Jag sitter just nu på tåget på väg till Stockholm och ett sammanträde med partistyrelsen. Där väntar som vanligt spännande diskussioner. Att man sen bor i en av landets avkrokar och får börja resan kl 0430 hemifrån för att förhoppningsvis hinna till kl 10 får man väl se som lite grädde på moset. Vissa saker får man ta.
Tåget är än så länge i tid. Det skakar och har sig och värmen är så högt påslagen att det strålar från väggarna, men det funkar. Jag klagar inte, inte i dag. Jag är nämligen rätt trött på klagomål för småsaker. Det finns dagar då sådant känns tydligare än annars.
I Kalmar har man inte plockat ner alla juldekorationerna på stan. Det klagas det på. Det hänger några ljuskronor som lyser här och där. Det är också jobbigt. Det stod en tomte i Systraströmmen några veckor för länge. Det var ju skandal. Man måste helt enkelt leka med tanken: Hur hade det låtit om kommunen hade prioriterat tjugondag Knut-traditionen och därmed struntat i väghållningen på de ömsom slaskiga, ömsom glashala gatorna?
Sen nås man av situationen i Nordafrika. I arbetet för demokrati, ett styrelseskick som vi tar för givet, får människor offra sina liv. Diktaturer behandlar människor som ting, och skyr inga medel för att bevara status quo. Mubarak hävdar "Om jag avgår blir det kaos", och vi kan bara se på. Eller kan vi göra något mer? Ja, självklart. Självklart är det dags att omvärlden agerar och stödjer de förtrycktas demokratiska och mänskliga rättigheter. Vi har ett ansvar! Men istället har Sveriges självständiga röst i utrikesfrågorna tystnat. Vi sällar oss till skaran av tysta stater som går i stormaktens och försvarsalliansens ledband.
I världen pågår konflikter av olika slag. Alla har vi inte del i, men vilken konflikt som helst där människor lider nöd, förvägras mänskliga rättigheter, inte har tillgång till mat, vatten och adekvat vård är viktigare än några tända ljusdekorationer och en kvarglömd trätomte på en flotte. Vi får aldrig mista vår känsla för proportioner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar