Samhället är i behov av särskilt stöd

Idag kunde vi läsa i Barometern att en kristdemokrat hoppar av politiken: http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/toppstyre-far-henne-att-sluta(2178869).gm Anna-Stina Stenbäck är ung, kvinna, kaxig, utmanande och diskussionslysten. Och hör och häpna, hon är både tatuerad och piercad. Oj oj oj... För sådana företrädare finns det inte någon plats upplever hon. Efter åtta års engagemang och hårt arbete i valrörelsen lämnar 24-åringen den politiska scenen.

Jag har träffat henne flera gånger. Vi är inte överens rent politiskt. Man kan nog med fog säga att vi är fullständigt oense i de allra flesta frågor. Vi står liksom på varsin sida om mittlinjen, väldigt långt ifrån dessutom, men jag kan inte annat än säga att hennes avhopp känns ledsamt. Dels för att vi politiska partier ska tillvarata unga människor som vill engagera sig partipolitiskt (såna har vi inte så många att man kan slösa med dem), dels för att detta är ytterligare ett bevis på att unga kvinnor blir motarbetade på den politiska arenan. Det är ett stort bekymmer.

Män har makten. Traditionerna har makten. Konventionerna har makten. Kanske har konservativa partier större problem än radikala med de här frågorna, men problemen finns överallt om än i olika grad. Mona Sahlin har väl fått sin del av den bittra kakan hon också, även om hon väl har passerat stadiet "ung kvinna" vid det här laget, men kvinna är hon definitivt fortfarande. Förresten kan det vara värt att reflektera över vid vilken tid i livet man slutar att vara ung, och hur är det egentligen, är det samma gräns som gäller för kvinnor och män? Tja, tänk efter själv. Jag har mina egna svar på den frågan.

Kvinnor i politiken ska vara framåt, men inte utmana mäns makt. De ska vara söta och trevliga, men inte flirtiga. De ska vara kunniga, men det är viktigt att de släpper fram andra som kan föra fram budskapet istället eller tillsammans med dem så att de inte blir alltför dominerande. De ska gärna se till att öka väljarstödet, men de ska inte lägga beslag på positioner och uppdrag. De ska brinna för politiken och ta de svåra debatterna, men de ska inte ta det personligt när deras engagemang inte leder nånstans. Det är bilden som man möts av, inte minst i dagens artikel i Barometern. Och vilka kvinnor kan och vill passa in där?? Finns det såna??

Hur långt har vi egentligen kommit år 2010? När är det dags att acceptera kvinnors fullvärdiga samhällsmedborgarskap? År 1921 godkände riksdagens båda kamrar ett förslag som röstats igenom första gången 1919 och som innebar allmän och lika valrätt och valbarhet för kvinnor och män. Det tog nästan 30 år efter den allra första motionen i frågan 1884. I andra länder hade rösträttsrörelsen startat tidigare. Sverige blev det sista landet i Norden som fick kvinnlig rösträtt, efter Finland 1906, Norge 1913 och Danmark och Island 1915.

Ska det behöva ta 100 år innan samhället fattar att kvinnor och män ska ha lika mycket makt? Vi räknar med att barn ska lära sig läsa när de börjar skolan vid sju års ålder. Det borde vara svårare att lära sig det än att inse det självklara i att kvinnor har samma värde som män, men traditioner och konventioner har en starkt konserverande verkan som i det här fallet motarbetar rättvisan. Visst går det framåt, men det går för sakta. För att fortsätta analogin med skolan så tror jag vi behöver specialpedagogik för att samhället ska lära sig det självklara. Samhället, och därmed de politiska partierna liksom andra organisationer, företag och institutioner, är i stort behov av särskilt stöd. Har man inte insett nåt som är så självklart på 90 år så talar problemet nämligen för sig självt och skriker efter hjälp.