måndag, augusti 08, 2016

Vackra vilda Vadstena

Vadstena är vackert, så galet vackert på så många sätt:

  • Trolska Vättern, som på kvällen sveps in i pastellfärgade dimbankar och på dagen kan vara alldeles grön, blå eller nästan svart. 
  • Det vackra slottet vid sjön med vallgraven omkring.
  • Den stora klosterkyrkan vars spira är en omisskännlig del av stadens siluett.
  • De trevliga människorna som man möter på bussar, i affärer, på gator och torg och i alla andra miljöer.
  • Den öppna atmosfären.
  • De kulturhistoriska värdena.
  • Spiritualiteten, pilgrimsmentaliteten och den andliga medvetenheten.
  • Mentalvårdens historia som satt sin prägel på staden.
  • Vadstena Akademin med sina musikaliska och dramatiska utsvävningar.

Pierre och Emmy tog uppgiften att vakta slottet
mot Pokemon och andra angripare på stort allvar.

Ja, det är en mycket vacker plats som fyller mig med inte bara ro utan även med spänning och nyfikenhet. Den här gången fick vi som vanligt avnjuta en operaföreställning. Emmy jobbar ju där för fjärde året i rad, detta år som scenmästare. Hon växer med uppgifterna! I år innehöll kvällen två 1700-talsoperor på temat Kär och galen: Nina och Comala. Båda var se- och hörvärda (så klart!) men den andra var så väldigt mycket mer spännande att uppleva. Recensionerna har varit, med all rätt, lysande (utom en som tyckte att till och med döden är tråkig i Vadstena...). Vilka prestationer vi fick bevittna! De här ungdomarna, både på scen och bakom scen, är så vansinnigt duktiga, och den miljö de får möjlighet att vistas i med professionell musikalisk och dramaturgisk ledning är förstås stimulerande på så många sätt. Det blir alltid minnesvärda kvällar där i Bröllopssalen på Vadstena slott, även om det i år kanske är en liten märklig upplevelse att som feminist matas med åsikten att kvinnor som drabbas av kärlek och inte får ha mannen ifråga bredvid sig hela tiden förlorar förståndet ;-)

En grej som vi tidigare inte har prövat var en dramatiserad vandring i psykvårdens historia. Sent på lördagskvällen gick den av stapeln. Vi fick skriva in oss i Stora dårhuset och blev sedan hälsade av sköterskan Karlsson med orden: "Jaså, här är ni ju: De nya dårarna från Linköping!" I grupp gick vi för att träffa Mårten Skinnare och fick höra hans historia om hur han på 1500-talet lade grunden för det som skulle bli ett av Vadstenas stora uppdrag här i Sverige, nämligen att vårda människor som var olyckliga, sjuka i sinnet och som behövde andras hjälp. Vi fick också träffa överläkare Alexandersson som levde 300 år senare och som denna kväll ställde diagnoser på några av oss nyinskrivna. Själv fick jag diagnosen manodepressiv med tendenser till storhetsvansinne och fick ett plåster som säkert skulle hjälpa, en sked vansinnigt urindrivande medel samt löfte om att senare få en slurk av någon form av brygd kokt på orm.
(Och bara för att klargöra: Jag är överkänslig mot plåster. Jag slet av mig det i lönndom med en gång. Så kan man göra när man är tokig men ändå snäll och jag svalde faktiskt medicinen som doktorn gav mig och som smakade misstänkt likt helt vanlig citronsaft från Konsum ;-) ).
Plåstret var välanvänt och hade hjälpt flera andra patienter före mig.
Vandringen gick vidare. Tre gånger fick jag lov att intyga, inför alla andra i gruppen, att jag inte hade kissat ner mig. Speciellt viktigt var det ju att inte ställa till det i hospitalskyrkan förstås där vandringen sedan avslutades. Där fick vi träffa Predikare-Lena som satt på Vadstena i sin ungdom i början av 1800-talet eftersom hon predikade Guds ord och sina egna uppenbarelser utan kyrkans tillstånd. Sådana galna människor var man väl tvungen att låsa in... Men hon släpptes faktiskt ut och levde fritt efter ett par år. Normbrytande aktiviteter är farligt, det vet väl alla? Och på den fronten har det just inte hänt så där otroligt mycket kan jag konstatera. Ramarna för accepterat beteende är inte på långt när lika vida som 1970-talets byxben...

Det blev en himla rolig men också tankeväckande kväll. Hur känns det egentligen att behandlas som totalt otillräknelig "dåre"? Hur fungerar psykvården idag? Vad har man lärt sig? En hel del framsteg har ju gjorts så klart, men det återstår mycket innan vi kan säga att vi har knäckt gåtan som människans psyke utgör. Visst fanns det en lång rad mycket plågsamma och rentav förvärrande metoder och behandlingar förr, men även de brukades med syftet att hjälpa drabbade människor. Man trodde man gjorde gott, även med en snurrande stol som kunde förstöra balanssinnet totalt eller åtminstone sätta det ur spel för lång tid framöver och med iskalla bad som enbart hade effekten av köldtortyr. Vi fick lära oss att det inte var ovanligt att den anställda personalen på "dårhusen" också blev sjuka i sinnet så småningom. Det är ganska lätt att förstå. Miljön var väl inte direkt upplyftande, men institutionerna fanns där av en orsak: Man ville hjälpa. Att man dessutom kunde bruka vården för att gömma undan misshagliga element som hotade samhällets status quo är förstås också en sanning.

Men vad gör vi med den sista kategorin människor idag? De som vägrar inordna sig under ett normsystem som vi måste ta för givet? De som, för att ta ett exempel, inte självklart ser att livets mening är just att göda kapitalet? De som har föreställningar om att det finns en högre mening än att ha pengar på banken att åka på utlandssemestrar för? De som vill leva här och nu och som vill skapa goda liv för sig själva och andra genom att gå helt andra vägar?

Moder Katarina, dotter till den heliga Birgitta
och klostrets första abbedissa.
Ja, de kanske hamnar i Vadstena. På sjukhuset, på rättspsykiatriska kliniken eller i klostret. Här i världen är det nämligen, fortfarande, svårt för sådana att passa in. Kanske är det därför jag känner mig så hemma där och tycker att det går att andas frisk och energigivande livsluft just där.

Inga kommentarer: