Jag har nu tillbringat två dagar på
Vänsterpartiets inspirationsdagar för kommun- och
landstingsföreträdare. Det var två riktigt lyckade dagar tycker
jag. Tyvärr gick mitt tåg hem så tidigt att jag missade stora
delar av kandidatutfrågningen vilken var konferensens sista punkt.
Det var lite rumphugget, men jag har nog ändå min uppfattning
ganska klar i den frågan. Det är fyra mycket kompetenta kamrater
som ställer sig till förfogande för posten som partiledare.
Processen är öppen. Vi hanterar valet som ett moget och
demokratiskt parti, och jag är stolt :-) Vi har sett flera andra
valprocesser i andra partier som i grunden skiljer sig från vårt
arbetssätt. Öppenhet är minsann inte allas signum.
I eftermiddags föreläste Gertrud
Åström. Har du inte lyssnat på henne, gör det! Vilken fullständigt lysande förmåga
hon har att peka på det självklara, på det huvudlösa och på det
egentligen fullständigt osannolika i de strukturella orättvisorna
som finns mellan män och kvinnor. Efter att ha lyssnat på henne är
man en än mer övertygad Ninjafeminist än man var tidigare, och man är om möjligt än
mer övertygad om att vi Ninjafeminister har ett viktigt uppdrag att
utföra. Patriarkatet ska inte flina eller småskratta, det ska
darra! Kvinnor ska inte behöva vänta på att få sina självklara
rättigheter längre. Det är dags nu. Det har varit dags länge, men den feministiska kampen har tappat styrka på senare tid.
Före lunch var jag med på ett
seminarium om kvinnors villkor i politiken. Även det pekade i samma
riktning. Även om vi är det enda feministiska partiet är vi inte
bra nog när det gäller att ge kvinnor och män samma möjligheter i
det politiska livet. Kvinnor osynliggörs och utsätts för
härskartekniker även i vårt parti, och det är inte acceptabelt.
Kamrater! Det är dags nu! Generationsväxling måste ske, och den
gäller även att vi måste komma bort från den gamla gubbklubbens
privilegierade ställning och istället ha en rättvis
representation. Först då blir vi trovärdiga i det feministiska
arbetet! Man kan inte säga att man är feminist och sedan agera
tvärtom, eller hur??
Nu tar vardagen vid igen. I morgon är
det vanlig måndag, med möten både på dagen och på kvällen, men
först ska jag ta mig en liten sovmorgon. Det tänker jag unna mig.
Rullar tåget in på Kalmar C enligt tidtabell så kan jag stiga av i
”staun” kl 21.28 efter dryga sex timmar på rälsen. Det medför
att jag är en fara för min omgivning om jag tvingas in till jobbet
kl 0830 på måndag, och det vill man väl inte riskera, speciellt
inte efter att jag har fått en massa feministisk påfyllning en hel
helg? Då kan det ju bli revolution ju...
Sjutton vet om jag inte skulle anta
utmaningen förresten. Det kan vara värt det ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar