tisdag, augusti 23, 2016

Drömmar och vardag

Så är då vardagen här igen, åtminstone nästan. Listan på spelningar fylls på, invignings- och avtackningshelg i kyrkan nalkas med stormsteg och till kvällen börjar vi sjunga med Vox Communis igen. Dagen började med ihållande regn, men vädret har sedan ändrat skepnad och nu skiner solen mellan de vita molntussarna. Jag sörjde inte regnet och jag gläds inte oreserverat med solskenet, vilket de flesta vid det här laget vet. Regn och rusk skänker mig ro. Solen stressar mer, men det har ju sina poänger att kunna gå ut och slänga sorterade sopor vid återvinningen utan att bli som en dränkt katt. OK då, liksom. Men att öva, sortera noter, skriva sångtexter, transponera och planera kan man göra bättre till rytmen av ett regn.

Men morgonen började ju långt tidigare än så. Jag har drömt, till och med mer än vanligt. Jag drömde att vi hade tömt vårt fina föräldrahem på alla grejer. Det behöver jag ju i och för sig inte drömma om, det har vi ju gjort. Vi har både sålt, tömt och överlämnat det till nya ägare. Det gick undan, och det gjorde tömningen i drömmen också. Skillnaden var att vi inte kom så långt som till att överlämna det till andra. När vi hade städat och var klara så hände nämligen något annat. Dörren in till badrummet öppnades, och mamma kom ut.

Hon var sådär 40 år yngre, så där som jag minns att hon såg ut när jag gick i grundskolan, men hon var mindre än då. Hon hade en randig tenniströja och ljusblå långbyxor och nypermanentat hår som fortfarande var sådär obestämt brunt men allra mest hade hon sina glittrande glada ögon och sitt stora leende. Hon var tillbaka och hävdade på min häpna fråga att jag inte alls hade sett henne död. Hon hade bara rest bort ett tag, och nu ville hon testa att vara här igen. Jag var ju själaglad! Men, det var något som var jättejobbigt mitt i glädjen, och det var hur jag skulle förklara vad vi hade gjort med hennes hem. Det var ju helt enkelt tomt. Glädjen var dock större än obehaget, och nånstans så kunde jag då dra slutsatsen att inte heller pappa var borta för alltid. Även han skulle komma tillbaka.

Men så vaknade jag, till den här blöta morgonen med så fuktmättad nattluft kvardröjande i sovrummet att det kändes som om jag hade dagg på hela kroppen. Kanske var det glädjetårar också, vad vet jag. Vi hann aldrig så långt som att vi avkrävdes en förklaring på vårt vandaliserande, så mitt sinne var fortfarande ljust, men det dröjde inte många sekunder innan jag insåg skillnaden mellan dröm och verklighet och mellan återseendets glädje och saknadens sorg. Det är ju där man måste leva på riktigt.

Ändå, mina drömmar känns viktiga. Det är där tankarna sår fritt spelrum. Jag har drömt mer om pappa än om mamma. Pappa har jag ju exempelvis under en natt hittat på golvet i matrummet, skruvandes på radiatorn trots att han även i drömmen hade fått sitt högerben amputerat. Han förklarade frankt för mig att jag borde förstått att han inte tänkte lämna huset på det viset och att han visst kunde klara sig trots ett förlorat ben. Jag hade så gärna tagit den diskussionen i verkligheten, det kan jag lova! Men det fick jag som sagt aldrig. Det är verkligheten och vardagen som gäller i det liv som är mitt och som jag måste leva i vaket tillstånd.

Det där med drömmar är spännande. Jag vet att de kan betyda mer än enbart fungera som avslappning och skärmsläckare för hjärnan. Inte minst stod det klart för mig när jag fick hälsningen från pappa dagarna före hans begravning genom en god väns dröm (läs mer här). På något sätt skänker även de här drömmarna som jag får mig till livs tröst och ger mig förtröstan på att mamma och pappa har det bra där de är och att de bryr sig om mig och oss fortfarande. De talar om att de ser oss. Det försöker jag tänka. De lever vidare genom minnen, tankar och drömmar, men även på andra sätt som vi här i världen inte riktigt förstår.

Men en dag kommer även vi att förstå.


"En dag, ja kanske i morgon, går vi tillsammans till löftets land..."






Inga kommentarer: