Dagens möte

Så har vi då haft sammanträde i omsorgsnämnden. Det var lite glest i bänkraderna idag, men det har väl sina förklaringar antar jag. Dagordningen var väl inte heller den allra mest publikfriande, med tre beslutsärenden men desto mer information. Det kommer säkert en sammanfattning av det viktigaste i morgondagens lokala blad. Båda två dök nämligen upp vid den efterföljande presskonferensen i form av två mycket trevliga manliga representanter :-)

Ett av dagens ärenden rörde ekonomin. Budgeten för innevarande år måste ju alltid följas, och vi har rapportering vid varje sammanträde. Nu på hösten, när man närmar sig årets slut, blir prognoserna säkrare och säkrare. Vi har det, för att uttrycka sig litotetiskt, knappt. Förvaltningen jobbar hårt med åtgärder. Vi siktar på nollresultat, men inser att det blir svårt. Kostnaderna har skjutit i höjden av olika skäl, och situationen som vi minns från förra året är avlägsen då vi fick ett ganska kraftigt plusresultat. En av orsakerna är satsningen på önskad sysselsättningsgrad. Att göra om en deltidsorganisation till en heltidsorganisation kostar resurser, resurser som måste skjutas till om vi ska kunna behålla våra anställda, säkra personalförsörjningen i framtiden och ha en frisk personalstyrka. Bland annat. Dessutom är det inte rättvist att kalla det en jämställdhetssatsning om den inte förses med en prislapp. Det är bara i sagornas värld som det går att trolla med knäna och koka soppa på en spik, och inte ens där om jag minns rätt. Gissa om jag önskar att vi kunde jobba med en sänkning av heltidsnormen istället??? DÅ snackar vi hållbar satsning.

Men, här är vi alltså inte eniga. Oppositionen ville, istället för att komma tillrätta med problemen och låta förvaltningen lägga tiden på att formulera tänkbara lösningar, göra en uppföljning kring frågan vad den trånga ekonomin betyder för personal och omsorgstagare (eller är det kunder de ska kallas?). Jag bara undrar vad det är för fel på alla de granskningar, uppföljningar och mätningar som redan idag görs av omsorgsverksamheten? Varför kan man inte använda dem? Och hur i all världen ska man nu lyckas spika ett kausalt samband mellan ekonomi och kvalitet på ett par månader innan året är slut SAMT komma tillrätta med obalansen? Tja, jag vet inte. Kausala samband går dessutom som bekant nästan aldrig att fastställa. Sedan är jag ganska kluven inför det där. Det är inte alltid hur STOR pengapåsen är som bestämmer kvalitet utan HUR den används. Självklart blir det lättare att jobba om man inte behöver tänka på ekonomi överhuvudtaget, men i en sådan sagovärld lever vi ju inte i  det här avseendet heller. Vi lever inte i den bästa av världar, utan vi lever i den värld vi har.

Hur som helst, det är tydligt att man inte får replikera på innehållet i en protokollsanteckning ens utan att ifrågasätta rätten att lägga den vilket jag aldrig skulle göra. Tänk om vi kunde lära oss att lyssna lite bättre i de politiska rummen! Det är klart att vi måste kunna diskutera varandras uppfattningar! Det är ju därför vi är där! Rätten att ifrågasätta någons uttalande är lika mycket yttrandefrihet som att uttrycka sin mening. Att lära sig skilja på sak och person samt att öva bort Prinsessan på ärten-känsligheten är ganska goda idéer om man har fått ett politiskt förtroendeuppdrag. Det gör att man kan hantera sådant utan att kasta skit på varann. Jag skulle gärna efterlysa FLER diskussioner. Vi drunknar inte direkt i dem om man säger så.

Och så var det det där ärendet med LOV och Kalmarmodellen. Tja, det är ju lite trist, men..... "Vad var det jag sa?" Det handlar om valfrihetssystem helt i enlighet med den borgerliga regeringspolitiken, och de delar som S försökte föra in i en Kalmarmodell visade sig inte hålla sig inom lagens gränser. Det var ju inte direkt överraskande. Nu blir det alltså snart fritt fram för företag utan kollektivavtal och som skickar svenska skattepengar till skatteparadis att etablera sig i Kalmar och bedriva hemtjänstverksamhet för svårt sjuka äldre. Vinsten flyttar utomlands. Bye bye skattepengar! Tyvärr drabbar det dom som bäst behöver hjälpen och gynnar dom som redan har det gott. DET kan jag vara ledsen för. Mycket ledsen. För det betyder att vi inte gör det vi ska för att ta hand om varandra.

Kanske värt att tänka på.... också

En av Kalmars allra viktigaste framtidsfrågor rör universitetets utveckling. En universitetsstad har oerhörda fördelar framför en stad som saknar högre lärosäte, bland annat genom den tillströmning av nya människor som ett sådant medför. Nya människor, unga människor, välutbildade människor och livsnyfikna människor bidrar med välbehövlig input till en äldre och, inte helt ovanligt, lite stelnad småstadsstruktur. Sådant är bara nyttigt! Själva tillgången till högre utbildning på orten gör ju också att vi som redan bor här, våra ungdomar och vi själva som kanske också har lite utvecklingsambitioner kvar, har större möjligheter att göra det här i närheten. Men visst, det ställer en del förgivettagna sanningar på huvudet också. Sådant kan göra ont. Det kan ju till och med vara så att de riktigt goda idéerna inte längre bara föds hos höga herrar i maktens slutna rum. De kanske flödar fritt ute?!?

Just nu diskuteras inte så mycket Linnéuniversitetets utveckling sett till innehåll, kvalitet och kvantitet, utan mer till lokalisering. Lokalfrågan har stått högst på agendan i flera år, och det är nog bara att gilla läget där. Den frågan måste lösas, även om det finns många som tycker att det är att börja i fel ände. Det finns tillfällen då man helt enkelt får acceptera att dagordningen ser ut som den gör, det vet jag av egen erfarenhet från en lång rad tillställningar. Det är helt enkelt inte värt ansträngningen att försöka vända den rätt när man inte har makten över den. Resultatet blir tyvärr ofta idiotförklaring och utfrysning, och även om det inte knäcker en så är det i alla händelser riktigt otrevligt. Så, frågan om universitetets lokalisering måste alltså lösas typ nu. Den berör hela kommunen, och kanske till och med hela regionen. Den är viktig.

Som ordförande i Byteatern Kalmar Länsteater ser jag en annan verklighet än den som framskymtar på vita kommunala dokument. Jag ser hur samlokalisering mellan en levande bildningsverksamhet (som teater ju är) med en pågående hamnverksamhet på en relativt begränsad yta medför en hel del problem. Visst, de kanske går att lösa, men vi har levt med dem under riktigt lång tid utan att de har lösts mer än temporärt och då och då om ens det. Här finns en del erfarenhet att ta del och lära av. Jag säger inte att det går, men jag säger däremot att man inte ska sätta på sig skygglappar och låtsas som om svårigheterna inte finns.

Och det håller säkert författarna till dagens debattartikel med mig om, eller hur? För inte kan en så väl sammansatt grupp som åtta män och en kvinna, från  höger till vänster, ha en hållning som inte täcker in alla perspektiven? Och kan det möjligen vara så att just den sammansättningen avslöjar något helt annat som vi kanske också borde sätta fokus på om vi ska kunna nå framgång i framtiden med ett Kalmar för alla???

"Det slutar aldrig annars"

Ni missade väl inte den tyska TV-serien "Krigets unga hjärtan" när den visades av SVT tidigt i somras? Jag såg den med stort intresse. Krig skildras ofta utan att ta hänsyn till effekterna på individnivå, men här var det just dessa som stod i fokus. Starkt, gripande och oerhört lärorikt.

En del av historien bet sig fast ordentligt i mitt sinne. Den handlar om sjuksköterskan Charlotte som tjänstgör på ett tyskt militärsjukhus vid östfronten. Hon fick i uppdrag att bland lokalbefolkningen välja ut ett sjukvårdsbiträde. Kravet var att hon skulle tala och förstå tyska. Valet föll på en ukrainsk kvinna som senare visade sig vara väldigt kunnig, för att inte säga onaturligt kunnig, i just sjukvård. Det var i och för sig inte så konstigt. Hon var utbildad läkare, men inte bara det, hon var judinna också. Detta märkte Charlotte som i sin nitiska patriotism anmälde kollegan. Det dröjde inte förrän hon fängslades och fördes bort, till ett okänt öde kunde man anta.

Nåväl, kriget tog slut. Det var inte Hitlers Tyskland som stod på den segrande sidan, det var Röda armén med Stalin som segerherre. Sjukhuset utrymdes, men Charlotte blev kvar när de sovjetiska soldaterna trängde in i anläggningen. Precis som brukar vara fallet så räcker det inte att vinna krig och landområden, soldaterna ska även erövra fiendens kvinnor via våldtäkter. Charlotte blev förstås utsatt. Det spelar ingen roll varifrån segrarna kommer, driften att erövra, förtrycka, belägra och härska över den förlorande sidans kvinnor verkar vara densamma. Det handlar om att ta, bara ta. Mitt i våldtäkten dök dock en kvinnlig officer upp. Hon beordrade soldaten att avbryta, vilket också skedde. Officeren visade sig vara den judiska läkaren Charlotte hade skickat i döden, och hon ställde förstås frågan "Varför räddade du mig?" Svaret blev "Det slutar aldrig annars."

Och det är sant. Det slutar aldrig annars. Någon måste sätta stopp, trots att det inte alltid är rättvist. Annars får vi inget av värde kvar. Rättvisan segrar inte alltid i den här mänskliga världen, och nu pratar jag inte om vare sig krig i största allmänhet eller om andra världskriget i synnerhet, utan om vår sociala samvaro människor emellan. Det här lär man sig, ibland the hard way, men kampen fortsätter ändå fast på andra arenor. Såna är vi människor. Vi ger inte upp, men vi söker oss nya vägar. Kan man välja bort miljöer som bryter ner en så ska man göra det och istället bygga upp något nytt, trots att osäkerheten är större än det mesta annat.

Jag säger alltså: Tack till Kommunhälsan som gav mig kraft att gå vidare under 2012. Tack till Skolledarförbundet och Mats Nyblom som har ställt upp för mig till 100% sedan det brände till på allvar i våras. Tack till partikansliet i Stockholm och ledande partiföreträdare för stöd och peppande kommunikation under hela processen. Tack till Ninjafeministerna som alltid finns där med värme och klokskap. Tack till Byteaterns människor som har gett mig mer än ni nog själva förstår. Tack för alla förböner och för all värme och kärlek från vänner och församling (trots att det finns en hel del frågetecken kring min politiska färg här och där). Ett extra stort tack förstås till Pierre, Emmy och övrig familj och alla goda vänner (ingen nämnd och ingen glömd) som har stått ut med mina ups and downs under de senaste åren och ändå är kvar hos mig. Stor kärlek och varm välsignelse till er alla!

Och till övriga säger jag: Gå i frid. Må Guds kärlek följa er. Gud älskar ju alla. Den önskan är både det enda och det bästa jag kan ge. Vad som har hänt är förfluten tid och kan varken ändras eller ångras. Framtiden kan ingen av oss människor förutsäga, och det är nog ganska skönt när man tänker efter.

"Livet det går vidare, det har bara börjat..."

Skam på torra land.....

Registreringen av romer är en sanslöst smutsig historia och en skam för det öppna demokratiska samhället som Sverige vill vara. Det är bara att backa hem och slå fast det. Sådant ska inte ske. Vi har ingen stolt historia när det gäller just resandefolken och hur de har behandlats, men det här är nog kronan på verket och dessutom sker det i nutid. Fy sjutton vad man skäms. Nu måste vi se till att sådant inte händer igen samt lyfta på alla stenar så inte annat liknande döljer sig i mörka källare och bruna arkivlådor. Det är väl illa nog att registrera människors åsikter (det är ju också galet!), men att polismyndigheten för bok över etnisk tillhörighet stinker ännu värre. Bah!!!

Men visst har vi låtit respekten för människor luckras upp även i andra sammanhang? Hur står det egentligen till med vår åsiktsfrihet och vår rätt att tillhöra en religion? Får man tycka vad som helst? Tänk efter. Får en minister vara verksam i en kristen församling? Om inte, får en förtroendevald vara hindu eller muslim? Är det inte dags, efter den senaste veckans skriverier i ämnet "ministertro", att ta sig en allvarlig funderare över vilken frihet vi är beredda att ge andra än oss själva? Jag tror faktiskt det.

Och när det gäller just politiker så kan de faktiskt väljas bort vid nästa val, beroende på precis vad som helst. Häxjakt på privata detaljer när de har fått sitt partis förtroende, är varken särskilt snyggt eller respektfullt. Det är bättre att använda de demokratiska verktygen och rösta på den politik man vill föra.

Tycker jag alltså, för jag vill ha ett samhälle som jag kan vara stolt över, ett samhälle med såväl åsikts- som religionsfrihet för alla, inte bara för dem som är som jag.

Höstmåndag

Nej, politiken är inte vad den har varit.... Den är i själva verket ganska trist numera. Idag tänker jag speciellt på tre saker:

1. När omsorgsnämndens majoritetsgrupp ska diskutera införandet av LOV (Lagen om valfrihetssystem inom hemtjänsten, dvs i själva verket införande av privatisering och vinster i äldreomsorgen) i praktiken så dyker TVÅ ledamöter upp. Detta gäller alltså diskussion i en fråga som håller på att dela majoriteten i två mycket skarpa delar (vilket i och för sig redan hände vid nämndens decembersammanträde 2012). Enbart EN hade meddelat förhinder. Det säger sig självt att det inte blev mycket till diskussion. Det skrämmande är ju att detta är ett beslut som i grunden förändrar äldreomsorgens verksamhet, men tydligen är det inte tillräckligt engagerande ens för nämndens ledamöter. Jag blir allvarligt oroad. Tänker man lämna WO till hela frågan???

2. Och så kommer det sedvanliga gnället om att regeringen är elak. Ja, det kanske man kan tycka, men den är likväl utsedd efter demokratiska val av en väljarkår som har valt med den egna plånboken som kompass. Det är väl ingen som är förvånad över att regeringen också fortsättningsvis prioriterar skattesänkningar framför kommunal välfärdsverksamhet? Det var ju vad väljarna ville! Att vi på yttersta vänsterkanten tycker att det är en idiotisk hållning står väl klart för de flesta vid det här laget, men vem tycker att det är attraktivt med bitterhet och gnäll? Ingen, absolut ingen. Det är dags att vi slutar gnälla och istället säger vad VI VILL göra. Vilken berättelse vill vi förverkliga? Vi måste lämna statistiken och siffrorna därhän, strunta i staplar, kurvor och cirkeldiagram som visar åt vilket galet håll regeringen låter utvecklingen gå och istället tala om vad VI vill, med våra hjärtan och våra själar! Mer känsla och vilja i politiken och mindre kalkylator! Hur många går igång på ett excel-ark jämfört med en vacker berättelse tror ni? Ja, JAG är i varje fall övertygad. Vi behöver mer känslor och mindre kyla. Så skapar vi en bättre värld.

3. Och så kom då ännu ett kvinnligt avhopp från politiken. Kalmar tappar S-kommunalråd nr två efter bara en verksam mandatperiod. Självklart är hon kvinna. Är det någon som drar några slutsatser av det? Kanske är det så att kvinnor har för mycket att säga till om i politiken? Eller, hemska tanke, är det precis tvärtom???

Nej, det är bättre att lägga sin energi på något annat som kan GE näring istället för sådant som TAR kraft. Visst, man blir inte rik på kapital i det korta perspektivet, men om man inte orkar uppleva någon glädje av livet, hur ska man kunna få det av pengar då? Problemet är dock att det verkar vara mycket lättare att hantera det om man är man. Vad kan det bero på tro? Det är en fråga jag tar med mig in i studierna kring kvinnors ställning i den tidiga kristna kyrkan. Vem vet, det kan finnas paralleller. Patriarkatets tvångströja når nämligen tyvärr in i de flesta miljöer som vi människor har skapat.

Bäst före-datum är ännu inte passerat

Tja, det är väl bara att inse. Man börjar bli gammal. Tio timmars Lisebergsbesök efter uppstigning i svinottan hemma i Kalmar kör helt enkelt slut på en. Men kul var det. AtmosFear, Uppswinget, SpinRock, FlumeRide, Kanonen, Balder, Virvelvinden, Pariserhjulet, Lisebergshjulet, Uppskjutet, Höjdskräcken, Sagoslottet, , Kållerado och Slänggungan var vad vi hann med igår en eller två gånger, om jag nu inte har glömt nån.... Lite mat och en våffla med kaffe såg till att hålla energinivån på acceptabel nivå.

Men trött blev man. Efteråt. Det är som dotter Emmy säger. Vi börjar bli gamla. Det är dags att inse det, men vi har i varje fall inte glömt bort hur man har roligt. Den dagen man är så trött och felfokuserad att man glömmer det och istället ägnar tiden åt att förstöra för andra, då är det hög tid att lägga ner. Då har bäst före-datum passerat. För länge sedan.

Kulturen måste få kosta

(Debattartikel i Barometern 18 september)

Under hösten spelar Byteatern Kalmar länsteater i samarbete med Regionteatern Blekinge Kronoberg pjäsen ”Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden”. Det är en scenbearbetning av en av världens mest berömda och allra bästa romaner. Föreställningen är värd att upplevas, inte bara för att den är en sevärd produktion, utan för att dess innehåll i högsta grad är allmänmänskligt, bildande och utvecklande. Den får oss att tänka till. Hur ser vi på den rikedom som olika sorters människor bidrar med?

Vårt samhälle består av människor som i någon mån omfattar en gemensam värderingsapparat. Innehållet i värderingsapparaten bestäms av människor, även om vi som enskilda individer naturligtvis har svårt att påverka stora stycken på egen hand. Likväl är det människor, många eller få med styrka och makt, som definierar vilka värden som ska gälla som viktigare än andra. Det här är inte givet av något annat än mänskliga tankar. Därför har vi alla ett ansvar för hur vårt samhälle ser ut, antingen direkt eller indirekt.
Vi som jobbar med teater, oavsett om vi står på scenen, agerar bakom scenen eller på annat sätt lägger ner vårt engagemang på teaterverksamhet, är mycket väl medvetna om vad teaterkonsten kan ge oss människor. Vi ser vår potential i arbetet för ett bättre Kalmar, och vi vill bidra med vår del.

Kalmar växer och utvecklas, det har blivit allt tydligare efter en succésommar med otaliga lyckade evenemang. Vi har ett uppdrag att göra Kalmar rikare, inte bara större, och där vill vi göra vårt bästa! Likt Don Quijote ger vi oss därför i kast med att skapa den värld som vi vill ha, ett rikt Kalmar med mötesplatser som erbjuder mängder av utvecklande upplevelser för alla sorters människor.

Det krävs resurser i form av Kulturcentrum och ökade verksamhetsmedel för att vi ska kunna nå dit vi vill, och det viktigaste verktyget förfogar vi redan över, nämligen en levande länsteater på nutida språng mot framtiden. Med produktioner på turné, med samverkan över gränser och med uppbådande av så mycket kreativitet som vi mäktar med så gör vi mesta möjliga av de medel vi har. Enbart fantasin sätter gränserna för vad vi skulle kunna göra om vi hade ett finansiellt samhälleligt stöd i nivå med andra länsteatrar. Med en blygsam ökning, sett i relation till vad andra samhällsfunktioner kostar, skulle vi kunna skapa så oerhört mycket mer.

Vi skulle också kunna omfördela kreativ energi från arbete med att lösa problem med läckande tak och dålig ventilation till skapande av nya föreställningar, nya pedagogiska program och mer verksamhet i hela länet om vi fick tillgång till lokaler som ger mer möjligheter än bekymmer.

Vi har en vision för Kalmar och Kalmar län. Vi tror på en rik framtid, men den skapar inte sig själv. Vi vet att kulturen, och vi tänker då speciellt på scenkonsten, kan bidra med nya perspektiv och ge nya värden och vi ställer oss själva till förfogande i den skapandeprocessen.

Låt oss tillsammans utmana en endimensionell syn på utveckling och i stället på allvar börja tro på Kalmars allra mest värdefulla resurs, nämligen människorna och deras inneboende förmågor. Då skapar vi en rik, färgsprakande, kreativ, tillåtande och värdefull Kalmarregion på riktigt, där människorna tillåts växa på bred front. Det är ju för människorna och för människornas möjligheter att tänka, skapa och utvecklas som vi finns till.

Birgitta Axelsson Edström
ordförande i styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater 

Dags för Höstmys!!!

Nu är det dags igen! HÖSTMYS i Kalmar Folkets Park går av stapeln tisdagen den 8 oktober. Välkomna och var med på en riktigt mysig kväll i höstens färger där vi umgås, sjunger, fikar och samlar in pengar till Världens Barn! Förra året var det MER än fullsatt och stämningen var på topp!

VARMT VÄLKOMNA!

Dagen efter

Så var då kyrkovalet 2013 över för denna gång. Räkning av personkryss pågår fortfarande, men det mesta är ju redan klart. Vi i Vänstern i Svenska kyrkan gjorde vårt bästa val någonsin och fördubblade våra mandat i kyrkomötet. I Växjö stiftsfullmäktige ligger vi kvar på det enda mandat vi har trots en uppgång i väljarstöd, men det roligaste här är ju att vi lyckades knipa mandat i samtliga sju lokala pastorat där vi ställde upp med listor. I Jönköping och Växjö finns vi numera representerade med med ett mandat på vardera stället, och här i Kalmar län, där vi ställde upp på fem platser kommer vi att finnas representerade i Södermöre, Södra Öland och Döderhult med ett mandat, i Oskarshamn med två och i Kalmar med tre. Stort grattis till alla som har kampanjat och jobbat på alla nivåer! Tack för allt ert arbete! Ett extra tack till min lokala partiförening som på alla vis har låtit mig jobba ostört med kyrkovalet. Hur som helst, nu har vi äntligen en grupp värd namnet här i Växjö stift :-) Stort tack till alla som har trott på oss och lagt era röster på vår nomineringsgrupp!

Sedan är det ju sorgligt att Sverigedemokraterna lyckades mobilisera en så stor del av väljarkåren jämfört med oss andra. De mer än fördubblade sina mandat både i kyrkomötet och i vårt stiftsfullmäktige. Lokalt ställde de tack och lov inte upp, åtminstone inte här. Ska man försöka se NÅT positivt med den här utvecklingen så är det att det med all tydlighet framgår vad som händer om väljarkåren väljer sofflocket framför valurnan. Det blir precis som Wiehe och Afzelius sjöng i Peggy Seegers "Valet". Om man inte står emot och gör det man kan så växer och frodas ogräset. Värmeenergin som alstras på sofflocket går rakt in i den bruna rasismens penningkista. Det  är alla demokraters skyldighet att göra vad man kan för att motverka det här och verka för ett öppet samhälle med plats för alla! Nästa år har vi hela fyra val att visa att vi är starkare än rasisterna. LÅT OSS DÅ GÖRA DET!

Nu vidtar dock arbete i kyrkans tjänst, och det ska vi ta oss an med mod och tillförsikt, med öppna hjärtan och med öppna sinnen. Det är roligt att jobba i kyrkopolitiken, tonen är en annan än i den vanliga världsliga debatten och viljan att lyssna är större. Det känns bra! Nu kan vi också ha lite gruppöverläggningar då och då, vilket jag ser fram emot. Nu kör vi! Full fart framåt!

"Med Gud och hans vänskap, hans ande och ord
samt bröders gemenskap och nådenes bord.
De osedda dagar vi möter med tröst.
Oss följer ju Herden, vi känner hans röst."
(C O Rosenius)

Söndagsfunderingar

Det är söndag och mörkret har sänkt sig ovanligt tidigt just idag. Jag hoppas inte att det är en föraning på vad som ska hända när dagens röster sammanräknas, nämligen att kyrkan blir en mörkare plats än tidigare. Jag hoppas och tror faktiskt att det INTE blir så, eller jag hoppas i varje fall. En kyrka som stänger människor ute är en kyrka som inte lever med Kristus i centrum. Det vore en fruktansvärd utveckling om kyrkan skulle förlora sin öppenhet och börja vandra på grumliga och bruna stigar. Det är inte i enlighet med "Alla är vi ett i Kristus Jesus" som Paulus uttryckte det i sitt brev till Galaterna. Och nu har vallokalerna stängt. Nu kan vi inte göra mer än vänta. Och hoppas. Och be.

Igår var det en riktigt rolig dag :-) IFK Kalmar vann klart över Limhamn-Bunkeflo och säkrade tre poäng som kan vara livsviktiga för fortsatt spel i damernas elitetta nästa säsong. Det var ett lag med självförtroende och kaxigt passningsspel som vi såg på Gröndal, något som jag inte tidigare under säsongen har upplevt. Det är härliga takter! Om det kan fortsätta i samma anda så kan motivation slå klass när det blir svårare motstånd nu i säsongsavslutningen. Heja på! För Åtvidabergs FF släppte proppen och med klara 4-0 besegrades ett blekt Öster på Kopparvallen efter en lång rad allsvenska matcher utan seger. Det känns också skönt!

Nu väntar en ny vecka med nya utmaningar. Min mamma ska få komma hem efter halvannan vecka på korttidsboende, jag ska komma vidare i studierna, härliga sångövningar ska förgylla åtminstone två kvällar och ett antal möten av skilda slag (samt en och annan tidskrock som måste hanteras) finns uppsatta på veckans agenda. Det ska nog gå att ta sig igenom den här veckan också med huvudet högt och med benen på väg framåt. Jag ska väl inte sticka under stolen med att jag hoppas på en och annan överraskning också. Livet kan som bekant innehålla sådana också, inte bara av det negativa slaget alltså.

Men nu är det mörkt och svart. Lägenhetens alla olika timers har inte riktigt hunnit med. Lamporna i fönstren tänds lite för sent för den här plötsliga regntunga aftonen, men det gör inget. Jag har inget emot mörkret, bara man slipper ha det i sinnet och så länge man kan tända ljus :-)

Replik till Dag Sandahl

Idag lyckades jag få samma replik publicerad i både Östran och Barometern. Den riktar sig till Dag Sandahl från nomineringsgruppen Frimodig kyrka. Håll till godo ;-)

Dag Sandahl från Frimodig kyrka verkar se som sin huvuduppgift i det här valet att angripa övriga nomineringsgrupper. Just nu står speciellt vi som har viss ideologisk anknytning till vanlig partipolitik i skottgluggen. Jag tycker att det är beklämmande.

Den dimension i den vanliga partipolitiken som jag tycker allra sämst om är oförmågan och oviljan att lyssna på och respektera andras åsikter. Att klistra etiketter och ståndpunkter på politiska motståndare är inte bara respektlöst, det är förödande för samhällsutvecklingen eftersom mer energi måste läggas på att försvara sig mot angrepp än att tänka kreativt och samverka inför framtiden. Det är just den här tråkiga dimensionen som Dag Sandahl nu envist för in i kyrkopolitiken.

Jag uppmanar alla att ta ställning i kyrkovalet utifrån nomineringsgruppernas egna program. Dag Sandahl behöver inte ta på sig rollen att tolka övrigas ambitioner. Snacket om gevärspipor och beväpnad arbetarklass hör lika lite hemma hos oss vänsterkristna som Sandahls dåliga argumentation hör hemma i kyrkopolitiken. Där ska vi kunna respektera varandra. Om inte vi kan det ens där, var skulle det då fungera?

Birgitta Axelsson Edström

Vänstern i Svenska kyrkan

Partipolitiskt fristående nomineringsgrupp  

Att lära och inte bara förfasas

Datumet 11 september stämmer till eftertanke. En våldtäkt på ett helt folk i Chile 1973, en terrorattack mot USA 2001 och ett mord på en svensk utrikesminister 2001, allt på detta märkliga datum. 11 september. Det finns troligen inget svar på frågan varför så mycket elände har inträffat på just denna dag, men märkligt är det. Det gör att man ryser. Den här dagen är speciell varje år, oavsett om det som idag regnar och är lite ruggigt eller om solen skiner. Vi påminns om maktbegär, ondska och lidande, och det känns svårt.

Och det som har hänt har hänt. Inget kan ändra på det, men det vi kan ändra på är hur vi agerar. Vi kan i varje fall lära oss hur att analysera och dra slutsatser och därigenom på ett bättre sätt förhindra att historien upprepar sig. Demokratin överlever exempelvis inte av sig själv, När det finns motkrafter med starka resurser är demokratin ganska oskyddad. Det kan vi lära av Chile. En sanslös rovdrift från den rika delen av världen riktad mot den svagare är inte heller rättfärdigt. Då kan man bli slagen tillbaka, med okontrollerat våld. Bristen på kommunikation och respekt är ett grundläggande problem i internationella relationer. Att ett mord begås på ljusan dagen mot en minister som inte har en hotbild som kräver bevakning är ju i sig fortfarande obegripligt, men det reser frågan om hur vi hanterar vårt behov av öppenhet i det demokratiska arbetet samtidigt som vi måste kunna skydda våra förtroendevalda.

Vi kommer aldrig att kunna undvika brott, attacker och våld så länge vi lever i den här världen, men jag är inte beredd att ge upp kampen mot dem. Det som känns värst är ju egentligen att det är vi människor tillsammans med andra människor som genom vår interaktion skapar grunden för det som sker och har skett med mängder av mänskligt lidande till följd. Vi har alla ett ansvar. Hur hanterar vi det? Frågan är viktig, för om vi inte gör det, så kommer någon annan att hantera utvecklingen på ett sätt som vi inte vill. Vi kan inte vända ryggen till, då ser vi ju inte vad som händer överhuvudtaget. Vi måste lära av historien, inte bara förfasas över den. Vi måste tända ljus och inte låta mörkret få dominera.

Vilken lördag!

Igår var det en händelserik dag! Klockan 12 samlades alla i Vox Communis som kunde vara med (Vi blev till slut nästan 25 stycken och det kändes jättebra!) för att åka ut till Garpens fyr och medverka vid en vigsel. Solen sken från en klarblå himmel och knappt en vindpust kändes så brudparet hade sannerligen tur med vädret. Det var en riktigt ljuvlig stund där ute på skäret, och när de unga tu kom vandrande in på själva ceremoniplatsen till tonerna av Orsa Spelmän och Koppången, då kan jag lova att det inte var många ögon som klarade tårtestet. Det var så vackert! Och vi gjorde vårt allra bästa för att förgylla stunden på vårt sätt, och allt kändes bara så himla bra. Tack alla goa körsångare för en strålande insats! Så här glada och lyckliga såg Malin och Björn ut precis efter vigseln. Vi önskar dem varmt lycka till i framtiden. Må Er väg gå Er till mötes! Och så hoppas vi att det blev en hejdundrande rolig bröllopsfest. Vi åkte tillbaka på böljan den blå, sjungandes "Amen" så att måsar och svanar tystnade i pur förundran ;-)

Sedan var det dags att åka till Byteatern Kalmar länsteater för att få uppleva urpremiären av Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, ett samarbete mellan Byteatern och Regionteatern Blekinge Kronoberg. Den rekommenderas varmt! Den spelas här i Kalmar nu i början av hösten innan den ger sig ut på turné här i trakterna samt i Skåne och så avslutas året med ca en månads föreställningar i Växjö. Det var i sanning en underbar kväll, en härlig föreställning med mångaskratt, många tänkvärdheter och många igenkännanden. Helhetsupplevelsen var fantastisk! Jag känner mig så oerhört stolt för att få vara en liten liten del av något så stort. TACK ALLA SOM GÖR ETT JÄTTEJOBB! Allra mest satte sig en av replikerna till Don Quijote: Det finns ingen plats för en sån som du i den här världen. Det var ju helt sant. En människa som inte tänker som andra, som inte sätter likhetstecken mellan materiell tillväxt och mänsklig utveckling, som inte ser lönearbete till döds som livets yttersta mening och som vill skapa en vacker värld med eviga omätbara värden har ingen plats i vår värld. Don Quijote var sådan. Är du?

Jag känner så fruktansvärt och plågsamt väl igen mig i den där sorgliga skepnaden som förlöjligas, bespottas och sätts bakom galler (vilket man ser på programbladet på bilden ovan). Insikten slog mig som en blixt. Don Quijote drog ut på resa för att förändra världen för att han drevs av ambitionen att skapa något bättre. Vilken resa tänker jag företa? Vart vill jag? Och VILL jag? Jo, det vill jag, annars hade jag inte gjort de val jag nu har gjort. Jag kan inte blunda för vad som är viktigt för mig. Det fungerar inte att svälja sina egna motivationsmotorer och använda andras, inte om man är ärlig. Jag MÅSTE resa, men inte nödvändigtvis i geografisk mening.

Det blev nämligen också tydligt för mig igår när jag kom till teatern och välkomnades av våra härliga teaterchefer Daniel och Mia, som välkomnade alla förstås, men i mitt öra fick jag orden: "Välkommen hem till Byteatern!" DET värmde, långt mer än något annat. Med teatern kan man nämligen vara hemma, men resa och utvecklas på ett sätt som är värdefullt på riktigt och på djupet och man kan göra det tillsammans med glada och varma människor som tror på det goda och positiva. Den resan vill jag gärna fortsätta!

Hur kunde det bli så fel?

Hur behandlar vi våra gamla och sjuka? Ja, den frågan har jag all anledning att ställa mig efter det senaste dygnets turbulens. En nära anhörig har inte bara fallit mellan stolarna, hon har bokstavligt talat fallit ihop. Jag behöver inte gå in på några detaljer, men faktum är att hon kom till sjukhuset i förra veckan för att hon mådde dåligt, och hon blev hemskickad igår i ett ännu sämre skick. Man ställer sig ju frågan Varför? "Medicinskt färdigbehandlad" är svaret från sjukhuset samt "Det är kommunens ansvar". Vid kontakter med kommunen framkommer att inget kan göras förrän på måndag då det kan ske en vårdplanering vilket enbart är ett första steg. På min fråga om vad vi ska göra fram till dess, det är ju bara fredag idag, så beror svaret på vem man frågar. Sjukhuset säger "Vet inte" och kommunen säger "Kontakta sjukhuset". Nu sitter jag och väntar på att en vårdcentral ska ringa och tala om för mig hur DERAS samtal med sjukhuset fungerade, för helt uppenbart är att dörren dit är stängd för oss anhöriga. Är en patient utskriven så är hon nämligen inte längre sjukhusets bekymmer och där varken vill man eller kan man göra nåt alls. Väntan på det telefonsamtalet har pågått nu så länge att jag har missat ett viktigt möte som jag nog egentligen var tvungen att gå på, men man måste ju prioritera sina närstående i det här läget. Det hoppas jag att de flesta förstår, inklusive mötesarrangören.

Tunga vård- och omsorgsinsatser dygnet runt inklusive hjälp med precis allting kan inte ges av en nära anhörig trots att den nära anhörige i övrigt står utan hjälpbehov. Jag trodde att det var ganska solklart i det här välfärdssamhället, men tydligt är att det finns grova maskor som man kan falla igenom. Kommunikationen är bristfällig, informationen ges inte tillräckligt tydligt, helhetssynen lyser tyvärr med sin frånvaro och mitt i all den sorg som det innebär att se en älskad anhörig må dåligt så måste man slåss både med en vårdapparat som verkar ha glömt att det är människor det handlar om och med sin egen känsla av otillräcklighet eftersom det helt enkelt inte går att göra allt själv hur mycket man än försöker. Om jag bara hade mött en gnutta förståelse för det problemet hos någon annan än sjuksköterskan på vårdcentralen (som ju faktiskt står helt utanför hela processen som har blivit som den blivit) så hade jag inte känt mig så uppgiven och frustrerad, men nu känns det som om ingen inblandad vare sig vill eller kan ta ansvar. Och under tiden så ökar oron, stressen och lidandet.

Jag är trött och arg. Jag sitter och tittar på två telefoner och möts av tystnad, ointresse och snorkiga svar. Det är inte så här det skall vara när man har behov av vård. Hur kunde det bli så fel??

Uppdatering:
En korttidsplats är nu fixad, tack vare suverän hjälp från Kalmar kommuns omsorgsförvaltning. VARMT TACK till alla som tillsammans lyssnade, såg och organiserade! Ni är guld värda!

Jag går med dig...

"Ingen lovsjunger din framgång, alla påpekar ditt misstag
Det är priset du betalar för ditt mod
Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
Är blott ett liv som reducerats till ett ord

Så må du fortsätta och kämpa
Må du slåss och protestera
Så länge orättfärdigheter får finnas kvar
Det är den tankevärld du tillhör
Det är det enda du är till för
Det är det enda du kan skänka dina barn

Och till dig som står på tröskeln
Och ska vandra ut i livet
Vill jag säga nåt som ska minna dig om mig:
Om du kämpar för det svaga, om du kämpar för det sanna
Ska jag alltid gå vid sidan av dig"

Det är kanske märkligt, eller så är det fullkomligt naturligt, att den här texten virvlar runt i mitt inre under dessa dagar? Björn Afzelius hade en hel del att säga och som kan vara oss till nytta även 14 år efter hans alltför tidiga bortgång..... R.I.P.

Vässa, vässa...

Igår när den härliga kören Vox Communis hade sin andra övning för hösten fick jag en present av en av mina goa körsångare:

Gisela tog fasta på att jag vid ett tillfälle i våras kände mig som en blyertspenna med avbruten spets, precis som en sån som jag hittade den gången på pianot i körrepetitionslokalen. En blyertspenna med avbruten spets är rätt obrukbar... men som vi konstaterade tillsammans: Den går att vässa igen :-)

Så det är vad jag ska göra, en liten bit i taget! Kanske är det något även för dig? Vi är nog ganska många som då och då behöver lite vässning en liten bit i taget!

"Så mycket som man vill, men inte klarar av

man räcker inte till, man har för stora krav

Det verkar va ett vanligt fel att många gör sitt liv för tungt

Jag vet att jag för egen del borde ta det mera lugnt

och ta en liten, liten, liten bit i taget

Jag vet att det går fort att bara riva ner

men bygga upp nåt stort, det kräver mycket mer

Men finns det liv så finns det hopp och därför kan man veta att

allting som lever växer opp, men inte på en natt

utan en liten, liten, liten bit i taget"

 (ur "En liten bit i taget" Text och musik: Ingemar Olsson)

Vart ska Svenska kyrkan?

(Debattartikel i dagens Barometern)

Snart är det kyrkoval. 15 september går kyrkans medlemmar till valurnorna. Vänstern i Svenska kyrkan ställer upp i valet, både nationellt, regionalt och lokalt. Vår målbild av Svenska kyrkan om tre år kan beskrivas som följande:

Svenska kyrkan är då ännu mer öppen och fungerar som en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle. Det är fullt möjligt om vi arbetar med vår egen tro och med dess effekter. Kyrkan respekterar och är öppen för samtal mellan människor av olika tro och skapar förutsättningar för goda möten. Det är då Kristus blir synlig.

Kyrkan visar sig ännu tydligare som ett föredöme när det gäller att ta emot nya människor. Vi ska inte någonstans ducka för att förespråka och driva en generös flyktinglinje och för att stärka asylrätten i vårt samhälle. Dörrarna ska hållas öppna för dem som behöver hjälp.

Kyrkan tar aktivt ställning i samhällsdebatten, mot orättvisor – både nära och långt borta. Kyrkan ska våga ta initiativet! Vi har redan nu många härliga exempel på hur det kan fungera när man är både salt och ljus i världen. Klyftorna i samhället ska förstås arbetas bort, och kyrkan kan gå före. Även om inte samhället hänger med i övrigt så ska kyrkan präglas av principen Allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

Kyrkan tar ansvar för skapelsen och har ett aktivt miljöarbete för en hållbar utveckling. Jorden, liksom vårt samhälle, ska vi människor förvalta, och kyrkan är redan på god väg.  Om tre år ska vi vara säkra på att verksamheten drivs på ett hållbart sätt, att vi aldrig investerar i vapen, tobak eller alkohol eller i annan etiskt tvivelaktig verksamhet. Det sätt som vi behandlar varandra och våra resurser är viktigt för vår trovärdighet.

Detta leder till att kyrkan blir ännu mer händer och fötter för evangeliet på jorden samt att fler och fler deltar i kyrkans arbete efter egna förutsättningar och där finner sin uppgift och plats. ”Mitt i samhället, mitt i livet och mitt i hjärtat”: Det är DÄR kyrkan ska vara.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Kurt Lygård, Lammhult

Andreas Innab-Tiger, Jönköping

Irene Fleetwood, Blomstermåla

Monica Johansson, Oskarshamn

Christine Holmberg, Trekanten

Ulf Åman, Oskarshamn

Matti Wahlström, Kristdala

Vänstern i Svenska kyrkan, Växjö stift  

Mångfald än en gång

Idag har varit en ganska blandad dag. Alla dagar som börjar med möten kl 0800 riskerar att bli till ett grått töcken för en extremt morgontrött figur som jag, men jag har faktiskt vaknat :-) Kanske berodde det främst på den snabba och uppfriskande cykelturen i morse i strålande höstsol?

Förmiddagen bjöd på kommunstyrelsemöte och pressträff inför kyrkovalet. Det senare var riktigt spännande. Bred uppslutning från lokala media (tre tidningar och radion) och de allra flesta nomineringsgrupper som ställer upp i valet dök upp. Det blev en kort men ganska intensiv stund där alla fick presentera sig och diskutera. Det blev faktiskt en hel del diskussion, till och med så mycket att jag kände mig tvingad att fråga om en och annan hade vaknat på fel sida idag... Det hade han inte svarade han. Det var hans vanliga tillstånd. ;-)

Fast lite allvarliga tankar gav det ändå upphov till. Det där med engagemang bör man nämligen handskas varsamt med. Den som har valt att arbeta frivilligt, många gånger på ideell basis, måste få känna sig välkommen. Gör man inte det är det lätt hänt att man slutar att delta, och det är ju förödande för en öppen folkkyrka. Jag är helt övertygad om att det i kyrkan finns plats för alla Guds barn, även om vi inte tycker lika i alla frågor. I själva verket är det ju mångfalden som speglar Gud allra bäst, det tror i varje fall jag. Hur tråkigt vore det inte om vi alla var likadana, grå eller beige figurer som inte upprör någon någon enda gång? Skulle vi överhuvudtaget kunna se några färger då?

Därför är jag glad för att det finns så många nomineringsgrupper med folk som VILL något. Det är rikedom, oavsett om de är partipolitiskt obundna eller inte. Det är ju vid mötena mellan olika uppfattningar som den spännande utvecklingen sker! Och Svenska kyrkan tål diskussion, det kan vi vara lugna för. Den största faran är att diskussionen dör och kyrkan uppfattas som loj och likgiltig, samt att kyrkans verksamhet förflackas till "svensk tradition". DET gör mig mörkrädd på riktigt.

Lite senare fick jag mig en rejäl och befriande pratstund med en partikamrat från en annan lokalförening. Tack! Möten och samtal på djupet får vi nog egentligen alldeles för få tillfällen till. Man ska vara tacksam för olikheterna, det är är dom som gör både livet och samhällsengagemanget rikt, och därför ska man ta tillvara de vänner man har. Det är inte smart hushållning att låta vänskapen dö sotdöden bara för att man fyller tiden med annat. Så prata, möts, umgås och framförallt: SKRATTA tillsammans! Det mår både vi och andra bra av!

Och ikväll är det sångövning med bästa kören Vox Communis! Det är inte illa för att vara en dag som började i svinottan ;-)

Ett seriöst arbete och inget annat

Ja, omsorgsnämnden har gett Ensolution i uppdrag att granska verksamheten vid Smedängens vård – och omsorgsboende med anledning av de allvarliga klagomål som framfördes i våras. Det fanns risk för riktigt allvarliga missförhållanden. Utredningen har genomförts under sommaren och resultatet fick vi presenterat för oss vid sittande bord på nämnden igår.

Det är inte tal om något annat än att det här är allvarliga saker som vi måste ta itu med. Även om det är en ytterst liten andel av personerna i undersökningen som ger uttryck för att något någon gång inte har fungerat tillfredsställande, så är det ändå allvarligt. Det är helt enkelt inte acceptabelt att gamla och sjuka ska riskera att kränkas, bli illa bemötta eller få omsorgsinsatser som inte håller måttet. I Kalmar ska man vara trygg inom äldreomsorgen. Punkt.

MEN, man måste också kunna sansa sig en aning. Att i det här läget skrika på avgång för såväl enhetschefer som verksamhetsansvariga, att kräva att anställda på bred front hängs ut med namn och foto, att lyfta bort folk till höger och vänster, DET är att hitta på populistiska åtgärder som inte alls leder till något positivt. Fokus måste väl ändå vara inställt på att hitta lösningar samt att förhindra att detta sker igen? Och sådana lösningar snyter man inte fram på direkten. Det handlar om ganska genomgripande förändringar som behöver gripa in i både struktur och kultur. Nedan följer mina spontana funderingar, utan att jag har ambitionen att vara heltäckande eller ens genomtänkt i alla delar.

Tobakspolicyn, som fullmäktige efter stor vånda röstade igenom, visar sig inte vara implementerad i verksamheten. Så kan det naturligtvis bli. Bara för att man beslutar om en handlingsplan eller en policy så byter inte folk beteende. Planer och policydokument måste implementeras och följas upp. Det är varken svårt eller komplicerat, men det måste göras, och inte BARA på Smedängen. Jag tror nämligen att det kan vara lite si och så med efterlevnaden både här och där runtom i kommunen.

Vi måste jobba med det professionella förhållningssättet. Det är INTE lätt när det handlar om människor som jobbar inom omsorgen och som i så hög grad är sitt eget arbetsredskap. Kritik som riktas mot arbetsuppgifternas utförande blir lätt kritik mot hela personen. Sådant måste hållas isär för att det ska gå att komma tillrätta med rädslan för att diskutera sådant som upplevs som felaktigt.

Vikarier blir då och då bemötta på ett nedlåtande sätt. Det är inte ovanligt inom andra sektorer heller, men på Smedängen påpekas detta som ett problem på sina håll. Jag tror att sådant många gånger bottnar i bristande arbetstillfredsställelse hos ordinarie personal. Trivs man inte med arbetet så blir det lätt så att man lägger sin frustration på nya och mindre kunniga medarbetare som då känner sig ännu mer ”gröna” och utsatta. Det är aldrig acceptabelt. I omsorgen behövs alla som vill dela med sig av sina resurser.

Ja, en ”whistleblower”-funktion bör kanske övervägas. I den bästa av världar behövs ingen sådan, men vi är inte där än. Om man inte känner sig riktigt bekväm med att påtala missförhållanden den ”vanliga” vägen (det behöver inte betyda att en chefsperson missköter sitt uppdrag, det vill jag skarpt uttrycka) så kan det finnas en vits att ha en annan och mindre formell väg att gå. Huvudsaken är att problemen uppmärksammas och åtgärdas.

Vi får inte glömma att vi har med människor att göra, och att de allra allra flesta gör ett fullständigt makalöst arbete varje arbetsdag, MEN det blir fel ibland. Felen ska åtgärdas, även om de inte är av någon systematisk art vilket rapporten är tydlig med. Det som har hänt kan inte göras ogjort, men det är framtiden vi kan påverka. Då fungerar inte snabba populistiska sensationslösningar som bara är lösningar till namnet. Det krävs istället hårt arbete och prioriteringar. DET arbetet har redan börjat.

Inför kyrkovalet, än en gång....

Svenska kyrkan är i förändring och naturligtvis ska vi som är medlemmar (vi är över 7 miljoner!) vara med och påverka hur! Utnyttja Din rösträtt och ta ställning i valet den 15 september!

Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK)är inte del av något politiskt parti, utan en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp. Men visst, åsikterna ligger åt vänster. Det är exempelvis viktigt för oss att Svenska kyrkan placerar sina pengar på ett etiskt försvarbart sätt, inte i vapenexport eller alkohol. För oss är vänsterideologin och den kristna tron tätt sammanlänkade. Vi är kristna OCH vänster, vänster OCH kristna och ser det som det naturligaste i världen. För oss alltså. För andra ter sig ju förhållandet annorlunda. 

Jesu predikan och sätt att leva visar att jämställdhet och allas lika värde är ovillkorligt kristet. Det kan vi inte förknippa med ökande orättvisor i samhället och ”sköt dig själv och strunt i andra”-principen. Kort sagt vill vi att Svenska kyrkan ska verka ännu mer i Jesu efterföljd. Vi verkar för en solidarisk kyrkopolitik på socialistisk/feministisk grund, med rötter i den svenska arbetarrörelsen. Man kan läsa mer om oss på ViSKs hemsida!

I onsdags arrangerade Birgittakyrkan i Kalmar ett panelsamtal med oss nomineringsgrupper som kandiderar lokalt i Kalmar pastorat. Vi är fem grupper, och fyra av oss ställde upp, nämligen Socialdemokraterna, Borgerlig samling, partipolitiskt obundna POSK och så vi i Vänstern i Svenska kyrkan. Den femte nomineringsgruppen, Öppen kyrka, deltog tyvärr inte. Vi fick ett antal frågor att fundera över i förväg, och så avslutades kvällen med att alla som var närvarande fick möjlighet att ställa frågor. Det blev en riktigt trevlig kväll! Tack Birgittakyrkan för initiativet! Ju mer information som når fram till fler människor, desto bättre. Kyrkan förtjänar ett högt valdeltagande! 

Så här svarade jag, på ett ungefär, på två av frågorna:

Vad ser ni som Svenska kyrkans huvudsakliga uppgift? 
 ”Att lova Herren, tacka och be under livets alla förhållanden” är det enkla svaret. Svenska kyrkan ska vara en gudstjänstfirande levande verksamhet med Kristus i centrum. Sedan kan man konkretisera: Som ett extremt stort samfund i Sverige, jämfört med andra, så har vi naturligtvis ett stort ansvar. Svenska kyrkan måste visa på det kristna kärleks-, rättvise- och solidaritetsbudskapet i praktiken: stå på de asylsökandes sida, på de psykiskt sjukas, på de utförsäkrades. Hur vi hanterar ”Dessa mina minsta bröder och systrar” visar vilket hjärta vi har. Vi tillhör dessutom alla den där skaran av små bröder och systrar då och då i livet, eller hur? DET är vår främsta uppgift utifrån ett mer världsligt perspektiv, och gudstjänstlivet, diakonin, själavården, undervisningen, barn- och ungdomsarbetet etc etc är förutsättningar för att komma längre på den vägen. 
Det här innebär att kyrkan ska vara demokratisk och öppen, alla ska vara välkomna och ingen ska uteslutas. Kyrkan verkar i ett mångkulturellt samhälle med respekt för andra, men måste samtidigt vara tydlig med sitt eget budskap. En kyrka som är trygg i sin tro kan även respektera andras. Svenska kyrkan har en viktig funktion att fylla i samhället, framför allt som en röst för de svaga och utsatta och som praktiska utövare av det kristna budskapet om kärlek, solidaritet och rättvisa. I det arbetet behövs vi allihop. 

Vad ser ni för utmaningar och möjligheter för Svenska kyrkan i Kalmar? 
Jag tror att Svenska kyrkan i Kalmar i stort delar samma utmaningar och möjligheter som kyrkan i Sverige. Vi behöver bli fler medlemmar och upplevas som en naturlig del i livet och i samhället, inte som något som finns där borta och som är andras angelägenhet men inte min. Jag tycker att kyrkan i Kalmar gjorde ett riktigt guldgrepp med bioreklamen häromåret: ”Många ser kyrkan som något självklart….. Det gör dom alldeles rätt i!” Det är härliga takter och exakt rätt anslag. Kyrkan ska inte vara ännu ett krav, sådana ställs det alldeles för många på alldeles för många människor som inte har krafter kvar, utan en möjlighet och en andlig, själslig och kamratlig oas. Där tror jag mycket på det sociala arbetet, på caféverksamheten, på öppen nattkyrka i Domkyrkan, lunchandakterna och allt som kan ge gemenskap och samhörighet. Människor behöver träffas, och kyrkan är en naturlig aktör där för att skapa mötesplatser. Jag tror också att Stadsmissionens arbete, som är så tätt förknippat med kyrkan, är ett lysande exempel. 
En utmaning är helt klart att öppna dörrarna, att släppa in och att släppa ut. Visst ska vi ha gudstjänster av olika slag, alla ska nog inte vara likadana utan de kan ha helt olika karaktär, genomföras på olika tider och i helt olika miljöer. En än större utmaning är ändå att leva I världen, men inte AV världen. Att hämta kraft i gudstjänstlivet för att….. ja vadå? Att klara av livet, som minsann inte alltid är det lättaste, men också för att vara de vittnen som nåden ger oss möjlighet att vara. DET är inte lätt. Vi har mycket att slåss emot, inte minst bilden av kyrkan själv. Som vänstermänniska möts jag ofta av kommentaren ”kristna är det värsta som finns. Dom sätter sig på en och tror att dom vet bäst”. Så ÄR det inte, men en utmaning är minsann att leva i världen och visa i praktisk och konkret handling att en kristen människa inte ÄR bättre, men HAR det bättre eftersom tryggheten finns i Gud och inte någon annanstans. 

Som tack för att vi deltog, precis som om det inte var en ren förmån, fick vi en gratis fikabiljett till Café Birgitta (våfflor, mums!) och en alldeles bedårande liten rockknapp som syns på bilden nedan. 

Och vet ni, det bästa med den är inte att den är söt utan att den är sann!

Svar till "Besviken och trött vårdanställd"

Vårt parti blev ganska utskåpat i tidningen Östran häromdagen från någon som verkade ha tröttnat på alltför många ord... Jag försökte bemöta det hela på mitt vis:

Svar till ”Besviken och trött vårdanställd”

Jag har full förståelse för din frustration. Du har ett perspektiv som vi i politiken i de flesta fall saknar, nämligen personalens. Hur det verkligen är att arbeta inom de snäva budgetramar som kommunfullmäktige antar, dessutom med årliga neddragningar, vet bara den som jobbar inom dem, inte vi som bestämmer. Det måste vi vara ärliga nog att säga. Det är därför det är så viktigt att öka inflytandet för dem som berörs av verksamheten, nämligen personalen och den enskilde brukaren, i det här fallet den som bor i vård- och omsorgsboende eller är beroende av hemtjänst.

Vänsterpartiet är det parti som har klarast feministisk profil i Kalmar, men visst finns det väldigt mycket som partiet borde göra bättre. De synpunkter du framför måste tas på allvar. Jag delar din uppfattning om arbetet med önskad sysselsättningsgrad. Vill vi kalla det en jämställdhetsfråga eller ett feministiskt projekt så måste vi vara beredda att lägga mer pengar på det. Feminismen kan inte betalas med utslitna kvinnor som inte får arbetstider, yrkesstolthet och liv att gå ihop. Det är därför jag hellre talar om vikten av förkortad arbetstid. Sex timmars arbetsdag är något som gynnar såväl personal som brukare.

Jag vill dock klargöra en sak: Du pratar om delade turer. Att införa sådana igen är något jag ALDRIG kommer att stödja. Sådana arbetsvillkor hör inte hemma i välfärdskommunen Kalmar på 2000-talet och jag hoppas och tror att vi är fler som är beredda att säga skarpt STOPP i det avseendet.

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden  

My way....

Vissa dagar när man ser vad som kommer in genom brevlådan blir man glad, andra dagar blir man mindre glad. Igår var en dag av typ 2, idag är det typ 1 som gäller :-) Jag blev nämligen riktigt glad över just tidningsskörden.

EFS tidning Budbäraren gör nu i augusti ett temanummer inför kyrkovalet 15 september, kanske inte helt okontroversiellt inom EFS som ju är en ganska fristående lekmannarörelse inom Svenska kyrkan. Jag fick möjligheten att vara med i ett reportage, och artikeln blev större än jag trodde och också ovanligt bra! Tyvärr kan jag inte länka till den, av någon anledning kommer jag inte in på EFS websida så jag vet inte om den ligger på nätet, men här kommer i varje fall en inscannad version. Bilderna är privata och bör inte ställa till några problem upphovsmannamässigt i varje fall. Texten är alltså från gamla goda Budis och författad av den mycket trevlige journalisten Viktor Jonsson :-)

Till hösten kommer jag alltså att vårda mig själv lite mer än tidigare, åtminstone som det ser ut just nu. Efter över tio års arbete som politisk sekreterare utan en enda kompetensutvecklingsinsats så törstar både själen och intellektet efter näring! Man vet aldrig, dyker det upp ett jobb (och det kanske det gör) där jag känner att jag kan bidra med något värdefullt, så får vi se var jag landar (jag har mina önskningar men dem behåller jag än så länge för mig själv). Jag ställer nog ganska höga krav på ett arbete, inte när det gäller lön, flådiga arbetsplatser, positioner, förmåner eller annan ytlighet, utan det handlar mer om att jag måste kunna ställa upp på vad som händer rent etiskt, moraliskt och ideologiskt. Annars blir det en inre konflikt som jag inte mår bra av. Det är en sida av mig som jag vet är oerhört stark och betydelsefull för mitt välbefinnande. Förljugna miljöer, dolda agendor och motstånd mot att låta människor utvecklas och blomma ut är sådant jag inte trivs med, så det är sådant jag måste undvika.

Nu börjar hösten, och jag ska trampa nya stigar, både bildligt och bokstavligt. Det blir naturligtvis ett ekonomiskt avbräck, fallskärmar för politiska sekreterare är ett okänt begrepp liksom politikerpensioner, och lika bra är väl det för någon som funkar som jag ;-)

Visst kan man vara efterklok...

Tidningen Östran har idag en lokal huvudnyhet (tyvärr inte på nätet, därav bilden). Det här är ju ett av de riktigt stora misstagen i kommunen på senare år. LOV (lagen om valfrihetssystem) införs i hemtjänsten, mot bättre vetande. Naturligtvis är Socialdemokraterna djupt splittrade i frågan. Det vore konstigt annars, men de egentliga makthavarna har bestämt sig, och då blir det så, som så ofta förr.

Visst kan man vara efterklok. När den här frågan diskuterades som mest under förra året skulle vi ha varit ännu tydligare och ställt den på sin spets medan vi fortfarande hade möjlighet att utmana på allvar. I själva verket är ju den här frågan av så tung ideologisk art att det finns all anledning att ifrågasätta om det är möjligt för en ideologisk vänster att sitta med i en styrande koalition när en sådan reform sjösätts. Jag har haft otaliga samtal med ledande partiföreträdare om just detta, och budskapet har varit tydligt: LOV går inte att förena med Vänsterpartiets politik för generell välfärd.

Nu blir det också allt tydligare för fler än mig vad den sk Kalmarmodellen egentligen innebär, nämligen ingenting. De krav som kan ställas på utförare är så små att de i praktiken inte betyder något. Det går inte att skriva in krav på kollektivavtal för anställda och det går heller inte att tillämpa något förbud för kopplingar till skatteparadis. Därmed faller modellen, den modell som alltså lanserades som ett S-märkt LOV-förslag. Att i dagsläget hävda att det ska skrivas in formuleringar som inte är juridiskt hållbara är naturligtvis totalt meningslöst. Vad det handlar om är ett införande av privat hemtjänst, rakt av. Vinstintresset flyttar in i en redan hårt ansträngd omsorgsverksamhet där resurserna redan idag är krympande och otillräckliga för att ens kunna ge anställda heltidslöner att leva på. Grattis Kalmar. Förlorarna är de äldre och personalen, vinnarna är, förutom riskkapitalisterna på kort sikt, alla de människor som aldrig kommer att bli gamla och sjuka, och vilka är det???

Jag är helt övertygad om att frågan inte kommer att dyka upp i kommunfullmäktige igen, trots att den borde göra det. Den är nämligen av så genomgripande och principiell karaktär att den på djupet påverkar kommunens verksamhet. De företrädare som vill undvika debatt hävdar att frågan redan är avgjord i och med att en motion författad av M- och C-företrädare röstades igenom med ett positivt svar. Nästan halva S-gruppen avstod då från att rösta. I omsorgsnämnden lämnade samtliga S-företrädare utom ordföranden sammanträdet när beslut skulle fattas. Det är tydliga tecken på en rejäl splittring, och jag är som sagt övertygad om att allt kommer att göras för att debatten inte ska ta fart igen. Det räcker nog med vad som har varit, alltså ett antal nedlagda röster. En votering i skarpt läge vore förödande för "stabiliteten" i kommunledningen.

Nåväl, det här är en ideologisk fråga där vänster ställs mot höger. Att hitta en "mellanväg" har visat sig vara omöjligt. Vinsterna och privatiseringsivern vinner över den generella välfärden där brukarens behov sätts i centrum. Det är tråkigt, och en utveckling som en vänsterpartist inte med hedern i behåll kan delta i.

Dagens ord

Matteus 7:16

Engagemang ska inte misstänkliggöras

(Svar på insändare från Jimmy Loord (KD) i Östran)

Det verkar som om Jimmy Loord (KD) inte riktigt förstår vad han själv har uttalat. Han har nämligen uppmanat Svenska kyrkans medlemmar att INTE rösta i kyrkovalet. Anledningen är att politiska partier deltar i valet. Varför i all världen ska kyrkans medlemmar av DEN anledningen avstå från att påverka kyrkans utveckling genom att rösta på den grupp eller de personer som de sympatiserar med?

Vad jag vet ställer Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet upp som partier. Övriga nomineringsgrupper är fristående, en modell som även jag förespråkar. Det handlar alltså inte om att våra partistyrelser från höger till vänster lägger sig i kyrkans teologiska debatt. Förresten är det ytterst sällsynt att man i de demokratiskt valda organen som jag har erfarenhet av beslutar i teologiska frågor. Det handlar mer om budget, strategisk verksamhetsutveckling och förvaltning av kyrkans olika tillgångar.

Vi ska passa oss för att döma varandra. Engagemang i kyrkan ska ses som just engagemang med ett ärligt uppsåt och inte misstänkliggöras som uttryck för maktbegär. Alla ska vara välkomna i Svenska kyrkan om den ska vara en folkkyrka värd namnet. Första steget till att skapa och bevara en sådan kan aldrig vara att avstå från sin rösträtt. Att avstå från demokratiska rättigheter banar nämligen väg för idéer som har sin ideologiska hemvist någon annanstans än i den demokratiska myllan.

Efter sommar kommer höst....

Tack Stefan Lagergren för bilden!

Ja, det har varit en fantastisk sommar på många sätt. Kalmar har verkligen utvecklats som sommarstad med mängder av evenemang och som grädden på moset kom då Ironman igår. För min del innebar det 4,5 timmars vattenservering och otaliga gångers skrikande samma ord om och om igen: "Water! Vatten! Voda! Wasser!" Det VAR väldigt mycket roligare än det låter :-) En känsla av att vara en del i gänget och göra nytta för de där bragdmänniskorna som tog sig runt den omänskliga banan är guld värd, speciellt för mig just nu.

Sommaren har som sagt varit otrolig, och den har varit oerhört mycket bättre än jag trodde när jag gick på ledighet i juni. Det har inte bara handlat om allt som har hänt här, utan mer om att jag har fått tid till att tänka och omvärdera så mycket. Det behövde jag.

Dam-EM i fotboll, stadsfesten, Gyllene Tider, Larmtorget med mera med mera, det har varit fantastiskt. MEN, jag saknar lite grann också. Allt behöver ju inte vara stora evenemang och stora artister. Till exempel under stadsfesten så saknade jag det där sjudande livet i stan, det där med trubadurer här och där och gatuteater i gathörnen och lite smalare musik på scenerna.... Det är sannolikt en budgetfråga, men allt behöver inte kosta 170 000 kr för att vara bra och ge något. Trum-SM var dock en himla kul och ny idé och det finns ALLA möjligheter att göra nya spännande saker kommande år. Vi har gott om folk som vill och kan hjälpa till.

Ett stort och hjärtligt TACK till alla som har jobbat med sommarstaden KALMAR! Det hade aldrig gått utan entusiaster såväl på proffs- som amatörsidan. Speciellt föreningslivet ska ha en eloge. Utan er vore Kalmar fattigt.

Om jag ska lyfta fram EN upplevelse som gav något långt utöver det vanliga i sommar så var det ändå en resa, nämligen besöket i Vadstena och Vadstenaakademiens uppsättning Jorun orm i öga. För det första är Vadstena en otroligt vacker plats som jag gärna återvänder till. Intressanta studie- och museibesök, ett sjudande kulturliv, ett livs levande kloster och svala vindar från Vätterns vatten gjorde våra dagar där till något alldeles extra. Att dessutom få vara med och se en nyskriven svensk opera av Kerstin Ekman och verkligen fatta att det var min egen lilla dotter som skötte allt som hade med ljussättningen att göra, det var en STOR grej. "Vet vi nu, eller gör vi det inte" ekade i öronen efteråt. Ja, det vete sjutton, och vet vi verkligen hur vi ska använda det vi tror att vi vet? Det är inte så enkelt, livet. Det kräver en del.

Och nu väntar hösten, en mörkare tid med tända ljus, kamomillte på kvällarna och arbete i flitlampans sken. Konstigt nog så ser jag fram emot den med tillförsikt trots att allt är så osäkert. Varför vet jag inte riktigt, men jag gör det ändå. Kanske beror det på att jag börjar komma ifatt mig själv.Kanske beror det på löftena som jag tror på:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,

ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

(Psaltaren 23)

Vad det än är så är jag tacksam, och den tacksamheten riktar jag mot den som visar mig den största kärlek och omsorg som jorden rymmer. Och det största är att den gudomliga och inte mänskliga omsorgen och kärleken inte bara omfattar mig utan alla! Vilken himla tur ..... :-)

Klart man ska rösta!

Kristdemokraten Jimmy Loord gick härförleden ut i media och uppmanade Svenska kyrkans medlemmar att inte rösta i kyrkovalet i höst. På något märkligt sätt verkar han anse att demokrati och partipolitiskt aktiva inte hör hemma i kyrkan.

Loord borde läsa på lite mer. Svenska kyrkans verksamhet som samfund regleras i lag, och där framgår att dess organisation ska vara demokratisk vilket gör valprocessen nödvändig. Ett stort antal nomineringsgrupper ställer upp i kyrkovalet. Ett litet fåtal är knutna till ett politiskt parti. Övriga är som vi i Vänstern i Svenska kyrkan helt fristående. Det är intresset för kyrkan och dess verksamhet som förenar oss, och jag tänker självklart hävda min rätt att delta i kyrkans arbete på flertalet nivåer trots att jag också är medlem i ett politiskt parti. Jimmy Loord är naturligtvis också välkommen.

Jag uppmanar alltså i motsats till Loord alla som kan utnyttja sin rösträtt att göra det, även om jag förstås vet att långt ifrån alla kommer att rösta på oss som ställer upp för Vänstern i Svenska kyrkan. Av erfarenhet vet vi nämligen att de enda som tjänar på låga valdeltaganden är de antidemokratiska krafterna, och kampen mot dem är gemensam för oss andra. Det handlar helt enkelt om omsorg om kyrkans framtid som en öppen och levande folkkyrka för alla.

Det är varken det partipolitiska engagemanget eller intresset för att påverka som är den stora faran vare sig för Svenska kyrkan eller för samhället i stort. Det är istället okunskapen och likgiltigheten. Det är djupt tragiskt och ganska skrämmande att kristdemokraten Jimmy Loord inte har greppat det utan istället uppmanar till passivitet.

Kyrkoval snart!

15 september 2013 är det kyrkoval. Man röstar och väljs in till tre nivåer; kyrkomöte, stiftsfullmäktige och lokala kyrkofullmäktige. Svenska kyrkans verksamhet som samfund regleras i lag, och där framgår att dess organisation ska vara demokratisk vilket gör valprocessen nödvändig. Ett stort antal nomineringsgrupper ställer upp i kyrkovalet. Ett litet fåtal är knutna till ett politiskt parti. Övriga är som vi i Vänstern i Svenska kyrkan helt fristående. Det är intresset för kyrkan och dess verksamhet som förenar oss.

Svenska kyrkan har en viktig funktion att fylla i samhället, framför allt som en röst för de svaga och utsatta och som praktiska utförare av det kristna kärleksbudskapet som omfattar solidaritet och omsorg om alla människor. Vänstern i Svenska kyrkan vill betona just detta.

Vi vill att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle där människor kan mötas över gränserna. Vi anser det självklart att Svenska kyrkans tillgångar ska hanteras etiskt försvarbart och aldrig investeras i sammanhang som omfattar vapen, tobak eller alkohol. Vi arbetar för en hållbar utveckling vilket betyder att Svenska kyrkan ska vara en förebild i miljöarbetet samt verka för rättvisa villkor. Vi vill att kyrkan är Kristi kropp på jorden vilket betyder att vi aktivt ska ta ställning mot orättvisor var de än visar sig. Det handlar bland annat om att det inte ska finnas några skillnader mellan mäns och kvinnors värde, att människor är lika mycket värda oavsett tro, etnicitet, sexuell orientering eller ställning i samhället. Mänskligheten och jorden är delar av samma skapelse och ska vårdas, inte utnyttjas och förrådas.

Jag uppmanar alltså alla som är medlemmar i Svenska kyrkan att utnyttja sin rösträtt. Av erfarenhet vet vi nämligen att de enda som tjänar på låga valdeltaganden är de antidemokratiska krafterna, och kampen mot dem är gemensam för oss andra nomineringsgrupper. Det handlar helt enkelt om omsorg om kyrkans framtid som en öppen och levande folkkyrka för alla.

Vill Du dessutom att kyrkan ska dras åt vänster och att rättvisa och kamp mot orättvisor är viktiga delar i kyrkans verksamhet, så lägg Din röst på Vänstern i Svenska kyrkan. Läs mer på Vänstern i Svenska kyrkans hemsida

Birgitta Axelsson Edström

Aktivt kristen sedan länge och företrädare för Vänstern i Svenska Kyrkan, Växjö stift

Kyrkovalsarbete!

Idag har jag farit runt i Kalmar läns södra delar och lämnat valsedlar till kyrkans pastorsexpeditioner/valnämnder. En förändring sedan förra valet är att valnämnderna är färre och också hjälper till med distributionen av kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalsedlar inom respektive pastorat. Det gör det hela enklare för en liten nomineringsgrupp som Vänstern i Svenska kyrkan :-)

Å andra sidan, det är BARA roligt att åka runt och träffa trevligt folk. Man blir nämligen alltid väl bemött, även om man stör mitt i lunchen vilket blev fallet idag. Förra gången när jag åkte runt så blev jag till exempel inbjuden att dricka kaffe med en syförening. Idag blev jag mottagen bokstavligt talat med öppna armar av en präst som jag aldrig tidigare har träffat men som visade sig veta precis vem jag var, vad jag tyckte om och inte tyckte om samt vem jag är gift med. Kul!

Kyrkovalet är en sak som inte engagerar så många, och det är inte sällan man hör negativa åsikter om att det överhuvudtaget hålls. Främst handlar det förstås om människor som inte är medlemmar i Svenska kyrkan och som inte heller har rösträtt, men jag jag hävdar ändå att vi ska se till att utveckla demokratin överallt i vårt samhälle istället för att avveckla den. Om man nu tycker att politiska partier inte har i kyrkan att göra, så kan man förstås tycka det (men det är mig veterligen enbart S och SD som nu kommer att kandidera som partier), men vi som jobbar som fristående nomineringsgrupper (se gärna Vänstern i Svenska kyrkans hemsida) har vi också förverkat vår rätt att ställa upp i valet? Är det fel med demokratiska processer i kyrkan? Om vi inte ska ha val, vad ska vi ha då? Och hur fungerar våra frikyrkor? Det kanske kan vara lite intressant att fundera på det. I alla fristående församlingar som jag har varit engagerad i så har man haft val vid varje årsmöte, och jag kan faktiskt inte påminna mig om speciellt många frågor som har avhandlats vid kyrkliga årsmöten och styrelsemöten som INTE har varit av politisk natur. De har dock inte varit direkt partipolitiska.

Sedan tycker jag att vi ska göra allt vi kan för att öka valdeltagandet. Ett lågt valdeltagande främjar enbart antidemokratiska krafter. Har man synpunkter på hur kyrkan styrs och agerar är det allra mest ineffektivt att varken rösta eller engagera sig. Då händer ju ingenting, i varje fall inte det man vill.

Demokratin är bland det allra finaste vi har. Den har sin naturliga plats i föreningsliv, på arbetsplatser, i de allra flesta av våra samhällskonstellationer samt i kyrkan. Vad skulle egentligen alternativet vara, och är det verkligen att föredra?

Hur GÖR man?

Hur bygger vi upp varandra och de sammanhang vi verkar i? Och, på samma gång, hur undviker vi att rasera och förstöra? Ja, det är frågor som jag har ägnat en hel del tankearbete åt den senaste tiden. Jag har lärt mig massor, men priset är högt. Den enda man kan förändra är nämligen sig själv, och redan det är svårt nog.

Vi bygger upp varandra genom att behandla varandra med respekt, inte på grund av position, kön eller resurser, utan på grund av det enkla faktum att vi alla är människor. Det är grundregel ett. Att acceptera att människor har olika resurser, och att ge förtroende att bruka dem, är totalt fundamentalt. Hur ofta blir det inte fel redan där?

Maktkoncentration är av ondo. I sociala sammanhang som fungerar och som utvecklar människor sprids inflytandet. Ett fåtal människor kan aldrig bestämma över de många. Det kanske gick i Europa under 1900-talets första halva, men efter andra världskriget kunde vi lära oss effekterna av att fostra människor till lydnad. Det gick inget vidare. Istället tog den svenska skolan, sedan 1946 års skolkommission, ett stort ansvar i att fostra demokratiskt fungerande individer som skulle tänka själva, bland annat i syfte att bygga ett hållbart samhälle. Där hör inte den blinda okunniga lydnaden längre hemma, där ska istället tusen blommor blomma och människor respekteras som tänkande och värderande individer. De förväntas dessutom använda de förmågor som den fria tanken ger, att samla information på egen hand, värdera, ta ställning och agera därefter. Det där är viktig tankekraft som kan komma alla till del och som berikar och kvalificerar verksamheten. Men det är klart, sådan kan ju uppfattas som hotande också för den som inte riktigt förstår eller vill förstå hur andra tänker och som känner att den egna maktpositionen utmanas om man släpper in andra.

Uppmuntran skadar inte. Inte en positiv livssyn heller. Det funderar jag mycket på. Det gäller, även om det känns hårt ibland, att försöka (lite klyschartat kanske) att se både livet och sina medmänniskor ”från den ljusa sidan”. Det är svårt, speciellt om man känner att man blir utsatt för ogrundat förtal och hånas öppet. Jag minns en lapp som en chef hade på sin kontorsdörr: ”Jag behöver inte gå på nån jävla charmkurs. Jag har redan en positiv inställning till alla idioter som jobbar här.” Talande, eller hur? Jag tror att en gest av uppmuntran då och då, en klapp på axeln och positiva förväntningar på att alla kan utföra något bra är oerhört verksamt. Hur som helst, klimatet på arbetsplatsen, i arbetsgruppen och i andra sammanhang finns det ett delat ansvar för även om ledningen så klart betyder mest. Är ledningen okunnig om hur attityder fungerar så bör den nog helt enkelt bytas ut. Sådan okunnighet är nämligen förödande.

Jag tror vidare att kreativiteten är mycket viktig. Tråkigheten firar stora triumfer där fantasin går i strykklass. Vem vill engagera sig i något där egna initiativ tystas, där lite galna och kreativa idéer inte understöds och där beigegrå ”lagom”-mentalitet är det enda som premieras? Nej, jag tror inte att det är många. Det är liksom inget vinnande koncept att behöva säga ”Jag är inte dum, bara beige” som After Shave/Galenskaparna sjöng för länge sedan. Att acceptera och uppmuntra det ovanliga, det som sticker ut och det som engagerar lockar mer!

”Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan” sjöng Tommy Nilsson i Melodifestivalen 2007. Det gör jag också, men jag blir rasande när jag ser hur människor trycks ner av andra människor som inte vill väl. När ärliga människor tystas och hålls utanför bara för att de inte fogar in sig i leden och gör som de blir tillsagda. Det är i de lägena jag drabbas av vrede av en styrka som närmar sig kraften hos en fors i Norrbotten på våren. Det är då jag förstår Jesu vrede när man hade gjort Templet till en marknadsplats istället för till ett hus där Gud var i centrum. Det är då jag undrar vart vår demokrati är på väg, demokratin som är något av det mest värdefulla vi har i den här världsliga och ganska bedrövliga världen. Att ändra den skutan är ingen enkel uppgift, men det måste göras och vi måste göra det tillsammans genom att dra i de tåtar vi har. Annars lider vi snart demokratiskt skeppsbrott allihop, och då blir det inte lätt att bygga en fungerande farkost av vrakdelarna. Är du med???

Plötsligt händer det

- Men en sak vet jag, sa han, och det är att grupptrycket kan vara svårt att stå emot för vem som helst. Ska man undvika att falla för grupptrycket vill det till att man har tänkt igenom saker och ting ordentligt innan man hamnar i skarpt läge. Har man inte från början klart för sig var man står är det lätt hänt att det går åt helvete. Man ska följa sitt eget samvete och inte låta sig dras i fördärvet av idioterna i ens omgivning.

(ur Carin Gerhardsen: Gideons ring. (Hammarbyserien) Pocketförlaget 2012 sid 190-191)

Plötsligt händer det. Man hittar tänkvärda och användbara visdomsord mitt i en svensk pusseldeckare. Eller hur?

I övrigt så har jag tänkt att återkomma till bloggandet inom kort. Jag har en hel del på lager att dela :-)