GRATTIS IFK KALMAR!

Ett stort GRATTIS till IFK Kalmar som slutade på en mycket hedervärd tredjeplats i Söderettan, med flest gjorda mål i hela tabellen! Segern i skytteligan för Mamy Ndiaye och Amanda Fredrikssons femteplats talar sitt tydliga språk. Tack för att ni sätter Kalmar på kartan med högkvalitativ och målrik fotboll i landets näst högsta serie och lycka till kommande säsong!

Äldreomsorg byggd på bättre vetande, ja tack!

Våren 2008 infördes eget val inom hemtjänsten i Linköpings kommun. Ökad konkurrens och valfrihet var målet och kommunen ville uppmuntra fler småföretag och kvinnliga entreprenörer. Reformen är utvärderad, och resultaten är tydliga. Politikernas förhoppningar har inte infriats. Nyetablerade företag har tillsammans fått 0,2 promille av hela marknaden. Det motsvarar totalt 250 hemtjänsttimmar. 94% har valt det stora kommunala bolaget eller de multinationella storföretagen Carema eller Attendo. Politikernas ambitioner om en marknad för småföretag gick om intet men väljarna har fått en ökad valfrihet, en valfrihet som en stor majoritet (två tredjedelar) av dem dock väljer att inte utnyttja. Nästan 70% av brukarna blir därför placerade hos ett av de stora utförarbolagen.

Omsorgstagarna är emellertid idag nöjda med den hemtjänst de får. Allra mest nöjda är brukarna med de små privata företagen och med det stora kommunala bolaget. Minst nöjd är man med de stora privata. Utvärderingen pekar dock på ett annat intressant förhållande: Brukarna var MER nöjda INNAN reformen genomfördes än EFTER.

Summa summarum: Reformen har flyttat jobb från gemensamt ägd verksamhet till privatägda storföretag. Skattemedel lämnar den offentliga insynen och delas ut i privata fickor. Brukarna är mindre nöjda och småföretagen är de stora förlorarna. Detta är erfarenheter som Kalmar kommun bör beakta när LOV (lagen om valfrihetssystem) diskuteras och borgerliga debattörer tar till brösttonerna i sin iver att utmåla oss som utvecklingsfientliga.

Jag har en bekant i norra Norrland. Hans mor är långt över 90 år och sa härom månaden följande till sin son: ”När jag blir så gammal att jag inte klarar mig hemma, då vill jag att det finns nånstans dit jag får komma och där jag vet att jag får den hjälp jag behöver. Kom inte dragande med reklambroschyrer, se bara till att jag får det bra.” Jag förstår henne. Det är hennes rättighet att få känna den tryggheten. Tryggheten ska inte vara villkorad med ett fritt val inom ett område där det är så gott som omöjligt att välja på ett kvalificerat sätt. När man blir gammal, det blir vi alla om inget oförutsett inträffar, har man rätt att vara trygg.

Äldreomsorgen är en rättighet och inte en vara på marknaden. Tar vi äldres behov på allvar och anser att alla har samma värde ser vi till att ha en generell omsorg med hög kvalitet som erbjuds alla som behöver den. Då krävs schyssta arbetsvillkor, resurser som räcker till att tillgodose mänskliga behov och en uppvärdering av omvårdnadsarbetet. Det kommer att kosta en del, men vi har en moralisk skyldighet att jobba i den här riktningen. En sådan gemensam omsorg ska naturligtvis kännetecknas av hög grad av inflytande för den enskilda brukaren. Valfrihet för mig i det här fallet är mer en fråga om att påverka VAD jag får hjälp med och av VEM, och mindre att välja vilket företag som betalar lönen till den som hjälper mig. Den sista frågan är ju, om man tänker efter, rätt ointressant i sammanhanget, eller hur? Det tycker ju även brukarna i Linköpings kommun. De vet, efter egen erfarenhet.

Tillit (som stavas som Gud)

Så tog jag det hisnande språnget

på tusentals ljusårs djup

och föll genom svindlande rymder

mot den tillit som stavas som Gud

mot den tillit vi stavar Gud.

Först mötte jag ångest och kaos

i oändlighetens stup

men sen kom den ljuvliga glädjen

i den tillit som stavas som Gud

i den tillit vi stavar Gud.

Jag mötte min djupaste rädsla

fick svindel och kände mig yr

Sen föddes den vildaste sången

den till livet som mitt äventyr

den till livet, mitt äventyr.

Livet är en gudagåva

som vi mänskor fått

en resa och ett äventyr

om än på ont och gott

Nu är jag redo att älska igen,

jag är redo för kärleken.

(Ännu en sångtext av en av mina favoriter: prästen Ingmar Johansson)

Istället för presskonferens...

Eftersom jag är förhindrad att ha en presskonferens i morgon på förvaltningen med deltagande tjänstemän (förvaltningschefen är tyvärr inte på plats heller) kommer här några kommentarer kring dagens ärenden och beslut.

Idag har vi hanterat budgetförutsättningarna. Då årets budgetprocess blir oerhört koncentrerad till ett par månader (kf tar beslut i december och det centrala budgetarbetet har endast introducerats i majoritetsgruppen) blir det en ”bråttomhantering” av nämndernas önskemål och behov. Jag är glad att vi har kunnat komma till detta första delbeslut i oktober. Det betyder att våra önskemål angående kultur- och fritidsområdet kommer i relativt god tid till stadshuset för beredning.

Nämnden fattade beslut enligt förvaltningens förslag med tillägget att äska om ytterligare 200 000 kr i driftsbudget för fritidsgårdarna (allmän resursförstärkning) utöver de 500 000 kr som finns i förslaget och som riktar sig till jämställdhetsåtgärder. Oppositionen hade fem yrkanden som samtliga röstades ned. Då oppositionen enbart hade fyra ledamöter på plats (en ordinarie och tre ersättare) var det svårt för dem att få gehör för förslag som inte rimmar med den rödgröna majoritetens vilja. Jag kan dock kommentera några av förslagen:

• Oppositionen anser inte att arrangemangen Världens Musik och Festningen (delar av Kalmar Stadsfest) behöver ytterligare 300 000 kr för att klara kvaliteten från och med 2011. Istället yrkade man på 100 000 kr mindre. Vi kan konstatera att oppositionen inte värderar ett levande kulturarrangemang lika högt som vi i majoriteten. Utan hög kvalitet på Världens Musik och Festningen riskerar Stadsfesten att bli betydligt fattigare och sakna en kvalitets- och mångfaldsdimension. Med nuvarande ekonomiska ramar blir arbetssituationen och arbetsuppgiften orimlig för den personal som planerar och genomför arbetet. Vi vill att ungdomarna ska ha en dag med hög kvalitet samt att människor ska få möta annan musik än RixFM-festival. Inget ont om stadsfesten i övrigt, men vill vi ha bredd, kvalitet och mångfald krävs resurser. 300 000 kr kan ge oss den möjligheten.
• Oppositionen vill sakta ner takten i utvecklingen av ett kulturcentrum på Tullslätten. Det blir konsekvensen av oppositionens yrkande i det fall att en nybyggnation inte kommer till stånd enl den utredning som nu föreligger.
• Vi har beslutat om att ansöka om medel för att Monokroms deltagaravgifter ska ligga på samma nivå som Kulturskolans. Motiven finns väl beskrivna i nämndens sammanträdeshandlingar, men inte sjutton hjälpte det. Oppositionen avser att istället höja Kulturskolans avgifter, dvs dubblera dem. Det leder till utestängning av deltagare och elever som av ekonomiska skäl inte kan delta i undervisningen. När man, som Björn Brändewall (FP) ser Monokrom som ”en minuspost i kommunens ekonomi” så är det nog lätt att lägga sådana förslag. Vi i majoriteten inser däremot att en levande kommun behöver kreativa ungdomar och avser därför att stödja kulturverksamhet som riktar sig till barn och unga och vill inte ha onödiga hinder i form av höga avgifter. Det ska självklart inte vara så att det är barn vars föräldrar har dåligt med pengar som tvingas välja bort kulturutövning. Men som sagt, där är vi helt oense.
• Oppositionen vill öronmärka delar av ett ökat anslag till biblioteket. Vi i majoriteten anser att det är bibliotekets sak att hantera ökade anslag (vilket biblioteket behöver) och att vi inte ska gå in och detaljstyra eller sätta gränser för hur medlen fördelas. Vi har full tilltro till att de professionella på biblioteket under bibliotekschefens ledning kan utforma sin detaljbudget på ett rimligt och riktigt sätt utan tvångströja från oss som är lekmän. Det är så som vi under en lång rad av år har hanterat vår interna budgetprocess och så avser vi att fortsätta. Klåfingrig högerpolitik har vi nog av.

Sammantaget begär nämnden utökade driftsanslag med 16 miljoner år 2011, 42,3 miljoner år 2012 samt 27,5 miljoner 2013. Jag vill, utan att förminska andra satsningars betydelse, särskilt nämna satsningen på Idrottens Hus som en utvecklingsfaktor för kommunen i sin helhet. Där finns stora möjligheter för vårt föreningsliv att tillsammans stärka varandra, att öka kompetensen inom idrott och hälsa och att engagera fler barn och unga inom idrotten. Även idrottsturismen stärks genom denna satsning. Även utökade medel till föreningslivet på 1,5 miljon från och med 2011 är en satsning som gynnar det ideella och oerhört viktiga arbetet. Självklart finns satsningar på Racketcenter och utbyggda omklädningsrum på Gröndal för IFK Kalmar med i budgetpaketet. På investeringssidan finns önskemål om 7,7 miljoner för 2011, 12 miljoner 2012 och 55 miljoner 2013 och innefattar nytt klubbhus för Kalmar Södra, ombyggnation av Fredriksskans, ny sporthall i centrala Kalmar, ny idrottsplats i Ljungbyholm samt redan nämnda Idrottens Hus.

Nu återstår bara att vänta och hoppas att kommunfullmäktige i december resonerar klokt och beviljar oss medel till alla dessa satsningar. Ska vi ha en levande kommun måste även kulturen och fritiden vara med på banan :-)

Ett glädjens dygn

Ett glädjens dygn pågår i Chile. Gruvarbetarna kommer äntligen upp i friska luften. Vilken härlig känsla av befrielse det måste vara! Presidenten strålar ikapp med solen, och jag förstår honom. Samtidigt måste den här olyckan leda till att man tar arbetarskyddet på allvar och inte har möjlighet att åsidosätta säkerheten för kapitalistisk vinnings skull. Det var ju undermåliga undersökningar som gjorde att raset skedde.

Hur som helst, idag är en glädjens dag och naturligtvis samlas folk för att ta åt sig äran för räddningen: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/kyrkor_konkurrerar_om_aran_i_chile_0_15131.news.aspx Man kan sannerligen undra hur Gud ställer sig i frågan. Vem har han lyssnat på? Vilket lag är han supporter till?

För att säga som man skulle säga i USA: Heaven knows ;-)

Tji fick en reflekterande människa

Ibland kan man som enskild tänkande och reflekterande människa bli lite förbluffad över hur man använder gemensamma medel. Det är kommunens ansvar att se till medborgarnas bästa, som jag ser det i alla fall. Det är sedan partiernas ansvar att tillsätta förtroendevalda som rimmar med valresultaten. Det är inget konstigt med det. Så fungerar en representativ demokrati.

Nu anställs två nya politiska sekreterare i Kalmar kommun året ut. Politisk sekreterare är en befattning som finns för att stödja fullmäktigegruppernas arbete och man har resurser till detta i förhållande till antalet mandat i fullmäktige. Under resten av året kommer två partier att ha mer resurser än de enligt den parti- och blocköverskridande överenskommelsen har rätt till. Detta sker på grund av att det ska bytas folk på kommunalrådstaburetterna.

Det här är fel, uppåt väggarna fel, oavsett vilket parti som driver igenom det. Att utbilda och förbereda representanter är varje enskilt partis angelägenhet och det ska inte belasta kommunens budget med extrakostnader. Det leder fullständigt fel. Jag hoppades att det goda omdömet skulle stoppa den här lösningen, men tji fick jag. Och kanske får jag betala för att jag står för min åsikt, men det skiter jag faktiskt högtidligen i. Att vara rakryggad och stå för mitt ord är viktigare för mig än att vara populär. Självrespekt är ganska mycket värt, även i politiken.

Den ljusnande framtid

Det finns naturligtvis mycket man kan säga just idag, och jag avstår, nästan.

Men så här tycker jag, helt apropå ingenting:

• Jag tycker att man ska tala sanning, både i media och annars. Ärlighet varar längst.
• Jag ställer inte upp på vuxenmobbing, vare sig internt eller gentemot motståndare.
• Jag gillar när man är konsekvent. Resurser ska fördelas rättvist.
• Jag skulle vilja göra en serös komparativ utredning gällande föreställningar om begreppet "samarbete" i olika grupperingar.

För övrigt är framtiden ljus och fri :-), med vissa undantag förstås.

Bär mig genom natten

Jag är trött på fromma mänskor,

alltför självupptagen tro

Vissa fraser rimmar illa

för en värld i slitna skor.

Ge mig sanningen om livet,

lika naken som min hud.

Jag är törstig, ge mig vatten,

kom och gör mig kär i Gud.

Jag behöver inga samfund,

ingen prålig liturgi,

inga flera trötta psalmer,

ingen livlös teologi.

Kom och bär mig genom natten

är det enda jag begär.

Jag är törstig, ge mig vatten

Kom och gör mig riktigt,

gör mig riktigt kär.

(Olle Carlsson och Ingmar Johansson)

Kyrkan ska naturligtvis inte vara politiskt korrekt!

Riksdagsledamöterna från SD med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen tog i förra veckan bladet från munnen på allvar. De, som under hela valrörelsen har anklagat vad de kallar den politiska korrektheten (PK), kräver att svenska kyrkan ska ändra i evangeliet för att det ska passa in i SDs politiska agenda. Och inte nog med det, när de inser vilket klavertramp de gjorde när de lät sina välputsade skodon marschera ut ur kyrkan på tisdagen, så ber de kungen om ursäkt precis som om det var kungen de markerade emot.

Nej SD, kyrkan är betydligt mer än julafton, ”Den blomstertid nu kommer” och svenska traditioner. Svenska kyrkan bygger på evangelisk grund, och den innebär att alla människor är lika mycket värda och att kärleken är den starkaste kraften vi människor har. Där finns också övertygelsen om att vara världens salt och ta ansvar för vår samtid och vår framtid. Kyrkan ska visa på kärlekens väg, den enda hållbara vägen, även om det är obekvämt att välja den. SD tycker däremot att kyrkan ska anpassa sitt budskap efter det parlamentariska läget. Den ska alltså enligt SD vara ”politiskt korrekt”. Mindre än 6% av svenska väljare ska enligt SD vara nog för att förändra bibelns innehåll. Biskop Eva Brunne vägrade, med all rätt, att agera så, och det hedrar henne och kyrkan. Det var just DEN politiska inkorrektheten som SD protesterade mot.

Jimmie Åkesson och hans hejdukar har alltså än en gång visat sitt rätta ansikte. Yttrandefrihet enligt SD är att SD-företrädare får säga vad de vill utan att bli emotsagda. När andra säger något som inte passar i SD-fållan är det ohyfsat och kränkande. Det är således skillnad på folk och fä i SDs demokratisyn. Det är tydligt att jämlikhet i SDs mening är precis detsamma som grisen Napoleon i Orwells ”Djurfarmen” menade då han sa ”Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra”. Den synen har inget gemensamt med Svenska kyrkans lära, tack och lov.

Barn och andra djur???

Jag läste den här annonsen i en av dagens tidningar. Jag säger som en av mina vänner i den politiska sandlådan, eller ska man säga kattlådan?, i Kalmar : "Hur tänker du då?"

Meddela Nybro vad du tycker :-)

I Oskarshamn börjar man tydligen namnge kustremsor. En speciell kaj får namnet Kaj Nilsson,


I Nybro, grannkommunen i ost, måste man ju följa exemplet. Enligt obekräftade uppgifter ska det finnas planer på ett promenadstråk längs Bolanders bäck. Frågan är om stråket ska heta Kaj Raving eller Stig Davidsson. Meddela Nybro kommun vilket du föredrar.

Bra gjort!

Jag hörde till dem som förra året valde att stå utanför hyllningskören för Barack Obama när han fick Nobels fredspris förra året. Det valet begriper jag fortfarande inte. Man ska väl inte få Nobelsfredspris bara på grundval av tomma gester och vackra ord? Men i år har man gjort läxan och utsett en värdig pristagare: litteraturvetaren och människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Han är kinesisk dissident och avtjänar just nu ett elvaårigt fängelsetstraff för omstörtande verksamhet. Han får priset för sin långa kamp för grundläggande mänskliga rättigheter i Kina. Nu lär det finnas oro för att lugnet i världen rubbas.

Vilket lugn? Vilket lugn känner man när man inte har mänskliga rättigheter? Ska man lämna diktaturer som kränker sina medborgare och beskär deras frihet i lugn och ro? Nej, det är naturligtvis huvudlöst. Jag tycker det är modigt av Nobelinstitutet att på det här sättet belöna decenniers kamp mot våld, diktatur och förtryck. Att Kina anser att han är kriminell visar bara ytterligare på att det här är ett steg i rätt riktning.

Bra gjort! Fredspriset har i år en värdig mottagare.

Tiderna skiftar liksom konventionerna

I morse när vi åkte iväg till stan (ja, jag kör bil idag beroende på att jag ska skjutsa bonusdottern till bussen under lunchen, annars hade jag cyklat) passerade vi en kvinna på trottoaren. Hon hade lång svart kappa, svarta skor och slöja över håret. Plötsligt insåg jag en sak: så där såg tanterna ut i den bohusländska skärgården när min pappa växte upp. Jag har sett bilder från den tiden, och jag minns också en del fragment från mina första år därute. Några härliga sommarveckor tillbringade vi alltid därute hos farmor och farfar, med farmors ständiga omsorger och farfars lakritsteaterkonfekt och i doften av silltunnor och tång. Absolut nostalgivarning! Så himla gott luktade det minsann inte... och lakrits har jag aldrig kunnat äta.

Men min huvudpoäng idag rör inte hur sommardoften var eller vilket godis som fanns i skålen i TV-rummet. Den rör hur våra kulturella uttryck skiftar över tid och hur vi värderar dem. Idag är fotsid svart kappa och sjal över huvudet något främmande, då var det vardagsklädsel hos den absolut inhemska fiskarbefolkningen. Och inte nog med det, de helsvarta fotsida sorgdräkterna som täckte ansiktet, skulle hänga på i månader i tider av sorg. Det sade konventionen. Idag ska liknande plagg förbjudas enligt en del.

Är det inte i själva verket så att vi diskuterar helt fel saker? Jo, jag tycker nog det. Det är precis samma sak som att vilja göra något åt kvaliteten i skolan och istället slå fast förbud mot kepsar och mobiltelefoner. Visst skjuter man, och visst visar man att man gör nåt, men man gör ingenting åt de verkliga orsakerna. Den diskussionen är nämligen alldeles för komplicerad, och man får inte så lätt de där retoriska och populistiska poängen.

Men, nu är det ju inte poängen som räknas utan resultaten. Det är dags att visa viljan till förbättring. Ska vi kunna leva tillsammans utan att hänga upp oss på vad vi klär på oss? Vill vi det så är det dags att sluta diskutera detaljer som minikjolar, slöjor, tatueringar, höga klackar, svarta vantar, hårfärg och skinnjackor. Vi ska erkänna varandra som fullvärdiga människor, och för att kunna göra det måste vi erkänna oss själva först. Det är nämligen där felet ligger. Trygga människor är inte rädda. Trygga människor vågar inte bara umgås med såna som är lika utan även att närma sig det som känns främmande. Man är inte ond för att man har lång kjol, illgrönt hår, trasiga strumpbyxor eller slöja på huvudet. Man har bara valt, av ett eller annat skäl, att klä sig på ett visst sätt. Och jag kan naturligtvis välja att tycka att det är snyggt eller fult. Det hör liksom inte hit vad jag tycker. Tyckandet är ju fritt i en demokrati.

Och, som sagt, för 60 år sedan var en hel del av det som idag känns främmande fullt naturligt till och med här i Sverige. Det tål att tänka på.

Lägenhetsbilder

Här publicerar jag nu främst för mina föräldrar ett par bilder från dotterns nya lägenhet. Efter ett tag tar jag bort dem förstås, men för att dämpa nyfikenheten så kommer här ett litet urval. Jag hoppas alla lägger märke till det oerhört vackra hantverket med att montera ihop alla möblerna ;-) Jag får INTE lägga ut bilder på dottern själv, men hur hon ser ut vet ni väl?

Så här bor hon i varje fall! Fint va?

Liten upplysning?

För att undanröja alla frågor angående det lilla klippet från den här bloggen i dagens Barometern:
Vi FICK information kring de omskrivna händelserna på Stagneliusskolan på gymnasieförbundets styrelsemöte i torsdags. Min uppfattning är att vi hade fått det ÄVEN om jag inte hade anmält ärendet som en övrig fråga, och det känns bra.

För övrigt känns det lite ovant att hitta sina texter på debattsidan, om än i citatform. Efter valrörelsens ofrivilliga karantän tar det nog lite tid att vänja sig ;-)

Också arbetare...

Stig Sjödins (f 1917) poesi har en hel del att säga om arbetarbegreppet. Även om nedanstående dikt är från 1971 är den i högsta grad aktuell för en analys kring den retorik som används av det sk nya arbetarpartiet.
Läs och lär! Och skämmes!

Angående människovärdet
Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna
nått påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän
sitter på upphöjda stolar
när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.
Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.

Dagens möte och funderingar framför ett fönster

Idag väntar möte i Kalmarsunds gymnasieförbund. Det var ett tag sedan sist. Pga ärendebrist ställdes det förra mötet in, Det skulle ha hållits i slutet av augusti, mitt i brinnande valrörelse. Nu har vi en ganska lång lista till dagens sammanträde istället. Samtidigt har vi mediauppmärksamhet på ett problem i en av våra gymnasieskolor: http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/mitt-barn-vagar-knappt-ga-till-skolan(2125904).gm Jag hoppas få veta lite mer än vad som står i tidningarna under eftermiddagen. Att vara en av dem som ska vara med och ta ansvar för gymnasieverksamheten men inte få mer information än vad som står i tidningen är naturligtvis inte acceptabelt. Det är självklart ännu mindre tillfredsställande att elever far illa. Sådana problem måste man ta på allvar och åtgärda på riktigt. Jag hoppas att det sker.

Solen lyser faktiskt lite grann idag, åtminstone syns den mellan molnen ibland. Hösten är så vacker i sol! Just årstidernas växlingar är fascinerande, och det är vid de tillfällena som man blir lite extra påmind om att allting förändras och att allting KAN förändras. Det som ser ruffigt och tufsigt ut går i vila för att lite senare uppstå i en helt annan skepnad. Löven byter färg, faller ner och dör. De kala grenarna kläds lite senare i vit rimfrost och kanske, om vi har tur, med vacker vit snö för att sedan åter bli ljusgröna av nya blad framåt vårkanten. Träden lär oss att det inte är farligt att lägga bort det gamla för att satsa på något nytt. Det är på det viset livet i själva verket är.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" som Sören Kierkegaard så klokt uttryckte en gång. Vi skulle nog må bra av att våga lite mer, precis som träden. Å andra sidan står de fast förankrade i marken med djupa rotsystem, och det är kanske bristen på trygga rötter som gör att vi inte vågar. Det är nog mänskligt och fullt förståeligt, men förlusten det innebär att förlora sig själv ska nog inte heller underskattas.

Vardagens val

Ja, så var vardagen åter igång med bokföring, styrelsemöten och allsköns samtal, en del trevliga, en del mindre trevliga. Sånt är ju livet. Valrörelsens otroliga tempo gjorde att mina batterier tog slut alldeles, och jag har inte repat mig ännu. Kraften finns liksom inte där. Frågan är om det är valrörelsebaksmälla, men i så fall är den mer efterhängsen än nånsin tidigare. I själva verket är det kanske något helt annat. Man vet ju aldrig.

Det var i varje fall roligt att få personkryss i kommunvalet. 180 goa människor av dem som röstade på Vänsterpartiet lade sin röst på mig. TACK! Ett speciellt tack till Ingemar Einarsson (C) som är den ende av mina politikerkolleger som har kommenterat detta. Han sa att han skulle ha röstat på mig om han hade röstat på Vänsterpartiet "för jag tycker du är snyggare än listettan". Ha ha! Hade jag röstat på Centern hade jag röstat på Ingemar, för han är en av de allra trevligaste fullmäktigekamraterna vi har. Man kan ju rösta på kandidater av precis vilken anledning som helst, fast visst är det viktigt att följa sin ideologiska övertygelse först och främst? Fixeringen vid personer tenderar att skymma det viktiga i demokratiska val, nämligen att rösta på det samhälle man vill ha. Om det sedan är Nisse eller Stina som genomför det (eller hur trevliga eller snygga de är) är trots allt sekundärt. Det är ju liksom inte en Fröken Sverige- eller Idoltävling det gäller.

Nåja, nu är valet 2010 över oavsett vad man tycker om resultatet (det ska naturligtvis respekteras), men fortfarande har man många andra val kvar i livet att göra hoppas jag. Kanske är det dags att ta itu med dem nu istället. Jag börjar direkt med att välja en kvällsfika framför TVn istället för att sitta här framför datorn en kväll till. Det kanske kan vara ett steg i riktningen att tänka på sig själv, något som en av mina vänner på Facebook rådde mig till häromdagen. Det är faktiskt ett val jag inte är van vid att göra, men jag ska börja vänja mig, lite i taget. Strykkorgen är tom, diskmaskinen bara halvfull och det är fotboll på TV. Det passar bra just ikväll att börja :-)

Cykelstaden på tapeten, lite sent men ändå...

Ibland drar man lite på munnen. Det hände idag när jag öppnade det förtreffliga blå lokalorganet:http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/livsfarliga-cykelleder-i-kalmar(2121724).gm

Detta har vi i Vänsterpartiet pekat på i hela valrörelsen. Problemen för cykeltrafiken är mycket stora. Ibland är det rent livsfarligt att cykla, men det blev bara några små notiser i pressen kring detta. Någon form av "nu är Vänsterpartiet ute med vallöften och slösar pengar igen"-mentalitet kändes ganska påtagligt vid rapporteringen, även om vi fick bra gensvar från reportrar medan vi presenterade våra idéer.

Och så nu, bara drygt en vecka efter valet, så är detta en av de stora nyheterna. Nåja, bättre sent än aldrig. :-)

Mänsklighet och medmänsklighet går hand i hand

Så gott som varje dag hör vi i nyhetssändningar och läser vi i tidningar om människor som kommer i kläm och far illa. Det handlar om sjuka som inte får sjukpenning, arbetssökande som inte får ersättning så den räcker till mat och bostad och om människor med funktionsnedsättning som inte får den hjälp de behöver. I veckan på tv kunde man exempelvis se en svårt Parkinsonsjuk man som inte kunde äta själv men som ändå av Försäkringskassan bedömdes sakna behov av stöd vid måltiderna. I Sverige år 2010 är detta vanliga nyheter, och vi verkar knappt reagera. Fast det gjorde jag. Jag for oerhört illa.

I själva verket borde varje tidning bränna våra händer, men det verkar som om vi har skaffat oss alltför kraftig hud. Det känns inte. Välfärden monteras ned, och vi bryr oss inte. Varför ska jag bry mig om min nästa? Varför ska jag, som är frisk, hyfsat ung och har arbete, behöva betala för att någon annan behöver hjälp? Varför ska min plånbok bli tunnare för att andra har behov som de inte kan fylla själva? Varför ska jag behöva ta ansvar för sådant som jag själv inte har orsakat?

Ja, svaret är enkelt: För att JAG är en del av samhället. För att just JAG, som har möjligheten att hjälpa till är den som SKA hjälpa till. Det är så vi bygger ett hållbart samhälle för människors skull. Det gör vi genom att hålla ihop, för vi behöver varandra.

Låt inte din egen plånbok skymma sikten för din medmänsklighet. Låt inte kalla sifferkalkyler ersätta din mänskliga empati med dem som har det sämre än du. Gå inte på lögnen om att var och en klarar sig bäst själv. Du lär bli smärtsamt medveten om att det inte fungerar så när du själv behöver hjälp eller när dina närmaste behöver stöd i en omfattning som du inte själv klarar av att ge.

Att vara människa är att vara medmänniska. Låt inte medmänskligheten bytas ut mot girighet. Bejaka istället det som förenar oss: Att det är djupt mänskligt att vilja och att kunna hjälpas åt.

Jag mår illa

Public service-företaget SVT har gått över gränsen. Man ska stå för saklighet, allsidighet, objektivitet och relevans. Det är en av grundförutsättningarna för en fungerande modern demokrati att en professionell public service finns. Så är det inte här. SVT används numera i propagandasyfte. Så fungerade den statligt kontrollerade tidningen Pravda i Sovjet och televisionen i DDR under kommunisttiden. Det är så långt från demokrati som man kan komma. Människor hindrades från att tänka själva och skulle av media styras till att tänka godkända tankar.

Jag skäms över mesigheten och undfallenheten. Jag skräms över att man inte vågar låta fria människor skaffa sig åsikter själva på grundval av korrekt information. Och ryggradslöshet har jag aldrig klarat av, allra minst hos de institutioner som ska tjäna demokratin. Journalistiken har väl också någon form av heder, eller har i varje fall haft, hos åtminstone en del?

Det är därför jag mår illa nu, vansinnigt illa. Demokratin värderar jag alltför högt för att stillatigande se den tvingas gå etablissemangets ärenden. I sådana strama tyglar kvävs den, men det är kanske det som är målet? "Makten framför allt" har ju även tidigare varit ledordet för de styrande, och då kan man ju inte ha en arbetssam demokratiprincip att ta hänsyn till. Det förefaller väl onödigt och dessutom alldeles för dyrt?

Men då byter vi nationalsång också. "Du gamla du fria" blir "Du gamla ofria" för man ska väl i varje fall tala och sjunga sanning?

År 2010 borde vi kommit längre

Ibland blir det för mycket i livet. Visst, det är valrörelse nu. Då ÄR det mycket, det hör liksom till. Det accepterar jag. Vid den här tiden vart fjärde år är det full rulle som gäller, rätt in i kaklet bara, och det står jag ut med. Man är ju inte ensam. Eller man borde inte vara det i alla fall men är det ändå. Ibland alltså.

Den stora frustrationen kommer när man inte får säga som det är, av olika skäl. Man ska vara taktisk. Man ska "spela spelet". Man ska tänka på andra saker än de som är viktiga och riktiga. Och då är jag inte riktigt med längre. Då blir jag svart i munnen och kan inte se mig själv i spegeln. Det sistnämnda har jag svårt med för det mesta i och för sig, men av helt andra skäl. Jag vill vara ärlig, och kan jag inte vara det, eller får jag inte vara det, så är jag helt enkelt inte riktigt närvarande längre. Och det är ganska smärtsamt. Och det syns i ögonen. De slocknar.

Vi har ett val framför oss. Valet står inte mellan Mona eller Fredrik, eller mellan Alfons Åberg eller Toblerone. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, och vad samhället egentligen är och ska vara. Samhället är vi tillsammans, och dess regler skapar vi tillsammans, i ömsesidig respekt och hänsyn och utifrån det faktum att alla är lika mycket värda. Det är min bild av samhället i varje fall. Den bygger på kärleken, på det som förenar oss människor och som gör att vi söker oss till varandra. Vi behöver varandra, på olika sätt under olika delar av livets alla vändningar, men behovet finns där hela tiden. Det är därför vi tillsammans ska bygga välfärd, helt enkelt för att alla behöver den, och det är därför vi ska bygga den tillsammans.

Jag bryr mig inte om min plånbok. Jag kan bara äta mig mätt, ha tillräckligt med kläder på kroppen så att jag inte fryser och ha tak över huvudet. Det är det som kostar pengar. Varför ska jakten på det som man ska ha utöver basbehoven betyda allt? På vilket sätt blir jag lyckligare över att kunna köpa hushållets femte TV när jag vet att det finns andra som inte har mat för dagen?

Jag såg ett inslag i kvällens Rapport om en Parkinson-sjuk man som fick sitt stöd indraget av Försäkringskassan eftersom han inte bedömdes behöva hjålp med att äta. Han kunde inte äta själv. Hur kan det vara sant att vi i Sverige 2010 låter så sjuka människor leva på rå korv som man knappt kan stoppa in i munnen och bita av? Han kunde inte hantera kniv och gaffel. Hela kroppen skakade. Men Försäkringskassan menar att det inte är deras ansvar.

Men det är deras ansvar, och det är vårt! Han har inte bett om att bli sjuk! Det är här kärleken till nästan kommer in, en kärlek som vi har glömt bort mellan satsningarna på utvidgade arbetsmarknadsregioner, näringslivsklimat, skattesänkningar och RUT-avdrag. Jag skäms för att vi har det läge vi har, men hoppas ändå att Sverige vaknar nån gång och inser att kärleken är viktigare och större än den egna plånboken eller den egna personkulten. Verkligheten är inget spel, den är verklig och berör människor av kött och blod. År 2010 borde vi kommit längre.

Låt inte fler ögon slockna. Låt dem lysa istället.

Nytt bibliotek i Smedby

Jag bodde i Smedby i 15 år, på Löten. Där växte min dotter upp och i Smedby gick hon alla sina år i förskola och grundskola. Där fick man lära sig att uppskatta många olika sorters människor och jag är glad över att jag gav henne den uppväxten, just på den nya sidan av Smedby. Där trivs man och lever gott, det har jag 15 års erfarenhet av. På den tiden fanns Konsum också, räddningen för mig som hade ont om tid och aldrig har tyckt om att handla mat på stora köpcentrum. Jag gillade Konsum skarpt! Men det var ganska långt till bibblan, förstås. Dit gick jag så gott som aldrig. Man hörde på nåt sätt hemma i gamla eller nya Smedby, inte i både och. Ärendena på bibblan fixade man inne i stan.

Sedan lång tid tillbaka har vi diskuterat möjligheten att flytta biblioteket till Barkestorpsskolan. Skolan i gamla Smedby har haft ett lokalbehov som man skulle kunna lösa med bibliotekets gamla yta. Vi har sett det här som en utvecklingsmöjlighet på flera sätt. Det har både handlat om att kunna kombinera skolbibliotek med folkbibliotek, om att samutnyttja lokaler på ett vettigare sätt och om att ge skolans elever i de äldre åren ett större utbud på biblan. Skolbiblioteken blir allt viktigare i undervisningen, och hög kvalitet på biblioteket ger bättre förutsättningar för elevernas kunskapsutveckling och för demokratin. Just demokratin måste vi sätta lite högre upp på dagordningen än vad vi har vant oss vid. Vi kan aldrig ta den för given.

Vi ville också, som ett led i arbetet att utveckla Smedby som en helhet, öppna skolan för fler än lärare och elever. Genom att samlokalisera skola, fritidsgård och bibliotek får vi ett levande och öppet lärande-, fritids- och kulturcentrum, och det ger stora möjligheter för aktiviteter av många olika slag. Just mångfald finns det mycket av i Smedby, och mångfald är ALLTID bättre än enfald. Och kan detta vara en väg som leder till att man hör hemma i HELA Smedby så är det jättebra. Nu finns ju bara affären i gamla Smedby kvar, så det blir ju lite mer rörelse över Kläckebergavägen numera, det förstår jag.

Vi går en aning mot strömmen på sätt och vis, och det är jag stolt över. Kulturrådet konstaterade nämligen för något år sedan att antalet skolbibliotek har minskat rejält i Sverige. Flera skolor har en boksamling som man kallar bibliotek, men man saknar ofta personal med bibliotekskompetens. För eleverna är det en stor brist och det kan hämma deras kunskapsutveckling. Här tar vi problemet på allvar, och bygger upp ett kombinerat skol- och folkbibliotek. Det kommer att leda till högre kvalitet för alla som använder det. Nu får vi en skola som blir öppen inte bara för ungdomar, utan här kan man mötas över generationsgränserna (om det nu måste finnas sådana gränser).

Jag är mycket glad över just den här nya biblioteksfilialen, en flexibel lösning med flyttbara möbler. Det här blir ännu bättre än jag trodde! Här kan man enkelt fixa till så att man kan anordna föreläsningar och gruppsamtal, eller göra små enkla samtals- och studiebord. Tänk vad man kan göra med flyttbara möbler på hjul! Här kan man möta de behov som finns och ge information av skilda slag, och här finns tekniska möjligheter som via nätet tar en långt bortom bibliotekets och Barkestorps väggar. Här kan man resa i ord och text och i tanken, här kan man bli inspirerad av andras resor, upplevelser och erfarenheter och berätta om sina egna. Här, bredvid idrottshallen där man tränar sina fysiska muskler, och fritidsgården där de sociala musklerna står i fokus, kan man träna sina intellektuella muskler. Att verka för läsning, information, bildning och upplevelser är bibliotekens huvuduppgifter. Det kommer vi att kunna här, för det här är ett Möjligheternas Bibliotek! Det är fantasin och viljan som sätter gränserna!

Vad vi gör som politiker är att ge förutsättningar för utveckling, sedan är det alla som bor i Smedby, de som använder biblioteket på traditionellt vis (dvs lånar böcker, läser tidningar eller letar annan information) och de som kommer att använda biblioteket på helt nya sätt som bestämmer HUR bra det här kommer att bli, för att det blir bra, det är jag övertygad om. Det här blir en plats för unga, vuxna och äldre, för barn och föräldrar, för kvinnor och män, ja för alla som vill använda den här nya möjligheten.

Hela världen finns i Smedby, hela Smedby finns i världen och var i hela världen finns Smedbys nya bibliotek? Jo, just där det behövs som allra bäst, med öppna dörrar mot alla som vill använda det. Tack till alla som har arbetat med den här frågan, tack för gott samarbete mellan bibliotek och skola och mellan KFN och BUN, tack till bibliotekschefen Susanne och rektor Marita och till serviceförvaltningen som har stått för ombyggnationen och tack till alla Smedbybor som ser möjligheterna med den här nya lösningen.

Välkomna till nya bibblan i Smedby och Lycka till! Och sjutton vet om jag inte flyttar tillbaka dit nu när jag skulle fått bibblan så himla nära :-)

Gårdagens bokbord

Ja, jag förstod skolledningarna på de gymnasieskolor som i våras stängde dörrarna för politiskt kampanjarbete inne på skolorna under icke-reglerade former. Jag accepterade skälen till det, och jag respekterar skolledningarnas ansvar för alla elevers säkerhet liksom alla elevers rätt att röra sig i skolans korridorer utan att bli utsatta för kränkning. Samtidigt beklagar jag att man kände sig tvungen att fatta ett sådant beslut. Det är inte riktigt förenligt med min uppfattning om demokrati. Några rötägg i icke-demokratiska rörelser som inte förstår demokratins spelregler ska inte förstöra för alla andra.

Man nu är jag inte riktigt lika förstående längre. Igår öppnades nämligen skolorna för bokbord under tre timmar. Tre stora skolor öppnade sina portar för ungdomsförbund och partier under SAMMA TID. Vi lyckades, med kort varsel, skaka fram en snubbe till varje bokbord men det satt hårt åt. Samtidigt pågår ju valrörelsen i länets samtliga kommuner, och ungdomsförbunden, oräknat MUF och SSU som verkar ha hur mycket folk som helst (speciellt MUF som syntes senare under eftermiddagen med stora barnsligt textade skyltar stående mitt i en av genomfartsrondellerna och uppmanade bilisterna att tuta för alliansen. Säga vad man vill om M, men direkt rädda om sina ungdomar verkar de inte vara när de kan användas som trafikhinder mitt under rusningstrafiken. Ett visst svinn kanske de har råd med, eller?), har en mycket begränsad skara ungdomar att tillgå på länsbasis (vi kan i varje fall inte riskera att få dem överkörda). Det GÅR HELT ENKELT INTE att skaka fram fyra personer till varje bord, summa 12 personer samtidigt (vilket var maxantal som vi enligt mycket preciserade regler fick ha). Det här ledde till att flera partier och ungdomsförbund uteblev från en eller flera skolor. Detta kommenterades i dagens tidningar i termer av "bristande intresse från partierna".

Ja, man blir förvånad. Inblicken i lokalt/regionalt politiskt arbete verkar vara begränsad. Eleverna får ju en snedvriden bild. Vi har MYCKET begränsade resurser och kan inte klona oss på uppmaning av ens tre stora gymnasieskolor hur gärna vi än skulle vilja. Frågan är hur man egentligen tänkte, eller har man bara inblick i de stora ungdomsförbunden? På den skola där jag var kunde det blåa stora ungdomsförbundet ståta med åtminstone sex kampanjdeltagare (att jämföra med det tillåtna maxantalet fyra) och enligt uppgift har material från detta ungdomsförbund spridits under lång tid på samma skola medan vi andra har respekterat skolledningarnas beslut. Är det rättvist? Är det rimligt?

Nej, naturligtvis inte. Samma regler ska gälla alla, och man kan inte arrangera aktiviteter för partier och ungdomsförbund som vi inte kan delta i. Vi i Vänsterpartiet/Ung vänster lyckades denna gång, men andra kunde inte lösa ekvationen alls. Det beklagar jag. Att först totalt stänga oss ute för att bjuda in till ett omöjligt och verklighetsfrånvänt upplägg är allt annat än Fair Play. Jag utgår från att detta misstag, denna plump i protokollet, rättas till inför kommande valrörelser. Förmodligen planerade man i bästa välmening, men ack så fel det blev när man inte hade en rimlig verklighetsbeskrivning att tillgå. En sådan hade vi politiska partier kunnat bistå med om vi bara hade fått chansen. Ungdomarna ska behandlas med respekt. Demokratin ska hållas högt. Då ska vi också kunna samarbeta om en bra lösning så att vi når dit vi tillsammans vill, dvs till ett demokratiskt förhållningssätt och till ökat engagemang i samhällslivet. Det är i högsta grad ett gemensamt projekt.

Som sagt, det går fler tåg. Det blir fler valrörelser. Ett misstag är ett misstag, och det ska inte behöva upprepas om vi bara i ömsesidig respekt kan och får samarbeta.

Björklunds fantasifoster

Auktionen på kärnkraftsreaktorer fortsätter, dock endast med en deltagare. Jan Björklund (FP) bjuder nu över sig själv. Nu räcker det inte med en ny reaktor, nu ska han ha tre. Det är märkligt att det i Folkpartiets värld aldrig går att ändra ett beteende, det är bara att anpassa sig. Att forska kring hållbara och miljövänliga energikällor så att vi kan öka effekten är omöjligt för Folkpartiet och att spara energi likaså. Vart tog framåtandan vägen? Den fria människans kreativitet och utvecklingsförmåga? Den fastnade kanske i Björklunds omoderna skola.... för hos Folkpartiet är det bara gamla lösningar som gäller. P-hus och kärnreaktorer, hujedamej.

Samtidigt är han också den ende som på allvar ser ett växande militärt hot från Ryssland och han är den starkaste förespråkaren för fortsatta krigshandlingar i Afghanistan, tvärt emot obetydliga aktörer som USA-presidenten Barack Obama. Även här är det gamla rädslor från kalla kriget som spökar. Sovjet föll 1989 och sedan dess är Ryssland en militär spillra och allt annat än en supermakt. Det vet alla, utom major Björklund.

Jan Björklund för in Folkpartiet på konstiga och allt annat än liberala vägar. Vi behöver inte ett sådant parti i den svenska regeringen. Hans bilder av verkligheten har väldigt lite med själva verkligheten att göra. Sådana fantasifoster passar bättre in på tennsoldaternas slagfält och i katastroforienterade dataspel från 90-talet. Rosenbad bör skyddas från sånt. Regeringen ska syssla med verkligheten och med människorna, inte fjärma sig från bådadera.

Vi behöver en rödgrön regering för Sveriges framtid!

En öm tå

Det var visst en öm tå jag trampade på. Man ska tydligen akta sig för att kritisera Folkpartiets visioner om parkeringshus på Kvarnholmen i Kalmar. Speciellt problematiskt är det att förutsäga huvudinnehållet i en presskonferens. Åtminstone är det jobbigt för liberalideologen Sebastian Hallén som ägnar ett helt blogginlägg åt min högst amatörmässiga lilla spådom häromdagen.

Men sanningen att säga så hade jag ju rätt. Mot bättre vetande och tydligen utan egen erfarenhet så håller FP fast vid idén om P-hus på Kvarnholmen.

Det är dumt. Men det är knappast mitt fel att så är fallet.

En glädjedag för många

Det här blev en glädjedag. De rödgröna presenterar en överenskommelse som ger Sverige möjlighet att bygga Europas bästa och människovänligaste migrationspolitik. Läs en kommentar här:
http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=3003:europas-mest-humana-migrationspolitik&catid=281:asylpolitik&Itemid=246

Politik handlar om att bygga ett samhälle som har plats för alla och inte att rasera en del människors möjligheter. Alla är lika mycket värda. Människovärdet kan inte och ska inte devalveras. Det är viktigt att betänka. Samhället är till för människorna och inte tvärtom.

Utspel idag

Idag ska enligt uppgift Folkpartiet i Kalmar presentera sin vision för Kvarnholmen. Åtminstone står det så i Barometern, och man har väl fått lära sig att det som står i tidningen är sant, eller hur? Men sjutton vet. "Ju blåare, desto svårare att veta" kanske man kan säga.

Hur som helst, jag tror att jag kan avslöja i förväg vad som kommer att sägas idag. Den stora nyheten blir:
FP VILL BYGGA PARKERINGSHUS PÅ KVARNHOLMEN

Det är nämligen så att kommunens lokala Folkparti vägrar att ta till sig insikten att det inte finns brist på parkeringsplatser för bilar på Kvarnholmen. Den som envisast hävdar att det saknas p-platser är FP-gruppledaren som inte ens kör bil själv. Det är väl ändå lite konstigt? Undersökning efter undersökning visar att hon har fel, men hon envisas ändå.

Vad vi saknar är cykelparkeringsplatser, och det vi bör göra är att tillskapa såna, se till att bussarna blir attraktiva färdmedel med fungerande turlistor och turtäthet samt tillse att den biltrafik som verkligen behövs på Kvarnholmen får rimliga villkor. Då ska ju inte jag, med min stadsbil och som har 4 km till jobbet, ställa mig där och blockera en plats hela dagen för den som MÅSTE ha bilen i centrala stan när jag inte måste. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är en vägledande princip även när det gäller trafiken på Kvarnholmen. Det finns trafik som vi måste ha, t ex den som har en funktionsnedsättning och som behöver bilen för att förflytta sig och uträtta ärenden ska förstås kunna göra det och den som har mycket att frakta till och från Kvarnholmen ska förstås också kunna göra det. Den som bor utanför stan och där kollektivtrafiken inte fungerar som ett alternativ och den som behöver bilen för att hämta och lämna barn har naturligtvis också skäl att använda bilen, men det är ju inte dessa trafikanter som är problemet. Det är ju alla vi andra som behöver tänka om. Tänk att det är så svårt att fatta, FP!

Nå, detta är ju ingen nyhet egentligen. FP har drivit den här frågan hur länge som helst. På deras valaffischer borde det inte stå "Med liberal kompass" eller "Fria människor hittar lösningar". Istället borde det stå

GÄRNA PENSION, MEN FÖRST ETT REJÄLT PARKERINGSHUS

Det visar nämligen på hur visionära och nyskapande de är.

Ansvar

Finansminister Anders Borg (M) säger att de rödgröna saknar förmåga och vilja att ta ansvar. Samtidigt är han en av hjärnorna bakom högerregeringens politik, en politik som tar miljarder från välfärden, från sjuka, arbetslösa och pensionärer, från skolan, vården och omsorgen. Genom gigantiska skattesänkningar hamnar de istället hos folk som egentligen inte behöver dem och genom vinstutdelning i privata skolor, omsorgs- och vårdföretag skänker man skattepengar till rika ägare i skatteparadisens saliga ängder.

Är det att ta ansvar, Anders Borg? Är det att visa solidaritet med samhällets allra minsta? Är det så vi håller ihop och skapar ett gott liv för alla oavsett förutsättningar?

Nej, det är ren och skär egoism, och tyvärr är det så att många röstar med tanke på den egna ekonomin i första hand. Det är såna röster som alliansen får. Solidariteten med små och utsatta får stryka på foten när egenintresset breder ut sig. Det är inte med hjärtat och med hjärnan man röstar, utan med plånboken, och det är sorgligt.

Sådana prioriteringar bygger inga trygga och goda samhällen. Sådana försök raseras effektivt när egoismen blir ledstjärna och när var och en får skylla sig själv om man är sjuk, arbetslös eller har oturen att vara kvinna och hänvisas till dålig lön och deltidsjobb. Istället får vi ett samhälle där var och en är sig själv närmast, där orättvisorna växer sig större och större och frustrationen likaså och där strävan efter jämlikhet och jämställdhet är ett minne blott.

Är DU redo att ta ansvar för den utvecklingen, Anders Borg? I så fall är du nog mer naiv än jag kunde tro.

Skräp i brevlådan

Igår fick jag en faktura från Telia där det stod att de hade fakturerat mig 85 kronor för mycket. Det stod alltså minus på slutraden. Såna fakturor är bra! Den kom dessutom samtidigt med Vänsterpartiets fina valutskick, så det var en bingodag i brevinkastet. Det var nog belöningen för två flygbladsrundor i trappuppgångarna tänkte jag som faktiskt hellre vill ha belöning i form av ett bra valresultat och ett högt valdeltagande 19 september.

Idag har jag bara hunnit med att dela flygblad i mitt eget hus. Sålunda blev brevlådeskörden helt annorlunda: Valreklam från Sverigedemokraterna, full med kurvor och finstilt text med utgångspunkt i Mona Sahlin och Ilmar Reepalu. "Vi måste stoppa massinvandringen och rädda våra gamla" enligt gammal känd modell. Tröttsamt. Sen kom det en bok från en bokklubb som jag aldrig har gått med i men som jag för det mesta brukar avbeställa månadsboken från. Den här gången blev det visst fel. Jag är inte intresserad av Göran Skytte och Wilfred Stinissen, men nu kostar de båda herrarna mig 198 kr. Betala och se glad ut bara, Birgitta. Det var inte nog med elände dock. Där fanns också en utbetalning från Telia på 85 kr. Vadå elände?

Jo, så här är det: Vill jag lösa in talongen på Nordea går det bra. Avgiften är 50 kr. Ett annat alternativ är att lösa in den i en butik. Det finns mängder att välja på, och jag kan antingen hämta ut kontanter eller köpa varor för den. Bra, va? Avgiften är 25 kr. Det tredje alternativet gäller enbart Nordeakunder. Då kan man få beloppet insatt på sitt eget konto utan avgift.

Alltså, jag kan få ut 35 eller 50 kr NÄR DET ÄR TELIA SOM HAR FAKTURERAT MIG 85 KRONOR FÖR MYCKET! Hur tänker dom nu? Jag ska betala Nordea eller en butik när det är Telia som har lurat mig. Vad har Nordea, Coop, Statoil, OKQ8, Hemköp, Willys eller Pressbyrån med det att göra och varför ska de ha pengar av mig? De kan få en bok med Skytte och Stinissen istället. Jag går ändå på minus :-(

Nej, i morgon måste jag hinna med några fler flygbladsrundor även om det är svårt mellan utspel, lunchmusik och föreläsning. Det verkar ju dock vara en vaccination mot irriterande och tröttsamt skräp i brevlådan. Det kan vara värt lite stress.

Toblerone eller Alfons Åberg?

Valet handlar inte om Sahlin eller Reinfeldt som statsminister, utan om vilket samhälle och vilken framtid vi vill ha. Det handlar om hur vi vill att vårt samhälle ska fungera när vi behöver hjälp att klara vardagen, för vi kommer dit allihop. En dag behöver vi själva, eller någon av våra närstående, stöd i sådan utsträckning att nära och kära helt enkelt inte klarar av att ge den. Då behövs den gemensamma välfärden.

Det är om detta valrörelsen borde handla. Istället handlar den om vilken partiledare som köper mest Toblerone eller vem som inger mest förtroende bara för att han ser ut som Alfons Åberg. Vi har hamnat i en valrörelse som lika gärna kunde ha bedrivits på Tradera. Jag hör ”Auktion pågår! Kom och köp! Kom och bjud över!” när vi istället borde diskutera seriösa förslag om hur vi kan bygga ett Sverige och ett Kalmar som ger ett gott liv för människor. Det måste ju ändå vara just det som är viktigt, men i den borgerligt styrda mediavärlden är det auktionstänkandet som får utrymme. Det är sorgligt.

Jag blir betryckt när jag hör den ensamma sjuka som glömde överbliven middagsmat i burkar på köksbänken över natten undra om det går att äta kycklingen om man bara hettar upp den tillräckligt mycket. ”Det går liksom inte att slänga mat när man saknar inkomst”. Det är lika ovärdigt att höra att om man enbart har arbetsförmåga till 25% så har man inte rätt att ha en kolonilott ”för den kan du väl inte orka med då?”. Den akademiskt utbildade mannen som måste försörja sig genom korta vikariat på restauranger av olika slag bara för att han kommer från ett utomeuropeiskt land får mig att skämmas över Sveriges tillstånd. Vi är på väg åt totalt fel håll! Det slösas ju med människor!

Och under tiden stärker högeralliansen sitt grepp över opinionen. Det är inte för sent att begripa hur det hänger ihop, att vända trenden och att fokusera på rätt saker. Vi måste hålla ihop och arbeta tillsammans för att få till en ändring. Vi måste backa upp varandra. Det är människorna som inte går och röstar, de som inte tycker att de själva spelar någon roll som måste återfå sitt självförtroende och sin självkänsla. Det är för dem, med dem och för vår gemensamma framtid som vi helt enkelt MÅSTE bygga världens bästa välfärd, och det är därför det finns ett Vänsterparti och ett rödgrönt regeringsalternativ. För de rika, friska och lyckliga som inte behöver tänka på andras behov finns det ju redan en sittande regering som skördar goda opinionssiffror genom att enbart fokusera på likasinnades privata sedelhögar.

Det är inte för sent. Det går, men vi måste bort från förflackningen och det kortsiktiga PR-tänkandet och istället satsa på verklighetens kött och blod. Det är på allvar. Det handlar om vår gemensamma framtid och inte om något så löjligt som Toblerone och Alfons Åberg.

Människan i centrum, inte kapitalet

Egentligen är höstens val ganska enkelt. Vi har två alternativ som står mot varandra. Efter fyra år av borgerlig regering vet vi vad som gäller för ett fortsatt högerstyre. Det är skattesänkningar för dem som redan har det gott ställt, mindre resurser till välfärden och en fortsatt utveckling av ett kallt och hårt samhälle där den som har sämre utgångsläge än andra har svårare att skapa ett gott liv. Det är ett samhälle som devalverar människovärdet och värderar människor olika beroende på hur ”lönsam” man är.




På andra sidan står ett rödgrönt alternativ, ett alternativ som är nytt och oprövat. Det är tre partier som för första gången gemensamt siktar på att bilda regering. Situationen är unik i Sverige och innebär en möjlighet till nystart. Gemensamt för de tre partierna är satsningarna på välfärd, på ett tryggt liv för alla oavsett förutsättningar och på en hållbar samhällsutveckling med klimatfrågan högt upp på agendan. Man är villig att ta ansvar för framtiden och sätter varken samtid eller framtid på spel genom att gynna kortsiktiga vinstintressen.

En ny rödgrön regering innebär inte bara en ny regering, utan också en ny politik som sätter människan i centrum istället för kapitalet. Ett starkt Vänsterparti är en garant för att politiken drivs åt rätt håll så att välfärden tryggas. En del av oss behöver barnomsorg och andra behöver färdtjänst, sjukvård eller tandvård. Många av oss behöver kanske ingenting just nu, men om man blir arbetslös, sjuk eller om någon i vår närhet behöver mer stöd än vi själva kan ge, då ska det finnas hjälp att få. Den hjälpen ska vi bekosta gemensamt, helt enkelt för att den täcker gemensamma behov. Det är Vänsterpartiets bestämda uppfattning.

För min del är valet enkelt. Ett samhälle som vi tar ansvar för gemensamt, där var och en bidrar efter förmåga och var och en får det stöd man behöver är alltid ett bättre alternativ än ett hårt och kallt Sverige där privata vinstintressen tillåts styra över människors möjligheter. Därför är Vänsterpartiet mitt val den 19 september.

Björklund borde veta bättre!

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) urholkar en seriös debatt om den svenska skolan och dess framtid. Istället för att utgå från verkligheten och använda sig av forskning som finns på området serverar Björklund det ena verkningslösa förbättringsförslaget efter det andra:

1. Han har sagt att heltäckande slöja inte hör hemma i skolan och ska kunna förbjudas av rektor. Hade han varit det minsta intresserad av att hjälpa barn som kommer från strikt religiösa hem att få en god start in i det svenska samhället borde han stoppa religiösa för- och friskolor i stället. Flickor som inte får gå ut utan slöja blir med Björklunds förslag hänvisade till sådana friskolor och blir alltmer isolerade. Det kallar jag varken frihet eller valfrihet utan rent tvång.
   
2. Föräldrar till speciellt stökiga barn ska enligt Björklund kunna tvingas av kommunernas skolnämnder att sitta med i klassrummet. Tvång är naturligtvis ingen lämplig metod för att lugna ner stökiga barn. Grunden till problemen med stökiga barn finns ofta i en oharmonisk hemmiljö. Att tvinga de föräldrarna att delta i skolarbetet kan leda till värre svårigheter. Däremot är det bara positivt med föräldrar som frivilligt deltar i skolan på olika sätt, men att tro att disciplin och straff är en lösning på skolans stökproblem är naivt.
   
3. När det gäller skolk pekar Björklund ensidigt ut eleverna och vill därför skriva in skolket i betyget. Men skolk har många olika orsaker. Det kan vara stökig hemmiljö. Det kan vara skolan i sig som inte kan intressera eleverna för undervisningen. Det kan handla om en skola som brister i kontakterna med föräldrarna. Sådana problem måste kunna lösas på annat sätt än att slå ner på barnen. Att man ska behöva lida för skolk i årskurs sju 10-20-30 år senare när man söker jobb och visar sitt grundskolebetyg är ganska grymt.

Visst finns det problem som behöver lösas i skolan, men de måste hanteras på ett seriöst sätt med metoder som på allvar kan göra något åt problemens ursprung. Att göra som Björklund är ungefär lika dumt som att måla över rutten träpanel med tjock plastfärg. Det kan se ut som om man har gjort något bra, men ganska snart upptäcker man att träet faller samman inifrån. Vill man lösa problemen tar man till verksamma medel och inte ytlig och oseriös populism.
Skolan har ett stort och viktigt uppdrag. För att klara det uppdraget behöver man resurser i form av lärare och andra vuxna i skolan. Man behöver mindre elevgrupper, förbättrad elevhälsa och pengar till skolor som har stora behov. Det är några åtgärder som ger betydligt bättre resultat än nya disciplinregler. Men Björklund tycker att tjock plastfärg på ytan är att föredra, och det beklagar jag då han för tillfället är utbildningsminister och borde veta bättre.

Miniallians i Kalmar?

I Kalmar verkar det ha bildats en liten miniallians inom den borgerliga alliansen. Moderaternas och Centerns valmaterial delas nämligen ut av en och samma person.

Vad betyder då detta? Köper Centern, som ju är landets rikaste parti sett till sitt väljarstöd, tjänsten av Moderaterna? Eller är det de kapitalstarka Moderaterna som saknar tillräckligt med tjänstvilligt fotfolk som istället köper fotarbete av Centern? Eller är det så att kamrat 4% har vaknat inom M? Fast då är det ju fler partier som borde få hjälp?

Eller det kanske helt enkelt är så att alliansen i Kalmar håller på att spricka i två eller tre delar? Jag har ingen aning, och bryr mig väl inte heller, men jag antar att KD och FP kanske lyfter lite på ögonbrynen och undrar.

Som sagt, jag skiter i vilket, men det var lite kul att upptäcka det. Helt enkelt. Samarbete är ju som bekant inte alltid helt enkelt. "Two is a company. Three is a crowd." heter det ju.

Biskopsval

Idag sker biskopsvalet i Växjö stift. Får någon av de fem kandidaterna mer än 50% av rösterna är det hela klart, i annat fall blir det en andra valomgång i oktober mellan de två kandidater som fått flest röster.

Jag är inte elektor och har ingen möjlighet att rösta, men jag hoppas att valet kan leda till enighet och gemensamt fokus för de kommande åren. Det behövs. Det är hög tid att kyrkan får möjlighet att arbeta med sitt huvuduppdrag istället för att slitas sönder av interna konflikter.

Jag har fått nog av sidospår som Toblerone och Alfons Åberg-karisma i andra väl kända sammanhang, där debatt och diskussion har lämnat den seriösa arenan för länge sedan. Kyrkan ska inte trampa i såna pinsamma fotsteg. Vi ska göra det möjligt för evangelium att spridas, och inte slå varann i ansiktet.

Lycka till, Växjö stift! Vi står på samma sida, för framtiden och för människan.

Skärpning!

"Man borde inte sova när natten faller på...." och man borde väl inte sova under valrörelsetider heller. Men det måste man ju, och det gör att man inte riktigt hinner göra allt som man tycker att man borde hinna. Det där med att läsa lokaltidningarna ordentligt är ett exempel på sånt som blir lite styvmoderligt behandlat i dessa dagar när man knappt hinner äta frukost utan slänger sig iväg på cykeln varje morgon till nån planerad aktivitet. Därav blir resultatet att man läser morgontidningen i bästa fall på kvällen efter sista mötet för dagen, eller som idag, dagen efter. Om man kunde sova lite mindre så skulle man hinna göra allt i tid, men nu är man ju ingen maskin utan en människa, dvs en liten plump i protokollet som har mänskliga behov av att sova, äta och att andas. I alliansens Sverige passar man liksom inte in då, och man passar inte heller in när det är valrörelse och man måste jobba häcken av sig för att få till en förändring. För en sådan måste vi få till.

Idag hittade jag en annons som jag helst hade velat slippa se. Mitt bland Köp&Sälj-annonserna har ett av de mer namnkunniga och kända fackförbundens länsavdelning smugit in en annons där man uppmanar folk att rösta på ett visst parti. Det, KAMRATER, är direkt osmakligt och är INTE fair play.

Fackens resurser ska läggas på arbete för bättre villkor på arbetsmarknaden, på sjyssta villkor på jobbet, för att motverka orättvisor för de anställda och att ge balans i förhållandet arbetsgivare-arbetstagare. Det handlar om att ge arbetare den ställning de förtjänar och att motverka exploatering av arbetskraften. Det handlar INTE om att pumpa in pengar i politiska partier, oavsett vilket det är.

Minns Ådalen, minns vad den svenska fackföreningsrörelsen har betytt för ett Sverige där människor har rättigheter som anställda långt utöver vad som är regel på andra håll i världen och sätt det i relation till futtiga annonser som förser borgerliga tidningar med pengar som kommer direkt från medlemmarnas avgifter. Då förstår man hur galet det är.

Skärpning!

Detta handlar valet om!

Valet den 19 september handlar om vilket samhälle vi vill ha, inte om vem som har de finaste valaffischerna, de blankaste ballongerna eller ens vilket parti som har den mest förtroendeingivande partiledaren. Det handlar om vår gemensamma framtid och om hur vi vill att den ska se ut. När man lyssnar på pågående debatter, valstrateger i olika färger och experter i statskunskap och statistik så kan man lätt förledas att tro att valet handlar mer om marknadsföring och retorik än om värderingar och vilja.

Med ett borgerligt styre i riksdag, landsting och kommuner kommer vi att få ett samhälle som mer och mer omfördelar resurser från det gemensamma till det privata. Vi som arbetar får sannolikt mer i plånboken, men den som får betala är den som är sjuk, gammal eller arbetslös. Inte ens Reinfeldt har en sedelpress i källaren, utan det är omfördelning som gäller, från välfärden till redan välfyllda plånböcker. Vi ser verkningarna i Kalmar också efter fyra år med Reinfeldt, med statsbidrag som inte täcker de kostnader som skall täckas. Borgerliga förslag som syftar till att öka valfriheten för stora privata företag medan kommunen dräneras på resurser läggs ständigt, se bara på LOV (lagen om valfrihetssystem) i omsorgen och ett ökande antal fristående skolor . Det är medveten ideologisk strävan som syftar till att öka skillnaderna mellan människor.

Det är ALLTID bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Det är ALLTID bättre att kunna arbeta än att hänvisas till socialförsäkringssystemet för sin försörjning. Felet med den borgerliga retoriken är att den utgår dels från att människor väljer att vara sjuka och inte arbeta, dels från att vi på vänsterkanten tycker att bidrag är bättre än jobb. Högerns taktik är naiv, verklighetsfrämmande, omänsklig och riktigt ful.

Den som är sjuk blir inte friskare av att vara fattig. Den som är fattig blir inte rikare för att hon inte har ett ekonomiskt skyddsnät. Den som är rik och frisk behöver varken bli rikare eller friskare på deras bekostnad. Det leder inte till välfärd. Det leder istället till utslagning och misär. Det är ett sådant samhälle vi i Vänsterpartiet vill bygga bort tillsammans genom arbete i kommun, landsting och riksdag. Vi kommer alla att behöva välfärd, även om vi inte gör det just nu, och den dagen ska den fungera. Allt annat är ovärdigt ett modernt samhälle.

Det handlar om att hålla ihop Kalmar, om att se till att människors behov får styra och inte deras plånbok, om att lägga resurserna på den mjuka verksamheten i vård, skola, omsorg och kultur och om att öka delaktigheten och inflytandet för den enskilda brukaren. Världens bästa välfärd kan byggas också i Kalmar, men då gäller det att vi gör det tillsammans med våra gemensamma resurser och inte slösar med dem där de absolut inte behövs för att fylla verkliga mänskliga behov.

Dagen

Lars Ohly var hos oss i Kalmar idag. Det var inspirerande som vanligt. Tyvärr var han här lite för kort tid för att hinna med att träffa alla som skulle behöva träffa honom, men intervjuer blev det i alla fall och jag hoppas att genomslaget i media blir stort.

Sedan var jag på en förfärlig tillställning. En surrande, skorrande, tjutande samling i Ekonomihögskolans foajé (det var i själva verket en snacksalig buffélunch i en akustik som var direkt dräpande men nån mat kunde jag inte äta i den miljön) var inledningen på en debatt som inte liknade nåt annat. En minut per man fick vi 20 politiker från hela länet inom tre olika områden. Fyra tog sig friheten alternativt fick friheten att snacka längre, det var oklart varför, och det hela avslutades med att en känd extra pratglad kandidat från norra länsdelen skrek ut sitt sista inlägg utan mikrofon. Under hela tillställningen fick publiken, som i stort sett hade en enda partifärg och den var förstås långt ifrån röd, vinka med gröna eller röda lappar för att visa sitt nöje respektive missnöje. Dagisnivå eller? Nej, lägre.

Jag kände mig kränkt, ledsen, vansinnigt besviken och arg. Detta visar på vilken människosyn man har som arrangör. Jag har aldrig i min vildaste fantasi, inte ens när jag var ung och rebellisk, tänkt att jag skulle behandla människor, politiska motståndare eller ej, på det viset: "Se på våra freaks i bur, elefantmannen, skäggiga damen, ormkvinnan och gummimannen. Se och ha roligt!".

Nej, detta visade en diskussion i sämsta möjliga klimat. Att tvingas producera svar på frågor som har ett perspektiv som sträcker sig en millimeter bortom nästippen och sedan bli anklagad för att inte ha några visioner är inte vad jag kallar för demokratiskt arbete.

Jag har valt att arbeta med politik för att jag vill vara med och skapa rättvisa. Dagens debatt ville något helt annat. Formuleringskonst skulle ersätta politisk vilja. Det hela blev en fars som jag gärna hade velat slippa vara med i.

Sensmoral: Man ska gå på sin magkänsla. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget. Då hade jag inte gått dit, för jag anade ju att det skulle bli otrevligt. Jag hade inte helt rätt. Det blev inte bara otrevligt, det förstörde resten av min dag. Det finns risk för att det inte räcker.

Skämmes!

Fredriksskans igår

Igår var jag på allsvensk fotboll tillsammans med goe liberalen, svågern och svågerns dotter, alla tre infödda Åtvidabergare. Ingen av dem hade väl på allvar trott på några poäng igår, men så blev det. De blåvita halsdukarna lyste lite stoltare på vägen ut än på vägen in, det såg jag.

Det var en riktigt dålig match. Det var mitt enda allsvenska besök den här säsongen på Fredriksskans, och det var ingen rolig syn. Första halvlek vill man helst glömma. Andra var något bättre, då kom t ex alla tre målen, men i övrigt saknas mycket i form av precision, teknik och glöd. Det kändes på något vis likgiltigt. Frågan är om Kalmar FF har roligt i laget. Det såg inte så ut igår. Och har man inte roligt vinner man inga matcher.

Men nu är fotboll ett spel, en lek och inte på blodigt allvar. Det måste man komma ihåg. Man måste också komma ihåg att utan motståndarlaget blir det inga matcher alls. Det måste publiken kanske också betänka. Jag har aldrig hört så mycket nedlåtande kommentarer som igår när jag satt bredvid de blåvita.

Fair play måste gälla också på läktaren, även gentemot bortasupportrar.

Pinsamt, SEA!

Jag fick idag som riksdagskandidat en enkät från något som heter Svenska evangeliska alliansen (SEA). De bad oss som står på de översta platserna på riksdagslistorna att besvara ett antal flervalsfrågor inför valet. Det är inget konstigt med det. Såna förfrågningar kommer ofta, och jag brukar svara på de allra flesta och det betyder att jag bara låter bli att svara när jag helt enkelt inte har tid. Därför tänkte jag svara på den här också.

Men jag ångrade mig snabbt. Som inledning på deras frågeformulär ligger nämligen följande text:

Syftet med undersökningen är att få svar på frågor som vi vet att många kristna i vårt land funderar på och vill ha svar på innan de röstar. Undersökningen kretsar omkring frågor som av olika anledningar inte tillhör de mest förekommande i debatten, men som är direkt avgörande för hur många av våra grupper väljer att rösta och kryssa. Det är primärt tre större områden som behandlas; synen på människan/människovärdet, religionsfriheten och synen på det civila samhället och dess förhållande till staten.

Vi kommer att använda oss av etiketten "Rekommenderad kandidat" för de kandidater som vi anser ger tillfredsställande svar på enkäten. Med hjälp av denna etikett kommer vi också att uppmuntra våra grupper att kryssa de kandidater som vi rekommenderar. Etiketten kan även användas i kandidaternas personvalskampanjer.

Alltså, så här är det: Som kandidat förväntas man svara på ett antal flervalsfrågor inom mycket komplicerade områden såsom dödshjälp, vigselplikt och abort utan att ha en enda möjlighet att kommentera svaren eller utveckla sina tankegångar. Man ska bara reagera på i förväg formulerade patentsvar. Redan det är totalt fel. Utifrån dessa svar får man sedan antingen en etikett där SEA talar om för sina medlemmar att man är tillåten att rösta på eller så får man det inte och då är det tack och adjö.

Jag är kränkt av em sådan behandling, och jag skäms å mina evangeliskt kristna medsyskons vägnar. Jag är också evangeliskt troende och tar i allra högsta grad med mig mina kristna värderingar in i mitt politiska arbete. Jag är dessutom, och här kommer det viktiga, fullt övertygad om att evangeliskt kristna, liksom alla andra människor, har fått en egen hjärna av Gud att tänka med. De behöver inte få kandidater "rekommenderade" för sig utan klarar av sin rösträtt helt med hjälp av sin egen förmåga. Jag tror dessutom att demokratin är en bra idé för ett samhälle bestående av en massa olika människor som har rätt att tänka själva. Vad SEA försöker göra är att sprida myten att kristna är dumma som tåget och både det och deras tendentiösa frågor är djupt kränkande.

Jag skäms som sagt. Jag respekterar både demokratin och mina kristna medsyskon för mycket för att delta i spektaklet.

Jag hoppas på morgondagen

Nu är valrörelsen i full gång, och man borde vara taggad till tusen. Det är inte jag, det kan jag erkänna, åtminstone inte alltid. Jo, jag är taggad att arbeta mot orättvisor och för ett bättre samhälle där vi tar hand om varandra och inte exploaterar varandra. Det kommer jag alltid att brinna för.

Den där känslan av olust har en helt annan förklaring, och jag tror att det handlar om att jag inte trivs med spelet som pågår, förflackningen av politiken och tendensen att satsa på marknadsföring och smarta budskap istället för hjärta och hjärna. Det är inte på det här billiga sättet jag vill arbeta politiskt. Hade jag varit intresserad av marknadsföring hade jag satsat på det. Det gjorde jag inte. Jag satsade på att vara med och bygga ett bättre samhälle och på att vara med och se till att vi tar ansvar för oss själva, varandra och vår gemensamma framtid. Det gör jag som sagt fortfarande. Och vilket parti som delar ut flest ballonger eller vilka som har de godaste karamellerna eller de flådigaste blommorna att sprida ut, det skiter jag ganska högtidligen i.

Jag tycker att det är en styrka att arbeta tillsammans. Jag tycker att alltid att det är roligare att vara en del av ett VI än bara vara ett eget JAG, och i ett längre perspektiv så tror jag att det är det enda som leder åt rätt håll när man arbetar politiskt. Är man intresserad av att göra karriär för sin egen del ska man välja en annan arena än politiken. Politik är nämligen på allvar, inget ballt eller trendigt, utan det är en ren livsnödvändighet och ska man kunna uträtta nåt som är hållbart så gäller det att man har både sitt hjärta och sin hjärna med sig, inte bara partistrategens råd om hur man ska föra sig för att synas så mycket som möjligt. Det sistnämnda kan nog ge röster ett par gånger, men det ger inte en hållbar utveckling. Det ger däremot det egna egot en massa onyttig näring och då är det lätt så småningom tro att man själv är viktigare än alla andra. Och det är man inte, oavsett position.

Vi har ett bekymmer i lilla Kalmar, och det är en ökande känsla av maktlöshet och den har i sin tur sin grund i passivisering. Besluten fattas någonstans dit ingen vanlig dödlig har tillträde. Jag möter fler och fler som upplever det så, och det är något som ligger många hundra ideologiska mil från den som sa att demokratin måste återerövras varje dag. Människor ska ALDRIG behöva känna sig maktlösa, men vad är det som händer när till och med politiskt förtroendevalda som har till uppgift att vara med och fatta beslut känner att de inte har något att säga till om när viktiga frågor ska avgöras? När beslutsfattare inte får fatta beslut, är det inte på allvar fel då?

Jo. det är det. Vi behöver mer fair play i samhället. Det är så vi kan återupprätta demokratin, göra alla involverade och ge alla rätt att påverka. Plånboken ska inte styra vem som är mest värd att lyssna på. Ditt kontaktnät eller din umgängeskrets ska inte avgöra om dina åsikter, idéer och ambitioner är värda något eller inte. Ryggdunkningarnas makt måste brytas och gubbväldet måste ifrågasättas. En annan väg är nödvändig, och den är hållbar.

Jag vill ha ett Kalmar där fair play gäller, men ibland tappar jag modet och tror att det inte är möjligt. Då känner jag att hopplösheten och meningslösheten smyger sig in och bygger bo innanför pannbenet likt två äckliga gnagande råttor. Idag är nog en sån dag. I morgon kommer en annan. Kanske blir den bättre.

Jag hoppas det.

Segregationsfiske?

Jag brukar sällan gå igång på tidningsartiklar som beskriver något som jag inte själv har sett. Man vet ju, aningens luttrad som man ju är vid denna aktningsvärda ålder och med viss erfarenhet, att tidningsartiklar kan vara tendentiösa och att de ibland skrivs av människor som medvetet eller omedvetet vill driva en viss tes. Speciellt gäller detta rapporteringen om politiska uttalanden och politiskt engagerade offentliga personer och i synnerhet gäller det under en valrörelse. Det är ju ganska naturligt.

Men Nyamko Sabunis nyligen släppta bok verkar vara något som faktiskt ÄR värt att kommentera även om jag själv naturligtvis varken har läst den eller ens sett den. Rapporteringen är ganska samstämmig. Hon föreslår i boken tillskapande av låglönejobb riktade till invandrare, och hon har dessutom när hon fått möjlighet att kommentera det hela sagt att det är precis så hon menar.

Sabuni är integrationsminister. Att integrera betyder att föra samman. Det hon föreslår leder i motsatt riktning. Hon vill bygga ett ännu mer segregerat samhälle där klyftorna ökar mellan människor. Hon värderar en del människor högre än andra. Hon har en vision om att bygga ett framtida klassamhälle inte enbart grundat på ekonomi utan också på etnicitet.

Jag blir rädd. Det här är bara för mycket. Jag hoppas att hennes eget parti tar avstånd från galenskaperna. Det måste finnas någon slags policy för hur ett demokratiskt parti som i andra sammanhang står för människors lika värde hanterar vad man kan kalla för populistisk panik. Jag väntar med spänning.

Från Björklund är det tyst i frågan. I bästa fall är han lika överrumplad som vi andra, i sämsta fall är detta ett sätt att på en lite okonventionell väg föra ut ett officiellt ställningstagande från ett regeringsparti. Hans försök att sno åt sig publicitet genom att just idag för hundrade gången föra fram satsningar på elitklasser i grundskolan kanske kan ses som en ren panikåtgärd, om jag nu försöker vara lite välvilligt inställd. Det förslaget är hursomhelst lika feltänkt och verklighetsfrånvänt som det har varit tidigare. En sak har det dock gemensamt med Sabunis nya bok, och det är ju ganska oroande, det syftar till att öka segregationen och att slå sönder ett sammanhållet samhälle med plats för alla. Vi syftar till att bygga upp det och hålla ihop det. Det känns väldigt mycket bättre att bygga upp än att rasera, det kan jag lova.

Nåja, Nyamko Sabuni fiskar alltså återigen i grumliga vatten. Är det inte mest fula fiskar som lurar där? Och är det verkligen dem hon vill ha på kroken?

Nobel affischkampanj?

Just nu affischerar Folkpartiet på stans annonspelare. Det är Birgitta Olssons, Nyamko Sabunis och Jan Björklunds nunor som möter oss vid vägkanten med skilda budskap. Nivån kan väl diskuteras. Vem tycker t ex INTE att svenska språket är viktigt för en lyckad integration???

Men priset tar nog major Björklund som säger att Sverige ska vinna Nobelpris, inte bara dela ut dem. Han har nog inte gått i skolan och fått veta hur många svenskar som faktiskt tagit emot Nobelpris.

En sak är klar i alla fall: Med major Björklund i regeringen får vi aldrig det Nobelpris som inte delas ut i Sverige, det som jag kanske värderar högst av alla.

Men det är nog inte fredspriset som Björklund vill ha. Frågan är om han ens bryr sig om att det finns.

Ännu en valfilm

Här är ett exempel på hur det kan se ut när vi får möjlighet att göra reklam som eget parti. http://www.youtube.com/watch?v=z9tGQI59X9Q

Den är ju ännu bättre :-) Jag måste beundra Vänsterpartiet i Västmanland. Tack!

Nu vinner vi valet!

Vilket tåg väljer du?

Jag kan inte låta bli att länka till den rödgröna valfilmen. Jag såg den i helgen och tycker den är riktigt rolig, speciellt knorren på slutet.
http://www.youtube.com/watch?v=JJaiC0k0_4Y

Vad väljer du, ett öppet fritt samhälle eller en svart tunnel?
:-)

Lika illa

Nej, jag gillar inte idén att ställa in det sista fullmäktigemötet före valet. Chanser till diskussion och debatt ska man inte slänga på sophögen utan istället ta tillvara. Det är ju så demokratin fungerar, och vi som sitter i fullmäktige bör föregå med gott exempel.

Men, det som tidningen Barometern just nu håller på med blir mest bara larvigt. För det första så tycker jag att man kunde hålla reda på vilket datum det handlar om. I tidning efter tidning pratar man om det inställda mötet den 31 augusti när det i själva verket är 30 augusti. Noggrannhet kan väl inte skada, eller? Har man gjort slarv till en dygd?

Sen är det så uppenbart att ett beslut om att ställa in ett fullmäktigemöte INTE kan tas utan att presidiet är med på det. I presidiet sitter två S-ledamöter och en M-ledamot. Alltså vill även M ställa in mötet. Det bryr sig M-märkta Barometern inte ens om att kommentera. Det där är inte slarv som i fråga om det felaktiga datumet ovan, det är att medvetet undanhålla information.

Hade en tredjedel av fullmäktiges ledamöter krävt ett fullmäktigemöte så hade man varit tvungen att genomföra det. Har någon krävt det? Nej, inte vad jag vet, och inte heller har jag gjort det. Poängen är dock att den heliga högeralliansen har alla möjligheter att agera, men väljer att inte göra det. Istället tar man till gnälltaktiken som vanligt. Och Barometern hänger på. Suck.

Men som sagt, man ska vårda demokratin. Det gör man genom att agera enligt dess spelregler. Man ställer inte in möten som skulle behöva hållas.

Som en extra upplysning kan jag dock nämna att även det C-styrda Kalmarsunds gymnasieförbund ställer in sitt augustimöte, det sista före valet. Frågan är om Barometern tycker att det luktar lika illa om det som om det inställda fullmäktigemötet. Det tycker nog faktiskt jag.

Höger UT marsch!

Nu har då det vanliga jobbet kommit igång igen, dvs att faktiskt vara på plats på kontoret åtminstone en stor del av dagen. Jag har fått en ny dator! Den är riktigt fin och snabb och kommer att vara till stor nytta, det vet jag. Stort tack till den unge man som har lagt ner åtskilliga timmar på att tanka över allt material från den gamla till den nya! När jag väl har fått ordning på e-posten så är jag rejält fit for fight igen. Det tar ett litet tag, men snart....!

Idag har KD lanserat sina valaffischer http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=3911604 Med hjälp av bilder på djur från savannen vill man säga att KD vill ha ett mänskligare samhälle. Hmm.... Är det fler än jag som har svårt att fatta logiken? Eller är det så att verklighetens folk tror att verklighetens folk befinner sig på den afrikanska savannen?

Jag kan också enkelt konstatera att frihetsbegreppet innebär olika saker för olika partier. Frihet för Folkpartiets Jan Björklund är att tvinga föräldrar till stökiga barn att sitta med i skolan. Visst sjutton var det just frihet som liberalerna byggde sin ideologi på? Ja, då har de nog flyttat sig en bit från den numera, dvs under majorens ledning. Han har nog beordrat sina mannar "Höger ut marsch" eller hur heter det?

Just det, det är ju egentligen riktigt när man tänker efter. När vi kommer från vänster den 19 september så får de ju smita ut åt höger från Rosenbad allihop, majoren, verklighetens folk och savannens djur om vartannat. Höger UT marsch!

Konstigt är det...

Nyss hemkommen från Ungern och Balatonsjön. Det var en avkopplande vecka på plats men en lite mer påfrestande resa. Jag återkommer säkert till den lite senare.

Väl hemma slås man av hur konstigt det kan bli ibland. Just nu pågår en diskussion huruvida de politiska partierna ska få bedriva kampanjer på Kvarnholmen under de dagar som Kalmar Stadsfest pågår (torsdag till lördag innevarande vecka). Jag trodde att frågan var avgjord i full enighet. För mig är det i varje fall självklart. Just under dessa tre dagar, då Kvarnholmen, Stadsparken och Sveaplan sjuder av kultur- och nöjesverksamhet så ska vi låta det vara precis så. Fest alltså, för alla som vill delta. Så har det varit tidigare år, och det har inte varit något problem. Besökare som ska delta på Stadsfesten ska få uppleva en Stadsfest, det är min ingång i det hela. Det handlar inte om att politik är något fult eller att vi som jobbar partipolitiskt är speciellt otrevliga utan helt enkelt om att låta Stadsfesten vara en Stadsfest och inte ännu en Kalmar Marknad. Vi har ju alla andra dagar att kampanja på, och är det någon som brinner för att dela ut flygblad och pamfletter under dessa dagar finns det otaliga områden att välja på istället, exempelvis bostadsområden utanför Kalmars innersta stadskärna. Det är ju där folk bor.

Jag fattar inte riktigt varför detta blev en fråga. Politiken bedrivs väl inte främst genom flygblad, bokbord och ballonger utan i rejält politiskt arbete, ibland i parlamenten men kanske främst vid fikaborden och i vardagen där de politiska besluten får konsekvenser för människorna. Det är ju där, i vardagen, som de viktiga frågorna formuleras, dvs de som verkligen betyder något. Jag tar gärna sådana diskussioner och behöver inte ha ballonger och mötesparasoll att hålla mig i för att vara politiker. Det är man väl jämt om man innehar ett uppdrag och är medlem i ett politiskt parti.

Eller är det så att det är brist på politiska forum i Kalmar? Är det därför Stadsfesten plötsligt blev så viktig i politiska sammanhang? Ja, då kan man undra varför vi inte genomför de möten som är inplanerade sedan länge. Fullmäktigemötet i augusti är inställt pga ärendebrist. Mot bakgrund av diskussionen kring Stadsfesten tycker jag att det känns en smula märkligt, men det kanske beror på att jag är just hemkommen från en vecka i Ungern och inte är uppdaterad eller korrekt informerad i frågan. Konstigt är det i varje fall.

Ett sätt att tappa sitt förtroende...

Vi i Vänsterpartiet är feminister. Det har vi varit länge. Vi tar feminismen på allvar och arbetar på ett seriöst sätt för att öka rättvisan mellan människor. Det ska inte vara någon skillnad mellan hur man värderas beroende på vilket kön man har. Det är så självklart att det inte borde vara något problem i detta välsignade år 2010. Mänskligheten och Sverige som en del av den borde ha kommit längre, men det är en lång bit kvar att gå. Alla krafter som förstår vikten av detta måste arbeta för att utvecklingen ska gå åt rätt håll och för att den ska gå snabbare. Allt annat är ovärdigt ett samhälle som vill kalla sig rättvist. Men som sagt, det finns många som liksom inte har fattat det här än. Det finns många som känner sig hotade av rättvisan, och så har det ju alltid varit. Ska någon grupp få det bättre i ett sammanhang där resurserna är begränsade så måste en annan grupp relativt sett få det sämre. Det är bara ren logik och matematik, men det har inte avskräckt andra pionjärer tidigare. Utan deras kamplust hade vi varken haft allmän eller kvinnlig rösträtt, för det är reformer som människor bokstavligt talat har fått betala med sitt blod. Det var på allvar för dem, och jag är dem evigt tacksam.

Men alla resonerar inte på samma sätt här. Det finns grupper som verkar tycka att det är bättre med tillfällig medieuppmärksamhet än att göra skillnad i verkligheten. Jag pratar om FI och deras sedel-eldande. Så fullkomligt idiotiskt. Det är ett slag i ansiktet på de människor som behöver mat för dagen men också på oss som vill ta feminismen på allvar. Att bränna upp 100 000 kronor för att utplåna löneskillnaden mellan kvinnor och män är urbota dumt. Det är inte löneskillnaden som försvinner, det är de eldande feministernas trovärdighet och ansvarstagande. Signalen är tydlig: Vi har så mycket pengar att vi har råd att elda med dem. Det är långt ifrån många kvinnors vardag. Det finns ensamstående mammor som kämpar för att ge sina barn en dräglig tillvaro. Jag har varit där, och kan tala utifrån egna erfarenheter. Jag hade blivit galen. Det är många många steg tillbaka i en alltför viktig process för att man ska spela bort den i en mediakarusell.

Det är helt enkelt så att man inte bränner upp resurser. Man ser istället till att resurserna omsätts i arbete för att man ska nå målet, dvs full jämställdhet mellan kvinnor och män. Så arbetar vi. Jag hoppas att vi slipper att bli vidbrända på kuppen pga det här mediajippot, för vi har inget, absolut INGET, med det att göra.

Igår satte Frälsningsarmén upp sin traditionella gryta på ett av Visbys torg:

Frälsningsarmén har fullständigt rätt här. Feminismen ska man ta på allvar, men FI har förbrukat en stor del av sina chanser på det området. Nu är det upp till oss som jobbar seriöst att ta tag i frågan på allvar igen, för vi ska inte släppa den till verklighetsfrånvända mediamissbrukare en enda gång till.

Några dagar i Almedalen

Så var man då hemma efter ett par dagars äventyr i gotländska Almedalen. Det var min första vistelse där så det blev många nya intryck. Ett myllrande gatuliv av tusen och åter många tusen människor på Visbys gator och torg och 1400 seminarier att välja mellan samt otaliga manifestationer och montrar kan ge en smula kaos i tillvaron, och så blev det. Att man sedan dessutom hade Flygets dag igår onsdag med tillhörande reklam för Flygets dag i tisdags gjorde väl sitt till för att trötta ut åtminstone mitt huvud. När man har den funktionsnedsättning som jag har är det inte optimalt med cirkulerande propellerplan över huvudet fram och tillbaka samtidigt som man försöker hänga med i utomhusseminarier. Sjutton vet om man inte kör flygplan däruppe idag också, bara för att påminna om att det var Flygets dag igår. Vad har Flygets dag med Almedalsveckan att göra?

Jag hade förmånen att lyssna på kvällstal av Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly och Jan Björklund. Några korta reflektioner:

• Jag har aldrig tidigare hört statsminister Reinfeldt live. Jag hade väntat mig något över det vanliga, eftersom han har dels ett så stort förtroende bland väljarna, dels ryktet om sig att vara en god talare. Jag blev besviken. Jag visste förstås att jag inte skulle tycka om innehållet i hans tal, men nu tyckte jag instinktivt illa om formen också. Raljant och gränsande till hånfullt är mitt bestående intryck, och dessutom var det innehållslöst. Jag undrar om han hade läst in sig på fel lapp och därmed förberett sig för ett internt möte med det egna partiet. Det blev lite pinsamt. Man får nog prestera bättre om man ska leva upp till rollen som landsfader och statsman av rang.
• Lars Ohly ligger förstås mer i linje med mig. Det vore väl konstigt annars. Lite tröttsamt är det dock att man visste på förhand vad som skulle sägas i alla "expertanalyser" efter talet: "Det här blir dyrt", "Oansvarigt", "Slösaktigt" etc etc... Det spelar ingen roll att Lasse var övertydlig: "Ibland måste man tillåta sig att lyfta blicken och ha ett längre perspektiv i politiken". Just den raden hörde inte de sk experterna utan utgår från att alla idéer skulle genomföras i morgon eller typ senast den 20 september. Ja, man blir trött. Jag är stolt över att Ohly inte heller den här gången gick över gränsen och sällade sig till pajkastarna och skitpratarna. De är redan tillräckligt många.
• Jan Björklund är ett exempel på just en sådan talare. Han har en förmåga att reta upp mig, och hans tal i tisdags blev inget undantag. Fördelen den här gången var väl att han inte levererade några nyheter att irritera sig över utan att jag redan hade hunnit vänja mig vid allihop. Han brukar låta så där, krigshetsande, arrogant och bakåtsträvande. Det är lite tröttsamt att han liksom bara MÅSTE förödmjuka sina politiska motståndare och kalla dem/oss korkade. Kan han inte förstå att i en demokrati är det en vits att vi tycker olika och har olika värderingar? Vill Folkpartiet ha en enpartistat där alla tycker lika? Sjutton vet. Förresten var det nog ett gammalt tal han använde, eller åtminstone en gammal sammanfattning. Han sa nämligen på slutet att han i talet hade pratat om vikten av europeiskt samarbete, och det ämnet nämnde han inte med ett enda ord. Hade även han, liksom Reinfeldt, tagit fel papper?

Nåja, valrörelsen har ju bara börjat och detta var väl en liten försmak av vad som komma skall. Jag hoppas dock att nivån höjs en liten aning i alla fall. En saklig debatt utan hånfullhet och lögnspridning är demokratin värd.