De lever mot alla odds och jag är glad att vi inte slängde dem. Pappa vårdade dem ömt, år efter år. Nu har andra tagit över. Det känns gott, mitt i allt. Hösten är här, men pelargonerna har livskraften kvar.

Det bör kanske stämma till eftertanke.

måndag, september 19, 2016

Tankar

Många tankar
precis som hos alla andra
människor i vår närhet
Var och en bär på sin historia
sina tankar
sina drömmar
sina visioner

Många tankar blir det...

Ibland är de ljusa
ibland mörka
ibland nattsvarta

Ibland vill man dela dem
ibland vill man hålla dem för sig själv

Men de finns där
alltid

Ändå.

tisdag, september 13, 2016

Kamrat Stalin vs Gud?

Jag sitter och läser... Det är trögt, men det är bara att harva vidare, sida efter sida. Just trögheten kan tjäna som incitament att kämpa på. Jag kände nämligen samma sak förra veckan när vi skulle starta upp kyrkokören. Det var som att tvinga sig upp för en lodrät bergvägg dagarna innan första repetitionen, men jag höll ut. När övningen var över var jag gladare och lättare i sinnet än jag varit på mycket länge. Ibland blir man så hårt ansatt. Det finns krafter som vill få en att ge upp, att lägga sig ner platt och låta världen utvecklas åt fel håll. Det vill inte jag. Jag vill göra min del, den del som jag har fått i uppdrag att utföra, och jag måste lita på att kraften kommer.

Och så kommer man då och då fram till små guldkorn, ibland i verkliga livet och ibland i litteraturen. Detta är ett sådant:
Foto direkt ur Hood, Hill & Spilka (s 101): The Psychology of Religion: 
An empirical Approach (4th ed). New York:The Guilford Press.
Nej, det där gick nog inte så bra i längden. Kamrat Stalins gloria bleknade med tiden, inte bara i det katolskt präglade Polen utan även i resten av världen, och barn går inte på vad som helst. Man kan dock inte annat än bli rätt uppiggad av tanken på en del människors höga tankar om sina egna förmågor. En liten gnutta av det självförtroendet vore inte fel att kunna ta del av då och då ;-)

Men jag litar mer på Gud än på Kamrat Stalin, åtminstone numera ;-)  Gud vinner stort i längden!

fredag, september 09, 2016

Fixa det! Hur svårt kan det vara?

Jag spelar en hel del på äldreboenden just nu. Det är andakter och mässor och ett och annat café med önskepsalmer eller födelsedagsfiranden. Det är i högsta grad meningsfulla uppgifter och det är välbesökt. Men, det skulle kunna vara ännu bättre. Jag tänker speciellt på ett avseende.

Det borde inte vara en nyhet att det främst är äldre som bor på äldreboende. Det borde inte vara en nyhet att äldre ofta får problem med hörseln heller. Ändå saknas på flera håll möjligheter att förstärka tal via slinga och/eller högtalaranläggning. I rimlighetens namn, varför överhuvudtaget ha samlingslokaler om de boende inte kan få ut något av de samlingar som hålls där? Visst, Kristus finns i nattvardsgåvorna ändå när man tar emot dem, men varför ska man behöva gå miste om resten?

Nu i veckan var jag för första gången på ett av stadens boenden. Där fanns inget som kunde förstärka ljudet. Det var svårt att få psalmsången att fungera, så klart beroende till stor del på att inte heller psalmnumren nådde fram. Jag ska till nästa gång se om det finns möjlighet att åtminstone koppla in en mikrofon i den förstärkare som jag har till den keyboard som jag spelar på. Det är väl bättre än inget, men långt ifrån tillräckligt och det hjälper ju bara när jag är där var fjärde vecka. Jag hoppas verkligen att någon mer aktivitet genomförs mellan varven. Hur det funkar då med ljudet har ut ingen aning om, men jag misstänker hur eländigt det kan vara när fast installation helt saknas. Respekten för de boende kräver långt mer!

När vi skulle gå, efter andakten, blev vi av de flesta närvarande personligen hälsade varmt välkomna tillbaka. Det skar i hjärtat. Många av dem hade inte hört vad som sagts och inte vad som spelades heller. Ändå såg de fram emot nästa gång. SÅ låga krav ska man inte behöva ställa på sin egen delaktighet.

Här finns massor att göra! Teknik finns liksom kunnande, om än inte på plats. Det jag helst skulle vilja säga är: Fixa det! Hur svårt kan det vara? Med en gnutta empati och god vilja så kan man komma långt, åtminstone fram till telefonen för att ringa efter hjälp. Det handlar om våra äldres hälsa och livskvalitet. Den respekten ska visas dem när de anförtror sitt boende och sin tillvaro till ett vård- och omsorgsboende!