Bokslut handlar inte bara om ekonomi, debet och kredit. Det handlar om så mycket annat också. Det blir man påmind av i dessa dagar, inte minst genom alla listor som publiceras överallt. "Året i bilder", "Årets största händelser", "Årets nya ord", "Idrottsåret", "Årets bästa musik", "Årets bästa skivsläpp" och tusentals andra uppräkningar av olika slag. Jag tänker INTE skriva nån sån, men däremot tar jag mig friheten att reflektera lite över erfarenheter jag har fått under året 2010.
2010 var det valår. Själv blev jag invald som ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse i våras under partikongressen. Det var förstås både överraskande och hedrande. Jag har av olika skäl inte kunnat delta i alla möten under hösten, och det sörjer jag över, men det var helt enkelt inte möjligt. De gånger jag har varit med har det varit stimulerande diskussioner, högt i tak och en harmonisk blandning av allvar, strategi, skämt och eftertänksamhet. Det är en spännande partistyrelse vi har med en stor samlad kompetens och med plats för olika åsikter. Sådant tycker jag om. Jag har aldrig själv lyckats hålla mig mainstream, och kräver naturligtvis inte det av andra heller. Det är när åsikter bryts mot varann som utveckling sker, inte när man bara stryker varann medhårs. Det sistnämnda leder till stagnation och till sotdöden i det längre perspektivet.
Valet gick inte bra, vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Vi bytte inte regering. Alliansen med helige Fredrik sitter kvar. Vi behöll majoritet i landsting och kommun men har ett sämre läge. Vår position är märkbart försvagad. Det känns naturligtvis inte speciellt roligt. Främlingsfientliga SD har däremot stärkt sin ställning. Min stilla bön inför kommande år är att människor besinnar sig. Jag vill inte ha ett samhälle där orättvisorna breder ut sig, där hudfärg, religion, plånbok eller nationalitet bestämmer människovärdet, där de som behöver hjälp och stöd inte ska få det eftersom de som inte behöver det vägrar att dela med sig eller där våra djupt mänskliga drivkrafter att hjälpas åt byts ut mot egoism och "var och en ska sköta sig själv". Vi har fler val framför oss. Det är vår uppgift att kämpa för ett bättre samhälle, och det är hög tid att göra det nu.
År 2010 har även inneburit att jag har omvärderat en hel del, inte minst relationer och samarbeten. Jag har förlorat några vänner, men vunnit desto fler. Jag har lärt mig mycket. Jag har förstått hur viktigt det är med feministiska nätverk och diskussioner oss kvinnor emellan. Jag har återigen blivit påmind om hur livsviktig min vardagsrelation med Gud är. Jag har bestämt mig för några principer, och jag hoppas kunna hålla dem. Till exempel har jag bestämt mig för att den dagen då jag börjar beskriva mina politiska och samhälleliga drivkrafter i termer av maktbehov och maktbegär, då är det dags att lägga ner politiken och satsa på något helt annat. Den dag då jag ens överväger att låta bli att önska mina meningsmotståndare en fridfull jul, då har jag börjat ta mig själv på för stort allvar. Den dagen då min position blir viktigare än att agera rättvist gentemot samhällets minsta, då är det hög tid att lämna stafettpinnen till någon som har en friskare agenda. Men jag är inte där än, och jag hoppas att jag aldrig kommer dit heller.
"Du skulle vara hans händer,
och gå dit Han ville gå.
Du skulle vara fullkomligt
förenad med Honom i allt.
Så kan vår jord bli förvandlad,
och så kan Hans värld ta gestalt."
Så sjöng vi i en av ungdomskörerna jag ledde på 80-talet och många gånger till sedan dess. De textraderna betyder mycket för mig. Jag ser att just nu betyder dessa textrader att jag ska fortsätta med arbetet för en bättre värld, och för MIN del (kanske inte nödvändigtvis för andra) betyder det att fortsätta driva den politik som vi i Vänsterpartiet står för, alltså rättvisa, solidaritet, medmänsklighet och respekt. Jag kräver inte att alla ska förstå mig eller ens tycka som jag, men liksom jag måste acceptera andras vägval och bevekelsegrunder så hoppas jag att andra kan acceptera mig och mina.
Det blev ett litet bokslut över en del händelser 2010. Jag har inte nämnt min fantastiska familj som ger mig kärlek, glädje, styrka och trygghet. Tack goe liberalen och goa dottern! Tack mamma och pappa! Tack storasyster med gossar tre! Och tack hela Vox Communis, den fantastiska kommunkören som har vuxit och blivit något alldeles i hästväg :-) Och tack alla vänner och alla kamrater!
Jag önskar alla
ett gott nytt 2011
med nya utmaningar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar