Det här inlägget hade jag hoppas att få slippa skriva, men så blir det alltså inte. Idag har vi nämligen haft kommunstyrelsemöte igen. Och, vilket tände ett litet hopp hos undertecknad, en sprillans ny mikrofonanläggning var installerad med nya fina mikrofoner på små stativ som stod runt bordet. Så skönt! De små dosorna som såg ut som fickminnen och som dessutom var svåranvända är nu ett minne blott.
Men, tror ni att man använde anläggningen? Jodå, den var igång. Sen tog det stopp. Enstaka ledamöter kunde trycka på knappen (det är allt som behöver göras, ett litet tryck på en liten liten knapp) men långt ifrån alla. Alltså, det här, kamrater, det är RIKTIGT pinsamt. Rutinerade, gamla och garvade politiker som i alla möjliga sammanhang pratar och pratar om tillgänglighet, funktionsnedsättningar och handikapperspektiv, VAD GÖR NI?
Ni utesluter mig, och kanske är vi fler (vad vet jag och vad vet egentligen ni?), från diskussionerna genom att inte leva som ni lär. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ifrån tidigare, kommunjuristen har sagt ifrån, kommunchefen har sagt ifrån, andra ledamöter har sagt ifrån och likväl skiter ni rent ut sagt i att ta det till er. Ja, kamrater av regnbågens alla färger, jag tycker att det är pinsamt och jag tycker inte att jag ska behöva skriva detta, men det behöver jag.
Till slut tog jag till orda och avslutade med ett tack till alla som använder mikrofon och en uppmaning till övriga att låna mina öron en stund.
"Då kanske ni använder mikrofonen i fortsättningen!". Jag tänkte att det skulle ta skruv, men gjorde det det verkligen? Jodå, men inte hos alla. Diskussionen fortsatte på en del håll precis som förut, rakt ut i luften.
Inte nog med det. När jag nu kom tillbaka till mitt kontor efter lunchen med ett allergianfall från en sminkaffär fastkletat i halsen får jag ett mail från en god vän som är svårt funktionsnedsatt i rörelseapparaten efter vårdskador. Hon kan aldrig mer sitta på en stol utan behöver en soffa. Hon skulle delta vid ett evenemang och hade sedan flera veckor tillbaka meddelat att hennes deltagande var beroende av att det fanns en möjlighet för henne att lägga ut benen i en soffa. Inte sjutton fanns det en soffa där när hon kom, och ingen hade ens brytt sig om att tala om det. Hon fick stå en timme i väntan på sitt anförande och sedan fick hon vackert ta sig hemåt. Resten av dagen är hon liggande. Det är en skam.
Kalmar kommun lär vara bra på tillgänglighet. Här var det två exempel som visar motsatsen. Det handlar inte om att de som arbetar med dessa frågor inte gör vad de ska (för det gör de verkligen med den äran!), utan det handlar om att andra inte fattar eller inte vill förstå att det de själva gör spelar roll. Tillgänglighet handlar inte bara om teknik, det handlar om att bry sig om att använda tekniken och att lyssna på de behov som finns samt att ta dem på allvar. Tillgängligheten hör inte bara hemma i tillgänglighetsrådet eller i ett handikappolitiskt program, den hör hemma i vardagen.
Som sagt:
"Walk a mile in my shoes" och bär sedan den erfarenheten med dig. Känn hur det är att vara tvungen att läsa folks läppar som vänder bort huvudet från dig. Känn hur det är att vara tvungen att stå på ett ben i en timme och sedan hålla en föreläsning ståendes på samma ben. Det verkar som om sådana drastiska åtgärder krävs för att somliga ska förstå.
