Ofta jag känner mig ensam och rädd
och min tro verkar liten och svag
Framtiden syns mig så hotande mörk
och av ångest förmörkas min dag
men som lärjungaskaran
får jag höra igen dessa ord
som blev början på nåt nytt
när Han sa:
Jag är mer er alla dar intill änden
om ni litar och tror på mitt ord
om ni litar och tror på mitt ord
(Lars Mörlid)
Det var tonsättningen av dessa ord som jag valde att spela som postludium idag i kyrkan. Det passade faktiskt riktigt bra, både till en predikan som handlade om bönen och till en gudstjänst som i stora stycken handlade om det mänskliga i förhållande till det gudomliga. Det mänskliga är inte problematiskt. Det är ju till människor vi är skapade! Det problematiska är att vi ofta känner oss misslyckade och otillräckliga. Det verkar höra till det mänskliga livet att ständigt hamna i situationer där man väljer det man tror är rätt men andra lyckas ändå få en att känna sig skyldig till nåt fel.
Vi kan inte vara alla till lags. Det faller på sin egen orimlighet. Vi SKA inte vara alla till lags heller. Visst, det kan kännas ensamt ibland, och det kan vara hårt att stå fast vid sin övertygelse när andra hela tiden kritiserar och letar fel. Vi vet ändå att vi har uppbackning, ända intill änden. Man är inte ensam. Det finns alltid en hand att hålla i, och när stegen blir för tunga att gå får vi helt enkelt lita på att vi blir burna. Den handen orkar bära oss allihop. Var inte rädd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar