Idag är jag hemma. Lugnt och tyst. Det går bara att vara upprätt korta stunder. Mesta tiden går åt till att ligga ner och småsova alternativt bläddra i nåt läsbart alternativt titta på nåt man inte vill se på TV. Hans Olsson körde ju ur redan i störtloppet så slalomen i superkombinationen har ju begränsat intresse även den, sett ur ett nationellt perspektiv i varje fall. Hur som helst, jag hoppas att en hel honungspomelo skyndar på tillfrisknandet. Första halvan åt jag vid tolvtiden. Snart slukar jag resten också :-)
Jag har dock hunnit registrera att KD tycker sig ha en politik som passar Alla hjärtans dag. Två inlägg på den blå tidningens insändar- och debattuppslag vittnar om detta. Nåja, det är bara en av 365 dagar. De resterande 364 bedrivs en KD-politik som är långt mer iskallt blå än hjärtevarmt röd. Det är inte bara ord som räknas, det är ju handling också. De sitter ju trots allt i regeringen och är med och styr skutan inklusive sjukförsäkringssystemen tillsammans med tre andra "blåisar".
I Kalmar diskuteras Oxhagen. Fritidsgården lägger nu ned pga lokalbrist inom förskolan. Det är tråkigt tycker jag. Lediga lokaler som kan användas som fritidsgård lär dock enligt media finnas inom ramen för det hyreskontrakt som är skrivet för Nya Oxhagsskolan, dvs i de gamla skollokalerna där en fristående aktör bedriver skola idag. Då bör man förstås ställa sig frågan om inte det hade gått att hitta lediga lokaler för förskola där istället? Jag anser att det vore mer logiskt att lägga förskoleverksamhet (barn i åldern 1-6 år) i nära anslutning till skolan (elever i åldern 6-11 år) än att flytta fritidsgården dit (ungdomar i åldern 14-16 år). Hur hippt är det att gå till sin gamla skola på kvällarna när man går i åk 7-9 på en helt annan skola? Men, är det den enda lösningen som står till buds så ska den naturligtvis undersökas. Även för fritidsgårdar är nämligen närhetsprincipen viktig och skolan ligger mitt i Oxhagen.
Den 17 december 2009 tog jag ett beslut. Det som händer nu visar att det var rätt. Jag har sedan dess lärt mig att lyssna mer på min intuition och min magkänsla och mindre på andra. Det var en jobbig process, men jag blev klokare av den. Det som inte dödar en härdar en heter det ju. Lika sant är det att det som skadar en gör ont. Jag har inte ont längre, utan är bara klokare. Och det känns ju bra :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar