onsdag, augusti 24, 2016

Kampen mot mörkret

Ibland undrar jag ju vad som händer. I Frankrike tvingar polisen under vapenhot en kvinna att ta av sig sin slöja. I Sverige diskuteras på fullt allvar ett tiggeriförbud, lanserat av ett statsråd i en rödgrön regering. I Sverige, än en gång, förs på lika fullt allvar någon form av hetskampanj mot Svenska kyrkan och ärkebiskopen som man menar inte står upp för korset och för kristen tro. Vad är det som händer?

Är det frihet att inte få klä sig som man själv vill?
Är det överhuvudtaget tänkbart och önskvärt att förbjuda folk att be om hjälp?
Är det rimligt att sprida bilden av att Svenska kyrkan inte tar kristendomen på allvar?

NEJ. Flera uppenbara fel begås här:

  • Kränkningen som ligger i att förmena kvinnor att välja kläder är inte på något sätt besläktad med frihet eller med ett öppet och sekulärt samhälle. Den kränkningen är rent förtryck och den är riktad MOT kvinnor AV män.
  • Vi människor har ett stort problem, och det är stoltheten vi bär på. Den blir allt som oftast ett hinder för vår utveckling och vårt välmående. När vi får lära oss att inte be om hjälp när vi behöver det så utmanas en av samhällets grundbultar, nämligen den att vi organiserar oss tillsammans av den enkla anledningen att vi inte klarar oss ensamma. Det är för att se till att tillgodose de svagares behov (alla hamnar vi i det facket någon gång) som våra samhälleliga institutioner finns, inte för att ge de starka möjlighet att bli ännu starkare.
  • Svenska kyrkan lever utifrån Bibelns ord. Korset är inte ett skiljetecken, det är ett kärlekstecken. Någon sa att om ärkebiskopen skulle gå på Fyrisåns vatten så skulle folk säga att hon inte kunde simma. Jag kan hålla med. Vad hon än gör så kan det skruvas på till oigenkännlighet. INGEN i kyrkan skäms för sin kristna tro och alla tar efter bästa förmåga ansvar för den egna trons konsekvenser. Att man sedan misslyckas då och då är mänskligt, men tänk så lätt det är att peka på grandet i broderns öga istället för att hugga bort bjälken som sitter i det egna! Allt vad vi vill att andra ska göra för oss ska vi göra för dem. DET är ett bud som vi borde betänka oftare.


Vissa dagar blir jag så galet sned på det jag ser. Mitt inre revolterar. Är det jag mot världen, eller är det världen mot mig? Jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att vi är många som känner likadant. Min bön är att vi inte ska ge upp utan istället hitta strategier att komma framåt.

Mörkret ska förgå säger skriften. Just nu går det dock åt andra hållet, och det går snabbt. Hur många vill kämpa emot?

Inga kommentarer: