Efter sommar kommer höst....

Tack Stefan Lagergren för bilden!

Ja, det har varit en fantastisk sommar på många sätt. Kalmar har verkligen utvecklats som sommarstad med mängder av evenemang och som grädden på moset kom då Ironman igår. För min del innebar det 4,5 timmars vattenservering och otaliga gångers skrikande samma ord om och om igen: "Water! Vatten! Voda! Wasser!" Det VAR väldigt mycket roligare än det låter :-) En känsla av att vara en del i gänget och göra nytta för de där bragdmänniskorna som tog sig runt den omänskliga banan är guld värd, speciellt för mig just nu.

Sommaren har som sagt varit otrolig, och den har varit oerhört mycket bättre än jag trodde när jag gick på ledighet i juni. Det har inte bara handlat om allt som har hänt här, utan mer om att jag har fått tid till att tänka och omvärdera så mycket. Det behövde jag.

Dam-EM i fotboll, stadsfesten, Gyllene Tider, Larmtorget med mera med mera, det har varit fantastiskt. MEN, jag saknar lite grann också. Allt behöver ju inte vara stora evenemang och stora artister. Till exempel under stadsfesten så saknade jag det där sjudande livet i stan, det där med trubadurer här och där och gatuteater i gathörnen och lite smalare musik på scenerna.... Det är sannolikt en budgetfråga, men allt behöver inte kosta 170 000 kr för att vara bra och ge något. Trum-SM var dock en himla kul och ny idé och det finns ALLA möjligheter att göra nya spännande saker kommande år. Vi har gott om folk som vill och kan hjälpa till.

Ett stort och hjärtligt TACK till alla som har jobbat med sommarstaden KALMAR! Det hade aldrig gått utan entusiaster såväl på proffs- som amatörsidan. Speciellt föreningslivet ska ha en eloge. Utan er vore Kalmar fattigt.

Om jag ska lyfta fram EN upplevelse som gav något långt utöver det vanliga i sommar så var det ändå en resa, nämligen besöket i Vadstena och Vadstenaakademiens uppsättning Jorun orm i öga. För det första är Vadstena en otroligt vacker plats som jag gärna återvänder till. Intressanta studie- och museibesök, ett sjudande kulturliv, ett livs levande kloster och svala vindar från Vätterns vatten gjorde våra dagar där till något alldeles extra. Att dessutom få vara med och se en nyskriven svensk opera av Kerstin Ekman och verkligen fatta att det var min egen lilla dotter som skötte allt som hade med ljussättningen att göra, det var en STOR grej. "Vet vi nu, eller gör vi det inte" ekade i öronen efteråt. Ja, det vete sjutton, och vet vi verkligen hur vi ska använda det vi tror att vi vet? Det är inte så enkelt, livet. Det kräver en del.

Och nu väntar hösten, en mörkare tid med tända ljus, kamomillte på kvällarna och arbete i flitlampans sken. Konstigt nog så ser jag fram emot den med tillförsikt trots att allt är så osäkert. Varför vet jag inte riktigt, men jag gör det ändå. Kanske beror det på att jag börjar komma ifatt mig själv.Kanske beror det på löftena som jag tror på:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,

ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

(Psaltaren 23)

Vad det än är så är jag tacksam, och den tacksamheten riktar jag mot den som visar mig den största kärlek och omsorg som jorden rymmer. Och det största är att den gudomliga och inte mänskliga omsorgen och kärleken inte bara omfattar mig utan alla! Vilken himla tur ..... :-)