Egentligen är han inte min från början. Han kom till min storasyster först, men jag övertog honom i väldigt unga år. När jag fick honom hade han fortfarande päls överallt och två öron. Det finns bildbevis på det, men jag minns det inte. För mig har han alltid sett ut precis så här. Han är för evigt ung i mina ögon, men nu märker jag att han har blivit lite sprödare än förr. Det låter liksom lite när man tar i honom, ett lätt krasande ljud som ger mig uppfattningen att det är något torrt som brister nånstans i hans lilla sargade kropp. Därför får han sitta still numera, på byrån i sovrummet. Jag har inte hjärta att ha honom i sängen längre. Risken är stor att jag skulle ligga sönder honom.
Jag lekte inte med dockor när jag var liten, förutom Barbie då förstås. Babydockor var aldrig min grej, även om jag hade en som hette Maria Therese efter Robbans sång. Det var ändå inte hon som låg i dockvagnen när jag och kompisarna skulle ut och dra vagnar. Det var min nalle. Han hade röd klänning på sig och vit mössa, och det klädde honom riktigt bra. Han klagade i varje fall inte.
Han har varit med om en hel del alltså. Han har varit med när jag har varit glad, men lika ofta när jag har varit ledsen och arg, men aldrig att jag har låtit ilskan gå ut över honom. Han stod ju alltid på min sida. Och det gör han än. Han sitter närmast mig, varje natt, och ser till att jag har det gott. Det känns bra.
Min nalle är det sötaste som finns i hela världen på nallefronten. Kom inte och säg nåt annat. Han är helt enkelt bäst, utan öron, utan päls och med tejp istället för plåster på armarna. Man behöver inte vara vacker i allas ögon för att vara bäst i världen. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar