Vart är vi på väg?

Jag gillar verkligen "På spåret" på fredagskvällarna. Jag är barnsligt förtjust i att följa med i de finurliga ledtrådarna och älskar att lyssna mellan raderna för att snabbt, gärna snabbare än de riktiga tävlande, komma på vilket resmål som är svaret. Och det lyckas jag med! Nåja, visserligen inte alltid, men NÅN gång får jag in en fullträff. Jag antar att det är lite pensionärsvarning att kolla på TV på fredagar, men det bjuder jag på. Ända sedan dottern var liten så har vi suttit där i TV-soffan hon och jag och kollat kl 20. Hon ritade till och med av Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg på den tiden. Den teckningen har jag kvar därhemma. Så, nu vet ni hur våra fredagskvällar såg ut och ser ut :-)

Men visst finns det anledning att fråga sig vart vi är på väg även i andra sammanhang. Vad händer med välfärden och våra gemensamma resurser när vi istället för att direktfinansiera vård, skola och omsorg ska lämna skattemedel till privata företag för att de ska producera tjänsterna istället? Varför är det plötsligt bättre att ha omsorg om bolagsägares privata plånböcker än att ha omsorg om små, gamla och sjuka? Vem har bestämt att man i privat och vinstdrivande regi uppfyller människors behov bättre? Hur kan det komma sig att kommunala driftspengar går till privatägda förskolor och skolor där kvaliteten inte upprätthålls? Varför är det självklart att plöja ner miljoner i hårda (manliga) sektorer medan mjuka (kvinnliga) sektorer ska snåla in och kosta så lite som möjligt? Är inte god kommunal service och nöjda brukare värt något alls i marknadsföringshänseende? Och vart är vi på väg när engagerade medarbetare, på olika nivåer och i olika sammanhang, inte får möjlighet att använda sina resurser i arbetet för det goda samhället utan istället mobbas ut???

Ja, det är inte svårt att hitta frågor att ställa, men det är svårare att hitta svaren. Jag tror att egoismen är en del av svaret. Den breder ut sig. Det är viktigare att tillskansa sig egna fördelar än att bidra till gemensam framgång. På något märkligt sätt har fartblindhet plötsligt blivit nåt eftersträvansvärt. Att "bry sig om varandra" är numera att "lägga sig i" eller så är det ett tecken på att någon inte är riktigt vuxen och seriös. Även i otroliga och oväntade sammanhang så kan medmänsklighet och empati beskrivas som "sandlåda". Det är oroande.

Det är upp-och-nedvända världen som gäller just nu, och det är svårt att se att vi är på väg framåt. Jag för min del tror att vi styr i full fart bakåt, åtminstone sett i moraliskt och etiskt perspektiv. Ska vi vända på skutan (eller Atlantångaren vilket nog är en bättre metafor) är det en synvända som ska till. Här ska (V)i gå i täten, vi som är övertygade om att vi löser problem bäst tillsammans och att vi gemensamt kan bygga en värld där man mår bra. Det förutsätter att alla, kvinnor och män, barn och vuxna, blåögda och brunögda och sjuka och friska värderas utifrån sitt människovärde och inte efter kön, plånbok eller ursprung. Det är till den världen åtminstone jag är på väg. Vill du följa med? Det är väl klart att du vill!