En liten pojke studerade ivrigt fåglarna som tog för sig av fröna på det lilla fågelbordet utanför köksfönstret.
–Pappa, vad är det där för fågel??
Pappa, (som var djupt försjunken i sin morgontidning och i sin egen frukost) svarar med trött röst:
-Det är en bofink....
När pojken för femte gången får samma svar på sin fråga
– Det är en bofink...
svarar han med en suck:
-Pappa, får en bofink se ut hur sjutton som helst????
Det här är en sedelärande liten historia. För det första kan man naturligtvis ställa sig frågan om det verkligen är på det här sättet vi bemöter våra barns uppriktiga och äkta frågor. Det är ju allvarligt i sig om detta är mer regel än undantag, och om det är mer regel än undantag så är det ju inte konstigt om barns naturliga nyfikenhet förbyts i vad man kan se som ungdomlig passivitet. Jag vill inte tro att det är så men inser att det finns en viss risk.
För det andra så kan man med rätta ställa sig frågan om hur vi använder våra begrepp och vad vi lägger in i dem. Jag tänker av naturliga skäl främst på socialism, demokrati och feminism. Kan man kalla sig socialist och inte arbeta för rättvisa, frihet och jämlikhet? Kan man kalla sig demokrat om man inte accepterar demokratins krav på öppenhet och folkstyre? Och kan man kalla sig feminist om man gång på gång använder sig av härskartekniker mot kvinnor?
Nej, det kan man inte, och det hoppas jag att man inte gör heller. För precis som bofinken är en bofink så är socialisten socialist, demokraten demokrat och feministen feminist i alla sammanhang, omständigheter och miljöer. Vill man inte vara det, så ska man nog inse att man är något annat. Kanske en mes ;-) och de är ju i och för sig rätt söta de också, fast på ett helt annat och mycket mindre provocerande sätt för det rådande samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar