Hjärtlös?

Alltså, det finns tillfällen då man undrar över hur folk är funtade. Igår var absolut ett sånt. Jag och dottern skulle hälsa på mina föräldrar innan det var dags för henne att sätta sig på tåget till Malmö. Sagt och gjort, vi satte oss i bilen och körde iväg. Efter någon kilometers körning såg vi en kombi med släp köra iväg med hög fart från en busshållplats, och mitt på vägen låg ett männisobylte med ena benet i en konstig vinkel. Naturligtvis stannade vi. En annan bil som kom från andra hållet stannade också, och fler strömmade till.

Vittnen hade sett den här kvinnan bli påkörd av bilen som körde iväg. Samma vittnen ringde efter ambulans. Vi kom några sekunder för sent för att se händelseförloppet med egna ögon. Det enda vi egentligen vet är att det låg en kvinna som var omtöcknad mitt på en ganska hårt trafikerad gata och att hon klagade på att hon hade blivit påkörd.

Nåväl, det enda vi kunde göra var att vänta på ambulansen och se till att inte andra bilar körde på henne där hon låg, och det lyckades vi med i varje fall. Jag hoppas att det gick bra för henne sen, men jag måste ju ändå undra hur man är funtad som bilförare när man ser att en människa ramlar ihop på vägen efter att man har kört förbi.

Märkte han/hon överhuvudtaget att det hände nåt? Visst, man kan göra misstag som bilförare, men hur känner man sig sen? Det är ju möjligt att hon stod mitt på vägen utan anledning, men det kan ju knappast vara ok att köra på henne för det och sedan strunta i att kolla hur det gick?

Man får inte vara synlös när man kör bil och man ska inte vara hjärtlös heller, men ibland kan man ju undra hur det egentligen står till...

Juholt, ok...

Nej, jag tycker faktiskt ingenting. Eller jo, det gör jag ju, men jag tycker en massa olika saker utifrån olika perspektiv och behöver inte ta ställning, för Socialdemokraternas partiledarval är inte min sak att recensera eller tycka något om. Det är deras, och nu har valberedningen presenterat sin enda kandidat. Det är en process som de själva tar ansvar för.

Jag hoppas att det blir bra, för tolv år med Reinfeldt kommer inte det här landet att klara av. Då faller det sönder av större och större skillnader mellan människor och av en egoism som rinner över alla brädder. Det vill jag inte vara med om. Så som läget ser ut måste vi ha en stark socialdemokrati om det ska bli ett skifte i valet 2014.

Så, som sagt, jag hoppas men jag lägger mig inte i andra partiers interna processer. Jag utgår från att de visar oss samma hänsyn.

Ett annat läge nu

Jag började arbeta heltid med politiken i januari 2003. I början av det året avgick vår partiledare efter en skatteaffär som inte såg helt vit ut. Det var en kul början på ett politiskt heltidsengagemang och på en tjänstledighet som dessutom senare ledde till att jag blev uppsagd från min tillvidareanställning i Nybro kommun. Golvet gungade om man nu säger så.

Hur som helst, vi stod plötsligt utan partiledare. Vi miste en partiledare som hade varit oerhört framgångsrik. Hon förde upp partiets val- och opinionssiffror på en nivå som man inte trodde var möjlig. Visserligen gick vi tillbaka 2002 från rekordåret 1998, men ändå. Man kände sig onekligen en aning oroad och lite vilsen. Vi fick två vice partiledare som skötte uppgiften med den äran och vann EMU-valet, men vi hade ingen "riktig" partiledare. Och det största problemet var att vi inte hade någon som VILLE leda partiet, eller, vi hade åtminstone inte någon som öppet ville tala om att han/hon ville leda partiet. Det fick vi senare. Lars Ohly trädde fram och blev vald till ordförande vid nästföljande ordinarie partikongress.

Jag tillhörde dem som drog en lättnadens suck. Det är inte roligt att vara verksam i ett parti som ingen vill leda. Det är inte konstigt att man började undra över vad vi höll på med. Ville vi nåt, vad och var det nån som ville jobba för det överhuvudtaget? Jag är MYCKET glad över att vi idag har ett helt annat läge. Vi har flera som vill leda partiet, och det känns bra. Det känns också bra att vi har en sådan öppenhet att man kan tala om att man ställer upp i kongressens partiordförandeval även om man inte formellt är tillfrågad av en valberedning. Ett parti där det är konkurrens om det ledande uppdraget är väl ett parti som vill nåt, eller hur?

Åtminstone tycker jag det. Och det känns himla bra.

Lika människovärde NU!

Idag är det Internationella kvinnodagen. Den här artikeln publicerades idag i tidningen Barometern :-)

Maktordningen mellan män och kvinnor präglar politiken och samhällslivet världen över. I så gott som alla kulturer och samhällssystem har män en starkare ställning än kvinnor, bara för att de är män. Det gäller bland annat rätten till sjukvård och till utbildning, till arbete och till ett självständigt, tryggt och fritt liv. Vi i Vänsterpartiet vill förändra det här.

Varje år dör 536 000 kvinnor i samband med graviditeter. Samtidigt utförs det 20 miljoner illegala och osäkra aborter. Dessutom saknar 120 miljoner kvinnor tillgång till preventivmedel eller familjeplanering. Det framställs ofta som om vi i Sverige har kommit långt, men sanningen är att Sverige inte bara har flest anmälda våldtäkter i Europa utan dessutom ligger illa till när det gäller att klara upp våldtäktsbrott. I Sverige spelar bostadsorten roll för tillgången till ungdomsmottagningar, preventivmedelssubvention och för nivån på sexualundervisningen i skolan. Betydligt fler kvinnor än män jobbar deltid, och omotiverade löneskillnader mellan män och kvinnor ökar. Våldet mot kvinnor beskär kvinnors självklara rätt till säkerhet och trygghet. Varje år misshandlas hundratals kvinnor till döds. Det här är inte okej.

Förändring är alltid möjlig, bara vi är många som håller ihop och kämpar tillsammans. Att bekämpa kvinnors underordning är en global angelägenhet som handlar om mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vill bryta de könsmaktsstrukturer som kränker kvinnors rätt till ett fritt och självständigt liv. Målet är alla ska ha lika människovärde oavsett kön. Den 8 mars 2011, Den internationella kvinnodagen, är en dag då vi påminns om att vi har långt kvar, såväl globalt som nationellt.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Lohla-Marie De Bie, Emmaboda
Susanne Johansson, Kalmar
Mariann Karlsson, Nybro
Laura Roch, Nybro
Vänsterpartister i Kalmar län

Tack!

Idag hade kommmunstyrelsen möte, för min del var det andra gången jag satt med vid bordet som ersättare. Vitt skilda ämnen debatterades i varierande grad, t ex lekplatser såväl i teori som i praktik ;-) Jag tänker inte säga mer om det. Det var väl ungefär som det brukar vara.

En sak som inte var som den brukar vara var dock ljudanläggningen. Till min stora glädje FUNGERADE den idag, jipppiiiee, till på köpet utan några större problem eller olägenheter för ledamöter och föredragande. Det är precis så det ska vara, enkelt och okomplicerat.

TACK!

Skolan ska drivas både offentligt och öppet

Igår hade Kalmarsunds gymnasieförbunds styrelse möte. Där behandlades bland annat års- och kvalitetsredovisning och läget när det gäller nya ansökningar från fristående skolor. Läget är hotande, trots en lysande redovisning över förra årets verksamhet och en framgångsrik verksamhet med hög grad av måluppfyllelse. Om alla ansökningar från fristående skolor får bifall, och om eleverna strömmar till och fyller platserna, så blir avbräcket mycket kännbart i ekonomiskt avseende. Miljonerna kommer då att strömma ut från den demokratiskt kontrollerade sfären till koncerner som driver skolor med vinstsyfte. Det är en utveckling som både rent principiellt, ideologiskt och ekonomiskt, är tokig. Den hotar grundvalen för vårt samhälle, nämligen samarbetet och solidariteten och viljan att gemensamt bidra till allas välfärd. Istället skickar vi skattepengar till redan välfyllda privata plånböcker, skattepengar som skulle gå till elever som behöver undervisning.

Ett annat ärende rörde just den demokratiska processen och öppenheten. Styrelsen beslutade att stänga sammanträdena och inte längre ha dem öppna för allmänheten. Det beslutet står i konflikt med styrelsens demokratiska uppdrag tycker jag. Principen måste vara att hålla den demokratiska processen så öppen som möjligt. Möjlighet finns att hålla dörren stängd under känsliga ärenden, men att helt frångå principen om öppna sammanträden är att gå för långt. Förekomsten av konkurrerande alternativ inom gymnasieområdet får inte urholka den offentligt styrda skolans signum, nämligen öppenheten för våra medborgare. Då har man så att säga kastat ut barnet med badvattnet.

Flyktingöverenskommelse

I måndags beslutade Kalmars kommunfullmäktige om att skriva på en överenskommelse avseende mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande. Överenskommelsen ligger på samma nivå som tidigare, dvs 175 flyktingar om året. Kalmar kommun bedöms ha organisation och fömåga för ett fortsatt mottagande på den här nivån under 2011 och framgent. Det expertutlåtandet höll största delen av fullmäktige med om. Vi inser naturligtvis att vi har ett ansvar för människors väl och ve även om man inte är född i Kalmar med svenska föräldrar. Det handlar om solidaritet, empati och samhällelligt ansvar. Dessutom är det rätt smart att få fler kommuninvånare som bidrar till kommunens välstånd på många sätt.

Men men, alla höll ju inte med. Röster höjdes om att det skulle bli problem. Vojne vojne....

• Bostäderna räcker inte.
• Våra resurser räcker inte till att ta hand om våra egna handikappade barn och våra äldre.
• Vi ska stänga gränsen för att må bättre själva.
• Om vi vill ha fler invånare så ska vi plocka hem de svenskar som har tvingats att arbeta i Norge och som "sitter där och skalar bananer"

Men mängder av studenter flyttar hit trots bostadsbristen. Det hävdas aldrig att de inte är välkomna hit när universitetet växer så det knakar. Och varför måste man ställa utsatta grupper mot varann så ofta man får tillfälle? Och en sak till, när har en isolationistisk politik med stängda gränser varit framgångsrik, i Nordkorea eller? Och jag måste bara undra, från när odlar man bananer som dessutom ska skalas i Norge???

Nåja, vi var ganska överens. SD röstade emot och sex moderater avstod från att ta ställning. Jag tycker inte det känns bra, men vi som visade solidaritet var väldigt många fler. DET är jag glad för.

En svår fråga

I måndags hade vi en debatt om hospice-vård, dvs vård i livets slutskede i speciella miljöer. Det är ingen enkel fråga. I Kalmar har vi ett fungerande arbetssätt kring svårt sjuka där hoppet om tillfrisknande är ute, men visst finns det anledning att se över om man kan göra mer. Jag riktar ingen som helst kritik mot dagens palliativa vård, det är vilktigt att notera.

Frågan kräver dock eftertanke. "Hur skulle jag vilja ha det för min egen del i den situationen?" är en fråga som man måste ställa sig, och förresten, även om man ställer sig den är det inte säkert att man kan svara tillförlitligt på den i alla fall. Man är ju inte i den situationen och vet helt enkelt inte om man resonerar likadant som man gör nu. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att det här inte bara handlar om gamla människor. Det handlar också om relativt unga människor, kanske om föräldrar med små barn, och barnen blir i sin tur påverkade av hur det är hemma när man har en döende förälder. När kommer barnens behov in i diskussionen? Hur ser deras behov av livsmiljö ut?

Jag tror att det här är en diskussion som vi av förklarliga och mycket mänskliga skäl värjer oss för. Kanske måste detta mogna fram. Jag tror att de allra flesta vill vara hemma så länge som möjligt, men kanske kan detta vara en lösning som fungerar bättre för en del? Vi kan inte utgå från att alla är lika och fungerar lika. Detta kan vara en ytterligare möjlighet i en obeskrivligt svår situation, inte för den som inte vill utan för den som vill.

I do believe!

Vilken musik, vilken sångare och vilken text. Ibland behöver man få lite hopp om livet :-)
http://www.youtube.com/watch?v=xC2VadCuzXM

Självmål

Jag vill bara påpeka några saker:

"Man gör sina misstag" som igelkotten sa
samt
"Hjärnsläpp kan väl alla få"

Omsorgsnämnden tog i oktober 2010 ett beslut som inte var det listigaste i världen. Alla partier utom KD ställde sig bakom ett bemanningsförslag som skulle drabba demensboendena mycket negativt. Problemen debatterades flitigt och så gott som alla kf-ledamöter som valde att uttala sig i frågan (eller som fick uttala sig i frågan) menade att beslutet borde rivas upp. Så skedde inte. Genomförandet sköts bara framåt ett par månader medan ett alternativförslag skulle undersökas. Beslut skulle fattas igår. Den här gången var det vi i Vänsterpartiet som gjorde gemensam sak med Miljöpartiet och valde att ställa oss utanför. Vi vill nämligen inte göra misstag en gång till, men det hade inte de andra något emot. Nu sällade KD sig också till den skaran. Alla har således gjort minst ett misstag i den här frågan, och en hel del har gjort två. Flest har väl ändå FP gjort som inte bara röstade igenom nedskärningarna på särskilda boenden utan också yrkade på nedläggning av bemanningspoolen som förser hela verksamheten med utbildade vikarier. Man leder på något sätt med tre självmål mot oss andra som har två eller ett.

Nåväl, ibland blir det fel. Det blir det hos alla då och då Man får dock hoppas att konsekvenserna av ens misstag inte drabbar någon annan än en själv. Tyvärr är det ju andra, dvs de äldre, som får betala för gårdagens misstag, och då blir det ju trist.

Ibland händer det att frågor, som vi inte har diskuterat klart internt än, ändå uppfattas som klara eftersom någon offentligt sätter ned foten. Det är nog lite aktuellt just nu. Jag hoppas vi kan vända den diskussionen till något positivt också, men det kommer nog att ta lite kraft. Men OK, hjärnsläpp kan ju alla få, och oavsett hur det är med den saken så är det helt och hållet tillåtet för vem som helst att utnyttja sin demokratiska rättighet att högt och tydligt uttala sin åsikt. Men den påföljande debatten (den kan t ex handla om små sjukhus och dess överlevnad), också den en demokratisk rättighet att föra såväl internt som externt, den får man då vara beredd på att ta.

Fel beslut

Omsorgsnämnden i Kalmar har dragit ner bemanningen på våra äldreboenden. Alliansen och Socialdemokraterna röstade tillsammans igenom förslaget som ger elva färre helårstjänster på särskilda boenden för dementa och multisjuka äldre.

Detta drabbar människor som har det allra svårast i vårt samhälle. Varför var det så stört omöjligt att sansa diskussionen och försöka komma fram till ett så klokt beslut som möjligt? Jag försökte, men det var bara Miljöpartiets representant som hängde med på vårt förslag. Därmed var loppet kört.

Att begära extra medel från fullmäktige i det läge som omsorgen befinner sig just nu, med mätningar som visar på gigantiska överkostnader i förhållande till standardkostnaden för främst hemtjänsten, är naturligtvis totalt verkningslöst. Det vet ju alla. Ändå vann ett sådant snömosförslag gehör av nämndens majoritet. Det känns inte bra.

Själv sätter jag hederlighet och klokskap högt på agendan. Man ska inte fatta beslut mot bättre vetande, och man ska ha alla papper på bordet när man ska bestämma sig. Därför yrkade jag på återremiss i frågan igår, men fick ingen framgång i nämnden. Det var tydligen viktigare med snabba beslut än med kloka.

Jag hoppas att vi kan ta klokare beslut framöver. Vi har nästan fyra hela år på oss. Jag hoppas på tydligare och livfullare debatter, deltagande demokrati och vilja till öppenhet. Än har jag inte gett upp. Men de särskilda boendena, de som bor där, deras anhöriga och den personal som sliter hårt för att ge äldre en värdig tillvaro får betala ett högt pris för att gårdagens nämnd fattade fel beslut. Det sörjer jag över.

Regionförstoring och utveckling är inte farligt utan nödvändigt!

Den 4 februari meddelade SD i Östergötland att de inte ville bilda en storregion med Småland eftersom det kunde hota den östgötska identiteten. Jag konstaterade åtminstone två saker: 1. SDs politik bygger på rädsla för det främmande. 2. SD är både förutsägbara och konsekventa. Allt främmande är hotande, även det som kommer från grannlänen. Det är trots allt ganska befriande. Man vet var man har SD. Det är å andra sidan den enda fördel jag ser med den politiken.

Nu har nästa inlägg kommit från SD i regionfrågan. Ett antal SD-företrädare från Kalmar län säger kategoriskt nej till storregioner. För SD är den nuvarande länsindelningen så optimal att förbättring inte är möjlig. Det gäller att bita sig fast i det gamla. Vår länsindelning är ju flera hundra år gammal. Allt gammalt är inte effektivt och vill vi framåt och ta tillvara gemensamma resurser på bästa sätt så måste vi våga ifrågasätta omoderna strukturer.

Det behövs nämligen regional utveckling för sysselsättning, kommunikationer och miljö samt en gemensam sektor som säkerställer människors vård-, utbildnings- och omsorgsbehov. Små regioner/landsting får allt svårare att finansiera sina verksamheter då befolkningsunderlagen minskar. Vi måste helt enkelt tänka nytt och modernt för att garantera alla invånares rätt till välfärd. Kanske är vi denna gång så medvetna att vi kan skapa strukturer som redan från början tar hänsyn till kvinnors och mäns lika värde? Det är värt att pröva!

En regions storlek är inte den enda eller ens den viktigaste faktorn som påverkar den regionala utvecklingen. Det är däremot självklart att en stor region i många avseenden har gynnsammare förutsättningar för tillväxt än en liten. Jag tänker då främst på satsningar inom hälso- och sjukvård, kommunikationer, kultur och utbildning. En större region kräver förstås nya demokratiska strukturer, men att utgå från att demokratin lider skada automatiskt vid regionbildning är att misstro sin egen förmåga till att utveckla demokratin samt att vara rädd för förändring.

Jag räds inte förändring, men jag vill lära mig av andra så att de värsta fallgroparna kan undvikas. Låt oss lära av Västra Götaland och Region Skåne som har kommit längre än vi. En framtida större sydostregion, hur den än kan komma att se ut geografiskt, har alla möjligheter att bli framgångsrik sedd ur ett invånarperspektiv, men det kräver noggrann planering och grundligt förankringsarbete. Låt oss då göra den resan och inte sätta ned foten för tidigt. Utveckling är inte farlig, men den kräver mod och positiv vilja samt klokskap i att skynda lagom. Det är egenskaper som tydligt lyser med sin frånvaro i SDs inlägg i regionfrågan.

Vi har långt kvar

Jag har inte lagt mig i diskussionen kring ny partiledare i S. Varför skulle jag det? Det är ju inte ens mitt parti, så varför ska jag bry mig? Varje förening väljer sina funktionärer helt suveränt. Det gäller i alla andra sammanhang, så varför inte i politiken också?

I förra veckan kunde jag dock inte låta bli att kommentera utvecklingen muntligt till en annan politiker (från ett helt annat parti, varken V eller S) apropå Mikael Damborgs inhopp i kandidatkretsen. "Vilket gubbvälde" sa jag och avsåg de fyra som nu är hetast, åtminstone i den allmänna rapporteringen. Då fick jag följande svar: "Det är väl kompetens som ska vara avgörande, inte kön".

"Ja, precis" sa jag, "och då finns det kompetenta kvinnor som inte ens nämns!"

Visst är det väl konstigt??? Ska man diskutera varför det inte finns kvinnor så handlar det om kompetens. Män har könskvoterat in sig själva i alla tider utan att nån har reagerat.

Detta är Sverige 2011. Vi har långt kvar, systrar och bröder!

Demokratisk utmaning

Demokrati är inte enkelt. Det kan ingen påstå som har lite innanför pannbenet. Länder med demokratiska traditioner kan ibland få för sig att slå sig för bröstet och se ner på andra som är i början på sin demokratiska resa. Demokrati tar tid. Det kräver blod, svett och tårar och en himla massa insikt, respekt, hänsyn och empati. Och vi, i gamla hederv ärda och demokratiska Sverige, har inte kommit ända fram än.

Lite problematiskt är det ibland att hantera demokratin. Demokrati är nämligen inte att alla får som de vill. Demokrati är däremot att alla ska få uttrycka vad de vill. Jag skulle aldrig få för mig att kritisera den som utnyttjar sin rättighet att säga sin åsikt i vilken fråga det än vara må så länge han/hon själv står för sin åsikt och inte låter påskina att han/hon representerar något kollektiv som han/hon inte har förankring i. Sånt där taktiserande ("du borde inte uttala dig om..." etc) är bara larvigt och utgör ofta ett otillbörligt maktmedel i syfte att på något sätt skrämma till tystnad. Vad man däremot måste tänka på är att den åsikt man uttrycker måste få bemötas och kritiseras. Det är lika mycket en rättighet, oavsett vem som säger det ena eller det andra. Tål man inte en diskussion då bör man nog betänka varför och tänka sig för nästa gång man ger sig in i en fråga.

Alltså, debattera, diskutera, lufta åsikter och bryt dem mot varandra. Det mår vi och samhället bra av. Men betänk att ALLA har samma rätt, oavsett positioner och erfarenheter. Det är DET som är demokrati, inte "Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra" som Napoleon sa i Orwells Djurfarmen.

Pyttsan McD!

Idag tycker jag att jag känner mig friskare än igår. Det är med andra ord inte riktigt lika snurrigt och det är inte fullt så många trumslagare som jobbar innanför skallbenet. Men det finns tecken på att världen håller på att bli tokig:
http://www.e24.se/business/it-och-telekom/android-kan-radda-varlden-och-gora-oss-lyckliga_2621481.e24

Kan man bli lycklig av en mobiltelefon? Kan den rädda världen??
Det är väl ungefär samma tanke som denna:
http://www.e24.se/lifestyle/mat-och-dryck/ett-happy-meal-och-ett-brollop-tack_2621355.e24

Genom att köpa ett bröllopskit på Mc Donalds så ska man leva lyckliga i alla sina dagar. Ronald McDonald ger garantier för ett långt och lyckligt äktenskap. Eller?

Är det som resultaten av privatiseringen av välfärden, om LOV, av de fristående skolornas vinstmaximering och av vårdbolagens alltmer stinna plånböcker som lyckliga och fulla flyger till skatteparadisen: Det är bolagen som blir lyckliga, inte brukarna. Det är bolagens vinster som räddas, inte världen. Och detta sker medan vi äter mer och mer flottiga cheeseburgare och köper flådigare och flådigare mobilnallar i tron att vi får lyckliga äktenskap och lyckliga liv och medan androidtillverkarna och McDonalds slickar sig om munnen.

Ja, huvudvärken kommer tillbaka. Det är väl inte konstigt kanske. Jag gifte mig i kyrkan, hade bröllopsfest i en skola och har en vanlig mobiltelefon utan touch-screen. Det är väl inte konstigt att man blir sjuk då. (Fast lyckligt gift är jag i alla fall. Pyttsan Mc Donalds!!!)

Sjuk måndag

Idag är jag hemma. Lugnt och tyst. Det går bara att vara upprätt korta stunder. Mesta tiden går åt till att ligga ner och småsova alternativt bläddra i nåt läsbart alternativt titta på nåt man inte vill se på TV. Hans Olsson körde ju ur redan i störtloppet så slalomen i superkombinationen har ju begränsat intresse även den, sett ur ett nationellt perspektiv i varje fall. Hur som helst, jag hoppas att en hel honungspomelo skyndar på tillfrisknandet. Första halvan åt jag vid tolvtiden. Snart slukar jag resten också :-)

Jag har dock hunnit registrera att KD tycker sig ha en politik som passar Alla hjärtans dag. Två inlägg på den blå tidningens insändar- och debattuppslag vittnar om detta. Nåja, det är bara en av 365 dagar. De resterande 364 bedrivs en KD-politik som är långt mer iskallt blå än hjärtevarmt röd. Det är inte bara ord som räknas, det är ju handling också. De sitter ju trots allt i regeringen och är med och styr skutan inklusive sjukförsäkringssystemen tillsammans med tre andra "blåisar".

I Kalmar diskuteras Oxhagen. Fritidsgården lägger nu ned pga lokalbrist inom förskolan. Det är tråkigt tycker jag. Lediga lokaler som kan användas som fritidsgård lär dock enligt media finnas inom ramen för det hyreskontrakt som är skrivet för Nya Oxhagsskolan, dvs i de gamla skollokalerna där en fristående aktör bedriver skola idag. Då bör man förstås ställa sig frågan om inte det hade gått att hitta lediga lokaler för förskola där istället? Jag anser att det vore mer logiskt att lägga förskoleverksamhet (barn i åldern 1-6 år) i nära anslutning till skolan (elever i åldern 6-11 år) än att flytta fritidsgården dit (ungdomar i åldern 14-16 år). Hur hippt är det att gå till sin gamla skola på kvällarna när man går i åk 7-9 på en helt annan skola? Men, är det den enda lösningen som står till buds så ska den naturligtvis undersökas. Även för fritidsgårdar är nämligen närhetsprincipen viktig och skolan ligger mitt i Oxhagen.

Den 17 december 2009 tog jag ett beslut. Det som händer nu visar att det var rätt. Jag har sedan dess lärt mig att lyssna mer på min intuition och min magkänsla och mindre på andra. Det var en jobbig process, men jag blev klokare av den. Det som inte dödar en härdar en heter det ju. Lika sant är det att det som skadar en gör ont. Jag har inte ont längre, utan är bara klokare. Och det känns ju bra :-)

Vart är vi på väg?

Jag gillar verkligen "På spåret" på fredagskvällarna. Jag är barnsligt förtjust i att följa med i de finurliga ledtrådarna och älskar att lyssna mellan raderna för att snabbt, gärna snabbare än de riktiga tävlande, komma på vilket resmål som är svaret. Och det lyckas jag med! Nåja, visserligen inte alltid, men NÅN gång får jag in en fullträff. Jag antar att det är lite pensionärsvarning att kolla på TV på fredagar, men det bjuder jag på. Ända sedan dottern var liten så har vi suttit där i TV-soffan hon och jag och kollat kl 20. Hon ritade till och med av Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg på den tiden. Den teckningen har jag kvar därhemma. Så, nu vet ni hur våra fredagskvällar såg ut och ser ut :-)

Men visst finns det anledning att fråga sig vart vi är på väg även i andra sammanhang. Vad händer med välfärden och våra gemensamma resurser när vi istället för att direktfinansiera vård, skola och omsorg ska lämna skattemedel till privata företag för att de ska producera tjänsterna istället? Varför är det plötsligt bättre att ha omsorg om bolagsägares privata plånböcker än att ha omsorg om små, gamla och sjuka? Vem har bestämt att man i privat och vinstdrivande regi uppfyller människors behov bättre? Hur kan det komma sig att kommunala driftspengar går till privatägda förskolor och skolor där kvaliteten inte upprätthålls? Varför är det självklart att plöja ner miljoner i hårda (manliga) sektorer medan mjuka (kvinnliga) sektorer ska snåla in och kosta så lite som möjligt? Är inte god kommunal service och nöjda brukare värt något alls i marknadsföringshänseende? Och vart är vi på väg när engagerade medarbetare, på olika nivåer och i olika sammanhang, inte får möjlighet att använda sina resurser i arbetet för det goda samhället utan istället mobbas ut???

Ja, det är inte svårt att hitta frågor att ställa, men det är svårare att hitta svaren. Jag tror att egoismen är en del av svaret. Den breder ut sig. Det är viktigare att tillskansa sig egna fördelar än att bidra till gemensam framgång. På något märkligt sätt har fartblindhet plötsligt blivit nåt eftersträvansvärt. Att "bry sig om varandra" är numera att "lägga sig i" eller så är det ett tecken på att någon inte är riktigt vuxen och seriös. Även i otroliga och oväntade sammanhang så kan medmänsklighet och empati beskrivas som "sandlåda". Det är oroande.

Det är upp-och-nedvända världen som gäller just nu, och det är svårt att se att vi är på väg framåt. Jag för min del tror att vi styr i full fart bakåt, åtminstone sett i moraliskt och etiskt perspektiv. Ska vi vända på skutan (eller Atlantångaren vilket nog är en bättre metafor) är det en synvända som ska till. Här ska (V)i gå i täten, vi som är övertygade om att vi löser problem bäst tillsammans och att vi gemensamt kan bygga en värld där man mår bra. Det förutsätter att alla, kvinnor och män, barn och vuxna, blåögda och brunögda och sjuka och friska värderas utifrån sitt människovärde och inte efter kön, plånbok eller ursprung. Det är till den världen åtminstone jag är på väg. Vill du följa med? Det är väl klart att du vill!

Dagens KS

Så har man landet i vardagen i Kalmar efter en sejour i Stockholm och i Jönköping. Här blåser det stormvindar så direkt lugnare blev det väl inte på hemmaplan.

Idag har jag varit på kommunstyrelsen, för första gången sittande vid sammanträdesbordet. På väggen finns en stor skylt om att det finns hörslinga i lokalen, men fungerar den? Icke sa Nicke. Och det tänker jag inte acceptera en gång till. Det är pinsamt. Ännu mer pinsamt är det ju när handikapp- och pensionärsråden sammanträder i samma lokal och inte heller då har teknikstöd i tillräcklig omfattning. Hur pinsamt är det på en skala tycker ni??

Vi hade en hel del splittring i de politiska cementblocken idag. Det handlade om transportplan och vindkraft. Vad gäller vindkraft så diskuterades bland mycket annat om det fanns fornminnen i Halltorp. Det är klart att det finns. Det stod i varje fall i underlaget till dagens beslut. Beslutet, som innebar att man tillstyrkte ansökan om att bygga kraftverk söder om Halltorp, röstades idag igenom av en majoritet bestående av S, MP och C. Vi i Vänsterpartiet förenade oss däremot med tre andra borgerliga partier och ville lyssna mer på Halltorpsbornas argument och intressen. Det var ett svårt ärende, men är man som jag underdog av naturen så är det svårt att inta något annat perspektiv än just detta.

Fornminnen finns förresten på många platser. Jag tyckte mig identifiera ett och annat i den borgerliga argumenationsfloran och värderingsgrunden ;-)

Proportioner

Jag sitter just nu på tåget på väg till Stockholm och ett sammanträde med partistyrelsen. Där väntar som vanligt spännande diskussioner. Att man sen bor i en av landets avkrokar och får börja resan kl 0430 hemifrån för att förhoppningsvis hinna till kl 10 får man väl se som lite grädde på moset. Vissa saker får man ta.

Tåget är än så länge i tid. Det skakar och har sig och värmen är så högt påslagen att det strålar från väggarna, men det funkar. Jag klagar inte, inte i dag. Jag är nämligen rätt trött på klagomål för småsaker. Det finns dagar då sådant känns tydligare än annars.

I Kalmar har man inte plockat ner alla juldekorationerna på stan. Det klagas det på. Det hänger några ljuskronor som lyser här och där. Det är också jobbigt. Det stod en tomte i Systraströmmen några veckor för länge. Det var ju skandal. Man måste helt enkelt leka med tanken: Hur hade det låtit om kommunen hade prioriterat tjugondag Knut-traditionen och därmed struntat i väghållningen på de ömsom slaskiga, ömsom glashala gatorna?

Sen nås man av situationen i Nordafrika. I arbetet för demokrati, ett styrelseskick som vi tar för givet, får människor offra sina liv. Diktaturer behandlar människor som ting, och skyr inga medel för att bevara status quo. Mubarak hävdar "Om jag avgår blir det kaos", och vi kan bara se på. Eller kan vi göra något mer? Ja, självklart. Självklart är det dags att omvärlden agerar och stödjer de förtrycktas demokratiska och mänskliga rättigheter. Vi har ett ansvar! Men istället har Sveriges självständiga röst i utrikesfrågorna tystnat. Vi sällar oss till skaran av tysta stater som går i stormaktens och försvarsalliansens ledband.

I världen pågår konflikter av olika slag. Alla har vi inte del i, men vilken konflikt som helst där människor lider nöd, förvägras mänskliga rättigheter, inte har tillgång till mat, vatten och adekvat vård är viktigare än några tända ljusdekorationer och en kvarglömd trätomte på en flotte. Vi får aldrig mista vår känsla för proportioner!

Teknikens under?

Den ultimata lyckan verkar vara att få en ny mobil. Det ska förstås inte vara en vanlig mobil, dvs en sån som jag har (en Nokia som man ringer och skickar sms med) utan det ska vara en iPhone eller en HTC-android som man gör precis allt annat med. Har du ingen ficklampa, använd mobilen. Har du ingen radio, använd mobilen. Har du ingen plånbok, använd mobilen. Och har du inget att göra, använd mobilen. Typ.

Goe liberalen har en sån där androidhistoria. Den förra mobilen föll bokstavligt talat sönder och man kunde inte längre skriva bokstaven t med den, så det var verkligen dags att byta. Nu har han fått en med någon form av ofrivillig snabbskrift. Det ställer till det ibland, som idag vid lunchtid.

Jag fick ett sms som fick mig att läsa ut följande: "Jag ska äta lunch på en kvart och sen köpa en laddad av ett barn". Va???!!!

I själva verket skulle han meddela: "Vi ses på Kvasten (affärshus mitt i stan) och äter och sen behöver jag gå till Baronen (ett annat affärshus i stan) och köpa en ny laddare."

Att kommunicera med nya media är inte alltid så självklart, men man lär sig väl med tiden, såväl att skriva som att tyda meddelandena. Ja, du sköna nya värld och teknikens sköna under som man alltid kan lita på ;-)

Bofink eller mes?

En liten pojke studerade ivrigt fåglarna som tog för sig av fröna på det lilla fågelbordet utanför köksfönstret.
–Pappa, vad är det där för fågel??
Pappa, (som var djupt försjunken i sin morgontidning och i sin egen frukost) svarar med trött röst:
-Det är en bofink....
När pojken för femte gången får samma svar på sin fråga
– Det är en bofink...
svarar han med en suck:
-Pappa, får en bofink se ut hur sjutton som helst????

Det här är en sedelärande liten historia. För det första kan man naturligtvis ställa sig frågan om det verkligen är på det här sättet vi bemöter våra barns uppriktiga och äkta frågor. Det är ju allvarligt i sig om detta är mer regel än undantag, och om det är mer regel än undantag så är det ju inte konstigt om barns naturliga nyfikenhet förbyts i vad man kan se som ungdomlig passivitet. Jag vill inte tro att det är så men inser att det finns en viss risk.

För det andra så kan man med rätta ställa sig frågan om hur vi använder våra begrepp och vad vi lägger in i dem. Jag tänker av naturliga skäl främst på socialism, demokrati och feminism. Kan man kalla sig socialist och inte arbeta för rättvisa, frihet och jämlikhet? Kan man kalla sig demokrat om man inte accepterar demokratins krav på öppenhet och folkstyre? Och kan man kalla sig feminist om man gång på gång använder sig av härskartekniker mot kvinnor?

Nej, det kan man inte, och det hoppas jag att man inte gör heller. För precis som bofinken är en bofink så är socialisten socialist, demokraten demokrat och feministen feminist i alla sammanhang, omständigheter och miljöer. Vill man inte vara det, så ska man nog inse att man är något annat. Kanske en mes ;-) och de är ju i och för sig rätt söta de också, fast på ett helt annat och mycket mindre provocerande sätt för det rådande samhället.

Antiklimax

Vilken antiklimax det blev! Här skulle finansiering och beslutsprocess debatteras, och så kunde man inte ställa något sådant under proposition. Hå hå ja ja....

Vad kan man lära sig av detta?
Jo, att man måste vara vaken när klubban går i nämnder och styrelser. Att man alltid måste fråga om något är oklart. Att man alltid har ett ansvar vid beslut som man deltar i. Att man alltid måste kolla om det finns nåt att läsa mellan raderna.

Innan det är för sent.

Men jag hoppas också att man lär sig att beslutsprocesser i demokratiskt valda organ måste vara tydliga och transparanta. DET är viktigt.

Demokratin kräver respekt!

Betänk vad som händer i Afrika just nu. Människor offrar livet i sin kamp mot förtryck och för medsyskonens rätt till åsiktsfrihet, yttrandefrihet och demokratiska val. Vi har sett demokratiseringsprocessen på andra håll i världen, i Östeuropa och i Sydamerika. Man har inte lyckats överallt fullt ut, men på många håll är man på väg. Ett folk som kräver sin rätt kan man i längden inte slå ner. Folkstyret vinner, men man får offra både blod, liv och bekvämlighet. Även vi i Sverige har fått kämpa med detta. Vår demokrati har vi inte fått gratis. Den har andra betalat, med sitt blod, för ganska länge sedan.

I en demokrati är det naturligt att alla inte tycker likadant, och även om flera av oss faktiskt vill åt samma håll så är vi inte alltid överens om hur vägen dit ska, kan eller bör se ut. Vi har ju numera möjligheten i Sverige att diskutera allt detta öppet och ljudligt. Rättigheten är skyddad i själva grundlagen. Vi borde vara mer tacksamma för att vi har kommit så långt, och inte ta till enkla knep för att få tyst på meningsmotståndare.

Som Vänsterpartist får man ofta en bokstav klistrad på sig. De flesta vet vilken bokstav det är. Jag är hjärtinnerligt trött på den diskussionen och på att vara tvungen att lägga tid på att förklara varför den bokstaven inte sitter där motståndaren hävdar att den sitter. Varför ska jag behöva lägga tid och energi på en retorisk felaktighet hos motståndaren? Varför lyssnar hon/han inte på vad jag säger istället? Förmodligen för att hon/han inte vill. Hon/han vill leka med den där halmdockan istället.

Det är missbruk av demokratins spelregler. Det är varken rättvist eller framåtsyftande. Det är bara respektlöst och fegt. I själva verket vågar man inte ta den andra diskussionen, den som handlar om rättvisa, jämställdhet, jämlikhet och allas lika värde. Det är lättare att kalla oss bokstavsbarn och leka med halmdockor än att försvara en rättvisa som flyr sin kos i takt med att välfärden krymper och kvartalskapitalismen tar över.

Det skrämmande är att fegis-tekniken sprider sig och att dockleken blir allt vanligare. Är inte vår demokrati mer värd än så? Ska vi inte hellre ta tillvara de möjligheter vi har att lyssna och prata med varandra? Är det inte på något sätt mer respektfullt gentemot demokratin? Jo, det tycker jag. Absolut.

Dagens bön och gårdagens sång

Herre, för var dag Du ger
visa mig så att jag ser
vägen Du vill jag ska gå
Låt din vilja ske
så att varje dag jag kan
bli ett redskap för din hand
Hjälpa andra, tjäna Dig
leva för Ditt rike på vår jord.

Herre, för var dag Du ger
får jag kraft att orka med
När det mörknar och blir svårt
vet jag ändå att
i min svaghet bär Du mig
All min trygghet finns hos Dig
Där kan ingenting som finns
skilja mig från kärleken Du ger.

Detta är en sångtext av Hans Dahlin som skrev sånger till Helsongborgskören GA Gospel på 70-80-talet. Vi framförde den i Västerportkyrkan igår. Faktum är att den är mer aktuell idag än igår.

Att kompromissa med sig själv

Janis Joplin hade nog sina problem, men hon levde i en hård värld och med svåra omständigheter. Hon exploaterades och fick sin mänskliga frihet beskuren, och samtidigt kom hon i åtnjutande av en tillvaro som de flesta av oss aldrig kommer ens i närheten av. Som människa tror jag inte, trots allt, att hon hade det optimalt. Missbruk följer ofta som en konsekvens när livet inte erbjuder det mest basala. Det finns fler exempel på det. Missbruk av droger (alkohol och narkotika) kanske är det första man tänker på, men man kan också missbruka relationer, människor och makt. Det är på samma sätt tecken på att något inte står rätt till.

Hur som helst, Janis Joplin sa, trots sin drogmissbruksproblematik, en hel del kloka saker, t ex
Kompromissa inte med dig själv. Du är allt du har.

Det är tänkvärt, rätt och riktigt, men inte alltid lätt. Sina innersta värderingar kan man ju inte tänka bort, åtminstone inte jag. Men vi människor är som sagt olika och vi har olika värderingar. För en del kanske det inte spelar nån roll alls, men det gör det för mig och tydligen också för Janis Joplin.

Kackel

Så här, tidigt på lördagen, gör jag följande reflektion:
Bittra föredettingar som saknar tiden i rampljuset är lite pinsamma, speciellt när de tar sig själva på stort allvar. Mitt råd är: Kackla gärna vidare, men det låter illa i de flestas öron. I föreningen för inbördes beundran kanske det ändå är gångbart.
Eller vad tror ni?

Välkommen hem!

Jag fick en CD i julklapp av min plastson. Det var Sissels senaste. Samtidigt fick jag biljetter till hennes konsert i Kalmar av min käre make. Här är ett smakprov från skivan:
http://www.youtube.com/watch?v=Focb2QRor-s

Vilken röst hon har! Den har en klarhet som jag inte hittar någon annanstans, som en porlande klar och frisk norsk fjällbäck :-) Nu förgyller hon de gånger jag sitter i min lilla bil och tar mig fram på de ishala gatorna. Snacka om bonuseffekt!

Texten går inte av för hackor den heller. Dra gärna parallellen till berättelsen om den förlorade sonen. En översvallande kärlek, oberoende av gärningar och sinnesstämningar. Det känns så skönt att veta att vi är välkomna hem!

Ny mandatperiod, nya utmaningar

En ny mandatperiod har just inletts. För många förtroendevalda innebär det ändrade förhållanden. Just här i Kalmar känns det som om tidernas generationsskifte är på gång. Det är väldigt mycket nytt folk i nämnder, presidier och arbetsutskott. Nåja, en del sitter ju kvar som vanligt och som väntat, men på många håll är det många helt nya ansikten. Det är ju både plus och minus.

På plussidan finns förstås det där med friska nya ögon och nya perspektiv. Som ny kan man ställa de frågor som man inte ställer som erfaren inom området, trots att det kanske skulle ha behövts. Det finns också en hunger och förändringsvilja när man är ny och som man inte lika ofta hittar hos den som är gammal i gamet. Det är också positivt, och sådant behövs. Att elda lite under baken på gamla föreställningar och "så har vi alltid gjort"- och "så kan man inte göra"-attityder skadar ju inte. Själv tycker jag att sådant är roligt, och jag skulle inte vilja bita mig fast i gamla uppdrag som man har haft i åtta eller kanske ännu fler år. Jag satt i en nämnd i tolv år en gång i tiden. Det var för länge. Man lär sig av sina misstag.

Men på minussidan finns också behovet av kontinuitet, en kontinuitet som i de allra flesta fall är positiv och inte negativ. Det är inte lätt att som ny politiker inom ett område hamna i ett sammanhang där alla andra också är lika gröna, och där man inte har vare sig historia, erfarenhet eller kompetens. Man skaffar sig inte det hur snabbt som helst, men medan man gör det så rullar ju verksamheten ändå. Den måste ju göra det.

Här finns risken att politiken abdikerar. Det är INTE bra. Det verkar dessutom kontraproduktivt eftersom nyvalda i det läget kan börja tro att de inte spelar någon roll. Är det dessutom det allra första uppdrag man har så är den risken ännu större. Man behöver lite mentorskap, och det är ju svårt när alla är lika nya och de förra har lämnat skutan helt och hållet. Sen måste man ju ställa frågan: Vem är det som styr när de styrande inte gör det? Det är ju ungefär som på julaftons Kalle Anka-program där Musse och Kalle (och Långben också skrämmande nog) tror att Långben kör bilen med husvagnen nerför serpentinvägen när de alla tre sitter just i husvagnen och äter frukost i godan ro.

Visst ska vi värdera nya perspektiv och vi ska se till att ta för oss när vi hamnat i nya sammanhang, men vi får inte samtidigt hamna i fällan att förminska betydelsen av kunskap och kompetens. Jag ser just nu lite för mycket av den varan kastas på sophögen, och det händer dessutom alltför ofta. Ska politiken få styra, vilket ju är meningen med de demokratiska valen, så måste man få förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag som förtroendevald. Det betyder att vi självklart måste hantera betonghäckar och bromsklossar men UTAN att nedvärdera mångårig erfarenhet och förvärvad klokskap. Visst, det är svårt, men man ska väl ändå försöka att hantera verkligheten på ett klokt sätt och inte bara riva ner utan att ge förutsättningar att bygga upp?

Vad gör vi?

I lördags var vi på en utställning här i Kalmar. Det var på galleri Monica Strandberg och den handlade om vuxenmobbing. Läs mer om utställningen via länken http://www.gallerimonicastrandberg.se/

Det var en ganska omskakande upplevelse. Vuxenmobbing existerar på betydligt fler ställen än vad vi vill tro och i betydligt fler sammanhang än vi kan föreställa oss. Det kan handla om att information undanhålls, att man slutar att prata när någon kommer in i ett rum, att det intrigeras och prasslas bakom stängda dörrar och att människor därmed inte tillåts att utföra de uppgifter de är satta att utföra. Situationen blir ohållbar.

Utställningen tog egentligen inte ställning enbart till förmån för den som upplever situationen som offer. Den fick oss också att tänka till kring förövaren och det perspektiv som han/hon kan ha. Det är ju långt ifrån alltid som en som deltar i mobbingprocesser är riktigt medveten om vad som händer. Situationen kan te sig logisk, men är inte logisk. Problemet är att vi inte pratar om det. Vi vill inte se, och låter därför situationerna växa oss över huvudet. Personliga tragedier och ruinerade liv blir följden. Det är inte rimligt.

Vi måste våga ta itu med missförhållanden. Vi måste våga se varandra och vi måste våga säga ifrån när vi ser att människor drabbas av skitsnack och orättvisor. Visst, det kanske kostar på, men kostar det inte mer att sedan veta att man inte gjorde vad man kunde för att förhindra en tragedi? Svarar man inte ett bestämt "jo" på den frågan är man nog, som det uttrycks i Bröderna Lejonhjärta, bara "en liten lort".

Vi har ansvar för varandra. Det ingår i det samhälleliga uppdrag som vi människor har och det kan vi inte fly undan. Vad gör vi för att leva upp till det ansvaret när det gäller vuxenmobbing? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Om en värkande högerarm och vikten av att pröva nya saker

Jag har ont i höger arm. Jag har ingen aning om vad det är, men en partikompis föreslog att jag skulle kolla om det möjligen kunde vara fenomenet musarm. Således provar jag nu att lägga musen på vänster sida på skrivbordet, men ack så handikappad man då blir och så lång tid allting tar. Men OK, jag provar. Det kanske hjälper. Då kan det vara värt det. Kanske kan jag sova lite bättre natten som kommer?

Egentligen borde man pröva betydligt oftare att göra saker på nya sätt. Jag är extremt högerhänt och kan visserligen skriva med vänster hand, men det blir spegelvända bokstäver vilket försvårar tolkningen, speciellt om andra än jag ska läsa texten. Jag tror dock att det går att öva upp sig. Det är precis likadant som på andra områden. Är man inte van vid att uttrycka sig på ett visst språk, så är det svårt i början, och lär man sig i skolan att bara använda skrift- och talspråk så blir man bestulen på en hel massa andra uttrycksmedel. Det är därför den estetiska verksamheten är så viktig, och den är viktigare för den som inte redan är specielintresserad än för den som redan går på kulturskolan eller deltar i idrottsverksamhet på fritiden. Och det är därför som den borgerliga regeringen tänker så fel när skolan ska göra sådan verksamhet valbar för dem som har specialintressen.

Vi behöver få utveckla hela vår förmåga. Då måste vi få pröva på och det är viktigast medan man är ung och ännu inte har drabbats av vanföreställningen att man inte kan nåt och dessutom tror att man inte har förmågan att lära sig. När man är liten är ju det mesta möjligt och nyfikenheten har man fortfarande kvar.

Alltså: Vi behöver MER estetisk-praktiska inslag i skolan, och vi måste lära oss att det är OK att pröva på och både lyckas och misslyckas. Det utvecklar personligheten. Att vi sen kan minimera musarmsproblemet är förstås en extra bonus :-)

Det är viktigt att vara behövd

Idag har jag varit i kyrkan och spelat orgel igen. Det känns bra. Sen låter det väl inte alltid som jag skulle vilja att det skulle låta, men nåja, det gick ganska bra. Fötterna hänger med hjälpligt på pedalen, men det finns en hel del att ta igen efter två års uppehåll. Man har dessutom införskaffat en digitalflygel, och den är jag ju inte riktigt vän med, det kan jag erkänna. Det kanske ger sig med tiden, men den låter konstigt i mina öron. Jag är ju van vid att känna klubbslagen och ha kontroll över mekaniken och akustiken, men det är nya tider nu. Man får väl ge den nya tekniken en chans. Ostämd lär den ju inte bli i alla fall.

En ny pastor välkomnades idag. Församlingen har haft tjänsten vakant ett bra tag, så det är välbehövligt. Jag önskar Mikael lycka till. Han har ett viktigt uppdrag, och han behövs. Det är en församling som bär sina speciella utmaningar, det ska man vara medveten om. Ibland blir det mer politik än teologi från talarstolen beroende på vem som står där, och det kräver ett visst mått av omdöme och fingertoppskänsla att hantera. Vi har alla ett ansvar, så visst ska det väl gå bra trots att vi aldrig kommer att bli eniga i alla frågor. Det är väl det som är tjusningen med såväl politiska partier, föreningar som församlingar. Man förenas i det viktigaste, man strävar mot samma mål, men det finns en bredd när det gäller åsikter och värderingar. På det sättet kan man hålla ihop trots att man inte är eniga i allt och det finns också utrymme för alla som vill vara med.
"Se hur dom älskar varandra,
Se hur dom bryr sig om,
Vitt förgrenade men förenade
och med enade hjärtan:
En är för alla , alla för en"
som vi sjöng för många år sedan. Det är det stora, nämligen kärleken, som förenar. Att vi sedan är människor, med allt vad det innebär i form av känslor, brister, skavanker och problem, gör ju att fullkomligheten kan kännas lite avlägsen minst sagt. Det är då gott att veta att fullkomligheten får nån annan stå för. Gud gör det nämligen bäst. Det ska man komma ihåg.

Nu ska jag spela på söndag igen, fast på kvällen och i en annan av stadens kyrkor. Där ska jag kompa två vänner som sjunger. Det blir lite repris på idag för jag kompade dem idag också. Det ska också bli skoj hoppas jag att se den kyrkan från insidan igen. Nu gäller det bara att jag har vett att säga ifrån så att jag inte springer in i väggen och tar på mig för mycket uppdrag. Å andra sidan är det ju roligt att vara efterfrågad. Det är skönt att veta att man kan göra någon nytta. Det behöver speciellt jag känna speciellt nu. :-)

Båtanknytning?

Vi ska ha en båtmässa i Kalmar i maj. Det är ett jätteroligt initiativ! Självklart ska vi som en kuststad värd nämnet, låt vara att skärgården i princip bara består av Öland, profilera oss på den marina sidan. Nu är tydligen prins Carl Philip inbjuden för att inviga eventet.

Tja, jag har väl lite svårt för den monarkistiska yran, det erkänner jag. Jag erkänner lätt att jag inte direkt vurmar för ett så omodernt system. Jag tycker väl att det finns personer med klarare anknytning till båtlivet. Båtdesignern Pelle Pettersson till exempel, med seglingsmedaljer från två OS och till och med ett världsmästerskap. Eller varför inte Fredrik Lööf och Anders Ekström som tävlar i starbåt och finnjolle med två bronsmedaljer i olympiska spel?

Men OK, det kanske ska vara kunglig glans. Då borde väl prins Daniel vara den givne. Det skulle vara en liten kompromiss ändå. Han är ju prins men ändå en man av folket och så kommer han från Ockelbo. Om inte det är båtanknutet, då vet inte jag vad som är det. ;-)

Rättvisa?

Man kan ju ställa sig frågan om det hade blivit samma utslag om det varit andra klubbar än klubbar från Kungliga Hufvudstaden inblandade:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/sverige/elitserien/aik/article8439093.ab
Jag tillåter mig att tvivla.....
Upp till kamp MOT läktarvåldet och FÖR det friska föreningsliv som betyder så oerhört mycket för vårt samhälle!

Det är dags nu!

Igår var det partiledardebatt i riksdagen, eller vad man nu ska kalla det. Det blev mer avtackning än debatt, och det är väl i och för sig naturligt när läget var som det var. Självklart ska man uppmärksamma avgående partiledare, men frågan är om just riksdagens partiledardebatt är det mest lämpliga tillfället. Nåja, det kommer ju fler debatter. Och fler partiledare. Så vi går vidare istället.

Jag håller istället på att fundera över vad som händer i skolvärlden. Till hösten startar den nya gymnasieskolan, den borgerliga skolpolitikens flaggskepp med FP-Jan Björklund vid rodret. Tja, det blir väl ungefär vad man förväntade sig. Skolan ser ut ungefär som när jag gick i gymnasiet i början av 80-talet. Det är 30 år sedan. Det är i stort sett samma linjesystem som då, kraven sänks på yrkesförberedande program även om de är treåriga och ambitionen att skilja agnarna från vetet redan vid 16 års ålder är densamma som då eller kanske ännu större. Ack så trist det är när utvecklingen tar stora kliv åt fel håll, nämligen bakåt.

Den svenska folkskolan infördes 1842, i ett tidevarv som till stora delar genomsyrades av upplysningen, det encyklopediska bildningsidealet och en begynnande industrialisering. Det fanns ett bestämt kunskapsstoff som skulle läras ut och medlet för detta var skolan. Dessa kunskaper skulle sedan användas i yrkeslivet och för att utveckla det svenska samhället. Vad vi nu ser inom gymnasieskolan är en återgång till denna syn. Har något förändrats sedan dess?

Ser samhället likadant ut? Kan man förutsäga framtiden? Vet vi NU vilka kunskaper och färdigheter ungdomarna behöver SEDAN? Svaren på frågorna är nej, nej och åter nej. Sanningen är att vi aldrig tidigare har haft så svårt att förutsäga framtiden. Vi har ett samhälle som till allra största delen är helt annorlunda mot förr, och vi har ett läge där skolan absolut inte har monopol på kunskaper och färdigheter. Detta blundar den borgerliga skolpolitiken för. Med vad man lyckas saluföra som vanligt sunt förnuft kör man den svenska skolan i botten. Med "det var bättre förr"-byggstenar ska man bygga en skola som är både omodern och utvecklingsfientlig redan vid sjösättningen. Hujedamej.

Vi har misslyckats. Skolan är värd ett bättre öde. Vi har inte lyckats formulera självklarheterna på ett sätt som har gjort dem begripliga. Vi har inte lyckats frigöra oss från "flumskolestämpeln" utan låter oss förknippas med kravlöshet och ansvarslöshet och bilden av en abdikerande lärarkår. Inget av detta stämmer! Vi har en skolpolitik som uppvärderar lärarkompetensen, som sätter eleverna i centrum och som vill ge reella möjligheter till varje elev och hennes/hans inneboende drivkraft att utvecklas och uttrycka sig i ett samhälle som står i ständig förändring. Gammal skåpmat och gamla verktyg räcker inte. Det är inget fel på hammare och spik, men man kan inte använda dem till att reparera datorns brandvägg. Det är just såna åtgärder som högerpolitiken tänker genomföra, och resultatet lär inte vänta på sig. Skolans legitimitetsproblem lär bli än större när den tar avstamp i ett samhälle som inte längre finns. Vi måste formulera alternativet på ett begripligt sätt, även om det är svårt. Det är dags att göra det nu. NU.

Stolpe in

Idag var det gnistrande minusgrader igen när man vaknade. Det känns gott! Och min pappa har kommit hem. Det känns ännu bättre! Och så fick jag den här länken från en god vän:
http://www.andiesisle.com/creation/magnificent.html

En del dagar är stolpe in. Det är de dagar då övertygelsen om att den Skapare man känner riktigt väl existerar i verkligheten är starkare än den är vissa andra sorters dagar :-)

Funderingar medan hemsidan ligger nere

Idag hade jag tänkt att lägga tiden på att fixa till vår hemsida. Det är ju många nyheter som ska in där efter ett valår, flera nya företrädare ska presentera sig och uppdragen har omfördelats. Tyvärr får jag inget gjort där just nu. Det går nämligen av okänd anledning inte att ta sig in på hemsidan. Då får jag göra nåt annat så länge. Det är ju inte så att det är brist på arbetsuppgifter, men alla är som sagt inte lika kul. Städning på partiexpeditionen är till exempel absolut lågprioriterat. Dessutom var det jag som städade de senaste gångerna, så det kan inte vara min tur igen. I ärlighetens namn är det inte så himla stimulerande att använda dammsugare från medeltiden på mattor som pulveriseras så fort man rör dem.... Jag förstår att folk drar sig för att göra nåt, men det gäller i högsta grad även mig, så det så. Med lite modernare apparatur och bättre förutsättningar skulle tröskeln inte vara lika hög.

Apropå maskiner: I morse när vi åkte in till stan så hamnade vi i en liten rad med bilar som hade turen att ha en vägmaskin framför sig (vilken sorts marskin det nu var, det var i varje fall en lång arm där fram). Jösses, vad bråttom alla fick! Visst, det kanske var en och annan som skulle till tåget, men troligen långt ifrån alla. Hur som helst, den ena vansinnesomkörningen efter den andra kunde man bevittna från sin plats i kön. Jag antar att det svors en hel del i bilkupéerna över maskinen som hade mage att befinna sig på fel väg vid fel tidpunkt. Det roliga är att det inte alls är samma sak när man, speciellt män alltså, får möjlighet att provköra stora mäktiga maskiner själva. Då är det helt annat ljud i skällan. Vad är det med män och deras förhållande till stora maskiner egentligen???

Tja, det är ju en fråga man kan reflektera över när man har tid. Nu ska jag återgå till hemsidan och till bokslutet. Förhoppningsvis funkar det bättre nu. Annars får jag väl kapa en vägmaskin och köra ut och reta några bilister, för dammsugaren lockar inte alls ;-)

Stolpe in!

Ibland kan livet vara stolpe in! När jag behövde det som allra mest sprang jag på en av de människor som jag brukar bli glad av, och det blev jag idag också. Tänk vad en liten pratstund på en slaskig parkeringsplats kan betyda för självkänslan!

Vi är ju många som har åkt på smällar av livet. En del smällar blir man liggande ett tag av, andra kan man skaka av sig ganska fort och snabbt spela vidare medan vissa smällar tar lite längre tid att bearbeta. Jag är som sagt inte ensam om det, fast det är lätt ändå att känna sig ensam när man sitter mitt uppe i eländet. Att i ett läge, när man håller på att arbeta sig tillbaks, springa på en människa som har varit riktigt mörbultad men jobbat sig upp igen är en källa till inspiration. Det GÅR att gå vidare! Och man är inte ensam!

Tack du medmänniska för pratstunden idag! Jag blir så glad när jag ser dig. Jag önskar att jag hade varit tydligare med att tala om det, men eftersom vi känner varandra så pass bra så är det min förhoppning att det framgick ändå :-)

Förändringens vindar blåser

Julen är slut. Idag lämnade vi vår vackra julgran till en av de sopbilar som har samlat in granar som ska användas som biobränsle i det nya kraftvärmeverket. Det var inte utan en viss känsla av vemod som man i milda vårvindar gick på de töiga snorhala gatorna med granen på släp. Julen är speciell, och nu är den sorgligt över på riktigt, men julens budskap kan vi leva i under hela året. Det är ju gott i alla fall!

Även på andra områden blåser förändringsvindar. Krav ställs på partiledarbyte. Socialdemokraterna byter, Miljöpartiet byter och jag tror att vi kommer att få se ännu fler byten inom en inte alltför lång framtid. Problemet är att ett partiledarbyte alltid sätter fokus på person och politiken kommer under den processen i andra hand. Det är en anledning till att jag anser att den här diskussionen är feltajmad. Vi måste ju ha NÅN form av politisk opposition under första halvåret 2011. Det förtjänar väl alla de människor som lider av regeringsalliansens välfärdsfientliga politik? Det finns ju alternativ, och vi har ansvaret att visa på sådana. Varför ska vi slarva bort den möjligheten?

En annan anledning är att jag tror att man gör det alldeles för lätt för sig om man tror att en förändring kommer till stånd bara för att man byter partiledare. Visst är partiledaren viktig, men han/hon kan inte i ett trovärdigt och seriöst parti betyda allt. Politikens innehåll och medlemmarna spelar oerhört viktiga roller. Vi som är ett parti som vill betona politik mer än person ska nog se till att hålla balansen här. Vi har gjort en rad dåliga val, och det man först och främst ska göra i det läget är att självkritiskt reflektera över sina egna aktiviteter och ställningstaganden. Partiet består av oss medlemmar, och var och en av oss har ett speciellt ansvar. Vad har JAG gjort? Vad har jag INTE gjort? Hur har JAG levt upp till det förtroende jag har fått genom de förtroendeposter jag har innehaft? Hur har JAG förankrat mina ställningstaganden hos våra väljare? Kunde JAG ha gjort på något annat sätt? Finns det något JAG kunde gjort för att profilera Vänsterpartiet på ett tydligare sätt? Frågorna är hur många som helst, och ingen av oss kommer undan dem. Den enda vi kan förändra är nämligen oss själva. Det är där förändringen börjar. Att sitta och vänta på att Messias ska komma i form av en ny partiledare är fåfängt. Visst kan vi byta partiledare, men ska det hända nåt positivt så måste man vara beredd på att och vilja förändra sig själv först och främst.


Jag för min del har slängt ut den vackra granen, packat ner belysning, glitter och kulor i regnbågens alla färger i källaren och för att markera att något nytt är på gång så står istället en liten fontän i vardagsrummet. Där porlar ro- och livgivande vatten medan två människor sitter och håller om varandra alldeles framför. Den är i sig en berättelse om det samhälle jag vill vara med och bygga, ett samhälle i ständig förändring men där kärlek, värme, solidaritet, omtanke och trygghet finns i centrum. Hur ska vi se till att förverkliga det samhället på andra ställen än i fontänen i mitt vardagsrum? Det är en viktigare fråga än frågan om partiledarbyte, om det nu är verklig förändring vi vill ha.

"Bilderna alla talar om"

Jag bläddrade på Aftonbladets hemsida. I själva verket är det så att jag just nu sitter och gör upp en förteckning med samtliga våra förtroendevalda och samlar in telefonnummer och adresser, och då blir man lätt lite snurrig i bollen. Ibland måste man liksom göra nåt annat, annars blir det ännu mer fel. Alltså surfade jag in på Aftonbladets hemsida.

Där stod det i stora svarta bokstäver:
Bilderna alla talar om!

Jag började tänka. Vilka bilder talar JAG om? Inga, vad jag vet. Vilka bilder BORDE jag tala om? Förmodligen de bilder som man möts av dagligen, de bilder som visar på hur människor glöms bort av välfärdssamhället Sverige, de som inte får jobb, de som utnyttjas i Fas3, de som utförsäkras och de barn som växer upp i familjer där fattigdomen breder ut sig pga den nu härskande mentaliteten som går ut på att var och en ska sköta sig själv, och om inte det går så ska man skämmas. Jag BORDE också tänka mer på de människor som i fattiga och katastrofdrabbade länder lider nöd pga den rika världens hänsynslösa kapitalistiska exploatering och utsugning av såväl människor som råvaror och miljö. Fler tankar borde jag också skänka de människor som lever under förtryck och saknar demokratiska och andra mänskliga rättigheter. Detta BORDE jag tänka på, MER än jag gör idag, det vet jag. Jag ska försöka bättra mig.

Man Aftonbladets rubrik handlade om nåt helt annat, nämligen om bilder på prinsessan Madeleine och en yngling. DET har jag inte en tanke på, inte ens nu när jag vet att det finns bilder på dessa två. Så dumt av mig. Jag ber naturligtvis om ursäkt för att jag inte bryr mig om denna en av livets allra största väsentligheter utan på något vis anser att prinsessans privatliv inte rör mig i ryggen utan bör vara hennes egen sak att bry sig om.

Bara några småsaker

Helt apropå bara:

• Allting har sin tid, även partiers diskussioner kring nutida och framtida ledarskap. Jag tror inte den tiden är inne, för att vara både försiktig men också tydlig här och nu.
• Även en blind höna kan hitta ett korn. En och annan nätkommentar från den borgerliga sidan kan faktiskt vara både fyndig och på pricken.
• Vissa ställningstaganden får ifrågasättas, andra inte. Det är visserligen ingen nyhet, men det kan ändå behöva sägas. Det är skönt att man tillhör ett demokratiskt parti med högt i taket och långt till dörren.
• Politik är inte att leta syndabockar utan att bygga ett fungerande samhälle. Om alla kunde sätta utvecklingen framför syndabocksletandet och felsökningen skulle den politiska debatten kännas lite friskare och framförallt roligare.
• Med julen försvinner en stor del av nötterna från affärerna, ett fenomen som förpestar inköpsrundorna för oss allergiker. De sega gubbarna finns dock kvar. De är tyvärr inte säsongsberoende ;-)

Den Långa Sömnen

De som känner mig vet att Py Bäckman är en av mina absoluta favoriter. På ett alldeles speciellt sätt talar hennes texter direkt till hjärtat, åtminstone till mitt men jag tror att vi är många som känner på samma sätt. Det är en oerhört värdefull gåva hon har fått och som hon förvaltar väl.

Jag tror att jag har publicerat den här texten förut, men det skadar inte att göra det igen. Den är från albumet "Sista föreställningen", en julklapp från tidigt 80-tal som jag lyssnar på än :-) Det är länge sedan, men texterna är minst lika aktuella nu.

Den Långa Sömnen

Var du vilsen
var du rädd
var du förbjuden?
Blev du tystad
och förkrympt
till ingenting?
När du vågade
i ögonblick av styrka
blev du då hånad
och betraktad som ett ting?
Ett föraktfullt grin
drar ut
den snörpta munnen
Klyver ansiktet
som riktats åt ditt håll
Du ser blicken
och din lust
är som försvunnen
när Du ser aktören
stelna i sin roll
Men
Du vet att sömnen
hör till ditt förflutna
Du har inte tid
att låta åren gå
Aldrig
sälla dig till skaran
av förskjutna
eller dom
som tvingades tassa runt på tå

Vaken igen
[och du ska leva nu]

Du är vaken nu
och ställer dig
på vågen
Se
du väger mycket
tyngre än du tror
Det du sått
det kan du skörda
nu med råge
Du blir yngre
fast du växer
och blir stor
Och när livets kyss
har brutit våra bojor
ska vi aldrig mer
förneka oss
och lämna bort våra liv

Vaken igen
[och du ska leva nu]

[Text & Musik: Py Bäckman]

Passiviserande skolpolitik, suck!

Ja, man är ju tyvärr inte förvånad
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article8399910.ab

Jan Björklund säger alltså nej till att ge eleverna möjlighet att överklaga betygen. Det är obegripligt men logiskt. I Jan Björklunds värld är nämligen eleverna skolans värsta fiender. De ska vara där, göra som lärarna säger, inhämta den kunskap som läraren definierar som "rätt" kunskap och därutöver inte engagera sig. Elevdemokrati är ett begrepp som måste anses vara ett fult ord i Folkpartiets skolpolitik, eller ska jag hellre säga Jan Björklunds skolpolitik? För inte är den väl vare sig särskilt liberal eller folkpartistisk?

Skolan är till för eleverna, det är min klara ståndpunkt och utifrån den ska skolans uppdrag formuleras och utföras. Risken att elever skulle bli orättvist behandlade av den svenska lärarkåren ska inte överdrivas. Vi har, i synnerhet i de offentligt drivna skolorna, väl utbildade lärare som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt och med elevernas bästa för ögonen. Det finns dock en risk att det blir fel ibland, och då måste det finnas möjlighet att korrigera det. Även solen har som bekant sina fläckar. Det nu liggande förslaget kanske inte är perfekt det heller, men det är ett steg åt rätt håll. Elevernas rättssäkerhet måste stärkas, inte försvagas. Det är ju deras liv och framtid det handlar om.

Blir det dessutom verklighet med det huvudlösa förslaget att skriva in skolk i betygen så tar Jan Björklund ett steg till i riktning att göra skolan elevfientlig istället för utvecklingsbefrämjande. En elev som i tonåren kan ha trassliga perioder av orsaker som ligger långt utanför elevens egen kontroll och i och med sitt betyg får "Trassel-pelle-stämpeln" i pannan för resten av livet. Snacka om att dela in våra ungdomar i A- och B-lag!

Jag hoppas för våra elevers skull och för Sveriges framtid som välmående nation att Jan Björklund lyssnar på de tunga remissinstanserna och överraskar mig åtminstone lite grann. I en enda fråga kan väl eleverna få utöva inflytande över sin egen utbildning och dess resultat, eller är det för mycket begärt? Hur kommer Sverige att se ut om vi fostrar fram initiativlösa ungdomar som inte får lära sig att ta ansvar för sina liv? Hur kommer det att bli om våra elever vänjer sig vid att andra bestämmer över dem? Vad betyder det för vår demokrati och för vår samhällsutveckling? Jag vågar knappt tänka tanken, så farlig är den.

Gnäll inte längre, gör nåt!

Ibland får man faktiskt besinna sig lite grann och välja väg med förnuftet. Annars kan det bli fullständigt fel.

Visst, vi gjorde ett skitval. Vi fick inte en ny rödgrön regering. Vi gick tillbaka som parti. Efter valet tappade vi vårt trepartisamarbete och självförtroendet fick sig en rejäl törn liksom självbilden. Det kan man tillåta sig. Det är OK att tjura efter valet, men nu måste man rycka upp sig. Det enda vi kan förändra är framtiden och oss själva. Andra kan vi knappast göra nåt åt, utan var och en sköter sig själv och fattar sina egna beslut. Det gäller såväl enskilda som andra partier och organisationer.

Vi har en borgerlig alliansregering som fortsätter att följa sin uppgjorda strategi att göra Sverige mer orättvist och mer kallt och där människor i allt högre grad hamnar utanför välfärdsbygget. Med nya skattelättnader för dem som redan har resurser kommer det att bli mindre resurser att fördela till dem som inte kommer i åtnjutande av privilegiet att ha ett vanligt jobb. Detta är inga nyheter. Vi har sett detta i åtminstone fyra års tid. Och tyvärr tyvärr tyvärr har svenska folket sagt att det är precis så man vill ha det i fyra år till. Man vill ha Fredrik Reinfeldt som statsminister. Majoritetens vilja gäller. Det är det som kallas demokrati.

Vi behöver inte tycka att det som sker är rätt. Det gör inte jag, men jag måste acceptera att vi har en folkvald regering som har fått förtroendet att genomföra den både huvud- och hjärtlösa patriarkala politiken och jag måste acceptera att regeringens olika företrädare kommer att framföra politiska argument för sina idiotåtgärder. Men, det finns en stor del av spelplanen som är fri från spelare, nämligen oppositionens del. Där finns HUR MYCKET SOM HELST ATT GÖRA!

Så igång med er, ni som inte är tillfreds med regeringens politik, ut och agitera! Skriv inlägg, lägg förslag i nämnder, styrelser och parlament på olika nivåer, anordna manifestationer och se till att ni hörs! Bilda opinion! Här finns ett utrymme som vi ska fylla! Lämna inte WO i den matchen och sitt inte och sura för att ni inte tycker att andra gör sitt jobb. Gör det jobb du kan göra! Sverige och vår befolkning behöver dig! Och snart är det val igen. Då har vi chansen att ta över!

Gör det lilla du kan...

Gör det lilla du kan och se icke därpå
att så ringa, så litet det är
Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå
dit din Mästare sänder dig här?
Är det uppdrag du fått än så ringa i sig
var då nöjd att Han gav det åt dig
(Lina Sandell-Berg 1885)

Ibland kan man behöva påminnas om det här, åtminstone jag. Det var en av psalmerna vi sjöng i kyrkan i söndags. Den finns inte i Svenska psalmboken men däremot i gamla EFS-sångboken Sionstoner. Jag minns den mycket väl från Betlehemskapellet på 70-talet innan vi byggde vår nya kyrka, men orden talar nog mer till mig nu.

"Ingen kan göra allt, men alla kan göra något" är lite närbesläktat. Det är minst lika viktigt att tänka på. :-)

"Jag blir så glad när jag ser dig"

Idag har jag spelat i Vasakyrkan för första gången på två år. Jag har inte ens varit där under den tiden utan har gjort helt andra saker på helgerna (mest jobb) och när jag har gått i kyrkan har det varit i andra kyrkor. På något sätt kände jag att jag fått nog av Vasa ett tag. Det blev för mycket, speciellt med tanke på all helg- och kvällstid som har gått åt under åtta år till bara jobb. Att ha en aktiv fritid med något annat blev ohållbart i längden. Tjugofyra timmar om dygnet räcker inte till allt.

Nu har jag delvis andra arbetsuppgifter och ser att det möjligen kan skapas ledig tid, åtminstone på helgerna. Därför tackade jag ja till att spela idag. Lite ringrostig är man ju efter två år utan att ha satt rumpan på orgelpallen, men det gick bra. Det var till och med roligt.

Fast det var inte själva spelandet som var roligast. Det allra roligaste var att träffa alla gamla vänner. När en av församlingsmedlemmarna kom inhalkande med sin rollator (bara det var en bedrift med dagens väglag!) och fick syn på mig utbrast hon direkt "Jag blir så glad när jag ser dig". Det kändes, i hjärtat. Vid det efterföljande kyrkfikat upprepade hon "Jag blir så glad när jag ser dig" än en gång, och det var inte bara hon, det var fler som uttryckte samma sak. Jag blev varm i hjärtat. Jag blev glad av att se dem också!

Jag inser hur sällan man vistas i miljöer där man får höra de orden, och jag inser att man behöver dem, inte bara som en fras utan att förstå att de uttrycker en ärlig åsikt. Sådana miljöer bör man söka upp, och också se till att skapa omkring sig. Det är utvecklande att få känna sig omtyckt och behövd, medan motsatsen är nedbrytande. Jag är mycket väl medveten om det. Var och en har ett ansvar för att skapa en positiv miljö för sig själv och andra, men det måste bygga på ärlig vilja, inte på måsten och tvång.

Blir du glad av att träffa dina medmänniskor? Tala då om det för dem. Blir du inte glad av det? Försök då hitta andra att umgås med som du blir glad av. Då kan man kompensera för en del som är mindre roliga, och med tiden kan man lära sig att uppskatta även dem. De är ju Guds skapelser de också, och de är lika älskade som du även om du inte orkar känna det så just för tillfället. Svårare än så behöver det inte vara.

Trettondagen

Idag är det Trettondag jul. Det är den dagen då vi kommer ihåg det ögonblick då vetenskapsmännen från Österlandet hittade fram till stallet i Betlehem där knappt två veckor gamla Jesus fanns. Det är den här dagen då man sjunger den underbara "Betlehems stjärna" med text av Viktor Rydberg om stjärnan som visade vägen:

Gånga från lamm och hem
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
"stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem".
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna

Vi sjunger oftast de inledande fraserna, men här är de sista, vers 3 och 4 i Svenska psalmbokens nr 134. Stjärnan visade människorna hem, inte bort, trots att de var på väg långt bort från sitt jordiska hem. Begreppet "hem" kan alltså vara olika saker. Även om man är långt hemifrån kan man vara hemma, ungefär på samma sätt som man kan vara ensam trots att man är bland många, fast tvärtom förstås. Det förstnämnda är positivt, det andra för det mesta negativt. Det intressanta just med trettondagen är att det är allra första gången som icke-judar hyllade Jesus. Det är alltså inte så konstigt att just trettondagens gudstjänster är förknippade med mission. Åtminstone är jag van vid det från EFS. Guds gåva är ämnad till alla och därför ska vi arbeta för att den också når fram till alla.

Vilken stjärna leder oss? Ser vi den? Känner vi den? Jag sitter och tittar ut över landskapet där snön yr och det blåser ordentligt. Inte ser jag någon stjärna här i allt det vita, men jag hoppas att jag känner den ändå, och jag litar på att den visar vägen, såväl i stort som smått. Snart börjar vardagen med det vanliga slitet och adventsstjärnorna och juleljusen plockas bort från hem och fönster. Det blir mörkare, åtminstone ett tag, men jag hoppas att den viktigaste stjärnan finns närvarande hos mig ändå. Viktiga uppgifter väntar nämligen, och jag behöver stjärneljuset för mörkret lurar, både här och där.

Vinst i sikte

Ett nytt år med nya möjligheter har just idag inletts. Vi i Vänsterpartiet har all anledning att ta tag i möjligheterna. Visserligen är vi i opposition i riksdagen, vi ingår inte i regeringen och vi har en högerregering som arbetar för att forma ett samhälle som förstorar skillnaderna mellan människor istället för tvärtom. Visst innebär detta svårigheter, men samtidigt är det vi som kan påvisa ett helt annat alternativ. Såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet går i alliansens ledband och på område efter område visar de att de helt enkelt inte vill vara en del av en aktiv opposition.

Vi är alltså det enda vänsteralternativet. Det ger oss möjlighet att synas och inte bara reagera utan också agera. Det rödgröna samarbetet från valrörelsen är ett minne blott. Nu råder nya tider och vi behöver inte bry oss om samarbetspartier som inte vågar föra fram sina egna åsikter och förslag utan har som strategi att enbart reagera på initiativ från högern. Vi skäms inte för vår politik, vi står för den. Vi svänger inte i viktiga frågor som svenskt militärt misslyckande i Afghanistan, kvinnors självklara rättigheter, rätten till välfärd efter behov utan hänsyn till egen plånbok och barns och ungdomars rätt till utbildning som har barns och ungas kunskapsutveckling och framtida möjligheter i fokus istället för vinstintressen. Det är dessa självklarheter som vi ska propagera för. Det är ju så vår politik ser ut, kapitalet i människans tjänst istället för tvärtom.

Jag ser därför ljust på framtiden såväl lokalt som nationellt även om vi har fyra hårda år framför oss. Det är nu dags att vi tar vårt ansvar och utnyttjar vår ställning som det enda vänsteroppositionspartiet på riksplanet. Lokalt råder delvis andra förhållanden. Jag tänker hur som helst inte kompromissa med mitt eget politiska samvete, och jag hoppas att det är fler som har samma ambitioner. Vårt uppdrag som förtroendevalda i ett politiskt parti är nämligen att göra skillnad och vrida samhället åt vänster, skapa mer rättvisa, och motverka korruption och förtryck. När politiska skiljaktigheter och ideologiska konflikter uppstår ska vi stå upp för våra ställningstaganden och i ett sunt debattklimat utnyttja varje chans att föra fram våra åsikter. Jag hoppas att vi i fortsättningen kan hantera olika åsikter på ett respektfullt sätt och inte förfalla till att benämna dem politiskt käbbel.

Ja, nu kamrater är det upp till oss. Ska vi byta regering 2014? Ska vi skapa ett rättvisare Kalmar? 2011 är året då vi på allvar inleder arbetet. Kavla upp ärmarna, vässa pennorna och bered er på strid. Den här gången ska vi vinna, med en tydlig, skarp och orädd Vänster!

Ett GOTT NYTT ÅR!

Ett gott nytt år

i alla land

Ett gott nytt år

i Jesu namn

Jag tror och hoppas

och förstår

att ett liv med Jesus

är ett gott nytt år!

Jag låter några ord ur Ingmar Olssons repertoar förmedla en nyårshälsning ännu en gång :-)

Gott nytt 2011!

Bokslut 2010

Så där ja, då har jag betalat årets sista räkningar åt Vänsterpartiet i Kalmar. Så skönt. Jag passade på att betala några av det nya årets första också. Det är lika bra att få det gjort så behöver man inte oroa sig för att glömma dem och få försmädliga påminnelser. Såna undviker jag som pesten. Sedan väntar bokslutsarbete innan man kan slå ihop böckerna för 2010. Det tar väl någon månad till innan alla uppgifter är inkomna. Bokslut är något som är ganska dubbelt. Det är i sig inget kul jobb precis, men det är himla skönt att få det gjort så att man kan börja med nya rena papper igen för det nya rena året.

Bokslut handlar inte bara om ekonomi, debet och kredit. Det handlar om så mycket annat också. Det blir man påmind av i dessa dagar, inte minst genom alla listor som publiceras överallt. "Året i bilder", "Årets största händelser", "Årets nya ord", "Idrottsåret", "Årets bästa musik", "Årets bästa skivsläpp" och tusentals andra uppräkningar av olika slag. Jag tänker INTE skriva nån sån, men däremot tar jag mig friheten att reflektera lite över erfarenheter jag har fått under året 2010.

2010 var det valår. Själv blev jag invald som ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse i våras under partikongressen. Det var förstås både överraskande och hedrande. Jag har av olika skäl inte kunnat delta i alla möten under hösten, och det sörjer jag över, men det var helt enkelt inte möjligt. De gånger jag har varit med har det varit stimulerande diskussioner, högt i tak och en harmonisk blandning av allvar, strategi, skämt och eftertänksamhet. Det är en spännande partistyrelse vi har med en stor samlad kompetens och med plats för olika åsikter. Sådant tycker jag om. Jag har aldrig själv lyckats hålla mig mainstream, och kräver naturligtvis inte det av andra heller. Det är när åsikter bryts mot varann som utveckling sker, inte när man bara stryker varann medhårs. Det sistnämnda leder till stagnation och till sotdöden i det längre perspektivet.

Valet gick inte bra, vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Vi bytte inte regering. Alliansen med helige Fredrik sitter kvar. Vi behöll majoritet i landsting och kommun men har ett sämre läge. Vår position är märkbart försvagad. Det känns naturligtvis inte speciellt roligt. Främlingsfientliga SD har däremot stärkt sin ställning. Min stilla bön inför kommande år är att människor besinnar sig. Jag vill inte ha ett samhälle där orättvisorna breder ut sig, där hudfärg, religion, plånbok eller nationalitet bestämmer människovärdet, där de som behöver hjälp och stöd inte ska få det eftersom de som inte behöver det vägrar att dela med sig eller där våra djupt mänskliga drivkrafter att hjälpas åt byts ut mot egoism och "var och en ska sköta sig själv". Vi har fler val framför oss. Det är vår uppgift att kämpa för ett bättre samhälle, och det är hög tid att göra det nu.

År 2010 har även inneburit att jag har omvärderat en hel del, inte minst relationer och samarbeten. Jag har förlorat några vänner, men vunnit desto fler. Jag har lärt mig mycket. Jag har förstått hur viktigt det är med feministiska nätverk och diskussioner oss kvinnor emellan. Jag har återigen blivit påmind om hur livsviktig min vardagsrelation med Gud är. Jag har bestämt mig för några principer, och jag hoppas kunna hålla dem. Till exempel har jag bestämt mig för att den dagen då jag börjar beskriva mina politiska och samhälleliga drivkrafter i termer av maktbehov och maktbegär, då är det dags att lägga ner politiken och satsa på något helt annat. Den dag då jag ens överväger att låta bli att önska mina meningsmotståndare en fridfull jul, då har jag börjat ta mig själv på för stort allvar. Den dagen då min position blir viktigare än att agera rättvist gentemot samhällets minsta, då är det hög tid att lämna stafettpinnen till någon som har en friskare agenda. Men jag är inte där än, och jag hoppas att jag aldrig kommer dit heller.

"Du skulle vara hans händer,
och gå dit Han ville gå.
Du skulle vara fullkomligt
förenad med Honom i allt.
Så kan vår jord bli förvandlad,
och så kan Hans värld ta gestalt."

Så sjöng vi i en av ungdomskörerna jag ledde på 80-talet och många gånger till sedan dess. De textraderna betyder mycket för mig. Jag ser att just nu betyder dessa textrader att jag ska fortsätta med arbetet för en bättre värld, och för MIN del (kanske inte nödvändigtvis för andra) betyder det att fortsätta driva den politik som vi i Vänsterpartiet står för, alltså rättvisa, solidaritet, medmänsklighet och respekt. Jag kräver inte att alla ska förstå mig eller ens tycka som jag, men liksom jag måste acceptera andras vägval och bevekelsegrunder så hoppas jag att andra kan acceptera mig och mina.

Det blev ett litet bokslut över en del händelser 2010. Jag har inte nämnt min fantastiska familj som ger mig kärlek, glädje, styrka och trygghet. Tack goe liberalen och goa dottern! Tack mamma och pappa! Tack storasyster med gossar tre! Och tack hela Vox Communis, den fantastiska kommunkören som har vuxit och blivit något alldeles i hästväg :-) Och tack alla vänner och alla kamrater!

Jag önskar alla

ett gott nytt 2011

med nya utmaningar!

God fortsättning!

God fortsättning på er alla bloggläsare! Jag hann varken skriva igår eller i förrgår, men självklart önskar jag alla en riktigt God Jul! En utebliven julhälsning kan ju annars tolkas som också en julhälsning (eller hur ni arbetsgivare som inte vill eller orkar önska era anställda en fridfull jul??), men så menade jag förstås inte. Jag bara helt enkelt hade fullt upp med bestyren här hemma. Snön ligger vit, utsikten från fönstret ser ut som ett julkort, tomtarna och änglarna har invaderat hemmet, granen är klädd med kulor i alla regnbågens färger och ljusen är tända överallt i lägenheten. Jag myser. På riktigt. :-)

Så, GOD fortsättning på er ALLIHOP!

Julen är snart här...

Man borde skriva blogginlägg oftare, jag vet det, men jag har inte haft tid på länge att reflektera på riktigt över tingens ordning. Det finns ju så mycket att reflektera över, om orättvisor, brist på empati, pampvälde och dolda agendor på så många nivåer, men tiden räcker inte till. Jag har inte ens haft möjlighet att ringa de samtal som jag borde ha ringt, så även bloggen har fått leva ett liv vid sidan av ett tag. Jag tänkte inte låta det förbli på det viset. Jag hoppas på ett nytt liv efter nyår då jag till och med ska hinna med att BÅDE andas och blogga.

Hur som helst, idag har tiden gått åt till att städa inför julen, handla inför julen, slå in paket inför julen och överhuvudtaget tänka på det man måste tänka på inför julen. Då hinner man inte med att reta sig på gökungarna och gnällspikarna. Det är en fördel, men varför håller man på att stressa ihjäl sig inför julen? Varför firar vi jul? För att vi ska äta, öppna paket och titta på Kalle Anka på TV? Nej, knappast. Vi firar jul eftersom vi ska tänka på att räddningen för oss människor är tillgänglig. Guds kärlek omfattar oss alla. Julens största gåva är livet.

Det behöver man inte stressa för. Betydelsen av den gåvan känner man lättast om man tar det lite lite lugnt, åtminstone nån gång under julen. Jag ska försöka tänka på det, i alla fall försöka. Kanske finns det tid till det i morgon :-) eller nästa dag eller nån gång på natten. Då är jag ju ändå vaken....

Kvinnor kan!

Igår var det Lucia. Jag var som vanligt ute i Smedby och spelade åt Ingelstorpsgymnasiets luciatåg. Jag måste ge tjejerna en eloge! Det var ju nämligen så att killarna fegade ur. Inte en enda liten Staffan kunde tänka sig att ställa upp, och då blev det lite torftigt i just Staffansvisan. Då tog tjejerna saken i egna händer. Mitt i luciatablån tog de på sig strutar och sjöng Staffan var en stalledräng som om de aldrig hade gjort nåt annat.

Som sagt, kvinnor kan. Minsann :-)

Ett samhälle som håller ihop

Så passerade då den tredje helgen i advent. Med konsert i Oskarshamn fick den ett magiskt skimmer över sig. Att uppleva Anders Ekborg, Bengt Magnusson och Anders Lundqvist mitt i julstressen är en lisa för själen. Det är vackert, stillsamt, innerligt och på allra högsta musikaliska nivå.

Sen fick vi då nyheterna om terrorattentatet i Stockholm, om självmordsbombaren som sätter skräck både i den svenska julhysterin och i det demokratiska samhället. Det blev ett allt annat än bekvämt uppvaknande ur den stilla julefriden. Ja, terrorn är här också. Det måste vi nog inse. Vi ska bestämt ta avstånd från all form av terror och våld. Det är fegt att till metoder som drabbar människor bara för att de råkar befinna sig på en viss plats. All sådan kriminalitet ska bekämpas. Det är självklart.

Samtidigt ska vi absolut inte låta detta leda till att vårt öppna demokratiska samhälle lider skada. Rasismen kan skörda framgångar när företrädare för den sortens tänkande ("vi är bättre än andra och därför ska de andra ut") försöker använda detta vidriga attentat för sina egna syften. Rädslan kan sprida sig, men det är INTE rimligt att låta hundratusentals oskyldiga muslimer som bor och arbetar i vårt land lida för vad EN kriminell extremist ställer till med. Vi ska bekämpa terror och våld, inte oskyldiga människor som inte har gjort sig skyldiga till något annat än att de är födda in i en religion i ett visst land och sedan har hamnat här i Sverige. Det är ju inte dem vi ska känna avsky och rädsla inför, det är inför våldet och terrorn.

Nu är det viktigare än nånsin att vi håller ihop, behåller lugnet och inte vidtar åtgärder som skadar den demokrati som vårt annars trygga samhälle vilar på. Öppenheten är en av våra viktigaste principer. Låt inte hatet ta över och splittra upp både samhälle och människor. Bygg istället upp ett samhälle som håller ihop, inte bara för att det är jul utan för att det är ren och skär överlevnad för friheten och demokratin.

Nu ska dom ut!

Nu är det hög tid. Nu har jag tröttnat på dom där eländiga spillrorna som lägger sordin på trivseln här i livet. Överallt finns dom, energivampyrerna, och intar positioner som är så lömska att man får använda hela sin kreativa förmåga för att komma åt dom. Dom tror visst att det är deras självklara rätt att invadera världen. Det "har ju alltid varit så" och då ska det fortsätta att vara så. Nej, säger jag, det ska det ta mig sjutton inte.

Det är dags att tänka nytt, och som vanligt är det väl vi kvinnor som får ta tag i problemet. Det brukar ju vara så, och även om det är surt och det borde vara ett gemensamt problem att rätta till missförhållandena, så får man nog i det här läget helt enkelt visa att kvinnor kan (för det kan vi!) när ingen annan vill. Ska vi få en förändring, så får vi jobba fram den själva. Vi kan inte ha det så här längre. Det måste röjas upp. Kom nu inte och säg: "Det är väl inte så farligt?" eller "Ta det lugnt". Vi har tagit det lugnt länge nog, och jo, det ÄR farligt. Vi vet vilka problem vi kan få om vi låter det gå för långt. Vi har ju varit där förr. Och nu är det VI som ska bestämma. Gör vi jobbet, så är det också vi som har rätt att formulera villkoren efteråt.

Så nu är det alltså dags. Nu ska dom ut.

Vilka då undrar ni kanske? Råttorna förstås. Dammråttorna häruppe. Trodde nån något annat?

Energikick!

Jag är så glad över kören som jag är med i! Jag måste bara få säga det :-) Vox Communis är ett av livets stora glädjeämnen!

Igår hade vi julkonsert tillsammans med ungdomarna från Stage4You, musikgymnasiet i Torsås. Det blev en blandad kväll, med tradtionell och otraditionell julmusik och med annan sorts musik också förstås, och av denna kväll fick man världens kick. Jag ljuger inte när jag säger att kvällen förstörde nattsömnen (det är så gott som omöjligt att somna med så mycket positiv energi sprittande runt i kroppen) och dessutom gav upphov till nåt som är skrämmande likt baksmälla (ja, dagen efter kvällen före fast utan alkohol förstås). Men det får det vara värt!

Det är så underbart skönt att få göra positiva saker med positiva människor och förgylla tiden för både andra och för en själv! Inga skitord nånstans, inga hånleenden, inget tjurande och ältande av gammal skit, inga hånskratt, bara glada ärliga ansikten burna av en uppriktig önskan att göra sitt allra bästa och spänna linan en bra bit över det man trodde var möjligt. Och möjligt var det! Ja, jösses vad möjligt det var :-)

Vi klarade till och med "Hej mitt vinterland" två gånger, och solisterna Emma, Rolf, Pierre och Monika klarade sina uppdrag med den äran. Vi får inte glömma Christer och Åke (piano och bas) och så Thomas förstås som såg till att vi hade gradänger att stå på. Sådana behövs när man är så många som vi är. Alla gjorde ett kanonframträdande och var vackrare än nånsin förr i gnistrande glitter och mycket rött. TACK ALLA! TACK till Ulla och Stage4You (artister och tekniker). TACK till föreningen Aktiv Fritid som arrangerade hela tillställningen, sålde biljetter och bjöd på fika. Och TACK till publiken som också var med på noterna :-)

Att jag idag känner mig som en säck rutten potatis efter att ha rest mig från stolen på ett mindre intelligent sätt och alltså får dras med en värkande rygg ett tag hör egentligen inte hit. Såna skador är ingenting jämfört med den energikick som jag fick igår :-)

Fördelning med alltför snäva ramar

Idag var jag på ett besök på ett av kommunens demensboenden. Vi träffade personal där och ventilerade lite kring omsorgsnämndens beslut att jämna ut resursfördelningen mellan den "vanliga" äldreomsorgen och demensvården. Det var ett intressant samtal.

Alla är överens om att det behövs mer reurser till allt tyngre boendeavdelningar. Äldre bor kvar hemma längre och är i allt sämre skick när de väl flyttar in på ett äldreboende. Samtidigt finns det inte utrymme att flytta personaltid från demensavdelningarna. De behöver den personalresurs som de har. Har man egen erfarenhet av hur det är att umgås med gravt dementa människor så vet man hur mycket jobb det kan vara. Även om man är demenssjuk har man rätt till en värdig tillvaro. Det måste ett välfärdssamhälle kunna garantera, trots en borgerlig regering som plockar bort 42 miljoner i stadsbidrag från en kommun som Kalmar.

Det ska naturligtvis vara behoven som styr. Beslutet från oktobersammanträdet i omsorgsnämnden känns inte riktigt förankrat eller utrett. Konsekvenserna är inte kända, och därför sprider sig oron såväl bland personal som bland de boendes anhöriga. Jag hoppas att nämnden kan ompröva sitt beslut nu i december, så att man kan utreda först innan några åtgärder vidtas. Efter diskussionen vid senaste fullmäktigesammanträdet så verkar det som om alla partier som var med och beslutade i omsorgsnämnden hade bytt fot och ville bromsa. Utsikterna att förändra beslutet känns alltså ganska goda, men faktum kvarstår: Det saknas resurser inom omsorgens verksamhet. Det problemet måste man ta itu med, men jag hoppas att lösningsvägar kan öppnas som inte innebär att man försämrar för demensvården.

Men det är inte lätt, när man har en regering som fortsätter på den inslagna välkända vägen "Att försämra för kommuner och landsting och flytta resurser från välfärden till privata redan välfyllda fickor". Vi kommer att vara tvungna att hantera den utvecklingen i fyra år till och under fyra år syssla med att försöka fördela resurser så rättvist som möjligt inom alltför snäva ramar. Det blir en utmaning, men det är så den svenska väljarkåren har bestämt att det ska vara, trist nog.

Årets julkalender - en favorit??

Jag gillar årets julkalender :-) Speciellt gillar jag mamman i famliljen, Ritva Rantanen, hon som skulle sköta matlagningen, bingoutropen och musiken på Finlandsfärjan samtidigt som hon skulle dirigera bilarna på bildäck. Det är ju inte utan att man känner igen sig i den situationen ;-) Fast så illa har det väl inte varit, inte hittills i alla fall. Fast visst sjutton har man många gånger känt sig som spindeln i nätet som ska hålla koll på 13 olika saker samtidigt. Det hör väl till könsrollen kan jag tänka mig. Man ska vara "duktig" och har aldrig lärt sig att säga det lilla magiska ordet NEJ. Men att ta upp kollekten samtidigt som jag spelar orgel till psalmen har jag i alla fall klarat mig undan. Hittills som sagt ;-)

Hur som helst, jag hoppas att familjen Rantanen får det bra på sitt nyinköpta maffiga hotell. Jag väntar med spänning på att den lilla minigrisen från trailern ska göra entré. Små minigrisar är nämligen bland det sötaste som finns :-)

Man lär sig

Det finns en del såna där små vardagsmysterier som man ibland kan gå och grunna på. Ett är skillnaden mellan å ena sidan människor som är som dom är och å den andra människor som ska lära sig att acceptera de människor som är som dom är. Jag tillhör definitivt den senare gruppen, dvs vi som kan och ska lära oss att acceptera.

En liten reflektion är att det ofta är män som "är som dom är" och kvinnor som "ska acceptera". Det kan man i och för sig bli lite irriterad över ibland, det erkänner jag, men för det mesta är jag glad att det är på det viset. Det visar ju att vi är utvecklingsbara och har lärandeförmåga ;-)

Hur som helst, man kan inte styra världen och andra människor. Man kan bara ändra på en enda person här i världen, och redan det är svårt nog. Det är nämligen en själv, och håller man på att reta sig på andra människor så är det ens eget problem och ingen annans. Ja ja, usch så svårt det är, men man lär sig med tiden, för varje dag lite mer. Man lär ju så länge man lever, för det kan man, åtminstone jag :-)