En sån Gud kan jag tro på...

Svenska kyrkan tappar medlemmar i hög fart. Ökningen just nu har naturligtvis med granskningarna att göra. Om man inte känner sig delaktig i kyrkans liv, om man dessutom inte delar kyrkans tro och inte heller tycker att man har råd att betala till en organisation som inte rör en i ryggen så är det förståeligt att man vill lämna. När det dessutom framkommer att några av organisationens företrädare här och där brister i sitt förvaltarskap så är det nog lätt att bägaren blir full. Det blev droppen. Jag har inga problem med att förstå det. Jag vill inte heller vara med i organisationer vars värdegrund jag inte ställer upp på, om jag nu någonsin har gått med. Visst blir det så ibland? Alla utvecklas, både organisationer och människor. Det som stämde förut stämmer inte nödvändigtvis idag, och då får man ta konsekvenserna av det. En sak som jag dock har lite svårt med är att det finns de som vill lägga högre moraliska krav på andra än man lägger på sig själv. Det måste alltid finnas ett visst utrymme för bättring. Vi ska kunna ångra oss och börja om från början. Vi måste kunna förlåta varandra, precis som det står i kommande söndags texter: Vi ska förlåta sju gånger sjuttiosju gånger. Förlåtelsen är gränslös, precis som dumheten, och kyrkan består av människor som både gör fel och är dumma från tid till annan, precis som alla andra.

Det leder mig in på något som jag faktiskt tycker är långt värre än resekostnader och representation (som kan ställas till rätta förhållandevis enkelt). I helgen arrangeras en stor väckelsekonferens med namnet Awakening Europe på Friends arena i Stockholm. Många stora namn, såvitt jag kan se med relativt stark koppling till trosrörelsen, kommer att medverka med undervisning och musik. Det är naturligtvis inget fel att man anordnar en konferens! Det är visserligen en gren av kristenheten som jag har blivit bränd av och som jag tror har ganska stora utmaningar att ta itu med när det gäller såväl förkunnelse som själavård, men visst kan Gud verka även genom dem. Man har plats för 20 000 deltagare på plats. Det är ett stort event som med rätta stavas med versaler.

Konferensen ska sändas på TV. Det var där jag började få lite problem i magtrakten. Den TV-kanal som har sändningsrättigheterna heter God TV. Det är ingen svensk kanal utan namnet ska läsas på engelska. Det är inte "god TV" på svenska, det är Gud-TV. Går man in på deras sida så får man tre uppmaningar.
Den första är: Give monthly, change lives daily! 
Den andra är. If you´ve been blessed by our programming, please consider supporting us. 
Den tredje är: Thanks for your generous donations, please consider supporting us. 

Man behöver naturligtvis pengar för att driva ett projekt. Ändå är det något i det här som känns en aning galet, förutom namnet då förstås. Det jag fastnade mer för var dagens nyhet i tidningen Dagen:
"Möjligheten har öppnats tack vare att God TV, som har sändningsrättigheterna, har beslutat att även andra kristna tv-kanaler ska få kabla ut gudstjänsterna från Awakening Europe som hålls fredag 28 oktober till söndag 30 oktober. Det betyder att även alla abonnenter av Kanal 10 Norge, Kanal 10 Sverige, Visjon Norge, Visjon Sverige och TV7plus kommer att kunna följa programmen.

– Det är ett privilegium för oss att samarbeta med kristna tv-stationer så att fler liv kan bli påverkade av det här viktiga arrangemanget, säger God TV:s högste ansvarige, Ward Simpson."

Det står inte ett ord om vad det här sändningskalaset kostar. Det är ett "samarbete" mellan vissa stationer som sänder betal-TV.

Jag drar mig till minnes vad som står i missionsbefallningen. Med en gammal omformulering av Tomas Hagenfors kan den låta som följer: "Så gå ut till alla folk och länder och säg dem med en öppen famn och med hjälpande givande händer i Jesu namn: Jesus lever! Gud är kärlek!"

Vi har redan tillgång till de allra största resurserna. Vi har människors närvaro, vilja och engagemang för att sprida evangelium till vår värld. Vi har Guds eviga och allomfattande kärlek. Gud gömmer sig inte. Hen finns här och nu. Jesu födelse, död och uppståndelse öppnade vägen för oss alla till Guds rike och vårt uppdrag är att föra det vidare till alla. Vi kan göra det i kyrkan och utanför kyrkan, vi kan göra det på konferenser och i bönegrupper, vid samtal på lunchrummet eller på promenaden. Vi kan göra det genom kontakter och hjälp till tiggare och andra som inte har möjlighet att skaffa vare sig mat, boende eller social samvaro på egen hand. Inget sätt är fel, men pengamånglandet har jag svårt med. Guds verk kan inte begränsa av något som en fråga om pengar, avtal om sändningsrättigheter och bidrag. Varför använder vi inte istället på allvar de resurser vi har tillgång till?

Jag önskar att helgens konferens blir välsignad. Jag hoppas att Gud kommer att verka där bland storfräsarna i trosbranschen. Då kan det inte bli fel, men jag önskar också att den fattige guden i människogestalt som delade utsattheten och lidandet med de allra minsta och som dog i förnedring av kärlek till oss också kan få synas. Det är en sån Gud som åtminstone jag kan tro på.

Aj...

Det här blev inte riktigt min dag ändå, trots att den började så bra med trevligt personalmöte, guldstjärna från vården och supergod lunch i trevligt sällskap. På vägen från lunchen låste sig vänster axel och vänsterarmen började krångla, i Birgittakyrkan var jag tvungen att idka viss akrobatik för att kunna övningsspela och nu när jag skulle slänga den gröna påsen i sitt specialkärl i soprummet (ni vet ju att sorteringen på KSRR inte funkar som den ska så vi måste hantera de gröna soporna speciellt) så kom sopbilen för att tömma just detta kärl och på något konstigt vis så lyckades jag krocka med huvudet i en av bilens backspeglar. Nu ska jag minsann sitta still resten av dagen och bara leta noter. Det går nog att göra med bara högerarmen och alldeles oavsett bula i skallen. Aj.

Hur som helst, en obrukbar vänster har jag stiftat bekantskap med många gånger och i många avseenden tidigare så det är inget nytt, men just så här har det nog inte riktigt varit förr. Jag hoppas det går över någorlunda tills i morgon. Då fortsätter vi nämligen att öva med kyrkokören inför allhelgona och advent. Det är BARA roliga sånger som spänner över ett stort fält, från Händel till BanjoBengan. Det vill man ju inte missa!

Att göra nytta...

Idag fick vi kvittot på att pengarna har nått fram:

Varmt tack till alla som bidrog till vår 

insamling på och inför Höstmys!

Nu, här och idag

Idag hade jag förmånen att få delta på dagledigträff i Västerportkyrkan när Riksförbundet PensionärsGemenskap (RPG) hade samling där. Jag hade fått ca 75 minuter till mitt förfogande och den tiden använde jag med viss råge till sång, musik, diktläsning, bibelläsning och lite fritt prat i en salig blandning. Självklart sjöng vi en hel del tillsammans, åhörarna och jag. Det var psalmer så klart men också Afzelius och annat mer profant. Rubriken på eftermiddagen var "Musik ska byggas utav glädje" och vi var många som byggde tillsammans!

De mänskliga mötena är viktiga, de där stunderna då man kan dela med sig av sina erfarenheter och tankar. Den möjligheten fick jag idag, och jag fick god respons. Självklart är möjligheterna till interaktion begränsade när man håller föredrag i en kyrksal, men man kan ju läsa av människors ansikten och dessutom byta några ord efteråt. Idag kände jag att jag nådde fram. Jag hoppas och tror att några tankar väcktes hos de församlade och att sångglädjen varade en stund även sedan programmet var slut. Extra roligt var det ju att dessutom få träffa några församlingsmedlemmar från Vasakyrkan, den församling som jag egentligen räknar som min hemförsamling eftersom jag har varit verksam där så länge även om det nu var väldigt länge sedan jag var med på en gudstjänst där. Jag fick flera uppmuntrande och varma ord därifrån idag. Det kändes gott. Det blev en eftermiddag fylld med möten och med liv.

Livet, ja... Just nu tänker jag mycket på HUR jag tänker. Det är nämligen så lätt att antingen leva i det förflutna eller att leva i framtiden. Nuet har man liksom glömt bort. Nuet är många gånger det som bara händer medan man väntar på att något annat ska hända och medan man slickar såren efter det som har hänt. Ändå är det bara nuet vi har. Det förflutna kan vi inte ändra och om framtiden vet vi ju ingenting. Det vi har att göra är att leva NU. Det där med att oroa sig för kommande bekymmer är inte något vidare effektivt sätt att förvalta tiden och energin. Jag tänker på vad en närstående förvaltningschef brukade säga: "Man löser problem EN gång, dvs när de uppstår. Inte förr." Han hade så rätt.

Så det gäller att ta vara på tiden som är NU, att leva fullt ut, inte dra på onödiga ryggsäckar med gångna tider och inte vara rädd för hindren så länge vi kan gå på stigen framåt. Då kan en eftermiddag med goda vänner, vänliga blickar, varma tankar och snälla ögon bli den guldstund den är menad att vara och kan vara.

Det känns bra, just idag. Det är ju idag jag lever.

Och så fick jag den här söta lilla muggen som tack för att jag var med idag. Den kan jag fylla med riktigt gott kaffe som jag också kan njuta av i stunden. Kaffe ska ju inte stå och dra för länge utan drickas NU, precis som livet vi har fått också ska levas. NU, HÄR och IDAG.

Kontantproblem

Som ni kanske har läst så gick vår insamling till Operation Smile långt över förväntan. Det var roligt och sporrar till mer arbete framöver. Resultat ger motivation! Vi har nu samlat in åtskilliga tusen till behövande ändamål och än känner vi oss inte klara!

Alltså, jag hade 12 872 kr hemma efter tisdagskvällen tills jag skulle skicka dem till organisationen. Numera är det ju inte så enkelt att man kan ta sig in till banken och sätta in kontanter i kassan direkt till ett bankgirokonto. Det vet ni ju också. Kontanter är som regel utestängda från bankerna. Tyvärr går det inte att applicera diskrimineringslagstiftningen på kontanter... Planen var alltså att ta pengarna till Nordeas kontor på Kvarnholmen och använda den insättningsautomat som finns där. Den är kopplad till Swedbank, och alltså skulle jag sätta in pengarna på mitt bankkonto för att sedan skicka dem från mitt konto till Operation Smiles bankgiro. Jag gick således dit med min kakburk full med pengar tätt intill kroppen. Det var ju inte utan att man kände sig som Pippi Långstrump med kappsäcken.

Nåväl, beskedet vid automaten var att Swedbank inte tar emot mer än 10 000 kr per sjudagarsperiod. Det går heller inte att lämna in mynt. Jag petade alltså in de stora sedlarna jag hade och fyllde upp till exakt 10 000 kr. Sedan fick jag gå därifrån, med 2872 kr kvar i kakburken, uppdelat i en femtillapp och en hundralapp som inte godkändes av automaten samt resten i tjugolappar och mynt. Pippis kappsäck var alltså lika tung efter bankbesöket som före, dock inte alls lika värdefull.

Naturligtvis skickade jag hela summan till Operation Smile när jag kom hem ändå. Skillnaden nu är att jag har en plastburk med pengar ett tag nånstans i lägenheten och ska försöka använda dem istället för kortet när jag handlar ett tag framöver. De som står efter mig i kön på stormarknaderna lär jubla när jag ska räkna upp guldpengar och enkronor. Å andra sidan kanske det är möjligt att växla in mynten mot sedlar någonstans där det behövs växel.

Men, visst borde det gå att lösa detta lite smidigare så att man sänker trösklarna för hjälp till välgörande ändamål? Är det totalt omöjligt att ha en speciallösning för insättningar på sk 90-nummer? De organisationer som har ett sådant konto står under kontroll och man vet att det är ordning och reda i finanserna. Kunde inte bankerna stå till tjänst med något sådant på något sätt? Vi har en värld som på många sätt är grymt orättvis. Resurserna är ojämnt fördelade och hjälpbehovet är stort. Då måste det gå att dra sitt strå till stacken, om det så bara är med kontantinsamlingar av överblivna mynt och sedlar i små valörer. Låt resurserna göra nytta istället för att läggas på onödig överkonsumtion av onyttigheter!

Snälla bankväsende, kan ni verkligen inte hjälpa till med det? För fler leenden och fler liv i världen? Det tror jag att ni också vill bidra till!

Fler leenden, fler liv!

Dagen efter kvällen före... Ja, visst är man trött och visst var det svårt att somna igår och det var ännu svårare att somna om när jag vaknade klockan tre under natten. Det blev en sovmorgon efter frukost. Jag erkänner det, men det fanns inga alternativ. Nu har jag lyssnat igenom en lång föreläsning i alla fall och försöker hämta upp den studietid jag har låtit gå förlorad de gångna veckorna. Är man inte riktigt 100%, vilket jag i flera avseenden inte är åtminstone just nu, så får man ta konsekvenserna av det. Allt man vill göra och skulle behöva göra hinns inte med om man samtidigt ska sköta ett jobb som känns viktigt.

Andrea Berg berättar

om Operation Smile

Men igår hade vi ju Höstmys i Falkenbergsskolans aula! Kvällen började redan kl 16.30 för vår del med hämtning av körgradänger och iordningsställande av lokalen med flytt av möbler, dukning och förberedelser för fika. Körmedlemmarna kom i strid ström med kaffe, te och mängder av smarrigt fikabröd! En del hade säkert lagt åtskilliga timmar på att baka, handla och kopiera allsångsblad. Vi hjälptes åt med allt som behövde göras och sedan kl 19 drog det hela igång med tre körer (Badrumskören, PRO-kören och vi i Vox Communis), allsång och fika. I lokalen hade vi nånstans mellan 350 och 400 personer. Det kändes gott! Mitt i programmet delade Andrea Berg (se bilden), volontärsköterska för Operation Smile, med sig av sina erfarenheter av och kunskaper om barn som föds med gomspalt och andra ansiktsdeformiteter i tredje världen samt Operation Smiles stora och viktiga arbete med att ge de här barnen ett liv och ett leende. Vi lyssnade hänfört. Det var gripande och informativt. Det skapade vilja att hjälpa till. Det gav oss anledning att inse att vi har det privilegierat i vår del av världen. Det var nyttigt!

Kvällens hela kontanta behållning gick till Operation Smile. Inträdet var gratis och man fick skänka precis vad man ville. Vi hade en helt underbart rolig kväll med mycket musik, många skratt och en stor dos med allvar. Stort tack till alla inblandade! Körerna bidrog ju inte bara med sång utan även med fika och en massa praktiskt arbete. Tack alla! Falkenbergsskolan ställde upp med lokal och teknisk utrustning samt välvilliga instruktioner, hjälp och stöd. Tack vaktmästare Pontus! Andrea Berg och Operation Smile gav oss välbehövlig information och möjlighet att bidra till ännu fler leenden än dem som igår fanns innanför aulans väggar. Tack! Musikerna Christer Svensson, Åke Eklund, Konstantin Shakov och Marianne Fransson gjorde det möjligt för körer och gäster att sjunga av hjärtans lust. Tack!!! Lage Olsson fick dra en stor del av lasset med planering och förberedelser. Tack min gode vän!

Behållningen då? Jo, oaktat de bidrag som jag vet har satts in direkt på Operation Smiles konto från folk som av olika skäl gick miste om gårdagskvällens Höstmys på plats, så samlade vi in hela 12 872 kronor (plus en gammal tjugosedel med Selma på som tyvärr har förlorat sitt värde). Pengarna går direkt till Operation Smile. Vi tackar alla generösa givare för både dessa pengar och för en härlig kväll! På återseende!

"When you´re smiling, the whole world smiles with you!"

Välkomna ikväll!

Det är ikväll det händer:

Varmt välkomna till en kväll i leendets tecken!

Ära vare Gud i höjden!

Äntligen så har jag då fått undan de sista lådorna med saker från mamma och pappa. Visst, allt är inte åtgärdat, men det står inga oupppackade lådor kvar på golvet i lägenheten längre. Det känns lättande, mitt i allt elände. Det här året har varit tungt och jag känner mig långt mer än dränerad på energi. Orken finns helt enkelt inte där, men man får ta en sak i taget. Jag har, på samma tema, tagit mig samman och lyckats byta sladd på en av de lampor som pappa har gjort så att den återigen kan lysa upp höstmörkret. Den stod hemma när jag var liten, och jag har alltid tyckt att den var mysig. Jag hittade den i källaren i somras, trasig både i foten, i sladden och vid lamphållaren men nu är den hel igen. Hade man inte så mycket pengar, men desto mer kreativitet och driv samt var händig med de flesta material som pappa var, så kunde överblivna muttrar bli en lampa! Nu letar jag efter en bättre lampskärm. Den ska vara mycket större än den som sitter där nu och gå i svart och kanske rött. Jag får leta vidare och se om jag hittar en som passar, eller så får jag sy en på egen hand. Det ska väl inte vara omöjligt! Tyg, tråd och symaskin kan jag i varje fall hantera. "Ära vare Gud i höjden, det lärde jag mig i slöjden" kan man säga om man är på rimhumör.

Apropå det, ja. Igår var det visst någon form av jubileum för BingoLotto. Jag har, vilket jag kanske skamset får lov att erkänna för Sveriges föreningsliv, aldrig tittat på BingoLotto. Jag har faktiskt inget minne av att jag har köpt en enda lott. Kanske har jag fått någon lott någon gång, men jag har aldrig följt ett program. Följaktligen har jag inte vunnit något heller, men det är inte det som är viktigt just nu. Det viktiga just nu är att jag såg ett inlägg på Facebook igår som träffade mig i magen. En god vän lade nämligen upp ett foto med nostalgihelgsnacks och skrev att det nu minsann var dags för en kväll som skulle innebära minnen från de gångna TV-åren. Med på fotot fanns skumtomtar. Vän av ordning (alltså inte jag denna gång utan någon jag inte känner) påpekade då att det minsann inte är jul ännu. Vi är ju trots allt bara i mitten av oktober! (Jula, Ikea och Öbverskottsbolaget har dock börjat sälja julsaker märkte jag igår.) Min kompis svarade något i stil med: "Visst, vi passar på att fira jul också så är det gjort!"

Plötsligt så insåg jag det självklara: Varför firar vi Jesu födelse EN gång om året, i slutet av december? Vi gör likadant med hans uppståndelse. Den firar vi vid påsk. Faktum är ju att hans födelse liksom hans död och uppståndelse påverkar oss VARJE dag, året om. Det är centrala delar i frälsningsprocessen, för att inte säga fundamentala delar. Någon har sagt att varje söndag i viss mån är en påskdag. Jag vill gå längre: Varje dag är en juldag och en påskdag (och en pingstdag också). I och med himmelsfärden så har vi ju tillgång till Guds närvaro, nåd, kärlek och omsorg hela tiden och överallt. Vi sjunger vid jul: "Samma under som då en gång sker hos den människa som vänder om. I varje hjärta som svarar JA: Jesus vår konung är född idag!"

Men, så långt tänker vi ju inte. Jesusbarnet och änglarna plockas undan vid Tjugondag Knut och får tillbringa så gott som hela året i mörker på vindar, i källare och i skåp och lådor ända till nästa december. Må så vara att det är skönt att slippa damma julkrubban hela året, men ändå. Jag förstår vitsen med att ha ett kyrkoår och att lägga fokus på olika saker så att vi får lära oss om olika delar i Guds handlande, men just så centrala delar som inkarnationen och uppståndelsen borde lysa hela tiden, inte bara en gång om året. Det är ju där Guds kärlek visar sig som allra mest, eller hur?

Så jag tror att det är så här: Vi har nog rört ihop det lite, vi människor som har svårt att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det är tomtarna som bara lever vid jul. Vi människor föds en gång och dör en gång i det jordiska perspektivet. Jesus lever däremot för evigt, hos oss, i oss och med oss här och i himlen. Det kan nog vara bra att betänka de skillnaderna.

Gloria in excelsis Deo!

(Ära vare Gud i höjden!)

Omsorgen, än en gång

Steget är tydligen inte långt mellan att vara radikal samhällsförbättrare till att bli bevarande samhällsförsvarare. Eller egentligen tror jag att det är väldigt långt, men till rätt pris så kan vissa låta sig köpas till den ena eller andra sidan allt efter läget och möjligheterna. Jag lät mig inte köpas. Det var det som var mitt problem.

Men, å andra sidan, behovet av förbättringar kvarstår liksom demokratins stora utmaning: att återupprätta den. De där livsviktiga beståndsdelarna i ett demokratiskt samhälle, alltså delaktighet, bildning, engagemang och vi-känsla byggs inte av maktfullkomliga förtroendevalda som allra helst vill skydda sitt eget putsade skinn. Det blir svårt med lyssnandet då. Man lever nämligen i olika verkligheter, och när gräsrötterna knackar på så vill etablissemanget inte lyssna. Etablissemanget vet ju, per definition, bättre. Självklart är det så att en brukare i omsorgen och dennes anhöriga och närstående har en annan bild av verksamheten än den som sitter i sammanträdesrummet. Även personal har en bild. Nu har vi kommit upp i tre olika. Hur många finns det? Ja, betydligt fler än så, och de är alla giltiga. När man lyssnar på någon annans berättelse, från ett annat perspektiv, så kan man lära sig något, förutsatt att man vill. Frågan är dock om viljan finns hos det etablissemang som idag styr.

Jag har erfarenhet av äldreomsorg både som förtroendevald, som personal och som nära anhörig. Jag jämför idag min bild av verksamheten i Kalmar med den bild som framträder i Barometerns reportage om omsorgen i Emmaboda. De äldre i Emmaboda kan skatta sig lyckliga! Det är klokt och långsiktigt resonerande med en mycket mänsklig touch som framträder när man pratar om delaktighet och självbestämmande istället för schemaläggning och minut per insats. Det är de äldre och deras vardagsliv som självklart finns i centrum och inte guldkant någon gång då och då. Jag blir imponerad!

Jag hoppas att Kalmar kan ta till sig och vända på den stora atlantångaren som omsorgen har utvecklats till. Det är ett stort arbete, och det kommer att kräva ett antal tankevändor så att resurserna används på ett rättare sätt än idag. Går det?

Självklart går det, om man lyssnar och VILL. Det går inte om man som vanligt stänger öronen och vill vårda sitt eget välputsade skinn och sin egen arvodesplånbok. Men optimist ska man väl vara? Det är ett nytt val 2018. Det är bara knappt två år dit!

Funderingar apropå politiken just nu

Partiledardebatten på TV häromkvällen var så dålig att man nästan rodnar. Det var sju nyanser av grått och en karakteristisk nyans av brunt som i en obestämbar röra skulle fylla ett programformat som inte kan fyllas på ett tillfredsställande sätt. SVT bör tänka efter. Att anordna debatter som med sin form har en enda säker effekt, nämligen att politikerföraktet späs på, är inte värdigt ett Public Service-uppdrag. Politisk sandlåda på bästa sändningstid gynnar inte landets utveckling. Frågan är om SVT och Agenda ser den amerikanska situationen som någon form av ideal. Ska vi ha tävlingar mellan osympatiska kandidater som leder till att den politiska ledningen utses? Vad blir då resultatet? Tja, det kan vara värt att tänka om ett par varv...

Clinton och Trump, ja. Vart kommer det här bisarra presidentvalet att leda USA och världen? Hur står det till med intelligensen i den stora supermakten i väst? Dessa två är de alternativ som vaskats fram. Vinsten känns just nu som jämförbar med den avans som de allra flesta guldvaskarna kunde räkna hem i guldruschens dagar. Drömmar om stor rikedom slutade med hårt och resultatlöst arbete, sjukdom och död. Jag är faktiskt skrämd av det som händer. Tänk om det inte blir Clinton som vinner? Tänk om den amerikanska väljarkåren skulle rösta på sexisten och tokdåren Trump?

Det finns de som säger att man inte per definition kan rösta fel. Det kanske man inte kan, men man kan rösta tillslutet, dvs korkat. Tyvärr. Det verkar så där 15-20% i Sverige också kunna tänka sig att göra, och inte blir de färre av debatter som den i söndags...

Tack för tio kärleksfulla år!

Idag är det tio år sedan...

Tiden går så fort. Mycket har hänt. Fyra av våra bröllopsgäster har lämnat jordelivet, däribland båda mina älskade föräldrar. Då var vi två politiska sekreterare från Folkpartiet och Vänsterpartiet som hade hittat varandra. Idag är vi ett liberalt landstingsråd och en vik feministisk kantor som fortsätter leva tillsammans sida vid sida, i med- och motgång.

Tack Pierre för att du står ut med mig och allt jag brottas med. Åren går, men kärleken består. Stort Grattis till mig och stort TACK till dig!

Konflikten

Sommar mot höst
Värme mot kyla
Hat mot kärlek
Frihet mot förtryck
Regn mot solsken
Krig mot fred
Rik mot fattig
Nytt mot gammalt

Konflikten verkar vara grundläggande som utvecklingsprocess
Marx hade nog alltså helt rätt

Men man måste ju inte älska den för det.

Utförsbacke

Jag ödslar ingen energi på mitt gamla parti längre. Det är i grunden ofruktbart. Partiledningen verkar ändå ha bestämt sig för att befinna sig ljusår från verkligheten och lokalt har man blivit så avväpnat att den enda markering man kan, vill och får använda är protokollsanteckningen. Hur ska man kunna förändra världen då? Det är helt enkelt meningslöst.

Däremot så blir jag fortfarande upprörd över hur man behandlar människor som liksom jag har beslutat sig för att lämna partiet. På många håll i V så delar man in människor i vi och dom. Den som inte är med är automatiskt emot. Utrymmet för nyanser är noll. Problematiseringar utan skygglappar betraktas som så jobbiga att de blir rena trauman. I själva verket kan man tro att det premieras att koppla bort människohjärnan och bara tänka med reptilhjärnan.

Det senaste, och väldigt långvariga, exemplet är behandlingen av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Jag orkar inte redogöra för hela affären, men kort sagt så behandlas hon som paria i ledande kretsar. Hon har pekat på kvinnoförtryck i förorten och har sedan blivit pådyvlad anklagelsen att hon anser att förtryck BARA finns där, riktat från muslimska män mot kvinnor. Det är så dumt att det inte liknar en gris ens (taskigt uttryck som drabbar en snäll gris förresten). Ändå upprepas detta, gång på gång. Hon blir till och med anklagad för att vara rasist. Nu lämnar starka kvinnor Vänsterpartiet i protest mot partiets utveckling. Kakabaveh-drevet blev förmodligen droppen som fick bägaren att rinna över.

När man lämnar V så sker det efter noga övervägande. Det är en del av ens identitet som går förlorad, även om man själv står fast vid sina övertygelser. Man blir också mycket illa sedd. Tyvärr så drabbar den där svartvita och antiintellektuella mentaliteten i vänsterkretsar den som har modet att våga säga ifrån och ta avstånd. Om man inte är god (dvs vänstermedlem) så är man nämligen ond. Den dagen man träder ut ur partiapparaten så har man lika lite värde i näringskedjan som en SD-sympatisör eller borgare. Verkligheten är antingen svart eller vit, ond eller god och utrymmet för reflektioner och mer än en tanke i skallen finns inte. Man kan ju inte tolka kommentarer i stil med "nu går de nog till SD" eller "inte en minut för tidigt att de lämnar" på annat sätt, eller hur? Är man fd V-medlem så är man per definition skit, trots över 40 års hängivenhet i partiets tjänst.

Det här är inte människovärdigt. Det är så tråkigt att ett parti som i många stycken har en politik för människors lika värde på demokratisk grund inte klarar av att omsätta de vackra orden i praktisk handling. Därmed klarar man inte av att hantera sitt trovärdighetsproblem. Det gamla K-ordet sitter kvar. Historiens våta filt blir tyngre och tyngre. Insikten att olikheter stärker liksom samverkan och öppenhet är eliminerad. Ingen annan än partiet självt kan få skulden för den utförsbacken.

Till eftertanke

Jag skulle idag cykla till mitt föräldrahem för att hämta ett brev som av någon märklig anledning inte hade eftersänts till min adress. Det känns jobbigt att gå och ringa på "sin egen" dörr när det nu är någon annan som bor där och inte pappas steg som hörs i hallen. Jag bad därför de nya ägarna att lämna brevet i brevlådan så kunde jag bara plocka upp det under förmiddagen.

Det är fortfarande traumatiskt även om det naturligtvis bara är ett hus. Det är så klart bara en byggnad, men den och tomten innehåller så många minnen. Jag har mentalt inte bearbetat allt det som har hänt till fullo. Det vet jag.

På vägen dit så tänkte jag på min morfar som otaliga gånger cyklade dit på samma väg som jag nu cyklade. Han finns förstås inte längre, men minnena lever, speciellt när man cyklar. Cykeln var hans transportmedel. Han hade utslitna fotleder också saknade körkort, så det var cykel som gällde i ur och skur. En gång ramlade han när han körde upp på vår uppfart och slog sig blodig i ansiktet. Jag minns ännu känslan när han stapplade in och det enda jag kom mig för att göra var att springa ut och kolla så att cykeln var OK. Att ta hand om hans sår gjorde alltför ont. Det kändes som en stöt i hela kroppen, och den stöten känner jag än. Mamma gjorde nog ett gott jobb med förband och annat. Det visste jag ju att hon kunde.

Mamma och pappa finns inte heller längre. Att åka till huset tär som sagt på krafterna. Jag tog brevet i lådan och cyklade in mot stan för att spela på en begravning. Just den vägen, förbi Bergavik och Berga IP har jag cyklat tusentals gånger. Speciellt minns jag morgnarna på väg till gymnasiet. Alltid sent ute, alltid full fräs på cykeln och ganska ofta en inofficiell tävling med andra som befann sig på samma väg. En av dem jag tävlade med, såväl på dit- som på hemväg, finns inte heller längre. Han valde att avsluta sitt liv för ganska många år sedan, lyckad och framgångsrik i mångas ögon men tydligen djupt olycklig och misslyckad i sina egna.

Dagen blev alltså full av död och saknad, men jag lever. Fortfarande. Dagar som denna undrar man ju varför.

Ändå... Vi satte aldrig fram pappas och mammas pelargoner i blomlådorna på uterummets utsida i våras. Vi hade inte mäktat med att sköta dem. I somras såg de alltså ganska livlösa ut där de stod i mörkret i garaget. Idag såg jag att de ändå står på sina rätta platser, visserligen inte så prunkande som de kan, men ändå med klarröda lite skirare blomblad. De lever mot alla odds och jag är glad att vi inte slängde dem. Pappa vårdade dem ömt, år efter år. Nu har andra tagit över. Det känns gott, mitt i allt. Hösten är här, men pelargonerna har livskraften kvar.

Det bör kanske stämma till eftertanke.

Välkomna till Höstmys i Kalmar 2016!

Tankar

Många tankar
precis som hos alla andra
människor i vår närhet
Var och en bär på sin historia
sina tankar
sina drömmar
sina visioner

Många tankar blir det...

Ibland är de ljusa
ibland mörka
ibland nattsvarta

Ibland vill man dela dem
ibland vill man hålla dem för sig själv

Men de finns där
alltid

Ändå.

Kamrat Stalin vs Gud?

Jag sitter och läser... Det är trögt, men det är bara att harva vidare, sida efter sida. Just trögheten kan tjäna som incitament att kämpa på. Jag kände nämligen samma sak förra veckan när vi skulle starta upp kyrkokören. Det var som att tvinga sig upp för en lodrät bergvägg dagarna innan första repetitionen, men jag höll ut. När övningen var över var jag gladare och lättare i sinnet än jag varit på mycket länge. Ibland blir man så hårt ansatt. Det finns krafter som vill få en att ge upp, att lägga sig ner platt och låta världen utvecklas åt fel håll. Det vill inte jag. Jag vill göra min del, den del som jag har fått i uppdrag att utföra, och jag måste lita på att kraften kommer.

Och så kommer man då och då fram till små guldkorn, ibland i verkliga livet och ibland i litteraturen. Detta är ett sådant:

Foto direkt ur Hood, Hill & Spilka (s 101): The Psychology of Religion: 
An empirical Approach (4th ed). New York:The Guilford Press.

Nej, det där gick nog inte så bra i längden. Kamrat Stalins gloria bleknade med tiden, inte bara i det katolskt präglade Polen utan även i resten av världen, och barn går inte på vad som helst. Man kan dock inte annat än bli rätt uppiggad av tanken på en del människors höga tankar om sina egna förmågor. En liten gnutta av det självförtroendet vore inte fel att kunna ta del av då och då ;-)

Men jag litar mer på Gud än på Kamrat Stalin, åtminstone numera ;-)  Gud vinner stort i längden!

Fixa det! Hur svårt kan det vara?

Jag spelar en hel del på äldreboenden just nu. Det är andakter och mässor och ett och annat café med önskepsalmer eller födelsedagsfiranden. Det är i högsta grad meningsfulla uppgifter och det är välbesökt. Men, det skulle kunna vara ännu bättre. Jag tänker speciellt på ett avseende.

Det borde inte vara en nyhet att det främst är äldre som bor på äldreboende. Det borde inte vara en nyhet att äldre ofta får problem med hörseln heller. Ändå saknas på flera håll möjligheter att förstärka tal via slinga och/eller högtalaranläggning. I rimlighetens namn, varför överhuvudtaget ha samlingslokaler om de boende inte kan få ut något av de samlingar som hålls där? Visst, Kristus finns i nattvardsgåvorna ändå när man tar emot dem, men varför ska man behöva gå miste om resten?

Nu i veckan var jag för första gången på ett av stadens boenden. Där fanns inget som kunde förstärka ljudet. Det var svårt att få psalmsången att fungera, så klart beroende till stor del på att inte heller psalmnumren nådde fram. Jag ska till nästa gång se om det finns möjlighet att åtminstone koppla in en mikrofon i den förstärkare som jag har till den keyboard som jag spelar på. Det är väl bättre än inget, men långt ifrån tillräckligt och det hjälper ju bara när jag är där var fjärde vecka. Jag hoppas verkligen att någon mer aktivitet genomförs mellan varven. Hur det funkar då med ljudet har ut ingen aning om, men jag misstänker hur eländigt det kan vara när fast installation helt saknas. Respekten för de boende kräver långt mer!

När vi skulle gå, efter andakten, blev vi av de flesta närvarande personligen hälsade varmt välkomna tillbaka. Det skar i hjärtat. Många av dem hade inte hört vad som sagts och inte vad som spelades heller. Ändå såg de fram emot nästa gång. SÅ låga krav ska man inte behöva ställa på sin egen delaktighet.

Här finns massor att göra! Teknik finns liksom kunnande, om än inte på plats. Det jag helst skulle vilja säga är: Fixa det! Hur svårt kan det vara? Med en gnutta empati och god vilja så kan man komma långt, åtminstone fram till telefonen för att ringa efter hjälp. Det handlar om våra äldres hälsa och livskvalitet. Den respekten ska visas dem när de anförtror sitt boende och sin tillvaro till ett vård- och omsorgsboende!

Grattis farmor!

Idag har Justina namnsdag. Namnet är inte vanligt, och det kan man nog säga är ganska logiskt. Det betyder nämligen rättvisa, och någon sådan är inte speciellt vanligt förekommande heller. Det betyder dock inte att man ska sluta att kämpa för den. Rättvisa är ett viktigt begrepp, ett av de viktigaste vi har, även om det som sagt inte finns.

Min farmor hette Justina, men kallades för Stina. När Emmy föddes så hade hon gärna fått namnet Justina som andranamn, men vi hade bestämt oss redan i förväg för att inte ge det kommande barnet något släktnamn utöver mitt eller pappans förnamn. Sådant kan vara känsligt. Ger man ett namn från släkten så kan det nämligen bli en källa till diskussion av det onödiga slaget. Vi valde bort en sådan. Konflikter har vi nog av. Idag kan jag dock tycka att det hade varit rätt häftigt att ha en dotter som heter rättvisa. Hon är i och för sig rättvis ändå, det vet jag.

Idag högtidlighåller jag alltså minnet av vår egen Justina, min fina farmor som gick bort för sisådär 15 år sedan. När jag ser bilden på dem båda, farfar Arnold och farmor Justina, så känner jag igen så mycket. De lever kvar hos oss barn och barnbarn. Mest ser jag min älskade och saknade pappa i farfar förstås. Det här kortet kommer från en fotografering som jag är helt säker på att farmor tjatade sig till och farfar till slut under protester gick med på, muttrandes förstås. Vi barnbarn fick korten i julklapp tror jag, och så fanns det förstoringar lite här och var, bland annat i finrummet i det så välkända huset på Strandgatan på Klädesholmen där vi alltid tillbringade ett par sommarveckor.

När jag möter deras blick så känns en sällsam gemenskap. Jag känner igen mina rötter och det känns som om de båda talar till mig, var och en på sitt sätt. Farfar var svår att lära känna, främst beroende på hans grava hörselskada, men på sitt eget lite kantiga sätt så visade han ändå att han tyckte om mig och han uppmuntrade till utveckling så gott han kunde. Hans eget liv hade varit hårt och situationen för hans egna barn hade inte varit den lättaste. Farmor var den känslosamma som alltid kunde dela med sig av värme och kärlek. Jag är glad över att ha fått ha dem båda! Grattis farmor Justina på namnsdagen! Hoppas du har det gott där du är! Vi ses där (även om det inte på ett enda sätt kan anses rättvist utan enbart handlar om kärlek och nåd, tack och lov...)!

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den andra stranden..."

Det viktiga i myllret...

En gång i tiden gick jag igång på metodfrågor, jag kan erkänna det. Under den perioden kunde jag tycka att just avgränsningsproblematik, reliabilitet och validitet utgjorde fullt rimliga lyckopiller som hjälpte till att skapa guldskimmer kring en arbetsdag. Jag är inte där längre. Det är definitivt inte så att jag vill reducera betydelsen av sådana överväganden, de är naturligtvis livsviktiga för en kvalificerad diskussion, men jag har inte motivationen att grotta ner mig i dem. Jag vill längre. Jag vill hitta det intressanta, inte syssla med att skära bort det som är ointressant, för att nu vara tydlig. Därför är det med viss trötthet jag plöjer igenom två kapitel på över 50 sidor på engelska innan det intressanta kommer. Jag hoppas verkligen att det GÖR det, SNART! Religionspsykologi är nämligen ett mycket intressant område som jag gärna lär mig mer om, men inledningen kunde vara långt mer inspirerande och mycket mindre nermalande...

Igår inleddes arbetsdagen med morgonbön i kapellet. Det är inte ofta jagär där så tidigt. När jag börjar tidigt på morgonen är jag för det mesta på annat håll och förbereder en begravning, men ibland så funkar det. Ska man ändå ha personalmöte direkt efter kan man ta tillfället i akt att vara med på Laudes en halvtimme tidigare. Jag försöker (med betoning på just "försöker" vilket betyder att jag misslyckas ofta) se varje tillfälle till bön och stillhet som en möjlighet att lyssna in vad Gud vill säga till mig. Ofta är det logiskt nog i musiken som jag hör de tydligaste budskapen. Gårdagens morgonbön avslutades med Sv ps 280. Andra strofen går så här:

Psalmen, skriven av Joel Blomqvist, lärde jag mig för länge sedan medan den fortfarande började med orden Dyraste Jesus, dig vill jag älska. Sedan 1986 börjar den istället Jesus, min Herre, dig vill jag älska. Apropå det där med att just försöka så är bönens innebörd ganska stor och svår. Vi kan sjunga orden, men menar vi dem? Jag började tänka efter. Det är vackra ord, och jag skulle gärna vilja stämma in i dem till 100%, men i ärlighetens namn så gör jag ju inte det speciellt ofta. Jag har ett ego som sätter sig emellan. Det är lika bra att erkänna det, samtidigt som jag jobbar med att göra detta ego mindre. Barmhärtig, ödmjuk, mild, Jesu sinne, kärlek, mod att försaka, bli präglad av Jesus själv... Ja, det är stort och det är svårt och det krävs mod att kasta sig ut i den stora trygghetens famn, för det är ju exakt just det som det handlar om trots att det borde vara det enklaste i världen.

Men jag jobbar som sagt på det. Det finns nog en uppgift till mig också, bortom metodresonemang och definitionsmyller och bortom min egen knappa och suddiga horisont. Jag hoppas i varje fall på det, på samma sätt som en kursbok kan börja trögt så kan den blomma ut i rikedom när man väl har ställt in mottagningen i hjärna och hjärta på lämplig frekvens. Jag tror tillvaron med Guds hjälp kan bete sig likadant. Annars vore livet ganska hopplöst, för visst är det fler än jag som har upptäckt att livet knappast är en rak motorväg utan snarare en pilgrimsvandring med otaliga höjder, stup och hinder av andra slag att ta sig igenom och över samt minst nittiogradiga girar då och då som gör att varken huvud eller hjärta riktigt hänger med? Det känns som om man inte kommer någonvart ibland, men det gör man i ett annat och högre perspektiv, nämligen Guds. Det gäller att be om modet att försaka det som inte är viktigt, och låta det viktiga bli än mer viktigt.

På söndag är temat Ett är nödvändigt. Ja, det behöver jag nog påminnas om i det här myllret.

TACK från oss! Nu ser vi framåt!

Debattartikel införd i Barometern 29 augusti 2016 och Östra Småland 9 september 2016

Det är med mycket stor tillfredsställelse som vi i styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater häromdagen inledde höstens arbete. För allra första gången slapp vi diskutera ”Lokalfrågan: Hur går vi vidare?” och kunde istället prata om ”Lokalfrågan: NU går vi vidare!”. En stor om- och tillbyggnation av vårt befintliga teaterhus i Kalmar hamn, numera i universitetets omedelbara närhet, och med en säkrad hyresperiod på 25 år gör att vi vågar planera för såväl kvalitativ som kvantitativ utveckling. Äntligen!

Det har varit en lång resa. Vi kan erkänna att det ibland har verkat som om chansen att kunna nå resultat har varit ungefär en på miljonen. Vi har under årens lopp varit med om att utreda mängder av alternativ. Under de sista åren har vi tittat närmare på såväl nybyggnationer av ett gemensamt kulturcentrum som möjligheterna att flytta Byteaterns verksamhet till byggnader som gamla posthuset på Sveaplan och den sedan länge uttjänta brandstationen. Av olika skäl har det inte varit möjligt att gå vidare med något av dessa alternativ. Vi lägger nu den resan bakom oss och ser framåt! Ett nytt teaterhus med utökad verksamhet ger inte bara mer teater på plats. Det skapar främst möjligheter för fler produktioner vilket kommer att gynna hela Kalmar län. Vi ser dessutom under hösten fram emot en fortsatt dialog med landstinget om våra verksamhetsmedel.

Byteatern har under de gångna två åren arbetat intensivt med att specificera vilka behov som behöver tillgodoses för att länets invånare ska kunna erbjudas angelägen regionalt producerad och professionell scenkonst även i framtiden. Styrelsen sammanställde under våren 2015 en sådan punktlista. Den innehåller önskemål om en samlad verksamhet i ett hus, två spellokaler varav en ska vara så stor att större produktioner ska kunna göras, tillräckligt med repetitionslokaler för att repetition och scenbyggnation ska kunna ske samtidigt, utrymme för pedagogisk verksamhet och fungerande logistik med service, scenyta och verkstäder i markplan samt en publik mötesplats med möjlighet till café och servering. Dessutom har styrelsen framhållit vikten av en säker utemiljö. De barn och ungdomar som kommer till Byteatern ska kunna känna sig välkomna och trygga inte bara innanför teaterns väggar utan även utanför. Det sistnämnda är och har varit ett stort problem då tung trafik passerar entrédörren och situationen har, speciellt när yngre barn har gästat oss, upplevts som riskfylld. Samtliga av oss formulerade behov kan tillgodoses åtminstone i någon mån med den lösning som presenterades i början av sommaren. Vi noterar med tacksamhet att även en förbättring av utomhusmiljön nu finns med i planeringen!

Många är de krafter som under åren har arbetat för Byteaterns sak. Personalgruppen och teaterledningarna har under årens lopp gjort och gör fortfarande stora insatser för en bättre teatermiljö. Vår publik och våra föreningsmedlemmar har, trots alla bekymmer med den fysiska tillgängligheten, troget gästat våra föreställningar och vår övriga verksamhet och inspirerat oss att jobba vidare. Regionförbundet, Landstinget i Kalmar län och Kalmar kommun har kunnat hitta möjliga samarbeten vilket har gett resultat. Vi riktar ett varmt tack till alla som har bidragit!

I höst med premiär den 16 september ger Byteatern just ”En på miljonen”, en lokalt producerad föreställning med innehåll direkt hämtat från våra kommuninvånare. Vi alla bär på historia och erfarenheter. Dem kan vi inte ändra på, men vi kan använda dem när vi skapar och utvecklar vår framtid. Det gäller både människor och teatrar. Vi hälsar alla välkomna till föreställningen och till Byteatern!

Styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater genom

Birgitta Axelsson Edström, ordförande

Nu gläntar vi på dörren!

Äntligen börjar renoveringen av köket i Två Systrars kapell ge resultat! Invigning med pompa och ståt, workshops och festmåltid sker alltså under helgen som kommer, och vi kan bara ana vilka möjligheter ett utbyggt, modernt och fräscht kök kan ge. Inte bara köket har blivit åtgärdat, även andra delar av kyrkan har fått en ansiktslyftning. En levande och välbesökt kyrka blir sliten med tiden!

Två Systrars kapell har en mycket omfattande verksamhet och står öppen för besök och andakt dagligen.  Morgonbön och kvällsbön är stående inslag varje dag och naturligtvis firas gudstjänster och mässor på söndagsförmiddagarna, vid de stora helgdagarna samt på onsdagskvällar och fredagsmorgnar. Det finns även en väl utbyggd barn- och ungdomsverksamhet samt ett levande musikliv med körsång och lovsångsteam. Det senaste året har ett uppskattat språkcafé anordnats på torsdagseftermiddagarna till största delen arrangerat av volontärer. Församlingen har dessutom sedan flera år tillagat och serverat lunchsoppa en dag i veckan med hjälp av ett stort antal frivilliga. Café Kärleksängeln har varit mycket välbesökt!  Nu kan den verksamheten utvecklas ännu mer. Kanske kan det bli kvällsmat någon gång i veckan? Kanske kan menyutbudet ökas? Kanske kan kyrkan ännu mer bli den mötesplats som Norrliden så länge har behövt? Vi ser inga gränser i dagsläget, bara möjligheter!

Passa på möjligheten att ta dig en titt i helgen! Välkommen!

Kampen mot mörkret

Ibland undrar jag ju vad som händer. I Frankrike tvingar polisen under vapenhot en kvinna att ta av sig sin slöja. I Sverige diskuteras på fullt allvar ett tiggeriförbud, lanserat av ett statsråd i en rödgrön regering. I Sverige, än en gång, förs på lika fullt allvar någon form av hetskampanj mot Svenska kyrkan och ärkebiskopen som man menar inte står upp för korset och för kristen tro. Vad är det som händer?

Är det frihet att inte få klä sig som man själv vill?
Är det överhuvudtaget tänkbart och önskvärt att förbjuda folk att be om hjälp?
Är det rimligt att sprida bilden av att Svenska kyrkan inte tar kristendomen på allvar?

NEJ. Flera uppenbara fel begås här:

• Kränkningen som ligger i att förmena kvinnor att välja kläder är inte på något sätt besläktad med frihet eller med ett öppet och sekulärt samhälle. Den kränkningen är rent förtryck och den är riktad MOT kvinnor AV män.
• Vi människor har ett stort problem, och det är stoltheten vi bär på. Den blir allt som oftast ett hinder för vår utveckling och vårt välmående. När vi får lära oss att inte be om hjälp när vi behöver det så utmanas en av samhällets grundbultar, nämligen den att vi organiserar oss tillsammans av den enkla anledningen att vi inte klarar oss ensamma. Det är för att se till att tillgodose de svagares behov (alla hamnar vi i det facket någon gång) som våra samhälleliga institutioner finns, inte för att ge de starka möjlighet att bli ännu starkare.
• Svenska kyrkan lever utifrån Bibelns ord. Korset är inte ett skiljetecken, det är ett kärlekstecken. Någon sa att om ärkebiskopen skulle gå på Fyrisåns vatten så skulle folk säga att hon inte kunde simma. Jag kan hålla med. Vad hon än gör så kan det skruvas på till oigenkännlighet. INGEN i kyrkan skäms för sin kristna tro och alla tar efter bästa förmåga ansvar för den egna trons konsekvenser. Att man sedan misslyckas då och då är mänskligt, men tänk så lätt det är att peka på grandet i broderns öga istället för att hugga bort bjälken som sitter i det egna! Allt vad vi vill att andra ska göra för oss ska vi göra för dem. DET är ett bud som vi borde betänka oftare.

Vissa dagar blir jag så galet sned på det jag ser. Mitt inre revolterar. Är det jag mot världen, eller är det världen mot mig? Jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att vi är många som känner likadant. Min bön är att vi inte ska ge upp utan istället hitta strategier att komma framåt.

Mörkret ska förgå säger skriften. Just nu går det dock åt andra hållet, och det går snabbt. Hur många vill kämpa emot?

Korsets välkomnande armar

Några ord från en av mina favoritpsalmer ackompanjerar i bakgrunden en hel del av det jag gör just nu. Jag inser just nu dessutom att jag här ser tecken på hur mina EFS-rötter gör sig påminda. Den här sången, skriven av Juliusson och Wallin så sent som samma år som jag föddes, har jag trott tillhörde det gamla arve- och allmängodset bland psalmer, men så är det alltså inte. In i den svenska psalmboken kom den inte förrän med Verbums psalmtillägg från år 2003 (nr 735). Vi sjöng den dock ofta ur Sionstoner (nr 518) i både Betlehemskapellet och i Vasakyrkan från 1970-talet och framåt. Kanske är det fullt rimligt i en så missionerande rörelse som EFS har varit genom åren att texter av det här slaget sjungs och lärs in.

Men nu är det inte först och främst mission jag tänker på. Nu är det istället bilden av korset här och nu som jag funderar över. I dessa få rader så uttrycks det som jag helst vill ha sagt: Korset bjuder in alla och stänger ingen ute!

Drömmar och vardag

Så är då vardagen här igen, åtminstone nästan. Listan på spelningar fylls på, invignings- och avtackningshelg i kyrkan nalkas med stormsteg och till kvällen börjar vi sjunga med Vox Communis igen. Dagen började med ihållande regn, men vädret har sedan ändrat skepnad och nu skiner solen mellan de vita molntussarna. Jag sörjde inte regnet och jag gläds inte oreserverat med solskenet, vilket de flesta vid det här laget vet. Regn och rusk skänker mig ro. Solen stressar mer, men det har ju sina poänger att kunna gå ut och slänga sorterade sopor vid återvinningen utan att bli som en dränkt katt. OK då, liksom. Men att öva, sortera noter, skriva sångtexter, transponera och planera kan man göra bättre till rytmen av ett regn.

Men morgonen började ju långt tidigare än så. Jag har drömt, till och med mer än vanligt. Jag drömde att vi hade tömt vårt fina föräldrahem på alla grejer. Det behöver jag ju i och för sig inte drömma om, det har vi ju gjort. Vi har både sålt, tömt och överlämnat det till nya ägare. Det gick undan, och det gjorde tömningen i drömmen också. Skillnaden var att vi inte kom så långt som till att överlämna det till andra. När vi hade städat och var klara så hände nämligen något annat. Dörren in till badrummet öppnades, och mamma kom ut.

Hon var sådär 40 år yngre, så där som jag minns att hon såg ut när jag gick i grundskolan, men hon var mindre än då. Hon hade en randig tenniströja och ljusblå långbyxor och nypermanentat hår som fortfarande var sådär obestämt brunt men allra mest hade hon sina glittrande glada ögon och sitt stora leende. Hon var tillbaka och hävdade på min häpna fråga att jag inte alls hade sett henne död. Hon hade bara rest bort ett tag, och nu ville hon testa att vara här igen. Jag var ju själaglad! Men, det var något som var jättejobbigt mitt i glädjen, och det var hur jag skulle förklara vad vi hade gjort med hennes hem. Det var ju helt enkelt tomt. Glädjen var dock större än obehaget, och nånstans så kunde jag då dra slutsatsen att inte heller pappa var borta för alltid. Även han skulle komma tillbaka.

Men så vaknade jag, till den här blöta morgonen med så fuktmättad nattluft kvardröjande i sovrummet att det kändes som om jag hade dagg på hela kroppen. Kanske var det glädjetårar också, vad vet jag. Vi hann aldrig så långt som att vi avkrävdes en förklaring på vårt vandaliserande, så mitt sinne var fortfarande ljust, men det dröjde inte många sekunder innan jag insåg skillnaden mellan dröm och verklighet och mellan återseendets glädje och saknadens sorg. Det är ju där man måste leva på riktigt.

Ändå, mina drömmar känns viktiga. Det är där tankarna sår fritt spelrum. Jag har drömt mer om pappa än om mamma. Pappa har jag ju exempelvis under en natt hittat på golvet i matrummet, skruvandes på radiatorn trots att han även i drömmen hade fått sitt högerben amputerat. Han förklarade frankt för mig att jag borde förstått att han inte tänkte lämna huset på det viset och att han visst kunde klara sig trots ett förlorat ben. Jag hade så gärna tagit den diskussionen i verkligheten, det kan jag lova! Men det fick jag som sagt aldrig. Det är verkligheten och vardagen som gäller i det liv som är mitt och som jag måste leva i vaket tillstånd.

Det där med drömmar är spännande. Jag vet att de kan betyda mer än enbart fungera som avslappning och skärmsläckare för hjärnan. Inte minst stod det klart för mig när jag fick hälsningen från pappa dagarna före hans begravning genom en god väns dröm (läs mer här). På något sätt skänker även de här drömmarna som jag får mig till livs tröst och ger mig förtröstan på att mamma och pappa har det bra där de är och att de bryr sig om mig och oss fortfarande. De talar om att de ser oss. Det försöker jag tänka. De lever vidare genom minnen, tankar och drömmar, men även på andra sätt som vi här i världen inte riktigt förstår.

Men en dag kommer även vi att förstå.

"En dag, ja kanske i morgon, går vi tillsammans till löftets land..."

Korsets tecken

Just nu är den här underbara texten mer aktuell än många gånger annars. Jag hör den i mitt inre hela tiden, trots att vi inte alls befinner oss i påsktiden. Ändå så känner jag att vi behöver reflektera över korset, vad det betyder och för vem det har en betydelse, och Urban Ringbäcks fantastiska text hjälper oss en bit på väg.

Korset är ett hoppets tecken,

står där på en frusen jord,
trotsar alla hårda vindar,
viskar underbara ord.
Korset är ett fredens tecken,
trots att det är märkt av blod,
sträcker sig mot himlen,
famnar hela världen.
Korset är ett segertecken.

Korset är ett segertecken,
döden fick ge upp till sist.
Livet trädde fram i ljuset,
gav oss allt vi en gång mist.
Korset är ett livets tecken,
evigt liv som aldrig dör.
Mörkret rullas undan,
morgonen har kommit.
Korset är ett gryningstecken.

(Urban Ringbäck)

  

#Inte min partiledning

Jag har suttit i Vänsterpartiets partistyrelse i två år. Man kan säga en hel del om de två åren ur en rad skilda aspekter, men jag väljer att säga en enda sak: Jag är väldigt glad över dåvarande partiledarens uttryck "Vi ska ha högt i tak och långt till dörren". Lars Ohly var, och är i allra högsta grad fortfarande, en människa jag håller oerhört högt.

Nu har det dock hänt något, och jag är mycket väl medveten om att jag inte behöver bry mig. Jag har ju lämnat partiet. Det gjorde jag inte utifrån ett missnöje med den nationella nivån, den politiska inriktningen, ideologin eller med partiledningen. Visserligen har partiet stannat i utvecklingen och förnyelse behövs. Det är nya tider nu. Gamla ideologier räcker inte, inte gamla hierarkier eller strukturer heller. Ett parti som ska kunna göra skillnad måste ha potentialen att förändra sig. Ett parti som ska kunna locka väljare måste vara lyhört och kunna välkomna och se fördelarna med mångfald. Där sprack det rejält på läns- och lokalplanet för några år sedan, och nu är samma sjuka högst aktuell även på riks. Skit sprider sig, som bekant. I Vänsterpartiet ska alla vara likadana. Jag trodde länge i min enfald att partiet var mognare och modernare än så och att det gick att förändra i rätt riktning (och att jag kunde bidra på något sätt förstås), men tji fick jag. Nu drabbas fler och fler. Det är nu återigen, om än inte proletariatets, så partiledningens diktatur som gäller. Den som dristar sig att gå utanför den trånga mallen fryses ut.

När nu partistyrelsen har att diskutera en "hantering" (läs: uteslutning) av riksdagsledamoten och aktivisten Amineh Kakabaveh utifrån anklagelser om rasism så är det inte bara pinsamt, det är ju nästan sjukt. Hur kan det vara möjligt att det går så långt? Hur kan man i ett modernt parti ens ha ambitionen att alla ska vara överens i alla frågor, eller att PS ska kunna bestämma över partimedlemmar som åtnjuter väljarnas förtroende? Hur kan man vara så otroligt icke-förlåtande att man gång på gång hänger upp sig på en av misstag delad film på nätet, ett agerande som Kakabaveh så tydligt både ångrar och har förklarat? Det är oresonligt och tyder på en partikultur som befinner sig långt från de krav som man ska kunna ställa på ett parti med viljan att framstå som mänskligt och demokratiskt. Läs mer här i debattartikel på Aftonbladet. Jag är alltså inte ensam om kritiken.

Skillnaden är, som sagt, att jag egentligen inte behöver bry mig. Jag har lämnat partiet, men när jag efter 20 års hög grad av aktivitet med en avslutande utmobbning ser att fler utsätts så gör det ont i hjärtat. Det betyder inte att jag anser att Kakabaveh har rätt i allt hon säger eller gör. Det tycker jag inte, men jag tycker att själva det faktum att den här diskussionen förs inom partiledningen är ett underbetyg på ett politiskt parti år 2016 som uppenbarligen inte ännu har lämnat år 1917 (eller som har företagit en tidsresa åt fel håll och åkt hundra år tillbaka i tiden).

Men, än en gång, det är ju #inte min partiledning.

En mänsklig eller gudomlig Gud?

Vi lever i en orolig tid. Ingen som håller ögon och öron öppna för vad som sker i vår omvärld kan komma undan den insikten. Mycket händer som vi tidigare inte ens kunde tänka oss. Det är terror, dödande, våldtäkter och misshandel. Säkerhetspådragen är stora och ändå ökar inte tryggheten. I takt med att vakterna blir fler, organiserade på legal väg eller ej,  så minskar istället känslan av trygghet och tillit. Konflikterna blir bara tydligare och tydligare. Det är i den här kontexten som kristna människor väljer att agera så att motsättningarna istället ökar. Jag blir bedrövad.

Korset är ett segertecken som sträcker sig mot hela världen. Korset sträcker ut sina armar och vill omfamna alla. Korset är den ultimata kärlekssymbolen. Korset visar den Gud som inte segrar med vapen, härar och världslig makt utan med den helige andes kraft. Korset är det skamliga avrättningsredskap som Gud valde ut åt sin enfödde son för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Han, den syndfrie, dog som den värsta brottsling för vår skull. Korset ska inte missbrukas.

Det är inte så att jag inte förstår värdet i att bära kors runt halsen. Jag har också korset i en halskedja, men det kan aldrig vara meningen att vi ska bära det för att öka konfliktytorna. Jag förstår också att vi ska visa stöd för dem som förföljs för korsets skull. Fattas bara annat! Men att göra det så att människor utesluts från korsets allomfattande kärlek är helt enkelt inte rätt. Vi har inte rätt att dela upp Guds skapelser i kategorier som ”vi” och ”dom”.

Det är inte logiskt att segern kommer genom döden. Ändå var det exakt det som hände på korset. Det visar vad som är så unikt med Guds kärlek till oss människor och vad det är som gör den kristna Guden så speciell att man står försvarslös inför kärleken. Världen behöver inte en religion som segrar på de blodiga slagfälten. Sådana går det redan tretton på dussinet. Världen behöver kärlek, strömmande från Gud genom oss människor. Vad säger det oss?

Jo, det säger oss att Guds väg inte är sådan att människan förstår den fullt ut. Guds väg är kärlekens, en kärlek som är så stor att den går utöver vårt förnuft. Att segra genom att dö är som sagt inte logiskt. Det är inte logiskt att segra genom att älska förbehållslöst heller, men det är den vägen vi ska gå. Det är en svår väg och en väg som ingen människa klarar av att gå (allra minst jag), men Gud kan. För Gud är nämligen ingenting omöjligt. Det är tilliten till den Guden och den kärleken som kan ge oss en utväg ur den oro som omger oss och som stör våra tankar så till den milda grad att vi inom de kristna leden börjar tro att vi ska vinna segrar genom vapen om än i bildlig betydelse (än så länge). På andra håll än här i förhållandevis trygga Sverige har man redan gått över i bokstavligt vapenbruk när man attackerar abortkliniker i Guds namn.

Korset är inget vapen. Korset är ingen provokation gentemot människor. Det är den rena kärleken, det rena offret och det är i korsets namn kärleken segrar. Är det ologiskt? Ja, men en allsmäktig Gud står över även logiken. Det vore ju en ganska mänsklig Gud annars, och en sådan är ju inte värd att tro på.

Vackra vilda Vadstena

Vadstena är vackert, så galet vackert på så många sätt:

• Trolska Vättern, som på kvällen sveps in i pastellfärgade dimbankar och på dagen kan vara alldeles grön, blå eller nästan svart. 
• Det vackra slottet vid sjön med vallgraven omkring.
• Den stora klosterkyrkan vars spira är en omisskännlig del av stadens siluett.
• De trevliga människorna som man möter på bussar, i affärer, på gator och torg och i alla andra miljöer.
• Den öppna atmosfären.
• De kulturhistoriska värdena.
• Spiritualiteten, pilgrimsmentaliteten och den andliga medvetenheten.
• Mentalvårdens historia som satt sin prägel på staden.
• Vadstena Akademin med sina musikaliska och dramatiska utsvävningar.

Pierre och Emmy tog uppgiften att vakta slottet
mot Pokemon och andra angripare på stort allvar.

Ja, det är en mycket vacker plats som fyller mig med inte bara ro utan även med spänning och nyfikenhet. Den här gången fick vi som vanligt avnjuta en operaföreställning. Emmy jobbar ju där för fjärde året i rad, detta år som scenmästare. Hon växer med uppgifterna! I år innehöll kvällen två 1700-talsoperor på temat Kär och galen: Nina och Comala. Båda var se- och hörvärda (så klart!) men den andra var så väldigt mycket mer spännande att uppleva. Recensionerna har varit, med all rätt, lysande (utom en som tyckte att till och med döden är tråkig i Vadstena...). Vilka prestationer vi fick bevittna! De här ungdomarna, både på scen och bakom scen, är så vansinnigt duktiga, och den miljö de får möjlighet att vistas i med professionell musikalisk och dramaturgisk ledning är förstås stimulerande på så många sätt. Det blir alltid minnesvärda kvällar där i Bröllopssalen på Vadstena slott, även om det i år kanske är en liten märklig upplevelse att som feminist matas med åsikten att kvinnor som drabbas av kärlek och inte får ha mannen ifråga bredvid sig hela tiden förlorar förståndet ;-)

En grej som vi tidigare inte har prövat var en dramatiserad vandring i psykvårdens historia. Sent på lördagskvällen gick den av stapeln. Vi fick skriva in oss i Stora dårhuset och blev sedan hälsade av sköterskan Karlsson med orden: "Jaså, här är ni ju: De nya dårarna från Linköping!" I grupp gick vi för att träffa Mårten Skinnare och fick höra hans historia om hur han på 1500-talet lade grunden för det som skulle bli ett av Vadstenas stora uppdrag här i Sverige, nämligen att vårda människor som var olyckliga, sjuka i sinnet och som behövde andras hjälp. Vi fick också träffa överläkare Alexandersson som levde 300 år senare och som denna kväll ställde diagnoser på några av oss nyinskrivna. Själv fick jag diagnosen manodepressiv med tendenser till storhetsvansinne och fick ett plåster som säkert skulle hjälpa, en sked vansinnigt urindrivande medel samt löfte om att senare få en slurk av någon form av brygd kokt på orm.
(Och bara för att klargöra: Jag är överkänslig mot plåster. Jag slet av mig det i lönndom med en gång. Så kan man göra när man är tokig men ändå snäll och jag svalde faktiskt medicinen som doktorn gav mig och som smakade misstänkt likt helt vanlig citronsaft från Konsum ;-) ).

Plåstret var välanvänt och hade hjälpt flera andra patienter före mig.

Vandringen gick vidare. Tre gånger fick jag lov att intyga, inför alla andra i gruppen, att jag inte hade kissat ner mig. Speciellt viktigt var det ju att inte ställa till det i hospitalskyrkan förstås där vandringen sedan avslutades. Där fick vi träffa Predikare-Lena som satt på Vadstena i sin ungdom i början av 1800-talet eftersom hon predikade Guds ord och sina egna uppenbarelser utan kyrkans tillstånd. Sådana galna människor var man väl tvungen att låsa in... Men hon släpptes faktiskt ut och levde fritt efter ett par år. Normbrytande aktiviteter är farligt, det vet väl alla? Och på den fronten har det just inte hänt så där otroligt mycket kan jag konstatera. Ramarna för accepterat beteende är inte på långt när lika vida som 1970-talets byxben...

Det blev en himla rolig men också tankeväckande kväll. Hur känns det egentligen att behandlas som totalt otillräknelig "dåre"? Hur fungerar psykvården idag? Vad har man lärt sig? En hel del framsteg har ju gjorts så klart, men det återstår mycket innan vi kan säga att vi har knäckt gåtan som människans psyke utgör. Visst fanns det en lång rad mycket plågsamma och rentav förvärrande metoder och behandlingar förr, men även de brukades med syftet att hjälpa drabbade människor. Man trodde man gjorde gott, även med en snurrande stol som kunde förstöra balanssinnet totalt eller åtminstone sätta det ur spel för lång tid framöver och med iskalla bad som enbart hade effekten av köldtortyr. Vi fick lära oss att det inte var ovanligt att den anställda personalen på "dårhusen" också blev sjuka i sinnet så småningom. Det är ganska lätt att förstå. Miljön var väl inte direkt upplyftande, men institutionerna fanns där av en orsak: Man ville hjälpa. Att man dessutom kunde bruka vården för att gömma undan misshagliga element som hotade samhällets status quo är förstås också en sanning.

Men vad gör vi med den sista kategorin människor idag? De som vägrar inordna sig under ett normsystem som vi måste ta för givet? De som, för att ta ett exempel, inte självklart ser att livets mening är just att göda kapitalet? De som har föreställningar om att det finns en högre mening än att ha pengar på banken att åka på utlandssemestrar för? De som vill leva här och nu och som vill skapa goda liv för sig själva och andra genom att gå helt andra vägar?

Moder Katarina, dotter till den heliga Birgitta
och klostrets första abbedissa.

Ja, de kanske hamnar i Vadstena. På sjukhuset, på rättspsykiatriska kliniken eller i klostret. Här i världen är det nämligen, fortfarande, svårt för sådana att passa in. Kanske är det därför jag känner mig så hemma där och tycker att det går att andas frisk och energigivande livsluft just där.

Östgötsk grekisk ananas

Så var man då hemkommen efter årets Vadstenaresa. I år åkte vi tåg och buss. Det gick riktigt bra, och långt billigare var det än att köra bil tack vare dagskorten för familj som både KLT och Östgötatrafiken säljer nu i sommar. 180 kr plus 250 kr för två vuxna enkelresa och då kan man göra hur många stopp man vill. Billigare går det inte att åka. På hemvägen gjorde vi en avstickare till svärföräldrarna i Åtvidaberg också. Smidigt och bra!

Enda nackdelen var ju att det blev lite problem med måltiderna. Kustpilen har färdigrätter att servera (micromodellen ni vet) och mackor med fyllning, men man kan aldrig förutsätta att det finns något där utöver ostmackor för en vegetarian. Det vet ju alla (eller hur?) att det är direkt hälsovådligt att äta något vegetariskt då och då, så därför finns det inte några sådana alternativ alls. Därför beslutade vi oss, eftersom resan igår sträckte sig från kl 11.43 till 22.05 utan några uppehåll som gick att spendera för lunchintag, att köpa något matnyttigt i middagsväg på stationen i Linköping att ta med på tåget hemåt. På centralen finns ett Take Away-ställe och där hade man sallader av olika slag med dressing och bestick och allt som man kan behöva. Den vegetariska varianten var (TADA! och trumvirvel): GREKISK SALLAD! Sådan har man ju aldrig ätit, typ ;-) Men jag klagar inte. Jag gillar fortfarande grekisk sallad. Det är helt OK att äta en sådan, bara man får vitlöksdressing till. För säkerhets skull (dels så vet man ju aldrig hur en del definierar vegetariskt ty ibland ingår såväl fisk som skaldjur och kyckling i den kategorin, dels så har jag ju mina mindre trevliga allergier att ta hänsyn till) så frågade jag personalen innan jag handlade:
-Vad innehåller den grekiska salladen?
Svaret blev:
- Bara grönsaker.
- Och det är ingen ananas bland grönsakerna? fortsatte jag.
- Nejdå, var det stensäkra svaret. avlevererat med ett leende.

Hungern började smyga sig på, och det där lät ju lovande. Jag tog en grekisk sallad med vitlöksdressing och maken tog en räksallad med Rhode Island-dressing. Kvällen var räddad! När tåget just hade avgått så skulle vi äta.

Grekisk sallad UTAN ananas från Take Away-stället på Linköpings central.

Jag gillar inte att idiotförklara folk, men det där blev ju nästan komiskt. "Finn fem fel" liksom. Pierre kunde äta lite av den efter att han hade ätit upp sin räksallad (även den med ananas) och resten gick sedan i papperskorgen. Hela salladen badade ju, naturligtvis, i spad från den konserverade ananasskivan. Men, som personalen sa, den innehöll ingen ananas. Nej då.

Nåväl, man kan lära sig något av allting. För det första: Jag förstår att det kan vara svårt att förstå en del frågor. Då är det bättre att inte besvara dem. Det här kunde gått riktigt illa. Nu drabbade det bara mig, om än i ganska hungrigt och därmed irriterat tillstånd. För det andra: För egen del kommer jag att ha svårt att lita på vad cafépersonal säger när jag ska handla något ätbart som jag inte kan se med egna ögon i förväg. För det tredje: Kustpilen hade ostmacka, drickyoghurt med hallon- och blåbärssmak samt öl. Det räddade kvällen. Speciellt det sista.

Lite kuriosa: Vi var ju i Vadstena över helgen. I fredags åt vi lunch där, och jag beställde kikärtsbiff UTAN ananas. Tror ni inte att det var färsk ananas över hela tallriken när maten väl kom? Vad ÄR det med östgötar och ananas??? Men där var det ju lättare att rätta till det hela. En generad servitör fick fixa till det, och bad förstås om ursäkt. I förra veckan hände nåt liknande här i stan när jag beställde vegetarisk plockmat UTAN nötter, mandel och ananas och fick couscous med persilja och MANDEL utan att fatta det förrän efteråt. Effekten kunde blivit mycket värre. Det blev blåsor både i och utanpå munnen, men inte värre än att det gick att hantera. Ägaren bad tusen gånger om ursäkt och misstaget lär inte upprepas. Men faktum är att så här många misstag har jag knappt råkat ut för tidigare och nu kom de slag-i-slag på en dryg vecka. Visst är det märkligt?

VIKTIGT: Människor kan dö av allergier. Jag tror inte att någon vill orsaka något sådant, men det går inte att chansa när man hanterar mat. Lite utbildning riktad till caféer och restauranger kanske vore på sin plats?

Men vi hade i varje fall trevligt, och resan med kollektiva färdmedel var både billig och bekväm. Tänk på det nästa gång ni också: Finns det alternativ till egen bil? Kanske kan det bli en angenäm överraskning, men är du allergisk: Ta med säker mat!

Apropå politik och trovärdighet

Jag som varit vänsterpartiet trogen i så många år möts naturligtvis fortfarande av många kommentarer från fd partikamrater om hur överlägsen just Vänsterpartiets politik är. Att partiet knappt kravlar sig över sex procent beror på att folk inte fattar eller på att andra partier förstör. Det är helt enkelt inte sant.

Ta exemplet Kalmar. Här har ledande partiföreträdare skrivit om hur hemskt det är att en av de stora jättarna inom vård- och omsorgsbranschen ska ta över två äldreboenden efter upphandling. Den utvecklingen banade vänsterns egen företrädare i omsorgsnämnden väg för genom att yrka på att båda boendena skulle in i samma upphandling. Hade man delat på dem hade lokala och mindre aktörer haft en chans. Nu stängdes de effektivt ute då de större drakarna blir intresserade och kan konkurrera med ekonomiska muskler av helt andra dimensioner. När beslut om entreprenör skulle fattas av kommunstyrelsens arbetsutskott ställde det V-märkta kommunalrådet upp på beslutet. Ingen reservation gjordes. En mesig protokollsanteckning är den enda markeringen som finns, till intet förpliktigande. Vänsterpartiet är helt och fullt delaktigt i både upphandlingsförfarandet och i antagandet av entreprenör.

Jag förstår varför. Man vill inte riskera den varma platsen vid maktens grytor. Men agerandet är riskfyllt. Att föra fram en politik som man inte vågar driva och stå för när det gäller är inte trovärdigt. Det fattar väljarna. Det är nog inte politiken i sig som är problemet. En vård och omsorg utan ohemula vinster till privata fickor ställer många upp på. Problemet är att Vänsterpartiets egna politiker inte gör det, och då får man nog från Vänsterpartiets sida räkna med att andra partier tar över politiken och driver den med en långt mer uppgraderad trovärdighet.

Ledig söndag

Igår var det söndag. En ledig söndag. Det är inte många sådana jag har haft det senaste året, men nu kommer det fyra stycken på raken. Tror jag. Det är nämligen semestertider. Det betyder ledighet och avslappning. Det har sin charm.

Vi har inte planerat så där över hövan den här sommaren. När försäljningen av barndomshemmet skulle genomföras med överlämning 27 juli till tillträdande köpare så kändes det som om man ville klara av det först innan något annat planerades in. Det gick ju inte att förutsäga dels hur mycket energi processen skulle ta, dels hur man skulle klara det hela psykiskt. Nu gick det bättre än förväntat, tack och lov. Det finns krafter kvar, men kanske inte så mycket att en utlandsresa står överst på önskelistan. En sådan kan man nog hinna med ändå, i sinom tid. En resa till Östergötland och undersköna Vadstena med opera och kulturhistoria i dotterns sällskap vid Vätterns strand ska vi ändå unna oss. Det ska bli trevligt! Men söndagar hemma, lediga söndagar, är liksom en aning jobbiga även om de som sagt har sin charm.

Vi kom på det där igår. Vad skulle vi hitta på? Vädret var ganska omväxlande, värmen på behaglig nivå och alternativet lösa korsord på gården eller på balkongen var en aning trist. Förut har vi ALLTID kunnat ringa pappa. Antingen har han kommit hit på fika eller så har vi åkt hem till honom, eller så kunde vi åka iväg och titta på nåt. Nu finns inte det alternativet längre. Söndagseftermiddagar blir tomma då, tungt tomma. Vi åkte till Kläckeberga för att fika.

Trodde vi, ja. Där var det kö ut genom dörren nerför trappan och ut på parkeringen. Samtliga bord utomhus var upptagna. Det var tydligen många som hade fått samma infall som vi: Vi åker och gofikar! Kanske kan trängseln också förklaras av att stället bara är öppet på söndagar... Vi fick tänka om och vände kosan norrut, till Rockneby där vi efter att ha kört ut in the middle of nowhere till grusvägens slut nådde fram till världens charmigaste Tjorvenmuseum. Intressant kultur- och motorhistoria och urgulliga bilar tillverkade i Kalmar kompletterades med riktigt gott fika. Det var himla mysigt. Missa det inte! Öppet lördagar och söndagar med gratis entré och prisvärt fikabröd med hög nostalgifaktor! Och när jag satt där så tänkte jag, som så ofta både förr och nu: Här skulle pappa varit med. Det hade han gillat.

Vi tog en runda på parkgolfbanan inne i Vänortsparken innan vi vände hemåt också. Att skingra tankarna genom att putta på en liten rosa boll är ett enkelt sätt som får en att må bättre. Dessutom gäller det ju att träna upp sig inför kommande bataljer i släktmästerskapen (eller hur Gert och Kristina?). Vi får nog notera en avsevärd uppryckning för paret Axelsson-Edström sedan förra gången. Vi är på gång! Nästa gång satsar på resultat under 30 för The Champion och under 40 för Det hopplösa fallet (dvs mig).