fredag, augusti 19, 2016

#Inte min partiledning

Jag har suttit i Vänsterpartiets partistyrelse i två år. Man kan säga en hel del om de två åren ur en rad skilda aspekter, men jag väljer att säga en enda sak: Jag är väldigt glad över dåvarande partiledarens uttryck "Vi ska ha högt i tak och långt till dörren". Lars Ohly var, och är i allra högsta grad fortfarande, en människa jag håller oerhört högt.

Nu har det dock hänt något, och jag är mycket väl medveten om att jag inte behöver bry mig. Jag har ju lämnat partiet. Det gjorde jag inte utifrån ett missnöje med den nationella nivån, den politiska inriktningen, ideologin eller med partiledningen. Visserligen har partiet stannat i utvecklingen och förnyelse behövs. Det är nya tider nu. Gamla ideologier räcker inte, inte gamla hierarkier eller strukturer heller. Ett parti som ska kunna göra skillnad måste ha potentialen att förändra sig. Ett parti som ska kunna locka väljare måste vara lyhört och kunna välkomna och se fördelarna med mångfald. Där sprack det rejält på läns- och lokalplanet för några år sedan, och nu är samma sjuka högst aktuell även på riks. Skit sprider sig, som bekant. I Vänsterpartiet ska alla vara likadana. Jag trodde länge i min enfald att partiet var mognare och modernare än så och att det gick att förändra i rätt riktning (och att jag kunde bidra på något sätt förstås), men tji fick jag. Nu drabbas fler och fler. Det är nu återigen, om än inte proletariatets, så partiledningens diktatur som gäller. Den som dristar sig att gå utanför den trånga mallen fryses ut.

När nu partistyrelsen har att diskutera en "hantering" (läs: uteslutning) av riksdagsledamoten och aktivisten Amineh Kakabaveh utifrån anklagelser om rasism så är det inte bara pinsamt, det är ju nästan sjukt. Hur kan det vara möjligt att det går så långt? Hur kan man i ett modernt parti ens ha ambitionen att alla ska vara överens i alla frågor, eller att PS ska kunna bestämma över partimedlemmar som åtnjuter väljarnas förtroende? Hur kan man vara så otroligt icke-förlåtande att man gång på gång hänger upp sig på en av misstag delad film på nätet, ett agerande som Kakabaveh så tydligt både ångrar och har förklarat? Det är oresonligt och tyder på en partikultur som befinner sig långt från de krav som man ska kunna ställa på ett parti med viljan att framstå som mänskligt och demokratiskt. Läs mer här i debattartikel på Aftonbladet. Jag är alltså inte ensam om kritiken.

Skillnaden är, som sagt, att jag egentligen inte behöver bry mig. Jag har lämnat partiet, men när jag efter 20 års hög grad av aktivitet med en avslutande utmobbning ser att fler utsätts så gör det ont i hjärtat. Det betyder inte att jag anser att Kakabaveh har rätt i allt hon säger eller gör. Det tycker jag inte, men jag tycker att själva det faktum att den här diskussionen förs inom partiledningen är ett underbetyg på ett politiskt parti år 2016 som uppenbarligen inte ännu har lämnat år 1917 (eller som har företagit en tidsresa åt fel håll och åkt hundra år tillbaka i tiden).

Men, än en gång, det är ju #inte min partiledning.

Inga kommentarer: