Idag har jag varit "ute i verkligheten" som Kurt Olsson så träffande brukade säga. Den här gången hade jag förmånen att få hälsa på i en av äldreomsorgens dagverksamheter. Det var Prästgårdsvillan som öppnade sin dörr för mig under förmiddagen. Dit kommer man 2-4 dagar i veckan mellan ca 09 och 15 och umgås med andra.
Det blev ett par härliga timmar! Tack Anita och ni andra i personalgruppen som jobbar där och som släppte in en vilsen och okunnig politiker som jag! jag träffade, utöver den glada personalen, ett drygt tiotal äldre damer med gott om glimtar i ögonen som åt frukost, diskade, fixade frukt till mellanmål och förberedde lunchen tillsammans. Det var många samtalsämnen som hann att avhandlas och skratten avlöste varann. Tänk vilka unga hjärtan man kan ha även om det var länge sedan man föddes!
Dagverksamhet som denna betyder oerhört mycket om man bor ensam. Man får möjlighet till social samvaro, kan laga mat tillsammans och äta tillsammans (vem tycker att det är speciellt kul att äta ensam jämt?) och man tar sig en liten promenad med andra som vill gå ut och få lite frisk luft. Till och med disken blir ju rolig att hantera om man är flera!
Vi måste våga satsa på äldres livskvalitet. Det är kanske inte lika glassigt som storstilade byggprojekt eller flashiga playor mitt i stan, men det är absolut inte mindre viktigt, snarare tvärtom. Vi måste förstå att vi behöver ge personalen möjlighet att göra ett bra jobb utan att bli utsliten i förtid. Vi måste öka bemanningen. Vi måste se till att göra arbetsplatserna attraktiva med god arbetsmiljö och betala en lön som man kan leva på. Visserligen får man tusenfalt tillbaka när man ser att det man gör betyder något för andra människor, men man kan inte köpa bröd och betala hyran med känslor av tacksamhet vilket en del verkar ha trott när man ser på löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga yrken. Konstigt nog är det bara kvinnor som förväntas leva på känslor och luft medan män måste ha pengar att betala med.
Vi blir alla gamla framöver, om inte något oförutsägbart händer. Hur vill vi leva då? Det är hög tid att ta den frågan på allvar. Vill vi ha en äldreomsorg värd namnet? Ska vi kunna lita på att vi allihop, utan tanke på hur tjock den egna plånboken är, får den hjälp vi behöver när vi inte längre klarar allt på egen hand? Då måste vi ta konsekvensena av det. Det vi då måste göra är att bygga upp och bygga ut en äldreomsorg som finansieras och styrs gemensamt. Det är nämligen TILLSAMMANS vi kan fixa det, om vi vill göra det bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar