Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten "Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan".
Många människor i Sverige,
uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller en
likvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, anser
sig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså inte
lita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Det
visar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skola
med goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi till
stora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.
Ett annat mycket stort
problem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna har
obegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Så
många som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och att
resurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer eleverna
till del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet vi
att en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi.
Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning.
Att förtroendet för
de offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimlig
paradox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännu
mer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning,
skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vad
folk tycker är rätt och rimligt!
Att föredra statlig styrning
av skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Det
anser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå.
Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela till
skolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokala
nivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måste
hitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningar
hittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.
LR har rätt i sina slutsatser
på flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den om
krav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vår
övertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långt
som möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förstå
räta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tio
timmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Den
flexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allra
främst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade och
välutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner sig
uppskattade för de uppgifter de utför.
Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar vi
upp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårt
strå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolan
samt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten i
den svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter att
lyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju för
morgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.
1 kommentar:
AMEN to that!
Skicka en kommentar