Jag skulle idag cykla till mitt föräldrahem för att hämta ett brev som av någon märklig anledning inte hade eftersänts till min adress. Det känns jobbigt att gå och ringa på "sin egen" dörr när det nu är någon annan som bor där och inte pappas steg som hörs i hallen. Jag bad därför de nya ägarna att lämna brevet i brevlådan så kunde jag bara plocka upp det under förmiddagen.
Det är fortfarande traumatiskt även om det naturligtvis bara är ett hus. Det är så klart bara en byggnad, men den och tomten innehåller så många minnen. Jag har mentalt inte bearbetat allt det som har hänt till fullo. Det vet jag.
På vägen dit så tänkte jag på min morfar som otaliga gånger cyklade dit på samma väg som jag nu cyklade. Han finns förstås inte längre, men minnena lever, speciellt när man cyklar. Cykeln var hans transportmedel. Han hade utslitna fotleder också saknade körkort, så det var cykel som gällde i ur och skur. En gång ramlade han när han körde upp på vår uppfart och slog sig blodig i ansiktet. Jag minns ännu känslan när han stapplade in och det enda jag kom mig för att göra var att springa ut och kolla så att cykeln var OK. Att ta hand om hans sår gjorde alltför ont. Det kändes som en stöt i hela kroppen, och den stöten känner jag än. Mamma gjorde nog ett gott jobb med förband och annat. Det visste jag ju att hon kunde.
Mamma och pappa finns inte heller längre. Att åka till huset tär som sagt på krafterna. Jag tog brevet i lådan och cyklade in mot stan för att spela på en begravning. Just den vägen, förbi Bergavik och Berga IP har jag cyklat tusentals gånger. Speciellt minns jag morgnarna på väg till gymnasiet. Alltid sent ute, alltid full fräs på cykeln och ganska ofta en inofficiell tävling med andra som befann sig på samma väg. En av dem jag tävlade med, såväl på dit- som på hemväg, finns inte heller längre. Han valde att avsluta sitt liv för ganska många år sedan, lyckad och framgångsrik i mångas ögon men tydligen djupt olycklig och misslyckad i sina egna.
Dagen blev alltså full av död och saknad, men jag lever. Fortfarande. Dagar som denna undrar man ju varför.
Ändå... Vi satte aldrig fram pappas och mammas pelargoner i blomlådorna på uterummets utsida i våras. Vi hade inte mäktat med att sköta dem. I somras såg de alltså ganska livlösa ut där de stod i mörkret i garaget. Idag såg jag att de ändå står på sina rätta platser, visserligen inte så prunkande som de kan, men ändå med klarröda lite skirare blomblad. De lever mot alla odds och jag är glad att vi inte slängde dem. Pappa vårdade dem ömt, år efter år. Nu har andra tagit över. Det känns gott, mitt i allt. Hösten är här, men pelargonerna har livskraften kvar.
Det bör kanske stämma till eftertanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar