torsdag, augusti 08, 2013

Hur GÖR man?

Hur bygger vi upp varandra och de sammanhang vi verkar i? Och, på samma gång, hur undviker vi att rasera och förstöra? Ja, det är frågor som jag har ägnat en hel del tankearbete åt den senaste tiden. Jag har lärt mig massor, men priset är högt. Den enda man kan förändra är nämligen sig själv, och redan det är svårt nog.

Vi bygger upp varandra genom att behandla varandra med respekt, inte på grund av position, kön eller resurser, utan på grund av det enkla faktum att vi alla är människor. Det är grundregel ett. Att acceptera att människor har olika resurser, och att ge förtroende att bruka dem, är totalt fundamentalt. Hur ofta blir det inte fel redan där?

Maktkoncentration är av ondo. I sociala sammanhang som fungerar och som utvecklar människor sprids inflytandet. Ett fåtal människor kan aldrig bestämma över de många. Det kanske gick i Europa under 1900-talets första halva, men efter andra världskriget kunde vi lära oss effekterna av att fostra människor till lydnad. Det gick inget vidare. Istället tog den svenska skolan, sedan 1946 års skolkommission, ett stort ansvar i att fostra demokratiskt fungerande individer som skulle tänka själva, bland annat i syfte att bygga ett hållbart samhälle. Där hör inte den blinda okunniga lydnaden längre hemma, där ska istället tusen blommor blomma och människor respekteras som tänkande och värderande individer. De förväntas dessutom använda de förmågor som den fria tanken ger, att samla information på egen hand, värdera, ta ställning och agera därefter. Det där är viktig tankekraft som kan komma alla till del och som berikar och kvalificerar verksamheten. Men det är klart, sådan kan ju uppfattas som hotande också för den som inte riktigt förstår eller vill förstå hur andra tänker och som känner att den egna maktpositionen utmanas om man släpper in andra.

Uppmuntran skadar inte. Inte en positiv livssyn heller. Det funderar jag mycket på. Det gäller, även om det känns hårt ibland, att försöka (lite klyschartat kanske) att se både livet och sina medmänniskor ”från den ljusa sidan”. Det är svårt, speciellt om man känner att man blir utsatt för ogrundat förtal och hånas öppet. Jag minns en lapp som en chef hade på sin kontorsdörr: ”Jag behöver inte gå på nån jävla charmkurs. Jag har redan en positiv inställning till alla idioter som jobbar här.” Talande, eller hur? Jag tror att en gest av uppmuntran då och då, en klapp på axeln och positiva förväntningar på att alla kan utföra något bra är oerhört verksamt. Hur som helst, klimatet på arbetsplatsen, i arbetsgruppen och i andra sammanhang finns det ett delat ansvar för även om ledningen så klart betyder mest. Är ledningen okunnig om hur attityder fungerar så bör den nog helt enkelt bytas ut. Sådan okunnighet är nämligen förödande.

Jag tror vidare att kreativiteten är mycket viktig. Tråkigheten firar stora triumfer där fantasin går i strykklass. Vem vill engagera sig i något där egna initiativ tystas, där lite galna och kreativa idéer inte understöds och där beigegrå ”lagom”-mentalitet är det enda som premieras? Nej, jag tror inte att det är många. Det är liksom inget vinnande koncept att behöva säga ”Jag är inte dum, bara beige” som After Shave/Galenskaparna sjöng för länge sedan. Att acceptera och uppmuntra det ovanliga, det som sticker ut och det som engagerar lockar mer!


”Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan” sjöng Tommy Nilsson i Melodifestivalen 2007. Det gör jag också, men jag blir rasande när jag ser hur människor trycks ner av andra människor som inte vill väl. När ärliga människor tystas och hålls utanför bara för att de inte fogar in sig i leden och gör som de blir tillsagda. Det är i de lägena jag drabbas av vrede av en styrka som närmar sig kraften hos en fors i Norrbotten på våren. Det är då jag förstår Jesu vrede när man hade gjort Templet till en marknadsplats istället för till ett hus där Gud var i centrum. Det är då jag undrar vart vår demokrati är på väg, demokratin som är något av det mest värdefulla vi har i den här världsliga och ganska bedrövliga världen. Att ändra den skutan är ingen enkel uppgift, men det måste göras och vi måste göra det tillsammans genom att dra i de tåtar vi har. Annars lider vi snart demokratiskt skeppsbrott allihop, och då blir det inte lätt att bygga en fungerande farkost av vrakdelarna. Är du med???

Inga kommentarer: