Ibland blir det för mycket i livet. Visst, det är valrörelse nu. Då ÄR det mycket, det hör liksom till. Det accepterar jag. Vid den här tiden vart fjärde år är det full rulle som gäller, rätt in i kaklet bara, och det står jag ut med. Man är ju inte ensam. Eller man borde inte vara det i alla fall men är det ändå. Ibland alltså.
Den stora frustrationen kommer när man inte får säga som det är, av olika skäl. Man ska vara taktisk. Man ska "spela spelet". Man ska tänka på andra saker än de som är viktiga och riktiga. Och då är jag inte riktigt med längre. Då blir jag svart i munnen och kan inte se mig själv i spegeln. Det sistnämnda har jag svårt med för det mesta i och för sig, men av helt andra skäl. Jag vill vara ärlig, och kan jag inte vara det, eller får jag inte vara det, så är jag helt enkelt inte riktigt närvarande längre. Och det är ganska smärtsamt. Och det syns i ögonen. De slocknar.
Vi har ett val framför oss. Valet står inte mellan Mona eller Fredrik, eller mellan Alfons Åberg eller Toblerone. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, och vad samhället egentligen är och ska vara. Samhället är vi tillsammans, och dess regler skapar vi tillsammans, i ömsesidig respekt och hänsyn och utifrån det faktum att alla är lika mycket värda. Det är min bild av samhället i varje fall. Den bygger på kärleken, på det som förenar oss människor och som gör att vi söker oss till varandra. Vi behöver varandra, på olika sätt under olika delar av livets alla vändningar, men behovet finns där hela tiden. Det är därför vi tillsammans ska bygga välfärd, helt enkelt för att alla behöver den, och det är därför vi ska bygga den tillsammans.
Jag bryr mig inte om min plånbok. Jag kan bara äta mig mätt, ha tillräckligt med kläder på kroppen så att jag inte fryser och ha tak över huvudet. Det är det som kostar pengar. Varför ska jakten på det som man ska ha utöver basbehoven betyda allt? På vilket sätt blir jag lyckligare över att kunna köpa hushållets femte TV när jag vet att det finns andra som inte har mat för dagen?
Jag såg ett inslag i kvällens Rapport om en Parkinson-sjuk man som fick sitt stöd indraget av Försäkringskassan eftersom han inte bedömdes behöva hjålp med att äta. Han kunde inte äta själv. Hur kan det vara sant att vi i Sverige 2010 låter så sjuka människor leva på rå korv som man knappt kan stoppa in i munnen och bita av? Han kunde inte hantera kniv och gaffel. Hela kroppen skakade. Men Försäkringskassan menar att det inte är deras ansvar.
Men det är deras ansvar, och det är vårt! Han har inte bett om att bli sjuk! Det är här kärleken till nästan kommer in, en kärlek som vi har glömt bort mellan satsningarna på utvidgade arbetsmarknadsregioner, näringslivsklimat, skattesänkningar och RUT-avdrag. Jag skäms för att vi har det läge vi har, men hoppas ändå att Sverige vaknar nån gång och inser att kärleken är viktigare och större än den egna plånboken eller den egna personkulten. Verkligheten är inget spel, den är verklig och berör människor av kött och blod. År 2010 borde vi kommit längre.
Låt inte fler ögon slockna. Låt dem lysa istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar