Det målet står jag för!

Idag är jag faktiskt lite uppretad. Jo, jo, det händer ju ibland, jag vet det, men speciellt idag. Jag är nämligen trött på, för det första, Arbetsförmedlingen. Jag slutade som ni vet att jobba i somras efter en lång period av utfrysning och en utmattningsdepression som sög ur mig en himla massa kraft. Det gick helt enkelt inte längre, och trots att jag förlorade en massa (exempelvis min uppsägningstid) så valde jag livet. Det var en ren vinst och absolut inget jag sörjer över numera mer än den 27 i varje månad ;-) Hur som helst, jag skrev in mig som arbetssökande och gick på en massa möten som man var tvungen att gå på men har inte tagit ut någon A-kassa. Det är liksom ingen idé med den situation jag har. Nu kom idag ett brev om att jag måste lämna aktivitetsrapporter oavsett om jag har ersättning därifrån eller inte. Det betyder ju att jag orsakar DEM jobb, eller hur? Jag studerar och hankar mig fram på de arvoden och uppdrag jag har, men INGEN ska slå i mig att man inte har RÄTT att stå som arbetssökande på Arbetsförmedlingen utan motprestation. Eller är det inget som helst i Arbetsförmedlingens verksamhet som handlar om att förmedla arbeten? Handlar det BARA om att administrera pengar åt diverse A-kassor och utforma stödprogram som inte leder nånstans? Var hör vi hemma, vi som VILL vidare men som inte låter oss dresseras?

Det känns som om samhällets intellektuella nivå bara sjunker och sjunker, eller så blir folk fostrade till att inte använda de hjärnceller de har och inte hjärtat heller (för ett sånt har väl ändå alla?) Det Arbetsförmedlingen sysslar med i det här fallet är ju bara korkat, och jag tycker ärligt synd om dem som måste jobba där. Det måste vara nedbrytande i längden.

Och för det andra, ta Uppdrag Granskning igår om fristående skolor, ett program som fick folk att gå i taket. Jag undrar bara VARFÖR? Är det liksom dags att vakna nu när vi på demokratisk väg har bestämt att allt ska handla om pengar??? Nej, det där visste vi ju. Aktiebolag SKA drivas med vinst. Det är lag på det. Släpper man in sådana i välfärden så hamnar pengarna i förarsätet och barnen, eleverna, de gamla och alla andra som är beroende av välfärden i bästa fall i släpvagnen bakom och får vara tacksamma för att de får följa med på den allt annat än behagliga färden mot det vinstdignande paradiset där kapitalet flyter runt som vattnet i Venedig.

Sån har världen blivit, och jag blir mer och mer övertygad om att jag vill stiga av karusellen. Jag vill ha en värld för människor där kärleken får plats, inte bara pengarna. Det kanske är naivt, men det är i varje fall ett gott mål. Det står jag för. Och därmed återgår jag till studierna. De leder i varje fall framåt!