lördag, februari 19, 2011

Demokratisk utmaning

Demokrati är inte enkelt. Det kan ingen påstå som har lite innanför pannbenet. Länder med demokratiska traditioner kan ibland få för sig att slå sig för bröstet och se ner på andra som är i början på sin demokratiska resa. Demokrati tar tid. Det kräver blod, svett och tårar och en himla massa insikt, respekt, hänsyn och empati. Och vi, i gamla hederv ärda och demokratiska Sverige, har inte kommit ända fram än.

Lite problematiskt är det ibland att hantera demokratin. Demokrati är nämligen inte att alla får som de vill. Demokrati är däremot att alla ska få uttrycka vad de vill. Jag skulle aldrig få för mig att kritisera den som utnyttjar sin rättighet att säga sin åsikt i vilken fråga det än vara må så länge han/hon själv står för sin åsikt och inte låter påskina att han/hon representerar något kollektiv som han/hon inte har förankring i. Sånt där taktiserande ("du borde inte uttala dig om..." etc) är bara larvigt och utgör ofta ett otillbörligt maktmedel i syfte att på något sätt skrämma till tystnad. Vad man däremot måste tänka på är att den åsikt man uttrycker måste få bemötas och kritiseras. Det är lika mycket en rättighet, oavsett vem som säger det ena eller det andra. Tål man inte en diskussion då bör man nog betänka varför och tänka sig för nästa gång man ger sig in i en fråga.

Alltså, debattera, diskutera, lufta åsikter och bryt dem mot varandra. Det mår vi och samhället bra av. Men betänk att ALLA har samma rätt, oavsett positioner och erfarenheter. Det är DET som är demokrati, inte "Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra" som Napoleon sa i Orwells Djurfarmen.

2 kommentarer:

Walter Ekelin sa...

Oj, det var en hett känt inlägg! Vad som fått igång dig så törs jag inte ens spekulera i, men vill ändå ta upp en djupare diskussion om demokratins gränser. Jag bekänner mig till den parlamentariska demokratins gränser. Förutsättningen för att den ska fungera är dock att alla parter kan formulera sig adekvat.
En självupplevd begränsning är att formulerandet beror på den bildningsnivå man själv uppnått. Mer utbildade bekanta kan kort sagt göra sin röst bättre hörd. Hur ska alltså de kortutbildades intressen tillvaratas i ett demokratiskt system? Representationsmodellen tenderar att vanställa deras intressen, direktdemokratin att banalisera. Går det att finna en hållbart samhällsbyggande modell som inkluderar också samhällets olycksbarn, inte bara glidarna?
Törs Vänsterpartiet göra sig till talesman för de utförsäkrade, de utstämplade, de onödigjorda eller måste vi söka oss andra talrör?

Birgitta Axelsson Edström sa...

Självklart ska vi ta tillvara intressena hos de grupper du nämner. Det är vår uppgift, och vi försöker. Jag hoppas också att man kan finna en plats hos oss, så att vi kan tala tillsammans. Det är sådant vi måste bli bättre på, inte att frottera oss med den privilegierade överheten.

Vi måste kämpa tillsammans. Det är vår enda chans.