Jag hoppas på morgondagen

Nu är valrörelsen i full gång, och man borde vara taggad till tusen. Det är inte jag, det kan jag erkänna, åtminstone inte alltid. Jo, jag är taggad att arbeta mot orättvisor och för ett bättre samhälle där vi tar hand om varandra och inte exploaterar varandra. Det kommer jag alltid att brinna för.

Den där känslan av olust har en helt annan förklaring, och jag tror att det handlar om att jag inte trivs med spelet som pågår, förflackningen av politiken och tendensen att satsa på marknadsföring och smarta budskap istället för hjärta och hjärna. Det är inte på det här billiga sättet jag vill arbeta politiskt. Hade jag varit intresserad av marknadsföring hade jag satsat på det. Det gjorde jag inte. Jag satsade på att vara med och bygga ett bättre samhälle och på att vara med och se till att vi tar ansvar för oss själva, varandra och vår gemensamma framtid. Det gör jag som sagt fortfarande. Och vilket parti som delar ut flest ballonger eller vilka som har de godaste karamellerna eller de flådigaste blommorna att sprida ut, det skiter jag ganska högtidligen i.

Jag tycker att det är en styrka att arbeta tillsammans. Jag tycker att alltid att det är roligare att vara en del av ett VI än bara vara ett eget JAG, och i ett längre perspektiv så tror jag att det är det enda som leder åt rätt håll när man arbetar politiskt. Är man intresserad av att göra karriär för sin egen del ska man välja en annan arena än politiken. Politik är nämligen på allvar, inget ballt eller trendigt, utan det är en ren livsnödvändighet och ska man kunna uträtta nåt som är hållbart så gäller det att man har både sitt hjärta och sin hjärna med sig, inte bara partistrategens råd om hur man ska föra sig för att synas så mycket som möjligt. Det sistnämnda kan nog ge röster ett par gånger, men det ger inte en hållbar utveckling. Det ger däremot det egna egot en massa onyttig näring och då är det lätt så småningom tro att man själv är viktigare än alla andra. Och det är man inte, oavsett position.

Vi har ett bekymmer i lilla Kalmar, och det är en ökande känsla av maktlöshet och den har i sin tur sin grund i passivisering. Besluten fattas någonstans dit ingen vanlig dödlig har tillträde. Jag möter fler och fler som upplever det så, och det är något som ligger många hundra ideologiska mil från den som sa att demokratin måste återerövras varje dag. Människor ska ALDRIG behöva känna sig maktlösa, men vad är det som händer när till och med politiskt förtroendevalda som har till uppgift att vara med och fatta beslut känner att de inte har något att säga till om när viktiga frågor ska avgöras? När beslutsfattare inte får fatta beslut, är det inte på allvar fel då?

Jo. det är det. Vi behöver mer fair play i samhället. Det är så vi kan återupprätta demokratin, göra alla involverade och ge alla rätt att påverka. Plånboken ska inte styra vem som är mest värd att lyssna på. Ditt kontaktnät eller din umgängeskrets ska inte avgöra om dina åsikter, idéer och ambitioner är värda något eller inte. Ryggdunkningarnas makt måste brytas och gubbväldet måste ifrågasättas. En annan väg är nödvändig, och den är hållbar.

Jag vill ha ett Kalmar där fair play gäller, men ibland tappar jag modet och tror att det inte är möjligt. Då känner jag att hopplösheten och meningslösheten smyger sig in och bygger bo innanför pannbenet likt två äckliga gnagande råttor. Idag är nog en sån dag. I morgon kommer en annan. Kanske blir den bättre.

Jag hoppas det.