I morse när vi åkte iväg till stan (ja, jag kör bil idag beroende på att jag ska skjutsa bonusdottern till bussen under lunchen, annars hade jag cyklat) passerade vi en kvinna på trottoaren. Hon hade lång svart kappa, svarta skor och slöja över håret. Plötsligt insåg jag en sak: så där såg tanterna ut i den bohusländska skärgården när min pappa växte upp. Jag har sett bilder från den tiden, och jag minns också en del fragment från mina första år därute. Några härliga sommarveckor tillbringade vi alltid därute hos farmor och farfar, med farmors ständiga omsorger och farfars lakritsteaterkonfekt och i doften av silltunnor och tång. Absolut nostalgivarning! Så himla gott luktade det minsann inte... och lakrits har jag aldrig kunnat äta.
Men min huvudpoäng idag rör inte hur sommardoften var eller vilket godis som fanns i skålen i TV-rummet. Den rör hur våra kulturella uttryck skiftar över tid och hur vi värderar dem. Idag är fotsid svart kappa och sjal över huvudet något främmande, då var det vardagsklädsel hos den absolut inhemska fiskarbefolkningen. Och inte nog med det, de helsvarta fotsida sorgdräkterna som täckte ansiktet, skulle hänga på i månader i tider av sorg. Det sade konventionen. Idag ska liknande plagg förbjudas enligt en del.
Är det inte i själva verket så att vi diskuterar helt fel saker? Jo, jag tycker nog det. Det är precis samma sak som att vilja göra något åt kvaliteten i skolan och istället slå fast förbud mot kepsar och mobiltelefoner. Visst skjuter man, och visst visar man att man gör nåt, men man gör ingenting åt de verkliga orsakerna. Den diskussionen är nämligen alldeles för komplicerad, och man får inte så lätt de där retoriska och populistiska poängen.
Men, nu är det ju inte poängen som räknas utan resultaten. Det är dags att visa viljan till förbättring. Ska vi kunna leva tillsammans utan att hänga upp oss på vad vi klär på oss? Vill vi det så är det dags att sluta diskutera detaljer som minikjolar, slöjor, tatueringar, höga klackar, svarta vantar, hårfärg och skinnjackor. Vi ska erkänna varandra som fullvärdiga människor, och för att kunna göra det måste vi erkänna oss själva först. Det är nämligen där felet ligger. Trygga människor är inte rädda. Trygga människor vågar inte bara umgås med såna som är lika utan även att närma sig det som känns främmande. Man är inte ond för att man har lång kjol, illgrönt hår, trasiga strumpbyxor eller slöja på huvudet. Man har bara valt, av ett eller annat skäl, att klä sig på ett visst sätt. Och jag kan naturligtvis välja att tycka att det är snyggt eller fult. Det hör liksom inte hit vad jag tycker. Tyckandet är ju fritt i en demokrati.
Och, som sagt, för 60 år sedan var en hel del av det som idag känns främmande fullt naturligt till och med här i Sverige. Det tål att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar