En gång i tiden gick jag igång på metodfrågor, jag kan erkänna det. Under den perioden kunde jag tycka att just avgränsningsproblematik, reliabilitet och validitet utgjorde fullt rimliga lyckopiller som hjälpte till att skapa guldskimmer kring en arbetsdag. Jag är inte där längre. Det är definitivt inte så att jag vill reducera betydelsen av sådana överväganden, de är naturligtvis livsviktiga för en kvalificerad diskussion, men jag har inte motivationen att grotta ner mig i dem. Jag vill längre. Jag vill hitta det intressanta, inte syssla med att skära bort det som är ointressant, för att nu vara tydlig. Därför är det med viss trötthet jag plöjer igenom två kapitel på över 50 sidor på engelska innan det intressanta kommer. Jag hoppas verkligen att det GÖR det, SNART! Religionspsykologi är nämligen ett mycket intressant område som jag gärna lär mig mer om, men inledningen kunde vara långt mer inspirerande och mycket mindre nermalande...Igår inleddes arbetsdagen med morgonbön i kapellet. Det är inte ofta jagär där så tidigt. När jag börjar tidigt på morgonen är jag för det mesta på annat håll och förbereder en begravning, men ibland så funkar det. Ska man ändå ha personalmöte direkt efter kan man ta tillfället i akt att vara med på Laudes en halvtimme tidigare. Jag försöker (med betoning på just "försöker" vilket betyder att jag misslyckas ofta) se varje tillfälle till bön och stillhet som en möjlighet att lyssna in vad Gud vill säga till mig. Ofta är det logiskt nog i musiken som jag hör de tydligaste budskapen. Gårdagens morgonbön avslutades med Sv ps 280. Andra strofen går så här:
Psalmen, skriven av Joel Blomqvist, lärde jag mig för länge sedan medan den fortfarande började med orden Dyraste Jesus, dig vill jag älska. Sedan 1986 börjar den istället Jesus, min Herre, dig vill jag älska. Apropå det där med att just försöka så är bönens innebörd ganska stor och svår. Vi kan sjunga orden, men menar vi dem? Jag började tänka efter. Det är vackra ord, och jag skulle gärna vilja stämma in i dem till 100%, men i ärlighetens namn så gör jag ju inte det speciellt ofta. Jag har ett ego som sätter sig emellan. Det är lika bra att erkänna det, samtidigt som jag jobbar med att göra detta ego mindre. Barmhärtig, ödmjuk, mild, Jesu sinne, kärlek, mod att försaka, bli präglad av Jesus själv... Ja, det är stort och det är svårt och det krävs mod att kasta sig ut i den stora trygghetens famn, för det är ju exakt just det som det handlar om trots att det borde vara det enklaste i världen.
Men jag jobbar som sagt på det. Det finns nog en uppgift till mig också, bortom metodresonemang och definitionsmyller och bortom min egen knappa och suddiga horisont. Jag hoppas i varje fall på det, på samma sätt som en kursbok kan börja trögt så kan den blomma ut i rikedom när man väl har ställt in mottagningen i hjärna och hjärta på lämplig frekvens. Jag tror tillvaron med Guds hjälp kan bete sig likadant. Annars vore livet ganska hopplöst, för visst är det fler än jag som har upptäckt att livet knappast är en rak motorväg utan snarare en pilgrimsvandring med otaliga höjder, stup och hinder av andra slag att ta sig igenom och över samt minst nittiogradiga girar då och då som gör att varken huvud eller hjärta riktigt hänger med? Det känns som om man inte kommer någonvart ibland, men det gör man i ett annat och högre perspektiv, nämligen Guds. Det gäller att be om modet att försaka det som inte är viktigt, och låta det viktiga bli än mer viktigt.
På söndag är temat Ett är nödvändigt. Ja, det behöver jag nog påminnas om i det här myllret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar