Vad görs för hörselskadade äldre i Kalmar?

Debattartikel i Barometern 7 november 2017

Det är glädjande att läsa att kommunens majoritet menar att Kalmars äldreomsorg bara blir bättre och bättre. Vi får hoppas att den uppfattningen också delas av brukare och anhöriga och att de som berörs av verksamheten känner att de får vara delaktiga på allvar. Det är nämligen ett av de allra viktigaste måtten på att en kommun behandlar sina omsorgsbrukare med respekt.

Jag saknar en fråga i majoritetens egen beskrivning av äldreomsorgens utveckling, nämligen hur man säkerställer att äldre människor med hörselskador får sin rättighet till delaktighet garanterad. Nedsatt hörsel är en mycket naturlig del av åldrandeprocessen. En mycket stor del av våra äldre drabbas hårt under en lång tid av livet. Jag har själv, både yrkesmässigt och som nära anhörig till brukare, fått erfara att det finns stora behov att fylla. Vi vet att det saknas kompetens på området i personalgruppen. Det går inte att förlita sig på ett fåtal eldsjälar när så gott som alla berörs. Vi vet att lokaler och miljöer lämnar mycket att önska när det gäller tillgänglighet. Vi vet dessutom att kötiden till audionommottagningen vid Länssjukhuset är katastrofalt lång när man inte befinner sig i arbetsför ålder (vilket ju gör att brukarna i äldreomsorgen får vänta alldeles för länge innan de får teknisk hjälp när hörseln sviktar av åldersskäl).

Alltså, nu när det finns så stora möjligheter att göra nysatsningar inom äldreomsorgen, vilka åtgärder vidtar Kalmar kommun för att säkerställa att alla äldre blir delaktiga i sin egen omsorgsprocess? Vilka krav ställs på ny- och ombyggnationer av boenden och andra lokaler där äldre vistas och vilka investeringar görs? Vilka kompetensutvecklingsåtgärder genomförs? Eller konstaterar man bara att äldre hör sämre och därmed också tappar intresset för sin egen tillvaro och låter andra bestämma över huvudet på sig?

Jag hoppas att jag slipper få ett jakande svar på den sista frågan. Uteblivna svar på de förra frågorna kan ju tyvärr tolkas i den riktningen.

Birgitta Axelsson Edström, fd projektledare med inriktning på hörselskadade äldre

Allhelgonahelg 2017

Sv Ps 313:3, text Britt G Hallqvist

Helgen har passerat. Allhelgonahelgen är en sällsam blandning av ljus och mörker. Jag har tre gravar att tända ljus vid. Två av dem sköter jag om i övrigt också, och så brukar vi passa på att tända lite ljus vid minneslunden också för de nära och kära som ligger i gravar på andra håll. I år gick tankarna speciellt till svärfar Fille som fick flytta hem för en dryg månad sedan. Sov gott ni alla som bor i ljuset!

Igår var vi på högmässa i Birgittakyrkan. Johan Kårlin predikade precis lika bra som vanligt, om inte till och med bättre och i gudstjänsten rymdes också en minnesstund över alla de i församlingen boende som har lämnat jordelivet under året. Sista psalmen var 313 (texten är skriven av Britt G Hallqvist). Det är klart att det under en söndag som går under rubriken Alla själars dag finns en del tunga inslag, men jag var inte beredd på hur mycket texten i Sv ps 313:3 (se bilden ovan) skulle beröra mig.

Sorgen efter mamma och pappa kom plötsligt så nära, och jag känner så väl igen orden ”en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen”. Jag drömmer om dem och pratar med dem dagligen och jag förlitar mig på att vi kommer att ses igen (och som sagt, jag pratar ju med dem redan). Här kom då ett perspektiv till. Psalmtexten handlar om den offrade Frälsaren som dog för mig och alla andra för att vi skulle bli räddade. Världen säger att han är död, men det är inte sant. Han lever och vi ska möta honom också, som en nära vän vi har drömt om och äntligen möter igen. Metaforerna ”som en fader och en moder” är välkända. Så nära oss är han, som våra kärleksfulla föräldrar som såg till att vi fick mat, värme, kärlek och verktyg att klara av livet även när det kan blåsa snålt i väntan på den stora festen när vi kommer hem. Så nära och så full av kärlek.

Vi går mot ljuset, sa Johan igår. Vi måste lita på det och försöka tänka precis så. Speciellt viktigt är det nog att bli påmind om det när så mycket annat känns mörkt. Allhelgonahelgen avslutades ju med ännu en mörk nyhet. Mina tankar går just nu till nära, kära och anhöriga till offren för dödsskjutningen  i kyrkan i Texas. Gud, var dem nära i mörkrets stund. Kyrie eleison.

Alternativ och offer

Idag skulle jag ta mig ut snabbt på en alldeles för sen lunchpaus för att få tag på något att äta. Den som försöker luncha i Växjö vet vilket u-land denna stad är på det området. Oftast brukar jag hamna vid plocksalladsgondolen på ICA med en liten burk i ministorlek fylld med grönsaker och ett ägg på toppen samt en knäckebrödsbar med mjukost. Det, mina vänner, är att räkna till Växjös gastronomiska lunchhöjdpunkter!

Idag blev det en halv veggiesub från Subway. Den uppenbara fördelen var att den går snabbare än det mesta att trycka i sig när man är stressad och inte hinner ta tillräckligt lång matpaus. På vägen därifrån mötte jag en äldre tant med rullator. Hon hade svårt att gå, till stor del beroende på att hon hängande på ena handtaget hade en kasse modell större från en leksaksaffär. I kassen fanns ett riktigt stort inslaget hårt paket. Hon fick verkligen kämpa för att ta sig fram med hela ekipaget.

Det var rörande att se. Jag tänkte på det lilla barnet som skulle få det där paketet som var inslaget i papper i glättiga färger. Hen är älskad! Jag hoppas att hen älskar tillbaka. Och så tänker jag på mina föräldrar som älskade sina barnbarn över allt annat, på pappa som nästan grät av skam när han skulle överlämna en fin ny blå DBS-cykel i mountainbikemodell till Emmy i tolvårspresent och hade upptäckt att han klämt ena hjulet illa vid frakten så att det blivit skevt (han fixade det så klart lite senare). Jag tänker på mamma som köpte de dyraste och finaste kläderna hon kunde hitta på den dyraste och finaste affären så att Emmy redan i småbarnsåren skulle bli klädd som en modedocka. De offrade också en hel del på sina barnbarn, långt ifrån bara materiellt. De fanns alltid där och ställde upp när vi behövde deras hjälp på olika sätt. Tanten jag såg idag offrade sin bekvämlighet där på gatan mitt i centrum. Det finns något väldigt vackert och rörande i just detta, att offra något för någon annan.

Jag hoppas att vi offrar oss för varann ibland, och att det inte bara är vissa som offrar sig och andra som tar emot utan att det är ömsesidigt och att rollerna skiftar. Vi behöver hjälp från andra ibland, och vid andra tillfällen kan vi vara i så lyckliga omständigheter att vi kan ge hjälp. Det handlar inte bara om pengar och materiella resurser. Det finns så mycket annat som brister som vi behöver hjälpas åt med. Det är så vi bygger relationer och ett samhälle som bryr sig. Visst kostar det på, men vad är egentligen alternativet?

Jag lovar: Det alternativet är till och med sämre än Växjös lunchutbud. Mycket sämre.

Halloweendagen 2017

Nej, jag firar inte Halloween egentligen och jag är inte överdrivet förtjust över godistiggeriet vid dörrarna heller, men jag tycker att lyktorna gjorda av pumpor är söta. Speciellt gäller det de pumpagubbar som dotter Emmy har gjort 💗

Happy Halloween! Det är idag den 31 oktober och ingen annan dag som detta ska uppmärksammas, inte under flera veckor vilket reklamblad och butiker kan få oss att tro. Passa på att tända några ljus, i pumpor eller i ljusstakar, och njut av värmen. Mer behöver man inte göra.

Tack från oss!

Liten tack-insändare publicerad i Östra Småland 30 oktober och Barometern 2 november 2017

Vi vill tacka alla som bidrog till att vi i dagarna kunde skicka hela 10 308 kronor till Stiftelsen Min Stora Dag. Pengarna samlades in under vårt arrangemang Höstmys den 17 oktober i Falkenbergsskolans aula. Vi tackar alla givare och alla som såg till att kvällen fylldes med glädje, hopp, skratt, gott fika och en massa musik. TACK!

Vi är säkra på att varenda krona kommer komma till nytta i arbetet med att uppfylla svårt sjuka barns önskningar. Det är värt en hel del och skänker extra mycket energi till körsången med Vox Communis och Badrumskören som ju utgör den fasta stommen i Höstmys. TACK än en gång och på återseende!

Lage Olsson och Birgitta Axelsson Edström

Körledare för Badrumskören respektive Vox Communis

Pengarna äntligen skickade!

Det där med banker och kontanthantering är en historia för sig... Jag har skrivit om det förut, så jag upprepar mig inte. Vi kan ändå konstatera att det är en aning mer komplicerat att samla in pengar till välgörande ändamål och sedan lyckas skicka dem dit de ska. Den svåra delen är inte att samla in pengar. Den svåra delen är numera att bli av med dem. Den här gången fick de åka runt i landet ett antal mil innan vi lyckades med det sistnämnda. Punkt.

Nu är det i alla fall klart. Mynten får vi behålla ett tag och använda som parkeringspengar eller betalningsmedel (man blir säkert jätteglad i alla livsmedelskassaköer i julhandelstider framöver...). Idag har då 10 308 kronor skickats till Stiftelsen Min Stora Dag, alltså hela insamlingen från vårt Höstmys den 17 oktober i Falkenbergsskolans aula. Vi tackar alla givare och alla som såg till att kvällen fylldes med glädje, hopp, skratt, gott fika och en massa musik. TACK!

Jag är säker på att varenda krona kommer komma till nytta i arbetet med att uppfylla svårt sjuka barns önskningar. Det är värt en hel del och skänker extra mycket energi till körsången med Vox Communis och Badrumskören som ju utgör den fasta stommen i Höstmys. TACK än en gång och på återseende!

Majoritetsskifte

Så blev det klart. Det blir majoritetsskifte i Kalmar pastorat. Vi två partipolitiskt obundna nomineringsgrupper har inlett en valteknisk samverkan inför den kommande mandatperioden. Det var egentligen inte så dramatiskt. Det var en naturlig följd av valresultatet från september och den enda möjliga vägen att bygga en säker majoritet.

Nu blickar vi framåt. Kyrkopolitiken är en vänlig värld där man gemensamt drivs av ambitionen att ge kyrkan så goda förutsättningar som möjligt att sprida evangelium. Ska vi lyckas med det så gäller det att samarbeta och ta tillvara varandra som de resurser vi är, oavsett tillhörighet till nomineringsgrupp. Det var så himla skönt att igår byta några ord med några tidigare samverkanspartners och inse att det faktiskt inte fanns några hard feelings.

"Gå ut kring hela jorden med evangelii bud" var den psalm jag nynnade på medan jag cyklade hem från Ulfåsasalen igår kväll. Det är precis det vi ska göra, tillsammans.

Ett första steg...

Så där, nu är första steget taget mot en ny valrörelse. Upp till kamp mot patriarkatets tvångströja, mot orättvisorna, mot teflonsoldaterna och för en bättre framtid!

Fortbildningsvecka med mera

Det pågår en fortbildningsvecka på Sankt Sigfrids folkhögskola. Växjö stift bjuder in alla anställda att delta i en mängd olika seminarier inom olika ämnen. Dagens tema var Tron, hoppet och kärleken och bland de medverkande fanns bland andra Kent Wisti och Irma Schultz. Båda två är värda att lyssna på!

Vi på Sensus visar Kent Wistis och Maria Kuchens utställning KYSS och försökte just idag även på andra vis göra så att dagens tema skulle synas lite extra mycket. Kanske är det uppblåsningen av ballongerna som gör att jag just nu känner mig mer än vanligt yr i skallen... Hjärtformade ballonger är, kan jag intyga efter dagen, både mer tröga att blåsa upp och skörare än vanliga runda. Det gick nämligen inte att använda en elektrisk pump utan att hela utställningshallen gång på gång fick hjärtsnörp av pangade ballonger. Det blev ren lungkraft som fick göra tjänst istället, närmare bestämt min.

Störst av allt är kärleken

Även Biskop Fredrik medverkade som utfrågare på stora scenen med den äran. Det är en konst att ställa intressanta frågor som öppnar upp, ger svar och utvecklar vidare. Han använde sitt kreativa sinne även vid vårt skapande-bord. Där kan man exempelvis måla, göra pins (se ovan) och spela bygelgitarr. Man kan också, vilket biskopen gjorde, dekorera en egen disktrasa medelst färg och stämplar.

Fortbildning på hög nivå med Sensus förstås ;-)

Fortbildningsveckan pågår nu i två dagar till.. Det är roligt att träffa alla glada stiftsanställda och byta några ord. Speciellt spännande är det att de olika yrkeskategorierna möts och berikar varandras perspektiv. Det är så verklig verksamhetsutveckling kan komma till stånd!

Själv har jag varit splittrad den här veckan. Det är mycket som händer på en gång just nu och även kvällarna har fyllts och fylls med aktiviteter. Kyrkopolitiken har tagit sin tid, och jag har sällan känt mig så jagad som de sista dagarna. Förhoppningsvis lugnar det ner sig i och med nya kyrkofullmäktiges första sammanträde i morgon då nytt fullmäktigepresidium och ny valberedning ska väljas. Diskussionerna inför detta har varit, minst sagt, intensiva och har förbrukat energi i klar paritet med uppblåsningen av hjärtformade ballonger, fast inte lika kul...

Något har hänt... Nya alternativ behövs!

Debattartikel i Barometern den 23 oktober 2017 och Östra Småland 26 oktober 2017

Något har hänt med vårt modersland Sverige, det Sverige som inte alltid har agerat rakryggat och moraliskt men som vi ändå har kunnat känna oss stolta över och glada över att få bo i. Sverige har varit ett land som har sett till att hitta gemensamma lösningar på gemensamma problem, som har låtit oss känna oss inkluderade och värderade i ett folkhem där människovärdet har varit, om än inte lika för alla, en fråga där det har funnits en viss samsyn. Nu befinner vi oss på ett sluttande plan på rull mot en smutsig dybotten, och det går snabbt.

En rödgrön regering, med stöd av ett vänsterparti som verkar mer intresserat av att synas i media än att göra verklig skillnad för de människor som behöver det mest, tittar på medan chartrade flygplan skickar tillbaka ”åldersbestämda” unga till ett liv i förtryck i bästa fall, till en säker död i sämsta. Humaniteten är helt satt på undantag och människor i behov av trygghet behandlas som djur. Vart tog orden om internationell solidaritet vägen? Och vart tog medmänskligheten vägen när människor med allvarliga sjukdomar och grava funktionsvariationer blir av med sin personliga assistans en efter en, den assistans som är enda vägen till ett någorlunda mänskligt och aktivt liv? Det håller inte att skylla på andras beslut och på tidigare regeringars prioriteringar, det är den nuvarande regeringsmajoriteten som har möjligheten, makten och ansvaret att se till att stoppa slakten på LSS. Men man gör det inte. Man åtgärdar inte heller de uppenbara bristerna i pensionssystemet där kvinnor konsekvent missgynnas med lägre pensioner som måste drygas ut med timvikariat på timvikariat långt efter pensionsdagen.

Den hittills allra lägsta bottennoteringen kom dock när Moderaterna, i skrivande stund landets näst största parti, klubbade igenom ett tiggeriförbud. Jag vill gärna citera den klarsynte prästen Kent Wisti som skrev på en av sina satiriska teckningar med anledning av Vellinge kommuns tiggeriförbud: ”Om man vill tigga så måste man vara en lätt överviktig mellanchef och ha en gul jacka som det står Lions på.” Vi är på väg dit. I Moderaternas Sverige blir det helt enkelt förbjudet att be om hjälp när man behöver det. Vem vill bo i ett sådant land? Och vem inbillar sig att detta är ett sätt att hålla borta SD från politiken och makten? Det ÄR ju SD-politik i klassisk högerextrem form. Det är deras politiska och rasistiska agenda som styr.

Nej, Sverige befinner sig inte direkt i någon politisk guldålder som vi en dag kan se tillbaka på och säga ”Det var bättre förr” om. Behovet av mänskliga alternativ som vill bygga ett samhälle där människan får plats, där vi värderas som de mänskliga och värdefulla resurser vi är och där vi tar hand om varandra i sann demokratisk och kärleksfull anda har sällan varit större. Vi i Feministiskt initiativ är beredda att axla den manteln. Konkurrensen i den utmaningen är tyvärr inte direkt övermäktig.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Halloween på Liseberg

En härlig helg är till ända. Dotter Emmy och jag lyckades ju inte hitta en tid att åka till Liseberg i somras. Det är svårt att kombinera x antal oregelbundna jobb spridda i Kalmar, Växjö, Vadstena och Malmö och så gott som obefintliga semestrar med resor. Istället fick det bli en ny upplevelse, nämligen Liseberg i Halloweentappning med vinterjackor, mössor och vantar, men det gick riktigt bra det också. Parken var sig inte riktigt lik, utan full med 18 000 pumpor och andra installationer. Bland annat så fick inventarier från det gamla Sagoslottet, nu rivet till hälften, spela en sista roll som scenografi och rekvisita (ett gott sätt att hedra en trotjänare som vi har åkt igenom hur många gånger som helst). När mörkret började falla vid 17-tiden så kröp ett antal zombies fram ur hålorna och krälade runt bland skrot och besökare resten av kvällen. Jag fick kontakt med en speciell liten zombie. Vi stod och tittade på varandra länge, vickade på våra huvuden och skapade en viss kontakt. Stackars liten, han kan inte ha mått så bra...

Ganska långt från lekande gröna kaniner, eller hur?

Ett par skräckattraktioner var också uppbyggda, bland annat ett traditionellt spöktåg i två våningar som man kunde åka igenom. Tja, skrämd blev man väl inte direkt, det var mest roande och man kände sig förflyttad till svartvita filmer från 1950-60-talen då mord ofta begicks i sådana mörka vindlingar. En och annan ryckning blev det kanske ändå, precis som det blev i skräckpromenaden genom The Experiment där man i närkontakt fick träffa på ett antal välmaskerade skådisar i olika blodtörstiga roller. Lite kul var det ju :-)

Det var vackert i parken, trots att stora delar var avstängda pga utveckling, nybyggnation och rivning, och vi kunde åka de attraktioner som vi ville åka. Till och med Flume Ride var öppen, och vi passade på att åka den när det inte var någon kö alls förutseende nog iklädda heltäckande regnponchos. Annars hade det inte blivit lika kul resten av dagen, det kan jag lova. Det var nämligen två riktigt drypande ponchos vi hängde upp på galgar sent på kvällen när vi kom hem till Hotell Opalen efter dagens äventyr. Det hade blivit rejält kallt om vi inte varit förutseende fega ;-) Årets nyhet Loke var en angenäm bekantskap. Jättegungan var inte otäck på något sätt utan bara behaglig. Helix tar andan ur en lite grann, det medges. Mechanica skrattar man sig igenom liksom Balder och Lisebergsbanan. Vi passade på att åka lite barnattraktioner också, bara för att vi kunde :-)

Ganska sent på kvällen tänkte vi ta en tur i det stora Lisebergshjulet. Det började bli lite kallt och det var skönt att kunna sätta sig i en gondol och se ut över både den belysta parken och Göteborg i kvällstappning. Turen brukar ta ca fyra minuter när alla gondoler har fyllts med folk. Vi fick dock en lite annorlunda åkning som började med att en gondol hade signalerat nödläge. Det blev ett extra varv där. Sedan fortsatte åkningen, ibland framlänges och ibland baklänges. Vi fick ingen mer information i högtalaren utan vi satt snällt och undrade vad man egentligen höll på med. Vi fastnade till exempel i position högst upp i hjulet minst fyra gånger. Det hade börjat blåsa rätt ordentligt och vinden ven runt gondolerna som så klart inte kunde hålla sig stilla. Det är tur att ingen av oss lider av höjdskräck. Sedan trodde vi väl att vi skulle bli avsläppta någon gång i markånivå. Tre gånger tog jag på mig vantarna för att stiga av utan att hjulet stannade. Vi led inte, men 30 minuter instängda i en pariserhjulsgondol blev lite mycket (eller så kan man säga att stunden gav verklig valuta för pengarna). För andra, som inte har lika sned uppfattning som vi om vad som är roligt och vad som är skrämmande, kanske det hade varit en skräckupplevelse väl i paritet med de skräckattraktioner som var speciellt uppbyggda för dessa veckor på höstkanten. Det var hur som helst skönt att till slut bli utsläppta, även om det var lite kallt. Till det positiva hör dock att vi såg mycket av Liseberg och Göteborg från ovan. Det var ett oplanerat bildningstillfälle som vi fick på köpet!

Föga anade vi hur länge vi skulle sitta där...

Nu sitter jag på tåget hem till Kalmar och Emmy sitter på tåget till Malmö. Tack för den här helgen, goa dottern min! I vissa avseenden blir vi aldrig vuxna! Och vi hade faktiskt tur med vädret även denna gång. Regnet kom inte förrän riktigt sent igår kväll och då satt vi ju ändå inlåsta i pariserhjulet. Att regnet sedan höll i sig hela natten och hela dagen idag var ett problem som var betydligt lättare att tackla när vi kunde äta och fika riktigt gott och mysa lite ihop. TACK!

Att leva i sorgens tid

Nu har vi begravt svärfar Fille. Det var under en strålande höstdag med klar och frisk luft som vi fick viga honom till gravens vila och säga hejdå för sista gången. Begravningsakten blev vacker och full av musik, med bland annat Jag vill tacka livet som solosång, Amazing grace på dragspel och Bridge over troubled water på orgel. Det var naturligtvis en sorglig stund fylld av saknad men ändå var det ljust och fint. Många var på plats för att ta avsked och det lilla gravkapellet på Åtvidabergs kyrkogård var välfyllt av släktingar och vänner. Tack till alla som medverkade och gjorde Filles begravning till ett värdigt och vackert minne! Ett speciellt beundrande tack till bonussonen Fredrik som höll ett fantastiskt minnestal som fångade farfar Fille på pricken och som lockade till många igenkännande skratt. Det var starkt gjort i en ansträngande situation!

Nu får svärfar Filip, med en frisk och stark kropp och utan bekymmer för sjukdomar och åldrande, återigen åka ner till kusten eller till en insjö och fiska med kompisarna. Jag tänkte på det när vi lämnade kistan och såg porträttet som stod där. Det är en bild som fångade Filip just på fisketur, och han ser så nöjd ut. Det blev så trösterikt att tänka på att det är så han har det nu. Han har det långt bättre än för några veckor sedan då han nästan bara låg i sängen på det särskilda boendet och var olycklig för att kroppen inte längre var som den hade varit. 93 år är en hög ålder, och de allra flesta av vännerna har ju flyttat upp en våning långt före Fille. De har nog saknat honom där men nu får de träffas igen. Filip är fri nu. Det unnar jag honom.

För oss som är kvar fortsätter livet. När jag förlorade mina föräldrar förra året, båda två på två månader, så trodde jag inte att det skulle vara så. Nu vet jag att det är så. Släkten följa släktens gång. Det är naturligt, men saknaden får man lära sig att leva med. Det är svårt, men det går, och man lär sig the hard way att värdera det man har medan man har det. Mamma är ju alltid mamma och pappa är ju alltid pappa, och jag saknar dem. Ändå kan jag höra deras röster precis när som helst liksom stegen i trappan och pappas speciella nysningar som fick hela huset att skaka i grunden. Likadant är det förstås för Filips barn och barnbarn. Det blir tomt, men det är livets gång. Prata med de kära kan man ju göra ändå, och känner man dem tillräckligt väl så vet man nog vad de hade svarat. Fast det gäller inte pappas alla lösningar på de tekniska och praktiska problemen som man har. Den förmågan var bara hans, och jag har bara fått ärva någon promille av de generna, tyvärr.

Hur som helst, det är bara att acceptera läget trots att det är svårt. Vi ska leva våra liv så gott vi kan trots allt. Det är det bästa sättet att hedra dem som uppfostrade oss, och det är exakt det som de vill.

Tack för Höstmys 2017

Det blev i sanning en lång dag igår. Upp i tidiga ottan för att besöka tandvården, sedan jobb hela dagen utan avbrott (mer än för att tanka över lite bilder från min gamla jobbmobil till min egen dator och för att tanka lite näring en gång) och sedan iväg för att genomföra Höstmys med Vox Communis, Badrumskören och PRO-kören i Falkenbergsskolans aula. Tack alla som hjälpte till!

Det är ganska mycket jobb bakom en kväll som Höstmys, inte minst det praktiska med möblering, baka fikabröd, fixa kaffe och allt därtill, bära körbänkar och producera allsångsblad så att de räcker till alla. Sedan tillkommer själva grejen med körsången på Höstmys, nämligen att sjunga och spela tillsammans och skapa musik av glädje så att det blir lite klirr i insamlingsbössorna. Där har vi en hel hop med speciella tack:

• TACK Christer Svensson, Åke Eklund och Tore V Nilsson för ackomanjemang på piano och bas!
• TACK Björn Mortensen som på ett fint sätt delade med sig av erfarenheter från tiden som centrumutvecklare i Kalmar!
• TACK Anette Yrrlow, Helena Juneberg och Emelie Waldenström Uggla för soloprestationer utöver det vanliga!
• TACK Emelie, volontär hos stiftelsen Min Stora Dag, för information om det viktiga arbetet och till Kerstin Ljungberg som knöt kontakten!
• TACK PRO-kören och Marianne Fransson för sångarglädje med hjärtat på rätta stället!
• TACK Badrumskören för stämningsfull sång!
• TACK Vox Communis för allt slit med fikat och för att ni sprider glädje som uppfyller både mig och alla andra i rummet!
• TACK Lage för gott samarbete för sjätte året i rad!

PRO-kören spexade till det med

semesterminnen från Spanien...

Insamlingen till Min Stora Dag slutade på 10 308 kronor i kontanter. Sedan tillkommer de gåvor som skickades in via sms eller swish och dem har jag inte kolla på alls. Hur som helst, det blev ju en rejäl slant som kan förstärka arbetet för stiftelsen Min Stora Dag så att fler barn i behov av speciella upplevelser kan få det. En Stor Dag är en ovärderlig paus i ett sjukt barns tillvaro. När sjukhusdagarna är långa och behandlingarna tuffa får barnet något att längta till, uppleva och minnas. Läs mer om arbetet här. TACK till alla som kom och bidrog med en gåva!

Kvällen blev lång... och natten ännu längre eftersom jag inte lyckades komma till ro för att sova förrän någon gång vid 0545, och då var det ju bara en halvtimme tills väckarklockan började ringa. Nåja, en sömnlös natt då och då överlever man ju även om man känner sig som en säck rutten potatis och ser ut därefter. Kvällen som kommer blir lugnare hopas jag. Då är det bara tvättstugan som väntar otåligt. Det är väl inte Höstmys direkt, men en del saker måste ju helt enkelt göras. Vardagen blir lite lättare då... Vardag och vardag förresten... I morgon begravs svärfar. Vi befinner oss i en vecka som innehåller det mesta från stor glädje till djup sorg, ungefär som livet i stort. Ibland gäller det bara att hänga med och ta vara på stunden som är och vara tacksam för att man kan känna och leva fullt ut.

Växjö Gospelfest 2018

Litet tips för att ge ljus åt de mörkare årstiderna:

Anmäl ditt deltagande på sensus.se! Välkommen!

Respekt för gemensamma resurser

Den kommunala organisationen måste naturligtvis utformas med kommunens bästa i åtanke. Sammanfaller det med den kompetens som de politiska partierna för tillfället knyter till sig så är det väl bra, men ibland så kan man ju undra över vilka vägar nya nämnder och utskott skapas. Likaså kan man undra över vad som händer med en i förväg beslutad organisation om det vid kommande val visar sig bli ett skifte i förhållandet majoritet-opposition. Ska den tilltänkta ordföranden då bli vice ordförande i den nämnd som är skräddarsydd åt henne?

En annan fråga rör de aktuella byggupphandlingarna. Nu har tre stycken i vår kommun avbrutits och skjutits på framtiden. Anbuden är antingen alldeles för dyra eller för få. För ett antal år sedan kläckte man den lysande idén att INTE anslå medel till investeringar i budget. Det hette då att anbuden lade sig på den stipulerade nivån och att det fördyrade byggnationerna. Istället skulle anbuden läggas utan att anbudsgivarna skulle veta om den ekonomiska ramen. Detta förfarande, kombinerat med den strategiska tanken att all byggnation ska anpassas till valrörelser för att maximera röstetal (folk röstar på det parti som visar handlingskraft nog att bygga mest, högst och längst) har nu lett till att anbuden blir dyrare än någon kunde tänka sig, 30-60% över planerade summor. Kommunen bidrar ju nu själv till den överhettning av byggmarknaden som hävdas vara skälet till att en grundskola, en innebandyarena och ett teaterhus hamnar i väntrummet på obestämd tid.

Demokratins spelregler kräver öppenhet. Det är våra gemensamt ägda resurser som hanteras. Respekten för det uppdraget måste väga tyngre än partitaktik och intern rekrytering.

Inte i samma värld

Vi kan leva på samma planet och i samma land, men vi ser definitivt inte samma värld när vi ser oss omkring. Ibland blir det så tydligt.

Jag läste Östra Smålands krönika häromdagen. Den fastslog att ingen ifrågasätter en kvinna som säger sig ha blivit utsatt för övergrepp. Ja, ni läste rätt. Det var exakt så det stod. Det är nämligen synd om alla de karlar som oskyldigt blir anklagade, för INGEN ifrågasätter den kvinna som har anmält.

VA?!?

Vad händer egentligen i vårt rättsväsende? Jo, våldtäktsmän går fria, gång på gång eller får pinsamt låga påföljder efter att ha förstört livet på unga tjejer. Kvinnor kölhalas och får bära skuldbördan. De har befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, de har druckit för mycket alkohol, de har haft fel kläder på sig och de har valt fel sällskap. De har dessutom haft den dåliga smaken att inte säga NEJ tillräckligt tydligt.

Detta vet vi om. Det kommer exempel på exempel, rapport efter rapport som alla berättar samma sak: Det är offren som skuldbeläggs och förövarna som skyddas, ibland till och med utifrån någon form av manlig instinkt som de inte "kan hjälpa eller rå för".

Östra Småland, skärp er! Fredagens krönika, skriven av en kvinna som borde veta bättre, borde ha fastnat i skräpfiltret. NÅN nivå måste man ändå ha på sina helsidor om man ska betraktas som seriös.

***
Uppdatering: Bara ett par dagar efter att den här skandalöst korkade krönikan som jag kommenterar ovan publicerades satte kampanjen #MeToo igång. Den visar hur utbrett problemet med övergrepp är liksom problemet med tystnadskulturen. Alla känner nämligen kvinnor som är utsatta, men ingen känner några förövare. Touché!

Frid över Siverts minne

Sivert Andersson, polisen i Lindsdal, är död. Det känns sorgligt. Han var en av dem som jag lärde känna i politikens vindlingar i Kalmar kommun. Vi satt i barn- och ungdomsnämnden tillsammans. Det var där vi träffades först. Sedan möttes vi i kommunfullmäktigesalen åtskilliga gånger. Sivert hälsade alltid och undrade hur det var med mig. Han själv drabbades av sorg och sjukdom, men han mådde bra ändå sa han. Det var liksom inte läge att klaga. Det blev det ju inte bättre av. Att jag mådde sämre och sämre förstod han. Det syntes sa han.

Sivert blev inkryssad i fullmäktige och valdes alltså in utan att av sitt parti placeras på valbar plats. Det var en process som han tog konsekvenserna av. Han brukade därför säga att hans roll var att spela efter eget huvud och inte efter partipiskan. Det var ju honom väljarna hade röstat på, inte på Centerpartiets interna prioriteringar. Det var en frisk inställning tyckte jag redan då. Den var dock inte så populär i mitt dåvarande parti (och säkert inte i hans heller). Den befann sig ganska långt från det politiska och maktkåta låtsasspel som alltmer efter 2006 har kommit att karakterisera Kalmars kommunpolitik.

En av mina vänner på en kommunal förvaltning i min närhet brukade säga att det fanns en enda person som fick kalla henne för "lilla gumman" och det var Sivert. Lite så var det faktiskt. Han visade en omsorg som inte handlade om att trycka ner eller klappa på huvudet utan om genuint intresse. Det var säkert bland annat därför han var så populär som polis bland barn och ungdomar och så betydelsefull i sin roll, en roll jag aldrig mötte honom i. Det fanns en hel del klokskap innanför västen där, det är jag fullständigt övertygad om.

Stadsdelen Lindsdal har förlorat en verklig eldsjäl. Frid över Siverts ljusa minne.

Att bygga en brygga

Eller ett högt hus, eller två, eller en lång sittbänk eller så....

Åh, ni fantastiska män

som vet hur man bygger en brygga

Ni som med styrande hand

håller i varje spänn

Ni starka, ni skygga som är lite stygga

Som vet, hur man tar ett beslut

i instängda rum under natten

Ni som har kunskap om allt

sånt som inte ska ut

Ni män som vet allt om skatten

Ack, den som kunde med lite snits

visa på ert patriarkat

Ack, den som kunde med lite vits

skapa just ett matriarkat

Åh, ni så manliga män

som Kalmar vill alltmer bebygga:

Finns någon skönare konst

här i livet än den

att bygga en lång fin brygga?

Välkommet intresse

Kyrkovalet har rönt en del intresse i år. Det är bra. I morse fick jag och en helt nyinvald ledamot i Växjö stiftsfullmäktige (Åsa Felix Everbrand från Centerpartiet) prata lite i SR Kalmar om kyrkans framtid och vilka frågor vi vill driva framöver. Valdeltagandet ökade rejält den här gången, och ser vi som är engagerade tillsammans till att göra kyrkan mer synlig på många fler håll och på nya sätt så finns potential att öka ännu mer. Då får vi plocka fram ett antal fler gröna bås till våra vallokaler så att man slipper stå timvis i kö för att rösta vilket blev fallet i år. Vi kan kalla det lyxproblem eller brist på visioner, men ett problem var det speciellt för de människor som inte orkade stå i kö eller som hade annat på agendan på valdagen än att just köa i kyrkan...

Jag hoppas också att vi kommande valrörelser kan se mer av hederlig, öppen och rak debatt. Det betyder inte bara att debattutrymme finns under de här veckorna vart fjärde år (och inte som i år att man kör igång en kampanj på temat "ett år till valet" och på det viset trampar kyrkan i ansiktet med ett osynliggörande som heter duga) utan också att de deltagande nomineringsgrupperna talar om vad de vill och vad de står för. Vi i Öppen kyrka - En kyrka för alla efterlyste sådant ett flertal gånger. Responsen var skral om man bortser från riddaren av den sorgliga skepnaden som utan urskillning slåss mot allt som inte oavbrutet höjer honom till skyarna.

Kyrkan mår bra av diskussion. Var annars ska det vara högt i tak och långt till dörren? Nu har vi fyra år framför oss med otaliga tillfällen till respektfull debatt i sakfrågor samtidigt som vi (till absolut största delen i alla fall) är förenade i omsorgen om den öppna kyrkan i tiden. Låt oss ta oss an den utmaningen!

Kyrkovalet räknat, nu kör vi!

Kyrkovalet är räknat och mandaten fördelade. Stort tack till alla som röstade på oss i Öppen kyrka - En kyrka för alla. Vi gick stärkta ur valet på lokal- och regionalplanet, från två till fem mandat i kyrkofullmäktige och från ett till två i stiftsfullmäktige. I kyrkomötet behåller vi samma mandatmängd som tidigare, dvs elva, men mandaten fördelar sig annorlunda mot tidigare och till min stora förvåning tillföll ett mandat Växjö stift och det är jag som kommer att inneha den platsen. Det trodde jag definitivt inte, men vi har, trots små personella resurser, gjort en aktiv valrörelse. Det är roligt att det betalar sig. Varmt tack alla för röster och personkryss! Det ska sannerligen bli spännande att få delta i arbetet på kyrkans nationella nivå. Diskussionen om den nya kyrkohandboken hoppas jag dock att vi slipper sitta fast i framöver. Jag har respekt för olika åsikter (efter så många år i politiken representerandes små partier och nomineringsgrupper så har det varit en läxa jag har varit tvungen att lära mig) men det finns en gräns när samtalet inte längre är ett samtal utan ett ständigt skyttegravskrig. Där befinner sig den frågan numera (åtminstone för den som följt den på avstånd genom att läsa diverse skriverier), och för den stora delen av våra kyrkomedlemmar och gudstjänstfirare så är frågan troligen ganska obegriplig. Dessutom, ärligt talat så är omarbetningen av handboken från 1986 på marginalen. Det finns fortfarande stora möjligheter att forma gudstjänstlivet efter egna förutsättningar, tycke och smak. Varför inte göra det istället för att gång på gång idiotförklara folk till höger och vänster, åt mitten och utåt? Eller är det så, hemska tanke, att det helt enkelt är "fel folk" som har bidragit till liggande förslag?

Att valdeltagandet ökade, om än till fortfarande blygsamma siffror men med en stor ökning procentuellt sett från tidigare val, är ett extra plus! SDs befarade "övertagande" (ja, man har ju uttryckt sig i termerna "...när vi tar över...") blev tack och lov inte verklighet. Kyrkan ska vara öppen för dagens människor, inte stängd. Det tycker uppenbarligen även huvuddelen av valmanskåren. Även om jag var övertygad om det så är det skönt att få det bekräftat.

Nu återstår förhandlingar om poster och valberedningsarbete. Vi får se var vi landar i den diskussionen, men en sak är säker: En uppryckning måste ske i det lokala förtroendemannaarbetet. Vi som engagerar oss måste känna att det är mödan värt och att det är OK att bidra. Det formella måste fungera och vara ett stöd för utvecklingen, inte motarbeta den och skapa frustration. Kyrkorådet ska vara pastoratets styrelse, inte samverkansorgan mellan pastoratets olika församlingar och församlingsråd. Fullmäktige ska tillåta och uppmuntra samtal och debatt. Är det någonstans man ska kunna ha öppenhet och respekt för olika åsikter men ändå kunna samarbeta så är det väl i de kyrkliga sammanhangen? Nästa mandatperiod, som inleds 2018, ska vi se till att det blir så! Vi i Öppen kyrka - En kyrka för alla tänker dra vårt strå till stacken och göra det bästa vi kan för en kyrka i och med tiden. Måhända kan det leda till att samarbetsformerna kan se olika ut på olika håll eftersom förutsättningarna är olika. Man är väl flexibel ;-) Det är evangeliet värt!

Hösten har kommit. Jag har åter börjat använda en av mammas fina vinterjackor och igår hittade jag till slut en matchande scarf till de mörkt röda detaljerna på jackan. Jag är ju lite petig med färgerna ibland, men när det stämmer så får jag ro i sinnet. Regnet skvalar på rälsen medan tåget rör sig mot Växjö. Som brukligt är så tilltar det i intensitet ju närmare destinationen det kommer. Det är skönt på något sätt att det finns regelbundenheter i livet och tillvaron också. Kyrkan behöver och ska utvecklas, men min färgnördighet och vädret i Växjö består ;-)

Bröllopsdagshelg

Vi har firat bröllopsdagshelg. Denna gång, 11 år efter vigseln, gjorde vi en repris på vad vi gjorde för tio år sedan, nämligen en helhelg på Ronneby Brunn. En show med Tommy Nilsson stod på programmet utöver de sedvanliga aktiviteterna bubbla i bubbelpool, simma och plaska i den runda varma poolen, fika på Contan och promenera i Brunnsparken. Först och främst behövde vi dock den här gången komma iväg och koppla av. Det lyckades vi med. Det blev en jätteskön helg, fjärran från de vanliga bestyren hemmavid. Tommy Nilsson, en artist som vi egentligen inte hade så stor anknytning till på förhand, visade sig vara en mycket trevlig bekantskap med en röst som går utanpå det mesta och dessutom rakt in i hjärtat. Hans tolkning av Gärdestads I den stora sorgens famn var minnesvärd, inte minst för goe liberalen som ju för bara några dagar sedan förlorade sin pappa.

Vi träffade Tommy Nilsson när vi var på väg från hotellets spa-avdelning på lördag eftermiddag. Han avancerade förbi oss ganska enkelt med sina långa ben och passade på att fråga oss vilka låtar vi ville höra till kvällen. Goe liberalen lyckades klämma fram ett par låtar (trots att han var livrädd för att råka säga Just nu, Varning på stan eller Det ligger i luften) och jag hade också några på lager (men jag glömde Jag tror på människan från Melodifestivalen 2007 som jag faktiskt tycker riktigt mycket om, främst tack vare texten). Problemet var att jag inte hörde. Av säkerhetsskäl hade jag nämligen lämnat kvar hörapparaterna på rummet medan vi skulle bada... Alltså, när man får möjlighet att prata med artisten så hör man inget... Min sedvanliga otur. Men, på kvällen hörde jag :-) En eloge vill jag skicka till ljudteknikern. Det är sällan som man lyckas lägga sig på en nivå som gör att både musik och tal blir hörbart och njutbart, men i lördags var det perfekt!

Söndagen ägnades åt promenad i härliga och för dagen soliga Brunnsparken. Medan vi gick där och klafsade på den ganska blöta promenadstigen förbi Trollsjön så tänkte jag på hur bra jag egentligen har det. Jag är så tacksam! Och så är jag tacksam för årstidernas växlingar. Med den färgprakt som hösten uppvisar i den fantastiskt klara luften så kan man inte med bästa vilja i världen tycka att hösten är trist!

När det lider mot jul...

Idag skiner solen från en nästan klarblå himmel (det är för kallt för att kalls brittsommar, men vackert är det!) och vad passar då bättre än att påminna om att julen närmar sig? En kollega sa just det idag vid eftermiddagsfikat: "Det är knappt två och en halv månad till jul!"

Alltså, boka in eftermiddag/tidig kväll lördagen den 9 december för årets julkonsert i Kalmar. Den blir nåt utöver det vanliga, med clowneri, glad musik och 10-årsjubilerande Vox Communis! Till detta serveras fika och möjligheter att vara med och sjunga allsång med jultema. Biljettpriset blir överkomligt, jag lovar!

Snart kommer både julen och tomten, så se till att vara beredd! En fantastisk chans att få sig en rejäl dos med julstämning av det gladare slaget som sprider sig vidare är att gå på vår julkonsert. Välkommen!

Välkommen hem!

"Trevlig helg" sa vi till varandra, kollegerna och jag när vi skildes åt i fredags eftermiddag, och visst började den bra. Vi hade en lugn kväll hemmavid, däckade i säng tidigt och fick en god natt. Lördagen hade ett otrevligt skimmer omkring sig med anledning av nazistdemonstrationerna. Bonussonen var i Göteborg just den här helgen och läget kändes osäkert. En stor del av dagen, trots det fina vädret, tillbringades med SVTs rapportering i fokus. Nu avlöpte det hela jämförelsevis väl. Motdemonstranterna var många och viljan var tydlig: Vi accepterar inga nazister på våra gator. De 500 med tyrruneförsedda flaggor och kränkande plakat med fotografier på kända svenskar "pyntade" med ordet "FÖRBRYTARE" hade inte en chans. Deras triumftåg mellan två av stadens stora idrottsarenor blev till en avbruten promenad mellan två ICA-butiker (någon kallade vägen ICA-Stig) och trots hotande stämning och en del våldsamheter så lyckades polisen stävja det allra mesta. Våld är aldrig OK i ett demokratiskt sammanhang, men när jag läste att det enbart var 23 anhållna igår varav 22 tillhörde NMR så förstod jag att de många tusen motdemonstranter som var på plats hade skött sig mycket bra. Det var skönt!

Men dagen var rätt förstörd ändå. En liten tur in på Krögers och premiären på "Våga vara (velig, vilsen och vettskrämd)" gav dock en rejäl guldkantad avslutning på lördagen. Otroligt skickliga Sara Glaser och lika otroligt musikaliska Fia Forslund bjöd på en musik- och teaterupplevelse av det ovanligare slaget med en mix av monologer och musikstycken. Känslorna av kärlekssvek och övergivenhet gick gradvis över i vilja till revansch och lust på livet. TACK!

Sedan så kom söndagen. Min gamle svärfar, 93 år gammal, fick lämna det jordiska livet tidigt på morgonen. Det bara hände. Ingen var förvarnad, mer än att vi förstås visste att han var både gammal och svag. Det är sorgligt men ändå måste vi vara tacksamma för det långa liv han fick och för att han slapp bli liggande i en lång dödskamp. Jag är säker på att han har det långt bättre nu än han har haft det i sin ganska skröpliga kropp under flera år. Han spelar säkert fotboll igen och sitter och fiskar ute i en eka ute på ett lugnt vatten, och det är honom väl unt efter ett strävsamt liv. Tack Fille för att du fostrade dina barn till fina människor och sov i ro!

Men, som sagt, helgen kunde blivit bättre. Nu avslutade vi den med ett besök hos bonusdottern med familj, lite fotboll på gården med lille C samt en sinnesrogudstjänst i Kalmar Domkyrka. Det kändes bra. Temat var "Att komma hem till sig själv".

De sångrader jag bär med mig idag är från Dan-Inge Olsson:
Kom hem! Inga gränser, inga hinder,
Du får komma som Du är.
Bordet står dukat, en måltid är beredd,
det är tid att vända åter.
Du är välkommen hem!

De raderna gäller oss alla, både oss som lever och dem som har gått vidare, hur vi än har det. Välkommen hem!

Orättvisor

Idag diskuteras orättvisor gentemot föreningslivet i Kalmar. Jag minns den diskussionen (den är gammal) och inte lär den bli mindre framöver. Med det kommunala övertagandet av Guldfågeln Arena så ställs en del frågor på sin spets. Hur OK är det att behandla föreningar olika och var går gränsen? 24 Kalmar skriver om en sådan fråga här.

Självklart kan man inte sälja det man inte äger. Det trodde jag att de flesta var överens om. Problemet är ju nu att det är exakt det som Kalmar FF kommer att göra, med kommunens goda minne när det blir KFF som får intäkterna för ett sålt arenanamn. Kommunen måste nu ta sig en funderare och sätta upp någon form av policy. Som det ser ut nu så är det OK att sälja andras saker bara man är tillräckligt rik och stor. Det rimmar rätt illa med den i och för sig rätt urblekta röda färgen på kommunledningen.

Eller så släpper man allt fritt. Då lär Fredriksskans kanske heta HSB Arena framöver och simhallen kanske blir IronMan Center. Den fråga man ändå måste reda ut är vem som kan sälja vad, annars kan ju samma arena/byggnad heta olika saker beroende på vem som för tillfället är där. Det skulle i och för sig kunna bli roligt. När Kalmar HK spelar handboll i A-hallen gör de det i Fader Allans Arena medan basketklubben som spelar match ett par timmar senare på samma plats spelar i Korgfabrikens Arena.

Och varför inte gå ett steg till? Varför inte sälja andra kommunala byggnaders namn också? Stadshuset ligger väl närmast till hands. Jag tycker att det ska få namnet Kalmar FF-borgen. Kalmar FF ger ju kommunen enligt uppgift så mycket att de borde ha tjänat in den ynnesten flera gånger om redan.

Ta hand om varandra!

Igår åkte jag tåg hem till Kalmar från Uppsala. Jag konstaterade när ungefär fem timmar hade gått att det med tiden går att utveckla någon form av tolerans gentemot tågresor. Man vänjer sig helt enkelt och lär sig att använda tiden till något nyttigt och inte bara titta på klockan och önska att man vore framme. Idag finns det många möjligheter, inte bara läsa böcker och tidningar utan man kan även gå ut på nätet och idka lite omvärldsbevakning i realtid. Det är ganska utvecklande, även om nyheterna som slår emot en inte företrädesvis är av det positiva slaget. Man blir knappast glad av orättvisor, Trump, Nordkorea och utbredd sexism.

När vi så kom till Lessebo så nåddes vi av beskedet att det var "spårspring" mellan Emmaboda och Lessebo. Det mötande tåget från Kalmar kunde bara köra med reducerad hastighet och det betydde en väntan för vår del vid Lessebo station på en dryg halvtimme. Visst, det är lite surt när man är så nära slutdestinationen, men det är ju inte värre än att man står ut. OM det nu handlade om en vilsen individ som var trött på livet så är en sådan försening OM den kunde rädda livet ett ytterligt litet pris att betala.

Men jag hamnar ändå ofta i en tanke till, så även här. Jag tänker på den tågförare som blir ansvarig. Jag minns alltid vid sådana tillfällen den lokförare i bekantskapskretsen som en gång faktiskt lyckades stanna i tid. Han såg en person ligga på spåret en bit fram och hann tack och lov bromsa. Han rusade ut och råskällde på den stackaren. Är det svårt att förstå, även om en stor dos av ens medlidande naturligtvis riktas mot självmordskandidaten som inte såg någon annan utväg än att avsluta livet? Lokföraren var dock ursinnig och hans budskap var: "Ska ett liv till förstöras?" Det var säkert väl så hårda ord, men de yttrades i desperation av en man som slogs för sitt liv.

Vi måste kunna tänka två tankar samtidigt och känna två känslor samtidigt. Det är det som gör oss till människor. Att lägga sig framför ett tåg skapar inte bara ett offer utan minst två. Det sitter ju någon och kör tåget (det går ju inte automatiskt) och som resten av sitt liv kommer att veta att hon/han, utan egen förskyllan, har orsakat en annan människas död. Det här gör mig både ledsen och arg, samtidigt. Jag skäms inte för den reaktionen och den största ilskan riktas förstås mot det samhälle vi har skapat som gör att detta inträffar.

Nu gick det bra igår. Jag kollade med tågmästaren på vårt tåg och uppenbarligen var det fråga om något annat än någon som var trött på livet. Kanske var det någon som sökte spänning, vad vet jag. Huvudsaken är att det inte blev några döds- och livsoffer, och vi som satt trygga på tåget klarade oss undan med 25 minuters senare ankomst. Själv nådde jag lägenhetsdörren strax före midnatt. Det överlever man också, så klart.

Ta hand om varandra därute! Hur vi hanterar oss själva påverkar även andra, och det är kanske en av vår tids stora utmaningar att få ihop det individuella med det kollektiva så att vi tillsammans kan må så gott som möjligt.

Om Regnbågsnyckeln och normer av olika slag

Då har jag varit på Kyrkokansliet i Uppsala och deltagit på första steget i en processledarutbildning om Regnbågsnyckeln. Jag har skrivit om märkningen förut, då om den motion som jag och en fullmäktigekollega lämnade in till Kalmar pastorat i våras. I motionen föreslår vi att pastoratets förtroendemannaledning ska uppmuntra församlingarna att genomgå processen som leder till märkningen samt anslå erforderliga medel. Än har motionen inte passerat kyrkofullmäktige, men i kyrkorådet blev bemötandet att likna vid en ganska iskall hand. När vi uppmärksammade att det finns människor som inte känner sig inkluderade och välkomna som de är i våra kyrkors sammanhang så kände en del sig kränkta i sin tur. De hade ju aldrig i något sammanhang behandlat människor olika! Ja, tänk så olika det kan vara.... Ibland hindras klarsynen av dimridåer, ungefär som i morse när jag gick över Fyrisån på väg till Kyrkokansliet.

Vi har inte kommit över den tröskeln än därhemma, och jag hyser inga större förhoppningar om att vi gör det under höstens och mandatperiodens sista fullmäktige heller då motionen ska slutbehandlas. Jag ska dock göra mitt bästa för att peka på hur stort behovet kan vara, och jag hoppas att vi framöver kan starta processen på andra håll så att de kan få bli goda exempel för pastorat och församlingar som inte är lika snabba i starten. Arbetet behövs nämligen och jag är stolt och inspirerad över att få vara med och delta i processen så här tidigt för Sensus räkning. Efter de här två dagarna är jag ännu mer övertygad om att behovet finns, och måhända kan jag tänka klarare om mina upplevelser när jag har fått sova ett par timmar. Det var nämligen ganska tuffa och fullspäckade dagar med ett väldigt viktigt innehåll och hjärnan surrar mer än vanligt just nu. Helt klart är dock att våra förhärskande normer är förtryckande och begränsande i en rad avseenden. Kan vi bara få upp medvetandegraden om det så skulle mycket vara vunnet. Att slippa bli utestängd från kyrkans gemenskap beroende på sexualitet och könstillhörighet är en rättighet! Tänk om kyrkan kan gå före i en process som inkluderar hela samhället!

Jag inser dessutom att det finns många skäl till att vara tacksam över att bo i Sverige. I hur många andra länder möter man ärkebiskopens blick över sallads- och matbuffén i bricklunchmatsalen och äter lunch med kyrkans främste företrädare vid bordet bredvid i en miljö som påminner mer om en skolmatsal än något annat (dock med oerhört god och vällagad mat)? Den signalen som hon skickar ut genom att vara en i gänget bland alla andra är oerhört viktig och positiv. Den är ganska långt ifrån den norm som säger att man ska ställa sig upp i bänken i domkyrkan när kungen skrider in där, men desto friskare, jämlikare och mer befriande!

Om saknad och framtid

Då har jag, ett par dagar senare än jag tänkt, fixat nya blommor till graven. Jag brukar försöka hitta blommor som håller sig i två veckor. Det hade de nog gjort den här gången också, men nu var de risiga på riktigt.

Jag saknar mamma och pappa mycket, och saknaden blir inte mindre heller. Ofta handlar drömmarna om dem. I natt var jag och hälsade på hemma på Fasanvägen, men det var de nya ägarna som var där. Jag hade ett litet barn som jag bar på, ömsom var det bonusbarnbarnet, ömsom min egen dotter. När det var Emmy så grät vi tillsammans över dagar som gått och över de goda minnen som vi förknippade med huset, när det var Cornelis hade han fullt upp med att förklara för mig hur jag skulle göra för att han skulle kunna göra nummer två... Men saknaden var den starkaste känslan. Jag undrar när den blir hanterbar.

Helgen har varit skön med gott umgänge och högmässobesök. Planerna inför kommande mandatperiod i kyrkopolitiken utvecklar sig även om inget är klart ännu. Kyrkans väl måste sättas främst! Apropå det: I morgon ska jag på processledarutbildning i Regnbågsnyckeln. Det är också en aktivitet som sätter kyrkans väl främst. Inte kan vi vara nöjda med en kyrka som inte låter alla komma in?

Saknaden är som sagt stor, men man kan inte låta den förlama livet och få en att leva enbart i det förgångna. Med arbete som Regnbågsnyckeln har man siktet inställt på framtiden. Dessutom, en av de saker pappa sa kort innan han gick bort var att all kärlek skulle värderas och vårdas. Jag ska göra mitt för att så ska kunna bli fallet också i kyrkan!

Fyra punkter från veckan som bara börjat...

• Stora framgångar i kyrkovalet, ett par utsträckta händer med anledning av det och många tankar på vad som gör kyrkan mest gott... Jag behöver vägledning!
• En dag med Messy Church med en massa samtal i Alvesta gav nya tankar som jag hoppas ska ge mer bildning och idéer i Sensus regi.
• Nästan 40 mil vid ratten idag skapade en viss trötthet, men med körsång tillsammans med Vox Communis kommer energin tillbaka!
• Lite starstruck blir man ju av att luncha med en trefaldig Europacupvinnare 😃 Vad jag vet så känner jag inte så många landslagsspelare som dessutom har ett lyckat förflutet i Bayern München, men det kan ju räcka med en!

Snart har vi ett resultat

Då stänger vallokalerna om en kvart. Sedan påbörjas rösträkningen. En sanning med modifikation är det: Ytterdörrarna stängs. Det lär exempelvis ta åtskillig tid att beta av kön som fyller Birgittakyrkans kyrksal innan sista rösten är lagd och räkningen kan ta vid.

Fem vallokaler ska betjäna hela Kalmar pastorat. Något har alltså gått fel i planeringen här. Vi måste ju planera för att medlemmarna ska rösta, inte för att de INTE ska rösta. Jag såg och hörde idag flera stycken som vände och gick hem. Det skulle ta för lång tid att köa. Speciellt minns jag damen som var 89 år och gick till fel vallokal. Hon promenerade från Heliga Korset till Birgittakyrkan med sin rollator, men då var hon så trött att hon inte orkade ställa sig i kön utan gick hem. Tragiskt, och faktiskt lite skämmigt. Vill man rösta och man gör allt för att kunna göra det så ska man väl inte hindras av en timslång kö?

Nu hoppas och ber jag för ett valresultat som gynnar kyrkan och evangeliets utbredning. Vi i Öppen kyrka har gjort vad vi har kunnat och vi får hoppas att det har gett några röster i alla fall. TAck för dem!

Alla ska nås av nåden, utan undantag. Då ska inte kyrkan stänga dörren och stänga en del ute. Den ska vara öppen,  välkomnande och full av nåd och sanning!

Kyrkan måste söka nya vägar!

Insändare i Östra Småland 14 september 2017 (replik på Lennart Johansson 12 september)

Det är en sanning att inget, inte ens kyrkan, är så bra så att det inte finns förbättringsområden. När vi i Öppen kyrka - En kyrka för alla hävdar att kyrkan ska vara öppen betyder det inte att den är stängd och låst idag, utan helt enkelt att öppenheten kan bli än större.

Vi vet att huvuddelen av kyrkans medlemmar inte är speciellt aktiva kyrkobesökare. Vi vet också att många lämnar kyrkan och att andelen invånare som inte är kyrkomedlemmar ökar. För oss är det självklart att reflektera över sådana fakta och i nästa steg försöka fundera över strategier som rätar upp utvecklingen. S och Lennart Johansson hanterar inte frågan på det sättet. Istället hävdar man att kyrkan redan gör allt som går att göra. Svenska Kyrkan är en god kraft i vårt samhälle, och mycket gott arbete uträttas inom Svenska Kyrkan, men med ett valdeltagande på 12-13%, med en gudstjänstfirande medlemsandel som är ännu mindre, med låg dop- och konfirmationsfrekvens och ett läge där flera grupper vittnar om att de upplever svårigheter att bli accepterade och att komma in i kyrkans gemenskap så kan vi inte likt S slå oss till ro. Det finns långt mer att göra. Svenska Kyrkan bör söka nya vägar för att bli viktigare och mer relevant för fler människor. Det är en angelägenhet för alla oss som bryr oss om evangeliets utbredning i världen!

När Jesus har öppnat pärleporten för hela mänskligheten och uppmanar oss att dela bröd och vin med varandra så ska vi se till att alla verkligen får komma in. Det spelar mindre roll vad vi som redan är inne anser om läget. Att påstå att allt är bra som det är inget framgångsrecept. Det första steget kan istället vara att ärligt lyssna till dem som upplever att kyrkporten är stängd eller för liten. Det är just detta som Öppen kyrka - En kyrka för alla vill prioritera. Först då kan vi göra något åt problemet, tillsammans. Det är nämligen vårt uppdrag att tjäna mänskligheten så som Jesus själv gjorde, genom ett evangelium för vår tid i praktiken.

Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert, kandidater för Öppen kyrka - En kyrka för alla

Höstmys 2017

Vi fikar, sjunger, lyssnar och umgås tillsammans och samlar in pengar till Min stora dag. Läs mer här. Under kvällen får vi veta mer om organisationens arbete och dessutom lyssna till Årets centrumutvecklare 2017. Det blir en kväll att minnas. Ta med dig grannen, vännerna och familjen och var med och bidra!

VÄLKOMNA!

En kyrka för alla nu och i framtiden

Insändare i Östra Småland 11 september 2017

I Svenska kyrkan ska det finnas plats för alla slags människor. Unga, medelålders och äldre som gillar kyrkan, tror på kyrkans roll i samhället och i våra egna liv ska vara med och bestämma hur vi ska ha det framöver. Vi medlemmar är alla lika viktiga. På valdagen syns det tydligast: Varje medlem har en röst och allas röster väger lika.

Många går till kyrkan någon gång ibland, i advent och jultid, på dop, bröllop och begravningar eller på konserter i Domkyrkan eller Slottskyrkan. En del firar vardagsmässa i Sankt Johannes eller i Heliga Korsets kyrka, och andra deltar ofta i gudstjänster och annan verksamhet i Två Systrars kapell eller i Birgittakyrkan. Många är kyrkfolk som länge haft kyrkan som sin trygghet, och andra är nykomlingar som nyss hittat dit för första gången eller kommit tillbaka. Vi i Öppen Kyrka anser att alla kyrkans medlemmar är lika viktiga. Allas röster behövs!

I kyrkan får vi bäras av tusenåriga traditioner och vi blir ibland provocerade av evangeliets tillämpning i vår tid och i vårt samhälles vardag. Ibland söker vi högtid och ibland enkelhet och innerlighet. När vi känner oss ensamma finner vi varandra i kyrkans vardagsverksamhet, och när vi känner oss omgivna av alltför många människor och alltför mycket stress finner vi i kyrkans stillhet rum för återhämtning.

En del av oss är nysvenskar som lär oss andra hur man bakar en mshabbak och hur man i andra kulturer visar omsorg om de äldre bland oss. Andra är svenskar sedan flera generationer som kan visa hur vårt svenska samhälle har utvecklats och varför kyrkan ser ut som den gör idag medan vi fikar kaffe och bulle. Vi lär av varandra och bygger en gemenskap kring evangeliet som håller i en nutida omgivning. Evangeliet är detsamma i alla tider, men det måste vara begripligt även i vår tid.

I vår öppna kyrka håller vi kärleken högt. I kyrkan är vi gamla och unga och barn, vi är singlar eller par eller familjer av olika slag såväl i kyrkbänkarna som bland de anställda och förtroendevalda. Vi i Öppen Kyrka anser att kvinnor skall ha lika goda arbetsvillkor i Svenska kyrkan som män. Vi har olika hudfärg, olika läggning, olika funktionsvariation och olika bakgrund och alla har rätt att bemötas med kärlek och respekt. Att mångfald är en tillgång ska inte bara vara ord utan också omsättas i handling. Par av samma kön får så klart ingå äktenskap i kyrkan. Och vi låter barn få ta plats! Det är barnens och barnbarnens kyrka vi ska förbereda, inte återskapa fädernas i en svunnen tid.

Vi är folk som sjunger från en kyrkbänk eller i en kör. Vi sjunger kanske bra eller dåligt – men vi sjunger gärna! Musiken i kyrkan är viktig och ska vara varierad. Här finns nämligen tonåringar som gillar Bach och tanter som gillar Beyoncé. I en öppen kyrka är vi delaktiga i gudstjänster, diakoni och församlingsarbete. Alla kan bidra på sitt sätt. I kyrkan har vi inte som mål att alltid tycka lika, men däremot att vi ska tycka om och respektera varandra. Vi är skapade olika med olika personligheter, men alla är vi skapade till Guds avbild. Genom att respektera varandra visar vi Guds skapelse kärlek.

I en öppen kyrka tar vi ansvar för vår värld i stort. Vi ska vara ett föredöme när det gäller att vårda vår gemensamma jord men också när det gäller människor som på olika sätt far illa av krig, svält och förtryck. Att kyrkan ställer sig på de förtrycktas och fattigas sida är naturligt och helt enligt evangeliets kärna. Det finns helt enkelt inget annat val för den kyrka som sätter Jesus och inte den egna bekvämligheten främst.

Ett bra sätt för dig som är kyrkomedlem att vara med och ta ansvar för vår gemensamma kyrka är att rösta i årets kyrkoval den 17 september. Om du delar vår vision om Svenska kyrkan röstar du på ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla, ett alternativ som står helt oberoende från de allmänpolitiska partierna. I kyrkan finns plats för alla slags människor, och så vill vi att det ska förbli.

Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert, kandidater för Öppen kyrka - En kyrka för alla

Vanligt folk, typ...

Jag trodde att jag skulle dö som vänsterpartist. Detsamma sa en fd partikamrat norrut i landet för ett tag sedan. Vi verkar dela öde på det viset. Inget tyder på att någon av oss går tillbaka till ett parti som har utvecklats åt helt fel håll.

Folk brukade säga till mig att jag inte var som en "vanlig vänsterpartist". Det brukade göra mig ganska irriterad. Idag känner jag annorlunda. Efter att ha tillbringat en hel del tid i närheten av vänsterpartister från olika håll i dagarna så inser jag att det är hedrande att inte ses som en sådan. Vanligt hyfs och viss social kompetens vinnlägger jag mig om att både ha och visa. Bland vänsterpartister i gemen (naturligtvis finns det undantag!) verkar sådant ses som ett borgerligt och allmänt oönskat beteende. Tyvärr så är det beteendemönstret ganska likt det som vissa ledande SD-företrädare har. Det borde inte vara meriterande och/eller önskvärt.

Förresten, jag har av trollfabrikens lokale VD blivit kallad hycklare, hatisk och självgod. Det är inget problem. Det vore värre om han beskrev mig i positiva ordalag. Han var tydligen enligt vittnesmål runt och fotograferade på dagens Pridefestligheter. Tack och lov så missade jag honom i folkvimlet. Han kanske inte missade mig dock. Undrar vad han har att säga om att jag inte bara är feminist, kristen, gift med en liberal och engagerad i Öppen kyrka. Jag jobbar ju på Sensus också och det var i Sensus tält jag befann mig idag. Det går säkert att hänga ut mig för det också vid närmare eftertanke.

"You can't please everyone so you gotta please yourself" sjöng Ricky Nelson. Det ligger något i det, och så här i Pridetider så måste man väl tillåta sig att vara som man är och välja det sällskap som man trivs med och inte blir kvävd av. Jag har ingen anledning att ångra det val jag gjorde för tre år sedan. I Feministiskt initiativ beter vi oss som vanligt folk, precis som i de flesta partier. Det känns bra. Att vara som en vanlig feminist ligger närmare mig än mycket annat.

Happy Pride!

Idag börjar Kalmarsund Pride. Det blir en vecka full med aktiviteter som syftar till att öppna sinnen för den normkorsett som begränsar både tänkande och utrymme för oss alla. Jag kommer inte att hinna delta vid speciellt många arrangemang, men jag stödjer arbetet så gott jag kan. I lördagens parad ska vi i F! vara närvarande i alla fall.

Nomineringsgruppen Öppen kyrka - En kyrka för alla har också stora delar gemensamt med tankarna bakom Pride. Det kan reta upp en del som får sin världsbild ifrågasatt. Det är ingen nyhet för mig. Den reaktionen är väldigt väntad. Häromdagen lade jag upp en bild på ett homosexuellt bröllop. På bilden har två män gift sig och texten från ÖKA pekar på att den kärleken självklart ska bli välsignad på samma sätt som annan kärlek. Reaktionen lät inte vänta på sig utan manifesterade sig på flera sätt, bland annat genom att frågan om huruvida Gud har ändrat sig och också tycker att den här kärleken ska vårdas, uppskattas och välsignas.

Mitt svar blev nej på A och ja på B. Gud ändrar sig så klart inte, utan det är vi som lär oss mer om kärlekens väsen. Gud har skapat kärleken och är kärleken själv. Kärleken är störst av allt, men vi människor har under årtusendens gång försökt att begränsa den. Det är hög tid att vi slänger av oss det oket och låter kärleken spridas istället. Världen behöver inte mindre kärlek, den behöver mer, men är det något varken vi eller världen behöver så är det mer hat och tvångströjor.

Happy Pride!🌈

På gång

Jag sitter i soffan med sockar på, hör regnet och blåsten utanför, känner hur höstmörkret sänker sig och jag har tänt några ljus. Livet känns just nu bättre än på riktigt länge!

Förbanna inte mörkret

utan tänd istället ljus...

Mycket händer i livet just nu. Nytt spännande jobb på Sensus främst i Växjö, ny intressant kurs i Umeå är inledd (tyvärr än så länge utan litteratur men jag hoppas Bokus tar sig i kragen snart och levererar) och jag blev antagen som prästkandidat i Växjö stift. Det känns som om livet har återvänt till mig! Jag längtar efter att göra nytta, att ha kolleger att diskutera och arbeta tillsammans med, att lära mig nya saker och att kunna försörja mig själv. Visserligen lär det bli en hel del riktigt tidiga morgnar på cykeln mot stationen, och ni som känner mig vet hur plågsamt det är för mig att stiga upp tidigt, men det får jag helt enkelt ta. Kanske kommer även jag någon gång i livet att uppskatta känslan av att ha en hel dag framför mig utan att det ska göra så gott som fysiskt ont att ta sig ur sängen...

Och så är det kyrkovalstider också, ja. Idag var det nomineringsgruppsinformation i pastoratet och jag var i Birgittakyrkan (min geografiska hemförsamling) och pratade för Öppen kyrka - En kyrka för alla. Där fanns även Borgerlig samling, POSK och SD. Till skillnad från vad jag hörde förra söndagen så lämnade POSK idag faktiskt en hel del information om vad de vill arbeta för framöver, och det var ju positivt. Det var inte bara gnäll över hur elaka andra är mot dem, och det är jag tacksam för. SDs representant använde i princip sin tid till att tala om hur kristen han var och Borgerlig samling fick stå till svars för de allmänpolitiskt knutna gruppernas beslut att ställa upp i kyrkovalet. SD är förresten det mest motsägelsefulla alternativet: De vill göra kyrkan mindre politisk genom att ställa upp i valet som politiskt parti. Den nöten kan man suga på ett tag! Å andra sidan, den glasklara och skarpa logiken har väl aldrig varit ett signum för vare sig SD som parti eller deras företrädare...

Det är dock viktigt att kyrkans medlemmar röstar. Den som väljer sofflocket framför valurnan stödjer den gruppering som man tycker allra minst om i och med att dess inflytande får en större andel då. Det är enkelt matematik och värt att tänka på. Vill Du att kyrkan ska stå på de svagas sida? Vill Du att kärleken ska värderas högst och att den förlamande rädslan för det främmande ska bytas ut mot äkta möten som kan leda till utveckling? Vill Du att evangeliet ska tolkas in i vår tid och bli en angelägenhet för alltfler människor? Vill Du att alla människor ska känna sig välkomna i kyrkans gemenskap? Rösta då på en nomineringsgrupp som arbetar i den riktningen och låt inte SD, som naturligtvis mobiliserar sina styrkor till max, även få kraften av Din röst! Söndagen den 17 september har vi medlemmar varsin röst. Använd Din och låt inte någon annan ta den!

Öppen kyrka - En kyrka för alla är ett partipolitiskt oberoende alternativ med ett tydligt program, en tydlig profil och ett brinnande engagemang för kyrkan i vår tid och i framtiden. Du kan läsa mer här. Vi ska inte tillbaka till fädernas kyrka under fornstora dagar, vi ska förbereda för barnens och barnbarnens kyrka. Då behövs nya sätt att vara kyrka, och dem vill vi vara med att arbeta fram. Välkommen att vara med i det arbetet du också!

Sverige behöver inte mer rasism i politiken

Genmäle till Marita Sandberg (Barometern 26 augusti) publicerat 1 september 2017

Marita Sandberg (26 aug) har reagerat på min artikel om att stoppa rasismen. Det jag läser i hennes text är en faktisk uppmaning i Donald Trump-anda till alla politiker att agera med rasismen som ledstjärna.

Rasism är ett reellt maktmedel som används för att förtrycka dem som inte passar in i den vita västerländska normen. Sandberg sällar sig tyvärr till den skara som stödjer den utvecklingen. Hade hennes mål varit ett samhälle fritt från icke-demokratiska tendenser så hade hon inte buntat ihop människor efter hudfärg, etnicitet eller religion. Sådant, det lär oss historien, skapar konflikter av oerhört allvarligt slag som är svåra att överbrygga.

Det finns de som tror att vi skapar fred genom att bruka våld och krig. Det är dömt att misslyckas. Man kan vinna krig med våld, men man vinner inte därmed fred. Med de blodiga erfarenheter mänskligheten har så skulle man kunna tänka sig att det vore naturligt numera att förstå att vägen framåt är att överbrygga rädslan för det främmande med hjälp av tryggheten i att vara en människa med mänskliga rättigheter tillsammans med andra. För att komma dit krävs folkbildning. Behovet är riktigt stort.

Att ta politiskt ansvar för Sverige är att ta krafttag för att nå folklig medvetenhet om betydelsen av att bevara det demokratiska samhället, inte att driva rasistisk politik. Jag hoppas att den svenska politiken snart kommer att förstå det och sedan agerar därefter. Annars är vårt land illa ute. Demokratin kan vi nämligen aldrig ta för given.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län